DRAMATEN. Michael Thalheimer väljer sin egen väg i denna närmast punkiga version av Elektra, där skådespelarna befinner sig i centrum, skriver Lena S Karlsson om en aktuell uppsättning på Dramaten.

När Dramaten nu försiktigt öppnar sina scener för en fåtalig publik efter pandemin är det en hisnande version av Elektra i Michael Thalheimers och Hugo von Hofmannthals djärva tolkning från 1901 man bjuder på. Här flödar teatermagin, när den legendariske regissören Michael Thalheimer återvänder till Dramaten efter succén med Per Gynt 2018.

Tempot är furioso redan från början när Elektra i Rebecka Hemses gestalt gör entré på en smal brygga som aggressivt skjuter ut mot salongen ur Stora scenens mörker. Elektra är förskjuten och utestängd från hovet, hon är ensam och utstött, en alltigenom rasande och hatisk dotter vars enda tanke är att hämnas sin fars död i lönndom. Hennes mor Klytaimnestra har tillsammans med sin älskare Aigisthos mördat Agamemnon innesluten i sin borg i Mykene.

Allt har sin grund i att Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för bättre vindar och stridslycka i det av Klytaimnestra så avskydda trojanska kriget. Scenografin är magnifikt enkel, uppbyggd kring vissa element, i svart och med en lika radikal ljussättning. Skådespelarna är belysta underifrån, deras ansikten ser groteska ut. Deras masker löses upp och svarta fläckar sprids i ansiktena och över kostymerna, det är brutalt fult och motbjudande.

När brodern Orestes anländer övertalas han av Elektra att döda Klytaimnestra för att utmäta ett straff för hennes oerhörda brott, när hon medverkade för att döda Agamemnon. En handling som eggar lusten att förgöra, de överlevande befinner sig i en blodspiral, i ett ändlöst dödande till synes utan slut. Familjen finner sig i sitt oundvikliga öde som präglas av brott, blodskam och dödligt våld, i den litterära kanon som kom att eka genom årtusenden. När Elektra ursprungligen spelades är inte belagt, uppskattningsvis kring 430 före Kristus.

Det handlar alltså om världens mest dysfunktionella familj, som alla Greklands tragöder och långt senare författare skildrat i betydelsefulla verk som löper som en tråd i dramatiken och världslitteraturen. Inte minst hos Lars Norén, för att återkomma till Sverige och vår nutid.

I Wien, en av världens mest betydelsefulla kreativa miljöer, fanns utrymme för såväl Friedrich Wilhelm Nietzsche som Sigmund Freud, som bildade skola och i förlängningen förändrade synen på det mänskliga psyket. I synnerhet Freud och Jung skulle ta fasta på den klassiska dramatiken, i omtolkningar som Oidipus- och Elektrakomplexen som grundstenar i psykoanalysen. Hofmannsthals Elektra fick sitt uruppförande 1903, i regi av mästerregissören Max Reinhardt, teaterexpressionismens främsta namn. En banbrytare inom teaterkonsten, som gjorde rent hus bland sin samtids teaterkonventioner.

Dramatens uppsättning har inte tagit fasta på något av det historiska arvet eller tidigare iscensättningar, Michael Thalheimer väljer sin egen väg i denna närmast punkiga version av Elektra, där skådespelarna befinner sig i centrum.  Michael Thalheimers brutalt nedskurna version av ett av världsdramatikens mest betydelsefulla verk är imponerande och samtidigt skrämmande. Mer aktuell än någonsin i en tid då dödligt våld griper omkring sig, såväl nationellt som globalt.

The post Teatermagin flödar i ”Elektra” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Sofokles, Boccacio, Mann och Roth – alla har de skrivit odödliga verk som inte bara underhåller, utan också rör och berör i dessa coronatider. Kanske kan läsningen även hjälpa oss att få perspektiv på det som pågår just nu – all den panik, förvirring och rädsla som sköljer över oss, skriver Erik Cardelús.

