INTERNATIONELL POLITIK. Militarisering och krig dominerar världspolitiken, men motståndet växer. Internationella möten i Paris och London samlar fackföreningar och rörelser i kampen för fred, social rättvisa och solidaritet.

Världen befinner sig i ett historiskt skede präglat av ökande militära spänningar, återkommande krig och en snabb militarisering av både politik och ekonomi. I allt fler länder presenteras ökade försvarsbudgetar, nya militäravtal och närmare samarbete med stormaktsblock som nödvändiga svar på en osäker omvärld. Samtidigt pressas välfärdssystem tillbaka, levnadskostnader ökar och sociala klyftor fördjupas. Krig och upprustning framstår därmed inte som isolerade säkerhetsfrågor, utan som centrala uttryck för ett globalt system där imperialistiska intressen tillåts dominera över mänskliga behov.

Kriget i Iran, invasionerna av Libanon och Ukraina, folkmordet och blockaden av Gaza samt hot om nya militära upptrappningar i Mellanöstern är olika uttryck för samma grundläggande mönster: stormakter och militära allianser konkurrerar om makt, inflytande och strategiska positioner, medan civilbefolkningar betalar priset. I denna situation har motståndet vuxit. Miljoner människor har demonstrerat mot krig, vapenleveranser och nedskärningspolitik. Fackföreningar, sociala rörelser och solidaritetsinitiativ har sökt former för internationell samordning, i övertygelsen om att motståndet måste organiseras bortom nationsgränser.

Internationell samling i Paris mot krig och imperialism

Ett avgörande steg i denna riktning togs under hösten förra året, när en internationell samling mot krig och imperialism ägde rum i Paris den 4–5 oktober. Samlingen bestod av både en politisk konferens och ett stort öppet massmöte och samlade deltagare från ett tjugotal länder i Europa samt från Palestina och USA. Den representerade ett brett spektrum av fackföreningar, politiska organisationer, antikrigsnätverk och solidaritetsrörelser.

Massmötet i Paris blev samlingens mest synliga och kraftfulla uttryck. Över 4 000 människor fyllde Dôme de Paris, en arena som ofta förknippas med stora kulturella och politiska masshändelser. Det stora deltagarantalet vittnade om den uppdämda frustration som finns mot krigspolitiken, men också om en växande vilja till samordning. Samlingen var inte en spontan protest, utan resultatet av medvetet organiseringsarbete och internationella kontakter.

Det som särskilde mötet i Paris var dess politiska tyngd och sociala förankring. Många av de deltagande organisationerna står mitt i pågående kamp i sina hemländer: fackliga konfrontationer med regeringar kring krigsbudgetar, strejker mot nedskärningar, massdemonstrationer i solidaritet med Palestina och protester mot militärallianser. Detta gav diskussionerna en ovanlig konkretion. Samtalen handlade inte enbart om vad som borde göras, utan om vad som redan görs och hur detta kan stärkas och samordnas internationellt.

Krigets orsaker och den globala militariseringen

Under konferensdelen fördjupades analysen av krigets orsaker. En genomgående slutsats var att krig inte kan reduceras till konflikter mellan enskilda stater och ledare. Istället förstås de som ett resultat av ett globalt ekonomiskt och politiskt system där imperialism, vapenindustri och militärallianser är intimt sammankopplade. Upprustningen i Europa, Natos expansion och de ökande militärutgifterna beskrevs som delar av samma utveckling som samtidigt skapar tryck för social åtstramning och ökande repression inom länderna.

Solidariteten med Palestina var en central och sammanhållande fråga under hela samlingen. Blockaden av Gaza, bombningarna och den omfattande humanitära katastrofen diskuterades inte som en isolerad tragedi, utan som ett tydligt uttryck för imperialistiskt våld med brett internationellt stöd. Många talare betonade att folkmordet i Gaza är en global fråga som angår hela den internationella arbetarrörelsen. Samtidigt lyftes praktiska former av solidaritet fram: försök att bryta blockaden, internationella flottiljer, galor och fackliga blockader av vapenleveranser. Solidaritet definierades som handling snarare än symbol.

Trots olika nationella erfarenheter fanns en tydlig samsyn om att kriget drivs av stormaktsintressen där vanliga människor reduceras till brickor. Krav restes på omedelbart eldupphör, stopp för vapenleveranser och respekt för folkens rätt till självbestämmande utan imperialistisk inblandning från vare sig öst eller väst. Kriget beskrevs som ännu ett exempel på hur militarisering normaliseras på bekostnad av sociala rättigheter.

Kritik mot Nato och vägen framåt

Kritiken mot Nato och militära avtal löpte som en röd tråd genom diskussionerna. Flera delegater pekade på hur basavtal och integrering i militära strukturer ökar risken att dras in i krig, samtidigt som dessa åtaganden används för att rättfärdiga nedskärningar i välfärden. För Sveriges del nämndes särskilt risken med att långsiktigt binda landet till stormaktskonflikter utan folkligt inflytande.

Samtidigt präglades Paris-samlingen inte av hopplöshet. Tvärtom dominerade en känsla av ansvar och möjligheter. Det tydligaste uttrycket för detta var beslutet att inte låta mötet bli en engångshändelse. Redan under samlingen växte insikten fram att kraften som samlats måste tas vidare. Därför fattades beslut om att organisera en ny, ännu bredare internationell samling i London den 10–20 juni 2026.

Valet av London är politiskt laddat. Staden är ett centrum för europeisk och transatlantisk militär- och säkerhetspolitik, men också en plats med starka traditioner av folklig mobilisering och facklig kamp. Ambitionen är att Londonmötet ska samla fler deltagare än Paris, fördjupa samarbetet mellan fackföreningar och rörelser samt fungera som en gemensam plattform för fortsatt internationell organisering.

