TEATER. ”Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra,” skriver Lena Torquato Lidén som sett ”Sonetter” på Göteborgs stadsteater.

Sonetter
Studion Göteborgs stadsteater

På en scen bestående av en sorts stor matta som välver sig bakåt som en våg projiceras ord och bilder från ett England för 400 år sedan medan fem aktörer, i rörelse, delar på uppgiften att recitera dessa mästerverk på vers.

Det som föreställningen fångar in är den till synes helt tidlösa upplevelsen av att vara människa. Shakespeares texter handlar om kärlek, svartsjuka, otrohet och naturens och tidens växlingar. Skådespelarna är så olika varandra och i introduktionen, som nästan gränsar till en liten uppläxning om hur man bygger upp en sonett och var den kommer ifrån, poängteras att de inte tar hänsyn till könsidentiteten i originaltexterna.

Och att testa att skrika orden i en stor megafon längst upp på kanten av scenen ger ett intryck av arg ungdom även om texten kanske inte alls hade den intentionen i sin ursprungliga utformning. Men Shakespeares sonetter i sin helhet uttrycker stark passion på olika sätt och visst kan stark kärlek också i vissa fall gränsa till ilska.

I ett parti, som upprepas, säger “ynglingen” att han älskar den han vänder sig till lika starkt som den andre älskar andra och det finns en hopplöshet i det brustna hjärtat. Här visas allvaret i ett förlorat slag om någon annans kärlek. Det är något som griper tag i mig.

Men jag betraktar föreställningen också som en lek och vi i publiken skrattar och tycker att tiden flyger. Skådespelarna stiger över gränserna också genom att gå ut i publiken och spraya med rosenvatten medan de i otakt läser olika texter vilket resulterar i en kakafoni.

I en annan scen, som jag tycker om, blir den äldsta i ensemblen, Philip Zandén, en mycket skicklig skådespelare, ”retad” för att skönheten vittrar med åren. Det talas om de svarta lockarna som blir vita och den äldre delen av publiken hummar i medhåll.

Sammanfattningsvis är det här en mycket njutbar föreställning där dans, text och skådespeleri sömlöst flyter in i varandra. Det är i linje med mycket annat i regi av Kenneth Kvarnström som i applådtacket ställer sig upp med den mästerliga översättaren Lena R Nilsson vid sin sida.

The post ”Sonetter” är en mycket njutbar föreställning first appeared on Opulens.

SHAKESPEARE. Bengt Eriksson har läst Tova Gerges tolkningar av Shakespeares sonetter och tycker att de är bra. Men reflekterar samtidigt över den svåra konsten att översätta.

Sonetter av William Shakespeare
I tolkning av Tova Gerge
Nirstedt/Litteratur

Översättning eller tolkning? Går ens en översättning av skönlitteratur att åstadkomma utan att det blir en tolkning? Och särskilt då kanske av poesi. Om det ska gå måste ju översättaren frigöra sig från det mesta, till exempel samtiden, dagens språkbruk och sig själv. Ja, allt utom originaltexten (och, när det som här gäller ett äldre verk, dess tid).

Så jag frågar igen: Går det? Eller snarare, ska det verkligen gå? Är det något att sträva efter? Eftersom det inte går, som sagt. Kanske bör istället varje översättare ha som syfte och mening att tolka i sin nutid. Att, i det här fallet, överlämna William Shakespeares ”Sonetter” som tillgänglig, fungerande och ingripande lyrik i läsarnas tid – en förbindelse mellan då och nu.

Annars blir väl resultatet som bäst och mest ett historiskt dokument och som värst och sämst ett museiföremål i någon monter med en glasruta som skydd mellan sig och läsaren. Guiden pekar på föremålet och läsarna kan konstatera att så diktade alltså Shakespeare. Jaha. Men har det kommit någon ny diktsamling?

Den här recensionen hade också kunnat börja på följande sätt: Att vare sig översätta eller tolka Shakespeares ”Sonetter” till svenska är omöjligt. Det går bara inte, om översättaren/tolkaren ska hitta de motsvarande, exakt rätta svenska orden för Shakespeares sena engelska 1500- och tidiga 1600-talsord samtidigt som hen räknar rader och stavelser och dessutom ser till att rytmen stämmer.

Bara att ge upp, ju. Kanske bättre, för att få fram innehållet i sonetterna, att översätta rakt av till prosa? (Och rekommendera intresserade att läsa dem i original, för trots deras ålder är William Shakespeares 154 sonetter inte alls svårlästa idag heller.)

Gerge och Ström, en jämförelse

Med dessa inledningar skrivna vill jag säga att jag tycker Tova Gerge lyckas bra, så bra som jag tror är möjligt med sina tolkningar av sonetterna. Lika bra som Eva Ström häromåren lyckades med sina tolkningar. Jo, kanske småfult att jämföra men hennes bok ”Sonetter – William Shakespeare – Tolkning och kommentar Eva Ström” (Lind & Co, utgiven 2010) är den närmast föregående tolkningen av Shakespeare-sonetter som jag har läst så det blev omöjligt att inte ta fram den boken och jämföra.

