LYRIK. Thomas Almqvist har läst sångtexter av Rafael de León i översättning av Marianne Sandels. En spansk poet som härmed presenteras i svensk språkdräkt.

Sånger i apelsinblommans doft av Rafael de León
Översättning: Marianne Sandels
Privat utgåva i 100 exemplar. (marianne.sandels@telia.com)

Marianne Sandels är hedersdoktor vid Uppsala universitet och är i dag Sveriges främsta kännare av portugisisk litteratur, vilket hon inte minst visat genom otaliga utgivningar och översättningar på sitt eget förlag, Almaviva.

Jag fick på ett tidigt stadium det stora privilegiet att på ganska nära håll följa hennes karriär som författare, översättare och förlagschef.

Hon har även översatt en hel del spansk litteratur genom åren, vilket hon nu återkommit till med ”Sånger i apelsinblommans doft” av Rafael de León (1908-1982).

Rafael de Leóns tonsatta texter gladde många spanjorer inte minst under det spanska inbördeskriget, 1936-1939, när hans sånger ofta spelades på radio.

Den typ av populära sånger han skrev och som de flesta kunde recitera och sjunga med i brukar kallas coplas.

Han avled i en infarkt i Madrid 1982 och begravdes där och alltså inte i hemstaden Sevilla.

Ett exempel på Rafael de Leóns poesi

Här följer ett exempel på Rafael de Leóns sångpoesi i översättning av Marianne Sandels:

TORN I SPANIEN

I

En copla är ett torn som reser sig upp

mot himlen

med doft av apelsinblom, kanel och citron.

Den talar om gråt, om skratt, om svartsjukans kval,

för coplan är en ros i hjärtats rosengård.

Den är glädjens flagga

och kyrkklockans sorg,

Den är duvan mitt på dagen

och dolken i gryningen.

Refräng

– Torn i Spanien –

Från gitarren hörs klagan i natten

– Torn i Spanien –

Och en man berättar om sin dova smärta.

Flickan med ringar runt ögonen

sjunger medan hon broderar

romansen om ett väntande

som blir slutet för henne.

– Torn i Spanien –

Coplan färdas fram till lands och till sjöss.

– Torn i Spanien –

och den är som näktergalar på flykt/…/

Det torn som omnämns är naturligtvis det moriska tornet La Giralda i Sevilla. Både La Giralda och Sevilla som stad är ytterst populära motiv i sångerna.

Staden besjungs till exempel i ”Alltid Sevilla”:

”Sevilla kommer att vara Sevilla

så länge det finns blommor och vin

och kvinnor och kärlekskval

som sjunger i seguiriyas,

män som vet att älska”

The post Rafael de León – En spansk sångtextpoet first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett Lorcas ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater i en engagerande uppsättning som regisserats av Nora Nilsson. ”Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.”

Bernardas hus av Federico Garcia Lorca
Göteborgs stadsteater 
Spelas t o m den 31 maj

Dramat ”Bernardas hus”, från 1936, av Federico Garcia Lorca var en av de första vuxenföreställningar jag såg som åttaåring i Linköping med pappa. Den gången var det med Cullbergbaletten. Nu är det 2025 och Lorcas klassiker spelas på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Ridån går upp och genom den konstgjorda dimman tågar en grupp kvinnor med svarta flor över ansiktena fram till kistan som legat framför scenen på en liten rund förscen och snurrat sakta medan vi satt oss till rätta i salongen. Det är familjens fader som ligger i kistan och de börjar bära den efter en kort ceremoni. De svajar på sina höga klackar och tappar den till slut med ett tjut. 

Denna mörkt humoristiska scen sätter tonen i denna i grunden djupt tragiska berättelse. Den har komiska inslag som onekligen roar. Den alltigenom kvinnliga ensemblen består av den tyranniska modern Bernarda (kraftfullt spelad av Marie Richardson) och hennes galna inlåsta gamla mor, hennes fem döttrar, två hembiträden och släktingar som då och då avlägger visit. Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.

