KRIMI: Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt Markus Grönholms polisroman som också är en mansroman. Därtill bjuds det på utförliga spänningstips.

Deckarhyllan med Bengt Eriksson – Män, män, män!

Jag hoppas och tror att det blir fler deckare och polisromaner av Markus Grönholm och att de kan bli ännu bättre än den lovande och redan starka debuten. Så skrev jag om debutdeckaren ”Lelo” och detta besannar Grönholm med sin andra polisroman, ”Vad män gör” (bägge Modernista), som är ännu – ja, mycket – bättre.

Också en mansroman, liksom den föregående. Men hemskare, mer brutal, rätt in i själen – om det är ordet, för har de några hjärtan och själar? – på de män som gör vad män gör. De är vidriga, kort sagt, inte minst eller främst mot kvinnor, och de håller varandra om ryggen.

Det har blivit alltmer vanligt att deckare som skrivs av män och har en man som huvudperson blir mansromaner, i betydelsen att de porträtterar, problematiserar och ältar den så kallade mansrollen. Polisromanen ”Vad män gör” är mer än så: en mansroman i plural.

Från polisen, kriminalinspektör Victor Mauer, förstås en ensamvarg eller enstöring som är sin egen man och kriminalpolis med mörka tankar och funderingar (särskilt om sin syster) till Anders Hansson, 51 år och arbetslös lastbilschaufför, som i inledningen av romanen hittas död vid en nedbrunnen sommarstuga ute i ingenstans.

Ur Hanssons belastningsregister: ringa narkotikabrott och misshandel, en dom för sexköp, nu ska snart också vapensmuggling skrivas dit. Men varifrån kommer dessa insmugglade Zastava M70 – från Rumänien? Samt hans vän- och bekantskapskrets av män, på åkeriet där Hansson arbetade och från barndomen och uppväxten.

Kvinnan som han varit ihop med och som polisen Mauer känner sen förut. Kvinnorna som Hansson väl också smugglade in? Människohandel eller? Kvinnor som utnyttjats, utsatts för sånt män gör. Polisutredningen går i stort sett ut på att kriminalinspektör Mauer med kollega reser runt och pratar med män som kvinnor.

Det är obehagligt, så obehagligt att denne deckarläsande man vill protestera och utropa: Inte alla män!

”Vad män gör” utspelar sig i Uppland, liksom Grönholms förra polisroman, i och kring Uppsala, Enköping, Märsta Järlåsa, Tärnsjö och Gräsö. I tjänsten ska kriminalinspektör Victor Mauer även resa till Rumänien. Närvaron i Uppland – främst kring Enköping – placeras exakt och precist genom nämnande av traktens kombinerade rugby- och fotbollsplaner.

Smart tänkt och gjort. Markus Grönholm skriver genomgående lokalt på plats, realistiskt och trovärdigt, vilket får det otäcka att bli än mer otäckt. Fiktion övergår i verklighet. Han skriver hårt och tufft, väjer inte för det hemska. Det skildras så hemskt som det var och är.

Den här gången skriver inte Grönholm – då tänker jag stilistiskt, på ordval och formuleringar, antalet punkter och meningars längd – riktigt som förra gången. Då skrev han mer snirkligt och snårigt, snörde in sig i formuleringarna. Det var bra skrivet då också eller ett bra välskrivningsförsök.

Gourmetdeckare kan jag ibland kalla sådana här kriminal- och andra spänningsromaner som innehåller så mycket mer än en kriminalgåta som ska skildras och lösas. Deckare som blir romaner om samhället och porträtt av människor, skildringar av deras – våra – liv och som författas med ett både välformulerat och personligt språk.

Men när det gäller Markus Grönholm kan jag inte använda den benämningen, den där genreplaceringen, hur gärna jag än vill och hur mycket det än passar. Särskilt den nya polisromanen ”Vad män gör” är en alltför otäck, ja, hemsk skildring av dessa män som gör vad människor aldrig bör göra.

I den nya romanen har Grönholm arbetat vidare med språket: huggit av och skurit ner, kortat meningarna. Nu snor och snör han inte in sig lika mycket. Fast det betyder inte att det går snabbare att läsa. Berättandet drivs inte på utan Grönholm tar det lugnt. Han stannar upp och ältar, kan man nog säga.

Grönholms meningar må vara korta men de är desto fler. Man måste, ja, tvingas läsa många meningar innan berättelsen fortsätter. Slow crime. Action i ultrarapid. Han nöter in. Läsaren kan inte komma undan; vad männen gör, vad boken skildrar, vad författaren vill ha sagt.

Kalla det budskap. Förra gången kunde jag inte låta bli att jämföra Markus Grönholm som debutant med Åke Edwardson som debutant. Bägge vill/ville så mycket att det kan/kunde bli överarbetat. Så att språket ibland snubblar på sin stora vilja.

Lite så kan jag känna några meningar, något stycke här och var också den här gången. Men Grönholm lyckas bättre – än bättre – här och nu. Han tar allt mer och större kommando över sitt författarspråk. ”Vad män gör” är ett stort steg framåt från debuten ”Lelo”, som redan den alltså var riktigt bra. Hans nya är ännu bättre.

Markus Grönholm har inlett ett högst intressant och just spännande spänningsförfattarskap. Inga jämförelser egentligen (eller så får du läsa och se eventuella likheter själv) men du minns väl hur det gick för Åke Edwardson efter hans inledande deckare? Snabbt uppåt. Det tror jag att det kan göra också för Grönholm.

Fyra spänningstips

Familjesvärta i skärgården

Filip Landell hade tidigare skrivit ett par fantasyromaner när han spänningsdebuterade med ”Frusen gryning” – en av fjolårets bästa och mest thrillerintensiva svenska thrillers. ”Splittrad skymning” (båda Harper Collins) är hans andra spänningsroman.

Det verkar vara nåt som drar och suger med vatten och skärgård för Landell, också denna nya thriller utspelar sig nämligen i Stockholms skärgård. Inte sommartid med sol och skärgårdsidyll utan ruskväder och storm. Tydligen ingår både denna och hans förra spänningsroman i serien ”Död i skärgården”, det anges inte på bokomslaget men däremot på författarens hemsida.

Enligt hemsidan är Filip Landell dessutom trädgårdsmästare. Vad jag inte heller visste är att han har vita fingrar, det vill säga mjöl på fingrarna. Han bakar själv sitt bröd och har deltagit i tv-programmet Hela Sverige bakar.

Författaren Landell hämtar uppenbarligen en hel del ur sig själv när han författar. Vanja, huvudpersonen i ”Splittrad skymning”, är konditor på bageriet Skärgårdskringlan samt amatördetektiv. Om hon bör och ska tituleras så när det fall Vanja efterforskar rör hennes egen dotter Emily, som hittas död, drunknad i forsen vid Malmbo herrgård.

Eller… dränkt.

Ja, det här är ju en spänningsroman, en thriller och deckare så du förstår nog. Och jag kunde egentligen skriva ut det i klartext, för vad som hänt framgår direkt i den prolog som lägger grunden för berättelsen. Också herrgårdens trädgårdsmästare förekommer i ”Splittrad skymning” (liksom en trädgårdsmästare förekom i ”Frusen gryning”.

Var ligger herrgården? Var utspelar sig handlingen? I Gustavsberg och Nacka, nånstans. Och skärgården, i huset på Lövskär.

Filip Landell väver och tvinnar, än en gång, trådar av spänning och sammanhang. Han är suverän på att väva: lite i taget, omlott och förlängt, så att en ny tråd visar sig hänga ihop med de tidigare. Resultatet blir domestic noir – översättningen familjesvärta passar ordagrant – där få personer visar sig vara dem man tror de är.

Mödrar och barn. Och karlar. Sorg, smärta och skuld. Olycka och eventuellt lycka. Kärleken, som tog slut. Människorna, vars inre är som skärgården.

Han fångar dessutom upp några små trådar från den förra thrillern och knyter ihop med den nya. Inte mångt och mycket, blott så det märks, om man läst hans spänningsdebut. Men måste man ha läst den, först? Nej, nog mest nåt han roar sig själv med, tror jag, och mig.

Liksom bakverken, kaffe och bulle, som dricks och äts för att påpeka, tror jag också, att det här är ingen mysdeckare, ingen Miss Marple. Det här är en thriller.

Tröstlöst i Varberg

”Förtjänst och skicklighet” hette första titeln i kriminalserien ”Varbergsfallen” och uppföljaren fick heta ”Allmänfarlig ödeläggelse”. Nu har Monica Nebelius Lüning kommit med trean i serien, ”Synnerliga skäl” (alla Romanus & Selling), och verkligen tredje gången gillt.

Också de föregående deckarna var/är bra. Men dem läste jag mest som Varbergsdeckare, för miljöernas skull. Hur rätta och riktiga var de fiktiva miljöerna, hur verkliga i fiktionen? Svar: mycket, nära nog exakta.

Nya, tredje romanen ”Synnerliga skäl” är mer innehållsrikt och helgjuten som roman – en deckare med mera. Säg, en kriminalroman i betydelsen en roman om kriminalitet. Djupare, än mer allmängiltig. Och med den före detta domaren Monica Nebelius Lünings mest kraftfulla juridiska och kriminella budskap hittills.

Nu, när miljöerna är satta och bestämda, och huvudpersonerna – domaren Ingrid och polisen Gabriella – utvecklats från skisser till porträtt, kan författaren ägna sig mer åt det kriminella berättandet och även det verkliga redovisandet: kriminalitetens orsaker och verkan.

Nebelius Lüning berättar ömsint men ”Synnerliga skäl” blir ändå en tröstlös bok. Det går kort sagt åt helvete för de flesta unga människor som skildras. Den ende som nu faktiskt verkar ha hamnat på rätt köl igen är Gabriellas son, Dante, som snart ska ta studenten.

Värre går det för de ungdomar som kommer ur värre miljöer, fattigare och mer kriminella. Nästan som att den förre domaren skildrar de unga brottslingarna som att detta är deras öde, om inget görs i grunden, i deras liv, i deras uppväxt, för deras livsförhållanden, så går och slutar det så här. Det bara gör det.

Det skrivs väl aldrig rätt ut men ”Synnerliga skäl” är ett starkt inlägg mot hårdare straff och särskilt mot fängelsestraff för allt yngre barn. Mellan raderna ropas det nära nog desperat att något måste göras i förebyggande syfte, för att förändra deras liv, stoppa och hindra vad som sker innan unga människor blir kriminella.

En ung man knivmördas. Vem gjorde det? En annan ung man erkänner. Men är han verkligen den skyldige? Monica Nebelius Lüning har fått med så mycket. Här finns också högst trovärdiga skildringar av polisarbetet med förhör i Varbergs polishus samt rättegångar och arbetsmiljön i Varbergs tingsrätt.

Inte minst: i denna lilla stad, som Varberg är för mig, i mitt minne, finns alltså allt detta… ja, allt detta skit. Dessa fattiga, futtiga livsvillkor som barn växer upp i. Dessa kriminella, nästan maffiaaktiga miljöer där barnens framtid är som förutbestämd.

I lilla Varberg… Ja, det är tröstlöst.

Stämningsfullt i Bretagne

Deckare och annan krimi är inte en genre utan ett gigantiskt kriminallitterärt träd med oräkneliga grenar, kvistar och ständigt nya skott. Hur många deckare man än har läst finns alltid ännu en ”okänd” författare vars deckare man aldrig läst eller ens hört talas om.

Så var det för mig med deckarförfattaren Jean-Luc Bannalec. Att jag borde ha känt till honom är en annan sak, för när jag började googla skulle jag upptäcka att Bannalec skrivit en serie deckare som är utgivna på tyska och väl också franska och engelska.

Tyska? Ja, namnet – en pseudonym – må vara franskt och hans polisromaner om och med kommissarie Georges Dupin (detta efternamn, nog ska det få en att tänka på Edgar Allan Poes detektiv?) må utspela sig i Finistère (tänk nu på Bodil Malmsten) med omnejd i Bretagne, Frankrike. Men författaren heter egentligen Jörg Bong och är tysk.

”Bretonska förhållanden” (Perenn; övers: Per Nilsson), som just och först nu kommit på svenska, inleder serien med kommissarie Dupin. Förresten Finistère, ska man = jag vara noga utgår kommissariens liv och polisarbete (efter att han blivit omplacerad från Paris till Bretagne och åtminstone i seriens första titel) snarare från den så kallade ”Blå staden”, Concarneau, där Dupin varje morgon dricker sin ”petit café” – eller egentligen: ”En kaffe till. Och en croissant” – på hotell Amiral och från och i Port Aven, där ett mord har begåtts och vilket en av hans inspektörer ringer och meddelar – och stör kommissarien! – mitt i frukosten.

Port Aven är en idyllisk liten stad, dit Paul Gauguin (1848–1903) kom mot slutet av 1800-talet och bildade en konstnärskoloni. Det sägs till och med att ”Port-Avenskolan” lade grunden för Gauguins fortsatta måleri. I dag har Port Aven blivit en turiststad och turistsäsongen närmar sig.

Då passar det extra illa att den 91-årige ägaren till hotell Riwal hittas mördad, troligen med en kniv.

Kommissarie Dupin – med sin sekreterare Nolwenn – är en systematisk kriminalpolis av den gamla skolan och ”Bretonska förhållanden” är likaså en polisroman av den gamla skolan. Både i egen rätt och som en hyllning till äldre kriminalromaner. (Lätt att associera till exempelvis Maigret och Simenon.)

Alltså inte action utan lugnt, metodiskt och stämningsfullt. Nöjsam deckarläsning, om man bör säga så om deckare och ens fiktiva mord. Jag hoppas tillräckligt många läsare blir intresserade av den här första polisromanen med kommissarie Dupin, så att det lilla förlaget Perenn kan ge ut fler titlar i serien.

Det inte bara går utan rekommenderas att använda en kartbok eller Google Maps, det gör miljöerna och läsningen extra intressanta.

Ungdomar i förorten

Mats Berggren kan inte lämna Orten och Orten lämnar inte honom. Denna fiktivt verkliga, verkligt fiktiva förort till Stockholm som författaren döpt till Alsta och där majoriteten av befolkningen är flyktingar och andra invandrare från halva jorden, föräldrar och – i Berggrens  ungdomsromaner – främst deras barn.

Alltså ungdomsromaner. Spännande ungdomsromaner: ungspänning, ungthrillers och unggangsterromaner. Men – vilket bör påpekas – som all bra ungdomslitteratur kan Mats Berggrens ungdomsböcker också läsas av vuxna. Ja, de förtjänar både yngre och äldre läsare.

Efter den sju titlar långa Alstaserien återkommer Berggren i ”Inga ögon möter mina” (Opal) ännu en gång till samma förort. Det är några år senare. Den förra generationen invandrarungdomar har bytts mot en ny generation. Robin, som är kurd, är jag-berättare. Eller, låt säga, jag-noterare.

Robin iakttar vad som händer, sig själv såväl som andra elever på Alstaskolan. Det noteras i kapitel som ofta inte är längre än just noteringar, ibland tidningsnotiskorta nedslag om nu och då, här och där: i Alftaskolan och på fritidsgården, hemma hos Robin, mamman som talar evighetslänge i telefon med alla släktingar och han som sitter vid dator och gejmar med hela Europa.

Robin hade förut ett par kompisar, Hadi och Fatih, men efter sommarlovet var de förändrade. Robin är mer intresserad av skolan; de hänger med gänget från centrum. Äldst i gänget är Bilal, fast han är mer osynlig, som styr försäljningen. Adnan, som är ihop med Fedra, syrian och lillasyster till Daniel (han förekom tidigare i serien) hör väl också till gänget.

Robin är kär i Fedra men Fedra är inte kär i Robin. Varför blir tjejer alltid intresserade av såna där killar, typ Adnan, men inte såna som han, Robin? Han ska också bli lite kär i Selma, en annan tjej i skolan.

De är personerna, så läggs grunden för denna kollageaktiga berättelse om en Stockholmsförort, som kunde vara en invandrarförort också till andra svenska städer: ung kärlek som spritter och brister, narkotika, våld och rasism.  Och alla dessa ungdomar med alla dessa olika bakgrunder.