Ström är kanske inte striktare men hon är strängare mot sig själv. Hon söker svenska ord som står Shakespeares engelska närmare. Gerge tolkar vildare och mer frisläppt, inte innehållsligt, där är bägge lika noga, men språkligt.

Intressant att jämföra hur de tolkar/tolkat, bägge två, var för sitt, men också hur själva böckerna är gjorda. Ström lät Shakespeares original inleda varje tolkning, de trycktes efter varandra, alltså original-tolkning, så att läsarens ögon snabbt kunde växla mellan originalet och tolkningen. Ett grepp som alltid fungerar bra. Ström skrev också en kommentar till varje tolkad dikt direkt efter tolkningen.

Tova Gerge skriver i stället ett essäliknande, högst personligt och ja, intimt efterord (med angivna notnummer) om William Shakespeare, hans sonettdikter och sina tolkningar. Ett lika spirituellt som självsvåldigt efterord, det är mycket läsvärt och ger en bra grund till förståelsen av hennes tolkningar, varför hon översätter och tolkar som hon gör.  

Efter efterordet kommer noterna med förtydliganden. Också detta fungerar väl men långt ifrån lika bra som Ströms omedelbara kommentarer. Vad gäller själva tolkningarna tänker jag inte gradera, Gerges respektive Ströms tolkningar konkurrerar inte. De kompletterar. Läs bägge! Det går alldeles utmärkt och ger en dubbel ingång till Shakespeare-sonetterna.

Gerge både vågar och fegar

Bägge lyckas/lyckades lika bra – och för all del lika dåligt eller inte så bra, ibland. (Främst tänker jag kanske på rytmerna som tar några snedsteg, fast Shakespeare själv kunde faktiskt också halta till.) Av just den anledning som jag tidigare redogjorde för: Det är omöjligt för någon enda översättare/tolkare att lyckas rätt igenom och fullt ut. Rytmen kan ta ett felsteg. Rimorden känns inte som de mest självklara. Ordföljden måste omvändas.

Det går bara inte att undvika. Tova Gerge har också skrivit ungdomspjäsen ”Så nätterna”, uppsättningen av teaterpjäsen föregick utgivningen av boken, med utgångspunkt från sina tolkningar av William Shakespeares sonetter. (En Romeo och Julia-berättelse som triangeldrama och det passar bra, för just så är också sonetterna.) Teaterrecensionerna innehöll en del kritik för nytolkningen av sonetterna medan den tryckta boken knappt uppmärksammats alls. Men hur har hon då tolkat:

Har Gerge översatt och tolkat med talspråk, för framförande på scen? Nja, hon tolkar inte på talspråk men använder enstaka talord – som ”dom”. Hon kan också foga in ett ”så” för att rytmen ska ramla på ändan.

Inte mer. Och det är synd, kan jag tycka. Att hon både vågar och fegar. (Som en recensent skrev när jag försökte göra något liknande med Sapfos dikter och fragment, tolka henne och dem samtida med idag. Då borde jag ha vågat ännu mer, enligt den recensionen.) I likhet med Gerge, som vågar mycket men fegar lite.

Intensivt efterord

Tolkandet hamnar liksom mitt emellan, det når inte ända fram till idag. För Shakespeare (liksom Sapfo) är dagsaktuella, fortfarande, just nu. Ja, nog kanske ännu mer idag, ännu mer behövliga. Ämnena för William Shakespeares sonetter – den unge, vackre mannen som sonetterna diktades till och om, den förbjudna kärleken och åtrån, alltså sex och poeten själv – befinner sig inte under ytan och i garderoben numera. Eller borde inte göra  det.

Läs Tova Gerges efterord, börja med att läsa det, hennes intensiva efterord, om hennes förhållande till sonetterna, snarast så, och till ämnet för sonetterna, till poeten Shakespeare och den unge mannen. Liksom vardagspersonligt skrivet, direkt tilltal, kroppsnära, såväl med hjärtat som kroppens övriga delar. Gerges förklarande – både för sig själv och läsarna, tror jag – efterord lägger grundstenar för läsningen av själva sonetterna.

Shakespeares första sonett

Jag måste ju citera något också när jag tyckt så mycket, ska avsluta med att citera hela William Shakespeares hela första sonett i Tova Gerges tolkning. Frågor: Är detta dåligt? En alltför modern tolkning? Svar: två gånger nej. Nej! I alla fall jag tycker att det här är bra. Läs! Och läs gärna högt för dig själv…

1.

Vi åtrår vackra väsens tillväxt, skörd,
en evig skönhets ros som motstår död,
men tids nog så blir mogen frukt förstörd,
och ättlingen bär minnet, ung och spröd.
Men binds du vid din egen klara blick,
och matar lågan med din egen växtsaft,
skapar du svält av överflöd du fick,
grymt blir det ljuva till din egen motkraft:
Din unga friskhet pryder världen nu,
ger bud om att det blir en praktfull vår,
Men din knopps innehåll begraver du,
du söta tölp, står snålt kvar där du står:
      Frossa nu inte, ömka världen, kom –
      i världen, inte graven, hungrar dom.