Nästa steg för internationell rörelse

Inför Londonmötet har mobiliseringen redan tagit fart. Särskilt betydelsefullt är det breda stödet från den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett stort antal fackförbund i England har anslutit sig och deltar aktivt i förberedelserna. Detta ger mötet en djup förankring i arbetarklassen och stärker möjligheten att koppla samman kampen mot krig med kampen för social rättvisa och välfärd.

Paris och London framstår därmed som två sammanhängande steg i uppbyggnaden av en internationell rörelse mot krig och imperialism. Paris visade att tusentals människor redan är beredda att organisera sig tillsammans över nationsgränser. London kan bli nästa avgörande moment, där analys, erfarenheter och solidaritet omsätts i gemensam handling.

I en tid då krig och militär upprustning presenteras som oundvikliga påminner dessa samlingar om något annat: att historien inte är förutbestämd. Internationell solidaritet, folklig organisering och gemensam kamp har tidigare förändrat världen och kan göra det igen.

Alla fackföreningar, organisationer, rörelser och enskilda uppmanas därför att delta i det internationella mötet i London den 10–20 juni 2026. Det som påbörjades i Paris är inte avslutat. London är nästa steg.

The post Internationell rörelse mot krig växer first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSSTATEN. Carsten Palmer Schale konstaterar att ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa: ”Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.”

Konsten att avveckla en välfärdsstat
En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet.
av Niklas Altermark och Åsa Plesner
Verbal förlag

Den aktuella boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat”, av Niklas Altermark och Åsa Plesner, är föredömligt pedagogisk, och skriven på ett stilistiskt elegant sätt. Perioden som avhandlas är 1980 till dags dato, 2024 (även om tonvikten ligger på de senaste 30 åren).

Budskapet är i sammanfattning detta: På statlig nivå skär politiker ner i socialförsäkringarna, framför allt i system där risken att skuldbeläggas är liten.

Borgerliga regeringar motiverar i regel dessa nedskärningar med att folk som lever på bidrag behöver en spark i baken, medan socialdemokratiska regeringar hänvisar till statsfinanserna. Men resultatet går i samma riktning oavsett regim.

Sjuka människor tvingas allt oftare bära konsekvenserna av sin sviktande hälsa. Kostnaderna förflyttas från staten till kommunerna.

Denna tendens förstärks av att staten håller hårt i statsbidragen. På den kommunala nivån skär man framför allt ner genom att ägna sig åt dolda besparingar.

Den kommunala kärnverksamheten – som den regionala – tenderar därmed att urholkas kraftigt, vilket förflyttar kostnader vidare till välfärdsarbeterare som förutsätts arbeta hårdare.

När de här grupperna sedan blir sjukskrivna flyttar kostnaderna tillbaka till staten i form av utgifter för socialförsäkringssystemen. 

Resultatet blir etablerandet av ett åtstramningspolitiskt kretslopp.

I löptexten utvecklas detta mer i detalj, även om samma argument återkommer som en sorts refräng.

Erodering av välfärdsstaten

En mycket viktig utgångspunkt – och slutsats – är följande:

Det finns inget stöd bland allmänheten för en minskad offentlig sektor. Privatiseringar är generellt sett impopulära.

Ändå har välfärden eroderats de senaste tre-fyra decennierna. Gradvis och i smyg. Med tal om ”nödvändighet” snarare än önskvärdhet (något som ses som orealistiskt).

Det mesta förefaller alltså omöjligt. I praktiken råder numera även en blocköverskridande konsensus.

De tre senaste decennierna har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat med cirka 15 procent. Detta har främst drabbat socialförsäkringarna och arbetsvillkoren i allmänhet.

Kraven inom äldreomsorgen har skärpts.

Hemtjänsten har blivit mindre tillgänglig.

Skolan har försämrat sina resultat och klasserna har blivit större.

Varslen inom sjukvården duggar tätt.

Stödet till de mest socialt utsatta minskar.

Administrationen sväller.

Men inget av detta nämns i partiledartalen eller i valmanifesten.

När det skärs ner i välfärden måste någon annan betala. Besparingar och kostnader cirkulerar och genererar nya besparingar och kostnadsförflyttningar.

Varför? ”Sverige har inte råd. Sverige är fattigt.” Så brukar det låta.

Det tycks otänkbart att låna eller investera mer än vad skatteintäkterna medger. Eller att höja skatterna. Eller att omfördela mellan inkomstskikten.

Nyliberalismen – en religion

Nyliberalismen har blivit religion (Spara offentligt, gynna de privata investerarna). Överge (därför) den klassiska expansionspolitiken och kräv alltid mer besparingar. Man kan inte reformera. Ty var skall pengarna komma ifrån?

Bristen på pengar är enligt författarna högst artificiell – och satsningarna på att undvika underskott till varje pris är ett credo.

Det finanspolitiska ramverket

De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består idag av i huvudsak fyra mål: ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentlig sektor, ett utgiftstak för staten samt ett krav på kommuner och regioner att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.

Skuldtak, utgiftstak, överskottsmål och regler för kommunernas och regionernas ekonomi är således ledord och styrmedel.

Eftersom det finanspolitiska ramverket innebär att statens utgifter måste finansieras ‘krona för krona’ betyder även detta mindre resurser till välfärd och annan offentlig verksamhet. 

Vad är ett skuldankare? 