Joe Hill gav oss en gång uppmaningen att inte sörja, utan snarare organisera oss. I dagens deppiga och panikanstrukna pandemiska tider innebär en sådan uppmaning framförallt att hörsamma den medicinska expertisen och inte dra igång några panikdrev, men även att vara hjälpsam och solidarisk mot omgivningen, speciellt mot personer som tillhör riskgrupper.

Bortsett från detta behöver vi hålla uppe livsmod och välbefinnande. Detta kan naturligtvis göras på många olika sätt, beroende på personliga preferenser och resurser.

Ett beprövat sätt, som dessutom minimerar risken att smitta andra under tiden, är att läsa. För läsning medför ingen direktkontakt med andra människor, inga folksamlingar eller problematiska transporter. Bara narrativa transporter, diverse självvalda och fascinerande färder in i något utöver det vanliga. Och det ekologiska fotavtrycket är dessutom minimalt, speciellt om man tar en oläst bok som redan finns hemma, köper någon begagnad lektyr eller lånar en e-bok från biblioteket.

Vad ska vi då läsa? Här finns två spår. Antingen läser vi något som frikopplar tankarna från den pågående coronakrisen eller så väljer vi något som skapar katharsis, den förhöjande och förståelsebringande effekten som de gamla grekiska tragöderna försökte få oss att uppnå.

Låt oss följa katharsisspåret och inrikta oss på dess mest emblematiska verk, Kung Oidipus av Sofokles. Oidipus som förutspåddes dräpa sin far och äkta sin mor, men som ställdes ut i skogen vid födseln för att undkomma sitt öde.

Resten känner nog de flesta kanske till, men det tål att påminna sig om att detta klassiska ödesdrama inledes med att pesten härjar i Thebe, staden där Oidipus varit kung i 15 år och utanför vars stadsmurar han nyligen dräpt en man. Offret råkar dessutom vara hans egen far. Allt detta sker helt ovetandes hos den rättrådiga kung Oidipus som försöker dämpa den panikslagna och infekterade stämningen i staden.

En annan klassiker är Albert Camus Pesten. Boken skrevs 1947, i andra världskrigets efterdyningar. Romanen har ofta läst som en allegori över den människoskapade farsot som drabbade Frankrike under andra världskriget, nämligen naziockupationen och alla medlöpare som såg en chans att stiga graderna och skaffa sig fördelar. Men nu har läsningen blivit en annan och Pesten säljer som smör igen, en unikt hög försäljning som skjutit fart med coronaviruset och dess härjning. Även här hemma är det svårt att få tag på romanen. Så nog finns det ett behov att förstå de kärva tider vi lever i.

I Pesten får läsaren följa en läkare som skriver dagbok, där man förtecknar vad som händer. Han möter en jesuitpater, som febrilt och förtvivlat, söker svar hos Gud. Varför har vi drabbats av det här? Vad är meningen? Sedan möter vi en journalist som först försöker fly, men som bestämmer sig för att vara kvar och kämpa. Kämpa aktivt och handgripligt, långt bortom den betraktande och rapporterande journalistrollen.

Handlingen utspelar sig Oran, i de algeriska trakter där nobelpristagaren Albert Camus föddes och växte upp i ett enkelt arbetarhem, långt bortom de finlitterära salongerna i Paris. Camus liv ändade en tragisk bilolycka 1960, men hans verk fortsätter att leva och sälja.

Precis som i det existentialistiska paradverket Främlingen imponeras man här av gestaltningen hos Camus, sättet som de filosofiska och moraliska spörsmålen skildras. Hur agerar vi människor när katastrofen slår till? Och vad har vi för ansvar – för oss själva och för andra?

Decamerone associeras sällan till enbart pesten, utan förknippas mer med det vågade innehållet. Boken ansågs länge som skändlig och syndig enligt de katolska normerna, rent av pornografisk. Men idag lär ingen hoppa till inför berättelserna i detta epokgörande verk.

