NATOFRÅGAN. ”En sak kan vi nog i alla fall enas om. Nämligen att ett land har som inget annat gjort reklam för Nato och fått många nationer att bli medlemmar i alliansen. Ryssland/Sovjet,” skriver Lars Thulin.

Erdogans Nato-sprattel, är snart historia. Måhända hinner han ändra sig en gång om dagen närmaste veckorna, men till sist tröttnar övriga medlemmar i Nato på att han i ett spänt världsläge använder alliansen som scen för inrikespolitik. Debatten om Nato började direkt efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022, alltså för drygt ett och ett halvt år sedan. Vi gjorde en formell ansökan om medlemskap den 17 maj samma år. Sveriges väg till medlemskap gick snabbt. Alla riksdagspartier, utom V och MP, stod bakom ansökan.

Några månader innan invasionen i Ukraina skrev Ryssland ett brev till Finlands och Sveriges regeringar. Innebörden var att kalla krigets gränser skulle gälla och Ryssland förbjöd Finland och Sverige att gå med i Nato. Om detta skedde hotades med ”militärtekniska åtgärder”. Kreml skulle sålunda styra vår och Finlands säkerhetspolitik. Det kan ses som en krigsförklaring i fredstid.

Nato-processen har självklart lett till hård kritik: beslutet stressades fram, Sverige handlade i panik, folket tillfrågades inte, vi blev lurade av USA och militären. Invändningarna är inte ointelligenta. Men världen är jobbig och verkligheten kan aldrig stoppas eller sättas på paus.

Låt oss syna några av huvuddragen i kritiken.

En invändning var att Nato var en vidrig och krigshetsande organisation som minsann var minst lika dålig som Ryssland. Att vi skulle ångra oss om vi gick med. Första delen i argumentet är ett klassiskt ”alla är minsann lika dåliga kålsupare, så det så”. Vad har det med vår säkerhet att göra? Minskar det hotet mot Sverige? Relevanta fakta var att en av världens största krigsmakter, och största kärnvapenmakt, oprovocerat invaderat en fredlig och neutral granne mitt i Europa i syfte att utplåna den som nation. Samt att Ryssland krävde att få bestämma delar av Finlands och Sveriges säkerhetspolitik.

Ångra oss? Kanske. Men var finns de stora folkrörelserna i Natos 31 länder? De som kräver att egna landet lämnar Nato? Svaga röster har hörts nyligen. Misstanken att de är importerade österifrån är svår att frigöra sig ifrån.

Det gick för fort. Vi skulle utrett och gått till val. Men om vi valt denna metod hade kriget i Ukraina nog tagit slut innan vårt beslut. Då hade frågan begravts för att medlemskap inte behövdes. Men om några år kanske det smäller i Europa igen. Då ska vi starta debatten, men får inte förhasta oss. Givetvis börja om från början. Och så vidare.

Dessutom – beslutande folkomröstningar i nationella ödesfrågor dog med Brexit. En Nato-debatt i skuggan av ett krig i vår närhet hade inneburit att meningsfull och seriös debatt drunknat i en flod av desinformation, påverkansförsök och lögner.

Nato har kärnvapen. De är hemska. Om vi står utanför alliansen kan vi låtsas att de inte finns. Men om vi går med kommer kärnvapenbaser växa som svampar ur jorden på svensk mark. Att hamna under natos kärnvapenparaply var det värsta vissa debattörer kunde tänka sig. Mot detta kan tre saker anföras.

Det första är att kärndetonationer struntar i gränser. Strålning och nedfall skulle drabba oss, även om vi var neutrala när helvetet bröt loss.

Det andra är att om vi lydde Ryssland och lät dem bestämma vår säkerhetspolitik hade vi hamnat under det ryska kärnvapenparaplyet. Men ingen av dessa debattörer var rädda för kärnvapen i Kaliningrad eller på Kolahalvön, nära Sveriges gränser. Bara Natos vapen var farliga.

Det tredje är att varken Danmark, Finland eller Norge har kärnvapen. Sanningen är att en mycket liten del av Natos medlemmar har dem. De finns inte i länder med omedelbar närhet till Ryssland. Utvecklingen har dessutom gjort att placering av vapnen inte är så viktig. Träffsäkerheten är skrämmande, även från långt håll.

Natos grund är den enklaste och mest kraftfulla form av solidaritet som finns. Nämligen: om du lovar att hjälpa mig, lovar jag att hjälpa dig. Om ett land blir angripet ska övriga skicka stridskrafter till dess undsättning.

Det upptäckte en del tyckare som blev oerhört upprörda för att svenska män och kvinnor kunde tvingas strida och dö på utländsk mark. Ingen av debattörerna tycktes ha problem med att utländska soldater kunde dö på svensk mark när de hjälpte oss. Större egoism, inskränkthet och brist på solidaritet är svår att tänka sig. Innebörden var klar: vi tar gärna hjälp från er, men vill inte bistå er. För vi svenskar är egentligen alldeles för fina för krig.

Alla beslut vi tvingas ta är inte bra. Inte i enskilda liv, inte som samhällen, inte som nationer. Men istället för att klaga på att allt inte alltid blir precis som perfekta och ganska självgoda Sverige vill, bör vi nog ställa oss frågan: vad är alternativet?

Alla har rätt att ha en uppfattning om Nato. Jag ser medlemskapet som en inte helt billig premie på en hemförsäkring. Andra ser alliansen kom krigisk och avskyr kopplingen till Väst och USA. Men en sak kan vi nog enas om. Nämligen att ett land har som inget annat gjort reklam för Nato och fått många nationer att bli medlemmar i alliansen. Landets namn? Ryssland/Sovjet.

The post Snart lägger sig krutröken kring Nato first appeared on Opulens.

ROMANAKTUELL. Anna Fock är aktuell med nya romanen ”Lösningen är kaos”, som kommer ut i april. Jenny Wickberg fick ett samtal om att hitta hem i andra länder och om kärleken till den sovjetiska punken.

Du har tidigare har skrivit romanen ”Väderfenomen” som utspelas i Ryssland, med ryska huvudpersoner. I din nya roman skildrar du ester i Estland. Det är annorlunda val för en svensk författare?

– Under några år var jag så ofta i Estland att jag betraktade det som ett andra hem. I Tallinn hade jag en umgängeskrets och var i princip stammis på vissa kaféer och krogar. Ryssland var också någonting som jag verkligen gick in för under en period.

Hade du några tidigare kopplingar till kopplingar till Estland?

– Bara de band jag själv har skapat. Det började med att jag och min son åkte dit en påskvecka, år 2016 eller 2017. Vi hade börjat lyssna på sovjetisk punk och utöver den sibiriska är det då estnisk punk som gäller. När vi kom dit kände jag mig hemma där, och det blev fler besök efter det.

Vad var det du fastnade för?

– En skön blandning av det jag har älskat med Ryssland, lite av den galenskap man hittar i Ryssland men parat med en sorts bekant hemkänsla. Man är inte nödvändigtvis lika insatt i det man själv anses höra ihop med. Jag har till exempel italienskt påbrå och var mycket i Italien under min uppväxt, men jag hade aldrig kunnat skriva någonting initierat om nutida italienskt vardagsliv på samma sätt. Och jag känner svenskar med familjebakgrund i Estland som inte alls har så stark kontakt med det estniska.

Du skriver detaljrikt om livet i Estland under den sovjetiska tiden och det som hände efter sönderfallet. Var har du hittat den kunskapen?

– Jag har en förmåga att observera och minnas små detaljer som gör att det jag beskriver kan kännas levande och trovärdigt. Många estniska hem ser dessutom ungefär likadana ut, eftersom de som bor där inte har renoverat så mycket. Det går alltså se tapeter som sitter kvar och jag har hittat bilder av möbler och annat.

Din tidigare roman ”Väderfenomen” utspelas i den ryska delen av Sovjetunionen. Hur lärde du känna det ryska samhället?

– Jag halkade in i det på ett bananskal när jag tänkte bli översättare, och förutom engelska behövde ett annat språk att läsa på universitetet. Min franska var inte på en nivå som var bra nog för universitetsstudier så jag valde att ta ett språk där jag kunde börja på nybörjarnivå, och då blev det ryska. En del av studierna bestod i att lyssna på rysk musik och läsa rysk litteratur.

