SJÄLVBIOGRAFI. ”Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom,” skriver Bo Bjelvehammar.

Den lyckligaste leken av Björn Wiman
Norstedts

Björn Wiman är författare och kulturchef på Dagens Nyheter, han har bland annat gett ut ”I en sal på lasarettet”, 2022 och ”Grinden i Dachau”,2024.

”Den lyckligaste leken” är en gripande berättelse om en sons förhållande till sin far, eller snart brist på och avsaknad av förhållande. Inga floder bara tillstånd av ebb och torka.

Pappan är i flera avseenden en frånvarande förälder – föräldrarna skilde sig, när Björn var sex år. Far och son träffades enligt den sociala tabellen för umgängesvillkoren.

I denna personliga och smärtsamma betraktelse visar det sig att far och son har en så gott som obefintlig känslomässig kontakt, pappan har själv växt upp i en dysfunktionell familj, där känslorna har lyst med sin frånvaro.

Men det finns en sak, som förenar dem och det är skidåkning. Björns Wimans far är både frisksportare och skidlärare och han lärde sin son att åka skidor och få en kärlek genom livet till skidåkning. Jag vet inte om Wiman lärde sig någonting annat av sin far. Jag är tveksam på den punkten.

Hur som helst har detta enda gett underlag till en hel bok. Om skidmiljöer, om storindustrin kring skidåkning och enskilda platsers framväxt och storhet. Platser som Hemsedal i Norge och Åre och Storlien i Jämtland. Allt i ett fåtal fullödiga och spänstiga essäer.

Björn Wiman skriver äkta och nära

Men det finns i berättelsen ett vemod över snötäcken som håller på att försvinna och Björn Wiman ser framför sig en dyster och fattigare framtid, utan skidåkning, kvar finns bara då minnen av far och son, starka minnen.

Alldeles i slutet av boken besöker han pappans minneslund, placerar en liten stenbit där och hör pappans ord på platsen – lägg inte blommor, lägg sten.

Titeln på boken ”Den lyckligaste leken” är hämtad från en beskrivning av skidåkning formulerad av författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Bakom imman på glasögonen formulerar han orden, i närvaro av kvinnan som drog ut honom i skidbacken – Simone de Beauvoir.

Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom. Och glädjen i att förenas i just detta, på bestämda platser, som på Granberget i Leksand.

The post Björn Wiman skriver gripande om far-son-relation first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. ”En underbar resa” handlar om den världskände fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Erikssons liv. Thomas Almqvist har läst boken med stor behållning.

En underbar resa av Sven-Göran Eriksson
tillsammans med Bengt Berg
Mondial

I dag vet alla vem Sven-Göran Eriksson var: gymnastikläraren från Torsby i Värmland, som vann titlar och respekt över hela världen som fotbollstränare. Men vem var människan bakom alla framgångar?

Redan 2013 utkom han med självbiografin ”Svennis. Min historia”. En bok som fick mycket uppmärksamhet men också blandat mottagande och kritik för ”onödigt snaskande i privatlivet”, som det stod i Svenska Dagbladets recension. Så det fanns med andra ord skäl för att skriva en ny och annorlunda självbiografi.

Samarbete: ”Svennis” och vännen Bengt Berg

I ”En underbar resa” berättar han själv tillsammans med Bengt Berg, barndomsvännen och poeten från Torsby, om sitt liv. Boken kom till under åren 2021-2024, då de pratade om fotboll, äventyr och livets stora och små frågor, när de möttes och fikade tillsammans.

”Svennis” blev allvarligt sjuk

I början av februari 2023 fick Eriksson veta att han var allvarligt sjuk och så småningom även att hans tid var utmätt. Berg och han hann ändå få boken färdig i tid, men ”Svennis” fick aldrig se den i tryck, eftersom han gick bort den 26 augusti 2024, en knapp månad, innan den kom ut. ”En underbar resa” är en bok för fotbollsälskare, men kan även läsas av andra, eftersom den innehåller så pass mycket av allmänmänskligt intresse.

Underhållande berättelse

Det är en lättläst och mycket underhållande berättelse om en man vars framgångar aldrig steg honom åt huvudet och som aldrig tappade bort sin värmländska bakgrund. Bengt Berg har skrivit första och sista kapitlet, där han först berättar om deras gemensamma bakgrund i Torsby och hur de lärde känna varandra och blev goda vänner. I slutkapitlet, som han kallar ”Erikssonsgatan”, berättar han om hur ”Svennis” hyllades världen runt under sitt sista levnadsår.

I Lissabon under en av Benficas hemmamatcher 2024 utnämner Berg Eriksson till Kejsarn av Portugallien, två punkt noll. Eriksson var väldigt tacksam för alla hyllningar han fick ta emot under sitt sista levnadsår. Att få vara ”Svennis” reskamrat både framåt och bakåt i tiden blev ett svindlande äventyr för Bengt Berg.

”Svennis” såg nyktert på att han snart skulle dö och var tacksam för allt han hade fått uppleva och menade att livets fanns så länge det varade för honom. Han lyckades se allt det vackra i livet, ända till slutet, enligt Berg.

Början på ”Svennis” karriär

”Svennis” egen fotbollskarriär började i Torsby IF, men han slutade som spelare redan vid 27 års ålder, då han började som assisterande tränare till Tord Grip i Degerfors. Tord Grip skulle sedan följa honom hela tiden i hans karriär som framgångsrik fotbollstränare. Han var hans kollega, rådgivare men kanske framför allt nära vän och hyllade honom som den viktiga person han blev för honom.

Beckham en favorit

Bland de fotbollsspelare som har betytt mest för ”Svennis” genom åren, hör David Beckham till de allra främsta. Eriksson gjorde honom till lagkapten för Englands landslag under sina drygt fem år som förbundskapten där 2001-2006. Han ansåg sig förfoga över ett lag med världens bästa högerfot.

Berättelsen hettar till en aning, när han skriver om tiden i England då hans rörelsefrihet var starkt begränsad på grund av alla paparazzi. Massmedierna förföljde honom och enligt Scotland Yard avlyssnades hans telefon i tre års tid.

”Svennis” hann med många jobb

Vi får en detaljerad genomgång av alla jobb ”Svennis” haft som fotbollstränare, där han kanske trivdes allra bäst i Italien, eftersom hela familjen gillade att bo där. De tyckte om både kulturen och maten. Roma, Fiorentina, Lazio och Sampdoria var de klubbar han representerade. AS Roma övertog han efter Nils Liedholm.

”Svennis”  har verkligen gillat att ofta flytta på sig och byta arbetsmiljö. Om han stannat för länge på en och samma plats, blev han bara orolig. Han blev som en handelsresande i fotboll. Han arbetade som tränare i Sverige, England, Portugal, Italien, Mexiko, Elfenbenskusten, Kina, Thailand, Dubai och Filippinerna. Jobbet som förbundskapten på Filippinerna blev hans sista som tränare.

Han berättar om många människor som han mött och då inte bara fotbollsspelare.

Kärlek och empati

Boken innehåller en hel del intressanta personporträtt. Jag har läst ”Svennis” och Bengt Bergs berättelse med stor glädje och många gånger har jag blivit alldeles varm i hjärtat över all medmänsklig kärlek och empati, som boken faktiskt också ger uttryck för. Det här är en mycket tilltalande berättelse om en ödmjuk och till synes mycket sympatisk människa.

The post Fin biografi över “Svennis” first appeared on Opulens.

IDROTTSKULTUR. I ett politiskt polariserat USA kan idrotten fortfarande förena. Mats Barrdunge, som doktorerat i idéhistoria, ger en introduktion till amerikansk fotboll. En sport han betecknar som mirakulös.

En vanlig söndagseftermiddag på hösten bänkar sig miljontals amerikaner framför tv-apparaten för att se på veckans match i National Football League (NFL) som är en professionell liga för amerikansk fotboll i USA.

