SKIVNYTT. Pitepalt-country möter Elvis och Dylans veteraner. En finsk Eurovision-dirigent som blivit hipp jazzpiano-ikon. Melankolisk norsk jazzbalsam. Kangas klanger botaniserar i närområdet.

Lilla Stockholmsbolaget Ella Ruth Institutet tillhör de mest entusiastiska i vårt land vad gäller att släppa ut musik från countryns, americanans och rootsrockens domäner. David Ritschard, H Self, Eric Palmqwist och färska skivor med Det Blev Hangemäng och Karolina Brännström är bara några exempel. Ella Ruth Institutet har varit med och lagt själva fundamentet till det intresse för countryn vi ser i dag. Åtminstone om vi inte snackar utslätad tv-prispallscountry.

Svensk country med John Henry

Nu presenterar institutet LP:n ”Lucky Luck” (Ella Ruth Institutet, LP/DL) med Piteå-septetten John Henry, som ursprungligen startade som en akustisk kvartett där inriktningen var bluegrass och old-time. 2024 doftar det mer honky-tonk och western swing om John Henrys musik. Elgitarren och det där karaktäristiska pedal steel-glidandet borgar för det. De flesta av bandets låtar är skrivna av sångerskan och gitarristen Ika Weinzoch, och arrade av munspelaren Mikael Bäckman, som även lirar banjo när gruppen framträder live. 

För inspelningarna har de begivit sig hela vägen till Nashville. Vardera sida på lp:n är inspelad i olika studior i den legendariska musikstaden, och de får prominent proffshjälp på fiol, dragspel, munspel, vibrafon – ja, även bas på sina ställen. Musikerna de lånar in har erfarenhet av att spela med Elvis Presley, Johnny Cash, Bob Dylan, Willie Nelson, Kacey Musgraves, Loretta Lynn, Paul Simon, Harry Connick Jr., Elvis Costello och Simon & Garfunkel, så bidragen är stilsäkert levererade. 

Ika Weinz sjunger övertygande på engelska, och även om jag knappast tror på någon internationell karriär för John Henry så är detta ett aktningsbjudande album som lockar mig till framtida konsertvistelse. 

Norsk jazz med Kjetil Mulelid

Från svensk country så över till norsk jazz, men fortsatt med pedal steel-doft. Kjetil Mulelid följer upp den tre år gamla covid-meditationen tillika solodebuten ”Piano” med färska ”Agoja” (Odin, LP/CD/DL). Jag skriver debut om ”Piano” men den skivan innebar blott debut under helt eget namn. I allt övrigt är Mulelid flitigt förekommande på den norska jazzscenen. Han har många engagemang: i grupperna Wako och Fieldfare via en egen pianotrio till duoprojekt som Kjemilie (med sångerskan Emilie Vasseljen Storaas) och fjolårets album ”Blues and bells”, där vi finner Siril Malmedal Hauge vid sångmikrofonen.

På nya soloalbumet ”Agoja” växlar Kjetil Mulelid mellan pianoklinkande och ett snyggt fingrande på Wurlitzer, Rhodes och synthar. Det ger ett varierat uttryck, som ändå håller fullgod styrfart skivan igenom. Han får gediget stöd av Bardur Reinert-Poulsen (en kollega från Wako) på både elektrisk och akustisk bas, trummisen Andreas Winther (kollega från både pianotrion och bandet Fieldfare) samt Lars Horntveth från omtalade Jaga Jazzist på pedal steel guitar. Den senare agerar även medproducent för den välljudande skivan.

Gästar gör flera tunga norska namn, bland dem saxofonisterna Martin Myhre Olsen och Trygve Seim, samt trumpetarna Arve Henriksen och Mathias Eick. Soundet som strömmar ut från ”Agoja” är smått melankoliskt, låtarna lugnande i nutidshetsen. Den här kommer att snurra i sommar.

Olli Ahvenlahti ‒ en finsk jazzlegendar

Som avslutning på denna nordiskt nördiga Kangas klanger välkomnar vi en sann jazzlegendar från Finland. Olli Ahvenlahti har förstås också hunnit med mycket annat under sin långa karriär. Inte minst dirigerade han orkestern när Finland åren 1990-1998 deltog i lejonparten av de årens ishockey-VM, förlåt Eurovision Song Contest. (Jo, det är lätt att ta fel bland dessa numera evighetslånga tävlingar.) Och när vårt östra grannland inte var med och tävlade två av de där åren fick Ahvenlahti i stället kommentera tävlingarna i tv.