Och då åkte du dit?

– Ja, jag åkte med min son när han var fem år och hade en del udda intressen, där han fascinerats av kyrkklockor. Vi började titta på Youtube-klipp på ryska klockringare som använde klockorna som någon form av experimentell musik mer än som något religiöst, och reste dit för att uppleva det.

Vad fick du för intryck av landet?

– Det var som det blev senare med Tallinn, att det var något som kändes välbekant samtidigt som man i detaljerna märkte skillnaderna, där inget fungerade som vi var vana vid.

Punken har en stor roll i både ”Väderfenomen” och i din nya roman ”Lösningen är kaos”, där en av huvudpersonerna är Siims, som är sångare i ett punkband?

– Ja, under mina besök i Ryssland och Estland fick jag upp ögonen för den punkrörelse som uppstod i Sovjetunionen, och som var en framträdande del av frihetsrörelsen där. Jag började lyssna på musiken och har åkt på massor av festivaler efter det. Det är en fantastisk musik. Min fascination för länderna hänger nära ihop med mitt intresse för musiken.

Hur har den estniska punken förändrats efter upplösningen av Sovjetunionen?

– Det finns en del gamla band som fortfarande spelar, men det är mer som nostalgi nu. Det har också vuxit fram en ny rörelse, även om jag är lite frågande till om man kan kalla den punk. Det är fortfarande bra musik, men den är lite mer romantisk än den tidigare.

Vad tycker du musiken har förlorat?

– En stor del i kraften kom ur lusten att jävlas med ett system som de hade blivit påtvingade. Men det görs en del modern och rolig musik i Estland, där de nya generationerna är starkt influerade av landets folkmusik.

En annan huvudperson är Merike, som utbildar sig till journalist. Hon börjar sin bana i Sovjet där hon skriver det hon blev tillsagd att göra, men författar en annan typ av artiklar i smyg och säljer dem, och blir sedan en etablerad journalist i det fria Estland. Vilka är dina förlagor där?

– Medan jag skrev hade jag mycket samtal med en väns fru, som arbetade på Esti Ekspress under 90-talet. Hon berättade om hur det var, att de bara hade en dator de fick turas om med medan de andra satt och skrev för hand. Det var också så i verkligheten, något jag har med i min bok, att konstnärer och musiker kom till redaktionen. De hängde där och drack vodka. Ibland blev det artiklar av det, ibland inte. Allt var experimentellt, även inom politiken och journalistiken där man inte hade så noga koll utan fick känna sig fram i det nya.

Flera av personerna i romanen kämpar mot fattigdom, med dåliga bostäder och har bara en hopplös framtid i sikte. Dit kommer affärsmän från Sverige och Danmark som ses som mycket förmögna. Hur ser den klasskillnaden ut idag, har den utjämnats med tiden?

– Estland blir mer och mer likt Sverige, och många vill hävda att landet borde räknas som en del av Norden. Men det är fortsatt så att många som med estniska mått räknas som medelklass lever i hushåll som vi svenskar kan uppfatta som fattiga. Kommer man ut på landsbygden i delar av landet ser man mer av förfallna hus och gamlingar som säljer grönsaker längs vägarna. Det är i många fall fattigare än det ser ut på ytan – det är på många sätt ett välfungerande samhälle och man ser sällan någon direkt misär, men många familjer får fortfarande stödpaket med donerade kläder och liknande och det är inte särskilt ovanligt att en lägenhet saknar ett riktigt badrum.

Efter Sovjetunionens fall blir det stora spänningar mellan ester och de ryssar som bor kvar. Hur är stämningen idag?

– När jag började skriva på ”Lösningen är kaos” var det förhållandevis lugnt, men det har ändrats en del efter Rysslands anfall mot Ukraina. Jag uppfattar det som att den ryskspråkiga befolkningen är tyst, men att det under ytan finns spänningar där många nog sympatiserar med Ryssland och tycker att frågan inte är så svartvit. Men de rysktalande är inte en homogen grupp, och kom ursprungligen från olika delar av Sovjetrepubliken.

Övergången till ett fritt land går via en tid av kaos, där det är brist på allt. Det är en process du skriver detaljerat om. I glappet försöker personerna i din bok köpa saker som möjligen kan bli en värdefull handelsvara med tiden?

– Mycket detaljer kommer från ett samtal jag hade med en estnisk politiker som också var en gammal punkare. Han berättade massor om hur folk började köpa gamla kylskåp, lager med kondomer och annat, i hopp om att kunna göra affärer med dem. Det var till och med någon som försökte kränga en gammal atomubåt. Metallstölderna var många och det kunde vara lönsamt att stjäla en staty för att smälta ner den.

Du har också exempel på hur estländarna löste problem med fattigdom och varubrist. Kan du beskriva hur en Sovjetmedborgare kunde ordna med smink och en någorlunda modern klädsel?

– När det gällde mode och skönhet fanns det ju begränsningar både i utbud och ekonomi. Men man löste det. I Estland fanns till exempel tidningen Siluett, med modereportage och tillhörande sömnadsmönster, och någon rysk motsvarighet har också funnits. Det var mycket gör-det-själv och inte minst i Estland kunde vissa dessutom få tag i grejer från väst genom till exempel släktingar på besök. Man hade sitt gamla läppstift och puder som kanske luktade fan. Har man inget hårspray så funkar det med något ur städskrubben och det sista skrapet i kefirflaskan funkar som ansiktsmask.

Du kan ju ryska. Hur mycket följer du med i den inhemska rapporteringen om vad som händer med kriget?

– Inte mycket alls, och det är inte ofta jag använder språket idag. Det är ett bekymmer att jag har blivit något av en fröken Ryssland här. Det händer att jag tackar nej till förfrågningar om att skriva eller komma och tala på ställen, där de vill att jag kommenterar hur kriget utvecklas eller hur samhället har påverkats under Putins tid vid makten. Det jag vet något om är bara hur enskilda personer talar och verka tänka.

Har du något exempel på det?

– Det märks i subtila saker att propagandan i medier har påverkat människor, där folk har börjat säga märkliga saker. Ett exempel är när jag och min väninna var i Sankt Petersburg, och mötte en rysk barnhjärtkirurg i hotellbaren. Han var så obegripligt macho och nästan skrek åt oss att Sverige hade gått helt åt helvete, och att vi borde återgå till det gamla patriarkala systemet. Han trodde sig också veta att vi egentligen inte var svenskor, eftersom svenska kvinnor inte klär sig i svart.

I ”Väderfenomen” spelar radioaktivt avfall en roll. Idag diskuteras kärnkraften på nytt, medan frågan om avfall inte uppmärksammas mycket alls. Vad säger du om det?

– Det är ett exempel på hur frågorna om klimat och miljö inte kopplas samman. En olycka som den i Tjernobyl kanske inte kan hända igen, men där finns andra sätt det kan gå åt helvete på. Att då producera livsfarligt avfall som kommer att finnas kvar i en tid som är så avlägsen att det kanske inte ens finns människor där, är obegripligt.

Du är en prisad och översatt författare. Din första roman ”Absolut noll” fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset. Väderfenomen nominerades till Augustpriset och fick tidningen VI:s litteraturpris. Hur ser ditt författarliv ut idag?

– (Skrattar) Och här sitter jag i soffan, i min Volvouniform. Författarlivet har gått lite fram och tillbaka. och jag knegar alltså fortfarande. En tids stipendieregn gjorde att jag under en period kunde skriva på heltid, men märkte att jag blev uttråkad och inte var så inspirerad då.

Försäljningen av svenska romaner har gått ner. Hur har upplagorna för dina tidigare böcker sett ut?

– Det har varierat kraftigt där någon sålde i flera tusen exemplar och andra i ungefär tvåhundra.

The post Helgporträttet: ”Kraften kom ur lusten att jävlas med ett system” first appeared on Opulens.

STATUSFÖRLUST. ”I den postsovjetiska världen är armén i Ryssland absolut inget heroiskt eller statusfyllt, det är snarast som att ‘gå till sjöss’ var i Sverige för ett knappt sekel sen. Ett slags sista utväg för att få en utkomst, en plats i samhället”, skriver Jesper Nordström.