Mamman har bestämt att det är förbjudet för döttrarna att lämna huset under de åtta år som de förväntas sörja fadern. Men på något sätt är det också ett självklart val för henne att isolera dem. Detta eftersom hon inte tycker att det finns några män som är tillräckligt bra för dem att gifta sig med.

Bernarda lyssnar absolut inte på någon levande människa utom det äldre hembiträdet som varit med familjen länge. Eller snarare är det så att hon låter hembiträdet uttrycka avvikande åsikter utan tillrättavisningar. Men innebär däremot inte att Bernarda ändrar sig.

Scenografin, som skapats av Julia Przedmojska, är sparsmakad. Den består huvudsakligen av en rad med gammaldags stolar och flickornas brudkistor som de också kryper in i, tillsammans i en fnissande ungflicksvärld.

Den stora spegeln över scenen adderar en ytterligare dimension, som att tjuvkika in i en hemlig och sluten värld. Och det är just hemligheterna och längtan efter kärlek som driver denna grupp av kvinnor till ett sorts kollektivt vansinne som framstår som otroligt onödigt. Ja rent av resultatet av ett elakt spel, för Bernarda är i hög grad en elak rollfigur.

Som betraktare undrar man förstås varför de unga kvinnorna inte gör uppror och bryter sig loss från denna förtryckande moder. Kanske handlar det om tidsepoken som skildras eller möjligtvis om medberoende. Det är svårt att avgöra. Därtill är det känslomässigt krävande att bevittna detta förtryck. Detta kammarspel av Lorca engagerar verkligen i Nora Nilssons regi.

The post Fantastiskt samspel i ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater first appeared on Opulens.

SERIEROMANER. ”Palabra förlag gör sannerligen en kulturgärning när de ger ut Zapicos och Martíns skildringar av en period i spansk historia vars sår fortfarande inte läkt.” Det skriver Carolina Thelin som med stor behållning tagit del av grafiska romaner vilka skildrar tiden i Spanien strax före det spanska inbördeskrigets utbrott.

Balladen från norr av Alfonso Zapico
Översättning av Elisabeth Helms och Manni Kössler
Palabra förlag

Dansa hela natten på undergångens brant av Sebas Martín
Översättning: Ellinor Broman
Palabra förlag

”Av alla de många åsikter som förfäktas i vår värld härrör de allra flesta från människor som aldrig har haft det svårt.”

Anton Tjechov (inledande citat ur Balladen från norr del 2).

Sedan jag för många år sedan läste George Orwells självbiografiska klassiker Hyllning till Katalonien och såg Ken Loach dramafilm Land och frihet (vilken förmodligen inspirerats av Orwells självbiografi) har mitt intresse av och min fascination för spanska inbördeskriget varit omfattande.

Drygt fyrtiotusen människor från stora delar av världen reste till Spanien för att strida mot fascismen. De blev en del av de internationella brigaderna. Många av dem var övertygade kommunister, med partibok, vars tro på Sovjetunionen fick en ordentlig törn. Stalinisterna ville inte ha att göra med en socialism som inte följde direktiven från Moskva vilket ledde till splittring mellan de olika antifascistiska miliserna. Något som i sin tur bidrog till att fascisterna med general Francisco Franco tog makten.

Serieromansvit av Alfonso Zapico

När jag många år senare upptäckte första delen av Balladen från Norr bland bibliotekets utgallrade kulturrådsböcker smugglade jag med den hem. Balladen från norr är en grafisk romanserie av Alfonso Zapico i fyra stora band som skildrar ett gruvarbetaruppror i regionen Asturien i norra Spanien, under de år under 30-talet som föregår inbördeskriget. Zapico, född 1981, är själv uppväxt i Asturien. Han har gett ut andra serieromaner med vitt skilda teman, som Café Budapest och Dublinés.