Plötsligt kommer en Darth Vader-figur till skolan, en maskerad person med ett svärd i handen. Mats Berggren behöver inte mer än 100 sidor med dessa små notiser till kapitel för att teckna ännu ett porträtt av förorten Alsta. Det är skickligt gjort. Hans ungdomsromaner är så realistiska också att allt som händer i fiktionen har hänt och händer i verkligheten.

”Inga ögon möter mina”, som den ensamme Robin tänker när han går genom skolans korridorer, är dessutom författad med en så öm syn på dessa unga människor. Oavsett vilka de är, oavsett vad de gjort och gör.

The post Markus Grönholms polisroman är action i ultrarapid first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst ”Tre varv motsols” av Per Faxneld. Hon konstaterar att det är en välskriven och berikande historisk spänningsroman om svartkonst, folktro och inre smärta.

Tre varv motsols av Per Faxneld
Albert Bonniers förlag

Författaren Per Faxneld (född 1978), som har rötter i Jämtland, är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och även specialist på ockulta läror.

Faxneld har flera fackböcker bakom sig, debuten kom 2006 med monografin ”Mörkrets Apostlar: satanism i äldre tid” och därefter följde ett antal böcker. 2014 kom en doktorsavhandling inom samma område som utgavs på nytt av New Oxford Press 2017 och 2020 debuterade Faxneld även skönlitterärt med den fint bemötta novellsamlingen ”Offerträd” där fyrtiofyra korta skräcknoveller har jämtländsk folklore som gemensam nämnare.

”Tre varv motsols” är Per Faxnelds första roman och den skäms inte för sig. Boken, som kan räknas in i genren historiska romaner, har även starka drag av klassisk skräcklitteratur.

Handlingen är baserad i en vardagsnära miljö men snart förvandlas allt till ett alltmer skräckfyllt scenario.

I augusti 1929 är den trettiosjuåriga Edda Erlenstam, huvudpersonen i ”Tre varv motsols”, på väg från Uppsala till Jämtland utrustad med revolver, primuskök och cykel, en stor bunt pengar och några sidor utrivna ur en gammal bok.

Edda har fått ett udda uppdrag som gör henne både exalterad och revanschlysten och hon är helt övertygad om att hon ganska snart kommer att vara tillbaka på sitt arbete på Landsmålsarkivet i Uppsala med något speciellt som kommer att ge hennes karriär ett stort lyft. Hon är, som tur är, ännu inte medveten om att hon är på väg att hamna i en minst sagt livsfarlig, svårtydd och ytterst svårhanterlig situation.

Några dagar innan Edda hals över huvud ger sig av till Östersund har hon nämligen fått ett brev i posten till Landsmålsarkivet där hon arbetar med att samla in folksägner. Brevet innehåller några sidor ur en gammal svartkonstbok från sextonhundratalet som avsändaren påstår har tillhört den ökände prästen Herr Ola (1575-1656) verksam uppe i byarna Trång och Offerdal i Jämtland.

Svartkonst och folktro

Berättelser om Herr Ola i Trång och hans samröre med oknytt sitter djupt inrotad i traktens folktro och berättelserna om hans nära bindning till vittror, ett slags underjordiskt småfolk, lever fortfarande kvar i trakten.

Utöver svartkonstboken, en helt ny och unik upptäckt som kan ge Edda det hon behöver för att främja sin karriär, finns det mycket att hämta uppe i Jämtland och det officiella uppdraget hon tilldelats av sin chef blir att samla in gamla sägner, medan inköpet av Herr Olas bok än så länge ska hållas hemligt.

När Edda anländer får hon dock till sin förskräckelse höra att bonden Fryksell som skickat brevet har förolyckats för bara några dagar sedan och så gott som ingen säger sig veta något om svartkonstboken. Hon fortsätter trots allt att leta då det framkommer antydningar om att boken har delats upp och att delarna kan finnas gömda på olika platser.

I svindlande fart trampar hon runt i bygden på sin cykel och listar sig in i de bondkök och kyrkor där man har många gamla historier att förtälja om Herr Olas oheliga förbindelse med vittrorna, en så kallad ”döingflöjt” gjord av uppgrävna människoben som kan kontrollera väder och vind, och mycket annat som kan vara henne till nytta i jakten på den försvunna dyrgripen.

Edda som är tuff på ytan men öm i själen skär sig själv för att få lugn i kroppen. Därtill har hon stora sömnproblem och tar därför starka mediciner. För henne blir resan således en berg-och-dalbana genom himmel och helvete.

Speciellt illa blir det när hon förstår att någon ända från första början varit henne på spåren och att personen i fråga inte skyr några som helst medel för att kunna lägga vantarna på den unika svartkonstboken. Den obehagliga känslan späs på av att Edda överallt tycker sig se små vittror, människoliknande varelser som sällan har någon god intention. Dessutom drömmer hon skrämmande, verklighetsnära mardrömmar om nätterna. Kan det bero på medicinerna hon tar, eller har hon kommit nära en annan värld fylld av oknytt, svartkonster och våld?

Medan Edda kämpar på uppe i Jämtland är läkaren Jonas, Eddas stora kärlek, kvar i Uppsala där han umgås med en underlig figur som även han intresserar sig för folktro och det ockulta. Denne, Sebastian Sorgenfrei, har starka bindningar till Tyskland dit han åker för att fäktas och skaffa sig mensurärr samt umgås med män som Eugen Grosche ockultist och grundare av den magiska ordern Fraternitas Saturni och arkitekten, konstnären och ockultisten Albin Grau. När Sebastian plötsligt försvinner från sin arbetsplats förstår Jonas att han kanske aldrig har lärt känna sin vän ordentligt och ett sökande som ska leda även Jonas bort från tryggheten i Uppsala tar fart.

Faxneld skriver lättsamt men med djup

Tonen i den här romanen är bedrägligt lättsam med inslag av ironi och humor. Det lättsamma övergår dock i allvar när de gamla sägnerna om Herr Ola och andra ålderdomliga skrönor flätas in i texten genom de berättelser Edda får sig till livs i de detaljerat beskrivna bondköken.

Det hör till saken att flera av bokens huvudfigurer funnits i det verkliga livet. Herr Ola, en mytomspunnen, lärd präst som studerat i Wittenberg och som påstods ha haft kontakt med både småväsen och ännu mörkare krafter, ligger begravd på Alsens kyrkogård. Edda uppvisar många gemensamma drag med folkminnesforskaren Ella Odstedt (1892-1967) som sommaren1929 även hon utförde fältarbete i Jämtland.

Tyskarna Grosche (1888-1964) och Grau (1884-1971) och Sebastian Sorgefreis läromästare den schweiziske läkaren, mystikern och alkemisten Paracelsus (1493-1541) som det hänvisas till här och där har även de funnits i verkligheten.

I sitt efterod förklarar Per Faxneld dock att läsaren trots alla likheter, och de är rätt så många, först och främst ska betrakta huvudpersonerna som fiktiva romanfigurer. Berättelsen är ju ändå till allra största delen spunnen ur hans egen fantasi.

Faxnelds text är som sagt lättillgänglig men döljer oanade djup. Den läsare som intresserar sig för eller vill lära sig lite mer om exempelvis folktro, mysticism, ockultism och esoterism vinner också mycket på att googla på några av de verklighetsbaserade namnen. Det finns många kaninhål i den här texten med gångar som kan leda en uppmärksam, vetgirig läsare vidare, kanske i all oändlighet om man vill det, till nya kunskaper, nya intressen eller annorlunda perspektiv.

”Tre varv motsols” är sammanfattningsvis en mycket spännande och berikande roman där berättelsen balanserar på en spänd lina mellan det världsliga och det övernaturliga.

The post Stark roman av Faxneld om ockultism och smärta first appeared on Opulens.

DECKARHYLLAN. Bengt Eriksson har läst ”Fadern” av Monica Rehn och anser att det är hennes bästa bok hittills. Deckarhyllan bjuder därtill även denna gång på intressanta och utförliga lästips.

Skyldig eller icke skyldig

Monica Rehn skriver thrillers som inte är serieromaner men ändå blir en bokserie. Inga återkommande personer men titlarna – ”Moratorium”, ”Lögnaren”, ”Älskarinnan” och den nu utgivna ”Fadern” (Polaris) – med undantag för förstnämnda debutroman hålls samman av en gemensam serietitel, ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats”, och framför allt av Rehns sätt att skriva och berätta.

Romanpersonerna är – alltid – så många att de myllrar och därmed blir också de liv som förmedlas så många att de möts och krockar, slingrar sig runt och in i varandra. Alltså många och mycket att hålla reda på: Monica Rehns psykologiska kriminalthrillers ska läsas stilla, lugnt och koncentrerat.

(Apropå serietiteln ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats” kan påpekas att Monica Rehn är jurist.)

Tidigare har det mångt och myllriga också smittat av sig på hennes sätt att författa: nervigt och kanske lite rörigt, men det hänger ihop, till sist får hon det att hänga ihop och bli förklarat. Ja, klart. Det nerviga skrivsättet hänger med och finns kvar även i ”Fadern”, samtidigt som Rehn nu skriver mer kontrollerat.

”Fadern” inleds med en bakåtblickande prolog som utgör själva hjärtat – om det finns något som kan kallas ett mordhjärta men säg epicentrum då – i romanen och direkt efter går berättelsen i gång thrillersnabbt med att huvudpersonerna presenteras, liksom automatiskt i handlingen, utan att man ens tänker på det.

Den ene heter Gabriel Magnusson och är advokat, nybliven medlem i Advokatsamfundet men redan rätt misslyckad. Han sjabblade och fick sparken från en större, ansedd advokatbyrå, så han startade i stället en egen byrå men från den försvann och försvinner advokaterna snabbt, den siste just nu och Gabriel blir ordagrant sin egen advokat (ensam på byrån, om han klarar av att betala kontorshyran).

Den andra heter Fredrika Anker, frilansjournalist med egen YouTube-kanal, grävande och impulsiv, som vuxit upp i Spanien utan veta något om föräldrarna. Inte förrän nu, så därför har hon återvänt till Stockholm. I Spanien växte hon upp med sina morföräldrar, Bertil (avliden) och Kerstin, som bör nämnas eftersom hon finns med i handlingen.

Fredrika har ett uppdrag åt Gabriel: hennes pappa, Jonny Andersson, sitter sen 30 år i fängelse för att ha mördat hennes mamma, Ellinor. Pappan vill ha resning och han är bestämd, av någon anledning ska den advokat som begär resning vara just Gabriel. Men de har inga pengar, varken Jonny eller Fredrika, skulle Gabriel kunna arbeta för ”den goda sakens skull”?

Pro bono, som heter. Men det kan han inte. Gabriel har mer än ont om pengar, han är i akut ekonomisk knipa. Han kan inte arbeta gratis. Å andra sidan skulle han behöva det här målet, ett resningsmål, det kunde återupprätta hans rykte som advokat, göra honom känd så att han fick hur många framtida uppdrag som helst, och dessutom skulle Fredrikas pappa Jonny – om resningsmålet blir framgångsrikt – få en enorm skadeståndssumma som Gabriel i sin tur får en inte föraktlig del av.

Många ingredienser i Monica Rehns roman

Hur ska han/de göra? Med i berättelsen finns också hans mycket välbärgade familj, pappan Henry och mamman Marie, som också hon är advokat och varit betydligt mer framgångsrik, de bor på Lidingö med grindstolpar in till huset och en sån där ring att köra runt, och hans syskon, Sissela och Jacob. Varför stöttar föräldrarna inte honom som de stöttat hans syster och bror? undrar Gabriel, ännu en gång.

Fler personer: Gabriels hustru Emma begärde skilsmässan och flyttade till London med deras lilla dotter, som Gabriel inte kan betala underhåll för, han har som sagt inga pengar, när hon blev ihop med en advokat på en känd brittisk advokatbyrå. Gabriel har en ny flickvän, Josefin, men nu börjar han tänka på – ja, han har tänt på – den vackra Fredrika.

Många ingredienser, mycket som kan hända och händer. Som att hans mamma, advokaten Marie, erbjuder sig att hjälpa till med resningsmålet, just resningsmål är ju något hon verkligen har erfarenhet av.

Överraskande slut

Här finns två genomgående trådar, den ena i berättelsens nutid och den andra i dåtid (men den senare löper och rullar också upp sig framåt i tiden). Gabriel för ordet i nutid, i dåtid finns ett annat jag.

Monica Rehn skriver längst en tråd som blir avlöst en annan tråd eller så kränger tråden plötsligt till, där uppstod en knut, och tar en annan riktning, nu är hon inne på en ny tråd. Om man måste vara koncentrerad, när man läser, hur koncentrerad måste inte hon ha varit, när hon skrev?

Ytterligare en person måste nämnas: en författare vid namn Paul Molander, hos vilken Fredrikas mamma Ellinor gick en skrivarkurs. Pappan Jonny pekar ut honom, Molander, som den egentlige mördaren. Författaren Molander deltog vid rättegången mot Jonny, där han sa något som blev en bidragande orsak till den fällande domen.

I alla fall: Gabriel, som advokat, och Fredrika, som efterforskare, börjar arbeta tillsammans med resningen. Gabriel är noga, han vill ha säkra fakta. Medan Fredrika gärna sticker i väg spontant och offentligt, till och med till CNN. En fråga som Gabriel ältar: Varför ville Jonny ha just honom som advokat och ingen annan? Varför valdes Gabriel ut för att sköta resningsmålet?

Det slutar inte som man tror, det brukar inte Monica Rehns kriminalthrillerhistorier göra, åtminstone inte som jag trodde.

”Fadern” är en roman som blir mycket mer än en advokatdeckare och kriminalthriller, faktiskt en sådan roman som skulle kunna och borde nomineras till Augustpriset (trots att det ju ”bara” är en deckare, ja, du förstår). ”Fadern” är Monica Rehns – hittills – bästa thriller och roman.

Fyra lästips

Rätt och fel, egoistisk, godhjärtad eller lättlurad

Lina Arvidsson är en av de svenska spänningsförfattare som skriver krimi snarare än deckare. Hon skriver dessutom sin egen sorts spänning och krimi. Undergenre, nog: psykologiska thrillers.

Hennes nya ”Kvinnorna i huset” (Lind & Co) är inget undantag utan tvärtom typisk, för just Lina Arvidsson: speciell på gränsen till egen, spännande på gränsen till skrämmande. På samma gång realistisk och orealistisk eller orealistisk och realistisk i betydelsen att sånt här skulle väl ändå inte kunna hända i verkligheten. Väl?

Temat är dock inte helt nytt: en främmande person flyttar i en annan persons hus och liv. Men ändå inte så här, inte på det här sättet.

Berättelsen = karaktäriseringen av Eva Falk, huvudpersonen, 46 år, med arbete i hotellbranschen, numera som personalansvarig på hotellkoncernens huvudkontor i Stockholm, börjar direkt i inledningen. Eva bor, som skild, kvar ensam i makarnas före detta gemensamma hus i Sigtuna. (Det finns en förhistoria om hennes uppväxt i Hallonbergen och orsaken till skilsmässan, men den och det får du själv fundera på vid läsningen. Långt borta finns också en dotter, som flyttat till San Francisco.)

Tillbaka till inledningen, som förtjänar att man stannar upp vid den. ”Kvinnorna i huset” börjar så fyndigt att inledningen blir en spänningsnovell för sig. Det har varit konferens på ett hotell, nu är dagen slut och Eva står nere i baren. Och blir uppvaktad, av flera män. Det ska fortsätta och sluta med att en av männen avlider (hoppas jag kan skriva så pass utan att avslöja för mycket), vilket beror antingen på slumpen eller på Eva.

Hotelldödsfallet är viktigt för den fortsatta berättelsen. Snart ska Eva möta den döde mannens änka, Mini, som alla kallar henne, säger hon. De kommer varandra nära: Mini närmar sig Eva med resultatet att hon flyttar in i Evas hus – eller kanske ska det beskrivas som att Mini flyttar in sig.

Till berättelsen hör också att Eva sköter om sin gamle far på ett vårdhem i Sigtuna. Han är knappt kontaktbar längre. Också mamman, som avled i en hjärtinfarkt hemma hos Eva, finns med i bakgrunden.

Jag upptäcker att det är svårt att skriva om den här psykologiska krimin. Här finns så mycket som inte går att återberätta, det skulle vara att spoila. Arvidssons roman är uppbyggd av händelseförloppets detaljer, som påverkar varandra och blir förödande för Eva.