Sedan 2019 kompletteras nämligen överskottsmålet sålunda med ett så kallat skuldankare. Innebörden av skuldankaret är att den offentliga skuldsättningen (Maastrichtskulden) bör uppgå till 35 procent av BNP på medellång sikt.

Redan år 2000 understeg den svenska skuldsättningen 60 procent och är idag nere på cirka 31 procent. Detta gör Sverige till ett av de minst offentligt skuldsatta länderna i EU.

Det andra kravet, att budgetunderskottet för ett enskilt år inte får vara större än tre procent, har även det visat sig svårt att leva upp till. Under 2023 så klarade drygt hälften av länderna det här målet. Störst underskott hade Italien vars underskott motsvarade en andel på hela 8 procent. Snittet för EU var även det högt och den genomsnittliga andelen var 7,4 procent. Sverige hade ett underskott som motsvarade cirka 0,6 procent vilket var sjätte bäst i hela EU.

Staten har sålunda skurit ner på exempelvis sjukförsäkringen och LSS. Välfärden minskar alltså, och välfärdsarbetarnas villkor försämras.

Skattesänkningar i stället för reformer

Men om arbetslösheten sjunker och fler betalar skatt uppstår ju ett utrymme att öka statens kostnader genom att genomföra reformer? Under de senaste decennierna har emellertid ökade intäkter ofta använts till att sänka skatter eller att betala av på statsskulden.

Från Alliansregeringens prat om bidragsfusk och latmaskar (2006-14) till S-regeringens likartade (men retoriskt annorlunda uttryckta) politik – med exempelvis bibehållna jobbskatteavdrag och striktare FK-bedömningar (2014-22) löper en blåröd tråd.

Mellan 1990 och i år (2024) har de direkta socialförsäkringskostnaderna mer än halverats (från drygt 9 procent till knappt 4 procent). Efter ”invandringsåret” 2015 har det – med undantag för pandemiepoken fortsatt.

De mest utsatta drabbas

Men att skära ner på ersättningar som täcker väldigt breda lager av befolkningen är riskabelt. Det är därför vi inte ser några stora åtstramningar av barnbidraget eller föräldrapenningen.

Det är de mest utsatta (sjuka, omsorgstagare, aktivitetssysselsatta, LSS etcetera) – och ofta tysta och medialt frånvarande – som får stå för fiolerna. Lidandet koncentreras och klyftorna växer. Välfärden måste bantas för att kunna räddas.

Besparingspolitik har blivit axiom

Statsbidragen stramas åt. Produktivitetsavdraget reduceras årligen för alla myndigheter (vilket innebär nedskärningar).

Bidragen till kommuner och landsting indexregleras inte i takt med inflationen. NPM har skapat ett tryck på kommuner och landsting att inte låta sig ”förslappas”.

Besparingspolitiken har blivit ett axiom. Kostnaderna för socialpolitiken flyttas från staten till främst kommunerna.

Men kommunerna skär också ner. Frivilligt eller av tvång. Budgetdisciplinen är a och o – vilket drabbar bland andra förskolorna, skolorna, äldreomsorgen och funktionshinderverksamheten.

Den försvagade kommunala ekonomin beror på många saker: demografin, minskade skatteintäkter, minskade statsbidrag, höjda krav på skola och omsorg. Tillfälliga projekt och en svällande administration. Totalutgifterna kan därmed bli de samma samtidigt som välfärden urholkas. 

Dolda nedskärningar

Hur hanteras då detta? Jo, man satsar på dolda nedskärningar.

I synnerhet beroende på att såväl nedskärningar som skattehöjningar – som är uppenbara – är impopulära bland väljarna. Och även kommunalpolitikerna – som riksdagspolitikerna – vill ju påfallande ofta bli omvalda.

Dolda nedskärningar kan se ut på olika sätt. Man kan ålägga en välfärdsnämnd ett effektiviseringskrav utan att specificera hur implementationen ska ske.

Man kan låta bli att räkna upp anslagen med kostnadsökningarna. Man kan låta en verksamhet hämta hem tidigare års underskott.

Välfärdsarbetarna drabbas

Sammantaget drabbar detta välfärdsarbetarna på golvet, liksom välfärdens mest utsatta patienter och klienter. Allt detta tenderar sedan i ett andra led att ”bukta ut” någon annanstans.

Samtidigt ökar kraven på de alltmer slitna medarbetarna. NPM kan dessutom bara mäta kvantitet – inte kvalitet. Och: eftersom det är de kortsiktiga kostnaderna som räknas, och det är för dessa vi har byggt institutioner och ramverk för att hålla nere, så får de långsiktiga vinsterna stryka på foten. Givet denna beskrivning förflyttar kommunala besparingar kostnaderna till välfärdsarbetarna. När dessa sedan blir sjuka återuppstår kostnaden som en utgift för den statliga sjukförsäkringen, vilket resulterar i ytterligare besparingskrav. Det samma gäller inom den regionala vården.

Efter dessa resonemang sammanfattar författarna hur cirkulationen av besparingar och kostnader i det svenska välfärdssystemet fungerar.

Det påstås att pengar saknas som i realiteten inte saknas. Vår institutionella finanspolitik skapar incitament för ständigt fler nedskärningar.

Utvecklingen blir självförstärkande. Konflikter mellan politikernas kortsiktiga intressen av att vinna val och samhällets behov av kloka – och långsiktigt hållbara – beslut skapas.

Marknadsekonomin har gradvis alltmer kommit att få ersätta politikernas roll. Den artificiella bristen på pengar blockerar satsningar på en moraliskt motiverad omfördelningspolitik. Klassklyftorna växer. Särskilt utsatta, och ofta nedtystade, grupper får bära allt yngre bördor. Mandatvis sockras medel- och överklassen med skattesänkningar.