Amerikansk fotboll ger den hårt arbetande amerikanen en stunds avkoppling och spänning varje söndag, med förtätat spelschema över jul och nyår, då slutspelet börjar på väg mot Super Bowl i februari.

Det har för miljoner blivit en regelbunden ritual, denna symboliska vilodag. Ingen sport i USA väcker så mycket känslor och har så många hängivna fans som just amerikansk fotboll.

Amerikansk fotboll är den största publika lagidrotten i världen med ett genomsnitt på just under 70 000. I början på 1970-talet övertog amerikansk fotboll rollen från baseball som USA:s mest populära sport men fick ett stort uppsving redan efter andra världskriget.

Krig och vilda västern har satt sina spår i de uttryck som används för att beskriva olika situationer i spelet, som ”blitz” för när försvaret sätter in extra spelare för att göra en snabb rush mot quarterbacken, ”gunslinger” för långt kastande quarterbackar eller ”shotguns” för en position när quarterbacken står fem-sex meter bakom centern. För visst är det en våldsam sport, listan på skadade spelare kan göras väldigt lång, vilket är en förklaring till varför man spelar endast 17 matcher under den reguljära säsongen.

Amerikansk fotboll skapar sammanhållning

NFL (och övriga national sports i USA) tränger djupt ner i det amerikanska vardagslivet och det nationella medvetandet. NFL fyller därmed en viktig funktion i att hålla samman det väldigt stora landet. När ett lag från exempelvis östkusten besöker västkusten synliggörs banden som håller ihop detta stora land.

På läktarna ser man gästande lags supportrar tillsammans med hemmalagets och några tendenser till rivaliserande fanklubbars hat mot motståndarna, något som är regel på många europeiska fotbollsarenor, märks inte. I stället handlar det om förbrödring och ett välkomnande av de ofta långväga gästerna.

NFL:s funktion att bidra till sammanhållningen i det amerikanska samhället märks även i de många samarbetsprojekt med olika organisationer som man är engagerad i, som kampen mot rasism, socialt utanförskap och cancer, för bättre fysisk och mental hälsa, stödjandet av ungdomsidrotten och militära veteraner och så vidare. NFL marknadsförs som förkroppsligandet av nationens högsta ideal.

Super Bowl

Regerande mästare är Philadelphia Eagles som vann Super Bowl förvånansvärt enkelt över förhandsfavoriterna Kansas City Chiefs, som därmed inte lyckades bli det första laget någonsin att vinna Super Bowl tre år i rad.

Philadelphia Eagles fick också revansch för förlusten i den mycket jämna och rafflande Super Bowl två år tidigare. Årets Super Bowl blev aldrig någon spännande tillställning utan Eagles ledde med hela 24-0 vid halvtid och Chiefs stod inte att känna till utan misslyckades med nästan allt, förutom att stoppa Eagles fruktade running back Saquon Barkley.

Show och plakatkultur i amerikansk fotboll

Varje match är en väl arrangerad show där inte bara spelare utan även publiken har en aktiv roll. Ett stående inslag på matcherna är när storbildsskärmarna uppmanar publiken till ”Get Loud” eller ”Make Noise”. Publiken svarar då med att skrika ut sina känslor. Bland åskådarna ser man många ansiktsmålade personer med egensinniga helkostymeringar som med olika kraftuttryck och moves driver på sitt lag. Och så har vi alla dessa handskrivna plakat. Det får mig att tänka på vad historikern, Arthur M. Schlesinger Jr sa under en paneldebatt 1968 om att man i USA inte identifierade den amerikanska demokratin med parlamentariska processer utan med en lång rad av olika påtryckningsmetoder som arbetare eller studenter kunde använda sig av.

Den amerikanska plakatkulturen som man ser på olika sportarenor och i olika slags protestaktioner är ett uttryck för just detta, där individer höjer sin röst med egna plakat för att hålla demokratin och yttrandefriheten vid liv.

Intressant att notera är också frånvaron av reklambanners på arenorna – allt fokus ligger på matcherna, spelarna, lagledarna och publiken, även om reklamavbrotten är frekventa. Men även dessa lyckas man knyta ihop till en helhet eftersom de ofta består av kända spelare, aktiva eller pensionerade.

Spänningen och intensiteten

Vi älskar många sporter för spänningsmomentet och intensiteten, men ingen lagidrott har så många överraskningar, snabba skiften och ständigt helt nya situationer som amerikansk fotboll. Vad som helst kan hända. Amerikansk fotboll är en mirakulös sport. Det är en lagidrott men varje spelare har sin egen speciella roll. Störst fokus ligger på quarterbacken men även running backs, wide recievers, tight ends, centers, nose tackles, linebackers och guards är positioner som kräver sina speciella kvaliteter.

Det finns väldiga backjättar på över två meter som kan väga upp till 170 kilo, men också snabba och korta running backs. Alla kan bli hjältar i detta spel genom varje positions alldeles speciella uppgift men quarterbacken har ledarrollen och är den som kastar eller överräcker bollen.

Amerikansk fotboll och hjältekulturen

Amerikansk fotboll är verkligen ett spel för hjältar. Behovet av hjältar är för övrigt ett karakteristiskt drag i hela den amerikanska kulturen och en del av nationens självbild. Det för tankarna till antikens Grekland som också var en utpräglad hjältekultur och bestod av självständiga stadsstater, vilket kan jämföras med USA som är en federal stat med relativt självständiga delstater. Och det som hos grekerna var en omsorg om de sköna konsterna har i USA förvandlas till en underhållningsindustri där en kombination av musik, film, tv-serier och litteratur sätter stor prägel på den amerikanska och hela världens kultur. Man lyckas göra allt till en show, från politik till the Marines, och givetvis gäller detta även sporten.

Reglerna och statistiken

En vanlig kommentar från den oinvigde är att man inte förstår reglerna och domsluten. I amerikansk fotboll är det nämligen mycket som inte är tillåtet, vilket sammanhänger med att detta är en så våldsam sport och att det är så stor risk för att bli skadad. Reglerna är många och domsluten spelar en mycket stor roll i matchutfallet. Intressant att notera är också den stora acceptansen och respekten för domsluten från spelarnas sida. Det gäller även när ett domslut kan uppfattas som helt felaktigt.

I amerikansk fotboll översköljs man av all slags statistik i en sådan omfattning att det för den oinvigde lätt blir förvirrande. Man jämför olika spelare eller lag med en myriad av parametrar, men på ett kreativt och informativt sätt.

Att det ena laget är ligans tredje bästa lag på rusher medan det andra laget är ligans näst bästa lag på pass yards utgör för åskådaren viktig information.

Det finns så många statistiska parametrar att i stort sett vartenda lag och varje spelare kan vara både bäst och sämst i något avseende.

Stjärnskottet Jayden Daniels

En spelare som satte flera rekord för sitt lag var Washington Commanders nye quarterback, Jayden Daniels. Utan tvivel den senaste säsongens stora stjärnskott och han utsågs följaktligen till årets offensive rookie. En fascinerande spelare som mer ser ut som en poet eller musiker och inte som en atletisk quarterback med stark fysisk utstrålning. Nej, Daniels utstrålar mildhet och balans och det finns en mjukhet i alla hans rörelser. När han sitter på bänken med hjälmen avtagen verkar han både närvarande och frånvarande, som om han obekymrat tänkte på något annat än den match som pågick. På planen visar sig hans lugn däremot ge honom ett visst övertag gentemot motståndarna. Han är svårare att läsa och man vet inte vad han kommer att göra.

Ett exempel på det är att Jayden Daniels under den senaste reguljära säsongen lyckades vända ett underläge till vinst med kast till touchdown under sista bollinnehavet, vilket är ett alla tiders rekord i NFL. ”Unreal performance”, som den legendariske quarterbacken Tom Brady, sjufaldig Super Bowl-mästare och numera expertkommentator, beskrev Daniels kvaliteter.

