ESSÄ. Sociologiprofessor Carl-Göran Heidegren skriver om vad som är så speciellt med tretalet och dess stora betydelse för en fungerande demokrati.

Två blir tre

Det är något visst med tretalet. Man talar om ett triangeldrama, men inte om några kvadrupeldramer. Det mest kända triangeldramat torde vara den konstellation som Sigmund Freud gav namnet oidipuskomplexet.

Sociologen Georg Simmel menade i sin tur att den förändring som sker när två blir tre – två personer eller parter som blir tre – är unik. Den bär på en särskild dramatik. Att tre blir fyra, fyra blir fem, och så vidare, innebär inte någon lika radikal förändring. Låt mig vrida och vända lite på detta.

Vad som till att börja med kännetecknar två-gruppen är ofta en stark intensitet och exklusivitet: vi två – och inga andra! Är det inte så att förskjutningen från utsagan ”min bäste vän” till ”mina bästa vänner” redan inbegriper en förflackning och minskad grad av intensitet. Detta är förmodligen också förklaringen till att det är just den djupaste vänskapen som av och till slår över i den mest förbittrade och oförsonliga fiendskapen. Och omvänt att en djup vänskap inte sällan tar sin början med en mer eller mindre stark dissonans.

Två-gruppen tycks i hög grad karakteriseras av en allt eller inget-logik. Skälet till detta är rimligen att det i detta fall saknas en förmedlande tredje. Inte heller kan en oenighet lösas med hjälp av ett majoritetsbeslut: man är antingen ense eller oense. Det är väl denna binära logik som spökar i den förföljelsemaniska maximen: den som inte är med mig är mot mig.

Tretalet –  tre nya möjligheter

Följer vi Simmel så uppstår framför allt tre radikalt nya möjligheter när en tredje part tillkommer.

a) Den tredje får eller tar på sig rollen som förmedlare eller som den opartiske. Osämjan mellan två parter kan ofta neutraliseras genom närvaron av en tredje förmedlande part. Och när två parter kört fast i sina förhandlingar kan en tredje tillkallas som har att lösa upp motsättningen utan att ta parti för någondera parten.

b) Den tredje kan avsiktligt försöka spela ut de båda andra parterna mot varandra. Det kan till exempel handla om två säljare som konkurrerar om samma köpare. Den senare behöver då inte vara särskilt aktiv utan kan lugnt vänta ut de båda andra, det vill säga tills priset sänkts till en acceptabel nivå.

c) Men den tredje kan även vara i högsta grad aktiv och försåtligt ägna sig åt att härska och söndra, eller mera precist åt att härska genom att söndra. Den som lyckats skapa en rivalitet mellan två parter sitter ofta med trumf på hand: de båda andra parterna är upptagna av sin inbördes konflikt och försvagar ömsesidigt varandra.

Dyaden och triaden

Medan dyaden eller två-gruppen möjliggör sociala företeelser som arbetsfördelning, samarbete, utbyte, kontrakt, imitation, dialog, vänskap och fiendskap, så möjliggör triaden eller tre-gruppen sociala företeelser som, förutom de redan nämnda, budbäraren och översättaren (mellan två parter), voyeuren (som iakttar vad de båda andra har för sig), den svartsjuke, hackkycklingen och syndabocken (som de båda andra vänder sig mot).

Nya och mera komplexa former av social interaktion blir alltså möjliga när två blir tre. Att tillföra en tredje part är i flera sammanhang en social innovation av grundläggande betydelse. Två parter som inte delar något språk kan tala med och förstå varandra via en tredje (tolken eller översättaren), och två som drar åt olika håll kan närma sig varandra genom en tredje part som inte tar parti för någon (den opartiske och förmedlaren).

Tretalet och demokratin

Till den fria pressen hör rollen av den tredje som lyssnar på båda parter, utan att ta parti eller gå någonderas ärende. Den press som vägrar att lyssna på båda parter är inte längre fri. Man kan även argumentera för att demokratins grundform är två mot en, det vill säga majoriteten får sin vilja igenom. På samma gång uppstår frågan om minoriteten. Vad skall man göra med den som inte håller med? Skall denne försvaras eller förgöras? Endast det förra förhållningssättet är ur demokratisk synpunkt försvarbart som motvikt till majoritetens tyranni.

Den tredje är även potentiellt närvarande i den dyadiska kärleksrelationen, i form av den uteslutna tredje eller rivalen som lurar runt hörnet. Slutligen, Gud såsom den tredje som ser allting återkommer i sekulariserad form som voyeuren, spionen eller den nyfikne sociologen som vill öppna alla dörrar och avlyssna varje samtal.

The post Tretalet – vad sker när 2 blir 3? first appeared on Opulens.

