SPIONAGE. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström den här gången om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Jag såg den när det arrangerades nostalgivecka i Degeberga. En traktor, närmare bestämt en Massey Ferguson, vackert nött av tid och arbete, stod parkerad mellan mopeder, gödselspridare och män i keps som berättade exakt vilken oktanhalt bensinen hade förr. Här var det idel SD-kepsar, burköl och flintastek på engångsgrill för helt banka in klichéscenen.

Men mitt öga fastnade på registreringsskylten: DDR 007. Ägaren såg att jag såg och sa ”jag lovar att det är slump”.

I Sverige väljer man inte sina registreringsnummer – man får dem. Slumpmässigt, inom byråkratins ramar. Representanter för vulgärhögern, som jag axiomatiskt tänker är i majoritet här i mittersta Skåne – där det varken är nära till Malmö eller Österlens krukdrejare i linnekläder – har nog gett en och annan pik till traktorns ägare. ”DDR-Sverige” är ju för övrigt en mycket historielös tröttsam formulering som fortfarande förekommer.

Det fanns något så motsägelsefullt i kombinationen. En jordbruksmaskin från Skåne – märkt med initialerna för en nedlagd diktatur och siffrorna 007 som oåterkalleligt förknippats med spioner och dess falska dry martini-romantik. Ska man fortsätta rida på klyschor är det väl snarast så att Östtyskland väcker tankar om en evig grå tristess och människor som beter sig diskret likt möss, ja ett slags prudentlig småborgerlighet.

DDR hade en av världens mest effektiva underrättelsetjänster: Stasi.

Under 1970-talet var dess utlandsavdelning, Hauptverwaltung Aufklärung (HVA), särskilt aktiv. Deras mål var att infiltrera väst, i synnerhet Förbundsrepubliken Tyskland.

Det mest kända exemplet är Günter Guillaume, en östtysk spion som i flera år arbetade som personlig sekreterare åt Västtysklands förbundskansler Willy Brandt. Guillaume och hans fru hade i början täckmantel som anspråkslösa medborgare – de drev bland annat en tobaksbutik – innan han långsamt arbetade sig upp inom det socialdemokratiska partiet. I butikens sortiment fanns för övrigt den östtyska boulevardtidningen Das Magazin. Och, jo det fanns faktiskt tidningar med bara bröst, grov blondinhumor och eviga svärmorsskämt också i DDR.

När Guillaume avslöjades 1974 ledde det till en enorm politisk skandal och Brandts avgång.

Guillaume erkände direkt, men under förhöret framförde han en begäran som blivit historisk: ”Jag erkänner. Men jag förväntar mig att ni behandlar mig i enlighet med min rang som officer.”

Ett av de mest använda pressfotona är så här i efterhand närmast parodiskt övertydligt. Vem om inte spionen har mörkare kostym, solglasögon och går ett halvt steg bakom förbundskanslern?

Han såg sig inte som förrädare utan som en soldat i tjänst, med disciplin och plikt. I Östtyskland betraktades han som hjälte, men internt i Stasi var man splittrad. Vissa menade att Guillaume i sin iver förstört relationer som långsamt börjat tina. Andra tyckte att hans fall var parodiskt futtigt och riktade väl på så sätt kritik mot sig själva. Men kanske hade de då själva fallit för 007-romantiken. Hur skulle det liksom annars vara? Vackra femmes fatales och skrikande däck?

DDR:s underrättelseverksamhet var omfattande men ofta lågmäld till sin metod. Det rörde sig således inte om spektakulära James Bond-uppdrag utan om långsam, målmedveten infiltration och informationsinhämtning.

En viktig komponent i det systemet var kortvågsradio.

Än i dag kan man på kortvågsbandet höra så kallade nummersändare – radiosignaler där en mekanisk röst, ofta kvinnlig, läser upp till synes slumpmässiga sifferkombinationer.

”9… 4… 1… 7… 2… 9…”

De används av underrättelsetjänster för att sända krypterade meddelanden till fältagenter, och fenomenet är dokumenterat i både Sovjet och Östtyskland. Inga tekniska motåtgärder kan i praktiken stoppa dem – de är anonyma, globala och mycket svåra att spåra till källan. Vissa verkar stå där som zombies och fortfarande sända information även om uppdraget är över.

Vissa människor har byggt hela konspirationsteorier kring nummersändarna. Andra, mer sansade personer, ser dem som fascinerande reliker från en tid då världen delades i öst och väst, men där kriget mest utspelades i kod, ljud och pappersmappar.

DDR 007 på en traktor i Skåne är bara ett resultat av svensk slumpmässig byråkrati. Ett nummer tilldelat av Transportstyrelsen, inget mer.

Men det är ändå slående hur det, helt oavsiktligt, pekar rakt mot den period i historien då världar speglade varandra i hemlighet. När kodnamn, nummersändare och falska identiteter var en del av vardagen för tusentals agenter i öst och väst.

The post Veckans DDR: Stasi ‒ den ökända underrättelsetjänsten first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika kommenterar Lars Thulin Thyberg-affären. Han konstaterar att den väcker många frågor, men försöker ändå dra ett par slutsatser.