The post Den svåra konsten att översätta Shakespeare first appeared on Opulens.

VISIONÄR. Rainer Maria Rilke räknas till 1900-talets främsta diktare. Här tecknar Carsten Palmer Schale ett inträngande porträtt av en komplicerad författare vars diktning förmedlar en levande vision av en öppen och föränderlig verklighet.

Som den finlandssvenske litteraturforskaren och essäisten Michel Ekman framhållit var Rainer Maria Rilke var en paradoxal person. Rilke räknas tillsammans med kolleger som T S Eliot, James Joyce och Paul Valéry till den europeiska högmodernismens främsta namn. Men som person var Rilke egentligen inte alls modern. Tvärtom kan Rilke betraktas som omodern i flera viktiga avseenden.

Snarare än att vara ett med sin egen tid och tidsandan personifierade han istället de starka band som kan påvisas mellan romantikens och modernismens ideal. Detta trots att rabulistiska och historieförnekande inslag står att finna lite varstans i modernismen

Rilke levde för dikten. Hörnpelaren i hans självuppfattning var att han var en utvald, ett käril för den stora konsten. Allt annat fick foga sig: människorelationer, ekonomi, ansvar, personlig lycka.

Det hindrade inte att poeten föredrog ett bekvämt liv: hellre förstaklassbiljetter och lyxhotell än understöd till dotterns skolgång. Hellre umgänge med Europas grädda i slott och palats än med de arbetare han tidvis idealiserade i det han skrev. Och hela tiden, mer eller mindre förfinat, tiggarhanden utsträckt. Servila brev till nobiliteter, men också en ständig, ömtålig omsorg om den egna självständigheten som varken kärleksrelationer eller underdåniga tiggarvänskaper fick hota.

Rilkes liv var som ett korthus där varandra uppvägande konstruktioner för det mesta upprätthöll den ömtåliga balansen. Resultatet blev ensamhet och rotlöshet, men också den stora dikt som allt tjänade till att frambringa.

Redan från början vill jag här hävda att Rainer Maria Rilke sålunda framstår som en människa med tvivelaktiga personliga egenskaper, men också som en människa, som, efterhand, utvecklades till en mogen poet – 1907 – och slutligen till ett formidabelt diktargeni. Jag tänker på romanen ”Malte Laurids Brigge”, även känd som ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (tysk originaltitel: ”Die Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge”) (1910), Sonetterna till Orfeus (tyska: Die Sonette an Orpheus) (1923) och framför allt hans ”Duinoelegier” (1923).

Rilkes poetiska gärning kan indelas i åtminstone tre epoker: före 1907, 1907-10/12) och 1922-23. Mellan den andra och tredje epoken uppstod tystnad.

Från omkring 1890-talets början eller mitt till och med 1906 skrev han en ganska blommig, kladdig och lättvindig kärlekspoesi (som beundrades av dem som beundrar sådant). Från 1907 framstår han däremot som en gudabenådad och formstark poet. I dubbelvolymen ”Nya dikter”1907-08 finner vi en rad mästerverk, exempelvis den i gängse litteraturhandböcker kända dikten “Pantern”. 1910 utkommer den lätt kamouflerat autobiografiska romanen ”Malte Laurids Brigge”. Tystnad. 1922-23 exploderar hans gärning, och han skriver under mycket kort tid – några februariveckor 1922 – på sina sonetter (”Die Sonette an Orpheus”) och avslutade samtidigt det verkliga storverket ”Duinoelegier”, (tyska: Duineser Elegien), på svenska även utgiven som ”Duinoelegierna”.

Från 1923 och framåt brottades Rilke allt oftare med hälsoproblem som krävde många och långa vistelser på ett sanatorium i Territet, nära Montreux vid Genèvesjön. Hans tid i Paris mellan januari och augusti 1925 var ett försök att undgå sjukdomen genom byte av miljö och levnadsvillkor. Trots hälsoproblemen tillkom många värdefulla dikter under åren 1923-1926, bland annat ”Gong” och ”Mausoleum” samt ett omfattande lyriskt verk på franska. Kort före sin död diagnosticerades Rilkes sjukdom som leukemi. Poeten dog den 29 december 1926 på Valmontsanatoriet i Schweiz och han begravdes den 2 januari 1927 på Rarons kyrkogård väster om Visp.

Bakom, under och mellan raderna i hans verk finner vi emellertid just hans liv. Detta bör vi nog ha i minnet. Han omgav sig med ett entourage av (främst) unga kvinnor, ljög om sin härkomst, bodde på slott och herresäten, var politiskt reaktionär, på gränsen till fascist, brydde sig knappast alls om andra människor och profiterade ekonomiskt starkt på sin omgivning.