MINNESORD. Sociologen och skribenten Göran Dahl, som medverkat i såväl Opulens som Konkret, avled natten till påskaftonen i sitt hem i Lund. Han blev 71 år. Carl-Göran Heidegren minns sin vän och kollega som en mycket engagerad forskare med mänsklig värme.

Göran Dahl växte upp i nordöstra Skåne, i Göingebygden. Han berättade gärna historier från sin uppväxt där, om märkliga saker som hade tilldragit sig och om vid första (och kanske även andra) ögonkastet ganska besynnerliga människor. Göran hade över huvud taget en viss förkärlek för människor som inte passade in i någon mall. Förmodligen därför att han själv var en människa som inte var formad efter en mall.

Göran och jag lärde känna varandra närmare hösten 1977 när vi båda påbörjade en forskarutbildning i sociologi vid Lunds universitet. Vi var båda unga och förväntansfulla. I likhet med många vid den tiden, hade Göran ett starkt intresse för marxistisk teoribildning, men även för Freud och den psykoanalytiska idétraditionen.

Om detta intresse vittnar två böcker: hans doktorsavhandling Begär och kritik (1986) och essäsamlingen Psykoanalys och kulturkritik (1992). Göran tillhörde under åren runt 1980 kretsen kring tidskriften Tekla (som stod för Teori och klasskamp). Senare var Göran under många år medlem i redaktionen för Res Publica, en tidskrift som var en fristående arvtagare till Tekla och under lång tid en viktig intellektuell knutpunkt i södra Sverige.

Från 1990-talet och framåt gällde Görans huvudsakliga forskningsintresse olika teoritraditioner och strömningar på den radikala högerkanten. En bakgrund till det intresset var att tänkare och idéer från mellankrigstiden tycktes vakna till nytt liv mot slutet av millenniet.

Ett första uttryck för detta intresse var ett nummer av Res Publica (1993) som Göran och jag redigerade kring temat ”Konservativ revolution”. Det fanns då en del som tyckte att detta var en gryta som man inte borde röra om i, medan andra tyckte att det handlade om ett stycke europeisk historia som det fanns skäl att veta lite mer om.

En viktig artikel som Göran Dahl skrev var ”Will ’The Other God’ Fail Again? On the Possible Return of the Conservative Revolution”, och som publicerades i tidskriften Theory, Culture & Society (1996).

Under de sista åren innan millennieskiftet genomförde Göran och jag, tillsammans med två kollegor från Göteborgs universitet, ett forskningsprojekt kring temat ”Radikalkonservatismen i Sverige och Europa under 1900-talet”.

För Göran Dahls del resulterade detta i ett flertal artiklar och två böcker: Radical Conservatism and the Future of Politics (1999) och Radikalare än Hitler? (2006). Den senare boken bär undertiteln De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar. Mitt intryck är att den funnit många läsare. Den utkom också i en något bearbetad och rikt illustrerad nyutgåva 2024.

En fortsättning på denna intresseinriktning utgjorde för Görans del boken Folk och identitet. Identitarismen och dess källor (2018). Denna vände sig mer åt samtiden och byggde bland annat på intervjuer som genomförts med tongivande personer i det högerradikala spektrumet. En delvis omarbetad och utvidgad version av nämnda bok utkom senare på engelska: The Nature of Identitarianism (2023).

Under sin akademiska bana var Göran verksam vid universiteten i Umeå och Lund, den längsta tiden vid det senare lärosätet. Han var handledare för ett stort antal doktorander med skiftande forskningsintressen.

Göran genomförde själv flera forskningsvistelser i Nordamerika, där han hade ett brett kontaktnät. En minnesvärd sådan gick till Lawrence, Kansas, då hela familjen – Pia, Hanna och Joel – var med.

I Lawrence lärde Göran bland annat känna den legendariske beatförfattaren William S Burroughs, en person som han gärna berättade om. Och vid ett besök i New York tog han kontakt med och träffade en annan legendar: Tuli Kupferberg, författare och medlem i gruppen The Fugs. Över huvud taget var Göran mycket intresserad av och kunnig om amerikansk litteratur och musik från 1950- och 60-talen. Till favoriterna hörde The Byrds, Grateful Dead och Allman Brothers Band.

Hans livsväg var inte spikrak. Det fanns goda tider och sämre tider. Så är det säkert för nästan alla, men i Görans fall var kanske svängningarna lite större än hos många andra. När pilarna pekade uppåt var han alltid fylld av uppslag, idéer och planer, saker som han ville göra, titta närmare på, läsa och skriva om. Under senare år besvärades han av en del hälsoproblem, som stundtals satte ner humör och skaparkraft.

Göran hade oerhört mycket humor inom sig och ett lekfullt sinne, något som tog sig uttryck i att han tyckte om att ”busa” med sina vänner. Han var samtidigt en mycket engagerad forskare med mänsklig värme. Det är så jag vill minnas honom och det är så jag kommer att minnas honom.