Så jag får väl bara avsluta recensionen så här: Nog handlar den här berättelsen om tillfälligheter? Och valmöjligheter: Välja rätt eller välja fel? Om Eva är egoistisk, godhjärtad eller lättlurad, hon vill väl men det blir fel? Om lögner som blir sanning, inte bara för Eva utan också Mini (som kanske heter Tilly, eller så heter hon Lillis, och hon kan vara en häxa)? Jo, det är invecklat.

I slutet återvänder också Evas dotter Michaela till Sverige och Sigtuna.

Triangelkärleksdrama, sex och klass

Udda och egna psykologiska spänningsromaner och thrillers börjar bli en allt större svensk genre som just kännetecknas av det udda och egna. Romanerna kan placeras tillsammans i denna undergenre samtidigt som varje roman är udda i egen rätt, denna författares roman, inget annat och ingen annans.

Dessa romaner, som alltså både hör och inte hör ihop, skrivs till stor procent av kvinnor. ”Domestic noir” kunde vara en gemensam vinjett (för detta breda begrepp). Hit hör den nya, andra titeln, ”Mammas flicka” (Romanus & Selling), i Djursholmssviten av Jina Zachrisson. Liksom ”Au pair”, den första delen i sviten och en av fjolårets bästa svenska spänningsdebuter (enligt mig).

Också ”Mammas flicka” utspelar sig då förstås i Djursholm, denna rika Stockholmsförort eller förstad. Varför skriva en hel spänningssvit om Djursholm? Det går att fråga sig men jag tror att svaret kan vara att där de rika bor – där brukar det också finnas människor som inte är så rika. Antingen så bor de i en annan, mindre del av området eller kommer dit på besök.

Och det uppstår en samhällelig frontalkrock. Som kärlekstriangeldramat – denna ”domestic noir” gånger två eller till och med gånger tre – mellan Olivia, Jonas och Kattis i ”Mammas flicka”. Samhällsklasser, kvinnor och män möts, blandas och/eller krockar, i olika konstellationer. De har barn tillsammans, alla tre, till att börja med.

Olivia och Jonas är gifta sedan fjorton år och har tolvåriga tvillingpojkar. Kattis och Jonas har också barn ihop, en sexårig flicka. (Ja, du kan räkna själv.) Om detta visste Olivia ingenting tills Jonas lämnade henne för att i stället bo ihop med sin riktiga kärlek, Kattis. Det får Olivia att bli desperat – det betyder hämndlysten.

Till saken hör att Jonas är en våldsam man. Till saken hör också att Olivia och Kattis är barndomskamrater, trots olikheterna. De kommer från olika samhällsklasser, här nere respektive där uppe, ensamstående, missbrukande mamma med usel ekonomi kontra välutbildade, välbärgade föräldrar. Ändå blev de vänner, kamrater, kompisar.

Berättelsen följer dem bakåt, främst Olivia, i tillbakablickar: deras olika uppväxter, hur de möttes och hur de – bägge två – mötte Jonas. Den friare och modigare Olivia och den mer återhållsamma Kattis som också blir vildare och roligare tack vare Olivia.

Deras första, mycket unga fylla. Deras vänskap (förr). Deras ovänskap (nu). Deras vänskap (återigen, kanske, i framtiden, ändå). Och mitt i detta: Jonas, lika tuff privat och i arbetet, som man, make och VD.

”Jina Zachrisson skriver som med en strypsnara. Drar åt handling och intrig undan för undan, allt mer och mer.” Så skrev jag om debutboken ”Au pair”. Orden passar också för ”Mammas flicka”.

Psykologiskt spännande och krävande

Spänning i vardagen. Ja, mycket spännande. Och liksom sparrande, studsande psykologiskt: från klienten eller patienten till kuratorn och tillbaka. Men krimi och kriminellt? Kanske inte men ändå en passande roman för spännings-, kriminal- och deckarläsare, tror jag.

Tina Trenders ”Tystnadsplikt” (Lind & Co) med undertiteln ”De berättar. Hon lyssnar.” ger en förklaring och bakgrund till Trenders föregående thrillers, ”En bra man” och ”Allt är perfekt”. Och det borde man ju ha kunnat ana, att hon själv till vardags är typ kurator.

Hennes två tidigare romaner, genre: psykologiska kriminalthrillers, var liksom gestaltningen. Hennes nya frilägger den grund som utgör fundamentet utifrån vilket hon författar kriminellt. Ett slags förklaring till såväl hennes romaner som författaren själv.

Det sägs – och det verkar hon hålla med om – att ”Tystnadsplikt” är ett avsteg från de tidigare kriminella romanerna (och en senare, som kommer till hösten). Men det tycker, som syntes ovan, inte jag. Snarare ett komplement, just en bakgrund men även fördjupning.

Samtliga personer i ”Tystnadsplikt” hade kunnat vara med i Tina Trenders kriminalthrillers. Huvudpersonen Frida, nyutbildad kurator, börjar nu sin första anställning på en vårdcentral i stockholmsförorten Farsta.

Till kuratorn Fridas samtalsrum kommer människor som befinner sig mellan liv och död (ofta i motsatt ordning). De pendlar mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker (också i motsatt ordning). De faller ner i rädsla och skam, alla mänskliga och mindre mänskliga känslor.

De berättar om sig själva för kuratorn, ifall de alls berättar. Jo, de berättar. Men det kan sitta långt inne. De är män och kvinnor, de är i olika åldrar, de bär olika upplevelser med sig. De heter, i tur och ordning: Truls, Adnan, Nora, Karin, Ian och Eva.

Mår de bättre efter att ha mött och samtalat med  kuratorn Frida? Mår Frida bättre – eller sämre – efter att ha mött dem och hört deras berättelser? Mötena påverkar både den ena och den andra. Också Frida, inte minst Frida: i arbetet som kurator och i samvaron med arbetskamraterna men även i privatlivet utanför vårdcentralen, hemma i sin lilla lägenhet vid Blåsut, i hennes kärleksförhållanden.

Frida målar. Hon målar ur sig sina tankar, känslor, minnen. Hon målar sig, mer eller mindre, ut ur tillvaron och omgivningen. (Av detta kan anas att hennes förhållanden inte löper så bra.) Får Fridas arbete henne att bli en annan människa? En bättre eller sämre?

Låt mig svara och konstatera så här: Jag skulle aldrig klara av att arbeta som kurator. För hur lägger man av det man hört när arbetsdagen är slut? Det man lyssnat på med ”tystnadsplikt”? Så svårt att inte bli engagerad som privatmänniska och inte bara som yrkeskurator. Klarar Frida av det?

Iransk spänning i Sverige

Jalal Lalouni är ännu en svensk deckardebutant. Ja, de verkar ju aldrig ta slut. Vartenda år debuterar ett oräkneligt antal nya deckarförfattare i Sverige. De skriver så olika sorters deckare också, det är ju extra kul.

Som ”Mannen med ett blått öga” (Piratförlaget) av Jalal Lalouni. Redan titeln påpekar att det här är en annorlunda spänningsroman. För nog ska titeln få svenska deckarläsare att tänka att det är ovanligt med blåa ögon?

Journalisten Jalal Lalouni var tio år när han på 80-talet kom med sina föräldrar från Teheran till Sverige. De hade flytt från diktaturens Iran. Hans huvudperson, journalisten Ash Esma (egentligen Ashkan Esmalian), kom också som liten med föräldrarna från Teheran till Sverige, även de flydde undan islamismen.

Det går inte att läsa ”Mannen med ett blått öga” utan att tänka, i alla fall kunde inte jag det, att Ash är Jalas alter ego. Romanen har lika mycket blivit en berättelse om flykt från vad som var ens hemland, för att omplanteras och växa upp i ett annat, främmande land, alltså Sverige.

Hur många av Ash Esmas upplevelser och erfarenheter är också Jalal Lalounis? Det vet jag inte. Men de finns där, liksom mellan raderna, de anas men syns inte, och blir en verklig undertext till en fiktiv berättelse.

Ash verkar dock vara mindre lyckad som journalist än Jalal. Eller säg, han hade oflyt. Ash var framgångsrik men det slutade med en katastrof, nu ägnar han sig åt lokaljournalistik (en, brukar det anses, lägre stående form av journalistik). Men så kommer chansen att återigen bli en grävande journalist, den chansen hägrar, om han får den, om han lyckas ta den.

Berättelsen handlar mycket om Ash Esmas liv: föräldrarna (pappan är död, mamman flyttade till Spanien), själv är han skild och hans före detta hustru har rest till Iran med deras lille son (ska de stanna i Teheran, ska han någonsin få se sonen igen?), själv kämpar han med att skaffa nödvändiga papper för att kunna få ett nytt iranskt pass.

Också spänningshistorien utspelar sig i två tidsplan: åren 2016 och 1986–87. Ashkan och föräldrarna kom 1986 till en flyktingförläggning i (det fiktiva) Hallersta. Han fick två kompisar och skulle möta en hemsk, iransk man med ett blått öga. Trettio år senare ska Ash, vid ett besök på iranska ambassaden i Stockholm, återse mannen med detta blåa öga. Om det är han, ja, kan det vara samme man?

Jalal Lalouni tvinnar två trådar: livsberättelsen om Ash som iransk flyktinginvandrare och spänningsberättelsen med och om den enögt blåögde mannen. Inte helt lätt, konstaterar jag. Fakta måste med och nämnas. Iranska ord och uttryck ska översättas och förklaras.

”Mannen med ett blått öga” är en intressant spänningsroman. Men en spänningsroman ska också vara just spännande. Här blev resultatet mer intressant än spännande. Samtidigt som det är en både annorlunda och lovande spänningsdebut, så jag ska definitivt hålla ögonen öppna för nästa titel i serien.

The post ”Fadern” av Monica Rehn bör Augustnomineras first appeared on Opulens.

KRIMI. Det är dags för årets första Deckarhyllan. Bengt Eriksson har läst Anna Roos säregna spänningsroman ”Mercy”. Han bjuder också på fyra boktips

Anna Roos kan vara Sverige mest personliga – ja, egna – ja, säregna – spänningsförfattare. Inte nödvändigtvis den allra bästa men ibland kommer personlighet före bra i mina spänningsläsande ögon. Denna personlighet har Roos visat i alla sina romaner, redan från första början med de bägge fristående romanerna ”Spel” (2017, Modernista/LB förlag) och ”Pakt” (2018, LB förlag).

Genre: spännings- och kriminalromaner eller thrillers med förstärkningsordet psykologiska. Romanerna skildrar människor och deras liv, livet och människorna. Som huvudpersonerna i ”Spel”. De är tvillingar: en pojke och en flicka. Bägge växte upp i Stockholm men den ena med sin far på fiiina Lidingö och den andra med sin mor i söderförorten Hökarängen. Pojken går på Handelshögskolan. Flickan rymmer till USA. Två – helt – olika människor och två – helt – olika liv.

Ändå: sammanflätade.

Också ”Pakt” har två huvudpersoner: bägge kvinnor. De hörde till en grupp människor som kallade sig ”Stjärnorna på slottet”. Den ena kvinnan lämnade plötsligt slottet, sin familj och sina vänner. Hon gjorde ett sista blogginlägg – och var spårlöst borta. Tills hon tio år senare skrev ett nytt blogginlägg. Den andra kvinnan har lämnat både landet och sig själv, hela sitt förflutna, och gjort karriär.

Men så, efter denna långa tid, får hon syn på ett nytt inlägg på den där bloggen, där hon själv medverkade förr i tiden, i sitt tidigare liv.

Livet, som var ett. Livet, som blev två. Liven, som förenas till ett gemensamt liv. Igen.  

Nervigt och lite hoppigt; som livet. Så tyckte jag om hennes skrivsätt redan i dessa inledande romaner och så skulle det bli ännu mer när Anna Roos övergick till att skriva serieromaner, närmare bestämt en trilogi – ”Lika i döden” (2019), ”En evig sömn” (2020) och ”I mörka vatten” (2020) – med miljö från Trosa, där författaren själv bor. Nu började hon också med något som hon kanske gjorde redan i de två första romanerna, men som jag i så fall inte observerade då. Hon utelämnar.

Sådant kan ju vara hur irriterande som helst! Särskilt i en kriminalroman: när författaren lämnar luckor, hoppar över och inte förklarar – eller förklarar med en halv mening eller bisats. Och som måste fyllas i av läsaren. Återigen: som livet. Människorna och livet. Vem förklarar allt i livet för en? När man läser Anna Roos så får man läsa noga och vara på sin vakt, ha intellektet påkopplat. Läsaren måste – ja, tvingas – bli medskapande.

Också ”Morden vid världens ände”, så lyder trilogins överrubrik, har en kvinna som huvudperson, uppvuxen i Trosa och ekonom liksom författaren. Hon ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus, sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka.

Ser att jag i min recension av trilogin beskrev Trosa som en idyllisk kriminalitet – eller snarare ett idylliskt spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord. Det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga också, som drycken- och faderskap.

Människorna och deras samhällsklasser skaver mot varandra, motverkar och, eventuellt, samverkar. Barndomsvänner har vuxit upp och gått åt olika håll i livet. Vilka är de nu? Är de – vi – fortfarande vänner? Och nu har en av barndomsvännerna försvunnit också, på ett liknande sätt som den kvinnliga huvudpersonens bror försvann för många år sen.

Nervigt, skrev jag det? Jag lägger till: stirrigt. Ja, hattigt. Men observera, det är positivt menat. Anna Roos skriver inifrån personerna, inifrån varje person, var och en blir sin person i sitt liv.

Med följande roman, ”Ett dockspel” (2022), återgick hon till att skriva fristående. Ännu en udda och personlig roman; en spännings- och polisroman, en deckare, en psykologisk thriller. Miljö: boutiquehotellet Tornvillan i Söderköping, där varje rum skiljer sig från de övriga och alla är osannolika.

I hotellets reception står ett dockhus och hotellgästerna roar sig gärna med att flytta omkring lite på dockorna. Det blir ett dockspel med dockor som blir som människor. De rör på sig, flyttar runt. Så försvinner – det är återkommande i hennes romanproduktion, som du märkt, att någon eller några personer försvinner – en 13-årig flicka som bor på hotellet med sina föräldrar. Hon försvinner och är borta.

Anna Roos ”Mercy”

”Mercy” (2025, utgiven av LB förlag liksom övriga romaner) – äntligen framme vid den – är den senaste spännings- eller kriminalromanen och psykologiska thrillern av Anna Roos. Huvudpersoner (vad och vilka annars?): två yngre kvinnor, ja, minst två kvinnor.

En skrämmande roman – riktigt ruggig, tyckte jag – som kanske handlar om dödshjälp. Om medkänsla eller att älska människor till döds. Titeln syftar på staden Mercy i Georgia, USA och en händelse som inträffade där den 31 mars 2013. Dagen före körsbärsfestivalen och ett antal svårt sjuka barn, som bjudits in för att sjunga vid öppningsceremonin, ska ha genrep i universitetskyrkan. Två studenter, polismästarens son och Anna Andersson, student från Sverige, tar emot de sju barnen.

Universitetsprästen går och hämtar en bibel. Då börjar det brinna i kyrkan. Eller mer exakt: Anna anlägger en brand. Hon lämnar därefter kyrkan och använder en kätting för att låsa kyrkporten. De sju barnen kommer att brinna inne. Anna Andersson, den svenska studenten, döms till döden för mordbranden. När romanen ”Mercy” börjar har det gått nästan tio år och om tolv dagar ska Anna avrättas med en giftinjektion.

Persongalleriet i Roos roman

Nej, jag avslöjar inte för mycket. Ovanstående ”avslöjas” direkt i romanen. Den andra kvinnliga huvudpersonen heter Lycke Strand och är romanens huvudsakliga jag-berättare. Lycke är skribent på sociala medier och så framgångsrik att hon kan leva på det. I tio år har hon följt Annas öde fram till att det nu ställs på sin spets – när dödstraffet ska verkställas. Lykke arbetar fortfarande med skuldfrågan: Är Anna skyldig? Var det verkligen Anna som startade branden? Och gjorde hon det i så fall medvetet?