Välfärsstaten avvecklas på falska grunder

Sverige avvecklar sålunda välfärden på falska grunder.

I det sjunde och sista kapitlet ställer författarna så frågan om vad som går att göra åt allt detta bedrövliga tillstånd. Här konstateras bland annat att, som vi sett, det nya och tysta systemskiftet inte skett slumpartat. Det bygger på falska premisser och ramverk som gynnar de redan rika och stegvis alltmer utarmar de utsatta.

Resursstarka grupper använder privata välfärdslösningar för att komplettera de offentliga. Ekonomiskt kapital skapar utrymme för att spara vid sidan om inför pensionen.

Socialt och kulturellt kapital behövs därutöver för att sätta barnen i kö till friskolan.

De privata systemen är dessutom utformade så, att de tär på de offentliga resurserna ännu mer, vilket återigen ökar besparingstrycket och i förlängningen motiven för att komplettera med ytterligare doser av privat välfärd.

Högern gynnas

Ovanpå detta gagnas högern av ett politiskt klimat som nedtonar vikten av ekonomisk omfördelning, jämlikhet och social trygghet.

Det största hotet påstås dessutom vara invandringen. I Sverige hittar vi sorgligt nog stödet för (SD) bland de grupper som först och främst drabbades av Alliansregeringens urholkningar av trygghetssystemen. Begripligt, så som debatten låter, men på sikt helt förödande för samhällsgemenskapen. Och förbättringar för de många ses alltså per definition som omöjliga – eftersom de ligger utanför budget. Vi måste därför bestraffa dem som anses skyldiga till förfallet. 

Den finanspolitiska ramverket – en fälla

Men hur skall vi då handla? Författarna förespråkar att vi vrider perspektivet 180 grader och gör det smärtsamt och skamligt att skära ner.

En starkare välfärd kräver alltså att vi höjer de politiska kostnaderna för politiker på alla nivåer, som inte ger tillräckliga resurser till välfärden. Ett sätt att göra detta, är att öka transparensen, så att exempelvis de dolda besparingarna görs synliga.

Ansvarsutkrävandet skull därmed underlättas. Den massmediala granskningen skulle behöva vässas. Kort sagt, heter det i boken, skulle anhängare av åtstramningspolitiken tvingas argumentera för varför den är motiverad.

Vidare. Det är i relation till överskottsmål, skuldankare och reglerna om hur kommuner får använda sina resurser som besluten fattas. Detta finanspolitiska ramverk har dock blivit en fälla. (För den som är intresserad av ett än vidare perspektiv än det som här presenteras hänvisar jag till Ali Esbatis utmärkta textsamling, som utkommer i dagarna. Där skärskådas bland annat marknadsfundamentalismens betydelse för människosynen, rasismen och ultraindividualismen.)

Vi borde satsa mer på välfärden

Ett land blir inte rikare för att de låter bli att investera i välfärd. Och snarare än en statsskuld borde vi tala om en ”investeringsskuld”, som består av alla de resurser vi låtit bli att använda för att bygga samhället starkare.

Vi vet ju dessutom att Sverige har en mycket låg utlandsskuld (31 procent av BNP just nu) och låg budgetskuld (0,6 procent av BNP just nu). Vi är alltså nästan sämst i klassen när det kommer till att bedriva expansiv politik!

Nu tycks (de flesta) politikerna – från höger till vänster – vara överens om att satsa så lite som möjligt på välfärden – eftersom vi ju inte har råd.

Tvärtom borde vi satsa mycket mer – och för alla medborgares skull. Särskilt bör vi satsa på de mest utsatta och mest marginaliserade. Därför att detta är det enda moraliskt försvarbara – och för att vi har mer än råd.

Knivskarpa argument

Vi har inte råd med en politik som låter de mest gynnade snylta på vår gemensamma välfärd. För övrigt är gränsen mellan att klara sig och att befinna sig i svår ekonomisk utsatthet porös och oförutsägbar. ”Alla kan halka på en isfläck”, som Altermark och Plesner så fyndigt uttrycker det.

”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa. Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.

The post Knivskarp och gedigen bok om välfärdsstatens avveckling first appeared on Opulens.

NATIONALDAG. “För många finländare är talko ett kort och kravfyllt ord som gett och ger många fina minnen av goda arbetsinsatser och trevligt socialt umgänge.” Idag den 6 december är det Finlands självständighetsdag. Rolf Karlman berättar om en finsk tradition av att kollektivt hjälpa varandra.

Det traditionella finländska sättet att klara av större arbeten var åtminstone tidigare att ordna talko. På finska heter ordet talkkot och står för kollektivt frivilligt arbete för att hjälpa sina grannar.

Under krigstiden fick talkotraditionen en ny blomstringsperiod. Talkon ordnades för all möjliga olika ändamål. Statsmakterna uppmuntrade verksamheten och en central organisation Suurtalkot ry. (ungefär ”Stortalkots riksförbund”) bildades och hade 58 medlemsorganisationer.

Talkoandan var god under kriget. Först arbetade man hemma på åkern och sedan gick man och hjälpte grannarna på kvällen. Företagen skickade sina anställda på talko för att till exempel hjälpa till under höbärgningen. Stadsborna uppmanades med särskilda affischer att delta i hötalkona. Affischerna kunde var utformade enligt följande: ”Stadsborna – ut till höängen! Har du tänkt på: 1. Att landsbygdens folk är vid fronten 2. Att det är ett tvingande behov att varje ledig stadsbo rycker in och fyller dessa luckor.”