The post Minnesord över Göran Dahl first appeared on Opulens.

FILOSOFI. För Lena Andersson är det primära filosofi och existens, inte sociologi och politik. Det krav som ställs på var och en av oss är att förbättra sig med hjälp av den tradition som sedan försokratikerna finns. Jag känner sympati för det. Samtidigt inser jag att en sådan syn inte är, och med den bildning som bjuds bara sparsamt finns, för gemene man. Det kommer alltid att finnas en plebs. (Att man är fattig och obeläst behöver inte betyda att man tillhör plebs.) För dessa kommer allt som har att göra med självförbättring vara en diskussion för filosofer.

Men även bildade kan se Lena Anderssons upptagenhet av existens och moral som – det ligger nära till hands för den som tänker primärt i sociologi och politik (många i 68-generationen) – ett sätt att inifrån en moralisk bubbla, där idéer lever mer än människor av kött och blod, betrakta, eller snarar misstänkas för att inte betrakta, människor med låga löner eller fattigpensionärer som inte får pengarna att räcka till.

Ett fönster i den bubblan kunde få Lena Andersson att se dessa människor, och tänka att den som vill moraliskt förbättra sig också måste kunna tänka  sociologiskt och politiskt.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: För och emot Lena Andersson first appeared on Opulens.

BUSSVREDE. Vart är vi på väg? Crister Enander berättar om en obehaglig busstur där unga människor ignorerar en äldre dam i behov av en sittplats. Med en väl fokuserad vrede reflekterar han här över denna resa och vilka slutsatser vi kan dra.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En äldre dam, närmare åttio än sjuttio, kliver ombord på bussen. Hon har en krycka i höger hand och en mindre matkasse i den andra. Endast med möda och med uppbådande av vad som ser ut som hennes sista krafter tar sig damen in i och upp i den mer än fullsatta bussen. Det är riktigt trångt. Inte en enda sittplats är ledig. Hon ser plågad ut efter att tryckt in sitt kort i avläsaren. Damen börjar snart att flacka vilset med blicken. Hon ser inte bara orolig ut. Hon är rädd; rädd på allvar.

Det här kan gå illa, tycks hon tänka. Hon tar tag i en av lodräta ledstängerna och håller sig krampaktigt fast. Handen vitnar. Så hårt håller hon sig fast. Lukten är kvav och kvalmig. Regnet verkar ha följt med alla resenärerna in i bussen. Ryggen på damen är krum, hon förmår inte att stå rak. Åren tar obönhörligt ut sin rätt. Det vänstra benet bär henne knappt. Alla i bussen ser tydligt att det är stor risk och överhängande fara att kvinnan riskerar att ramla omkull där hon står. Minsta tvära sväng eller en hastig inbromsning så kommer hon inte att klara av att hålla sig fast, utan riskerar fara omkull på golvet.

Strax intill henne sitter tre ungdomar. Två killar och en tjej. Gissningsvis är de i femtonårsåldern, kanske något år äldre. De är nästan helt uppslukade av sina mobiltelefoner. Vad de gör i mobilerna går inte att avgöra på håll, men de pratar om vad de ser på de små skärmarna och skrattar till då och då. Rått men allt annat än smittsamt. De existerar enbart i sin egen lilla avskärmade bubbla. Tjejen ler mot den ene av killarna som genast sträcker på sig en aning. Bussen kränger plötsligt till. Damen svajar och viftar med den fria armen i luften och lyckas med möda att hålla sig upprätt. Skräcken har nu börjat sprida sig i hennes ögon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ansiktsfärgen är alltmer spöklikt vit. Ingen reagerar. Ingen vill se den åldrande damens predikament.

Likgiltighet? Egoism? Den bedövade och känslomässigt stumma nutidsmänniskans normala ointresse för alla anonyma människor som korsar deras väg i en totalt anonym stad där inte en människa frivilligt bryr sig om en annan människa.

Jag står, aningen vingligt och håller mig fast i en stropp från taket, och tittar på de tre ungdomarna.

Tankarna rusar runt, aggressivt och upprört som några tokiga kackerlackor. Hela min uppfostran — mina föräldrars självklara ord om artighet, omtanke och inte minst om respekt för äldre — ekar ilsket och ettrigt inom mig som kommandoord över en enslig hed. Snart börjar det dunka i tinningarna. Pulsen stiger. Adrenalinet forsar fort och raskt runt i kroppen och riktigt fräser till i hjärnvindlingarna. Jag tänker inte speciellt mycket. Autopiloten har tagit över. I stället kliver jag fram dit ungdomarna sitter och fäster blicken — hård och rak — i ögonen på den lite tuffare killen, han som tjejen nyss tittade aningen uppfordrande och utmanande på. Med bestämd röst hör jag mig själv säga att de genast ska resa sig upp.

