SPRÅK. I dag spelar det svenska herrlandslaget i fotboll mot Portugal. Det är den nye förbundskaptenens första landskamp. En del befängda artiklar har följt i kölvattnet på nyheten att vår nyutnämnde förbundskapten, dansken Jon Dahl Tomasson bestämt sig för att använda engelska när han talar med journalister, och kanske också som arbetsspråk. Han har tidigare visat att han kan tala danska med svenska spelare utan att något missförstånd uppstår, så varför inte fortsätta med det? Av det korta ljudklipp jag hört är hans engelska inte påfallande idiomatisk, fast förstås godtagbar.

Det är sedan länge en kraftig tendens i tiden att engelskan tar över alltmer också hos dem härhemma som behärskar den halvdant eller dåligt. Stockholmaren Alex Schulman skriver i Dagens Nyheter om hur han träffat en dansk förläggare i Köpenhamn: ”Jag är hemskt ledsen men jag förstår inte ett ord av vad du säger.” Det är ju en ganska ynklig språklig kapitulation.

Men visst, samnordiskt språksamarbete har alltmer fått stryka på foten. Det är mycket lätt att göra en sorgesam uppräkning. I sin ståtliga dikt ”Språken” avfärdade dock vår nationalskald Esaias Tegnér danskan: ”Mig behagar du ej. För veklig för nordiska styrkan…”. Tegnér prisade självklart svenskan: ”Ärans hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig! Ren är din klang, säker som solen din gång!” Hursomhelst, så länge Jon Dahl Tomasson gör sig förstådd och laget gör mål är allt frid och fröjd. Förbundskaptenens engelska är i alla fall bra mycket bättre än den lärare i en byskola på småländska landsbygden som kollade att klassen var med på noterna: ”Are you hanging with?”

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Språklig kapitulation när engelskan tar över first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. ”Folk äter inte själva” påstod en fetstilt rubrik i Dagens Nyheter den 13 mars. En infantil återgång till småbarnsstadiet? I så fall blir det ett rejält uppsving för alla juvelerare som fortfarande saluför ett samlat bestick som dopgåva: kniv, gaffel, sked och så den finurliga uppfinning som kallas påfösare och som liknar en snöskrapa.

Den har inte kommit helt ur bruk, åtminstone inte i burgnare kretsar.

Jag ser på nätet att man för facila 320 kronor kan skicka efter den i silver från ett guldmedsbolag. Dessutom är det en vacker sak, formgiven av Kay Bojesen, och därmed värd alla pengarna. Så kan man låta hans apa (numera ordentligt dyr), häst, kanin och björn titta på när man skyfflar in maten i munnen: se, jag äter själv! (den språkliga glidningen från ensam, på egen hand, till själv är underförstådd i den fortsatta tidningsrubriken: ”Nya regler slår hårt mot matställen”).

Kay Bojesen hade för övrigt länge både sin affär och sin verkstad en halv trappa ner i en lokal på Bredgade i Köpenhamn, med nergången flankerad av ett par gardessoldater i naturlig storlek med björnskinnsmössa, allt i trä och vackert bemålade – de riktiga soldaterna behövde man inte gå många steg bort för att se, när de vaktade (och fortfarande vaktar) den kungliga familjen på Amalienborg. Min far som likt sin äldre bror var seminarielärare i slöjd i Lund besökte honom strax efter kriget och skrev nog om det i en tidskrift. Han förde med sig hem Bojesens bilar, garage och byggklossar, pedagogiskt finurliga leksaker i gedigen bok som hållit för ungars framfart i flera generationer och som säkert är eftertraktade samlarobjekt (för några gäller den klassiska frågan: var tog de vägen?).

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Äta själv! first appeared on Opulens.

SPRKFRÅGA. Hej! En aningen burdus fråga kanske, men varifrån kommer uttrycket ”att ha häcken full”?/ Anna.

Hej! Ja, du säger att det är en burdus fråga, men egentligen är det inte alls tal om ändan, gumpen som är full av något, utan häck är här en lastningsanordning man förr använde till hö. Det är helt enkelt ett slags avgränsande ”staket” som ställdes på höskrindorna och när man inte kunde ta sig an mer arbete, göra mer hade man helt enkelt häcken full.