Det finns förstås fler romanpersoner. Jag ska nämna ytterligare två, också kvinnor. Den ena är Lyckes mamma, den andra Annas fostermamma. Anna adopterades nämligen, som en efterlängtad dotter. Men hon blev inte den dotter som adoptivföräldrarna längtade efter. Annas ”mamma” skrev många brev till kommunens socialkontor, både före och efter adoptionen.

Lyckes mamma bor, numera, hos Lycke, i hennes lägenhet. Lycke tar hand om sin mamma, som gick sönder som människa när pappan, förr läkare och nu en höjdare inom läkemedelsindustrin, lämnade dem. Ifall ”ta hand om” passar som benämning för Lyckes omhändertagande – eller handhavande – av sin mamma. De flesta av dygnets timmar tillbringar mamman i soffan framför tv:n. Lycke överlåter allt mer till den städare, som kommer för att röja upp i lägenheten, att också ta hand om mamman.

Fler personer: en anställd på World Amnesty, studenten Annas rumskamrat i USA, den svensk-amerikanske studentprästen, den nämnde städaren … Platser: amerikanska Mercy, dit Anna alltså reste för att studera, men också svenska Finspång, där hon växte upp, och exklusiva Lindö utanför Norrköping, Lyckes barndomsort.

Vad handlar Roos roman om?

Medkänsla, skrev jag. Empati är kanske ett bättre ord, starkare och liksom mer medkännande. Eller inte. För vad är empati, egentligen? Vad kan empati innebära? Vad ryms i det? Hur många sorters empati finns det? Hur många varianter? Och innebär empati alltid medkänsla? Skulle empati också kunna vara motsatsen: egoism eller självhävdelse?

Om detta handlar romanen ”Mercy” av Anna Roos, bland annat om detta. Som alltid hos Roos finns luft och luckor för läsarens egna tankar. Detaljer som studsar mellan varandra och som det gäller att gripa tag i vid läsningen. Den koncentrerade läsning som krävs för att upptäcka kopplingar mellan händelser, tankar och personer, som mellan Anna och Lycke. Då menar jag inte mellan studenten i USA och skribenten på sociala medier i Sverige utan tidigare, för nog anar man – väl? – att det finns en tidigare koppling mellan Lycke och Anna?

Fast nu avslöjade jag kanske ändå lite för mycket … Jag skulle kunna provocera så smått med att hävda att ”Mercy” är en roman för intellektuella spänningsläsare. Det gör jag inte, men ”Roos” är en psykologisk roman, en litterär spänningsroman och thriller vid sidan om kriminalgenrens allfarvägar: en personlig – ja, egen – ja, säregen – spänningsroman.

Fyra spänningstips

Hybridutgivning eller traditionell utgivning? Inte lätt att veta när det kommer en deckare från förlaget Lava, som ger ut böcker i bägge nämnda former. Och spelar roll? Borde inte göra men efter debatten i media om hybridutgivning har förlaget Lava för många blivit synonymt med fusk och båg och dåliga böcker. Deckare från Lava undviks av åtskilliga recensenter, till exempel.

Lovande debutant

Emelie Nixon debuterar med ”Inte utan skuld” (utgiven av Lava) – en spännings- eller snarare polisroman och första delen i en serie om kriminalkommissarie Konrad Kraft med egna, privata problem. Känns igen? Jo, sådana poliser är vanligt förekommande. Men Kraft är i alla fall gift, mer eller mindre lyckligt.

Nixon lägger ut två kriminella intrigspår: 1) En serievåldtäktsman har fått hålla på i flera år utan att polisen lyckats få fast honom. 2) Ett mord sker på Krafts favoritfik och ska följas av fler och bli seriemord. Inga ovanliga teman för kriminalgenren.

Dessutom ansluter sig Nixon till den kollektiva polisromanen, här finns flera poliser som arbetar under kommissarie Kraft i polishuset på Norrmalm i Stockholm och läsaren får lära känna dem, en efter en och allt mer, också privat. Men efter att ha konstaterat detta bör, ja måste det, tilläggas ett ord: variation.

Emelie Nixon anknyter till en deckartradition men hon varierar den också, på sitt personliga sätt. Eller på flera personliga sätt. Ett är bokens grafiska utformning, hur den satts med rubriker och vilka typsnitt/grader som valts. Varje kapitel inleds med ett (över)stort kapitelnummer och datumet för det kapitel som ska utspelas. Varje kapitel har dessutom delats upp i olika avsnitt med varsin rubrik.

Korta scener och snabba hopp mellan personer och miljöer; poliser och brottslingar med flera. Vilket poängteras av Nixons ettriga, pådrivande språk. Hennes skrivsätt får polisromanen att bli en thriller. Med sättet att skriva följer också något som först retade mig något så kolossalt. Hon kursiverar en rad här och var, med en kommentar eller mottanke, à la en svensk Joyce Carol Oates.

Men jag vande mig, efter blott några gånger. Det fungerar bra, ger en extra personlighet åt sättet att skriva och en extra dimension åt personer och händelser. Till sist, en smärre bock i kanten. Emelie Nixon kan alltså skriva, därför studsar jag till inför några konstiga formuleringar och/eller eventuella korrfel. Inte så många blott några få, men just för att hon annars skriver bra.

Dock, en lovande deckardebutant är hon.

Polisroman i ljudformatet

Peter Westberg har skrivit åtskilliga böcker, såväl deckare som annat. Men han är ändå (fräckt uttryckt) lite av en författare vid sidan om. Det kan förhoppningsvis ändras med ”Ensammare kan ingen vara” (Ordfront). Eller det kunde ha ändrats om boken publicerats fysiskt, alltså som pappersbok. Nu hör Westbergs nya polisroman och thriller till den växande skara av böcker som endast ges ut i ljudformat (och eventuellt som e-bok).

Min klagan över detta bör dock vägas upp av en eloge till förlaget som satsat på e-boken genom att använda två uppläsare, Viktor Åkerblom och Sofia Berntson, som läser varsin sida av berättelsen. Både de och det fungerar riktigt bra. Eller säg att de läser varsin berättelse, här finns två berättelser som ska bli en.

En polispatrull med två poliser sitter i bilen och inväntar en låssmed som ska komma och öppna dörren till en lägenhet där ingen öppnar och mannen som bor i lägenheten har inte synts till på länge. Så inleds ”Ensammare kan ingen vara”. Mannen heter Branimir (i fiktionen, vill säga; i verkligheten hette han något annat, för Westbergs roman bygger på en verklig händelse). Det ska visa sig att han är död och att han legat död länge, i cirka fyra år.

Amina, som kan kallas romanens huvudpolis och var den ena i polispatrullen, är bästa väninna med Diana, den andra berättelsens huvudperson. Diana har bytt sitt sjuksköterskejobb mot att börja studera till journalist. Som väninnan Amina uttrycker det, på ett ungefär: en framtida grävande journalist med swishförsörjning.

Diana ska skriva sitt examensarbete men vet inte vad hon ska skriva om. När Amina berättar om den ensamme mannen bestämmer hon sig. Diana ska skriva om honom, om Branimir: försöka förstå hans ensamhet, hur det var möjligt att han blev så ensam att han kunde dö och ligga död i nästan fyra år. Ingen enda vän, ingen saknade honom … 

Peter Westberg lär ha varit noga med att ta reda på fakta om det verkliga dödsfallet, romanen skulle vara så verklig som möjligt. Förstås en djupt sorglig berättelse, som hade kunnat bli helmörk. Helt svart och knappt möjlig att stå ut med. Men Westberg balanserar och hanterar detta som på en känslig våg. Det finns – konstigt kanske men så är det – också en hel del humor i hans berättelse.

”Ensammare kan ingen vara” är Peter Westberg som bäst, hittills.

Historisk deckare i Uppsalamiljö

På senare tid har det kommit allt fler deckare som utspelar sig i Uppsala. Så det är bara att konstatera: Uppsala har anslutit sig som en av de återkommande svenska kriminalmiljöerna mellan fiktion och verklighet. Som här och nu – eller då och där – med Camilla Lagerqvists nya, andra titel i den historiska deckarserien om ”Detektiv Tillman”, förnamn Ester.

Det är 1921. I seriens första titel, ”Det hemliga sällskapet”, öppnade Ester Tillman sin detektivbyrå och utredde sitt första fall så framgångsrikt att hon till tvåan i serien, ”Glaselefanten” (bägge utgivna på Bazar), blivit något av en Uppsalakändis. Hon fortsätter att arbeta som privatdetektiv med sina två medhjälpare Yarina, före detta cirkusartist, och Olga, en kvinna i en mans kropp.

En kvinna mördas, blev ihjälslagen i sin lägenhet, och Tillmans detektivbyrå kontaktas av pappan till den unge man, 18 år, som sitter fängslad för mord och riskerar dödsstraff. Genast när hon/de börjat att utreda framgår det att gripandet skedde snabbt, alltför snabbt, det bortsågs från andra möjligheter, spår och misstänkta.

Polisen lät sina fördomar gå före rätt. Dåtidens främlingsfientlighet var på framväxt och påverkade såväl polisen som allmänheten. Snart ska också Statens institut för rasbiologi öppnas i Uppsala.

Ester minns när hennes förre man tog med henne till  Svenska folktypsutställningen, som visade hur svenskar skulle se ut för att vara svenska och som banade vägen för rasinstitutet. Hon tänkte att det där är inte jag, den gruppen tillhör inte jag. 

Det är starkt, starkast i romanen. Camilla Lagerquist beskriver dåtidens rasism så man som läsare är där och då på plats i Uppsala år 1921. Fiktionen blir verklig. Det blir också omöjligt att inte jämföra med dagens Sverige. Besöket hos Olgas pappa, dit Ester och Yarina följer med Olga, är lika starkt, realistiskt och otäckt. Han vägrar acceptera sin son som sin dotter. 

Här finns fler (kriminal)trådar. En kvinna har samma ovanliga namn och ska dessutom ha fötts samma dag som en liten flicka med gravsten på kyrkogården. Hur kan det vara möjligt? Det är inte möjligt. Dessutom – den genomgående tråden mellan böckerna – är Esters pappa fortfarande försvunnen. Dottern Ester vägrar gå med på att han är död.

Även den nya romanen är enkelt skriven. Camilla Lagerqvist har lyft över sättet att författa från sina många ungdomsböcker. Men det är ändå svartare den här gången, nu får det svarta vara svart.

Kriminalfiktion i Varbergsmiljö

Också Varberg börjar bli en återkommande kriminalmiljö i allt fler svenska deckare. Den senaste deckarförfattaren – eller det kanske finns någon ännu senare, tipsa mig i så fall – att skildra det kriminella Varberg är Monica Nebelius Lüning, uppvuxen i Varberg och tidigare både domare och rättschef inom polismyndigheten.

Andra delen i hennes serie ”Varbergsfallen” har fått den juridiska titeln ”Allmänfarlig ödeläggelse” (Romanus & Selling). Vilket syftar på den serie anlagda bränder som inträffade i Varberg under 2019, enligt prologen. I romanen, vill säga. Kanske bäst att poängtera det. Författarens uppväxt i staden garanterar nämligen en så gott som autentisk skildring av Varberg.

Allt finns och ligger där Nebelius Lüning skriver att det ska finnas och ligga. Däremot stämmer det inte – dubbelspoiler – att Varbergs enda bokhandel brunnit ner till grunden. Bokhandeln finns kvar, tack och lov, kunde jag konstatera vid ett nyligt besök.

De bägge huvudpersonerna är desamma som i ”Förtjänst och skicklighet”, seriens första titel: Ingrid, domare i förra boken men nu chef för Varbergpolisens utredningsavdelning, och Gabriella, kriminalpolis med sonen Dante. Huvudtemat är alltså de anlagda bränderna men här finns fler, kanske för många, del- och bitrådar också.

Föräldrar med barn är ett starkt, i plural återkommande tema. Inte minst mellan en förälder och ett barn med funktionsvariation eller mellan två syskon. Våld i nära relationer återkommer oroande nära från förra gången. Människors samvaro är ännu ett tema, inom äktenskapet och mellan vänner eller bekanta. Också en gnutta lika oväntad som spirande kärlek. Och Nebelius Lünings beskrivning av domstols- och polisarbete, motsättningar och samarbeten, blir för mig högst trovärdiga.

Däremot hoppar berättandet lite väl mycket mellan olika personer och teman. Spänningen går upp och ner, stiger och sjunker. Men det ska sluta med action, dramatiskt gånger två: det ena slutet är otäckt och det andra – väl? – lite oväntat.

Monica Nebelius Lüning uttnyttjar verkligen olika Varbergsmiljöer för sin kriminalfiktion, liksom med hennes föregående deckare kan man googla under läsningen och se exakt var allt utspelar sig. Det är det jag tycker mest och bäst om – att fiktionen känns så autentisk och verklig. Jo, som på riktigt. 

The post Deckarhyllan: Säregen spänningsroman av Anna Roos first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Anne Holts aktuella bok ”Tolv otämjda hästar” och anser att den är en av årets bästa till svenska översatta deckare. Deckarhyllan bjuder också på fyra lästips i kategorin spänning.

Det har gått många år sen norskan Anne Holt deckardebuterade med sin första polisroman med och om kriminalpolisen Hanne Wilhelmsen vid Oslopolisen. 1993 gjorde hon det i Norge; översättningen till svenska, ”Blind gudinna”, kom 1995.

För ungefär 30 år sen alltså. Och samma år, som Anne Holt introducerades i Sverige, bör det ha varit som jag träffade och intervjuade henne på ett motell strax utanför Lund, där Skandinaviska Kriminalsällskapet ordnade en deckardag eller två.

Vi pratade förstås om hennes kvinnliga huvudperson, Hanne Wilhelmsen, som på den tiden var kriminalinspektör vid polisen i Oslo, levde tillsammans med läkaren Cecilie och körde motorcykel: en rosa (!!!) Harley-Davidson.

Från polisromaner till deckare

Mycket ovanligt då – med en lesbisk polis. Under åren som gått har det blivit betydligt vanligare. Det hamnar lite vid sidan om den här recensionen men kriminallitteraturens häpnadsväckande modernisering borde uppmärksammas mer.   

Juristen, journalisten, politikern och författaren Anne Holt (några av dessa titlar med prefixet tidigare) har fortsatt att skriva polisromaner med – och inte minst om – samma Hanne Wilhelmsen.

Dock inte så intensivt och ihärdigt att hon skrivit och gett ut en titel per år. Holt har varvat med ett par andra kriminalserier – men inklusive hennes nya och senaste roman, ”Tolv otämjda hästar” (Piratförlaget; övers: Barbro Lagerberg), har det ändå blivit tolv Hanne Wilhelmsen-deckare.

Just deckare; inte polisromaner längre. Hanne Wilhelmsen slutade ju – eller tvingades sluta – vid polisen (även om hon ibland har hjälpt dem). Hon sitter i rullstol sedan ett antal titlar och år och är numera sammanboende med en annan kvinna, Nefis, och hennes eller bägges dotter.

Mer vill jag inte avslöja, för jag har upptäckt att det finns nytillkomna svenska deckarläsare som inte har läst Anne Holts romaner med – och just om – Hanne Wilhelmsen från starten och framåt. Och det borde de – ni – du – absolut göra. Läsa och lära känna Hanne Wilhelmsen och samtidigt följa med i Anne Holts skildring av samhällets så kallade utveckling.

I Norge och därmed som i Sverige. I Oslo och därmed som i Stockholm och överallt. Det är en följsam romanserie, som går från polis- till kriminalromaner och alltid är samhällsromaner. De följer samhället så nära och blir därmed också så nära skildringar av människor i detta föränderliga samhälle. 

Allra närmast har Anne förstås följt och beskrivit Hanne, från motorcykeln till rullstolen och allt som händer – ordet är mer precist drabbar – Hanne.

För ”Tolv otämjda hästar”, alltså tolfte titeln i serien, har Anne Holt tilldelats det norska Rivertonpriset – eller ”Den gyllene revolvern” – som är en norsk motsvarighet till Svenska Deckarakademins årliga deckarpriser. Detta annonseras redan på omslaget till den svenska utgivningen.

Titeln är hämtad från en norsk folksaga, ”De tolv villender”, som jag inte tror förekommer i Sverige. (Rätta mig om jag har fel.) ”Villender” betyder hästar – ”Tolv utemte hester” är den norska romantiteln – och syftar på sådana kvinnor som inte går att tämja och styra.