Som politiskt intresserad krönikör borde jag ha en bestämd åsikt om Thyberg-affären. Tro mig, jag har försökt. Men jag fixar det inte riktigt. Anledningarna är främst tre.

Varför är Thyberg-affären så svårbedömd?

Den första anledningen är att det är ett pågående skede. Något viktigt som ändrar förutsättningarna kan inträffa mellan det att jag skriver och krönikan publiceras.

Den andra anledningen är att händelsen är för spretig. Den innehåller allt från rena spionhistorier till anklagelser om homofobi.

Den tredje anledningen är att allmänheten, dit jag räknar mig själv, förmodligen inte vet allt. Det kan finnas förhållanden som bara den berörda kretsen känner till. Så här långt.

Thyberg-affären ‒ vad vet vi egentligen?

Thyberg-affären väcker många frågor, men vad vet vi med säkerhet? Efter dikeskörningen med den slarvige nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, vars främsta merit verkade ha varit att han var bästis med statsministern, såg det ut som att Rosenbads rekryterare hade vaskat fram ett guldkorn. Nämligen i form av Tobias Thyberg, erfaren diplomat, kunnig i ryska och tidigare ambassadör i Ukraina och Afghanistan. Bättre CV är svårt att tänka sig.

Men en halvtimme efter utnämningen inkom ett mejl, med anonym avsändare, till regeringskansliet.

Detta mejl innehöll bilder som kan uppfattas som komprometterande för Thyberg. Det var material publicerat för flera år sedan på dejtingsajten Grindr som främst används av homosexuella.

En halvtimme senare fick ett antal nyhetsredaktioner samma mejl. Redaktörerna konstaterade dock att bilderna inte visar något som bryter mot lagen.

Samma kväll meddelade Thyberg att han hoppar av tjänsten. Och beklagade att han inte berättat om bilderna när han säkerhetsprövades.

Är Ryssland inblandat i Thyberg-affären?

En hel del tyder på att rysk säkerhetstjänst skickat bilderna. De är de enda som antas tjäna på att Thyberg hoppar av. Detta med tanke på hans diplomatiska bakgrund, ryska språkkunskaper och att han gjorde värnplikt på Försvarets tolkskola, där bara de smartaste rekryterna hamnar. Thyberg var helt enkelt för bra och därmed ett hot. Vilket ska jämföras med Landerholm som nog på sin höjd orsakade en gäspning i Kreml.

Vår regering och även mainstreammedierna framstår ur den vinkeln, genom sitt agerande, som nyttiga idioter.

Ett par slutsatser 

Låt mig ändå dra ett par slutsatser av det inträffade.

Thyberg-affären har berättat för svenska folket att sändandet av dick-pics, ett porträtt av ett manligt könsorgan, är vanligt i gay-världen. Jonas Gardell kallade det, i en Expressen-krönika, för ett visitkort. Må så vara, men att skicka sådana bilder till folk som inte bett om dem, är ett övergrepp. Män som skickar dessa till kvinnor för att förnedra eller skrämma dem, har inte lämnat grottstadiet och bör behandlas därefter.

Upprördheten över Thybergs bilder är däremot svår att begripa ur en logisk synvinkel. De hade ju ursprungligen publicerats på en dejtingsajt. Men med en moraluppfattning där allt som har med underlivet att göra anses skamligt, är saken en helt annan.

Vi vet också att vissa kvinnor och flickor via nätet ibland skickar utmanande bilder och filmer på sig själva. Kanske för att locka någon, kanske för att visa mod, kanske för att testa gränser. Många finner sedan att bilderna har vidarepublicerats på fel ställe och sätt samt att nätet aldrig glömmer. Så det vimlar av kvinnliga motsvarigheter till det som kallas dick-pics.

Moralismen kan bli ett stort problem

En helt annan fråga är hur djupt personundersökningar på högsta nivå ska gå. Hur hårda krav bör ställas på de individer som ska ha de viktigaste posterna i samhället? En kontroll från förskoleåldern fram till dags dato, och där gränsen för vad som är oacceptabelt sätts påtagligt snävt, leder till att vi får en kader av en speciell sorts makthavare.

Hög moral är bra, men en omfattande moralism kring sexualitet kan också ge oss maktutövare som helt enkelt är fega och hämmade. Och som därtill saknar förståelse för hur så kallade vanliga medborgare lever sina liv.

Är det sådana människor som kan ta de bästa besluten och under hård press leda vårt samhälle i svåra situationer? Som har förmågan att leda oss in i framtiden?

Jag tvivlar på det. Kärnväljarna i forna tiders KD gör det möjligtvis inte.

Råd till de unga som vill göra karriär

Hur ska vi komma till rätta med risken för att tillsätta politiska ledare som framstår som broilers från söndagsskolan?

Mitt enkla råd till de smarta unga människor som lockas av att göra karriär inom politik och hög administration är detta: Våga lev livet och skaffa erfarenheter! Men var försiktig med vad du lägger ut på nätet. Tänk på att vissa saker som du vill dela med omvärlden inte åldras bra i de digitala arkiv som alltid kommer att finnas.

The post Thyberg-affären väcker många frågor first appeared on Opulens.