En annan klassiker är Boccaccios Decamerone. Om Dante skapade den moderna italienskan under den tidiga renässansen i Toscana, satte Boccaccio (1313-1375) prosans konventioner, alltså berättartekniken. Boccaccio hade egna erfarenheter av digerdöden. Boken påbörjades år 1348, samma år som pesten tog Florens i sitt dödliga grepp. Så nog kunde man marknadsföra romanen med ”based on a true story” med dagens språkbruk.

Sju unga damer och tre ungherrar flyr pesten och isolerar sig på ett lantställe utanför Florens. De är alla rikemansbarn, med den priviligierades möjlighet att fly eländet i staden. För att hålla humöret uppe berättar man historier för varandra, en vardera under tio dagar, vilket förklarar titeln Decamerone – de tio dagarna. Parallellen till Tusen och en natt ligger nära.

Decamerone associeras sällan till enbart pesten, utan förknippas mer med det vågade innehållet. Boken ansågs länge som skändlig och syndig enligt de katolska normerna, rent av pornografisk. Men idag lär ingen hoppa till inför berättelserna i detta epokgörande verk.

Men i Decamerone finns gott om metalitterära aspekter, berättande om berättande, exempelvis: ”Dioneos novell var slut, men omedelbart efter de sista orden började sällskapet livligt diskutera varenda detalj i berättelsen. Än prisade man en sak, än klandrade man en annan, och alla uttryckte sin mycket personliga mening.” Här kommenteras även pesten: ”Som ni alla vet, är det i morgon fjorton dagar sedan vi lämnade Florens – vilket vi ju gjorde för att skydda våra liv och under någon tid slippa det elände som på grund av pestens härjningar ryms inom stadens murar.”

Även i den tyske nobelpristagaren Thomas Manns författarskap spelar pandemier en central roll. I både Bergtagen och Döden i Venedig kastar sjukdom och död tunga tematiska skuggor, fast på olika sätt. Om Döden i Venedig fungerar som ett förtätat ödesdrama, är Bergtagen en monumental bildningsroman som slukar upp läsaren, ett verk som det tog hela elva år att slutföra. Ett ruttnande och peststinkande Venedig eller en intrigkantad och infekterad vistelse på ett sanatorium i de schweiziska alperna. I båda fallen möter vi kulturmän – Gustav von Aschenbach och Hans Castorp – som brottas med sig själva, sina drifter och tidens konflikter.

En nutida variation på detta epidemiskt existentiella tema finns i amerikanen Philip Roths sista roman, Nemesis från 2010. Roth, som till skillnad från Camus (1957) och Mann (1929), aldrig belönades med Nobelpriset, trots att många ville och trodde att han skulle få det. Även hos Roth har vi att göra med en förtätad kortroman, inte helt olik Döden i Venedig i dess tragiska obeveklighet.

I Nemesis tas läsaren tillbaka till den heta krigssommaren 1944, då en polioepidemi svepte över USA. Huvudperson är den rättrådiga och handlingskraftiga Bucky Cantor, en ung judisk man som arbetar som fritidsledare i staden och som på nära håll upplever hur polion skördar sina offer bland de judiska pojkarna som han dagligen träffar i sitt arbete. Till en början står Cantor stark i övertygelsen om att förnuftet och rättvisan ska segra, inte paniken, ursinnet och misstänksamheten som härjar i staden.

Allt sätts på prov då Bucky Cantor ges möjlighet att ta sig bort från den stekheta poliohärjade staden Newark och istället arbeta på en sommarkoloni på landet. Bucky drabbas av samvetskval. Ska han lämna sin plats som fritidsledare? Låta pojkarna insjunkna och dö? Ska han svika dem? Med i beslutet finns också hans fästmö som redan arbetar i den trygga svalkan på en sommarkoloni, nära skog, frisk luft och vatten. Som ödesmättad fond rasar det andra världskriget, ett krig från vilket den atletiska och plikttrogne Bucky frikallats på grund av sin dåliga syn.