Enkel och elementär – men även orfisk.

Men inte heller detta är naturligtvis hela sanningen. Enligt till exempel Erik Lindegren var han en mycket komplex och mångdimensionell människa, och med sviter av barndom och uppväxt. Ett kosmiskt medium, en korsning mellan marionett och ängel.

Rilke var både romantiker – starkt influerad av Hölderlin (dessförinnan av den som poet betydligt sämre Heine) och en framtisvisionär. Även om det måhända kan vara svårt att tro. Enkel och elementär – men även orfisk. En man som spelade idealbilden av sig själv, både som människa och författare. Besatt av ångest och död och – inte minst i “Malte Laurids Brigge” – gestaltare av konflikten mellan “enskild död” och “fabriksmässig massdöd”.

Men, som antytts; mycket av detta bottnar i Rilkes uppväxt och ungdom. Med en halvgalen mor och en far som tvingade honom att vistas på en militärakademi mellan sitt tionde och 16:e år. Han sög dock näring, tycks det mig, både i liv och verk från både fiktion och fakta.

Romangestalten Malte Laurids Brigge är en dansk, lite vilsen poet, inspirerad av J.P Jacobsens Niels Lyhne. Detta verk överbryggar för övrigt – genom sin långa tillkomsttid (1904-10) – Rilkes, enligt min mening, begynnande poetiska mästerskap och höjdpunkten (jämte elegierna) i det senare, ”Nya dikter” (1907-08). Den ångest, fruktan och dödsskräck, som präglar romanen, återfinns också i mer stram och poetiskt pregnant version i ”Nya dikter”, och den överromantiska stilen lämnas en gång för alla därhän. Men det var “överromantiken” som först skapade hans berömmelse – inte minst genom översvallande kritik formulerad av vår egen Ellen Key (när han blev verkligt betydande övergav hon honom).

Jag kan här inte låta bli att en aning brutalt och provokativt hävda: det är ju så det brukar gå till när “populära författare” växer till sig och blir riktigt bra. Särskilt poeter, men också experimentella prosaförfattare.

Romanen om Brigge har för övrigt påverkat en rad författare, som W H Auden och T S Eliot, för att ge ett par exempel. Omvänt är den i stor utsträckning i sig påverkad av Goethe, Nietzsche, Dostojevskij och andra. Många av de konkreta detaljscenerierna i ”Malte Laurids Brigge” har dock, tycker jag, svårt att hålla jämna steg med en annan inspiratör: Sören Kierkegaard i dennes skarpsinniga ”Sjukdom till döds”.

Den serafiske Rilke blir förespråkare för tingens essens – och för det individuella jagets ensamhet och isolering.

Rilke själv lär ha hävdat, efter att ha läst Dostojevskijs “Döda huset” att han var väl förtrogen med en sibirisk straffånges belägenhet alltsedan sin militära tvångsvistelse från tioårsåldern.

Kontakten med skulptören Rodin kan här inte överskattas (Rilke skrev en bok om Rodin). Dels fick Rilke direktkontakt med de förkomna existenserna i Paris, dels stramade hans språk upp (som följd av iakttagelser av Rodins arbetssätt), något som utmärkt väl kommer till uttryck i ”Nya dikter”. Enskildheter utmejslas alltmer i flerdubbel bemärkelse. Rilkes tidigare “innerlighetsvisioner” förvandlas till gestaltningar av konkret liv. Den serafiske Rilke blir förespråkare för tingens essens – och för det individuella jagets ensamhet och isolering.

”Malte Laurids Brigge” är fylld av anspelningar på ton och stoff hos Gide, Bang, Dostojevskij, Baudelaire och framför allt J P Jacobsen. Ibsen, Sapfo och Gaspara Stampa passerar också revy. Tesen om “den enskilda döden” blir inte riktigt övertygande, men spänningen mellan rationellt och irrationellt gestaltas på ett mycket intressant sätt. Brigge – denne fiktive danske adelsman – representerar dock Rilkes inte bara fiktiva idéer, utan även hans faktiska livslögner.

Främst framträder i ”Malte Laurids Brigge”, vågar jag hävda, Rilkes oerhörda suggestibilitet och identitetsutplånande ångest, hans tingmystik och upplevelse av egen – och andras – vanmakt. Brigge är en människa som är den siste och den förste “i färd med att börja om från början”. ”Malte Laurids Brigge” är ett omistligt komplement till ”Nya dikter” och ”Duinoelegier”.

Han tycker sig höra en röst ur rymden, som direkt och osökt formar sig till versrader för honom

Rilkes ”Duinoelegier” var och är  –  måhända i vissa kretsar fortfarande – för Tyskland vad T S Eliots “Det öde landet” är för England. Eliots stora dikt publicerades 1922, Rilkes året därpå, 1923. Duinoelegierna följer, som sagt, efter ett långt uppehåll bakefter mästerverket Nya dikter 1907-08. Men verket har ändå sina rötter i tidigvintern 1912, när Rilke vistas som gäst på det dalmatinska slottet Duino nära Trieste. Han tycker sig höra en röst ur rymden, som direkt och osökt formar sig till versrader för honom:

Vem, om jag ropade, skulle väl höra min röst
i kretsen av änglar? Och även om en av dem plötsligt
tryckte mig till sitt bröst: hur skulle jag inte förintas
av hans starkare form?

