OBEROENDE. “Kan vi utifrån egna principer lära oss något av denna bok? Kanske – ja! Och i så fall handlar det om att göra sig oberoende av makten tänker jag,” skriver Lis Lovén som läst en nyöversättning av “En dag i Ivan Denisovitjs liv” av Aleksandr Solzjenitsyn.

En dag i Ivan Denisovitjs liv av
Aleksandr Solzjenitsyn
Nyöversättning och efterord av Bengt Samuelson
Bakhåll

Alexandr Solzjenitsyn tillbringade några år i fångläger i det som var Sovjetunionen. Han förde anteckningar om det dagliga livet, det som senare skulle vara en grund till boken som nu kommit i nyöversättning – ”En dag i Ivan Denisovitjs liv.” Solzjenitsyn fick nobelpriset i litteratur 1970 och många tycker nog att priset är välförtjänt. Vad jag kan bedöma är översättningen ett gediget hantverk, utfört av Bengt Samuelson på bokförlaget Bakhåll.

 Jag tänker mig att vi människor bär med oss maktstrukturer som kan vara vilande men som under extrem press och under svåra yttre omständigheter prövas till det yttersta.

Livet i Solzjenitsyns fångläger är så extremt, så nära inpå det mest biologiska man kan tänka sig. Maten är knapp. Arbetet hårt och minutiöst inrutat.

Grupptrycket gör att alla män måste bli som en enda kropp där man följer varandras öden, misslyckanden och göranden och låtanden.

Arbetet är organiserat efter – som det tycks – godtyckliga principer och ingen får smita ifrån sina uppgifter. Hierarkin kryper in på bara kroppen och ingen kommer undan. Just detta att man är beroende av varandra in i minsta detalj gör att det sällan finns utrymme för personlig frihet. Och tjallare gillar man inte. Normerna ska följas till sista punkt. Horribelt!

Maktstrukturen lägger sig tätt inpå bara kroppen och jag kan se något ironiskt i denna vistelse i kyla och svält. För vilket budskap har boken att komma med?

Det är som om lägret kan ses utifrån en materiell aspekt där ideal om något högre slipats ner till korn och skrot. Livet handlar om att överleva, att registrera allt som kan förändra, ja kanske ge orsak till förbättra livet utifrån de resurser som man kommer över eller råkar hitta. Kan man göra en dyrbar sked av lite plåt? Kan man tillverka en kniv? Hur förhåller man sig till varandra när alla delar ett och samma villkor, och om någon går utanför normen drabbas alla.

Alltså är reglerna man måste följa så inrutade och sylvassa. Att leva i det mest basalt biologiskt närliggande betyder tydligen att sinnen måste skärpas så att man inte åker dit. Och är det staten som bestämmer solens gång på himlavalvet? Hur kan nu denna makt nå in i lägret och förpesta tillvaron? Maktstruktur överallt…

En simmig skål soppa är en stunds ro. En natts sömn är den tid på dygnet då man åtminstone får vara ifred. Och taggtråden runt lägret hindrar all flykt. Jag tänker mig nog att den mest pragmatiske har lättast för att överleva under dessa omständigheter.

Boken gav åtminstone mig en inblick i hur detta liv ter sig och jag tror nog den är viktig och att den kan ge synpunkter på vad makt är. Hur fungerar vi som människor om vi ställs under omänskliga förhållanden? Bär vi alla på dessa strukturer och har vi egentligen något val?

Men alla mänskliga erfarenheter måste bli till kultur, måste ges en röst.  Denna bok är en del av ett Sovjet, ett Ryssland, däri ligger dess lärdom. Förr i tiden sa man ungefär så här: ”Det är långt till gud, men avlägset till tsaren!” Och ändå är det i lägret makten kommer nära inpå… Den omger oss nog både i demokrati och diktatur. Men kan den i en demokrati plötsligt förvandlas och bli ett redskap för eliten? Och om vi likväl har ett mått av frihet och val – kan vi utifrån egna principer lära oss något av denna bok? Kanske – ja! Och i så fall handlar det om att göra sig oberoende av makten tänker jag.  

The post Solzjenitsyn – att bli oberoende av makten first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström berättar den här veckan om ett loppisfynd i form av en lp med musik från det forna Sovjetunionen.

När jag slog till på detta udda album på Furubodas Second Hand gick jag på omslaget rakt av. Jag förväntade mig något väldigt mäktigt och ryskt av den bistra välrakade kraftkarlen på omslaget att döma.

Kanske något så där bullrande som när Röda Arméns Manskör framför ”The Song of the Volga Boatmen”.

Men detta visade sig vara något helt annat.

Martinyoz Yosopov (1925-1992) sägs nämligen vara en av Uzbekistans främsta förvaltare av landets folkmusik och gijakspelare och tja, jag får väl tro på den uzbekistanska Wikipediartikeln som jag kört genom en översättningsapp.

Som om detta inte vore obskyrt nog är det strikt talat inte uzbekistansk musik utan en tradition från Khwarezm och vad ska man jämföra detta med? Tornedalsfinska? Katalanska? Galicien i östra Polen som sträcker sig in i Ukraina? Världen är ju faktiskt full av regioner vars nationella status är flytande.

Att den här musiken ens gavs ut var i linje med Kremls beslut att stävja separatism och vapenskrammel, ett flertal forna delrepublikers unika musik och särart dokumenterades på vinyl i Sovjetunionen. Baktanken var att förstås att vinna ett erkännande av det väldiga Sovjetimperiets kulturella mångfald och rikedom beträffande regionala särarter.

Allt mitt informationssökande runt denna platta blir till slut bottenlöst så då säger jag till mig själv: “nu bryter jag här”.

Så bort med hjärnan, in med hjärtat, och talar till hjärtat gör sannerligen den här musiken. Lyssna här!

Det är intensivt, nasalt och högspänt men med ett rent melodiskt lugn, vagt påminnande om den smäktande västerländska symfonitraditionen och något jag gärna ägnar en genomgående genomlyssning, inte bara spelar för att få en snabb exotisk kick i form av en låt här och där.

Det är nog rätt befriande att inte förstå texten. Något säger mig nämligen att det textmässiga inslaget högst sannolikt är väldigt romantiskt och såsigt.

The post Veckans vax: Folkmusik från Uzbekistan first appeared on Opulens.