Sofokles, Boccacio, Mann och Roth – alla har de skrivit odödliga verk som inte bara underhåller, utan också rör och berör i dessa coronatider. Kanske kan läsningen även hjälpa oss att få perspektiv på det som pågår just nu – all den panik, förvirring och rädsla som sköljer över oss, världen över. Känslor och upplevelser vars mästerliga gestaltning vi finner i dessa litteraturhistoriska mästerverk.

The post Tips om läsning i coronatider first appeared on Opulens.

FEMINISM. I Kristina Hagström-Ståhls regi får Antigone av Sofokles dessutom en feministisk udd. Gång på gång går tankarna till de iranska kvinnor som fängslats för att de försvarat mänskliga rättigheter eller vägrat bära slöja, skriver Torsten Rönnerstrand. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Antigone av Sofokles
Nyöversättning: Anne Carson
Svensk översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Regi: Kristina Hagström-Ståhl
Musik: Mikael Sundin
Medverkande: Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh
Göteborgs stadsteater

Den 26 september 2019 lät Skolverkets chef meddela att hon vill rensa bort antiken från högstadiets historieundervisning. Om man vore lagd för konspirationsteorier, skulle man kunna misstänka att tidpunkten var vald med viss omsorg. Tillkännagivandet kom ju på en dag, då den historieintresserade allmänheten kunde förväntas ha sitt fokus på något helt annat, nämligen invigningen av Bokmässan i Göteborg.

Om det var detta som var uträkningen, måste man konstatera att Skolverkets ledning räknat fel. Antiken lät sig inte hängas i tysthet. Grundskolans läroplan var visserligen inte någon av Bokmässans prioriterade programpunkter, med det hindrade inte att Skolverkets tillkännagivande väckte upprörda känslor. Många var de arga talare som spontant ryckte ut till antikstudiernas försvar.

Att antiken inte låter sig hängas i tysthet påminns vi också om i en vacker och bitvis mycket rolig teaterföreställning som hade premiär på Göteborgs Stadsteater dagen efter tillkännagivandet av Skolverkets kontroversiella förslag. Vad jag tänker på är Sofokles drama Antigone i fyndig bearbetning av Anne Carson, en kanadensisk poet och universitetslärare i klassiska språk som ibland förekommit i diskussionerna om Nobelpriset.

Antigone handlar om konflikten mellan staten och individen i antikens Grekland. Oidipus dotter Antigone trotsar kung Kreons bud att hennes bror, den stupade fosterlandsförrädaren Polyneikes, ska ligga obegraven som ett rov för hundar och fåglar. Hon låter kärleken till brodern väga tyngre än lojaliteten mot staten, och för att hedra honom kastar hon jord på hans döda kropp. Kort tid senare blir hon ertappad av en väktare. Hon döms till döden av kung Kreon som därmed samtidigt drar olycka över sig själv. Genom sin maktfullkomlighet gör han sig skyldig till hybris (som extremt övermod kallades på den tiden) och i dramats slut får han därför sitt rättmätiga straff. Hans egen son Haimon älskar Antigone och därför väljer att följa henne i döden.

Denna skakande historia har inspirerat till de mest skilda tolkningar. Mycket av det vackraste – och stolligaste! – som skrivits om antiken har inspirerats av myten om Antigone. Kanske beror det på att berättelsen rymmer en rikedom på nyanser och infallsvinklar som gjort att det aldrig förlorat sin aktualitet.

Regissören Kristina Hagström-Ståhl anknyter därmed till teaterns ärorika insatser under andra världskriget. Liksom i det ockuperade Frankrike gjorde man arvet från antiken till ett vapen mot fascismen.