Putin är inte Hitler. Det är mer som skiljer än förenar och det främsta synes mig vara den helt nollställda bristen på ideologi hos Vladimir. Utan att på något sätt försvara Hitler så hade han i alla fall patos i klassisk retorisk anda och leddes av en vision och var en svärmisk känslomänska. Putin är endast ledd av “ideologin Putin”.

Uppväxt som ensambarn i en känslostukad familj i Leningrads slum, slug kameleontisk påläggskalv i KGB och sedan assistent till borgmästaren i samma stad var han mästerlig i konsten att vara en grå eminens som skar pipor i vassen. När Jeltsin med sin vodka och “knipa damer i ändan” och dansa på podiet med ryska armens manskör visade sig vara lite väl mycket klyschigt rysk för ryssarna så satt Putin tyst och effektiv på kontoret och byggde nätverk. Så vips tog han över.

En sådan ingenjörsmässig kyla kräver till slut ett ideologiskt utanpåverk, en ursäkt för en makthunger som närmast kan liknas vid den italienska renässansens bankirfamiljer som i machiavellisk anda hade så stora förmögenheter att de kunde bygga upp egna arméer.

Så satte han då i gång ett krig för att visa att Ryssland minsann är gammalt, starkt och består av rediga karlakarlar mot ett väst som utmålas som vekt, degenererat och “bögigt”. Detta i ett Ryssland som är i fritt fall av misär, vodka och moraliskt och ekonomiskt sönderfall. Sen tar Putin och poserar med lite kristen tro genom att tända ett ljus i kyrkan och den rysk-ortodoxa patriarken tycker det är motiverat att anfalla Ukraina för att väst tvingar på oss prideparader.

Kriget blir Putins tunna fernissa av “stark landsfader” i en tid när hans egofixerade maktfullkomlighet allt mer blir uppenbar. Det är närmast skrattretande uppenbart och ett exempel på överkompensation hos ett impotent land. Leendet tynar när vi inser att detta är den mentala fröbädden till att det i Butja hittats en död treårig flicka med underlivet helt blodigt söndertrasat efter en våldtäkt. Men denna toxiska tomt skorrande maskulinitet är ändå en sunnanvind jämfört med mentaliteten och inkompetensen hos den ryska armén som alltid varit på dekis.

Redan 1945 visade den sig som det odisciplinerade framrullande rövarband den var i Ostpreussen, ett scenario som var 1900-talets största krigsbrottssituation med oräkneliga övergrepp som till slut fick kvinnor i civilbefolkningen att kväva sina barn och sen hänga sig i en bjälke i stallet för att inte bli våldtagna för åttionde gången. Att Berlin redan var en grushög på grund av bomber gjorde kriget mer till strid i kuperad terräng än stadsstrid. Och stadsstrid visar sig vara något de inte hanterar uppenbarligen.

I den postsovjetiska världen är armén i Ryssland absolut inget heroiskt eller statusfyllt, det är snarast som att “gå till sjöss” var i Sverige för ett knappt sekel sen. Ett slags sista utväg för att få en utkomst, en plats i samhället. Den består av marginaliserade etniska minoriteter långt bort i Sibirien. Eliten i Sankt Petersburg och Moskva sänder sannerligen inte sina söner i krig, de köper lägenheter i London åt sina barn i stället. Putin behövs här som en spinndoktor för en allt mer hycklande och förljugen livsstil hos den ekonomiska eliten men i ärlighetens namn behövs det inte mer än en puls nu hos oss för genomskåda allt. Det ryska lögnmaskineriet är helt enkelt skrattretande.

The post Det skrattretande ryska lögnmaskineriet first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I skuggan av Ukrainakriget funderar Jesper Nordström över den musikkultur som fanns i Ryssland under den sovjetiska eran.

Är det rätt att rekommendera sovjetiska skivor mitt under det pågående Ukrainakriget? Ja, om det är musik som visar på vad Ryssland också kunde ha blivit, bortom den totalitära, imperialistiska eran. Fast vi måste ändå börja med Stalin.

När han drog sin sista suck 1953 så gick också en lättnadens suck genom Sovjetunionen då insikten fanns att en viss modernisering och rörelse mot väst var nödvändig. Samtidigt gick man in i kalla krigets epok där en viss del av tänkandet i Kreml innebar att inte särskilja sig från väst utan snarare visa att man hängde med. I rymdkapplöpningen låg Sovjet först till att börja med och det var även som om de försökte sig på ett slags musikkapplöpning.

På den här tiden var ju elektronisk musik mer ett slags högteknologisk materialsport där det sannerligen inte handlade om att göra fräcka ljud på någon billig plastig gadget. Så grundade man då Vyacheslav Valerianovich Mescherins statliga orkester för elektroakustiska instrument i slutet av 1950-talet.

Typiskt nog kopplades orkestern till partiets officiella radiostation. De agerade även som underhållningsorkester i diplomatiska sammanhang. Jag kan för min inre syn se någon ambassadör sitta och dricka vodka med Chrusjtjov. Att orkestern sedan gjorde en loungeaktig variant av “Internationalen” till Sputniks färd gör dem till ett sådant typiskt fenomen som får den ironiska hipsterattityden till Sovjet att svalla och den typen av mottagande är jag kritisk till. Så här kunde det låta om orkestern.

Jag tror nämligen att den här musiken inte gjordes så mycket på grund av Kreml utan snarare trots Kreml. Mycket av den sovjetiska kulturen verkar ha präglats av konsten att “lura” censuren och gå emot den socialrealistiska linjen. Under en vag flagg om “nöje åt folket” kunde ganska mycket ta sig igenom censurens nålsöga.

Som den kombinerade tv-showen och skivan från 1984 som syftade till att det skulle bli peppig morgongymnastik åt hemmafruarna.

Ett gäng anonyma musiker som nog hört en hel del Giorgio Moroder och high energy disco samarbetade med Moskvas svar på Susanne Lanefeldt. Ofta när jag hör sovjetisk populärmusik frågar jag mig hur mycket av influenser från Väst som verkligen kan ha nått fram ändå till musikälskare i ett slutet samhälle.

Jag tycker det visar på hur Ryssland faktiskt skulle kunna bli en del av ett liberalt öppet Europa.

Nu verkar utvecklingen tyvärr istället gå åt ett Ryssland som kommer att påminna om ett helt isolationistiskt Nordkorea.

The post Veckans vax: När Öst mötte Väst first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström berättar den här veckan om ett loppisfynd i form av en lp med musik från det forna Sovjetunionen.

När jag slog till på detta udda album på Furubodas Second Hand gick jag på omslaget rakt av. Jag förväntade mig något väldigt mäktigt och ryskt av den bistra välrakade kraftkarlen på omslaget att döma.

Kanske något så där bullrande som när Röda Arméns Manskör framför ”The Song of the Volga Boatmen”.

Men detta visade sig vara något helt annat.

Martinyoz Yosopov (1925-1992) sägs nämligen vara en av Uzbekistans främsta förvaltare av landets folkmusik och gijakspelare och tja, jag får väl tro på den uzbekistanska Wikipediartikeln som jag kört genom en översättningsapp.

Som om detta inte vore obskyrt nog är det strikt talat inte uzbekistansk musik utan en tradition från Khwarezm och vad ska man jämföra detta med? Tornedalsfinska? Katalanska? Galicien i östra Polen som sträcker sig in i Ukraina? Världen är ju faktiskt full av regioner vars nationella status är flytande.

Att den här musiken ens gavs ut var i linje med Kremls beslut att stävja separatism och vapenskrammel, ett flertal forna delrepublikers unika musik och särart dokumenterades på vinyl i Sovjetunionen. Baktanken var att förstås att vinna ett erkännande av det väldiga Sovjetimperiets kulturella mångfald och rikedom beträffande regionala särarter.

Allt mitt informationssökande runt denna platta blir till slut bottenlöst så då säger jag till mig själv: “nu bryter jag här”.

Så bort med hjärnan, in med hjärtat, och talar till hjärtat gör sannerligen den här musiken. Lyssna här!