Även barnen organiserades i talkoverksamhet. En speciell organisation bildades som kallades Nuorten talkoot (ungefär Ungdomens talko) bildades. Organisationen ordnade olika insamlingar. Det kunde röra sig om att samla kåda, lump eller ax. Teuvo Hämäläinen berättar i sin bok Vinterkrigets barn om att de karelska barnen som återvände till hemtrakterna efter att områdena återerövrats och samlade in metallskrot efter de hårda striderna. Ibland var det en farlig sysselsättning då det i terrängen fanns farliga minor och granater som inte hade detonerat. Barnen som deltog i talkon fick förtjänsttecken och märken från staten. Ofta skedde verksamheten i tävlingsform.

Krigsvintern 1942 var ytterst kall i Finland. Vedförråden tömdes. Då uppmanades till måttalkon vilket innebar att varje medborgare, man och kvinna, som förmådde skulle hugga en meter ved. Målet var att man skulle få ihop en miljon kubikmeter. Det uppnåddes utan problem. Tävlingar arrangerades mellan kommunerna. Vinnaren i tävlingen mellan kommunerna var Säynätsalo kommun där 78 procent av befolkningen deltog. En annan morot för deltagarna var att man kunde få ett hederstecken för en väl utförd prestation. Priset kallades för en kubikmeteryxa (mottikirves).

Även barnen och ungdomarna engagerades för att Finlands ”gröna guld”, det vill säga, skogen skulle kunna utnyttjas fullt ut. En som berördes berättar i Vinterkrigets barn: ”Efter skolan gick vi med yxor och sågar till alarna vid stranden av Kyröjärvi för att göra i ordning småved som användes i de gengasdrivna bilarna. Vi måste nog ha varit en lustig syn med våra skor med träsulor och det som vi hade till kläder under nödtiden. Men andan var minsann på topp. Talkoarbetsboken var den enda övningsboken för skoleleverna på den tiden. Den handledde nu kanske inte eleverna i deras sökande efter kunskap, men däremot formade den nog de grundläggande värden man kom att ha i livet. Att den var viktigt med arbete blev nog klart och tydligt. Å andra sidan var det en lärdom som man inte behövde förringa under bättre tider heller”.

Talkoverksamheten under kriget bars i stor utsträckning upp av kvinnorna. Marskalken Mannerheim riktade också i en berömd dagorder från den 10 maj 1942 ett tack till hemmafronten och speciellt Finlands mödrar som finns inom glas och ram i landets alla kyrkor; Till Finlands mödrar .

Talkoverksamheten fortsatte också i stor skala de första efterkrigsåren. När landet skulle byggas upp krävdes kollektiva insatser. När den så kallade Vapenbrödrabyn, som är en stadsdel i Vasa med frontmannahus, byggdes mellan 1946 och 1954 skedde det genom den traditionella talkoandan. Hela hus byggdes med frivillig hjälp åt krigsänkor och krigsinvalider. Kari Hotikainen berättar i sin bok Löpgravsvägen hur det gick till. Alla hjälptes åt att gjuta grunden. Då socklarna hade torkat restes stommen. När trossbottnarna var isolerade och golven ditspikade fylldes väggarna med sågspån och sedan sattes fönstren på plats. Sedan var det nästan klart. Den enkla ytterpanelen kallades lite föraktfullt för gärdesgårdspanel. Det var problem att få tag i riktigt tegel mer än till eldstäderna. Istället fick det bli surrogattegel av betong. Det typiska frontmannahuset från de första efterkrigsåren vägde omkring 150 000 kilo. Betongens andel av totalvikten är 100 000 kilo. Resten är trävirke, spik och isoleringsgsmaterial av i huvudsak sågspån och kutterspån.

Det är idag inte ovanligt att man ger en talkodag i gåva till en vän.

Talkotraditionen lever fortfarande vidare i Finland även om vi nu lever i en tidsålder där individuella projekt gäller. För många finländare är talko ett kort och kravfyllt ord som gett och ger många fina minnen av goda arbetsinsatser och trevligt socialt umgänge. Den äldre generationen betonar hur viktigt det är att man redan i barndomen får ta del av talkoandan. Förutsättningar för gångna tiders talkon är till en del borta då maskinerna tagit över. Nya arbetsprojekt tillkommer dock. Det är idag inte ovanligt att man ger en talkodag i gåva till en vän.

Numera avlidne författaren, läkaren, politikern och jazzmusikern Claes Andersson skriver i sin bok ”Stilla dagar i Mejlan” om talko. ”Otto (Claes Anderssons alter ego) bodde några år i staden Lovisa, där man sade att Lovisaborna klarade sig bra genom att hugga ved åt varandra. Medborgarsamhällets tradition att utbyta små tjänster, skänka en fisk och få lite potatis i gengäld, att få hjälp med bryggan en vår för att återgälda det med en bilskjuts senare, allt detta – liksom hela idén med talkoarbete åt varandra – hör till det finländska samhällets finaste traditioner.”

I artikelförfattarens tidigare sommarby Nämpnäs genomförs varje sommar något talkoprojekt. Det kan till exempel röra sig om ett större målningsarbete. Hela den långa ljusa sommarkvällen pågår arbetet och när det är klart blir det förtäring. Den årliga fiskarfesten är också ett arrangemang som bygger på bybornas kollektiva medverkan. De kollektiva städdagarna vår och höst i många bostadsområden betecknas som en slags svenskt talko. Där ligger dock tyngdpunkten på trevligt socialt umgänge med grannarna.