Råkar du i samspråk med insatta internationella musikdiggare så är det dock en helt annan sida av Olli Ahvenlahti som träder fram. Hans lp-skivor från 1970-talet lyfts gärna fram som eftertraktade troféer av hängivna skivbörs- och loppis-rotare. Ahvenlahtis finska version av jazzfunk, fusion och latinjazz har i modern tid hyllats av profiler som brittiske radiomannen Gilles Peterson. Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna.

På nya albumet ”Mirror Mirror” (We Jazz, LP/CD/DL) för Ahvenlahti in den där ljudbilden i 2020-talet, och det med bravur och fingertoppskänsla. 74-åringen må sandpappra kanterna en aning, men visst står Ahvenlahtis signum och spegelbild att känna igen i ”Mirror Mirror”

I Olli Ahvenlahti New Quintet ingår ess som trumpetaren Jukka Eskola (även flygelhorn), saxofonisten Joonatan Rautio, basisten Ville Herrala och skinnplågaren Jaska Lukkarinen. Samtliga bereds utrymme att spela ut i skivans Ahvenlahti-kompositioner. 

Det är blott maj 2024 och vi har redan musik så in i Norden. 

The post Kangas klanger: Musik så in i Norden first appeared on Opulens.

ÅTERKOMST. Kate Bush-låten “Running up that hill” från 1985 går starkt framåt på topplistorna – den ligger på första plats på Itunes och på plats 106 på Spotifys 200-lista, rapporterar LA Times.

Anledningen till det nyväckta intresset för låten, som finns med på Kate Bushs album “Hounds of love”, beror sannolikt på att den spelas i den nysläppta, fjärde säsongen av “Stranger things”, som utspelas under 1980-talet.

Låten hörs första gången i rollfiguren Max Mayfields (Sadie Sink) walkman i premiäravsnittet, och spelas sedan flera gånger.

TT Nyhetsbyrån

The post “Stranger things”-effekten: Kate Bush i topp first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Spotify har avbrutit premiumtjänsten i Ryssland efter att landet startade sitt krig mot Ukraina – ett drag som ljudströmningsbolaget förväntar sig kommer att resultera i en förlust på cirka 1,5 miljoner betalande kunder under första kvartalet 2022, rapporterar Variety.

Spotify har sedan tidigare, i samband med krigsutbrottet, stängt sina kontor i Ryssland och har också slutat acceptera annonser i Ryssland. Företaget inaktiverar dock inte åtkomsten till tjänsten i Ryssland “för att möjliggöra det globala flödet av information.”

Landet står dock för mindre än 1 procent av de totala intäkterna, enligt en talesperson.

Spotify lanserade tjänsten i Ryssland och Ukraina i juli 2020.

TT Nyhetsbyrån

The post Spotify stänger av konton i Ryssland first appeared on Opulens.

BOJKOTT. Spotify kommer att förse poddar som tar upp coronaviruset med länkar till ytterligare information om pandemin. Det beskedet gav grundaren Daniel Ek på söndagskvällen.

Den senaste tiden har Spotify varit i rejält blåsväder. Bolaget har fått stark kritik för Joe Rogans podcast “The Joe Rogan experience”.

Kritiken mot podden växte sedan Joe Rogan intervjuade läkaren och vaccinmotståndaren Robert Malone. Bland annat har 270 forskare, läkare och sjuksköterskor i ett gemensamt upprop kallat podden för “en av världens mest inflytelserika källor till skadlig information om vaccin och pandemin”.

På söndagen gav Daniel Ek beskedet i ett blogginlägg att Spotify kommer att ha en länk till alla podcast-avsnitt som handlar om coronaviruset. Länken ska leda till en särskild “covid-19-hubb” med fakta och aktuell information om viruset, rapporterar Bloomberg.

Hotar med ny musik

En rad artister har kritiserat Spotify. En av dem är den brittiska popartisten James Blunt som i lördags skrev på Twitter :

”Om Spotify inte omedelbart tar bort Joe Rogan kommer jag att släppa ny musik på plattformen”.

James Blunt är känd för världshits som “Goodbye my lover” och “You’re beautiful”, men på senare tid har den brittiska stjärnan även vunnit ny mark som lustigkurre på sociala medier.