Ordet häck kommer ursprungligen från engelskans hedge och det betyder avgränsning och barriär i allmän mening. Inom språkvetenskap använder man också ordet ”hedges” för att karaktärisera ett sådant där lite ängsligt, trevande språk som är så vanligt hos akademiker rädda för att tappa ansiktet, exempelvis ”det kan inte uteslutas att det finns en viss tendens till en möjlighet”.

Utan att sväva på målet så vet vi ju att detta uttryck har glidit över i att ”ha röven full” och det är ju – med förlov sagt – just grundat på din missuppfattning om vad för slags häck det handlar om. Vem vet? Kanske någon i Djursholm säger att de har buxbomen full när det är mycket på jobbet, om de vill undvika att vara vulgära.

The post Språkfråga: Varifrån kommer “att ha häcken full?” first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Jag såg en annons om ett föredrag kring nyspråk, det vill säga det begrepp som George Orwell skapade i sin roman 1984. Kan du ge exempel på detta, som inte är litterära utan tagna ur verkligen? / Gunilla

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag väljer att svara på din fråga för det ger mig chans för lite upprättelse efter en tid i allas hatobjekt nummer ett, nämligen telefonsäljarbranschen.

Du får här tänka dig en brunkrämad fösäljningschef med Pepsodentleende som på min fråga om det var fast eller provisonsbaserad lön sa: ”det väljer du själv efter prestation och humör”.

Just uttrycket ”att välja själv” lastar över hela ansvaret på dig, när vi allvarligt talat vet att telemarketing är ett jobb man tar nån sommar när pengarna saknas och man sedan till hösten ska göra nått vettigt av sitt liv. I hans tonfall låg också lite av att ”du vill väl så gärna viga ditt liv åt oss”.

Jag behöver väl knappast säga att det var en skitlön baserat på ett provisionssystem där det var omöjligt att lyckas. Vi kan dröja vid denna ”härligt dynamiska” bransch med det skrattretande exemplet att företagets motto var : ”Vi säljer inte. Vi vägleder kunden till köpinsikt”.

Om jag får uttrycka mig lite abstrakt finns det nästan ett slags viktlös elegans i såna floskler, där begreppen helt ställs på ända och trotsar allt sunt förnuft. Såklart var det försäljning vi sysslade med den sommaren.Vi ringde och krängde, ringde och krängde. Vi vägledde sannerligen inte till köpinsikt.

I en mildare form med noblare avsikter kan vi ta ett annat exempel: att begreppet arbetslös numera är utbytt mot arbetssökande. Det är väl i avsikt att skapa aktivitet och egen drivkraft hos den arbetslöse (där kom det verkliga ordet) men baksidan är ju att myndigheten genom språkbruket även skapar en förskjutning i ansvar.

Det är inte arbetsförmedlingens sak att fixa jobb till dig, det är du som ska ordna det. Nuförtiden är inte AF en arbetsförmedlare. Arbetsförmedlingen är huvudsakligen en kontrollinstans för att avgöra vilka bidrag du i bästa fall är berättigad till. Så i rimlighetens namn borde de byta ut ordet ”förmedling” mot något mera träffande. Men då mister de myndigheten klangen av att allt skulle gå så friktionsfritt och lätt. Som att man bara glider in i foajén och får ett jobb förmedlat.

The post Språklådan: Kan du ge exempel på nyspråk? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! När det gäller ords klang och värdeladdning känns det som att det ofta går i negativ riktning. Man säger ju helt enkelt inte ”zigenare” längre. Men finns det exempel på det omvända, att ett skällsord eller nedvärderande ord kommit att få en uppskattande och positiv laddning? /Åsa

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det jag främst tänker på är ordet nörd. Det hade från början en väldigt nedsättande klang och förmedlade en bild av något slags ungkarl som bodde hemma hos mamma och samlade på Star Wars-figurer.

I amerikanska collegefilmer talades det alltid om ”geeks and jocks” men här fick i och för sig plugghästarna och glasögontyperna revansch med sina specialkunskaper och kanske skedde redan här en viss förskjutning i positiv riktning?

En nörd har ofta varit specialist på sådant som inte ansetts kulturellt high brow eller varit socialt accepterat. För låt oss vara ärliga nu — det har inte direkt någon hög status att veta allt om vilket serienummer på en Darth Vader-figur som betingar högst pris på eBay.

Men, sett med kritiska och öppna ögon på samma gång, vad skiljer detta från att Knut Knutson (känd från SVT:s Antikrundan) blev utnämnd i skämtsamma ordalag till ”Sveriges främsta nörd” i direktsändning? Att veta allt om gamla möbler anses ju numera sååå fint.