Det märks tydligt att Zapico varit mån om research och att det inte ska finnas några oklarheter kring historiska skeenden. Första delen inleds med en introduktion av Thomas Gustafsson där han beskriver hur situationen sett och ser ut i Spanien när berättelsen tar sin början. Han gör också en intressant jämförelse mellan händelserna i Asturien och skotten i Ådalen 1931. Den svenska regeringen satte då också in militär för att slå ner en arbetarkonflikt vilket resulterade i att fem arbetare blev skjutna.

Balladen från norr är, förutom en mycket maskulin skildring av gruvarbetare som sliter, strejkar och strider mot militären, ett slags Romeo och Julia-historia. Första delen börjar med att Tristán, sonen till ägaren av gruvbolaget, markisen av Valdivia, återvänder till familjehemmet efter att ha tillbringat några år i Madrid. Han är en vänstersinnad storrökare tillika poet med fäbless för rysk litteratur och den oppositionella tidningen La Noticia, ägd av Gruvarbetarförbundet. I familjehemmet arbetar den stolta Isolina som hembiträde. Hon är dotter till Apolonio, en argsint men godhjärtad gruvarbetare utan impulskontroll.

Här inleds en kärlekshistoria med förhinder mellan Tristán och Isolina. De tvingas isär när upproret börjar och i de följande delarna får vi följa dem, deras kamrater och familjer genom uppror, glädje och sorg. Zapicos tecknarstil i svartvitt är detaljrik och genomarbetad. Ingenting, vare sig det handlar om stridsscener eller kärleksstunder, får gå läsaren förbi. Serierutor med mycket text ger ibland ge vika för sidor utan ord, där bilden talar för sig själv. Stundvis, i varje fall i fjärde delen, får jag nog av grabbnävar och skjutande men det råder ingen tvekan om att Balladen från norr är ett strålande verk.

Sebas Martín 

Den sista och fjärde delen utkom på svenska förra året på Palabra förlag. Förlaget ger ut spansk och latinamerikansk litteratur och som grundades 2017 av Ellinor Broman. I år gav de ut Dansa hela natten på undergångens brant av Sebas Martín, en annan serieroman om åren innan inbördeskriget bröt ut och i en utmärkt översättning av just Broman. Martín är född 1961 och uppväxt i Barcelona. Han har gett ut ett tiotal serieromaner, alla med homosexualitet som tema, undervisar i serieteckning och har varit chefredaktör för gay-serietidningen Claro que Sí.

Här, i Barcelona, träffas den oskuldsfulla bokslukaren och kontoristen Tomás och den läsokunnige diversearbetaren och boxaren Basilios. Trots ingrodd homofobi både till höger och vänster och trots fascistiska underströmmar, finns i staden ett klubbliv där även den som är queer kommer in.

Läsaren får följa de till synes helt olika unga männens relation, deras vänner och Tomás familj (som bland annat består av en frisinnad syster och en homofobisk syndikalistsvåger), alltmedan de politiska motsättningarna hårdnar. Martíns svart/grå/vita serierutor är tydligt tecknade, på gränsen till banala. Men han väjer inte för det mest förbjudna och intima. Många närbilder blir det på hårda knull och grova kukar.

Kulturgärning

Palabra förlag gör sannerligen en kulturgärning när de ger ut Zapicos och Martíns skildringar av en period i spansk historia vars sår fortfarande inte läkt. I 40 år kontrollerade Francos regim allting och det rådde en tystnadskultur, byggd på rädsla, som hindrade att information om diktaturens övergrepp överfördes till nästa generation. Inte förrän 2021 kom ett lagförslag om att spanska staten ska bekosta sökandet efter de som mördades av Francos regim och 2023 trädde för första gången en man fram för att vittna inför spansk domstol om att han utsatts för tortyr.

The post Läsvärda serieromaner skildrar 30-talets Spanien first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Amelia är en dramatisering av Julia Navarros succéroman om den unga Amelia som blir spion under åren före andra världskriget. Den är nu Sverigeaktuell och Christoffer Andersson har förhandstittat på de första avsnitten.