The post Det finländska samhällets finaste tradition first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. 2008 arbetade jag som beforskare av LSS-verksamheten i Skärholmen (i Stockholm). Jag bodde då hemma hos bekanta i Bagarmossen. Det hela – både det ena och det andra – var givande. Men sedan inträffade något som jag faktiskt tror få i Sverige varit med om. På hemvägen från Stockholm över Göteborg till mitt hem här i Hälleviksstrand på Orust i Bohuslän.

Jag träffade en romsk tiggare på Göteborgs centralstation. Hon ville självfallet att jag skulle ge henne lite pengar. Nu visade det sig emellertid att JAG saknade tio kronor för att kunna ta mig hem. Vi började diskutera. Efterhand förstod kvinnan MIN situation. Hon ville hjälpa mig, men vi hade lite svårt att kommunicera. Hon tog dock fram en femkrona. Då blev jag glad – men var ju tvungen att påpeka att detta inte räckte.

Hursomhelst. Efter lite viftningar och kramar och försök till diskussioner på olika språk tog hon fram sin halvtomma påse. Och jag tog upp en tiokrona. Och hon sa: ”GUL PENG”! Ja, nickade jag, fick min tiokrona och kunde komma hem. Jag är henne oändligt tacksam.

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Gul peng first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Många vill visa sitt stöd för krigsdrabbade i Ukraina – ett sätt är att kombinera välgörenhet med en kulturupplevelse.

Bland artisterna som engagerar sig finns Gina Dirawi, Peter Jöback och Helen Sjöholm.

När TV4 arrangerade insamlingsgalan “Sverige samlas och hjälper” i början av mars lyckades de få in över 40 miljoner kronor till organisationerna Unicef, Rädda Barnen, Röda Korset och UNHCR.

Men suget att skramla med hjälp av musik tycks inte vara över – nu planeras ytterligare en rad konserter och galor till stöd för krigsdrabbade i Ukraina.

.”Hela Sverige skramlar”:

2015 arrangerades “Hela Sverige skramlar”-galan på Globen i Stockholm, till stöd för människor på flykt. Nu meddelar arrangören att de – “tyvärr” – är tillbaka den 2 april.

Galan äger rum på samma plats som förra gången, men numera heter konsertlokalen Avicii Arena.

Bland artisterna som uppträder finns Gina Dirawi, Amason, Peter Jöback och årets Melodifestivalvinnare Cornelia Jakobs. Biljettintäkterna går till Internationella Röda korset, Proliska, UN Women, Fight for Right, Civil Rights Defenders och The Media Initiative for Human Rights.

“Hjälp Ukraina”:

Frälsningsarméns hus i Stockholm har bokat artister som Anna Järvinen, Helen Sjöholm, Jonathan Johansson, Caroline af Ugglas, Clara Klingenström och Stefan Sundström till sin musikgala “Hjälp Ukraina” den 20 mars.

Konserterna sänds även på Frälsningsarméns Youtube-kanal och de insamlade pengarna går till Frälsningsarméns stödinsamling. Poeten Bob Hansson är värd för kvällen.

.”Stödkonsert för Ukraina med Kyiv Soloists”:

När Ukraina invaderades av Ryssland befann sig stråkensemblen Kyiv Soloist på Europaturné. Nu kommer gruppen till Konserthuset i Stockholm den 27 mars.

Kyiv Soloist kommer bland annat att framföra klassisk ukrainsk musik, folkmusik och ett arrangemang av Ack Värmeland du sköna. Alla biljettintäkter går oavkortat till Radiohjälpen.

Konserten kommer även att sändas i SVT den 2 april.

“Kulturmanifestation för fred med Kyiv Soloists”:

Efter Stockholmsbesöket åker Kyiv Soloists vidare till Uppsala. Den 28 mars spelar de i Universitetsaulan tillsammans med kören Allmänna sången.

Även här går biljettintäkterna oavkortat till Radiohjälpen.

.”Stockholm stand with Ukraine Symphony Orchestra”:

Musiker från bland annat Sveriges Radios symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna och Kungliga Hovkapellet gör tillsammans med barytonen Andrei Kymach och pianisterna Natalya Pasichnyk och Martin Sturfält en konsert på Eric Ericson-hallen i Stockholm.

De kommer bland annat att spela musik av Verdi Donizetti Tarrodi samt samtida musik från ukrainska tonsättare.

Konsertkvällen äger rum den 21 mars, och alla intäkter går oavkortat till Unicef.

“Konsert för Ukraina”:

Den 21 mars arrangeras en stödkonsert för Ukraina på Palladium i Malmö, med musiker som Nils Landgren, Viktoria Tolstoy och Håkan Rydin.

Besökarna kan välja olika biljettpriser beroende på vad de vill skänka, och alla biljettintäkter går oavkortat till UNHCR.

“En kväll för fred”:

Reginateatern i Uppsala arrangerar en insamlingsgala för de krigsdrabbade i Ukraina i samarbete med Röda korset. Uppträder gör bland andra manskören Orphei Drängar och Jacke Sjödin.

Den fysiska galan är slutsåld, men det går att köpa biljetter till en livesänd variant. Datum för galan är den 19 mars.

“Konsert för Ukraina”:

På Kulturkvarteret i Örebro arrangeras insamlingsgalan “Konsert för Ukraina” i samarbete med Röda Korset den 20 mars. På scenen står bland andra Jasmine Kara, Emil Jensen och Gladys de Pilar.

Konserten har fri entré med 250 sittplatser.

Sofia Sundström/TT

The post Många vill stötta Ukraina med musik first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Med anledning av kriget och den humanitära krisen i Ukraina återuppstår snart insamlingskonserten “Hela Sverige skramlar”.