Därmed var början på den första elegin – av tio – snart färdigskriven, och den följs strax av fragment till inledningsraderna till nummer tre och tio. Liksom nedkastade i en hast. Men sedan tar det – slut. Fram till i februari 1922, när en serie sonetter och delar av elegierna koncipieras enormt snabbt. Detta år är inspirerat på ett sätt jag inte känner motsvarigheten till (möjligen när Dostojevskij skrev stora delar av ”Idioten” på två månader).

”Duinoelegier” publiceras samma år som sonetterna 1923. ”Duinoelegier” är ett stramt, Hölderlin-lyriskt, metriskt (jämför med Vilhelm Ekelund och Gunnar Ekelöf!) och tematiskt mästerstycke. Stilen och tonen är mycket intensiv. Associationsflödet likaså, vilket bland annat givit upphov till att diktcykeln – som T S Eliots ”Det öde landet” – uppfattats som obegriplig. Det är den inte, läst med öppet sinne. Rilke menar för övrigt att elegierna inte bygger på idéer eller fiktion, utan på erfarenhet.

Rilkes änglar är tvetydiga väsen och ofta inte så lite skrämmande.

Människolivets korthet och obeständighet och dödens ofrånkomlighet är utgångspunkterna. Formmässigt är de mer eller mindre varierade. Ett huvudtema – det viktigaste, tror jag – är dialektiken mellan de trygga djuren, “änglarnas” frihet och människans utsatthet och svårigheter. Men vad står egentligen änglarna för, som vi möter redan i anslaget i den första elegin, och sedan får följa? “Änglarna” motsvarar åtminstone inte de änglar som vi exempelvis möter i katolsk konst – Rilke föddes i Prag och växte upp i katolsk miljö – exempelvis hos Botticelli eller Rafael. Rilkes änglar är tvetydiga väsen och ofta inte så lite skrämmande.

Ty det sköna är fara,
är en skräck som vi uthärdar knappt i dess början
och beundran är tacksamhet mest att vi sluppit
undan dess närhets hot. Förfärlig är änglarnas anblick.

Redan i ”Nya dikter” möter vi dem. Karin Boyes översättning av “Ängeln” lyder:

Med blott en vink avvisar han de ting
som kan förplikta eller stänga inne,
ty närmre, högre drager i hans sinne
det evigt kommande i sin ring.
Gestalter fyller rymden vart han vänder,
och kallar enär han beredd att gå.
Men lämna intet i hans lätta händer
av det som tynger dig – de kommer då
till dig i en natt i brottningskamp och prövning
och rasar genom huset som en storm
och kramar dig i skapelsens bedövning
och bryter loss dig ur din fasta form.

Änglarna liknar barnet med sin i positiv mening naiva och oförvillade blick. Änglarna liknar också den kallelsedrivne hjälten (prästen snarare än krigaren). Människans aktivitet pendlar mellan kärleken och det misslyckade. Hängivenhet för den Andre – den kärlek som inte kräver något gensvar – är höjden av det mänskliga, och sålunda änglalikt. Och det förblivande värdet i kärleken ligger i distansen och resignationen – inte i det flyktiga mötet eller den förledande närheten.

Ack, är det inte snart tid att den äldsta av plågor
en gång görs fruktbar, tid att vi lär oss
skiljas i kärlek från den som vi älskar
liksom strängen darrande skiljes från pilen
i längtan utöver sig själv? Ty intet kan äga bestånd.

Naturligtvis är Rilkes form alltför orolig – alltför modern – för att den skall kunna jämföras med den klassiska renheten hos en Dante eller en Milton, och inte heller har hans verk samma rätlinjiga klarhet och monumentalitet i uppbyggnaden som vi finner hos dem. I gengäld är han den poetiska koncentrationens mästersmed och överträffar åtminstone avgjort Milton i förmågan att pressa samman känslo- och tankeinnehållet i en pregnant formulering eller en överrumplande bild, som tycks mättad av erfarenhet och kontemplation.

Men även i sin teoretiska aspekt på tillvaron har han åtskilligt att ge och även om mycket i hans verk vid första ögonkastet kan tyckas fantastiskt och överspänt, så innehåller det i allmänhet en hållbar kärna av empirisk iakttagelse.

Rilkes uppfattning av djurlivet må gärna avfärdas som romantisk önskedröm och hans änglasymbolik må gärna förvisas till mytologins område, men kvar står den levande visionen av en öppen och föränderlig verklighet. Där är människan infogad som en länk i en oändlig serie av utvecklingsplan. En serie vars ursprung vi ännu inte kan skönja och vars kommande uppenbarelseformer vi endast glimtvis kan ana i ögonblick som bryter in i våra liv med den elementära intensiteten hos dunkla och okontrollerbara krafter.