Anne Holts kriminalberättelse är tajt till tiden, berättelsen utspelar sig i mars 2022 under blott tretton dagar. De pandemirestriktioner, som man nog får säga att Hanne Wilhelmsen gladde sig åt, för då kunde hon vara ensam ute på stan i Oslo med rullstolen, är över nu.

Holt har koll på allt

Det är ändå en spretig roman, till innehållet – eller snarare innehållen – men inte till berättandet. Här finns ett antal berättelser, som man till att börja med får hålla noga koll på för att hänga med. Anne Holt själv har koll på allt, hon förenar berättelserna sida efter sida till en alltmer sammanhållen berättelse: en och samma roman.

Varje person får sin berättelse. Exempel:

Hanne, som inte på länge och ett antal böcker varit så särskilt trevlig, är den här gången vresigare och otrevligare än någonsin. Nefis, hustrun, klarar inte av henne utan flyttar ut från lägenheten med dottern Ida. Det är slut, över. Kris i äktenskapet, om inte värre ändå. Nefis vill skiljas.

Denna berättelse hade kunnat bli sin egen roman, en domestic noir utan crime. Liksom den fortsatta berättelsen om den unge polisen Henrik Holme, fast han har hunnit bli hela 35 år och en alltmer skicklig kommissarie och utredare, som fortfarande är lika ensam och tafatt privat med sin evigt förgäves längtan efter kärlek eller åtminstone vänskap. Han är som en domestic noir i en människa; en yngre man.

I den här romanen ska dessutom Henrik Holme drabbas av något – ja, några saker, av vilka den första väl mer eller mindre leder till den andra – som borde göra Anne Holts och Hanne Wilhelmsens trogna följare utom sig av bedrövelse. (Och jag undrar om inte Holt kommer att ångra sig, om hon inte redan gjort det.) (Och Wilhelmsen borde verkligen göra det!)

Ebba Braut, som återkommer från den förra Hanne Wilhelmsen-deckaren, kunde även hon vara sin egen domestic noir; i en ung kvinna. Hon har avancerat som förlagsredaktör, har nu hand om det stora norska förlagets mest populäre och bästsäljande poet som också är dess kanske mest besvärlige författare.

Dessutom introduceras Marius Blaaberg, en ny ung polisassistent, som Anne Holt nu börjar att skriva om och förse med en egen berättelse. Polisassistent Blaaberg är smart, som de unga ofta är hos Holt, kanske inte lika smart som Holme men nära på, och även han tar egna, självständiga beslut (fast han egentligen inte borde).

Också Fridtjof, som Henrik Holme tror att han blivit vän med, den första vännen han har, är definitivt en egen berättelse och en egen domestic noir. Liksom den strängt frireligiösa familj som Holme besöker och vars dotter…

Nej, slut på referat = avslöjanden. (Och romanen blir än mer innehållsrik och komplicerad än vad jag fått plats att redogöra för här.) Anne Holt är suverän på att utelämna lagom mycket och stanna vid exakt rätt tidpunkt, så att läsaren får veta tillräckligt för att bli nyfiken och dra slutsatser – men aldrig mer.

Det kriminella innehållet

Nu lite också om själva det kriminella innehållet… Unga kvinnor blir gravida. Det konstiga med detta är att de inte varit ihop med några killar – på flera år! En av de unga kvinnorna som blivit gravid är förlagsredaktören Ebba Braut och även de nyss nämnda frireligiösa föräldrarnas dotter.

Men hur kan det vara möjligt? Anne Holt har, som så många författare i genren, skrivit en ”män som hatar kvinnor”-deckare. Men Holts roman är ändå av en annan sort, hennes egen variant på temat. Hon är mindre självsäker, så kan man väl säga. Hennes berättelse har fler bottnar, tankar och funderingar, djup och vrår. Hon känner in människor och skriver, tycker jag, med större människokännedom än många andra författare, såväl inom som utom kriminalgenren.

Det handlar också om incels, oftast unga män som lever i ofrivilligt celibat. Hit hör väl Henrik Holme och en av dem är också hans nyblivne vän Fridtjof. Det är en ledtråd för romanens alltmer sammanhängande kriminalberättelse och ett delsvar på kriminalgåtan – som utgörs av de märkliga graviditeterna, våld och mord – men inte hela svaret. Vad gör detta med unga (och för den delen äldre) män, att de känner sig ratade och borträknade. Hur förmår de hantera sina liv?

Hanne Wilhelmsen må vara odräglig men hon är också klipskare än alla andra. (Ja, det skulle vara Holme då eller den nya polisen Blaaberg, får läsa och se framöver…) Hanne kommer på hur allt hänger ihop. Hon löser allt, givetvis.

Vissa saker är inte tillåtna för en människa att göra mot och med en annan människa. Det kan vara det största, det kan vara mord. Eller så kan det vara mindre, de elaka orden och handlingarna i det dagliga umgänget. Det går bort, inte tillåtet.

Men annars… Människor är olika. Många är udda. Ja, särarter. Låt dem vara! Låt oss vara! Låt oss hjälpa varandra. Ta hand om varandra. Eller vad tusan ska man göra med oss? Det är ju inte så lätt att leva. Kan det vara Anne Holts budskap? Vet inte, jag är absolut inte säker, men jag läser romanen på det sättet. Så framstår den för mig.

Förutom att ”Tolv otämjda hästar” är en av årets bästa till svenska översatta deckare

Fyra gånger spänning: hårt och mjukt, verkligt och overkligt

Stark debut av Malin Norrback

Malin Norrback debuterar med spänningsromanen ”Tula hem” (Modernista), som också kan beskrivas som såväl countrynoir som kvinnoroman och existentiell.

Hon lyckas med det jag önskar att fler spännings- och deckarförfattare skulle våga sig på, nämligen förena verkligt med overkligt, realism med något slags fantasy. För där och då, i den brytningspunkten, kan en skildring av människors liv bli än verkligare och riktigare, eftersom vi alla består av både ett yttre och ett inre.

Huvudpersonen Elin föder ett dött barn. Det berättas inte direkt och rakt på men läsaren anar det. Elin behöver vara ensam, hon lämnar sambon Dan och flyttar ut till Björktorp, den avlägsna, isolerade lilla stuga som paret köpt. Där finns varken vatten eller el.

Elin möter hästen Torsten och dess ägare, Eivor, en ensamstående, äldre kvinna. Hon ska också möta… Och lära känna… Nej, det kan jag inte avslöja. Men något ändå: Elin känner plötsligt att det finns någon – någon annan – i stugan, i Björktorp.  

Och en berättelse, historisk och samtida, verklig och fantasy, lite skräck också, om en äldre tid, om Eivor och Björktorp och hennes liv, växer fram. Jag höll på att skriva att berättelsen växer fram omärkligt, för nästan så sker det. Som i en verklig dröm; som i en drömlik verklighet.

”Tula hem” är en kort liten bok till sidor och format. Malin Norrback utelämnar lika mycket som hon skriver ut. Det sker lika mycket mellan raderna och utanför boken som i berättelsen. Det blir som en under- och utanförskriven berättelse.   

I detta outskrivna, som läsaren själv får tänka och skriva till, uppstår spänning – ja, skräck. I det som kanske är fantasy, blott Elins fantasi, visar sig verkligheten. En slags läkebok också, om hur en ung kvinna genom- och överlever sitt dödfödda barn.

Malin Norrback har en sällsam känsla för hur lite eller mycket hon ska skriva, ovanligt för att vara debutant, och hur hon ska formulera det. Årets svenska spänningsdebutant? Det tycker jag. Årets spänningsstilist? Det tycker jag likaså.

Spänningsstilisten Sara Bergmark Elfgren

Det finns ett just nu och faktiskt alltmer återkommande ämne i svensk, mest kvinnlig men också manlig kriminal- och annan spänningslitteratur – ett ämne som skriver vidare från och varierar det stieglarssonska ”män som hatar kvinnor”-temat.

Hur många gånger går det att skriva om samma ämne? Svaret är väl: så länge det behövs. Så länge kvinnliga (och manliga?) spänningsförfattare har behov av att skriva och kvinnliga (och manliga?) spänningsläsare likaså har behov av att läsa om det. Ännu en gång.

Som alltid eller oftast handlar det om hur det skrivs och berättas. Som när Sara Bergmark Elfgren nu gör det igen i sin nya roman ”Ö” (Albert Bonniers). Också hon har förmågan att välja ord, utelämna vad som inte behöver vara med och formulera – ja, forma – meningarna så korta som de kan och ska vara.

Även Bergmark Elfgren kan tituleras spänningsstilist – eller till och med skräckstilist. Det hemska, otäcka finns liksom mellan raderna – ja, utrymmet mellan varje ord och mening. Som direkt i titeln ”Ö”, vilket är en exakt beskrivning av vad som finns innanför bokpärmarna.

Från en underbar plats i barndomen till en mer främmande och allt mer skräckfylld; det senare anas redan i prologens första ord: ”Stormen rasade omkring mig…” Huvudpersonerna är två systrar, halvsystrar för att vara noga, Mirjam och Nia, som setts sporadiskt men nu återupptar vänskapen.

”Domestic noir”, så kan romanen också kallas. Relationer mellan systrar, kvinnor och män i ett förhållande, i kärlek och uppbrott, och en våldsam man. Dit leder berättelsens tema – till mannen som slår och den kvinnliga hämnden.

Det går att ha åsikter om detta, olika åsikter, alltså om hämnden, att ta brottsbekämpning i sina egna våldsamma händer. Slå tillbaka. Hämnas. ”Ö” ska bli en – ännu en – kvinnlig hämndroman. Också med detta är det väl att så länge som det finns ett behov av att ännu en gång skildra – och läsa om – den självpåtagna hämnden, så kommer den att omskrivas och läsas.

Och Sara Bergmark Elfgren gör det bra, skriver och beskriver bra. Och otäckt. Så att det drabbar – eller borde drabba – varje läsare. Man som kvinna.

Lena Risbergs bostadsrättsdeckare

Pusseldeckare, enligt omslaget. Själv skulle jag beskriva  ”Mord i dimfrost” (Lava) som femte titeln i Lena Risbergs serie med bostadsrättsdeckare.

Väninnorna Bim och Ninni, återkommande huvudpersoner och amatördetektiver (den förra en mindre entusiastisk detektiv, den senare desto mer), bor i varsin lägenhet i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm. Alltså ännu en deckare om och i en bostadsrättsförening men också en deckare för alla som bor och är medlemmar i en sådan förening.

För det går att känna igen sig. ”Samma” människor, sorts personer och udda figurer återfinns som styrelsemedlemmar och bostadsrättsinnehavare också i andra föreningar. Ta den där ”Svensson”, bosatt i andra hand utan att ens styrelsen vet vem hon (väl?) är. Eller Allan Vårvind som gjort sig ovän med alla eller de flesta i huset. 

Risbergs både puttenuttiga och smått konfrontativa beskrivning av livet i föreningen och huset lägger grunden även för hennes nya deckare. Det ska bli halloween – ”mest ett kommersiellt jippo”, enligt Bim. En vålnad med svartvitt ansikte hoppar fram bakom hissen och Bim ger till ett gallskrik! (Det måste vara Vårvinds son i tioårsåldern!)

Grå, tjock dimma sveper in över Stockholm. Vinden viner och snart går strömmen i bostadsrättshuset. På hemväg genom huset efter att ha hälsat på Ninni gallskriker Bim till igen! Hon får syn på ett bylte, en kvinna, ett lik utanför porten till huset.       

Som alltid är det kriminalkommissarie Ingela Forsman (observera namnet) som ansvarar för det polisiära. Likaså har Lena Risberg som alltid skrivit och kombinerat ihop en berättelse med lika delar feelgood och deckare. Jag är, måste jag säga, rätt förtjust i Risbergs mysdeckare.

Internationell thriller från Island

Det är mitt eget fel förstås. Att jag inbillar mig, ett annat ord för kräver, att deckare från Island ska vara på ett speciellt sätt. Natur-, väder- och temperaturnära med skildringar av Reykjavík som denna lilla stad men ändå huvudstaden; atmosfären och stämningen måste liksom skrivas och växa upp ur den isländska miljö.

Men så skriver inte den isländske deckarförfattaren Skúli Sigurdsson som härmed introduceras på svenska med romanen ”Storebror” (Modernista; övers: Arvid Nordh). Undertiteln är kanske väl avslöjande: ”Ett pojkhem. Två bröder. Hämnd.”

Just en thriller, dessutom à la internationell thriller.

Så skriver Skúli, inte särskilt isländskt utan hans berättelse kunde ha placerats i nära nog vilken stad och vilket land som helst. Jo, en typiskt isländsk grej förekommer i ”Storebror”. Som många isländska (deckar)författare är Skúli noga med att nämna varje gata vid namn, det blir som att staden är ett stycke natur, ett geografiskt område där han observerar och noterar skiftningarna i naturen.

En seriemisshandlare, svartklädd och maskerad, går lös i Reykjavík. Nu senast har en joggare blivit påhoppad och utsatt för brutal misshandel. Offren får papperslappar med ord som ”Våldtäktsman” och ”Pedofil” fasthäftade på bröstet. Av så att säga naturliga skäl anmäler de inte till polisen att de blivit misshandlade, de håller tyst också när de måste uppsöka sjukhus.  

Emil och Magnea, journalister på nättidningen Krónikan, får genom sina kontakter inom polis och sjukvård reda på serieöverfallen och de fasthäftade budskapen. Och börjar nysta…

Här finns en polis också, Héðinn, som tänker och tänker så mycket att han blir avstängd. ”Storebror” är en isländsk men oisländsk deckare. Spännande och välskriven med ett hämndmotiv som är så starkt att jag får för mig att berättelsen kan ha en – mer eller mindre – autentisk grund.               

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Förstklassig deckare av Anne Holt first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Elisabeth Brännström tipsar om Matthew Blakes ”Anna O”. En spännande romandebut om sömn, mord och förträngda minnen.

Anna O av Matthew Blake
Översättare: Manne Svensson
Albert Bonniers förlag

I en säng på sömnkliniken Abbey i centrala London sover den unga journalisten Anna Ogilvy, eller Anna O som hon också kallas, djupt. Det är fyra år sedan hon hittades sovande i samma rum som sina knivmördade vänner, Indira och Doug, med en kniv i handen och blodstänk på kläderna.

Sedan dess har hon sovit lika djupt som Törnrosa och myndigheterna, som antar att Anna dödat sina två bästa kompisar, står handfallna. Det verkar helt omöjligt att väcka henne. Rättegången försenas. Tiden är på väg att rinna ut. Frågan om Anna mördat i vaket tillstånd eller i sömnen är aktuell och sömnexperten Ben Prince anlitas för att försöka väcka henne ur dvalan.

Ben har en del egna problem att handskas med, bland annat har han svårt att hinna med umgänget med sin dotter Kitty och han tvingas dessutom arbeta tillsammans med sin ex-fru, kriminalpolisen Clara, som anlitats för att reda ut Annas skuld eller oskuld i morddramat.

Detta diskuteras också vidlyftigt både i pressen och sociala medier, något som definitivt inte är till hjälp för dem som på allvar engagerar sig i fallet. Efter ett tag börjar Bens ansträngningar dock ge resultat och till hans och den ständigt närvarande sjuksköterskan Harriets stora glädje visar Anna tecken på att vakna upp.

Glädjen blir tyvärr ganska kortvarig. Det går upp för Ben att ett betydligt större mysterium lurar bakom Annas situation och när han börjar rota i fallet leder hans undersökningar honom till fängelset Broadmoor. En kvinna där, som dömts till livstid 1999, för ett mord hon påstått sig ha begått i sömnen, avlider. Ben befinner sig snart i något som alltmer börjar kännas som en vaken mardröm, när flera av de personer som utgör hans närmsta krets verkar ha en anknytning till fallet.

I Anna O, Matthew Blakes debutroman, byggs spänningen långsamt upp och berättelsen om Bens krångliga livssituation och om Anna O och hennes problem med sömn, vänner, familj och karriär, får liv genom flera olika röster. Ben är den som får ta upp mest plats, men Annas anteckningar från tiden precis före mordet ger också en mer komplex bild av henne och av anledningen till att hon sovit i en sjukhussäng under flera års tid.