Var kan man se NFL?

I Sverige finns för närvarande NFL Gamepass som det enda alternativet om man vill se matcherna i NFL.

Säsongen drar i gång igen klockan 02.20, den 5 september,  svensk tid.

The post Amerikansk fotboll – en mirakulös sport first appeared on Opulens.

SPORTROMAN. ”Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket,” skriver Thomas Almqvist, som också konstaterar att ”Huvudslag” är en mycket annorlunda och inspirerad sportroman.

Huvudslag av Rita Bullwinkel
Översättning: Anna Hörnell
Rámus

Rita Bullwinkel föddes 1988 i San Francisco, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2018 med en novellsamling. ”Huvudslag” är hennes första roman och med den introduceras hon på svenska.

Den handlar om åtta tonårstjejer och sju boxningsmatcher, från kvartsfinaler till final i turneringen Daughters of America’s Cup. Det är en boxningsturnering på ett dammigt gym, Bob’s Boxing Palace i Reno.

Riktigt bra sportroman

”Huvudslag” är en riktigt bra sportroman men framför allt en skildring av åtta unga kvinnors mentalitet, psykologi och drivkraft. Vi får en skarpsynt bild av USA, klass, familjerelationer, uppväxt, rivalitet och begär.

Match för match, slag för slag får vi veta vad som driver tonårsboxarna, var de kommer ifrån och vilka tankar som snurrar i deras huvuden, som de desperat försöker skydda mot slag.

Romanen nominerades till Bookerpriset och till Dublin Literary Award och gick till finalen om Pulitzerpriset.

Sporten går ut på att de ska slå varandra för att vinna poäng. Tjejerna är mänskliga måltavlor. Bullwinkel växlar perspektiv mellan matcherna och vi får följa tjejernas tankar i en form av inre monologer. Det börjar med en kvartsfinalomgång och de som förlorar åker ut. Varje rond är två minuter lång och varje match åtta ronder. Poängdomaren bedömer slagen och hur och var de träffar på kroppen.

Daughters of America’s Cup är den största, viktigaste och tuffaste damturneringen för juniorer i USA. På samma gång som vi får vara med om boxningsmatcherna får vi också en inblick i de unga kvinnornas innersta tankar.

Tjejerna är brutala som boxare. De är hänsynslösa och välriktade. Bullwinkel tecknar skoningslöst insatserna, förloppet och alla offer som boxningen kräver. Här finns hela tiden en tankens klarhet, som även avspeglar sig i språket.

Bullwinkel skriver med precision

De unga boxningstjejerna sitter fast i sina egna öden, oförmögna att kunna ändra på sin situation. Här finns ett ödesmättat allvar, det känns som om ett dunkelt hot hänger över dem.  Tillsammans bildar minnesbilderna en rik väv av hågkomster från ett ibland svårtolkat förflutet. Dramatiska, känsloladdade och ibland dråpliga situationer avlöser varandra i snabb takt. Nuets ögonblick färgas av det förflutna, allt är närvarande och sker i presens. Noggrannhet och exakthet i återgivningen av detaljer är utmärkande drag för Bullwinkels sätt att skriva.

Rita Bullwinkel tappar aldrig i intensitet eller koncentration och hon är oerhört konkret och precis i uttrycket. Hon skriver tänkvärt och inspirerat och är en väldigt god stilist. Det finns också en grundton av sorg och vemod i romanen. ”Huvudslag” är en annorlunda sportroman och jag har nog aldrig tidigare läst något liknande.

The post Bullwinkels bok om boxningstjejer är briljant first appeared on Opulens.

PARIS. Nästa vecka startar sommar-OS i Paris. Anne Edelstam har sett en utställning som speglar de olympiska spelens historia. Här gör hon en exposé från 1896 fram till idag.

Olympisme, Une histoire du monde 1896-2024
Palais de la Porte Dorée, Paris
Utställningen pågår t o m den 8 september 2024

Det har väl inte undgått någon att sommarens olympiska spel går av stapeln i Paris? Parisarna brottas med stängda vägar, broar och platser, omdirigerade bussar och byggställningar på de mest centrala lägena i Frankrikes huvudstad.

Museerna visar också framfötterna med mode- och sportutställningar om de olympiska spelen.

Den kanske mest intressanta och givande utställningen är den som visas på Immigrationsmuseet, Porte Dorée.

Den delger de historiska skeenden från olympiadens början 1896 fram till 2024 års sommarolympiad.

Det är som att få en snabbkurs i vår moderna historia. Man behöver inte ens vara speciellt intresserad eller kunnig i sport för att tycka att det är givande.

Över sexhundra föremål, fotografier, tidningsurklipp och filmer dokumenterar pedagogiskt och vetenskapligt de olympiska spelen i varje land. Jag återger här några av de mest uppmärksammade händelserna.

Det var en fransman, inspirerad av engelsmännens sportsanda, Pierre de Coubertin, som återskapade de antika Olympiska spelen. 1894 grundade han den Internationella Olympiska Kommittén (CIO). Dess mål var att främja gymnastiken samt global fred.

De första olympiska spelen, 1896, utspelades helt naturligt i Aten, eftersom Grekland är spelens vagga. De olympiska sommarspelen 1900 var således de andra moderna olympiska spelen och arrangerades i Paris. Spelen arrangerades i samband med en världsutställning, vilket tyvärr gjorde att spelen fick begränsad uppmärksamhet.

De första verkligt betydande spelen utövades, 1912, i Stockholm, med deltagare från de fem olika kontinenterna.

Sverige, med gymnastikens fader, Pehr Henrik Ling, hade allmänt fått status som en framstående idrottsnation. Kung Gustav V, med en passion för tennis, delade själv ut medaljerna. Utöver bland annat de svenska medaljörerna, vann Jim Thorpe, ursprungsamerikan, flera grenar, tolv år innan urbefolkningen i USA fick amerikanskt medlemskap!

1920 i Anvers, Belgien, hissades för första gången den olympiska flaggan (designad av Coubertin), med sina fem ringar, symboliserande de fem kontinenternas sammanfogade genom olympiaden.

Fyra år senare, i Paris, organiserades de ”tysta spelen” för hörselskadade, vilka numera kallas för Deaflympics.

En av de mest skandalomsusade olympiaderna organiserades i Berlin, 1936, av nazisterna. Ironiskt nog vann då den afrikanamerikanske löparen och längdhopparen Jesse Owens, barnbarn till slavar, fyra guldmedaljer.

Inga spel ägde, av förklarliga skäl, rum under andra världskriget. London fick, 1948, representera Europas motstånd mot nazismen. Alfred Nakache, en judisk algerier, vilken varit deporterad till Auschwitz, personifierade genom sina prestationer, den nya eran.

Helsingfors, 1952, ordnade spelen mitt under det kalla kriget mot Sovjet.

De första spelen som utövades i den södra hemisfären ägde rum i Melbourne, Australien, 1956. Men hästtävlingarna tillägnades återigen Sverige. Detta för att undvika allt för långa transporter av hästarna. Det var även under detta år sovjetiska stridsvagnar invaderade Ungern, med den påföljden att de flesta av de ungerska deltagarna sökte asyl i Australien.

De Paralympiska spelen, vilka numera utgör en fundamental del av spelen, började i Rom, 1960. Sverige har för övrigt varit deltagande nation vid alla upplagor av Paralympiska spelen

Olympiaden i München 1972 blev den mörkaste hittills i spelens historia. Men trots att den förmörkades av den palestinska terrorgruppen Svarta septembers attack mot den israeliska delegationen, med mord på elva israeliska atleter, fortsatte spelen som planerat: The game must go on…

Sydafrika som hade varit bojkottat i flera år på grund av landets apartheidregering, återinfördes 1992 inför olympiaden i Barcelona. Nelson Mandela medverkade i öppningsceremonin.