I flera av kommentarerna till Twitter-inlägget hyllas musikern för sin humor och självironi, medan andra anser att frågan är för viktig för att skämta om och att det i stället krävs handling.

Young först att kritisera

Neil Young var först med att tidigare i veckan uttrycka sin kritik och kräva att Spotify tog bort antingen hans musik eller Rogans podd och i lördags gjorde även singer-songwritern Joni Mitchel det.

Även Nils Lofgren har sällat sig till artisterna som nu kritiserar Spotify och vill få sin musik bortplockad. I ett inlägg på Neil Young Archives skriver han: ”Vi uppmuntrar alla musiker, artister och musikälskare överallt att förena sig med oss och klippa banden till Spotify”.

“Stort ansvar”

Spotify, som sedan 2020 har exklusiva rättigheter till Joe Rogans podcast värderad till 900 miljoner kronor, gav i lördags en skriftlig kommentar till TT om konflikten.

Spotify vill att all musik och allt ljudinnehåll i världen ska finnas tillgängligt för företagets användare.

“Med det kommer ett stort ansvar att balansera lyssnarnas säkerhet med kreatörernas frihet. Vi har en detaljerad innehållspolicy och har tagit ned över 20 000 podcastavsnitt kopplade till covid-19 sedan starten av pandemin. Vi beklagar Neils beslut att ta bort sin musik från Spotify, men hoppas få välkomna honom tillbaka snart”, skrev Spotify.

Enligt Variety har Spotifys marknadsvärde sänkts med mer än två miljarder amerikanska dollar efter Neil Youngs krav och när börsen stängde i torsdags låg Spotify-aktien på den lägsta nivån på mer än 1,5 år och var då värd 171,32 dollar per aktie.

Enligt artikeln är flera investerare oroliga för att protesten kan komma att ge en snöbollseffekt och få kunder att lämna plattformen.

Linnéa Wannefors/TT

The post Spotifys svar på coronakritiken first appeared on Opulens.

BOJKOTT. Artisten Joni Mitchell ansluter till den protest mot Spotify som inleddes av Neil Young. Nu vill även hon ta bort sin musik från strömningsjätten.

Neil Young meddelade att han inte vill ha sin musik på Spotify så länge poddaren Joe Rogan finns där, eftersom Young menar att Rogan sprider desinfomation om vaccin mot covid-19. Spotify beklagade beslutet men började i veckan ta bort Youngs album.

Mitchell är den första musikern som följer Youngs exempel. Även hon är en singer-songwriter med bas i Kalifornien, och enligt hennes sida på Spotify har hon omkring 3,7 miljoner lyssnare varje månad. Hennes låtar “Big yellow taxi” och “A case of you” har båda strömmats mer än 100 miljoner gånger på plattformen.

– Oansvariga människor sprider lögner som kostar människor deras liv. Jag är solidarisk med Neil Young och de globala vetenskapliga och medicinska gemenskaperna i den här frågan, säger hon.

Upprop mot podden

Spotify har sedan 2020 exklusiva rättigheter till Joe Rogans podcast efter en affär på 900 miljoner kronor. Hittills har de inte uttalat sig om Rogan, vars podd “The Joe Rogan experience” är upphovet till bojkotten.

Kritiken mot Spotify växte i styrka efter att Joe Rogan intervjuade läkaren och vaccinmotståndaren Robert Malone, som bland annat har jämfört kraven på vaccin och restriktioner under pandemin med nazisternas förintelseläger.

270 forskare, läkare och sjuksköterskor har i ett gemensamt upprop kallat podden för “en av världens mest inflytelserika källor till skadlig information om vaccin och pandemin”.

I en kommentar till TT skriver en talesperson för Spotify att de vill att all musik och allt ljudinnehåll i världen ska finnas tillgängligt för företagets användare.

“Med det kommer ett stort ansvar att balansera lyssnarnas säkerhet med kreatörernas frihet. Vi har en detaljerad innehållspolicy och har tagit ned över 20 000 podcastavsnitt kopplade till covid-19 sedan starten av pandemin. Vi beklagar Neils beslut att ta bort sin musik från Spotify, men hoppas få välkomna honom tillbaka snart.”

“Känns bättre”

På sin hemsida skriver Neil Young att det “känns bättre” sedan han lämnat Spotify.