Sen är det en fråga om makt och perspektiv som avgör vilka ord man anses få använda. Jag minns en lång dokumentär på BBC om hiphopens tidiga period i Bronx och en intervjuad sa ”it was a glorious time, a lot of cool niggers hanging around making new mind blowing music”. Behöver jag nämna att den intervjuade var afrikanamerikan? Det finns med andra ord en hel del exempel på att marginaliserade grupper tagit tillbaka öknamnen och vridit de verbala vapnen ur fiendens hand.

The post Språklådan: Kan nedvärderande ord bli positiva? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Kan du en gång för alla förklara vad ordet diskurs betyder? Det är väldig löst i kanten och dimmigt tycker jag./ Martin 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Att det är löst och dimmigt är du nog inte ensam om att tycka. Det har kommit att bli något av ett akademiskt buzzword, men om jag säger att det är den diskussion och terminologi som bygger upp en mentalitet, blir du klokare då?

Kanske inte, men låt mig ta ett exempel. Ord har en förmåga att associeras med varandra, att samlas i kluster och om vi tar orden rationalitet, kyla, styrka, logik och vetenskap så kan vi säga att detta ingår i ”manlighetens diskurs”.

Med andra ord är en diskurs något som fungerar som en boja eller ram för vad som kan sägas eller göras, och då kan vi också säga att diskurs är kopplat till makt, för vem har styrkan och kraften att ändra den?

Själv anser jag det är ett ord som är urvattnat, och faran är att om vi bara ser att allt är diskurser, hamnar vi i en slags total kunskapsnihilism och kan inte säga att något är rätt eller fel ur en objektiv synvinkel utan bara konstruktioner och del av en rådande diskurs.

Ett tydligt exempel finns inom genusvetenskap och feministisk teoribildning där det anses att könsroller till största delen är socialt konstruerade. Den akademiska världens enfant terrible Jordan Peterson hävdar däremot att det är neurologiskt betingat, det vill säga i någon bemärkelse mer objektivt naturvetenskapligt och inte bara en del av en – ja du gissade ordet! – diskurs.

The post Språklådan: Vad är diskurs? first appeared on Opulens.

Hej! Det talas mycket om hur fantastisk August Strindberg är och jag tycker också han var en bra författare. Men när jag läser texter om honom ligger dessa ofta på en ganska abstrakt nivå. Han sägs skildra det moderna Sverige, han är satiriker, mystiker, och så vidare. Men på en en stilistisk nivå undrar jag vad som är hans särart. Vad anser du? / undrar Stina L.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är svårt att säga nått generellt om en författare vars samlade produktion fyller en hel Billybokhylla, men från det hyllplan jag läst kan jag hämta några exempel.

Ett är att han avbryter sig själv, klipper av sig själv som om han kände att han själv snärjt in sig i ett resonemang. Ett långt associativt slingrande parti i Marcel Prousts anda följs av ett ”nog av!” eller ”nå, vi lämnar det åt sitt värde”.

Han bryter också det som inom drama kallas ”den fjärde väggen” det vill säga riktar tilltalet till läsaren, som i äldre litteratur inte existerade utan bara förutsattes. En löjeväckande stroppig officer i en parad av gamla perukstockar kommenteras med orden ”vi låter honom passera”. Detta “vi” betecknar alla andra, inklusive du som sitter där med boken.

Det blir lite fragmentariskt lösryckt här men ett avslutande exempel är hur han blandar in ”fel” stilnivå med tanke på scenen eller ämnet. Ett uppslitande gräl kan beskrivas kort och torrt med ett språk som nästan för tankarna till naturvetenskap, ja, närmast som en labbrapport. I en scen från Röda Rummet och de skruttiga lyhörda kåkarna på Södermalm kan det stå: ”… interfolierades med en snyftning”. Ett ålderdomligt distanserat myndighetsspråk används för att skildra förtvivlan och misär.

The post Vari består Strindbergs stilistiska särart? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Efter en kryssning till Oslo och ett antal inmundigade öl (Kinn och Lervig bland annat) kommer jag hem med en kanske underlig fråga: det verkar finnas två språk i Norge. Stämmer verkligen det? / Med vänlig hälsning, Stig

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Stig!