Särskilt tydligt var detta under andra världskriget. I många länder blev Antigone en symbol för upproret mot den tidens totalitära regimer. Kanske är det därför som Johan Karlberg gör den maktfullkomlige kung Kreon till en medietränad skinnskalle som lånat minspelet, gesterna, kläderna och den slipade retoriken från den italienske fascistledaren Benito Mussolini.

Under den tyska ockupationen av Frankrike fungerade Antigone-myten som en nödtorftigt maskerad uppmaning till motstånd mot de nazistiska ockupanterna och deras inhemska medlöpare. Ett ryktbart exempel var uruppförandet av Jean Anouilhs Sofokles-parafras Antigone i Paris den 6 februari 1944. Där blev den trotsiga hjältinnan en inkarnation av den antinazistiska kampen.

Sådana associationer ligger också i linje med den fyndiga tolkning av Antigone som nu spelas på Stadsteatern. Regissören Kristina Hagström-Ståhl anknyter därmed till teaterns ärorika insatser under andra världskriget. Liksom i det ockuperade Frankrike gjorde man arvet från antiken till ett vapen mot fascismen. Det innebar att göteborgarna under hela kriget kunde stoltsera med en teater som – i motsats till Dramaten i Stockholm – från första stund valt sida och envist hållit fast vid den antifascistiska linjen under krigslyckans alla skiftningar.

Det hindrar inte att föreställningen också rymmer ekon från den aktuella situationen. I dag ligger det nära till hands att associera till de tappra dissidenter som offrat livet i kampen mot den globala högerextremismen.

I Kristina Hagström-Ståhls regi får pjäsen dessutom en feministisk udd. Gång på gång går tankarna till de iranska kvinnor som fängslats för att de försvarat mänskliga rättigheter eller vägrat bära slöja. På så sätt fungerar föreställningen som en välgörande kontrast till det patriarkala perspektivet i det mest inflytelserika verk som skrivits om Antigone, filosofen Friedrich Hegels fantasifulla Andens fenomenologi från 1807. Där kallas hon visserligen för ”själens syster”, men reduceras ändå till en representant för den privata sfären i motsats till staten och politiken.

Så är det inte i Stadsteaterns vältajmade föreställning. Där blir Antigone en samtida till Greta Thunberg och hennes många kämpande medsystrar.

The post Antiken lever på Göteborgs Stadsteater first appeared on Opulens.

POTENT. “Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.” Lena S. Karlsson om Eirik Stubøs iscensättningar.

Oidipus/Antigone av Sofokles
Översättning: Marie Lundquist
Scenografi: Kati Gravklev
Regi: Eirik Stubø
Medverkande: Reine Brynolfsson, Sanna Sundquist, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Gunnel Lindblom, Ellen Jelinek, Rasmus Luthander, Johan Ulveson, Kicki Bramberg, Per Mattsson, Maria Salomaa, Hans Klinga, Pontus Gustafsson, David Book med flera.
Stora scenen, Dramaten.

Oidipussagan är förmodligen världens mest potenta myt, med den som bakgrund skapade Sofokles först dramat Antigone cirka 442 före vår tidräkning och senare Kung Oidipus år 427, en guldålder för det antika dramat. I Eirik Stubøs iscensättningar av Sofokles dramer på Dramatens Stora scen väljer han att spela dramerna i historisk följd; Antigone är en av Oidipus fyra barn med Iokaste, den kvinna han äktat utan att veta att det är hans egen mor.

I samarbete med den utsökta poeten och översättaren Marie Lundquist har Eirik Stubø skapat ett hårt nerstruket och avskalat drama på basis av tidigare tolkningar, av Emil Zilliacus Kung Oidipus från 1942 och Hjalmar Gullbergs Antigone från 1935. Det är ett upphöjt språk där det arkaiska och samtida, gåtfullhet och pregnans har samma dignitet. Fokus ligger på mänsklighetens eviga frågor om ett oblitt och oundvikligt öde, ansvar, skuld, tragisk ironi och hybris.