The post Litterära klassiker: Rilke – ett motsägelsefullt geni first appeared on Opulens.

ESSÄ. För drygt ett år sedan skrev Arne Melberg i Opulens om Malte Perssons diktsamling Undergången  Läs här vad metrikexperten Johnny Edström har att säga om boken.

Ända sedan modernismen upphävde de gamla poetiska traditionerna och regelverken har frågan om rytmens roll i poesin varit central. Det tidiga 1900-talets uppbrott från de under flera hundra år fastställda normerna utmynnade under det sena 1900-talet och 00-talet i en öppen och osäker förhållning till rytm. Ömsom uttalat arytmiska och ömsom närmande sig det traditionella men på ett nytt sätt.

Bland de moderna poeter som vill vända tillbaka till traditionens strikta struktur är Malte Persson kanske den mest formalistiskt traditionsenliga av dem. Hans diktsamling från förra året, Undergången, är en närmast aggressivt traditionalistisk uppvisning i klassisk vers. Samlingen är inte bara imponerande i sin verstekniska precision, den ger oss också möjligheten att reflektera kring den roll som det strikta versmåttet har i modern poesi. Dess övergripande tema, den ständigt aktuella upplevelsen av alltings slut, ges också en unik prägel i Perssons klassiska versmått.

Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används.

Undergången är uppdelad i ett flertal mindre delar, alla med sina egna versformer i fokus. “Gudarna” är en stor samling sonetter uppdelade i tre sektioner. Dessa dominerar den första halvan av samlingen, men efter varje sektion varieras sonetterna med dikter i andra klassiska former som terzin och villanelle. Den andra halvan av samling består av en enda lång dikt skriven på blankvers, “Världen alltmer hastigt tillabakaspolad”, en hisnande färd genom världshistorien baklänges, där vi börjar år 2020 och färdas bit för bit bakåt till universums begynnelse.

När man först läser Undergången blir man direkt överraskad av hur regelbunden och strikt rytmen är. Betoningarna, radlängderna och rimmen är nästan alltid perfekt anpassade till den form som används. Sonetterna i “Gudarna” följer med nästan mekanisk precision de betoningar och rimscheman som sonettformen kräver. Samtidigt saknar inte versen dynamik och musikalitet. Det är också imponerande att språket inte på något sätt känns föråldrat, vilket det ibland gör i regelbunden sonettvers. Ta bara den inledande strofen i den första sonetten:

“Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar.
Hades håller ingen längre fången.
Ingen namnger vindarna som fläktar
Öde står parnassen och salongen.”

Strofen börjar med två kortare meningar, vilket inledningsvis ger ett mer ryckigt intryck, för att sedan steg för steg öppna upp med längre och mer flödande rader. Den andra raden har inga punkter, men där betonas gärna varannan stavelse. Den tredje raden har färre betoningar och känns friare, och dess rim med den första raden skapar en övergång från en gnagande frustration över gudarnas försvinnande till en alltmer motståndslös uppgivenhet. Perssons rytmer kan ofta uppvisa dessa sorters skiften mellan olika känslolägen, samtidigt som han aldrig överger sonettens strikta regelverk. Med rader som dessa lyckas Undergången skapa klassisk formbunden musikalitet med ett modernt språkbruk.

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga

Sonetten dominerar samlingen, men även andra klassiska versmått finns närvarande. Speciellt imponerande ur ett verstekniskt perspektiv är den längre terzinen “Övergiven byggnad”. Terzinen är ett medeltida versmått vars mest kända användning finns i Dantes Divina Comedia. Den består av ett flertal treradiga strofer, där den mittersta raden måste rimma med den första och tredje raden av nästa strof. På detta sätt lindas rimmen vidare i flera strofer, och formen kan snabbt bli väldigt svår att hantera. Men Persson klarar den rytmiska balansen galant. Ta till exempel de inledande två stroferna:

“Gå in här. In bland de förvridna träden
där krossat mörker mött en vittrad vind
och inget annat drag på välta bräden

Bli svald av grinet hos en svältfödd grind.
Träd in i rummets trädgård ingen krattat.
Det vissna ljuset gör en spegel blind”

Rytmen är framåtriktad, rimmen starka och påtagliga, och ingen aspekt är för obalanserad eller otymplig. Strofernas rim och rytmens snabba takt leder läsaren in i den öde byggnaden med en säker hand. Just denna säkerhet är hela samlingens mest påtagliga rytmiska intryck. Det finns nästan inte en enda rad eller ordval som inte känns noggrant utvalt för att passa i den versform som används.

Samtidigt som samlingens strikta formspråk fungerar som ett bevarande av traditioner är det också ett rekviem över den långsamma förlusten av dem. Undergången som koncept står inte bara för döden eller förstörelsen av civilisationen, men också förlusten av alla de tanketraditioner som civilisationen bidragit med i sin långsiktiga utveckling. Sonetterna i Gudarna behandlar en sorts allomfattande sorg som går bortom förlusten av någon enskild aspekt av verkligheten.