“Privata företag har rätten att välja vad de vill tjäna pengar på, precis som jag kan välja att inte låta min musik stötta en plattform som sprider skadlig information”, skrev han och sade sig vara glad åt att vara solidarisk med den sjukhuspersonal som riskerar livet varje dag för att hjälpa andra.

TT Nyhetsbyrån

The post Joni Mitchell ansluter till Spotifyprotesten first appeared on Opulens.

BOJKOTT. Neil Young har sagt att han inte vill ha sin musik på Spotify så länge poddaren Joe Rogan finns där, eftersom Young menar att Rogan sprider desinfomation om vaccin mot covid-19. Spotify lyssnade och började i veckan plocka bort Youngs album.

För att stötta Young, som med protesten förlorar stora strömningsintäkter, har hans fans nu börjat bojkotta Spotify genom att avsluta sina konton. Dessutom uppmanar fansen i sociala medier fler personer att göra samma sak, skriver Billboard. Hashtaggen #spotifydeleted och #cancelspotify har det senaste dygnet trendat i sociala medier.

Den som vill strömma den kanadensiske rocklegendens musik får nu i stället vända sig till Apple Music, som efter Youngs brytning med Spotify oförblommerat har börjat deklamera sin kärlek till artisten och hans musik.

TT Nyhetsbyrå

The post Neil Youngs fans bojkottar Spotify first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Så här i slutet av årets första månad tipsar Hanna Chawki om en kommande platta med Nicolai Dunger, men lyfter också fram artister från förr som presenteras i ny tappning, Fairouz och The Beatles.

Nu är det snart februari och det börjar hetta till. Neil Young vill inte ha kvar sin musik på Spotify eftersom han anser att de sprider desinformation. Jag tar en snabbkik in på “desinformationsdomänen” och hittar låtlistor skräddade för de uttjatade antagonisterna. VAXXXED AND RELAXXXED, Anti-social dist-dancing, HOT VAXXED SUMMER, Vaxxed and handsome, Antivaxx legend, och så vidare.

Det finns även en uppsjö låtar med det fantasieggande namnet QR CODE. Till exempel en fransk sensuell QR CODE med rappande ladyn Aly Bass för att nämna en av dem som sticker ut.

Musikern och sångaren Nicolai Dunger utforskar värld efter värld med nyfikenhet och integritet och denna gången ”den nya världen”. Han släpper snart en LP och i dagarna kom ett singelspår från den med titeln “Brand new world“, som ett löfte om att vår värld håller på att transformeras och bli helt ny.

Den kommande fullängdaren är delvis inspelad i trummisen Pontus Torstenssons studio Katakomb, där den även är mixad och producerad. Ebbot dyker upp lite varstans på skivan, inte minst i “Brand new world”.

Profeterna Dunger och Ebbot lattjar och har trevligt och det låter som en gammal dänga av Soundtrack of our Lives. Det som sätter mest karaktär på spåret är oao-ljuden som de utför vokalt.

Jag har fått höra att albumet som snart kommer ska vara fantastiskt.

Så håll ögonen och öronen öppna!

Remixen av låten “Adaysh kan fe nas” med den fenomenala sångerskan Fairouz är ganska skön att lyssna på. Men jag nämner den mest för att få tillfälle att presentera en av arabvärldens genom tiderna största sångerskor, Fairouz, för dem som har lyckats missa henne.

Det är svårt att sjunga på arabiska även för en arabisktalande på grund av alla gutturala ljud. Så det krävs alltså stor teknisk skicklighet av arabiska sångare.

Fairouz röst är som honung. Man vill slicka i sig varje stavelse. Sagolik. Hon har sjungit klassisk arabisk musik, folkmusik, jazz och pop.

Själv lyssnar jag helst på den storstilade, djupt passionerade klassiska arabiska musiken. Fairouz föddes i Libanon 1936.

För dem som är less på samtiden och vill tillbaka till 60-talet släpps det idag en skiva med The Beatles: Get back (Rooftop performance). Det är från deras gig uppe på ett tak på Savile Row i London den 30 Januari 1969. Deras sista gig. Plattan öppnas av två varianter på “Get back”. Det är bra stuns i maskineriet. Det kan verka märkligt men det är mer energi och vitalitet i de här låtarna än det mesta som prånglas ut nu.

Vi får ta del av flum- och jampartier. Friskt! “Dig a pony”: Lennon sjunger så det bränner till inombords.