Vi får också höra Annas mamma, den tidigare hälsoministern Emily Ogilvy, den skumma Lola som driver en Facebook-grupp om mordet, den märkliga patient X och den driftiga Clara, Bens före detta fru. Ledtrådarna pusslas ihop och spänningen byggs upp fram till den ganska oväntat drastiska slutklämmen.

Matthew Blake drar i Anna O med sig läsaren in i en mystisk, konspiratorisk värld, där ingenting är som det ser ut att vara. Slutet är lite för utdraget och boken kunde ha varit något kortare, men det är ändå spännande läsning som utöver mordhistorien innehåller en del intressanta reflektioner om vår sömn och hur den påverkar våra reaktioner, minnen och handlingar.   

The post Sommarläsning: Matthew Blakes ”Anna O” ‒ sömn, mord och förträngda minnen first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Elisabeth Brännström tipsar om ”en både rolig, spännande och intressant deckare”. Det rör sig om ”Längst in i skogen” av Marie Hermanson.

Den boken har dessutom Bengt Eriksson skrivit en lång och fördjupande text om i senaste ”Deckarhyllan” här i Opulens. Den omfattande recensionen hittar du här.

Längst in i skogen av Marie Hermanson
Albert Bonniers förlag

Det är vinter 1926 och kylan är sträng i inledningen till Marie Hermansons senaste detektivroman Längst in i skogen och den mycket unga barnflickan Maj har sökt skydd undan kölden inne på Göteborgs Naturhistoriska museum. Med sig har hon fem ostyriga skyddslingar och medan hon försöker hålla ordning på de fyra yngsta springer nioåriga Alice i väg och försvinner i museets gytter av rum, salar och korridorer. Enligt Maj letar hon och barnen förtvivlat efter Alice, men när de inte hittar henne kopplas polisen in och en utredning sätts i gång.

En av polismännen som kallas till platsen är Nils Gunnarsson. En polis som introducerats i två av Hermanssons tidigare detektivromaner som också utspelar sig i 1920-talets Göteborg, Den stora utställningen (2018) och Pestön (2021). I båda romanerna löser Gunnarsson fallen tillsammans med den unga journalisten Ellen, som han hoppas få gifta sig med. Nu visar det sig dock att Ellen helt utan förvarning har gift sig med den rike Georg och hennes kontakt med Gunnarsson har därmed brutits, fram till Alice mystiska försvinnande då Ellen plötsligt dyker upp och börjar engagera sig i fallet som, till råga på allt, visar sig bli oväntat komplicerat.

Längst in i skogen är, liksom Den stora utställningen och Pestön en ovanligt innehållsrik detektivroman med levande persongestaltning, bra 1920-talsstämning och en intrikat handling, lika full av avvägar och kryphål som museet är fullt av gömställen. Naturhistoriska museet hyser också en rätt så blandad excentrisk personalstyrka som nästan alla, från vaktmästare till forskare, har något att dölja. Det har även Alices familj och barnflickan Maj som också visar sig ha ett par skelett undanstoppade i garderoben.

Det här är en både rolig, spännande och intressant deckare där många skumma incidenter får plats inom samma ram och där Naturhistoriska museet självt får spela en av huvudrollerna. Det är kort sagt mycket underhållande läsning.

The post Sommarläsning: En intressant deckare av Marie Hermanson first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Elisabeth Brännström kommer här med ett boktips när det gäller sommarläsning. ”’Din tid kommer’ av Carl-Johan Vallgren är en utmärkt välskriven roman om kärlek, sorg och saknad och om jakten på en ovanligt störd gärningsman,” skriver hon.

Din tid kommer: Roman om ett brott av Carl-Johan Vallgren
Albert Bonniers förlag

En ovanligt kylig majdag 1993 hittas en död flicka i ett vattendrag på gränsen mellan Halland och Småland. Flickans huvud är rakat, hon är mycket mager och det finns tecken på att hon varit inspärrad. I övrigt finns det inga spår som visar på flickans identitet och de poliser som tilldelats fallet, kommissarie Björling och Johanna från Rikskrim i Stockholm, har en krånglig utredning framför sig.

Båda har också egna problem att handskas med. Björlings fru har nyligen avlidit i cancer och Johanna bär med sig svåra minnen från uppväxten i Falkenberg där hon nu ska arbeta med mordutredningen. Björling som sörjer sin fru omåttligt ser och hör henne nästan överallt och extra tydlig blir hennes skepnad när deras tonårsdotter, Malin, plötsligt försvinner spårlöst under en campingtur med sin pojkvän.

Sökandet efter Malin blir både plågsamt och långdraget, men man börjar sakta men säkert inse att Malins försvinnande och mordet på den unga flickan verkar hänga ihop.

Trådarna sträcker sig bakåt i tiden och de listigt utplacerade fall-groparna och laddade djurfällorna man hittar djupt inne i skogen pekar på att en sadistisk djurplågare, som inte heller tvekar att ge sig på människor, gömmer sig inne bland träden och snåren.

Din tid kommer av Carl-Johan Vallgren är en utmärkt välskriven roman om kärlek, sorg och saknad och om jakten på en ovanligt störd gärningsman. Mördarens grymhet mot både människor och djur lyfts fram och sätts i kontrast till den smärtsamt starka kärlek Björling hyser till sin döda fru och sin försvunna dotter.

Carl-Johan Vallgrens fint nyanserade prosa medverkar också till att göra Din tid kommer extra väl värd att läsa utöver den spännande handlingen och det känslomässiga djupet. En bladvändare som är lätt att läsa, men svår att glömma bort.        

The post Sommarläsning: ”Din tid kommer” av Carl-Johan Vallgren first appeared on Opulens.

KRIMI. ”Dags igen för den egentligen omöjliga uppgiften att utse årets bästa deckare och annan krimi, svenska och översatta,” skriver Bengt Eriksson. Håll till godo med en lång genomgång av 2023 års utgivning!

Dags igen för den egentligen omöjliga uppgiften att utse årets bästa deckare och annan krimi, svenska och översatta. Omöjligt för att utgivningen inte bara är gigantisk (vem hinner läsa eller ens hålla koll på allt?) utan också så spräcklig med alla undergenrer, från hårt till mjukt, från översta Norrland över Gotland till Skåne, polisromaner och thrillrar, psykologiskt och litterärt, och så vidare.  

Hur gör man för att jämföra?

Ja, hur gör man för att jämföra kvalitet hos det ena med kvalitet hos det andra?

Vad gäller utgivningen av svenska deckare och annan krimi så befinner den sig dessutom på en höjd- eller till och med toppunkt, så mycket som skrivs och ges ut är faktiskt så bra. Jag undrar om det någonsin under mitt deckarläsningsliv kommit så många bra och spännande, välskrivna och genomtänka romaner i alla kriminella genrer och undergenrer – som just nu idag?

Mitt svar: Nej. Definitivt nej.

Så resultatet av detta är att jag kunde bara inte, så som Svenska Deckarakademin gör, välja ut och nominera fem ynka titlar i vardera kategori. Det gick inte. Jag måste sätta ihop en lista med betydligt fler titlar än så. Min långlista, så kan följande kallas…

14 svenska deckare och annan krimi från 2023:

Tove Alsterdal: Djuphamn (Lind & Co)

Härmed avslutar Alsterdal sin Ådalen noir-serie. Skotten från 1931 har ekat genom hela serien.

Christoffer Carlsson: Levande och döda (Albert Bonniers)

1999 sker ett mord i Skavböke. 2022 ska ännu ett mord ske. Sista titeln i Christoffer Carlssons trilogi om hans egen uppväxtbygd i Halland, nedan- och ovanför Toftasjön, i och kring Simlångsdalen.

Klas Ekman: Kusinen (Bookmark)

Kortfattat och sparsmakat, som en amerikansk noir-författare kunnat skriva om han varit svensk. Miljöer: Göteborg och Onsalahalvön. Personer: två kvinnliga kusiner som visar sig vara nåt annat än de var.

Tina Frennstedt: Sista bilden (Norstedts)

Österlen på vintern, då turisterna är borta och landskapet, stämningen och livet som mest noir. Tess Hjalmarsson blir, trots att hon stängts av som Cold Case-polis, engagerad när foton på försvunna unga kvinnor dyker upp på sajten Murderpix. Upplösning i snö och skräck.

Maria Grund: Nattflygaren (Polaris)

Omtag med Sanna Berling, som här är nyutbildad polisassistent i Oskarhamn. Tema: Vara kvinna, växa upp i en liten småländsk by, leva och handskas med livet.

Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons arkiv (Albumförlaget)

Nionde grafiska romanen, alltså seriealbum, med (fast var är han, den här gången?) privatdetektiven Viktor Kasparsson i Hälsingborg (med omnejd) och om hans ”makabra” fall och mysterier.

Stina Jackson: Förinta världen ikväll (Albert Bonniers)

Country noir i USA och Västerbotten förenas i en road novel om två vilsna kvinnor/människor, dottern on the road i Klippiga bergen och mamman hemma i Skellefteå (med omnejd).

Anna Kuru: De ensamma (Modernista)

Miljö: naturen/skogen utanför Kiruna. Kort och intensiv psykologisk thriller, glesbygdsroman och domestic noir om en familj med mamma, pappa och två barn (minst) som är eljest och lever bortom allt och alla.

Ann-Helén Laestadius: Straff (Romanus & Selling)

Ännu en skrämmande roman där Laestadius tagit hjälp av genrerna polisroman, thriller och krimi för att skildra majoritetssamhällets förtryck av samer.

Ulf Lindström: Den tredje kvinnan (Southside Stories)

Lindström avslutar sin trilogi om och med Varbergspolisen med ännu en personlig, ja, egenartad, och lika hårdkokt som poetisk polisroman.

Lena Risberg:  Mord i gullregnets månad (Lava)
Undergenren mjukdeckare, cozy crime, mysdeckare, trivseldeckare med mera blir allt större. Risbergs senaste om väninnorna Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm är min mjukdeckarfavorit för i år.

Sara Strömberg: Skinn (Modernista)

Frågan är om inte hennes tredje Jämtland noir faktiskt är bättre än de två föregående, bägge Deckarakademibelönade. Strömberg är fenomenal på att skriva om allt bredvid och i varann – de trevarvade huvudpersonerna, miljön och människorna, vardagsbekymren – och samtidigt hålla stadigt i kriminaltråden. 

Katarina Wennstam: Döda kvinnor förlåter inte (Bookmark)

Historisk roman från Stockholm alldeles i slutet av 1800-talet blir en kvinnodeckare i plural. Lika noga researchat som inlevelsefullt förmedlat.

David Ärlemalm: Allt för Bodil (Forum)

Ärlemalms nattliga Stockholmssvit avslutas lika ömt men brutalt som den började. Också i tredje delen finns denna varma medkänsla för ömkliga människor, som Arto med sin elvaåriga dotter Bodil.

Årets två bästa svenska titlar

Fast jag erkänner att den här långlistan ju också var ett sätt att undvika lika med skjuta upp problemet: Vilken av nämnda titlar är den bästa svenska deckaren eller annan krimi årgång 2023? Nu måste jag välja och jag fegar ändå lite. Jag har valt två författare/titlar till årets bästa, i författarnas bokstavsordning…

Stina Jackson

Stina Jacksons ”Förinta världen ikväll” utses härmed till en av dessa två med anledningen/motiveringen: kvinnoskildringen gånger två, country noir gånger två och förmågan att stilistiskt förena amerikansk och svensk noir.

Dubbelskildringen av de bägge kvinnorna, dottern och mamman, är mycket stark.

Ulf Lindström 

”Den tredje kvinnan” av Ulf Lindström är min andra svenska favorit år 2023.

En så egenartad roman att berättelsen – och särskilt sättet att berätta den – inte liknar någon annan svensk deckare eller annan krimi.

En polisroman utanför genregränserna.

Hårdkokt – lekfullt – poetiskt. Och krävande, läsaren måste vilja ha så mycket mer än ännu en polisroman.

Och inte blev det enklare sen när jag skulle utse årets allra bästa översatta deckare och annan krimi från 2023. Så det måste bli, till att börja med, en långlista också med utländska/översatta titlar…

12 till svenska översatta deckare och annan krimi från 2023

Sara Blædel: Elins död (Polaris; övers: Jessica Hallén)

Danskan Blædel inledde redan 2004 sin serie med Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. Hon har nu hunnit till tolfte titeln, en av de bästa i hela serien

S.A. Cosby: Alla syndare ska blöda (Modernista; övers: Ylva Spångberg)

Titus Crown har arbetat inom FBI. Nu blir han, inte minst till sin egen förvåning, vald till sheriff i Charon County, någonstans i USA:s sydstater. Han är poliskårens första svarta sheriff.

Michael Connelly: Ökenstjärna (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Renée Ballard, nu chef på en avdelning för Kalla fall, och Harry Bosch, frivillig på hennes avdelning, är tillbaka och tillsammans inom LA-polisen igen. Alltså ännu en Connelly-deckare med Bosch- och/eller Ballard-deckare och än en gång – högt uppåt toppen.

Bret Easton Ellis: Skärvorna (Brombergs; övers: Johan Nilsson)

Från det ena till det andra och så vidare: skönlitterär roman, deckare, thriller, noir och skräcken för seriemördaren som härjar i Los Angeles. En återkomst (efter 13 år) och en återgång till tiden före debutromanen. Sensationellt är inget överord. 

Tana French: Sökaren (Modernista; övers: Ing-Britt Björklund)

French flyttade westernromanen från USA till Irland och skrev en irländsk western noir. Hon är fenomenal på att skapa och bygga olika stämningar: på puben, i landskapet, hos Irlands fattiga, kantstötta glesbygdsmänniskor. Spänningen sipprar fram och smyger framåt.

Deepti Kapoor: En ond tid (Albert Bonniers; övers: Julia Gillberg)

Deckare, krimi och thriller, gangsterroman och kriminell släktkrönika över den indiska affärsfamiljen Wadia. Det går att jämföra med ”Gudfadern”. Huvudpersoner: Ajay, fattig och såld, Sunny, playboy, omåttligt rik och kriminell, samt den unga kvinnan Neda, som har rötter i kultureliten men lockas av och blir ihop med Sunny.

Stephen King: Holly (Albert Bonniers; övers: John-Henri Holmberg)

Holly Gibney, privatdetektiven från ”Mercedes”-trilogin, har blivit huvudperson i en hårdkokt deckare, alltså ingen skräckroman men nog så skrämmande. I en amerikansk universitetsstad försvinner den ena efter den andra, de faller offer för ett par ovanligt helgalna seriemördare.

Ruth Lillegraven: Av mitt blod (Norra/Sekwa; övers: Niklas Darke)

Ordagrann fortsättning på norska poeten Lillegravens fjolårsdebut i kriminalgenren. Clara har nu blivit justitieminister, trots ensamstående med två barn. Nervig thriller med alla dessa ”jag”-personer. Ja, hur många olika ”jag” kan berätta historien i en roman?

Iben Mondrup: Tabita (Modernista; övers: Helena Hansson / Djordje Zarkovic)

Danskan Mondrup skildrar två adoptivbarn i Danmark med mamman kvar på Grönland och två kulturer som krockar. Genre: kolonialnoir. Tabita är namnet på ett av adoptivbarnen, en flicka.

Joyce Carol Oates: Barnvakten (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler)

Ingen skriver som Oates, vare sig till språk eller innehåll. Som alltid gräver hon sig längst ner i USA och in i den amerikanska drömmen med prefixet mar-.  ”Barnvakten” är bland det mest obehagliga bland allt obehagligt hon skrivit.

Tatiana de Rosnay: Vi mår bättre i morgon (Sekwa; övers: Christina Norrman)

En kvinna, Candice, ser när en annan kvinna, Dominique, blir påkörd av en bil på gatan i Paris. Dominique hamnar på sjukhus. Candice besöker sjukhuset. Det uppstår ett kvinnligt thrillrigt beroende mellan dem.

Ferdinand von Schirach: Eftermiddagar (Lindelöws; övers: Martin Törnebohm)

”26 personliga berättelser” – just berättelser, inte noveller – från Berlin, Oslo, New York, Tokyo, Wien med flera platser. von Schirach, advokaten som är författare, författaren som är advokat, närmast refererar så det känns som att allt är autentiskt och verkligen hänt.