Den beklagar själva det totala försvinnandet av allt mänskligt. Alltså inte bara länderna och människorna och kulturen utan hela den mänskliga erfarenheten. Gudarna, Zeus och Hermes, står både för kulturen och fungerar som symboler för vår möjlighet att uttrycka oss över huvud taget. Om mänskligheten dör ut fullständigt finns det inte ens en klagosång som kan sörja vårt försvinnande.

Undergången belyses och behandlas på olika sätt i samlingen. Ett tidigt närvarande tema handlar om hur vi mer och mer förlorar vår kultur, hur de gudar som tidigare var levande företrädare för olika mänskliga känslor och företeelser nu är borta, när vi inte längre tror på dem har de inte längre någon relevans i våra liv. Med gudarna försvinner kulturen och därmed vår möjlighet att konstnärligt och känslomässigt behandla och förstå vår samtid. I en tidig sonett utropar han beklagande:

“Inget stort och heligt kommer fylla 
någon alls med vördnad eller fasa: 
inget liv och inget verk kan hylla 
dagars sol, och vilt mot natten rasa.”

Religionen var en grund för att kunna tolka och förstå både det goda och onda i världen, och när den försvinner blir världen plötsligt stum och oförklarlig.

Om förlusten av kulturen är ett tema i samlingen så är förlusten av hela mänskligheten och allt medvetande en annan. I en annan tidig sonett skriver Persson “Denna solnedgång ska ingen minnas, / tyst och utan namn roterar jorden”. När inget samhälle existerar kommer världens fortsatta existens vara utan uttolkare, vara där bara för sig själv och inte för något medvetande. Samlingens förhållningssätt till undergången är på det sättet total, sett från ett mänskligt perspektiv. Den beskriver den punkt, långt bort eller nära förestående, där människor slutar vara en del av världen.

I detta imponerande upphöjande och samtidiga sörjande av både den mänskliga kulturens traditioner och civilisationen som helhet finns det dock något som hämmar uttrycket. Samlingen domineras av en sorts enhetlighet som ibland kan kännas enkelspårig.

Alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt

Nästan alla dikter i samlingen berör samma tema, och de gör det med ganska lite variation. Klagosången över mänsklighetens försvinnande fortsätter utan att markant varieras. När Persson i slutet av samlingen utropar “Alla klockor kommer stanna. Stanna! / Inga klockor kommer ringa. Ringa!”, slår ångesten inte så hårt som den är tänkt att göra då denna ton redan har dominerat i över hundra sidor. Enformigheten syns också i rytmen. Sonetter kan skrivas i olika former och med olika rimscheman, men alla Undergångens sonetter är skrivna på exakt samma sätt. Formspråket och tematiken ekar kontinuerligt i samlingen, och efter ett tag försvinner lite av styrkan i budskapet.

Enformigheten innebär också att samlingen saknar en av poesins mest kraftfulla aspekter, de plötsliga ologiska vändningarna från en känsla till en annan genom poetens intuition.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”.

I en annan undergångssamling, Erik Lindegrens “Mannen utan väg”, som beskriver den hopplöshet och känslan av civilisationens slut som andra världskrigets utbrott frammanade i den tidens samhälle, kunde den rakt av apokalyptiska stämningen ibland avbrytas av plötsliga infall av något helt annat.

I en av dikterna verkar diktjaget ha blivit förälskad, och Lindegren skriver: “stilla som en brunn fylls rummet av dina drömmar”. Det är en gåtfullt och vacker bild av att fyllas av någon annans tankar, och den kommer plötsligt i en samling tillägnad livets hopplöshet. Ett annat exempel är T. S. Eliots klassiska “The Wasteland”, också ett verk som behandlar traditionens försvinnande.

Där avslutas den långa klagodikten med ett sorts förtröstansfullt citerande av små korta utdrag ur klassiska verk, och poeten utropar sorgset “these fragments I have shored against my ruins”. Det är inte direkt ett lyckligt påstående, men dikten avslutas åtminstone att det finns en sorts tröst i att något stannar kvar i ruinerna att kanske bygga vidare på i framtiden, eller att trösta sig med under den tid som är kvar. Perssons samling saknar för det mesta sådana plötsliga skiften och känns därför lite odynamisk i sitt uttryck.