Även i Australien kändes frihetsvindarnas sus när, under spelen, 2002 i Sydney, Cathy Freeman, aborigin, fick tända den olympiska flamman. Men även diktaturer som Kina, 2008, har fungerat som värdar för spelen. Politik som ekonomi och korruption har tyvärr blivit en del av diskussionerna om och kritiken mot de Olympiska spelen.

Hur det blir i Paris 2024 får vi snart se. Det började lovande i Marseilles då flamman anlände med båt till hamnen ackompanjerad av en hel armada småbåtar och hyllades med fyrverkerier. Flamman har sedan dess fortsatt sin färd genom hela Frankrike och tusentals medverkar i dess framfart.

Vi får hoppas att spelen blir en succé och att det är värt obehaget och säkerhetspådraget som det innebär för parisarna. Men fransmännen är duktiga på att ordna fina ceremonier och arrangemang så jag är tillitsfull inför detta event, etthundra år efter Frankrikes andra olympiad i huvudstaden.

Tyvärr kommer inte dessa sommarspel att sändas på SVT eller TV4, vilket är snopet. ”Sportnationen Sverige” är inte längre riktigt med på noterna.

The post Olympiska spelen, en världshistoria 1896–2024 first appeared on Opulens.

ISHOCKEY. I dag, den 28 september, för femtio år sedan avslutades den åtta matcher långa matchserien mellan Kanadas bästa möjliga lag och det sovjetiska ishockeylandslaget. Ett möte som skulle förändra hockeyn i grunden. Emil Siekkinen har läst Ken Drydens, målvakt i det kanadensiska laget, memoar.

The Series: What I Remember, What It Felt Like, What It Feels Like Now
Av Ken Dryden
McClelland & Stewart

Den 28 september 1972 avslutades den åtta matcher långa matchserien mellan Kanadas bästa möjliga lag och det sovjetiska ishockeylandslaget. Det var ett möte mellan två olika slags hockeyskolor som skulle förändra denna lagidrott i grunden, och leda till den slags fusionshockey som i dag dominerar världens bästa hockeyliga, NHL, och de stora internationella turneringarna. Om denna matchserie – the Summit Series – har nu en av det kanadensiska lagets målvakter, Ken Dryden, skrivit en memoar: The Series: What I Remember, What It Felt Like, What It Feels Like Now. Detta är inte Ken Drydens första bok, och liksom andra böcker författade av den före detta målvakten, visar också The Series att hockey ytterst handlar om skapande och kreativitet, och Drydens betraktelser hjälper läsare att uppleva världens mångfald på ett djupare, rikare, och mer nyanserat sätt.

Var en hockeyliknande sport först utövades har diskuterats. Lagsporter kan vara lika gamla som människosläktet, och redan de gamla egyptierna spelade något slags bollspel. I norr var vintern inget hinder. Den isländska sagalitteraturen berättar om knattelikr som utkämpades under midvinterting och gästabud. Att klubbor användes anses vara troligt. I såväl Europa som Nordamerika utövades länge sporter med klubba av något slag och boll (bandy, lacrosse, shinny), men de första hockeyreglerna nedtecknades i Kanada, och därför anses Kanada vara hockeyns moderland.

Tidernas första hockeymatch spelades på McGill University i Montréal, i mars 1875. Många av de som deltog var rugbyspelare, och liksom i rugby var endast bakåtpass tillåtna. Följden blev att anfallen ofta bestod av soloräder, och spelarna förblev trogna sina positioner: Vänsterbacken och -forwarden höll sig till vänster medan högerbacken och -forwarden höll sig till höger; endast centern kunde röra sig relativt fritt över isen. De enkla anfallsmönstren som följde raka linjer gjorde med tiden att försvarande lag samlade sina spelare i egen zon och gjorde den svårgenomtränglig. Detta ledde till att en idrott som utmärkts av högt tempo och många mål blev långsam och målfattig.

Nordamerikansk hockey fortsatte att se ut som ett gammalt bordshockeyspel.

För att få fart på spelet och målgörandet tilläts därför pass i anfallets riktning i och med NHL-säsongen 1929-1930. Mängden mål dubblerades inom några år och tempot steg igen. Framåtpasset fortsatte dock att följa de gamla banorna – de skickades rakt upp i banan – soloräderna förblev vanliga, och nordamerikansk hockey fortsatte att se ut som ett gammalt bordshockeyspel.

Detta skulle inte komma att förändras i NHL förrän efter 1972 års möte mellan Kanada och Sovjet. Ishockeyn anlände först 1946 till Sovjet. De första sovjetiska hockeyspelarna hade bandybakgrund och var vana att spelet dikterades av passet. Dessutom var passningsmottagaren – den som kunde hitta öppna ytor – och inte puckinnehavaren, den som styrde spelet. Några skär, ett pass, och plötsligt existerade det som inte tidigare funnits. Så såg den sovjetiska hockeyn ut.

Den andra september inleddes toppmötet i Forum de Montréal inför 18 818 åskådare. Detta var en tid då Kanada slutat organisera landslag, men nu skulle högklassiga kanadensarna få möjlighet att mäta sig med det Sovjetunionen som hade mage att kalla sig världsmästare.

Publiktrycket var ofattbart. Detta var Ken Drydens hemmaarena, men han hade aldrig tidigare upplevt en ljudnivå av detta slag. Ljudet stegrades tills det inte kunde bli högre. Varpå det blev ännu ljudligare. I publiken skrattades det åt sovjeternas utrustning som inte alltid matchade, och att hemmalaget skulle köra över de sovjetiska gästerna rådde det ingen tvekan om. Montréal Canadiens målvaktslegendar Jacques Plante, siade om att de transatlantiska proffsen skulle vinna åtta raka matcher mot sovjeterna.

Den första matchen inleddes också i enlighet med de kanadensiska förväntningarna, och hemmalaget gjorde snabbt mål, två gånger om. Sedan följde ett spektakulärt och fullständigt kanadensiskt sammanbrott. Kanadensarna visade sig vara oförmögna att freda sig mot det sovjetiska passningsspelet, och Ken Drydens kväll i målet förvandlades till en mardröm; han hängde inte alls med i de sidledsförflyttningar sovjeterna framtvingade, och slutresultatet blev en chock för Kanada: 3–7.

Kanada hade invaggat sig i självsäkerhetens falska drömvärld, medan sovjeterna accepterat att det i hockeyn inte fanns några eviga sanningar.

Fram till denna stund, menar Dryden, var hockeyn Kanadas sport. Andra kunde spela hockey annorlunda, men det vittnade bara om deras tillkortakommanden. Annorlunda var detsamma som sämre. Plötsligt gällde inte längre denna axiom. Sovjeterna hade visat världen att det fanns andra sätt att förbereda sig för och spela hockeymatcher, och kanadensarna var tvungna att omedelbart hitta svar på de sovjetiska frågorna. Sovjeterna visade sig behärska grundspelet bättre än kanadensarna. De åkte bättre skridskor, stod för ett förstklassigt kombinationsspel, hade en bättre målvakt i den atletiske Vladislav Tretiak, och var ett mer fulländat lag.

Kanadensarna försökte förlita sig på sitt hårda – ibland regelvidriga – spel, men som historien kan berätta: Ryssen har en förmåga att ta smällar. ”Det krävs mod att ta emot stryk och fortsätta spela,” säger Ken Dryden, och snart insåg transatlanterna att de sovjetiska spelarna kunde hantera fysiskt bestraffande hockey med.

Ständigt måste nya vägar prövas.