Årets två bästa översatta titlar

Pust och puh, lika svårt att välja en enda titel ur den här långlistan och utnämna till årets bästa översatta deckare och annan krimi. Så det måste bli två författare/titlar här också. Jag valde följande, efter långt funderande och i stark konkurrens med övriga tio…

Deepti Kapoor

Deepti Kapoors ”En ond tid” visar och bevisar hur mycket det går att göra inom kriminalgenren, vad en deckare, thriller och kriminalroman kan användas till och förmedla.

”En ond tid” är en innehållsrik, komplext berättad roman med lika levande person- som miljöskildringar – ja, ett porträtt av ett helt land – och blir därmed också ett inlägg för kriminalgenren och mot alla finläsare som ser ner på ”simpla” deckare.

Joyce Carol Oates

”Barnvakten” av Joyce Carol Oates uppskattar jag såväl för det modiga innehållet som hennes sätt att skriva och berätta.

Hon ger sig inte, tar inte åt sig av kritik om vare sig det ena eller andra, utan skriver på som sig själv och ingen annan.

Här har hon fått kritik för sin skildring av den gifta kvinnan som har ett förhållande med denna verkligt brutale man. Men säg ifrån! Skriv mot! Ta avstånd!

I parallellberättelsen utgår Oates från en verklig seriebarnmördare som kallades ”Barnvakten” och fanns i Detroit 1977.

En lavin av debutanter 

De senaste åren har så många nya svenska deckarförfattare debuterat att det kan liknas vid en lavin. En del år hade det krävts en långlista också för att nominera de svenska debutdeckarna. Men inte i år. Visst, det finns svenska deckardebutanter också 2023 men inte lika många och, ursäkta, faktiskt inte på riktigt samma toppnivå.

Namn som Stina Jackson (2018), David Ärlemalm (2020) och Sara Strömberg (2021) var och är svårtoppade debutanter inom deckare och annan krimi.

Förresten, vad är en deckardebutant? Räcker det att ha skrivit sin debutdeckare för att vara deckardebutant? Eller måste författaren vara en litterär debutant, inte ha skrivit någon bok alls tidigare? Men om författaren skrivit sakprosa/fackböcker då? Eller icke-kriminell skönlitteratur? Poesi?

Själv håller jag hellre gränserna öppna än slutna, friar hellre än fäller. Här är de – fem stycken blev det – svenska debutdeckare som i mina ögon är dels debutdeckare och dem jag uppskattade mest år 2023…

5 gånger 2023 års svenska debutdeckare

Per Hellgren: En instängd man (Albert Bonniers)

Hyllning till Sjöwall Wahlöö eller kärleksfull pastisch på deras polisromaner. Åren är 1958 och 1965 och Hellgren skriver så man tror att Martin Beck snart ska komma in i handlingen. Ett låsta rummet-mysterium och en mängd Sjöwall Wahlöö-passningar, som man ler extra åt under läsningen när man kommer på dem.

Negar Naseh och David Sandström: En bondes död (Romanus & Selling)

Återvändardeckare, där Marika Widmark, civil polisutredare och friskförklarad från cancer, återvänder hem till byn Brännliden i Västerbotten. Tillsammans med en ung lokal kriminalpolis börjar hon nysta i ett kallt, ouppklarat fall. 

Hans Carstensen och Hans-Olov Öberg: Mördarnas mördare (Southside Stories)

Långt ifrån deckardebutanter, var för sig. Men som deckarskrivande duo debuterar de med en svensk nutidsgangsterdeckare, till lika delar realistisk och överdriven men därför än mer nutida och realistisk – med moral. Tema: våld föder våld som föder än mer våld.

Mikael Zettersten: Ryska posten (Jengel)

En skvader. Ja, dubbel- eller trippelskvader. Minst. Zetterstens deckardebut är en berättelse där historien möter nutid, en medicinthriller, spion- och äventyrsroman, från 1700-talet till idag, Karl XII och rysk underrättelsetjänst, från Västjämtland till USA – med norska Tydal och svenska Handöl där emellan – och tillbaka.

Anna Platt: Ingen du älskar kan dö (Bazar)

Flerröstad spänning: tre helt olika personer (Lena på Mallorca, Bianca i Stockholm och Shane på Irland) får ta lika stor plats och byta av varann. De berättar med var sin röst, ur och om sitt respektive liv. Svårt att skriva sånt men Platt lyckas verkligen och faktiskt sammanföra dem i en och samma berättelse.

Och vilken av dessa fem väljer jag, när jag måste välja…

Årets debutant – Per Hellgren

Det blir ”En instängd man” av Per Hellgren. Anledning/motivering: En välberättad och välskriven polisroman med två kriminalfall i varsin välskildrad tid i bra beskrivna och (igen)kännbara miljöer (främst Stockholm).

Dessutom denna extra fyndiga knorr och finess för dem som, jag är en, känner sina Sjöwall Wahlöö.

Roligt att läsa och pricka av alla de anknytningar till föregångarna som, helt medvetet, finns hos Hellgren.

Spänning för yngre läsare

Svenska spänningsromaner för yngre läsare, barn och ungdomar, är en dubbelspännande genre. Ja, du ser att jag döpte om genren – till spänningsromaner istället för deckare och annan krimi – och dessutom är det ju ingen genre, egentligen, utan betydligt mer spräckligt än så. Som en stor litterär spänningsfamilj för barn och ungdomar med många svarta eller extra spräckliga får.

Svenska spänningsförfattare som skriver för barn och ungdomar vågar experimentera både i och vid sidan om huvudgenren. De skriver över litterära genregränser och förenar olika litterära genrer. Att de vågar måste bero på att deras unga läsare är mer öppna än de slutna vuxendeckarläsarna (som ofta verkar vilja ha deckare placerade i en enda undergenre med bestämda regler för den genren).

Till exempel är blandningen av realism och övernaturligt inte alls något konstigt i en barn- och ungdomsdeckare. Jo, det övernaturliga och orealistiska har börjat smyga in också i vuxendeckarlitteratur – men det borde vara mer av sånt. Med hjälp av icke-realism kan realismen ju faktiskt bli än mer realistisk och trovärdig.

Nu till mina ungdeckarspänningsfavoriter under 2023…

5 gånger 2023 års bästa svenska spänningsromaner för yngre läsare

Camilla Lagerqvist: Mot okänt land / Krigets barn 1 (Bonnier Carlsen)

Otroligt flitiga Camilla Lagerqvist (hur många böcker skriver hon på ett år?) har inlett ännu en spännings- (snarare än deckar- eller krimiserie). I denna nya serie skildras några finska barn som skickas till Sverige undan andra världskriget.   

Petter Lidbeck: Olyckan / En Signe Holm-deckare 6 (Bonnier Carlsen)

Ännu en spännande och smart detektivhistoria, där Elsa och hennes kusin Signe Holm (minst lika klipsk som sin initialnamne Sherlock Holmes) besöker farmor och farfar i Stockholms skärgård. En av grannarna hittas död. Olycka eller…?

Johan Rundberg: Ormsaltaren / Månvind & Hoff 5 (Natur & Kultur)

I femte delen av Rundbergs historiska 1800-talsserie, ungdomsdeckare med visst övernaturligt eller skrockfyllt, är Mika (Månvind) och Valdemar (Hoff) tillbaks i Stockholm. Nu när Mika hittat sin mamma bor hon inte längre på barnhemmet utan de har en gemensam bostad. Snart ska en tragisk händelse inträffa…

Elin Sandström: Vilse (Rabén & Sjögren)

Rysare och bladvändare för lite yngre barn (än mina övriga nominerade böcker) i text och bilder, snarare målningar än teckningar. Realism och fantasy, spöklikt och mänskligt. Sandström har både skrivit och tecknat/målat sååå fint.

Katarina Warnström: Uppslukad av jorden (Opal)

Warnström debuterar med en ungdeckare i traditionen efter Mysterie- och Femböckerna, Kalle Blomkvist och Tvillingdetektiverna.

På sommarlovet reser John, 12 år, med föräldrarna till släktgården utanför Överkalix.

Han snubblar över något i marken: ett handtag?!

Handtaget sitter på en dörr, som leder till ett rum under jorden.

Camilla Lagerqvist

Den absolut tuffaste kategorin av alla, nästan omöjligt svårt att välja, så jämnt. Men jag väljer…

Första titeln ”Mot okänt land” i Camilla Lagerqvists nya unga historiska spänningsserie ”Krigets barn” om och med de finska barnflyktingarna som skickas till Sverige under andra världskriget. På många sätt en ung roman av den sort som är typisk för Lagerqvist: spännande och underhållande men också kunskaps- och lärorik – ja, undervisande i ordets bästa betydelse.

Under 2023 har Camilla Lagerqvist också gett ut ”Fällan”, sista delen i trilogin ”Hemmet för bortrövade barn”, även den hade kunnat hamna på min nomineringslista, och i början av 2024 kommer – efter oräkneliga ungspänningsböcker – hennes första vuxendeckare.

Katarina Warnström

Så måste jag speciellt också nämna Katarina Warnström, som med ”Uppslukad av jorden” är årets spänningsdebutant för barn och ungdomar.

Ska bli intressant att följa Warnström när hon skriver vidare i deckartraditionen för unga läsare, hur hon lyckas kombinera idag med den traditionella ungdeckaren. 

2023 års fackböcker/sakprosa om deckare och annan krimi

Fackböcker/sakprosa i ämnet spänningsromaner, deckare och annan krimi har en från år till år föränderlig karaktär. Vissa år kommer det knappt någon bok alls, andra år kan det komma betydligt fler. Dessutom är frågan var man sätter gränsen för kategorin, det gäller såväl form som innehåll. Vad ska räknas som fackbok? Vad ska inkluderas i spänningsämnet?

Några sakprosa/fackböcker från 2023:

”Drottningar och pretendenter” med undertiteln ”Om guldålderns deckarförfattarinnor” (Albert Bonniers) av litteraturforskaren Carina Burman är ju en bok med en titel och av en författare som borde vara både intressant och bra. Ja, nästan så man tar det för givet. Men tyvärr är den inte det.

Burman har kunskap om kriminallitteraturens historia men hon slarvar bort kunskapen med att filtrera den genom sina gammaldags och ibland också fördomsfulla åsikter.

För Burman hör inte deckare – kan inte höra? – till ”den stora litteraturen” utan är ”lustläsning och verklighetsflykt”. Den åsikten delar inte jag – utan bekämpar den. Burman må tycka som hon tycker men problemet är att hon med sina åsikter och sin attityd missar så mycket när hon försöker analysera till exempel Agatha Christie och Maria Lang. Hon läser inte, hon ser inte vad Lang och Christie faktiskt skrev om, för Burman vill inte se det.

Jag har inte ens recenserat den här boken, jag blev så arg när jag läste den att jag inte visste om jag kunde svara för vad jag skulle skriva i en eventuell recension.

Guillou-bok

Också en bok om Jan Guillou som spänningsförfattare skulle ju kunna vara intressant att läsa. Men ”Riksfilistern” (Karneval) av litteraturprofessorn Ola Holmgren har inte blivit den boken. ”En otidsenlig betraktelse över Jan Guillous författarskap” lyder undertiteln men boken är tvärtom alldeles för tidstypisk.

Också Holmgrens åsikter kommer före den analys som saknas. Boken innehåller ingen litteraturanalys värdig en litteraturprofessor utan är en pamflett – ja, lavett – av en antagonist  och propagandist. Holmgren sluggar mot Guillou med ”journalismen” som anklagelsepunkt – ett begrepp som han, enligt mig, dessutom misstolkar och inte ens klarar av att hålla fast vid boken igenom.

Bok om Stephen King

Hans-Åke Lilja, som driver nätsidan ”Liljas Library – The World of Stephen King”, har gett ut  Stephen King – Inte bara skräck” (Ekström & Garay). Intressant, tänkte och trodde jag, men boken är ju så liten och tunn och dessutom sporadisk. Här finns precis vad som helst – som texter om ”Skådespelaren” och ”Rockstjärnan” Stephen King och även par stycken om ”Att intervjua en Kung” – utan sammanhang och logik. För lite av allt, för mycket av inget.

Skräck i populärkulturen

Då tycker jag betydligt mer om ”Skräck i populärkulturen” (Swedish Zombie) av Daniel Gustavsson, känd som ”Skräpkulturbibliotekaren”. Ännu en bok som både skriver inom ämnet, alltså deckare och annan krimi, och kant i kant. Gustavsson har den sällsynta förmågan att kunna skriva underhållande och innehållsrikt, roligt och intressant på samma gång.

Även han inleder med att betona ”Varför King är kungen”… och fortsätter sen att i småartiklar ta upp såväl litteratur som musik och film. Några kapitel: ”Från politiska thrillers till en fantom”, ”Det maskerade helgonet”, ”Bondskurk i Sandviken”, ”Världens förste internationellt ryktbare seriemördare”, ”Supernatural crime”… Rekommenderas!

De bästa fackböckerna

Fast bäst i kategorin sakprosa/fackbok om spänningslitteratur, deckare och annan krimi är ett par andra böcker. Ja, det blev två stycken av olika sorter…

”Ett ord för blod” (Lind & Co) av Faysa Idle (med hjälp av Daniel Fridell och Theodor Lundgren) går att ha som bredvidläsning eller fördjupning när man läser många av dagens svenska deckare och thrillers. Ett slags självbiografi och mer. Faysa Idle skriver så poetiskt och personligt, på verkligt allvar. Hon skildrar livet och uppväxten i de kriminella gängens Tensta: fattigdom, hederskultur och våld.

2015 skjuts hennes bästa vän ihjäl. Han var en av grundarna till den kriminella Dödspatrullen, liksom Faysa är Shottazledarens syrra. Hur klarar man sig? Hur ska hon klara sig? Skapa sig ett liv mitt i våldet? Mitt emellan de kriminella gängen och det så kallat vanliga samhället. Stark berättelse.

Mattias Fyhr

”Svensk skräcklitteratur 2” (Ellerströms) heter den andra av 2023 års bästa sakprosa/fackböcker, litteraturforskad och författad av Mattias Fyhr. Nr 2, vilket förstås innebär att denna bok föregåtts av en första del. Där beskrevs den svenska skräcklitteraturen från medeltid till 1850-talet, i ”Svensk skräcklitteratur 2” når Myhr (nästan) fram till idag.   

Skräcklitteratur kan ibland vara deckare men är nog alltid (eller oftast) annan krimi. Mattias Fyhr är både kunnig och noggrann, dessutom skriver Myhr – trots att han är litteraturforskare och boken/böckerna är litteraturforskning – så språkligt tillgängligt som man kan kräva. Således, en bok för alla intresserade (oavsett förkunskap i själva ämnet eller litteratur överhuvudtaget).

Fyhr kommer i ”Svensk skräcklitteratur 2” fram till bland annat ”Låt den rätte komma in” (2004) av John Ajvide Lindqvist. Han ger ett ”Förslag till (svensk skräck-) kanon” och utnämner, i sin fortsatta kamp mot den litteraturvetenskap som bortsett från svensk skräcklitteratur, de låt säga mindre litterära förlagen B. Wahlströms och Semic till ”de viktigaste” vad gäller utgivning av skräcklitteratur i Sverige. 

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: 2023 års bästa deckare och annan krimi first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Barnvakten” av Joyce Carol Oates och tycker det är dags för Svenska Deckarakademin att nominera henne som en av årets främsta författare på svenska i den kriminella genren. Vi får också sex spänningstips i Deckarhyllan.

”A searing work of slow-burning domestic noir.” Så löd rubriken till en amerikansk recension av den här romanen: den senaste på svenska från Joyce Carol Oates, ”Barnvakten” (HarperCollins; övers: Fredrika Spindler) med ”Babysitter” (2022) som originaltitel. Det stämmer exakt och precis. Romanen kan beskrivas som en svedjebrand i familjen.

”Barnvakten” har kallats kriminal-, skräck- och även spökroman (dock utan spöken) men jag envisas nog med att placera också den här romanen i samma genre som alltid, alltså i Joyce Carol Oates-genren (som innefattar alla nämnda sorter och genrer). Ingen säger ingen skriver som Oates, vare sig till språket eller innehållet. Oates är och förblir Oates. Hon skriver som sig själv, oavsett om formen råkar bli skönlitterär prosa, sakprosa eller poesi.