Galan äger rum i Globen den 2 april och på scen står Cornelia Jakobs, Gina Dirawi, Amason, Peter Jöback, Malena Ernman, Melissa Horn, Wilmer X, Johnossi, Miriam Bryant, Ola Salo, Benjamin Ingrosso och Sarah Dawn Finer. Dessutom tillkommer fler, enligt arrangören.

“Trots att vår bransch haft näringsförbud i två år så har ingen tvekat till att ställa upp för det här ändamålet. Allt har bara rullat på i ljusets hastighet”, säger Mikael Tillman, som är en av initiativtagarna, i ett pressmeddelande.

Senast “Hela Sverige skramlar” anordnades var under flyktingkrisen 2015.

Biljetterna släpps på fredag.

TT Nyhetsbyrån

The post Insamlingskonsert återuppstår för Ukraina first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Den 21 mars anordnas en konsertmanifestation till förmån för Ukraina i Eric Ericson-hallen i Stockholm.

På vad som sägs vara rekordtid har initiativtagarna bildat den nya symfoniorkestern Stockholm Stand with Ukraine Symphony Orchestra. Medlemmarna spelar gratis och kommer bland annat från Sveriges Radios symfoniorkester och Kungliga filharmonikerna.

“Det är helt fantastiskt vilket gensvar vi fått av alla orkestermusiker och övriga medverkande som ställer upp helt utan ersättning. Musiken och konsten är så otroligt viktiga krafter för tröst och glädje i svåra tider, som förenar människor och ger hopp”, säger cellisten Astrid Lindell som är en av initiativtagarna

Intäkterna går oavkortat till Ukrainas befolkning genom Unicef.

TT Nyhetsbyrån

The post Nybildad symfoniorkester spelar för Ukraina first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. ”Ni kallade oss godhetsknarkare. Vi som stödde insamlingarna och demonstrerade, vi som öppnade våra hem för flyktingar och hjälpte EU-migranter. Nu är tonen i det offentliga samtalet en annan. Välkommen tillbaka till verkligheten!”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

En nations kultur – som gemensamt språk, historia, sedvänjor etcetera – är viktig i de flesta människors liv. Att utifrån något slags ultraliberal hållning och önskan om en globaliserad värld förneka det är verklighetsfrämmande och inte sällan elitistiskt. På samma sätt, men omvänt, förhåller det sig med nationsgränser. De vilar på en föråldrad fantasi om ursprungsrätt och ett förnekande av all historisk erfarenhet – att världen är i ständig förändring och att kulturer utvecklas genom möten. Nationalismen är också i grunden gruppegoistisk och sätter inte individens frihet, de anständiga ideologiernas subjekt, i första rum.

Det ohyggliga kriget i Ukraina inrymmer paradoxalt nog också ett hopp. De europeiska folkens solidaritet med de angripna är överväldigande. Även i Sverige har vindarna vänt i ett samhällsklimat där till och med en före detta moderat statsminister, på grund av sitt Öppna hjärtan-tal 2014, av blåbruna röster framställts som en naiv drömmare. Den hopplöshet som medias fruktansvärda bilder från Ukraina sprider mildras något av alla som nu startar insamlingar, som åker ned för att hjälpa till med humanitära insatser eller för att hämta kvinnor och barn och som upplåter sina hem och sommarstugor åt flyktingar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kanske blir denna vår kort för att sedan snabbt övergå i en lång vinter igen. Oavsett står Opulens frihetliga publicistik fast och i opposition till den människofientliga nationalismen. Under de senaste bistra åren har vi tydligt stått på tiggarens, flyktingens, ja på individens sida mot de som på gruppegoismens grunder velat stänga ute och jaga bort. Kanske står vi nu, vilket många menar, inför en historisk situation som kommer få talet om 2015 års ”flyktingkris” att framstå som minst sagt en överdrift. Det är för tidigt att säga. Men hur som helst var, är och förblir idéerna om den isolerade, självtillräckliga nationen en orealistisk fantasi.

Ni kallade oss godhetsknarkare. Vi som öppnade våra hem för flyktingar, gjorde insamlingar, demonstrerade och hjälpte EU-migranter. Nu är tonen i det offentliga samtalet en annan. Välkommen tillbaka till verkligheten!

The post Nu öppnar Sverige sitt hjärta igen first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Både kommersiella och flera public servicekanaler på Sveriges radio deltar i den manifestation för fred som anordnas runt om i Europa under fredagsmorgonen.

– Vi tycker att det känns bra att bjuda vår publik på en låt med aktuellt budskap, säger Karin Ivarsson, tillförordnad kanalchef för P4 Göteborg.

Manifestationen samlar över 150 radiokanaler i fler än 25 länder, bland annat i Ukraina, och gemensamt kommer de att spela John Lennons “Give peace a chance” klockan 08.45 (07.45 GMT-tid) under fredagsmorgonen, i solidaritet med Ukraina.

Under torsdagskvällen gav Sveriges Radio beskedet att det är upp till de redaktionella cheferna inom P4 att spela låten om man vill det, men att “Sveriges Radios uppdrag är att rapportera och bevaka och inte delta i en manifestation”.

TT har ställt frågan till samtliga 26 P4-kanaler och av de åtta som svarat kommer tre att delta och spela låten.

P4 Göteborg och P4 Sjuhärad är två av dem, men där kommer man inte blanda in nyheter och politik.