Mötet med den sovjetiska hockeyn kom att bli Ken Drydens mest meningsfulla hockeyupplevelse. Sovjeterna fortsatte att ställa frågor som kanadensarna aldrig tidigare stött på, och gång på gång måste transatlanterna hitta nya lösningar. Allt var nytt. Också det som borde vara bekant var plötsligt främmande. I dessa möten fanns ingen förutsägbar väg att följa. Ständigt måste nya vägar prövas, och det var inte bara slutresultatet, kanadensisk seger, som var oförutsägbart – nästa ögonblick var också det omöjligt att förutsäga.

Lagets identitet kom att förändras. Grovjobbare fick mer speltid och började utgöra Kanadas kärna. Ken Dryden själv förändrade sitt spel, och började spela närmre den egna målburen för att lättare kunna hinna med de förflyttningar som krävdes då Sovjet stod för motståndet. Mot sovjeter gick det inte att fokusera på en målskytt med ett tungt slagskott. Nej, mot denna opponent gällde det att försvara mot kanske tre möjliga målskyttar.

Den åttonde och sista matchen spelades i Moskva, då kanadensiska skolbarn befann sig på skolan, och arbetarna på sina jobb. Ändå såg 16 miljoner av nationens 22 miljoner innevånare drabbningen, som avgjordes i och med ett kanadensiskt mål, sent i den sista perioden, ett mål Ken Dryden själv inte såg från sin position i den kanadensiska målburen.

Men att Kanada till slut vann mötet (fyra segrar, en oavgjord, samt tre förluster) är på sätt och vis irrelevant. Nog var det viktigt för Kanada att ta hem slutsegern i detta möte med den sovjetiska hockeyn. Detta var ändå en idrott som spelade en betydande roll i den nationella identiteten. Men sovjeterna var samtidigt stolta över sin nyskapande version av hockeyn, och ville bevisa för världen att de kunde utmana de allra bästa på högsta möjliga nivå. Det lyckades de med.

Därför kan det märkligt nog hävdas att the Summit Series utmynnade i två vinnare, och mötet gav världen den hybrid av rysksovjetisk hockey och nordamerikansk hockey som i dag råder.

The post Då allt var oförutsägbart first appeared on Opulens.

SPORTPRESTATIONER. Carsten Palmer Schale lyfter fram de kulturella värden han ser i idrotten och ger exempel på de sportprestationer som berört honom mest.

Ja, redan de gamla grekerna, och romarna, höll på med idrott. Något som man dessutom tog på stort allvar. Här fanns filosofi, religion och estetik inblandat. Finns det en koppling mellan idrott och kultur även idag? Kanske; det beror på definitionerna. Själv är jag hursomhelst både idrottsnörd och akademiker. Dessutom är jag intresserad av konst, litteratur och filosofi med mera.

Det är främst idrottens dramatik, prestationer, skönheten och pulsen som fångar mig. Och har så gjort sedan jag som 9-åring, 1962, såg min första ishockeymatch, utomhus, med mitt lag sedan dess, Frölunda, som en av kontrahenterna (och DIF som den andre). Låt mig ge en rad exempel på vad som fängslat mig mest! 

Dramatiken

En av mina absolut största upplevelser alla kategorier är VM-finalen i längdhopp 1991 i Tokyo. Innan mästerskapet var världsrekordet 8,90 meter som Bob Beamon hade noterat vid Olympiska sommarspelen 1968 i Mexico City. Världsrekordet när det slogs ansågs vara oslagbart men flera hoppare hade noterat hopp som närmade sig Beamons rekord. Närmast hade den sovjetiske hopparen Robert Emmiyan kommit då han med perfekt vind (+ 1,9 m/s) på hög höjd hoppade 8,86.

De två stora favoriterna inför mästerskapet var amerikanerna Carl Lewis och Mike Powell. Powell hade ett personligt rekord på 8,66 medan Lewis hade hoppat 8,79.

I kvalet, som ägde rum den 29 augusti 1991, hade Lewis det klart längsta hoppet på 8,56 meter medan Powell hoppade 8,19 meter. Finalen ägde rum den 30 augusti och Lewis inledde i det första försöket med att hoppa 8,68. Hoppet var en centimeter längre än det då gällande mästerskapsrekordet. Powell inledde med ett hopp på 7,85 meter.

I den andra omgången närmade sig Powell då han hoppade 8,54 meter medan Lewis fick ett ogiltigt resultat.

I den tredje omgången hoppade Powell 8,29 medan Lewis noterade ett nytt personligt rekord med ett hopp på 8,83 meter.

I den fjärde omgången fick Powell ett ogiltigt resultat medan Lewis hoppade 8,91. Hoppet var en centimeter längre än det då gällande världsrekordet. Emellertid var vinden för stark +3,0 m/s så hoppet räknades aldrig som världsrekord men dock som ett ledarhopp.

I den femte omgången gjorde Powell sitt livs hopp då han hoppade 8,95. Då hoppet var i godkänd vind +0,3 m/s räknades det även som ett nytt världsrekord. Lewis svarade med att hoppa 8,87 som även blev det längsta hopp han någonsin gjorde med godkänd vind (-0,2 m/s).

I den avslutande sjätte omgången gjorde Lewis ytterligare ett mäktigt hopp, denna gång på 8,84 meter men det räckte inte och Powell blev världsmästare.

En annan höjdpunkt utgörs av en klassisk finalserie för Västra Frölunda 2003. Göteborgarna vann serien (mot Färjestad) med 4–0 i matcher och tog sitt första guld på 28 år. Matchserien var dock betydligt jämnare än man kan tro. Två av matcherna avgjordes i sudden death och Västra Frölunda vann de fyra matcherna med fem måls sammanlagd marginal.

Guldmålet kom för övrigt genom Tomi Kallio i tredje (!) förlängningsperioden (i sjätte perioden, alltså. Strax före midnatt!) och den styrdes mycket turligt i mål via Hannes Hyvönens skridsko. Det var helt enkelt meningen att Västra Frölunda skulle vinna! Jag var – självfallet! – där.

En tredje höjdpunkt är Charlotte Kallas slutsträcka i stafetten i Falun 2015. Och en fjärde – naturligtvis! – Carolina Klüfts tredje längdhopp i VM i Paris 2007.

Prestationerna

Johan Olssons femmil! Olssons största individuella framgång kom vid världsmästerskapen 2013 i Val di Fiemme, då han på tävlingarnas sista dag vann 50 kilometer masstart klassisk stil efter att ha varit i ledningen i större delen av loppet. 9, 58 av Bolt. 5.01 av Isinbayeva. Vändningen mot Finland: från 1–5 till 6-5 2003. Jan Zeleznys världsrekord i spjut 1996 (98,48.)

Skönheten

När det gäller idrottens skönhet tänker jag främst på gymnastiken och konståkningen, men också annat. Maradonas mål mot England i VM 1986. Jonathan Edwards flytande längdhoppsserie i VM i Göteborg 1995. Jag var där!

Okej. Då kan det slås fast: Idrott är kultur! En fotbollsfint kan vara som en aforism, ett höjdhopp som en tavla av van Gogh, en stafettsträcka i längdskidåkning som Ravels “Bolero”, en frispark som en skulptur som exploderar.

Och många är vi, även bland “kulturkoftorna”, som tycker så här – vad än en del andra kulturkoftor må tycka. En del har till och med varit aktiva på hög nivå. På svensk mark exempelvis Per Olov Enquist – som höjdhoppare – Björn Ranelid som elitspelare i fotboll (i MFF) – Ernst Brunner som framgångsrik ishockeyspelare (i främst AIK). Och även det omvända existerar. Exempelvis läste och skrev (och gör väl det fortfarande) världens (enligt min mening) bäste brottare genom tiderna – lyftkranen från Novosibirsk, den 130 kg tunge Aleksandr Karelin – ej oäven poesi. Den numera ”pensionerade” etiopiske löparen Bekele målar. En lång rad världsstjärnor är åtminstone mer än intresserade av musik.