Visuellt är föreställningen bländande vacker trots att man arbetar med små medel. För att förlägga Sofokles verk till ett drama utom tiden har regissören Eirik Stubø valt att frilägga hela Dramatens Stora scen där suggestivt drivande dimmor och rök, skuggeffekter och sparsmakade projektioner i stort sett utgör hela scenografin, stämningsfullt underbyggd av Ellen Ruges eleganta ljusdesign. Kostymerna är nutida, eleganta och diskreta i svart och benvitt. Dröjande scenerier understryker textens allmängiltighet och aktualitet. Tätheten i dialogen understryks av att skådespelarna för att undvika det bombastiska crescendon som texten ibland inbjuder till har högtalarförstärkning. Sparsmakad är också de musikaliska elementen, förutom några karakteristiska Led Zeppelinriff som understryker Antigones revolt.

Om man vill vara lite vanvördig skulle man kunna kalla Oidipus för världens äldsta whodunnitdrama, även om poängen är att publiken känner till den förbannelse som vilar över Oidipus, som hos Hitchcock. Oraklet förutspår att Oidipus ska döda sin far och äkta sin mor. Av herdar har Oidipus satts ut i ödemarken för att dö, ett öde han undgår genom att adopteras av en annan kunglig familj. När han i vuxen ålder får kännedom om sin förbannelse flyr han till Thebe, där han dödar sin far Laios i ett vägskäl av misstag, löser sfinxens gåta och utropas till kung. Han gifter sig med Laios maka Iokaste. Femton år senare uppdagas det av siaren Teiresias att Oidipus är den skyldige, Iokaste tar sitt liv och Oidipus släcker sina ögons ljus med ett guldspänne han tagit från Iokastes klädnad.

Antigone är en fortsättning på Oidipusdramat och utgår från de fyra barnens öde efter Oidipus frånfälle. När bröderna Eteokles och Polyneikos dödar varandra i strid om makten i Thebe väljer kung Kreon att inte ge den förmätne förrädaren Polyneikos en grav. Antigone utmanar makten genom att symboliskt jorda sin bror för att han ska kunna finna vägen till dödsriket Hades. Straffet för Antigones trots är döden, men för henne är familjens heliga tradition och gudarnas påbud viktigare än Kreons makt. Det handlar om maktens arrogans och förmätenhet i strid med civil olydnad och ungdomlig lidelse.

Förenkling i ordets bästa bemärkelse präglar Eirik Stubøs regi, av de stora körpartierna återstår tre röster, Johan Ulvesons körledare samt Kicke Brambergs och Per Mattssons, vars uppgift är att kommentera och ge röst åt det djupast mänskliga, den gudomliga visdom som Sofokles vill förmedla. Den androgyne siaren Teireisias är den som har alla gåtor i sin hand, spår ofärd och avslöjar det förgångna, här i Gunnel Lindbloms gestalt som bjärt kontrasterar den mondäna kungamakten, den stavförsedde blinde som ledsagas av en vacker schäferhund som en erinran om det djuriska i människan: Homo homini lupus, människan är människans varg.

Reine Brynolfssons plågade Oidipus tvingas att se de forna brotten avslöjas under allt djupare förtvivlan, medan Stina Ekblads Iokaste i det längsta förnekar det uppenbara innan hennes plågade insikt driver henne att ta sitt liv. Det är vacker och gedigen skådespelarkonst av bästa dramatenkaliber. Gripande är också den trosvissa Antigone, rakt och segervisst spelad av Sanna Sundqvist, en rakryggad rebell som vägrar att underkasta sig. Hannes Meidal gör en potent och kompromisslös Kreon, en ofrivillig maktspelare som ställs inför de svåraste valen som kung och individ, fast i gudarnas garn.

Eirik Stubø har skapat en förunderligt vacker föreställning, som bär hans otvetydiga signatur, genomsyrad av en måttfullhet och elegans.

The post Vacker och gedigen skådespelarkonst first appeared on Opulens.