Det är intensivt, nasalt och högspänt men med ett rent melodiskt lugn, vagt påminnande om den smäktande västerländska symfonitraditionen och något jag gärna ägnar en genomgående genomlyssning, inte bara spelar för att få en snabb exotisk kick i form av en låt här och där.

Det är nog rätt befriande att inte förstå texten. Något säger mig nämligen att det textmässiga inslaget högst sannolikt är väldigt romantiskt och såsigt.

The post Veckans vax: Folkmusik från Uzbekistan first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström har den här veckan plockat fram två vinyler från det forna Sovjetimperiet och reflekterar över behovet av flärd och fägring i den gamla dikataturstaten.

Den här veckans vax ska handla om två skivor från Sovjetunionen. Två skivor som är resultatet av att man i Kreml pekat med hela handen och skapat orkestrar. Det är något av en politisk ironi att man i Sovjet var så noga med att förvalta sitt högkulturella arv från det Ryssland som fanns före revolutionen och där det verkligen hade glittrat av borgerlig överklasskultur.

När det gäller Tjajkovskijs årstidssvit  med stycken skrivna för varje månad ger vi oss dock ut på landsbygden i ett storslaget panorama och i dessa tider när allt skall ha klimatvinkling är det uppfriskande att vinterskildringen verkligen ger inre bilder av rimfrost, slädar och björnskinnspälsar. Något helt annat än det blaskiga gråväder som i skrivande stund råder här utanför.

Tjajkovskij blev offer för en framväxande nationalism och kritiserades för att vara allt för västorienterad i sin samtid, rätt så mind-boggling i mina ögon eftersom jag alltid sett honom som en närmast arketypiskt rysk tonsättare.

I akt och mening att främja det ryska grundades 1919 “N P Osipovs statliga akademiska orkester” – ett av flera namn den fick. Kanske var de många namnbytena ett resultat av politisk intern turbulens.

Här är det i all fall ryskt för hela rubeln, det är balalajka med extra darr och smör och det tar man väl till sig i små portioner. Detta till skillnad från Tjajkovskijs verk som i sin dynamik och föränderliga karaktär lockar en att fortsätta med på ljudresan.

Lite ironiskt är i sammanhanget att förståsigpåare när det gäller folkmusik påvisar att det är folkmusik med en touch av klassiska arrangemang som orkestern haft som ledstjärna.

Men varför inte? Denna besatthet av äkthet och gränsdragningar som finns både på yttersta vänster- och högerkanten i det politiska spektrumet är en hämsko för förnyelse.

Sedan var det ju det här med behovet av flärd och fägring i kommunistdiktaturen. Tydligen drog dirigenten Evgenij Svetlanov till sig ovanligt stor kvinnlig publik, och för all del – han är väl inte direkt skadlig för näthinnan.

The post Veckans vax: Sovjetisk flärd och fägring first appeared on Opulens.

Missionsverksamhet är något jag länge förknippade med Afrika och unken kulturimperialism. Vi här i väst och I-länder åker till U-länder för trycka ner Jesus i halsen på folk med sina egna traditioner och trossystem. Men visst det förekom ju även mer handfasta hjälpprojekt som uppbyggnad av jordbruk, ekonomi och vaccinering i kristendomens namn, så det är ett komplext fenomen.

Fast så fanns ju också mission med inriktning på öst, tydligen för att motverka den ateism som var del av marxism-leninismen innanför järnridån. Med större risk och insatser kanske, då det helt enkelt sågs som subversiv verksamhet.

Som i fallet med den här EP:n, “Underjordiska kyrkan i Sovjet sjunger”, inhandlad på Citykyrkans Loppis i Örkelljunga. För er som inte känner till orten kan jag säga det är Skånes Jönköping med en frikyrka i snart sagt varje kvarter och där lokaltidningens insändare ofta har bibelreferenser i stil med Lukas 8:18.

Har du som jag en märklig fascination för penibel Jesuspop är det dessa skivbackar du skall dammsuga.

Som så mycket kristen amatörmusik på vinyl flyger det mesta helt under radarn. Är det en dokumentation av ett sångprojekt eller begav man sig verkligen till Sovjet med en bunt skivor för att dela ut som typ  flygblad? Det senare möjliga scenariot är ju onekligen ämne för lite ett slags “John Le Carré-mystik” där en figur från Filadelfiakyrkan står iförd trenchcoat och hatt och i smyg sprider lite falska svajiga svenska och ryska psalmer.

The post Veckans vax: Underjordisk sång first appeared on Opulens.

LÄTTLÄST. Anna-Lena Laurén åskådliggör lättläst och rappt de skillnader som fortfarande finns mellan Ryssland och väst, skriver Thomas Wihlman som läst hennes bok Sammetsdiktaturen.

Sammetsdiktaturen: Motståndare och medlöpare i dagens Ryssland
av Anna-Lena Laurén
Norstedts förlag
Finns även som e-bok

Jag måste erkänna att jag är uppvuxen med en dos rysskräck, samma sorts rysskräck som finlandssvenska utrikeskorrespondenten (DN och Hufvudstadsbladet) Anna-Lena Laurén inleder sin bok Sammetsdiktaturen med.

Laurén utgår ifrån pappans berättelse från kriget om de sovjetiska bombflygplanen som flög över Pargas och dennes rysskräck. Min utgår från min mor som kom till Sverige från Finland 1945, med minnet av släktingar, vänner och klasskamrater som skadats eller dött i kriget. Mormor föddes och växte upp i det som nu är en del av Ryssland, i Karelen, vid Ladogas strand. Dit kunde hon aldrig återvända.

Laurén åskådliggör lättläst och rappt de skillnader som fortfarande finns mellan Ryssland och väst. Hon erkänner att hon egentligen aldrig riktigt kan ta till sig det ryska tänkandet, de ryska attityderna, att hon trots ett antal år i Moskva och S:t Petersburg ändå så mycket står utanför. De utlänningar som efter bara några år tror sig vara en del av det ryska samhället, de har inte förstått på riktigt, säger hon. Ändå lyckas Laurén förmedla en kunskap om hur ryssarna tänker och en förståelse varför.

Men hon har också en annan ingång, det Ryssland som var på väg mot demokrati under 1990-talet. Det var inte så illa som det i efterhand har sagts, mycket hände, det öppnades upp för fri forskning (och vi bör minnas att även i det gamla Sovjetunionen fanns duktiga forskare och framstående vetenskapliga institutioner). Kanske hade Ryssland verkligen kunnat växla spår, både politisk och ekonomiskt, kunnat bli en anständig demokrati och bli av med korruptionen, tror Laurén. Kanske med en annan ledare än Jeltsin?

Om det nästan hände då, kan det hända igen, det är det hopp Laurén ger oss. Men kan man egentligen känna hopp för Putins Ryssland? Kan man känna hopp när ledningen ljuger som borstbindare, när förklaringar skiftar över attentatet mot Navalnyj eller något annat obekvämt, förklaringar som inte på något sätt bär sanningens prägel?

Och kan man känna hopp när inrikestrupperna rustas upp allt mer, när de som i någon liten mån, i ledande befattningar, stått för glimtar av öppenhet och icke-korruption, avskedas? Kan man känna hopp när man inte gör upp med sitt förflutna, Stalintidens massdödande, förföljelser av olika folkslag (och nu liksom i Sovjetunionen är ryssar det enda folkslag som accepteras)?

Det värsta, i mina ögon, är när Jurij Dimitrijev, i karelska Petrozavodsk (Petroskoi) döms till mångårigt fängelsestraff för pedofili, för att han letat fram gravarna med Stalintidens offer, ryssar, finnar, karelare… Laurén besöker denna skenrättegång. I Dimitrijevs gravar finns människor som i många fall kommit till Sovjetunionen för att de trodde på den kommunistiska ideologin men i stället blev dess offer. Dagens makthavare döljer denna verklighet och vill lägga skulden på andra (t.ex. Finland), trots de tydliga rättegångsprotokollen och de utdömda dödsstraffen som Dimitrijev nogsamt noterat.

Dagens Ryssland är, som Laurén påvisar, ett land med fuskare och sanningsdöljare. Men trots allt det ruskiga, kan det finnas hopp, därför att folk vågar protestera, i Chabarovsk, vid floden Sjies i nordvästra Ryssland, i Moskva. Detta därför att folk längst inne är trötta på tsaren Putin, trötta på en sanning som inte är en sanning, på riggade val (lagom mycket, för att ge en demokratisk fasad), trötta på att inte få del av det välstånd de förtjänar och som i stället hamnar hos oligarker som placerar detta kapital i lyxvillor och båtar i Västeuropa.