Men är detta egentligen konstigt? Nej, tycker jag. Långt därifrån. Inte minst skönheten och dramatiken har ju kulturen – i vid mening – i allra högsta grad gemensamt med idrotten. Därutöver disciplinen, koncentrationen – ”målbilden”. Det vete tusan om inte vår gamle höjdhopparhjälte, den kloke Stefan Holm, skulle kunna instämma i detta. Jo, med råge, tror jag.

Under antikens olympiska spel vann förresten exempelvis den bäste diskuskastaren inte bara på grund av längden i kastet – utan lika mycket beroende på hur vackert kastet var. I många bedömningssporter (vad man än kan tycka om dessa, och det kan man) förenas fortfarande prestation och stil, utförande – ja, estetik (konståkning, backhoppning). Under de olympiska spelen under antiken tävlade man i exempelvis dramatik. Så sent som i OS 1912 vann för övrigt Baron Coubertin guld i poesi/litteratur!

Så vad med allt detta? Ja, en kommentar i marginalen. Kanske. För mig mer än så. Jag kan – handen på hjärtat – bli minst lika euforisk av en idrottsprestation, dess utförande och form, som av en dikt, ett konstverk eller ett musikstycke. Om Bach var den femte evangelisten skulle jag lite dristigt vilja påstå, att vi skulle kunna utnämna Messi till den sjätte.

Idrottssommaren 2022

Och så hoppar vi fram till idag. Efter inställda tävlingar under pandemin har det ju blivit ovanligt tätt med mästerskap och annat just i år. Dam-EM i fotboll. VM i friidrott. EM i friidrott. JVM i ishockey. Etcetera. Och vilka upplevelser har jag fått av detta? Ja, störst faktiskt av Simon Petterssons revansch i SM mot Daniel Ståhl samt avslutningshoppet i VM i friidrott i USA, när ”Mondo” så vackert gled över det nya världsrekordet i herrstav (6.21). I övrigt faktiskt mest finskan som vann dam-stav i EM! Men många svenskar lyckades väl trots lite stolpe ut här och där. Jodå. Och senare: lite Diamond League-tävlingar samt den underbara Finnkampen! Monthler, Sagnia, 5 000-meterskrossen av Andreas Kramer! Sveriges fyrdubbla vinst i just Finnkampen.

Finns det då avslutningsvis inget kritiskt att säga om idrotten? Jo, massor. Men då kan jag påminna om att det även förekommer avarter och oegentligheter inom den mer ”traditionella” kulturen.

The post Idrott som kultur first appeared on Opulens.

“I Marocko idkar en del ultrasgrupper välgörenhet, i Israel protesterar palestinska ultras mot ockupationen och under den arabiska våren kulminerade kopplingen mellan fotboll och politik.” I år inträffar både dam-EM och herr-VM i fotboll. Under 2022 kommer Erik Cardelús skriva en serie texter som behandlar fotbollen som samhälleligt fenomen. Tidigare delar hittas här.

Med ljusare dagar och lyfta restriktioner, öppnas återigen för platsgemensamma kulturupplevelser. En av många spännande utställningar i huvudstaden är Ultra: fotboll och politik vid Medelhavet. Platsen är Medelhavsmuseet, belägen mitt framför Slottet och med Utbildningsdepartementet och Operan som närmaste grannar.

I utställningen, som pågår fram till 8 januari 2023, skildras supporterkulturen i länderna runt Medelhavet. Tonvikten ligger på Nordafrika, med en speciell koppling till de länder som påverkades av den arabiska våren 2010-2012, men även Turkiet och Israel förekommer. Att vara en hängiven supporter – en ultra – innebär visserligen en stark gemenskap, men kan också vara riskfyllt, speciellt i de nordafrikanska länder som tyngs av våldsamheter, korruption och bristfällig demokrati. Här finns starka spänningar mellan regimen och ultras.

Bengaler, sånger och böljande hav av kroppar och visuella koreografier är central del av ultraskulturen. En intensiv utlevelse och närvaro. I ett tifo – ett visuellt läktararrangemang – förenas många känslodimensioner: kärleken till ett lag, tillhörighet och gemenskap, spänning och kreativitet. Ett skådespel där tusentals människor samverkar, en gemenskap som sällan finns i övrigt i dagens fragmentariserade och individualiserade globalsamhälle.

I utställningen gestaltas också mycket av dessa fenomen, men här beskrivs och förklaras också ultraskulturens uppkomst och utveckling. Först ut var numera kroatiska Hajduk Split, det kroatiska laget som redan på 50-talet började utveckla en ultraskultur. Detta skedde inspirerat av mötet med brasiliansk läktarkultur, torcida, vilket inträffade då Jugoslavien deltog i fotbolls-VM i Brasilien 1950. Sedan kom den italienska supporterkulturen att hamna i fokus, med ultras och tifon, numera vardagsmat för vilken supporterklubb som helst världen över.

Det är ett välbekant faktum att ultrasgrupper spelade en framträdande roll i den arabiska våren. Klubbflaggor och läktarsånger förekom flitigt i demonstrationstågen; här fanns sedan länge en uppdämd vrede mot regimen, mot vanstyre och maktmissbruk, knapphet och arbetslöshet. Ändå finns det ingen enkel koppling mellan ultras och det politiska fältet. Tydligt är att underpriviligerade unga män förekommer i stark överrepresentation bland ultras, en grupp som sällan fastnar i subtila och spetsfundiga politiska analyser. Gunget, grabbigheten och gemenskapen på läktaren är och förblir alltid överordnade. Likafullt finns det åtskilliga exempel på att ultras agerat utanför dessa ramar. I Marocko idkar en del ultrasgrupper välgörenhet, i Israel protesterar palestinska ultras mot ockupationen och under den arabiska våren kulminerade kopplingen mellan fotboll och politik.

Att många ultras har en avog inställning till media och ordningsmakt är ingen hemlighet, varken här eller där, nu eller då. Att våldet ofta ligger på lur är inte heller något att hymla om. Kanske dessa testosteron- och adrenalinstinna drifter utövar en lika stark lockelse som gemenskapen, att få uppleva något spännande, intensivt och livsförhöjande som sätter fart och färg på den annars ganska glåmiga verkligheten. Maktlöshet förvandlas till makt, om så bara i ett böljande folkhav på en läktare. Inte heller är det någon hemlighet att den moraliska kompassen lätt kan börja svaja när människor rör i stora grupper, gemenskaper genomsyrade av inpräglat revirtänkande och rivalitet mot andra likartade grupper.

Utställningen på Medelhavsmuseet håller en god balans mellan att berätta och förklara, mellan distans och direkthet. Ultraskulturens lockelse flödar i ljud och bild, utan att det för den skull tippar över och blir förhärligande. Att vara uppslukad av en intensiv gemenskap kan vara lika skönt som skadligt.

The post En intensiv utlevelse och närvaro first appeared on Opulens.

SAMARBETE. FC Rosengård samarbetar med Tim Bergling Foundation under 2022, i ett initiativ för att öka kunskapen om psykisk ohälsa bland unga.

Efter Tim Berglings, även känd som Avicii, bortgång 2018 startade hans föräldrar Anki Lidén och Klas Bergling Tim Bergling Foundation, som stöttar vetenskapliga organisationer vilka jobbar med förebyggande insatser i gällande psykisk ohälsa och självmord, särskilt bland unga personer. Samarbetet med FC Rosengård är ett initiativ för att motverka den psykiska ohälsa som ökat kraftigt, och vill verka för en positiv förändring genom fysisk aktivitet och socialt sammanhang.