Det är perfekt tajming att släppa ut en platta med dessa män nu. Vi behöver nämligen frisk, fri analog air att andas i. Get back to the sweet sixties!

Tack, Beatles, för lite äkta mänsklighet!

The post Nya ljud: Dunger, Fairouz och Beatles first appeared on Opulens.

LJUDDRAMA. “De fria” heter Spotifys nya thrillerserie i ljudform, om ett självförsörjande kollektivboende där ondskan slår rot.

Regissören Peter Grönlund ser flykten till gemenskapen i landsbygden som en motreaktion mot det individualistiska samhället.

Sofia Sundström/TT

The post Kollektivet får stryk i Spotifys storsatsning first appeared on Opulens.

UPPROP. Över 180 artister och organisationer, däribland Amnesty, uppmanar i ett brev Spotify att lova att aldrig använda en musikteknik som företaget nyligen fått patent på.

The post Musikerupprop mot ny Spotify-teknik first appeared on Opulens.

VINYL. Fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordströms skivsamling består av album från många olika genrer. Idag uppmärksammar han en ekvilibristisk gitarrduo.

I dag ska det handla om en platta med gitarrduon Bengt och Börje, från 1980. Titeln är Beethoven och Jon och på albumet framför de både folkmusik och kompositioner av Ludwig van Beethoven.

När det gäller Bengt och Börje är det lätt att tankarna vandrar till Jonas Gardells sketch om slöjdläraren Folke som klagade på att “du får nog ta ett tag med ettans sandpapper till”. De är nämligen mjuka män födda på 40-talet som gått den mycket socialdemokratiska fina musikskolevägen, och åtminstone Bengt Hoffner har verkat i många pedagogiska sammanhang och velat sprida gitarrmusikens glädje. Sedan ser de ju ut som musiklärare ska göra: den gamla fina lagom bruna och murriga looken med halvlångt hår och skepparkrans.

Är det bra? Ja det är det, men ibland lyser deras akademiska skicklighet igenom i lite negativ bemärkelse. Det blir som en tävling eller duell. Vem spelar bäst och vem spelar mest tekniskt. Eller så är jag helt ute och seglar, för bland alla vinylskivor är detta ett köp som jag inte alls vet varför jag gjorde. Det är en genre som jag inte egentligen gillar. Därtill en musikalisk era och ett fält jag inte vet särskilt mycket om. Dessutom har jag inte en susning om historien bakom den folkmusik de tolkar, så det är ett mysterium varför den ens står i mina backar. Men så är det ju när man inte gillar att bygga upp låtlistor på Spotify och hamna i ett slags algoritmstyrt lyssnande, eller tänkandet att “detta gillar jag nog för att jag gillar det andra som sedan leder till det tredje som låter nästan likadant”.

När man står där och rotar på loppisar och hos mer seriösa skivhandlare konfronteras man på ett annat sätt med saker som kan synas intressanta utan att direkt höra till den genre som vanligtvis tilltalar en. Följaktligen så säger man “äsch jag köper och provar”. Om inte annat ställs man för den intressanta frågan som vi nördar brottas med: Hur sortera in det? Jag har ställt den bredvid Lasse Berghagen och Evert Taube i den minst coola sektionen, där det lite vuxet sentimentala huserar.

Här är ett smakprov på hur det låter när de framför “Jordalåt”.

The post Veckans vax: Gitarrekvilibrister från 80-talet first appeared on Opulens.

SPOTIFYMINNEN. Jag bläddrar igenom de spellistor Spotify skapat för att visa vilka låtar jag lyssnat på, år för år. Jag lyssnar, och plötsligt minns jag. Musiken löper som en röd tråd genom känslorna och bilderna, tråcklar ihop dem till ett brokigt lapptäcke, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

I ett decennium har jag använt Spotify, informerade de mig om häromdagen. Tanken svindlar faktiskt lite. Som jag minns det var det ganska nyligen jag fick inbjudan att bli beta-testare av vad som nu är världens största online-musiktjänst. Men det är alltså 10 år sedan. Vad har jag sysslat med alla dessa år och borde jag inte ha hunnit med mer sedan dess?

Mitt minne har alltid varit fruktansvärt dåligt. Tillsammans med en dålig tidsuppfattning är det en av de svagheter min hjärna har som jag förbannat allra mest. Att försöka se tillbaka på tio år av sena ankomster, långa dagar och nätter, känslor, nya jobb och relationer – att urskilja någon sorts mönster och detaljer – är mig övermäktigt.

