NOVELL. Carl gick längs vägen som sträckte sig mellan byns fåtal hus. Stegen var segt hasande bakom den tungt vedfyllda skottkärran hans, av kylans förtjänst, avdomnade och stickande händer krampaktigt höll tag om.

OLIVER EKLUND
info@opulens.se

The post En mörk komedi first appeared on Opulens.

SOLFÖRMÖRKELSEN. “Och så kunde man, när timmen var inne, med glasbiten för ögat se hur solen blev allt mindre och skuggan tog över. Det var fascinerande och gav ett livslångt minne, från en ovanligt varm och vacker sommar, och ögonen klarade sig bra”, skriver Ivo Holmqvist.

Den utmärkta amerikanska tidskriften The Atlantic håller mig, liksom de lika oumbärliga The New York Times, Washington Post och The New Yorker, informerad om de dagliga stolligheterna kring mannen i Vita Huset i det stora landet i väster. Nu senast har en rubrik i den lärt mig ett nytt ord: umbraphile. Det är ju inte så svårt att lista ut vad det betyder redan innan man läst artikeln: någon som älskar skuggor, antingen man är en ljusskyggvarelse eller inte.

Texten handlar om en ivrig skuggälskare, en ”avid umpraphile”, som under sextio års tid hunnit beskåda 26 solförmörkelser, den senaste alldeles nyss när solen försvann i ett brett stråk över USA, ett fenomen som varade drygt två minuter. Första gången han såg något sådant i skyn var 1954. Den sommaren kunde man göra det också i Sverige. Jo, där om kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med (för att citera Fänrik Ståls sägner). Även om det inte var riktigt lika upphaussat den gången så hade man hunnit förbereda sig på detta järtecken. Jag var tio år och lärde mig, som alla andra folkskoleglyttar, att man skulle svärta en skiva glas över lågan från ett stearinljus.  Och så kunde man, när timmen var inne, med glasbiten för ögat se hur solen blev allt mindre och skuggan tog över. Det var fascinerande och gav ett livslångt minne, från en ovanligt varm och vacker sommar, och ögonen klarade sig bra.

Flera foton på en man som visar hur man inte ska förfara vid en sådan eklips finns i samma nummer av The Atlantic: Donald Trump står på Vita Husets balkong och kisar rakt in i solen. Inga svärtade glas eller solbrillor där – så enfaldigt. Så kan man undra varför? För att visa sig som en superhjälte som inte bryr sig om sådant lappri och trams som att skydda ögonen? Eller för att han i mottaglig ålder läst för många nummer av Stålmannen som säkert inte besvärade sig med mörka glas, annat än Clark Kents hornbågade. Men Superman var från planeten Krypton (på nätet finns en rolig sammanfattning av hans särart, på sajten utomjordiskt.ifokus.se). En film som i avskräckande syfte gärna kan få köras vid en privat visning i Vita Huset är Lars von Triers apokalyptiska Melancholia – där förebådar solförmörkelsen världsundergången.

The post Avid umbraphiles first appeared on Opulens.