Känslan av enformighet bryts dock av samlingens sista dikt, “Världen alltmer hastigt tillbakaspolad”. Dikten är en imponerande uppvisning i både form och innehåll. Den spolar tillbaka hela den mänskliga och naturvetenskapliga historien från år 2020 tillbaks till skapelsens början. Den börjar med att beskriva de mest betydelsefulla händelserna i nutid och går sedan i allt snabbare takt bakåt, genom 1900-talets decennier tillbaka genom århundradena ända tills den mänskliga civilisationen inte längre finns. Rytmen är en stadig blankvers, vilket är ett mindre strikt versmått, men ett melodiskt intryck består genom hela dikten. Intrycket är flödande, även innehållet är ett konstant flöde, en aldrig sinande uppräkning av historiska händelser:

Konfucius överser ett spannmålslager,
och anar inget om de ämbetsmän
som genom årtusenden följt hans lära.
När perserna med Cyrus tappar makt
tar babylonier upp den, men får kämpa
med meder och assyrier, med flera.

Händelserna som räknas upp kommer från alla delar av världen, och förloppet beskrivs som att det går framåt, medan det går längre och längre bak i tiden. Det är ett överväldigande myller av händelser och upplevelser, och i detta myller finner man någonting mer än bara tomheten till följd av undergången. Man finner ett slags tröst i världens och historiens storhet, i flödet av det oändliga antalet händelser som inträffat i historien. Bakåtspolandet kan ses som en reducering, som att vi bit för bit raderar vår historia. Men samtidigt blir det ett sätt att överblicka historien, att sammanfatta och förstå den.

Dessa händelser blir då Perssons fragment, som han likt Eliot använder för att skydda sig mot den överväldigande tomheten. I denna avslutande dikt ger Persson läsaren möjligheten till mer än ren tomhet, han ger oss en möjlighet till genuin reflektion över vad det mänskliga är, och vad det innebär att det kanske kommer att försvinna.

The post Traditionalistisk uppvisning i klassisk vers first appeared on Opulens.

MINIMALISM. Den amerikanska poeten Jen Bervins bok Nät utgör ett slags poetiskt palimpsest utifrån Shakespeares sonetter. Helena Lie låter sig imponeras av författarens och översättarens arbete.

Nät av Jen Bervin
Rámus 2018
Översättning Niclas Nilsson

För några år sedan släpptes William Shakespeares Sonetter på svenska i fantastisk tolkning och översättning av Eva Ström. Ett häpnadsväckande arbete som måste ha krävt om inte en enorm kärlek till Shakespeare, så åtminstone en kärlek till det svåra arbetet som sådant. Sonetterna som Shakespeare skrev i slutet på 1500-talet är inte helt lättuggade. För att över huvud taget ta in åtminstone några måste man ha både tålamod och beslutsamhet, i alla fall enligt min erfarenhet.

Den amerikanska poeten och konstnären Jen Bervin, än så länge ganska okänd i Sverige, utkom 2004 med diktboken Nets, ett slags poetiskt palimpsest utifrån sonetterna, där en del av dem rent grafiskt utgör bakgrund till några utvalda förstärkta ord ur varje dikt, vilka således bildar sin egen dikt i dikten.

Översättaren Niclas Nilsson har under flera år umgåtts med Nets i arbetet med att överföra Bervin till svenskan. Han säger i efterordet att uppgiften varit oerhört krävande och tagit väldigt lång tid. Jag tror honom. Den nyss utkomna Nät är till synes inte svårläst alls. Ganska fåordiga förstärkta ögonblick, ett extraherande som skapat minimalistiska oneliners med fin efterverkan.

Ibland konstaterande: timmar / droppar / som / destillat /… / Jag ser / fåror i dig / Hur kan jag vara äldre /… / Du är / skymd / av / vissna / ögon /… / Jag har sett / torn rasera / en / ruin

Ibland smärtsamt samtida: varför / räcker inte / du / mot min skam /… / ord / och / krig / förtär / världen /… / jag / skrev / av / den skuld / jag är.

Ibland en uppmaning: Skaka / mörka vatten / styr / allt / fel /… / håll mig / i / mitt namn

Detta tills man börjar fundera på vad där egentligen står och närmre studerar de grafiskt icke-förstärkta orden. Med en själv som upphovsperson via läsakten framträder då olika dikter beroende på hur man fäster blicken och ett reciprokt samspel text–läsare vecklar ut sig, som blir märkligt intressant och dubbelexponerande. En anarkistisk handling som tar plats utan författarnas vetskap, säkert med åtminstone Bervins välsignelse.

Jag såg Jen Bervin på litteraturklubben Stanza i Malmö för en sex–sju år sedan. Jag visste inte vem hon var, men greps omedelbart av hennes uppenbarelse och hennes framförande av Nets. Det var som om hon dekrypterat en poetisk kod.

Bervin har givit ut ungefär tio böcker i hemlandet. Att hon dessutom är ett multidisciplinärt konstnärligt under som låter sin konstnärliga praktik korsbefrukta vetenskapen gör inte min beundran mindre. Hon har genom åren prisats av en rad olika institut och innehar just nu ett artist-in-residence på Alice Kaplan Institute for Humanities i Illinois, USA. Det finns alltså en bred gärning här att upptäcka och fortsätta överföra, en handling / en kraft / en mörk gåva som transponeras till ljus och som vi bör ta del av.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Dubbelexponerad dikt first appeared on Opulens.