För tio år sedan. Jag var i tjugoårsåldern och hade nyligen flyttat hemifrån. En annan stad, ett annat liv. Ändå så fruktansvärt nära.

Jag bläddrar igenom de spellistor Spotify skapat för att visa vilka låtar jag lyssnat på, år för år. Jag lyssnar, och plötsligt minns jag. Musiken löper som en röd tråd genom känslorna och bilderna, tråcklar ihop dem till ett brokigt lapptäcke.

Jag minns min första lägenhet, och hur jag la dygnets alla timmar på att spela World of Warcraft medan jag hade The Shins som bakgrundsmusik.

Jag minns den playlist som innehöll en remix av “The girl you lost to cocaine” av Sia. Det var en lista som jag skapade en höst och lyssnade på medan jag hoppade mellan jobb med att måla väggar hemma hos folk och att arbeta på ett call center.

Jag minns när Mumford and Sons slog igenom och hur många gånger jag lyssnade på Sigh No More när jag gick till jobbet. Lukten av daggvåt sommarmorgon och rök från den enda cigarett jag rökte för att vakna till efter att ha suttit uppe i kreativa, fantastiska samtal hela natten.

Jag minns hur jag spelade Ben Howards EP Oats in the water den där vintern då jag satt ensam i en lägenhet och var förlamad av mörkret och hade känslan av att väggarna kröp närmare i ångesten över att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv.

Jag minns när jag mötte någon jag inte träffat sedan jag var tonåring, slungades tillbaka och följaktligen blev både fånigt tonårsförälskad och lyssnade sönder Kents tidiga plattor. Hur det naturligtvis kraschade och brann, minns jag också och hur jag övergick till att enbart lyssna på naivistisk 60-talspop.

Och Elliott Smith. Det går inte att glömma Elliott Smith, som gång på gång dyker upp och interpunkterar de känslovågor som blir så tydliga för mig när de läggs ut som soundtrack.

Jag går igenom tio års upplevelser och känslor på den tid det tar att scrolla igenom lika många spellistor. Och jag blir alldeles matt. Inser, trots mitt tidshandikapp, att det är en evighet och nästan outhärdligt när det koncentreras på ett par minuter.

Det finns mycket som är dåligt med sociala medier, men utan dem hade jag nog förlagt hela mitt förflutna. Varje år när december kommer, påminner de mig om vad jag sysslat med de senaste tolv månaderna, och jag är evigt tacksam för det.

Att skedmatas med minnena gör att jag slipper tanken på att jag inte gjort något alls, eller i alla fall inte nog. Den är annars ständigt närvarande, inte minst när saker är på väg att ta slut.

Det tog mig betydligt längre än ett decennium att sluta jobba upp panik varje kväll, söndag och för att inte tala om nyårsafton på grund av att jag inte hunnit allt jag kände att jag borde ha gjort under dagen, veckan och året. Trots att sociala medier ökar den stress många känner över att inte räcka till eller vara perfekta nog, har de haft motsatt effekt för mig. De har gett mig ett sätt att mäta.

Jag tittar tillbaka på spellistan för 2019. Den kalla vårens Amy Winehouse, sommarens sorglösa återvändande till Atomic Swing och hur det följdes av att lyssna på Lou Reed i takt med att träden fällde sina löv.

Jo. Jag har nog levt i år också.

The post Ett liv mätt i spellistor first appeared on Opulens.

GRATIS. När allt är tillgängligt är det lätt att bläddra vidare utan att fastna. De stora kultur- och kunskapsvärden som i teorin är mer tillgängliga än någonsin försvinner i gratisdjungeln, skriver Mattias Svensson som ändå tycker att fördelarna med dagens mediesamhälle väger tyngre än nackdelarna.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ayn Rand University heter appen som en vän länkade till för några veckor sedan. Via den kan jag ladda ner och lyssna på ett stort antal föreläsningsserier i stort sett när jag vill.

Få förstår nog riktigt hur stort detta är. Jag har beundrat Ayn Rand och hennes författarskap sedan jag läste Och världen skälvde i gymnasiet. Då fanns en del av det hon skrivit översatt. Annat fanns att beställa från USA i specialiserade bokkataloger. Att beställa böcker i början av 1990-talet, före internets genombrott, var i sig en omständlig procedur. Leveransen via fartyg kunde ta månader.