Det enkla svaret är ja, det finns nynorska och det finns bokmål. Det luriga är att nynorska är det äldsta språket, det är med andra ord ”nytt” i förhållande till fornnorska, på samma vis som man kan säga att det språk som används i vår Gustav Vasas Bibel är nytt i förhållande till fornsvenskan

Den språkliga förgreningen ägde rum runt 1500 och man kan spekulera om det berodde på den nationalism och det ”fursteideal” som kom från kontinenten via renässansen. Språken skulle helt enkelt vid denna tid konsolideras och moderniseras.

I Norge väljer eleverna vilket språk de vill lära sig. Och det är en närmast unik situation i Europa att ett land uppvisar två modersmål. Inte i den bemärkelsen att det finns ett minoritetsspråk utan två språk med full modersmålsstatus.

Allt officiellt i form av myndighetsdokument och lagar finns i båda varianterna och exempelvis i kontakt med arbetsförmedling, socialsekreterare och andra centrala samhällsfunktionärer har du rätt att få information på ditt eget valda språk.

Nu bör det sägas att bokmål är det som lärs ut till icke-norska studenter och det i mångt och mycket råder en skillnad främst i skrift, och norskan är mer protektionistisk i sin stavning. Centralstation blir Sentralstasjon exempelvis. Det är en mentalitet och en attityd som kanske förklarar att man har en mer ”museal” syn på språk och därför har bevarat nynorskan.

Författaren Tarjei Vesaas skrev på nynorska och i sammanhanget kan noteras att han likt Sven Delblanc ofta skildrade ett slags ”mustigt tragikomiskt lantliv”. Därför får hans val av att skriva på det äldre språket en principiell betydelse.

The post Språklådan: Har Norge två språk? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Jag fattar att detta är en omöjlig fråga att svara på, men likväl undrar jag: Hur skriver man en bra roman? /Eva-Lena Larsson

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ja, det var ju en fråga att bita i. Om jag utgår ifrån att du menar en mer traditionell roman, det vill säga med klar handling och struktur, så är första steget att gå bakåt i litteraturhistorien för att hitta goda exempel. 1800-talet var ju de stora romanernas århundrade.

Tag och läs några dussin klassiker. Till exempel Dostojevskij, Balzac eller Zola! Där finns det nämligen fina förebilder förd den som vill skriva en traditionell roman. Men det är ju inte alla som vill.

Det är här den litteraturvetenskapliga disciplinen narratologi kommer in. Den som utvecklades för att kunna se strukturella likheter i populära berättelser, och den har sedan blivit ett verktyg även för att bygga upp och skapa, inte bara ett redskap för analys således.

Så börja med att rita lite pilar och cirklar och diagram över själva berättelsens skelett och fyll sen på med lite kött och blod.

Känns det som att jag fortfarande raljerar lite? Ja, för många av de stora klassiska romanerna har blivit klassiker just på grund av att de bryter mot dessa schabloner och då kan det vara en strategi att ha koll på vad som är berättartekniska klichéer.

Ponera att du ska skriva en deckare. Då är det kanske dags för att skriva en bok där detektiven eller brottsutredaren inte är en allmänt socialt inkompetent surgubbe med konservativ kultursmak och dito alkoholvanor. Det har lyssnats på opera och druckits årgångsviner hemma i ungkarlslyorna i kriminalromaner väl länge nu tycker jag. Men om du med bra roman menar något som säljer bra är det kanske smart att rätta in sig i klyschornas led, eller varför inte på ett lite listigt vis ironisera över det?

Det enda jag med säkerhet kan säga är att det krävs en hel del rent ut sagt tråkigt och träigt arbete. Det är nog ytterst få — om ens någon —som skriver bra enbart med hjälp av något slags rusig inspiration.

The post Språklådan: Hur skriver man bra romaner? first appeared on Opulens.

SPRÅK. Hej! Jag undrar om ordet dilettant. För mig har det alltid haft en negativ klang men så läste jag ett omdöme om Goethe där han beskrivs som ”en sann dilettant”. Har det fått en förändrad klang genom åren? / Undrar Claes-Göran.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej! Det korta svaret är ja och där kunde jag ju sluta, men tillåt mig utveckla.

Som vi vet verkade Goethe som författare mellan upplysningen och romantiken och var även privatforskare samt konstteoretiker för att inte tala om geheimeråd.Det rådde ingen hejd på vad han verkade ta sig an, och han rodde även det iland. Det vill säga han var en tusenkonstnär, som då även kunde kallas dilettant.Vi kan jämföra med ordet amatör, som även det gått från positivt till negativt. En amatör är en som älskar, som gör det av kärlek, inte för snöd vinnings skull.