Hela dagens ryska samhälle, så tolkar jag Laurén, är en livslögn. Vissa saker kan inte sägas, annat kan sägas med betyder inte vad som sägs, en del sägs och görs bara som en formalitet så att byråkratin kan fortleva. Det bygger på medlöpare, något som Laurén också pekar på i boktiteln – ett aktuellt tema nyligen även i Geraldine Schwartz bok Medlöparna och Henrik Berggrens kommande bok Landet utanför.

Innerst inne hoppas jag, liksom säkert Laurén, att det ryska folket inte i längden står ut med Putin och hans regim. Kanske kan det med tiden till och med visas att vår rysskräck är obefogad och att medlöperiet kan utrotas.

The post Rapp skildring av dagens Ryssland first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Mot all falsk propaganda, alla falska nyheter som man fick under sovjettiden, och genom maskorna i censurens starka väv kan Kross ändå ge människorna hopp om någonting annat.” Jaan Kross är den mest översatta nutida estniska författaren. Enel Melberg berättar om hans Mellan tre farsoter. Ett romanverk i fyra band som inte tidigare funnits på svenska men som Melberg nu börjat översätta.

Jag har upptäckt att översättning är en utmärkt coronaterapi. Ju knepigare, desto bättre. Nu har jag ägnat de senaste månaderna åt att försöka börja överföra den estniske giganten Jaan Kross storverk i fyra band, Kolme katku vahel (Mellan tre farsoter) till svensk språkdräkt. Hittills har jag bara hunnit lappa ihop tre kapitel och det kommer att ta sin tid, precis som pandemin. Verket handlar om 1500-talet och berör även svensk historia, men har trots det ännu inte hittat något svenskt förlag. Det kom ut åren 1987-1989 och har getts ut på ryska, polska, tyska, finska, holländska och nu senast på engelska. Den litauiska är under arbete.

Det kanske inte främst är fråga om tre pandemier i Kross stora roman, även om det finns en stark pestskildring med. Snarare är det nog farsoter av historiskt och politiskt slag, som under århundradena har dragit över det lilla landet Estlandch som liksom pestvågorna kan ses som något som drabbar utifrån, utan att människan omedelbart förstår varför det är så.

Verket bygger på Balthasar Russows (1536-1600) livländska krönika och följer hans livsöde. Balthasar får förmånen att stiga upp ur den kuvade estniska bondeklassen in i den härskande tysk-svenska och slutligen bli den första estniska prästen; i Helgeandekyrkan i Reval (Tallinn). Under Russows levnadstid utbröt flera mindre epidemier, och den största beskriver han själv i sin krönika:

”Sommaren 1571 vid tiden för Jakobsdagen (25 juli) utbröt åter en häftig och kraftig pestvåg i Tallinn och hela Livland. I Tallinn gav den sig först till känna på apoteket och spreds sedan i hela staden. Och det dog många människor i pesten, unga som gamla. Och eftersom denna pestvåg fick sin början på apoteket, där alla annars söker hjälp, tröst och medicin, så skedde den otvivelaktigt inte utan Guds särskilda ingripande. Den Allsmäktige ville nämligen därmed visa att mediciner inte hjälper något mot de tre huvudbestraffningarna; pesten, kriget och dyrtiden, med vilka han straffar ohörsamma städer och länder…”

Det må nu vara hur det vill med de gudomliga bestraffningarna men nog känns det även idag som om människornas ovarsamhet gentemot naturen och varandra skulle straffa sig.

Den estniska historien är under vissa perioder starkt sammanflätad med den svenska.

Den estniska historien är under vissa perioder starkt sammanflätad med den svenska. Under Russows tid fanns de tyska godsägarna kvar i landet även om herrefolket delvis också var svenskar. Vid ett ryskt angrepp 1558 föll Tyska orden, som dominerat landet. De norra landskapen ställde sig 1561 under svenskt beskydd, liksom senare även Ösel, och bildade tillsammans Svenska Estland, medan tyskar och polacker delade resten av landet och ryssarna gjorde sina framstötar i öster. Denna tidsepok kan också representera det lilla Estlands roll som ständigt byte för olika stormakter medan det genom historien ändå har försökt bevara sin kultur och egenart.

Men det är inte bara detta århundrade som Kross vill tala om i sitt mäktiga verk. Han skrev det innan man ännu kunde märka någon ljusning eller något slut på den farsot som i Estland gick under namnet sovjetrepubliken Estland. Han gav ut det strax innan allt det hände som senare skulle resultera i den nya fria republiken Estland. Han hade själv varit deporterad till Gulag men sådant kunde han inte skriva om vid den tidpunkten. I stället ägnade han sig åt historiska skildringar, fast med förtäckta allusioner som i romanen Kejsarens galning (1978, på svenska 1983 i översättning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson). Den har som huvudperson en man som fått i uppgift av tsar Alexander I att liksom en medeltida narr alltid tala om sanningen för kejsaren, men som fängslas när han gör det. En skildring där man kunde läsa in andra despoter med munkavle i vapenskölden.

I farsotsromanen finns inga direkta anspelningar på nutiden. I stället kan vi läsa fram en allmän livsfilosofi som handlar om tilltro till människan och förvissning om att allt har ett slut, allt går över, det gäller bara att se tillräckligt långt.

Vi får ta del av Balthasars ungdom som skolelev i Reval, hans studieår i Tyskland, hans förälskelser och giftermål, liksom hans tjänst hos överheten, som han hela tiden måste anpassa sig till, samtidigt som han känner för och med sitt folk. Som präst får han bevittna, hjälpa och trösta vid ovan nämnda pestepidemi i Tallinn. En epidemi som skördar närmare tusen offer mitt under en belägring av staden, vilket sätter invånarna i en ofrivillig karantän. Den danske kung Magnus har tillsammans med storfursten av Moskva ingått en allians som ska försäkra Magnus hela Livland och inta landet från den svenske Johan III (vilket kan föra tankarna till en annan överenskommelse som gjordes över huvudet på de baltiska länderna 1939).

Den inringade staden får en stark realistisk skildring, samtidigt som man också kan läsa den på ett annat plan: ”palperare” med långnäbbade masker likt venetianska karnevalsmasker som får hållas i ett tillbommat hus för sig, snitta bölder och vårda de sjuka i långa handskar, fattigstugor översvämmade av sjuka och döende, begravningar utan klockringning för att inte meddela fienden om hur många som dött. Russow själv håller sig frisk med hjälp av torkade kantareller och ättika i ansiktet och på händerna. ”Att staden var omringad av fiender var under pesttiden å ena sidan bra – palperarna kunde inte fly ut ur staden, vilket hade skett tidigare, och å andra sidan även illa – man kunde inte begrava de döda annat än innanför murarna och de levande som man annars hade tillåtit att fly kunde inte heller de komma ut ur staden. Nu fick alla sitta i den pestdrabbade och låsta staden, precis som i ett brinnande hus med lås för dörrarna och galler för fönstren, och vänta. Kommer Gud att sända ett moln och ett regn som släcker elden, eller inte så att alla måste brinna inne…” När moskoviten och dansken får ge upp har även den belägrande armén drabbats av pesten. Och den här epidemin, liksom de tidigare får ett slut.

Mot all falsk propaganda, alla falska nyheter som man fick under sovjettiden, och genom maskorna i censurens starka väv kan Kross ändå ge människorna hopp om någonting annat. Det handlar om att tro på människan, hennes förmåga att uthärda och hennes möjligheter att ändra på det som kan kännas som ”Guds straff”. Det som bitvis kan vara självförvållat men ändå går över, om man bara ser tillräckligt långt.

I den första delen får den unge Balthasar bevittna hur ett italienskt lindansarpar, två bleka tvillingpojkar, tar sig fram och gör konster på en tumtjock lina spänd uppifrån tornet i S:t Olavskyrkan (Oleviste). ”Därifrån kom den i en rak linje över ängsremsan och vallgraven likt en fångad solstråle, och över stadsmuren genom mellanrummet mellan tornen Plate och Epping”, och ända bort till Luntmakarkullen, ”ett avstånd på mer än hundrafemtio famnar (1 famn= 1, 8 m)”, till en påle som slagits ner i marken där.