Mellan samhället och familjen finns ett bländande tomrum. Överklasstjejen Amelia Garayoas (Irene Escolar) faller platt på golvet när hon rycks med i spanska revolutionen och förälskar sig i den ödmjukt karismatiska Pierre Comte (Oriol Pia).

Pierre representerar allt Amelia drömt om och det kan varken sonen Javiers barnakind eller något familje- och ståndsideal hålla henne borta ifrån. Av kamp och kärlek rycks hon med och det är upptakten till ett historiskt äventyr under tiden före, under och efter andra världskriget.

Handlingen berättas i retrospektiv: som gammal man får Javier sin (okända) mammas maskinskrivna biografi postad till sig av en engelsk journalist. Året är 1998 och det är genom Javiers läsning vid sitt skrivbord vi får följa berättelsens gång, som börjar i Madrid 1934.

Amelia blir av en slump indragen i de spanska revolutionärernas verksamhet och börjar med ett misslyckat försök att lära ut språk till arbetarklasskvinnor och sen ett ganska lyckat försök att redigera ett tal åt redan nämnda Pierre. Amelia dras längre och längre in i revolutionärernas kamp och hon lämnar sin man och sin son för att följa med Pierre till Buenos Aires där kampen ska fortsätta.

Den ganska matta bildkontrasten ger en gammaldags känsla som är relevant för berättarpositionen. Dynamiken mellan Irene Escolar och Oriol Pia är anmärkningsvärd fast Escobars blyghet bär en dragningskraft som alla bikaraktärer vävs om.

Överlag är Amelia en gripande berättelse om kollisionen mellan familjen och samhället, det lilla och det stora, helheten och delen. Man har lyckats sätta frihetens och jämlikhetens lockande kraft på bild, och ögonen; lägg märke till skådespelarnas arbete med ögonen, däri ligger nämligen stor del i den känsla som omger serien!

De långa tagningarna och den matta, gammaldagsa kontrasten gör väl inte serien särskilt upphetsande för en yngre tittare. Lägg därtill att förutan viss historiepolitisk inblick kommer du inte fatta särskilt mycket av handlingen. Men för den som, i likhet med mig, gillar historiska dramer och som fastnade för till exempel Lena Einhorns Geniet från Breslau finns det all anledning att fortsätta följa Amelias och Pierres äventyr genom Europa.

The post Spansk tv-serie som berör first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. En subjektiv fråga såklart men vilket tycker du är det märkligaste språket? / Lennart, pensionerad SO-lärare.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej! Då väljer jag visselspråket Silbo Gomera som ”talas” på en av Kanarieöarna, ön La Gomera. Detta på grund av att det består helt av busvisslingar och skapades som ett slags föregångare till morsealfabetet och bygger på kombinationer av långa och korta visslingar och själva satsmelodin.

Det används fortfarande av lantbrukare för att kommunicera på långa avstånd mellan berg och över dalar och är framför allt inte bara ett hjälpmedelsspråk, för att ”fråga om korna är inne för natten”, utan utgör ett fullödigt språk med både finare nyanser och beskrivande ord.

Det baserar sig på spanskan och har en bakgrund i kolonialtiden och det finns en diskuterad teori om att det i viss mån också blev ett slags rövarspråk, på så sätt att urbefolkningen utvecklade det som en protest mot kolonialiseringen från fastlandet.

Precis som signalflaggor längs en kust kan kommunicera på lång distans så kunde ett meddelande nå upp till 5 km längs en dalgång exempelvis. Numera används det också som underhållning inom turistindustrin, ofta som ett partytrick av reseledare på La Gomera, vid välkomstdrinken.

Det mest anmärkningsvärda tycker jag är att det utgör ett språk som fortfarande är obligatoriskt i de lokala skolorna på ön La Gomera och därför har ett slags status som modersmål.

2009 tog för övrigt Unesco  upp det på sin List of intangible cultural heritage of humanity.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Vilket är världens märkligaste språk? first appeared on Opulens.