Sedan, tillspetsat uttryckt, kom industrialismen, naturvetenskapens expansion och krävde specialisering och fackkunskaper, och begreppet privatforskare fick en lite stofil, dammig klang över sig.

När det gäller den äldre tidens vetenskapsideal och adelns intresse för naturvetenskap kan jag rekommendera boken Vetenskapen i provinsen. Om baronerna Gyllenstierna på Krapperup och amatörernas tidevarv av Jakob Christensson som på ett fylligt sätt går igenom denna tids amatörvetenskap och upprättar dess forna glans genom att visa hur viktigt detta varit för kommande epokers vetenskap.

Som du märker glider jag mer in på historia än språkvetenskap, men mekanismerna bakom hur ett ord går från positivt till negativt ligger ofta utanför det rent språkliga och hittas främst i hur samhället utvecklas. Så sammanfattningsvis är svaret ja på din fråga, men varför är mer komplicerat att svara på.

The post Språklådan: Har betydelsen av dilettant förändrats? first appeared on Opulens.

Hej! Jag läser Opulens mest för debattartiklarnas skull och är inte så litterärt intresserad. Svensklektionerna i skolan var en plåga men historia och samhälle var mer mig grej. Nu undrar jag lite fräckt varför man ska studera grammatik? För mig var det lite som att bara sätta fina ord bitar av meningar man plockat sönder. / Mvh Lena.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ja du Lena, det är ju en bra fråga, som den svarslösa politikern sa. Egentligen handlar det väl om intresse, på samma vis som du måste vara naturintresserad för att införskaffa en tegelstensbok om svampar, ekosystem, träd och insekter. Men jag antar att du inte nöjer dig med ett så svepande svar. Fast kort sagt — är man inte språkmänniska är man inte grammatikintresserad.

Nu kan jag inte luta mig mot något vetenskapligt här men utgår från min egen språkinlärning genom åren och jag vill med tyngd hävda att har man läst grammatik och sysslat lite med att “plocka sönder”, som du säger, sitt modersmål, ja då har man ett slags raster och system som befrämjar inlärning av andra språk.

I dagarna har jag börjat en kvällskurs i arabiska och märker redan att min kunskap i franska, tyska och engelska på rätt avancerad nivå kommer till pass, då det liksom känns att jag redan har en mental struktur, ett slags “kärl inne i hjärnan” att fylla på med nya språkkunskaper.

Lite mer abstrakt uttryckt så ger grammatiken en bild av hur språket återger världen. Grammatiken avslöjar också något om den kultur som språket hänger samman med.

Låt mig avsluta med en retorisk fråga: är det en slump att de europeiska språken har ett enormt sofistikerat tempussystem som exakt kan uttrycka när något har hänt medan det finns naturfolk i Nya Guinea vars språk bara uttrycker nutid?

The post Språklådan: Vad är grammatik bra för? first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! Clas-Henrik heter jag och har flyttat ner till Mellanskåne från Östersund. Vi har kört runt en del och ser ett mönster i vad byar och städer heter. I nordöstra delen är det mycket som slutar på -röd och in i Småland är det en hel del som har –ryd i slutet. Finns ett samband och vad betyder det? Har det med röda stugor att göra?

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Claes-Henrik!

Om du tänker på att det i Skåne finns det bördiga Österlen men även de mer karga och då fattiga norra delarna så ser vi att förklaringen ligger i själva jordbruket.

Röd och ryd är helt enkelt det samma som röjd. Småbyarna var från början de hus som växte upp efter avverkning, men även efter äldre tiders svedjebruk. Kort sagt var det tvunget att röja plats för bebyggelse i denna del av Skåne där man känner att det mörkare Småland redan börjat.

Eftersom detta var långt innan postnummers och brandkårsutryckningars tid finns det många liknande namn, exempelvis tre Matteröd i Hässleholms kommun.

Om du också haft förmånen att få njuta av äkta Göingedialekt så vet du också att det är ett grötigt tal där ryd, röd och röjd påminner om varandra. Ordet röjd har kort sagt fallit isär i tre dialektala ord.

The post Språklådan: Är -röd samma som -ryd i ortnamn? first appeared on Opulens.