Lindansarkonsten har setts som en sinnebild för Kross eget skrivande under den sovjetiska ockupationen, hur man fick balansera och försöka behandla farliga ämnen utan att störta. Ett genomgående tema i boken är frågan vilka kompromisser man måste göra för att inte avstå från sina moraliska principer och fosterländska känslor under främmande herravälden.

Och vetskapen, att de hemskaste perioder i historien får ett slut, att imperier faller samman och pandemier trots allt går över, får henne att härda ut.

Men lika väl kan man se den unge Balthasars drift att få veta, hans ”jag måste undersöka saken…” som ett motto för boken. Han tar sig upp i tornet våning för våning, för att få veta hur det går till, vad det är som betingar ”underverket”. Vi får i en tämligen gastkramande stigning följa hans väg uppåt, på kalkstenstrappor och spiraltrappor högre och högre upp i det 159 meter höga tornet, (som mellan 1549 och 1625 sägs ha varit världens högsta torn) ända upp i den allt trängre spiran, tills han får se en av lindansarpojkarna gå ut på repet.

”[Han] mätte med blicken avståndet mellan pojken och gatan därnere: höjden på tvåhundrafemtio alnar drog igenom hans inälvor som ett vått snöre.” Han ser de båda pageklädda tvillingarna mötas på linan. ”Han såg den röde pagen stå lugnt ovanför tomheten, medan den gyllene återigen började göra konster, gick på händerna, utförde knappt märkbara vändningar och – men det var kanske redan en synvilla hos de överansträngda ögonen – till och med hjulade på repet. Men underverket låg ändå någon annanstans.” Han tror sig få förklaringen i den dryck han har sett den ene ta ur en bägare, innan han ger sig ut på den förfärande linan.

Bilden av den unge Balthasar på väg upp för det höga tornet, genom mörka skrymslen och skrämmande hörn, vid gluggar med hisnande utsikter: ”… den gapande tomheten nedanför förenades i en bedövande havsvattenfärgad fors, som rann ner, ner, ner rakt igenom hans eget ihåliga inre och försökte dra honom med sig”, medan han hela tiden drivs av sin vetgirighet, blir för mig en trösterik bild av människans förmåga att höja sig över de mest skräckinjagande tillstånd.

Människans vetgirighet och vetenskap för ändå framåt. Begäret att förklara och förstå hjälper henne vidare. Och vetskapen, att de hemskaste perioder i historien får ett slut, att imperier faller samman och pandemier trots allt går över, får henne att härda ut. Kanske kan vi också lära oss någonting av det. Det gäller bara att ta sig upp i tornet och få lite överblick.

”En blå kaskad av tomhet försökte även här rinna igenom honom varje gång han vände på huvudet, men de sträva golvbräderna under hans mage och sida ingav honom ändå en viss trygghet”.

The post Mellan tre farsoter first appeared on Opulens.

HOTBILD. När i nutid rysk påverkan på den amerikanska politiken diskuteras, då har vi våra egna historiska erfarenheter att spegla oss mot. Kanske har vi också redan eller kommer att få ett nutida Naftasyndikat? Är Huawei ett kinesiskt sådant? undrar Thomas Wihlman.

Naftasyndikat – Berättelsen om direktör Kruse och Stalins oljebolag i Sverige av Fredrik Malm
Carlssons Bokförlag

På marknaden, med bolag och handel, men också i politiken är den miljö som Fredrik Malms Naftasyndikat utspelar sig i. En dåtidshistoria om spridandet av en politisk lära med skumma metoder, men också något vi behöver reflektera över i nutiden.

Titeln på den här boken skulle kanske vara, om den hämtades från CNN, ”Russia’s meddling in Swedish political affairs”. Fredrik Malms Naftasyndikat handlar dock inte om nutid, utan om 1900-talshistoria, där Sovjetunionen växer fram till en global stormakt.

Det handlar om sidor av vår svenska historia som vi förträngt, som vi kanske glömt eller helt enkelt aldrig känt till. Inte minst handlar det om den svenska kommunistiska rörelsen, hur den splittras och fraktioneras, hur den stödjer Sovjetunionens politik men också får ekonomiskt stöd därifrån. Det handlar även om skumraskaffär och spioneri, allt under täckmanteln av ett oljebolag, Naftasyndikat, som på 1930-talet tar stora marknadsandelar i Sverige och snabbt växer från noll bensinstationer till sexhundra.

Malm går grundligt tillväga i sin beskrivning, som för honom också är en egen släkthistoria. Bakgrunden till detta engagemang, för en upptagen riksdagsman som Malm, är att den som styrde i kulisserna var Malms egen morfars far, Einar Kruse. Malm har intervjuat, gått till källorna (inklusive gamla Säpoarkiv) och gjort detta under loppet av flera år, vid sidan om uppdraget som riksdagsman.

I Naftasyndikat förs vi inledningsvis drygt 100 år tillbaka i tiden, till åren kring ryska revolutionen och decennierna därefter. Perioden och dess vänsterrörelser skildras som i en lättläst historiebok. Framför allt gör Malm en omfattande beskrivning av splittringen inom den svenska socialistiska rörelsen, mellan dem som ville gå en demokratisk väg och de som förespråkade proletariatets diktatur. I boken figurerar därför Branting, Kihlbom och Sillén, hur de förhåller sig till Lenin och Trotskij samt till det faktum att Sovjetunionen vill ha insyn, kontroll och inflytande över vänstern. I ett senare skede möter vi också Aleksandra Kollontaj, den ryska ambassadören. Malm berör även den finländska Graftonaffären, en omfattande vapensmuggling i österbottniska skärgården, som främst handlade om att befria Finland från tsarens överhöghet, men där också de ryska kommunisterna skulle få vapen till kampen mot tsaren. (Min egen morfar, sägs det, var en av dem som deltog i aktiviteter för att bli av med ryssarna och för att skapa ett självständigt Finland.) Det som ändå är viktigt, och bokens stora bidrag, är att Malm blottlägger hur svenskar och ryssar arbetar tillsammans samt hur bensinbolaget Naftasyndikat blir en spioncentral med företaget som fasad.

Det tog några år, till 1924, efter oktoberkuppen och oktoberrevolten, som Malm uttrycker det, innan det blev formellt tillåtet att idka handel med Sovjetunionen, exempelvis genom import av olja från Baku. En av dem som inledningsvis spelar stor roll är Olof Aschberg, journalisten Robert Aschbergs farfar, som tjänar stora pengar på ljusskygg handel. Utifrån detta finner vi upprinnelsen till Naftasyndikat.

Bankmannen och socialisten Aschberg startade Svenska Ekonomiaktiebolaget och var genom detta tidigt involverad i affärer med Sovjetunionen. Kruse, också bankman men mer hårdför kommunist, möter Aschberg när Sverige 1924 erkänner Sovjetunionen, och kontakterna mellan dem inleds. Kruse arbetade då på den sovjetiska handelsdelegationen. Efter några år avvecklar Aschberg 1930 sitt ägande i bolaget, kanske därför att han förespråkar en mjukare form av socialism, kanske också därför att verksamheten är mindre lönsam. Sovjetunionens statsbank kliver i stället in som huvudägare, och Kruse får en central roll både för Svenska Ekonomiaktiebolaget, för bildandet av Naftasyndikat och för den svenska kommunismen, inte minst för den ekonomiska sidan

Så småningom drar sig Aschberg ur samarbetet, förmodligen därför att det finns större pengar att tjäna på annat håll, medan Kruse blir alltmer betydelsefull. Einar Kruse var tornedaling och en duktig ekonom som inledde sin bana på Handelsbanken. Men hans kommunistiska sympatier förde honom allt djupare in i politiken, så att han till sist blev centralfigur i både legala affärer och det som gick under radarn.