– Vi är imponerade av FC Rosengårds starka sociala engagemang som kommer från hjärtat. Vi hoppas med detta samarbete nå ut till nya målgrupper och att vi tillsammans kan öppna upp för dialog och samtal om allvarliga ämnen, säger Klas Bergling i ett pressmeddelande.

– Förhoppningsvis leder detta till att barn, unga, föräldrar och tränare vågar prata om sådant som tynger dem.

– Vi är en förening som tar ett väldigt stort samhällsansvar och lägger lika mycket resurser på våra sociala verksamheter som på våra sportsliga. Samtliga av våra sociala verksamheter är sprungna ur att vi har identifierat ett behov eller en utmaning som vi vill arbeta med att förbättra. Samarbetet med Tim Bergling Foundation gör att vi tillsammans kan arbeta förebyggande kring psykisk ohälsa och få fler unga att våga berätta hur de mår, berättar Jenny Damgaard, klubbchef FC Rosengård.

Tim Bergling (1989-2018) slog igenom 2011 med låten “Levels”, och var under artistnamnet Avicii en av Sveriges mest  internationellt hyllade artister och producenter.

Anna Brynhildsen

The post Tim Bergling Foundation samarbetar med FC Rosengård first appeared on Opulens.

HYPERGLOBALISERAD SPORT. “Inget framgångsrikt fotbollslag byggs utan att det finns en fungerande spelidé, ett sammansvetsat kollektiv “. I år inträffar både dam-EM och herr-VM i fotboll. Under 2022 kommer Erik Cardelús skriva en serie texter som behandlar fotbollen som samhälleligt fenomen. Tidigare delar hittas här.

Enligt en vältuggad klyscha hör sport och politik inte ihop. Och nog vore det skönt om detta stämde, att saker hölls i separata fack. Människolivet är rörigt nog ändå. Så låt rullande bollar förbli rullande bollar. Eller för att koppla på den engelske författaren Martin Amis som menar att intellektuella fotbollsfans föraktas av såväl fotbollsfans som intellektuella.

Men friskt vågat, hälften vunnet. Ett sådant frejdigt angreppssätt tillämpas av den välkände svenske författaren Niklas Rådström i En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle. Utgångspunkten här är att vi har mycket av lära av fotbollen i samhällsbyggandet. Bland kollegor och föregångare står Rådström inte ensam. Starkast i genren är sannolikt den mångnationelle, men brittiskt baserade författaren Simon Kuper med uppmärksammade böcker som Football against the Enemy och Soccernomics. Klassisk är också Fotbollskriget av journalisten Ryszard Kapuscinsky och Fotbollsfolket av zoologen Desmond Morris. I samtliga verk anläggs oväntade och okonventionella perspektiv på det gröna fältets schack. Och nog är det ingen slump att vår tidigare påve Johannes Paulus II kallade fotbollen för världens viktigaste oviktiga sak.

Hos Rådström blir fotbollen själva sinnebilden för ett fungerande demokratiskt samhälle. För inget framgångsrikt fotbollslag byggs utan att det finns en fungerande spelidé, ett sammansvetsat kollektiv och en tydlig rollfördelning både på planen och i de många klubbrummen. Laget är alltid större än jaget, även i dagens kommersiellt dopade fotboll.

Ännu tydligare blir detta om man betänker att fotbollen lär oss att respektera en uppsättning regler och – inte minst – en motståndare. Vi må älska ett lag, men utan samexistensen med andra konkurrerande lag förblir denna kärlek tom och verkningslös.

Med fotbollen gestaltas den samverkan som är nödvändig för demokratin.

Rådström ställer detta mot dagens bitvis så polariserade globalsamhälle där såväl eliterna som den förbittrade svansen inte sällan ställer sig utanför samhällskontraktet, från skatteparadisen till stormningen av Kapitolium, från stökiga och segregerade utanförskapsområden till stängda och syrefattiga styrelserum, där ”kompetenta” människor tycks klonade på varandra.

Med fotbollen gestaltas den samverkan som är nödvändig för demokratin ska hållas vid liv och allra helst utvecklas. Exempelvis vore fotbollen omöjlig utan respekten för domaren; ett rättssamhälle kräver att vi låter någon instans bortom de stridande parterna bestämma. Regler gäller lika för alla. Börjar vi tumma på denna enkla princip riskerar hela bygget att rasa. Värt att notera är att domaren är den i särklass lägst betalade aktören på planen, men alltid den som bestämmer. Så mycket pengar kan inte alltid likställas med stor makt.

Dagens fotboll är också en multikulturell smältdegel, där ett och samma lag förenar en mångfald nationaliteter, hudfärger och trosuppfattningar. Fotbollen blir därför en motsats till dagens enfaldiga identitetspolitik, där blott hudtonalt harmoniserade människor kan förstå och spela boll med varandra. För varken spelförståelse och samspel på planen har med hudfärg eller härkomst att göra; sådana spelare och lag når ingen framgång i dagens hyperglobaliserade fotboll.

Ännu svårare blir att vara fotbollsälskare och rasist samtidigt, då många av dagens största fotbollsspelare har utomeuropeiskt ursprung och följer ingen given pigmentkarta. Ändå dröjer sig rasismens fula tryne kvar i några mörka skrymslen, ett missförhållande som under flertalet år har uppmärksammats och bekämpats med diverse kampanjer. Så toleransen för att yttra rasistiska tillmälen rör sig mot det obefintliga idag.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En annan sak som gör fotbollen till en demokratisk spegel är dess mångsidighet. Det krävs ett flertal samverkande kompetenser för att bli en skicklig fotbollsspelare. Inte heller gynnar sporten någon speciell fysionomi. Lång eller kort, finlemmad eller kompakt – en fotbollsspelare kan se ut på olika sätt. De allra bästa spelarna – från en den kompakte Maradona till en gänglige Zidane – utmärks av en överlägsen spelförståelse och teknik mer än något annat. Snabbheten sitter i tanken, snarare än i benen. Att ligga några tankeled före motspelarna, att förutse och föregripa. Att kasta in en sprinter i ett fotbollslag blir därför sällan något garanterat lyft. Inte heller vinns någon fotbollsmatch på antalet magrutor eller omfånget på biceps hos spelarna. Men att många fotbollsspelare idag är fåfänga och diviga utgör ingen hemlighet. Narcissism säljer stort i dagens kommersiella klickokrati.

Fotboll är också underhållning, men antalet mål är sällan en värdemätare på matchers kvalitet. Det finns underhållande 0-0-matcher, på samma sätt som det finns trista 4-3-matcher. Vill man ha många poäng finns det alltid basket eller handboll.

Rådström skriver sin bok med blicken riktad från läktaren. Hans grönvita supporterskap, med rötter på Södermalm, har stänk av vänsteristisk underdog-romantik. Så nog bryter och bänder han en aning när fotbollen lyfts upp på piedestal. För mycket inom sporten luktar också ruttet, inte minst under detta VM-år då blickarna riktas mot demokraturen Qatar. Men precis som demokratin alltid måste betraktas som utvecklingsbar och ofullständig, kan dagens fotboll förändras och förbättras. Det är alltid gratis att hoppas och klokt att njuta medan det pågår.

The post Sinnebilden av en fungerande demokrati first appeared on Opulens.

FANSKULTUREN. “Fotbollssupporterskapet är ett sekulärt martyrskap och ett humant resursslöseri som går på tvärs med den klassiska ekonomiska teorin.” Under 2022 kommer Erik Cardelús  skriva en serie texter som behandlar fotbollen som samhälleligt fenomen. Tidigare delar hittas här.

30 år har nu gått sedan romanen Fever Pitch gavs ut. Boken innebar det stora genombrottet för Nick Hornby, den brittiske bestsellerförfattaren. I tematiskt centrum står fotbollssupporterskapet, den förunderliga passionen som får miljontals människor världen över att leva och lida med ett lag. Sitt lag och det enda laget som gäller.