– Musiken är en viktig del av P4:s utbud. Vi tycker att det känns bra att bjuda vår publik på en låt med aktuellt budskap, men vi kommer bara säga att låten just nu spelas på många radiokanaler runt om i Europa, men inget mer än det, förklarar Karin Ivarsson, tillförordnad kanalchef för P4 Göteborg, beslutet att spela låten.
Även flera kommersiella radiokanaler i Sverige ansluter till manifestationen, bland andra Mix Megapol, NRJ, Rockklassiker, Vinyl FM, Svensk Pop och Radio Disney.

Linnéa Wannefors/TT

The post Flera svenska radiokanaler i fredsmanifestation first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. I ett gemensamt upprop i DN vill nio publicister för svenska tidningar visa sympati och stöd för oberoende medier i Ukraina och Ryssland.

Uppropet har skrivits under av chefredaktörerna Lena K Samuelsson, Peter Fellman, Peter Wolodarski, Klas Granström, Christofer Ahlqvist, Markus Gustafsson, Anna Careborg, Jonas Kanje och Tidningsutgivarnas vd Johan Taubert.

I texten beskriver de hur de följt händelseutvecklingen den senaste veckan och nåtts av besked om att journalister dödats och skadats i sitt arbete:

”En totalitär stormakt vill med våld slå ner det som Europa har ägnat de senaste 80 åren åt att bygga upp. Det är helt avgörande att inhemska och utländska journalister kan fortsätta att rapportera om de ryska övergreppen.”.

Uppropet kommer även att publiceras på ryska och ukrainska och spridas på medieföretagens sociala mediekanaler och på löpsedlar.

TT Nyhetsbyrån

The post Svenska publicister i gemensamt upprop first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. I protest mot den ryska invasionen av Ukraina meddelar konstbiennalen i Venedig att konstnärer med band till Rysslands regering inte är välkomna i år.

Ledningen för den prestigefyllda internationella utställning för samtida konst, hälsar samtidigt att beskedet inte gäller samtliga ryska konstnärer.

“För dem som motsätter sig den nuvarande ryska regimen kommer det alltid att finnas plats på biennalens utställningar”, skriver den i ett uttalande på onsdagen.

“Å andra sidan, så länge den rådande situationen kvarstår så avvisar biennalen alla former av samarbete med dem som har utfört eller ställt sig bakom denna blodiga aggressionshandling”, fortsätter uttalandet där det också betonas att närvaro av officiella ryska delegationer – eller personer på något vis kopplade till den ryska regeringen – inte kommer att tolereras.

Därmed sällar sig Venedigbiennalen till ett ökande antal kulturinstitutioner som inte tillåter personer eller grupper som står regimen i Moskva nära.

Den ryska paviljongen stängdes dock redan för några dagar sedan. Detta sedan Raimundas Malašauskas, kurator för den ryska paviljongen, meddelat att han lämnar sitt uppdrag i protest mot den ryska invasionen.

Den kommande konstbiennalen i Venedig öppnar i april och blir nummer 59 i ordningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Biennalen i Venedig stoppar regimtrogna ryssar first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. “Var och en har naturligtvis sitt eget ansvar för sitt liv men att använda det egna ansvaret för att slippa bry sig kan inte vara rätt.” Elin Dahlsten jobbar på ett LSS-boende och undrar vart samhället är på väg när människor med missbruksproblematik eller som lider av psykisk ohälsa allt oftare får höra att det är deras eget problem.

Det är inte ditt ansvar! Hen är vuxen! Det är två meningar jag ofta hör. De sägs som en slags sanningar från alla möjliga håll och kanter, från bekantskapskretsen och i olika professionella sammanhang. När det kommer till alkoholberoende eller psykisk ohälsa undrar jag om dessa två meningar verkligen kan appliceras på människor per automatik dock.

Den som lider av djup depression eller andra psykiska åkommor har ju just svårt för att bete sig adekvat och ansvarsfullt i alla lägen. Det samma gäller den som sitter fast i beroendesjukdom.  Att begära att en människa som är sjuk samtidigt ska bete sig “vuxet” är en felaktighet menar jag. Det är just ansvaret den sjuka eller beroende personen inte mäktar med. Hur kan vi då samtidigt göra det lätt för oss som omgivning genom att inte åtminstone försöka ge personen det stöd vi som friska, starka personer kanske skulle kunna dela med oss av? Är det inte lite väl lättvindigt att vi istället för att ge någon det stöd vi kan, genast bemöter varandra med tanken att ingen kan hjälpa någon annan utan att man alltid ska hjälpa sig själv?

Ensam är stark har blivit tidens ledord fast utan att sägas högt. Istället lindas det in i de meningar jag började texten med. I skolvärlden är verkligheten en annan. Där ska eleven få stöd och anpassning. Det kan i sin tur komma att gå ut över de andra elevernas tid då klasserna ofta är stora och läraren själv med olika behov som ska bemötas och tillmötesgås. När eleven sedan kommer ut i samhället utan skyddande skolsystem möter den alltså denna motsatta tanken om totalt eget ansvar.

Vem bär ansvaret för vårt liv? Jag, du, gud, samhället? Var och en har naturligtvis sitt eget ansvar för sitt liv men att använda det egna ansvaret för att slippa bry sig om andra eller slippa göra det vi kan för en annan människa kan inte vara rätt. Så när vi ringer en vän som vi vet mår dåligt och hen inte svarar vad gör vi då? Ringer igen, går dit och ringer på dörren eller tänker att var och en får ta sitt ansvar? Det beror på vilket samhälle vi vill leva i.

Ett samhälle där mina näras mående aldrig är mitt ansvar och där vuxenheten hos den som är svag upprepas som ett mantra, det samhället tror jag inte på.

The post Ensam är inte alltid stark first appeared on Opulens.