Naftasyndikats affärsmöjligheter uppstod i första hand genom avtal med IC (Bilägarnas Inköpscentral), som företrädde den framväxande skaran bilister. Genom avtalet fick IC tillgång till en stor aktör på marknaden som kunde sätta stopp för de stora oljebolagens, till exempel Standard Oil och Shell, prishöjningar. År 1931 går Naftasyndikat in på marknaden genom egna bensinmackar, under namnet Nafta, och så småningom servar man hela 600 mackar.

I sin avhandling om utländska direktinvesteringar i Sverige 1895–1945 skriver Sven Nordlund: ”Vid utgången av 1920-talet behärskades den svenska oljemarknaden i stort sett av de till den internationella kartellen anslutna brittiska och ame­rikanska bolagen. Ett irritationsmoment utgjorde emellertid de oberoende utländska oljebolagen och framför allt då det statsägda sovjetiska Sojusneftexport i Moskvas svenska dotterbolag, AB Naftasyndikatet, som etablerades i Stockholm 1928”.

Med andra ord fick Naftasyndikat en positiv effekt för de svenska konsumenterna. Men, som Malm konstaterar, i huvudsak var det en täckmantel för sovjetiska spioner. Som anställda av bolaget kunde de resa runt i Sverige i affärssyfte. I realiteten var dessa medarbetare oftast okunniga när det gäller bensin och bensindistribution, men desto kunnigare på subversiv verksamhet.

Sammanfattningsvis kan sägas att de ljusskygga affärer som Kruse var inblandad i spelar en central roll för den svenska kommunistiska rörelsen i form av SKP och senare VPK, men att hans agerande även gynnar Komintern och Sovjetunionen.

När Kruse avlider 1960 hyllas han i partipressen för sina insatser för det kommunistiska partiet, först SKP, sedan VPK, men i övrigt har han uppenbarligen försökt hålla sig från media och offentligheten. Det som träder fram är bilden av en ytterst hängiven, asketisk, plikttrogen person, som knappt skyr några medel för att uppnå sina ideologiska mål. När konflikter uppstår visar Kruse upp sina hårda nypor, bland annat genom en ytterst hårdför personalpolitik. Genom sitt agerande bidrar ändå Kruse till mycket, såsom att dagens VPK äger en stor, högt värderad fastighet i centrala Stockholm, Kungsgatan 84.

Det är ändå beklagligt att personen Kruse inte träder fram och analyseras mer. Baksidestexten om att boken är som en släktkrönika känns därför något missvisande. Det handlar i stället främst om affärer, köp av rysk olja, penningtransaktioner, täckmantel för sovjetiskt opinionspåverkan, och i allt detta var det av Kruse styrda oljebolaget Naftasyndikat centralt.

Möjligen för att motivera att det handlar om en släktkrönika tecknar Malm avslutningsvis en tämligen ingående bild av sin morfar, Kjell Kruse, också han kommunist, beskriven som begåvad, trevlig och omtyckt, men samtidigt en oengagerad far och en obotlig klantskalle. En klantskalle var inte Einar, kan vi förstå, men Malm avslutar sin bok med: ”Jag skulle aldrig vilja ha att göra med min morfars far, Einar Kruse.” Kanske är det här vi finner svaret till den skissartade teckningen av Einar Kruse.

Naftasyndikat är intressant, välskriven och lättläst, men med begränsningar. Är det så att hela projektet blivit övermäktigt för bokens författare, den starkt engagerade, hårt arbetande riksdagsmannen Fredrik Malm, eftersom han tydligt deklarerar att för honom är ämnet nu uttömt? Som Malm avslutningsvis konstaterar, det finns mycket nu att gräva i för forskare och andra intresserade av historia och säkerhetspolitik.

Inte heller för han diskussionen vidare, om stormakters inflytande och agerande, och gör ingen egentlig analys. Vad kan vi lära av ett 1900-tals Sverige och dess relationer till stormakter? Finns det likheter med nutiden? Hur kan vi förhindra påverkansoperationer idag? Hur ser vi på dem idag som försöker förvandla det svenska samhället i mer totalitär riktning, vare sig hotet kommer från vänster eller höger?

När i nutid rysk påverkan på den amerikanska politiken diskuteras, då har vi våra egna historiska erfarenheter att spegla oss mot. Kanske har vi också redan eller kommer att få ett nutida Naftasyndikat? Är Huawei ett kinesiskt sådant? Och vilka är det idag som går Rysslands ärenden? Malm har genom sin bok väckt tankar, trots att han själv avstår från mer djupgående analyser.

The post Storyn om Stalins olja first appeared on Opulens.

VINYL. Denna fredag berättar Jesper Nordström om en LP-skiva från det forna Sovjetunionen.

Runt Norra Grängesbergsgatan i Malmö finns inte mycket av äktsvenskt. Port efter port med arabiska kulturföreningar, somaliska religiösa sällskap, x antal kurslokaler för lika många sorters yoga. Så egentligen blir jag inte förvånad när jag i en dammig secondhandbutik hittar en LP som jag först tror innehåller en slags dixiejazz. På omslaget är det fullt med kyrilliska, och för mig okända, bokstäver.

Det visar sig verkligen vara en rejäl uppförsbacke i motvind att sätta namn på vad det är jag har funnit. Först får jag namnet på artisten som, via lite hjälp från min kusin som är Rysslandskännare, visar sig vara Vagif Mirzeyev, född 1953 and still going strong, med en uppsjö framträdanden tillgängliga på Youtube.

Men sedan blir det stopp. Det enda som kommer upp på Wikipedia är hur många filmer Mirzeyev har varit med i och vilka musikmedaljer han har erhållit. Jag tänker att information om forna Sovjetimperiets kulturhjältar ska tas med en nypa salt.

Det redigeras och överdrivs rätt rejält  i propagandasyfte på dessa sidor, men såvitt jag förstår är det en av de få skivor som spelats in av denna renodlade konsertartist, och detta i samband med 70-års jubileet för Oktoberrevolutionen. Att man då lät en musiker, som förvaltar den azerbajdzjanska folkmusiktraditionen, delta i hyllningarna är ju anmärkningsvärt. Min spontana tanke är att det skulle vara något mera mustigt och typiskt ryskt som önskades av makthavarna.

Däremot är Vagif Mirzeyevs musik inte särskilt mustig eller vidare typiskt rysk. Det är en minst sagt intensiv, för att inte säga gällt nasal, och påfrestande folkmusik som man nog måste vara uppvuxen med för att kunna njuta av skillnader och nyanser.

Att han i Azerbajdzjan mer betraktas som skådespelare än musiker förklaras av att det här finns en tradition av färgsprakande musikaler, liknande bollywoodstilen.

Fastän att skivan visade sig inte vara jazz ställer jag den bredvid Charlie Parker, för flödet och intensiteten i musiken har på sätt och vis likheter.

The post Veckans vax: Folkmusik från Azerbajdzjan first appeared on Opulens.

REPLIK. “Det är hög tid för en seriös diskussion om hur den historiska enigheten mot antisemitism ska återupprättas”, anser Tord Björk. “Ett märkligt inlägg” skrev Mats Marcusson efter Tord Björks första artikel om vad han menar är en relativisering av Förintelsen. Nu fortsätter debatten.

Vi kan och bör motsäga oss alla staters missbruk av historia och återupprätta en historisk enigheten i kampen mot antisemitism var budskapet i min artikel Stoppa relativiseringen av Förintelsen. Det sätt som Europeiska unionen (EU) tillsammans med Ryssland polariserar debatten är skadligt för den enighet som nu behövs, inte minst när Malmö står värd för Förintelsekonferensen dit nu Trump och Putin bjudits in. EU missbrukar historien genom att sudda bort vad som händer före och efter Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjet, medan Ryssland gör tvärtom. I min artikel tar jag uttryckligen upp denna pakt som Ryssland suddar bort. Mats Marcussons svar är inte ärligt eftersom han påstår att jag stödjer Rysslands utsuddande när jag uttryckligen gör motsatsen.

Marcusson påstår att varken EU-resolutionen eller EU:s museum House of European History ”inte på något sätt” innebär att ”nazismen och kommunismen likställs”. Här grundar sig Marcusson inte på citat ur min artikel där jag är konkret visar på vilket sätt EU:s initiativ alltmer visar på likheter, men inte säger det Marcusson polemiserar mot. Det hindrar en seriös diskussion om det tendenser som går att peka på inte minst i det av EU grundade House of European History i Bryssel.