Fotbollssupporterskapet är ett sekulärt martyrskap och ett humant resursslöseri som går på tvärs med den klassiska ekonomiska teorin och dess homo economicus, en iskallt rationell varelse som blott och bart gör det som lönar sig. För var är lönsamheten i att vara fotbollsfan? Kan någon vänligen förklara det?

Biljetterna är dyra, att ta sig till och från arenorna tar tid, väl på plats trampar och trängs man med tusentals andra människor, vilket har visat sig vara extra kritiskt under dessa pandemiska tider. Att vara en fotbollsnörd öppnar sällan dörrar till finare salonger eller gör en till hett villebråd ute i dejtingdjungeln. Inte heller är det något att sätta på CV:t.

På ett sportsligt plan är dessutom lojala supportrar dömda till förluster och lidande, då bara ett lag vinner ligan och cupen årligen. Så vad är chansen att just ditt lag vinner i år, nästa år eller någonsin under din livstid? Merparten av lagen och supportrarna går således tomhänta, år efter år, trots allt spirande hopp, glödande passioner och svettiga ansträngningar. Supporterns grundtillstånd är således martyrskap och missnöje, bakslag och besvikelse, interfolierat av hoppet, en tunn fladdrande låga.

Även om namnet Nick Hornby aldrig lär förekomma i nobelprisdiskussionerna, är hans författarskap viktigt. Med honom plöjdes en ny litterär fåra; en feelgood-litteratur där gestaltningar av förment manligt tänkande och görande kombineras med träffsäkra iakttagelser av centrala populärkulturella fenomen: fotboll, musik, dejting och ungdomlig idealism. Flera av hans böcker har också filmatiserats med stora manliga skådespelare i huvudrollerna: en Colin Firth, en Hugh Grant och en John Cusack.

Vad är det då som gör Fever Pitch till en så epokgörande och bästsäljande bok? För onekligen står Fever Pitch fortfarande på toppen i sin genre, 30 år efter utgivningen. Något är det med denna genombrottsroman, vars genre även kan kallas för footie-fan-lad-lit. För med risk för att framstå som genusnormativ och gammelkonservativ; det som skildras här är en grabbig värld, på samma sätt som Sex and the City primärt riktar sig till tjejer. Sedan att alla – oavsett kön – kan roas av dessa två berättelser, den ena satt i London och den andra satt i New York, är självklart. Det tål alla upprepas att vi alla själva väljer grabbighet respektive tjejighet, liksom allt däremellan eller ingenting alls.

Läser man Fever Pitch så här 30 år senare, slås man av hur skickligt Hornby prickar in ett antal teman och tidens strömningar. För det första förebådas här den autofiktiva trenden. Kopplingen mellan författaren och hans alter ego är tydlig; här outas svagheter frikostigt, här finns stora stänk av (igenkännings)humor, för dem som känner sig kallade. Här förekommer spruckna förhållanden, en trasig far-son-relation relation, liksom ett supporterskap som framställs som ett kärvt martyrskap snarare än en solig fröjd. Vedermödorna hos en författare in spe skildras också glimtvis: alla refuseringar, brödjobben och hoppets berg-och-dal-bana.

Hornbys alter ego håller på Arsenal, storklubben från norra London. Att det blev Arsenal är närmaste en slump alternativt ett mysterium. Huvudpersonen växer upp utanför London, utan geografisk beröring med Arsenals kärnområde. Ändå blir han ett fanatiskt Arsenalfan. Bakom detta står, helt oavsiktligt, den nyskilda och distanserade fadern, som tar med sin son på diverse event på helgerna.

En dag – under märkesåret 1968 – blir eventet en fotbollsmatch där Arsenal möter Stoke City, en livsavgörande händelse som Hornby beskriver med att ”Jag blev förälskad i fotboll på samma sätt som jag senare skulle bli förälskad i kvinnor: plötsligt, oförklarligt, okritiskt och utan att ägna en tanke åt den smärta eller omställning som den skulle medföra.”

Huvudpersonens uppgående – eller snarare frälsning – i Arsenal sammanfaller med ett synnerligen traumatiskt år: föräldrarna skiljer sig eftersom pappa träffat en annan, mamman hamnar i ekonomiska trångmål och under en övergångsperiod tvingas familjen bo hos en granne. Till råga på allt drabbas huvudpersonen av gulsot och byter skolan. Mitt i allt detta uppstår kärleken till Arsenal, som en blixt från en grådaskigt regnig himmel.

Men varför blir man fotbollssupporter egentligen? Frågan behandlas på längden och tvären utan att få något egentligt rationellt svar. För hur förklaras en passion med neutrala och nyktra ord? Istället finns här beståndsdelar av mystik, fanatism och kompensatoriskt leverne. Fotbollen blir en tillflykt, en dramatiserad och förhöjd parallelltillvaro, en dimension där sakrala och föråldrade begrepp som tro, hopp och kärlek får en ny innebörd. En dimension där martyrskap och lojalitet får ett modernt ansikte.

Ett fans fanatiska tänkande

Boken börjar i slutet, när Arsenal efter många långa år av underpresterande till slut har blivit ett vinnarlag. Det är 1991 och en gyllene tidsålder för Londonlaget har börjat med ligavinsten 1989, en triumf som Arsenal säkrade med säsongens sista spark på Anfield Liverpools legendariska hemmaplan.

Men nu är det 14 juli 1991 och huvudpersonen, en lärare och aspirerande författare, vaknar till en ljus fotbollsfri sommardag tillsammans med sin käresta. Allt är upplagt för ett givande umgänge tillsammans, men den manliga huvudpersonens tankar kretsar ohjälpligen kring fotboll, ett inkrökt nörderi som inte kommunicerar med någon utomstående. Ett fans fanatiska tänkande. Eller för att låta boken tala:

Inget av detta är tänkande i ordets rätta mening. Det finns ingen analys, ingen självreflektion eller stringens över huvud taget, eftersom fanatiker aldrig förmår hålla någon distans till det de älskar.

Sedan det tidiga 1990-talet har den fotbollen kommersialiserats och globaliserats i rask takt. Inte minst gäller det den engelska ligan, Premier League, som den idag heter och som är världens ledande fotbollsliga. Sedan det tidiga 90-talet har kostnaderna för biljettpriser, sponsorintäkter, spelarövergångar, management och agenter skjutit i höjden på ett både gigantiskt och grymt sätt. För att ens ha råd att lida för sitt lag är numera få fattiga förunnat. Samtidigt är fotbollen större någonsin, åtminstone kommersiellt.

En ung man växer upp i skuggan av en pappa som glider ifrån honom. I tomrummet uppstår en fanatisk och martyrliknande passion, illustrerad i en lång rad matcher satta i kronologisk ordning. Arsenals öde, speglas i huvudpersonens öde, som ett djupt och oupplösligt kärleksförhållande. Det mesta är lidande, med glimtar av renaste lycka. Mest av allt är det en skarp och humoristisk skildring av besatthet.

The post Den förunderliga passionen first appeared on Opulens.

SPORT. Iodine Jupiter gör en spaning bakåt i tiden och får syn på den dagen då industrin ingick ett oheligt äktenskap med fotbollen.

Men så en dag för länge sedan antog Aftonbladets sportbilaga samma färg som Dagens industri. Som av en händelse började lagledarna synas i kostym, slips, försedda med aktieportfölj om lagets status. Spelare ska säljas, pengarna ska i mål, ägarna ska ha steken på bordet, var ordern uppifrån.

Stora affärer gjordes. Transaktioner kors och tvärs över jorden. Bollbesättningen bytte stad och land. Tillhörighet och nationalitet grumlades. Miljardbelopp bytte ägare. Gud fick nya namn. Det måste vara så Aftonbladet hade tänkt sig det hela.

The post När industrin gifte sig med fotboll first appeared on Opulens.