Än mer svårtillgängliga än böckerna var föredragen som Ayn Rand och några av hennes närmaste hållit, från 1960-talet och framåt. De fanns inspelade på kassett, i långa serier som kostade en mindre förmögenhet. Jag köpte en, Leonard Peikoffs Objective communication, som varit en hjälp i mitt skrivande. Jag funderade på någon av de längre och mer filosofiska föreläsningsserierna, men tog mig aldrig riktigt råd.

Det är de som numera finns i en app i min telefon. Allihop! En förmögenhet, en lyx som jag aldrig kunde föreställa mig om att kunna unna mig — och nu är den min alldeles gratis!

Ska jag vara ärlig har detta inte förändrat mitt liv särskilt dramatiskt. Jag har klickat runt lite förstrött och lyssnat på ett halvt föredrag. Det finns ju så mycket annat att lyssna på: aktuella föredrag, inläst skönlitteratur, universitetskurser i intressanta ämnen och poddar med kunniga och roliga personer som ger perfekt förströelse för stunden.

Appen ligger där nästan som en förebråelse om bildning och fördjupning som jag längtat efter, men nu är för mätt och lat att ta till mig. På ett sätt har jag förvärvat ett enormt värde, på ett annat sätt är jag mer stressad än förut.

I det lilla är det kanske en beskrivning av framstegets och välståndsskapandets dilemman, något som ekonomen Daniel Hamermesh funderat kring i sin nya bok Spending time. Han menar att tid är vår tilltagande knappa resurs och att ju rikare vi blir, desto knappare blir vår tid eftersom all konsumtion är tidskrävande. Detta kan stressa oss fast vi får det bättre.

Så är det, och en skyddsmekanism mot sådan stress är att bli uttråkad och avtrubbad. Rikedom har inte sällan den oönskade bieffekten att man blir blasé inför upplevelser som tidigare via sin exklusivitet varit, och för andra kanske fortfarande är, laddade med en djupare innebörd.

Knappheten skapar ritualer som adderar mening till upplevelsen. Bananen som avåts efter andra världskriget är sannolikt svåröverträffad av upplevelsen att idag äta en banan. Vår lättare tillgång till upplevelsen gör den mindre dramatisk i våra sinnen.

På samma sätt kan man idag klicka sig fram till nästan vilken låt som helst på Spotify, men lyssningen kommer kanske aldrig att bli densamma som för den som cyklat hem från stan med en nyinköpt lp-skiva vars konvolut sedan öppnas och granskas medan skivan snurrar på skivtallriken. En del söker återskapa upplevelsen genom att än idag köpa musik på vinylskivor.

Knappheten har alltså sina poänger. Utöver att de besvär man tar sig blir ritualer som förhöjer upplevelsen kan den leda oss att följa ett spår, dyka ner i en subkultur och tillgodogöra oss någonting i grunden. Risken är förstås att specialiseringen och spårbundenheten blir ensidig och fantasilös, att nyfikenheten på annat trubbas av genom den tröskel som kostnaden och besväret innebär.

Men gratiskonsumtion styrs på samma sätt ofta mot det mest lättillgängliga och kan skapa en variation utan fördjupning. När allt är tillgängligt är det lätt att bläddra vidare utan att fastna. De stora kultur- och kunskapsvärden som i teorin är mer tillgängliga än någonsin försvinner i gratisdjungeln. Då kommer överflödet att göra oss uttråkade och missnöjda.

Jag tror inte att det här är ett nollsummespel. Knappheten må vara lättare att romantisera, men fördelarna med lägre trösklar och enormt större tillgänglighet till kunskap och kultur är betydligt större än nackdelarna. För mig öppnades exempelvis antikvariatens fantastiska värld först med sökbarheten och översikten via Bokbörsen. Jag har sällan haft det generella intresse som krävs för att botanisera i enskilda butiker och har därför aldrig värdesatt de knapphetens ritualer av fysiska butiksbesök med dofter och upplevelser som andra har. Däremot uppskattar jag enormt att kunna hitta något inom mina snäva intresseområden i det sammanställda överflödet.

Med andra ord: Världar finns att upptäcka och de är tack vare utvecklingen fler och närmare än någonsin. Med rätt redskap och guidning går det att hitta rätt också i överflödet.

The post Värdefull kunskap kan försvinna i gratisdjungeln first appeared on Opulens.