I min artikel skrev jag om denna EU-institution: ”Där presenteras Sovjet och Nazityskland som bägge förtryckande regimer som organiserade folkmord. Steg tas alltmer mot att likställa Nazityskland med den sovjetiska regimen.” Texter och bilder visar att så är fallet.

Detta kommer till uttryck i museet genom påståendet att Sovjet och Nazityskland organiserade folkmord. Det är att relativisera Förintelsen. På stora videoskärmar som lutar sig högt över besökarna visas bild efter bild av hur likartade diktaturer är. Det hela avslutas med att hammaren och skäran exponeras samtidigt som hakkorset exponeras bredvid. I utställningen går att läsa:

“Stalinismen och nazismen hade mycket olika socio-politiska bakgrunder och drevs av olika politiska övertygelser. I hjärtat av den kommunistiska ideologin låg klasskampen, medan för nazisterna var den centrala frågan ras. Ändå hade de många likheter. Båda systemen drevs av en ledare: Joseph Stalin i Sovjetunionen och Adolf Hitler i Tyskland. Båda hade gett sig uppdraget att förändra världen och lät sig inte hindras av någonting för att lyckas. Trots olika karaktär, använde bägge ideologi, propaganda, terror och folkmord för att manipulera, underkuva och döda miljon- tals människor.” (egen översättning)

Europaparlamentets resolution från september 2019 går ännu längre. Den historia som gällt i skolböcker och i den allmänna debatten om fascismens aggressiva framväxt i små och stora stater som Tyskland, Japan och Italien som förklarats varit avgörande för starten av Andra världskriget ställs nu i skymundan. Att demokratierna med sin eftergiftspolitik banade vägen för denna utveckling likaså. Skeendet försvinner till förmån för en enda händelse, Nazitysklands och Sovjets ingående av en så kallad icke-angreppspakt också kallad Molotov-Ribbentrop-pakten vars mest avgörande innehåll fanns i hemliga tillägg om indelning av intressezoner i östra Europa vilket utnyttjades av Sovjet efter att Tyskland anfallit Polen 1939.

Att stämpla de som kritiserar EU:s omskrivning av historien som anhängare av Rysslands syn på historia är ett billigt argument utan saklig grund.

Tyskland, Rumänien, Ungern, Slovakien, Kroatien, Italien och Finland deltog i attacken på Sovjetunionen 1941 och är alla medlemstater i EU. När EU:s parlamentariker suddar bort detta tillsammans med att Sovjet bidrog mer än något annat land till segern över Nazityskland är det att missbruka historien för egen vinning.

House of European History och EU:s resolution förenas i sitt fördömande av Sovjet som folkmordsstat. Försöken att dölja att detta innebär en relativisering av Förintelsen genom att säga att utrotandet av judar var unikt håller inte. Varje folkmord är unikt. Att stämpla de som kritiserar EU:s omskrivning av historien som anhängare av Rysslands syn på historia är ett billigt argument utan saklig grund.

Dovid Katz är kanske den person som mer än någon annan stått upp mot likställande i praktiken av Sovjet och Nazityskland genom att se bägge som utövare av folkmord. Han är expert på Jiddisch i Vilnius och driver hemsidan defendinghistory.com. Han menar att EU tar till sig en syn på Andra världskriget och likheter mellan kommunism och fascism som lett till en ny form av förnekelse av Förintelsen.

I Östeuropa är en gammaldags form av förnekelse av Förintelsen inte möjligt. Den gemensamma ordern att mörda alla judar och kommunistiska kommissarier under anfallet på Sovjetunionen utgick från den tyska krigsmaktens generalstab och utfördes tillsammans med lokala medhjälpare som inte sällan agerade på eget initiativ. Flera länder i Östeuropa menar idag att två folkmord begicks under Andra världskriget. Ett tyskt mot judar och ett sovjetiskt mot folk i de länder de ockuperade. I Litauen har det gått så långt att det är förbjudet att förneka denna syn på historien där litauers deltagande i Förintelsen förpassas till glömskan.

Katz menar att denna dubbla folkmordsteori är den nya formen för förnekelse av Förintelsen. Han vänder sig särskilt mot den av EU stödda Plattformen för Europas minne och samvete med säte i Prag. Denna plattform växte fram under europeiska konservativa partiers agerande för att uppmärksamma kommunismens brott. Den svenske moderaten Göran Lindblad var dessa partiers företrädare i Europarådet där kampanjen startade 2006 och blev sedan ordförande för plattformen fram till nyligen. Denna plattform presenterar den deklaration man grundar sig på genom att inte bara sätta hakkorset och hammaren och skäran bredvid varandra. De för symbolerna samman för att skapa bilden av att de två symbolerna uttrycker ett och detsamma. I EU-resolutionen anges denna organisation som vill skriva om skolböcker i hela EU som viktig att stödja.

Det är inte bara högern och östeuropeiska stater som drivit på för en omskrivning av historien som leder till relativisering av Förintelsen. Även näringslivet har haft en avgörande roll, särskilt i Sverige. Med stora medel till förfogande stödjer Svenskt Näringsliv olika tankesmedjor och projekt som Frivärld och Upplysning om kommunismen, den första svenska organisationen att ansluta sig till Plattformen i Prag. Denna organisation menar att den globala rättviserörelsens kritik av orättvisa handelsavtal och att offentlig sektor och naturen görs till handelsvara är fylld av nykommunister presenterade som ideologiska arvtagare till den terror som utvecklades i Sovjet. Sju av de utpekade organisationerna bestod främst av syndikalister och anarkister som var bland de första som utsattes för terror och mördades i Sovjetunionen, något som inte bekymrar historieförfalskare betalda av Svenskt Näringsliv.

Sverige var det första landet i Europa som stödde de östeuropeiska staternas och högerns synsätt. Tillsammans med Upplysning om kommunismen uppmärksammade Alliansenregeringen den dag Plattformen för Europas minne och samvete driver på för att göra till en dag då offer för nazistisk och kommunistiska brott ska uppmärksammas samtidigt. Detta till åminnelse av den händelse som nu EU-parlamentarikerna vill se som särskilt viktig att ensamt lyfta fram som vägröjare för Andra världskriget, Molotov-Ribbentrop-pakten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Näringslivet behöver inte längre projektet Upplysning om kommunismen då statliga myndigheter och EU i hög grad tagit över framhävandet av Sovjet och kommunism som pådrivare bakom folkmord. Istället ser man gärna att de som kritiserar den omskrivning av historien man bidragit till stämplas som anhängare av Rysslands syn på utrikespolitik och historia. Medarbetaren Henrik Sundbom på det av Svenskt Näringsliv finansierade Frivärld har på uppdrag för Atlantic Council skrivit om Sverige i rapporten Kremlins’ Trojan Horses. Här kritiseras ett möte i Moskva mot nazism 2012. Deltagande på detta möte, oavsett vad deltagaren sagt, ses som argument för att vara led i Kremls strategi mot Sverige och väst. Bland deltagarna fanns många från ledande judiska organisationer som Anti Defamation League och US Jewish Council samt Dovid Katz vilka inte nämns och även undertecknad som särskilt utpekas. Lisa Bjurwald för i Dagens Arena fram att Gunnar Hökmark som är ordförande i Frivärld i dagspolitiska syften menar att Socialdemokraterna urholkar antisemitismen samtidigt som han söker vitmåla moderaternas närmande till Sverigedemokraterna, som hon menar har långt större problem med antisemitism än Socialdemokraterna.

Svenskt Näringsliv har just fyllt på 200 miljoner till tankesmedjor som Frivärld och projekt man vill ska föra ut deras syn i samhällsdebatten. EU satsade en halv miljard bara på förberedelserna av House of European History. EU satsar i år 80 miljoner till projekt om europeisk hågkomst EU i linje med EU:s resolution från september inom ramen för programmet Ett Europa för medborgarna.

Det är hög tid för en seriös diskussion om hur den historiska enigheten mot antisemitism ska återupprättas och hur nya och gamla former för relativisering av Förintelsen från olika håll ska motverkas.

The post Hög tid att ifrågasätta historiemissbruk first appeared on Opulens.