Som vanligt har det också varit så (jaja, jag vet, det sägs ju att man inte ska läsa andras recensioner innan man själv recenserar, men när det kommer till Joyce Carol Oates så har jag svårt att låta bli) att recensentkåren delat upp sig i två läger: för eller emot; emot eller för.

De skilda åsikterna gäller både vad hon berättar om och hur hon berättar det. Romanens – eller verklighetens – innehåll och det skriftspråk som hon använder för att förmedla innehållet. För det är detta som romanen handlar om, detta som den kritiska kritiken ibland inte verkar vilja veta av eller låtsas om – att verkligheten faktiskt är så här och att människor faktiskt kan vara så.

Oates skildrar mörkret så mörkt och livet så motsägelsefullt som det är.

Som alltid gräver Joyce Carol Oates sig längst ner i USA och in i den amerikanska drömmen med prefixet mar-. Längst ner i den amerikanska verkligheten och djupast in i mänskligheten. Oates skildrar mörkret så mörkt och livet så motsägelsefullt som det är. Gräver ut och blottar Amerika; dess liv, dröm och mardröm. Om och om igen har hon gjort det, såväl i romaner som i dikter. Ett livslångt författande, arbete och ja, en fanatisk plikt. Åter och återigen, den här gången i romanen, thrillern, deckaren, krimin ”Barnvakten”, gör hon det.

”Barnvakten” är en obehaglig roman, en av hennes mest – och värst – obehagliga bland allt obehagligt hon skrivit om och skildrat. Vilket redan det säger mycket om den nya romanen, som har två spår.

Det ena syftar på titeln: platsen är Detroit och året 1977. Då och där härjar – eller härjade, också i verkligheten – en seriemördare som fick namnet ”Barnvakten”. I det andra, parallella spåret finns en kvinna i 30-plusåldern och tvåbarnsmamma, Hannah Jarrett, som charmats, tjusats, vad du vill kalla det, av en man som hon inleder ett  utomäktenskapligt förhållande med.

Hannah oroar sig för att seriemördaren med namnet ”Barnvakten” ska komma och ta hennes barn, men hon tänker att det nog ändå inte är någon fara för mig, för oss, för våra barn, vi är ju välbärgad vit amerikansk över/medelklass i en av Detroits villaförorter. (Hon har fulltecknat schema: manikyr, yoga, frissan, tandläkaren, gynekologen, psykologen, träning… )

Hannahs älskare, om det är ordet, som hon träffar i ett rum på ett lyxhotell, för att vara noga rum 6183 på Renaissance Grand Hotel, hissen upp, hissen ner, hon har varit där förut, på ett lyxhotell, i ett dyrt hotellrum, är en brutal jävel. Ett ordagrant svin. Men Hannah kommer tillbaka, hon kommer ändå tillbaka.

När Wes, hennes make, får reda på detta, när hon måste avslöja det, erkänna vad som åtminstone nästan hänt, då tar Wes för givet att hon blivit våldtagen. Hans spontana reaktion: ”Var han svart?” För de som arbetar som parkeringsvakter där på hotellet är väl svarta…

Ras och klasser, över- och underklass. Som så ofta hos Joyce Carol Oates, denna eviga förtvivlan och desperation, detta självpåtagna författande Sisyfosarbete. Inga medel skyr hon: det vidriga och obehagliga, i handlingar som i tankar, skildras som det är, så nära, det kommer för nära, men hur ska det annars skildras?

Våld är våld. Förfan våld är våld! Våldsamt våld är våldsamt våld. För helvete våldsamt är våldsamt! Och som så ofta är det hon skildrar dessutom hämtat rätt ur verkligheten.

”Barnvakten” bygger alltså på en verklig ”babysitter” och barnseriemördare, som mellan 1976-77 tog livet av fyra barn i åldrarna 10 till 12 år, pojkar och flickor, i Detroitregionen. Och hur det är, hur det kan vara, med kvinnors känslor och lustar och vad de kan leda till får man (och kvinna) väl själv föreställa sig.

Joyce Carol Oates började cirka 1979 att skriva på en roman med utgångspunkt från verklighetens ”babysitter” i Detroit. Men då blev det inget. Hon fick inte ihop romanen. Men 2006 publicerades en novell av Oates med titeln ”Babysitter” i Ellery Queen’s Mystery Magazine. Så där fick dom, de som inbillar sig och tror att hon skulle snabbskriva (i betydelsen vara en snabb och slarvig författare).

Därmed har jag kommit fram till det som jag tidigare hoppade över, detta andra som vissa kritiserar henne för. Hur hon skriver, stilistiken (just ”slarvig”, enligt dessa vissa), hur hon bryter av meningar och tankar, kan stanna upp mitt i en mening. Och sedan fortsätta på egentligen samma mening i en ny mening. Och inte minst att hon typograferar sina texter redan när hon skriver och redigerar dem.

”Barnvakten” är ännu en stark roman, thriller, krimi, deckare – över genrernas gränsdragningar

Det handlar i första hand om kursiveringarna, som en del läsare (och även kritiker) inte verkar begripa sig på. Oates kursiverar ofta och mycket. Ett ord här och ett där men det kan också vara hela stycken och ibland stycke efter stycke efter stycke, en halv- och helsida med kursiv stil.

Att skriva läsaren på näsan, menar de kritiska. Kanhända det. Men varje styckeindelning i en roman, uppdelningar i kapitel, meningars längder och ja, allt – allt är ju i så fall att ”skriva läsaren på näsan”. Jag har inga åsikter om detta. Min enda åsikt är att detta ju är Joyce Carol Oates, hennes sätt att skriva.

Ta emot eller slipp. Går ju ändå inte att ändra på. Hon skriver så här. Hon gillar också parenteser (med extra tillägg). Det kan vara ett enda (förstärkande) ord eller en hel mening. I hennes nya roman ”Barnvakten” använder hon sig dessutom av något extra speciellt, ett par tankestreck i kombination med en parentes (!!!) och detta redan i början av romanen, på allra första sidan:

”Därför att det var en tid och en plats då att vara kvinna – (åtminstone en kvinna med hennes utseende) – innebar att vara en mans kvinna.”

Se där kom kursiven också. Varför skriver hon så här? Alltså: – (     ) – ? För att retas? Kommer jag så nära henne nångång att jag kan fråga så ska jag fråga om hon faktiskt retas med sina läsare och kritiker. Med er? Med dig?

”Barnvakten” är ännu en stark roman, thriller, krimi, deckare – över genrernas gränsdragningar – av Joyce Carol Oates och ännu obehagligare än vad hon brukar skriva. Ett ännu skarpare snitt in i Amerika. Snitt efter snitt, i roman efter roman, dikt efter dikt, sakprosa på sakprosa… Alltid och igen.

Obehagligt att läsa. Nödvändigt att läsa. Det är min återkommande känsla när jag läser Oates. (Denna lilla späda kvinna, till åldern kommen nu också dessutom. Jo, jag måste tillfoga detta.) Nu får det äntligen vara tid för Nobelpriset och även (i det något mindre) dags för Svenska Deckarakademin att nominera Joyce Carol Oates som en av 2023 års främsta författare på svenska i den kriminella genren.

Så gör det bara!

Sex gånger seriespänning

Som förläggaren sa till författaren: Du har alltså skrivit en fristående kriminalroman. Om du skriver om den till  första titeln i en kriminalserie, så ger vi ut boken…

Danskan Sara Blædel inledde redan 2004 sin serie med Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. Den nu till svenska översatta ”Elins död”; övers: Jessica Hallén (Polaris) är tolfte titeln och en av de bästa i hela serien.

Kvinnoroman och deckare, på samma gång. Både Louise och Camilla har blivit singlar nu igen, med en fosterson respektive en son på väg att bli vuxna. Här finns två, säg dödsgåtor som långsamt men allt snabbare växer ihop till en. Dels polisen Ricks utredning (70-årig man som drunknat) och dels Linds mamma (död i en fallolycka).

”Elin” – hon i titeln – inträder i berättelsen först efter cirka en tredjedel av boken. Det är ju lite finurligt.

Till detta kommer alla ingredienser bakåt i tiden, de som lett fram till dödsfallen. Sara Blaedel tvinnar ihop samtliga trådar sååå skickligt.

Peter Stjernström skriver galna (obs! beröm) Gotlandsdeckare. Fortfarande (fast väl lite lugnare än tidigare): crazy, till en gräns.      

Huvudperson också i hans tredje deckare på Gotland, ”Smugglarna” (Lind & Co), är Walla Hammar, en nu 70-årig kvinna med tro på det ”bortomsliga,” som hamnat på Visby lasaretts palliativa avdelning. Där träffar hon på en gammal bekant, dement och döende, men han ska ändå bli mördad (enligt en nog aldrig förut utförd metod). 

Smuggling, privat behandlingshem och allt vad Stjernström får på hjärnan att skriva om. Specialitet: skämta överdrivet, rätt grovt ibland. Fast mitt i skämten skriver han på dödligt allvar om natur och människa, sanning och lögn, det man kan ta på och inte kan ta på.

Även spräckligt persongalleri för övrigt: från den på den verkliga pricken skildrade lokalradioreportern till den synnerligen småvuxne forskningsstationschefen.

Efter polisserien om och i Australien har Christina Wahldén begett sig hemåt Sverige igen och dessutom förflyttat sig bakåt i tiden.  ”Sedlighetsbyrån” (HarperCollins) – första titeln i nya serien ”Polissystrar” – har Gotland under andra världskriget som miljö. Exakt plats och tid: semesterorten Ljugarn i juni 1944.

Dit får polissystrarna Svea och Rut i uppdrag att resa. I Ljugarn finns nämligen många militärer och därför också många prostituerade flickor, som kan lura dem att avslöja militära hemligheter. Så börjar unga flickor att försvinna…

Polissystrar – föregångare till kvinnliga poliser – har tidigare förekommit i svenska deckare men sällan så i förgrunden som dessa två huvudpersoner. Det får första titeln ”Sedlighetsbyrån” att bli extra spännande och hela serien ”Polissystrar” extra lockande. Att autentiskt blandas med fiktivt gör det inte mindre spännande.

”Ett enda skott” (Norstedts) är tredje titeln i Linda Ståhls polisromanserie med Reub Thelander, kriminalchef vid Vellingepolisen i Skåne och ickebinär. Den enda i kriminallitteraturen? Ingen motsvarighet i Sveriges verkliga poliskår?  

Reub titulerar sig hen (varken man eller kvinna, både kvinna och man). Detta är givetvis centralt för Ståhls polisromaner och de kriminella intrigerna har tyvärr berättats parallellt och hamnat bredvid. Tills nu…

”Ett enda skott” är seriens bästa titel. Reub porträtteras mer nära (med en extra vändning i slutet). Intrigen är hårdare åtdragen. Miljön – eller arbetsmiljön, för både elever och lärare, det handlar om en skola – kan beskrivas som skrämmande, fruktansvärd och ja, faktiskt  kriminell.

     Och allt får Ståhl att hänga ihop och bli en enhet. En skolpojke, femton år, hittas ihjälskjuten. Så börjar det.

Härmed har samtliga, hittills, sjutton titlar i Peter James brittiska polisromanserie översatts till svenska. Inte helt vanligt att svenska förlag håller fast vid en utländsk deckarförfattare så länge (serien är dock inne på sitt andra förlag).

Roy Grace, nu kriminalintendent i Brighton, är den återkommande polisiära huvudpersonen.

Typiska polisromaner i den så kallade procedurskolan. Polisarbetet följs spår för spår (och polisens misströstan när ledtrådar och spår saknas) samtidigt som läsaren får allt mer insyn i privatlivet för polisen Grace.

Traditionellt. Ett gott deckarhantverk. I ”Försvunnen. Död?” (Harper Collins; övers: Reine Mårtensson) parkerar ett gift par vid den lokala supermarketen. Han stannar utanför när hon går in för att handla – och hon försvinner spårlöst. Syns inte ens på bevakningskamerorna…

Efter några feelgood-titlar och en rätt hårdkokt thriller övergick Frida Skybäck till att skriva polisromaner om den till hembygden i Skåne återvända Fredrika Storm och hennes kollega Henry Calment som polisutredare i Lund.

I seriens andra titel, ”Järnblomma” (Polaris), råkar ett par tonåringar hitta en kropp som murats in i väggen i ett numera öde hus. Tidigare hörde huset till det numera nedlagda mentalsjukhuset S:t Lars. Upptäckten kommer att leda 30 år bakåt i tiden, till en skandal som inträffade då två patienter försvann – spårlöst – från sjukhuset.

Fredrika är en nervig och inte så jäkla trevlig polis, vilket påverkar hennes utredande, på sämre men också  bättre. Frågan är om någon annan kollega, än Henry alltså, skulle stå ut med henne. Också han har en komplicerad – men helt annan – bakgrund.

Deras berättelse gånger 2 fortsätter att vara som en roman i romanen, också den här gången.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: En svedjebrand i familjen first appeared on Opulens.

MILLENIUM-SERIEN. Succéförfattaren Karin Smirnoff tar över stafettpinnen efter David Lagercrantz och skriver tre nya böcker i Stieg Larssons hyllade bokserie Millennium.

“Det känns högtidligt att få skriva fortsättningen på Millennium. Jag sa ja till projektet utan att tveka, trots att det skjuter mina egna romanidéer på framtiden”, säger den hyllade författaren i ett pressmeddelande från Bokförlaget Polaris.

Karin Smirnoff debuterade 2018 med romanen “Jag for ner till bror”, som var första delen i den populära romantrilogin om Jana Kippo, som fick två uppföljare, “Vi for upp med mor” (2019) och “Sen for jag hem” “2020”. I år utkom romanen “Sockerormen”.

“Jag skriver förvisso romaner, men känner mig inte främmande för spänningsgenren. Ambitionen är självfallet att spänningshalten ska vara maximal. Att få skriva om Salander, en i grunden komplex person som har beröringspunkter med min egen huvudkaraktär Jana Kippo, är spännande i sig. Jag tycker verkligen om Lisbeth. Det är en bra början”, säger Karin Smirnoff i pressmeddelandet.

Stieg Larssons Millennium-trilogi (“Män som hatar kvinnor” 2005, “Flickan som lekte med elden” 2006 och “Luftslottet som sprängdes” 2007 är en av Sveriges största boksuccéer genom tiderna, och publicerades efter författarens död.

David Lagercrantz skrev 2015–2019 tre nya böcker om romanfigurerna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist . Planen är att också Karin Smirnoff ska skriva tre böcker. Utgivningsdatum för Millennium 7 är ännu inte bestämt.

“Det är en fantastisk möjlighet att självständigt skapa vidare utifrån ett unikt universum som har fått genomslag världen över. Jag kommer fortsätta spinna på Stieg Larssons ämnen som våld, maktmissbruk och samtida politiska frågor. Eftersom jag bor i norra Sverige är det inte otänkbart att Salander, Blomkvist och gänget hamnar här uppe”, säger Karin Smirnoff i pressmeddelandet.

Viktor Andersson/TT

The post Karin Smirnoff skriver nya Millennium-böcker first appeared on Opulens.

TEMAN PÅ BOKMÄSSAN. Sydafrika, klimatkrisen och deckare. Det är de teman som kommer att genomsyra nästa års bokmässa i Göteborg.

Sydafrika skulle ha varit temaland på bokmässan redan i fjol, men på grund av pandemin pausades satsningen. 2022 görs ett nytt försök, Sydafrikas litteratur och aktuella samhällsfrågor ska speglas i seminarier, samtal, på mässgolvet och i poetiska framträdanden.

Dessutom blir Crimetime, Sveriges största deckarfestival som arrangerats på bokmässan sedan 2018, ett eget tema.

“Spänningslitteratur är en otroligt populär genre hos publiken och vi har under flera år upplevt hur uppskattad Crimetime är som deckarfestival under Bokmässan. Genom att göra Crimetime till ett av årets teman kan vi låta våra besökare fullkomligt frossa i spänningslitteratur”, säger mässans programchef Oskar Ekström i ett pressmeddelande.

Bokmässan 2021 i Göteborg avslutades med ett seminarium där klimatfrågan sattes i fokus och redan där avslöjades att klimatkrisen skulle vara nästa års huvudtema.

2022 års bokmässa blir den 38:e i ordningen.

TT NYHETSBYRÅN

The post Klimat, krim och Sydafrika teman på bokmässan first appeared on Opulens.