“Damen måste få sitta. Res er upp. På direkten!”

De lyder omedelbart. De ställer sig upp utan att ens hinna tänka efter. Och damen rör sig med försiktiga rörelser mot den närmaste sittplatsen.

Tacksamt sjunker hon ner. Flickan tar hennes matkasse och räcker över med en vänlig gest. Damen ler. Oron — liksom den förbiilande skräcken som nyss syntes likt en svart vass skärva i ögonen — har nu helt lämnat hennes ansikte. Hon ser tacksam och avsevärt lugnare ut. Hennes andning är besinnad och jämn. Vad tänkte ungdomarna? Såg de verkligen inte damen? Noterade de överhuvudtaget inte hennes påtagliga besvär och hennes rädsla för att falla och riskera att skada sig?

Jag vet ärligt talat inte. Egentligen skulle jag vilja fråga vad de tänkte när de satt där mer eller mindre uppfyllda av sig själva och självbelåtet skrattade åt varandras kommentarer.

Jag tror verkligen inte att ungdomarna är elaka eller illvilliga. Att de är rätt rejält odrägliga i sin totalt uppslukande självupptagenhet råder det däremot knappast någon tvekan om. Bubblan är liten. Bubblan är tät. Ogenomtränglig; nästan inga intryck tar sig igenom. Men någon ond vilja finns det egentligen inte i dessa unga människor. De ser bara inte. Damen fick inte plats — inget möjligt utrymme — i deras krympta verklighet.

Fjorton år på det femtonde, hur ser då morgondagarna ut? På vilket sätt tar sig deras vardagar form? Vad fylls alla dessa grå och kalla timmar — när skolan äntligen är avklarad — med för innehåll? Finns det något som ger deras liv en känsla av meningsfullhet och hopp om ett drägligt liv? Det är inte lätt att gissa där jag står och svajar på bussen som kränger hit och dit i svängarna då chauffören verkar leka galen slalomåkare i brantaste pisten. En rätt så ung man med en flicka i femårsåldern har satt sig invid damen som letar i sin handväska efter gud vet vad, men viktigt verkar det vara.

Dessa ungdomar har, dessvärre, berövats inte bara sin framtid, utan långt värre: de har fråntagits själva tanken på en framtid och en framtid som innehåller löften och hopp. Tonåringar idag vågar inte lita på att de kan forma framtiden på egen hand. Omständigheter i princip helt utom deras kontroll kommer att styra och bestämma innehållet och riktningen i deras kommande dagar och år. De har berövats — bestulits på — framtidstron. Drömmar är inte längre värda att drömma såvida de inte är makabra mardrömmar med apokalyptiskt och svärtat innehåll. En av den västerländska civilisationens avgörande och bärande hörnpelare har raserats. Den linjära synen på historien, som varit självklar allt sedan kyrkofadern Augustinus och hans “Bekännelser” från år 397, har nästan som i smyg ersatts med en mer kalejdoskopisk och tumultarisk uppfattning av förflutenhet och framtid. Det finns inte längre någon tilltro till att det kommer att bli bättre. Framstegen är inställda. De ljusa tiderna ligger bakom oss. Det är skrämmande att unga människor idag ser på världen i så mörka färger. Men felet är vårt.

Att de tre ungdomarna lever såsom inneslutna i en självupptagen såpbubbla, egoistisk och ofta narcissistisk, är inte att förvåna. Det är ett symptom. Ta ifrån människan hennes drömmar och hon tappar förståndet.

Så trots min ilska när jag såg ungarna strunta i damen och hennes problem att hålla balansen måste jag backa. Tonåringarna, de tre självupptagna snorungarna, är inte bara offer för en taskig och bristfällig uppfostran. De är resultatet av en galen samhällsutveckling.

När jag sedan kliver av bussen är mina tankar många och sinnet upprört, men inte på grund av tonåringarna.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Helgläsning: Vart är vi på väg? first appeared on Opulens.

BERÖRING.  Livet  är till stor del uppdelat i två tendenser, anser Ladislaus Horatius. “Antingen närmar vi oss varandra eller så fjärmar vi oss från varandra. En smekning betyder så mycket,” skriver han och efterlyser mer fysisk kontakt och kommunikation i det sociala umgänget.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förlåt, säger mannen i snabbköpet. Ursäkta! viskar kvinnan på biblioteket. Vad ber de ursäkt för? Vad har de begått för fel, vilken synd och vilken överträdelse? Jo, de har nuddat min hand. Så grav är tydligen beröring i Sverige att man måste be om ursäkt.

Men gå tillbaka ett antal år, till barndomen. Det sägs i otaliga studier att barnet måste beröras. Ta upp det, krama det, titta på det. (Tittar du bort tolkas det som skrämmande alienation.)

Eric Berne skriver i sin bok Games people play: “A stroke may be used as the fundamental unit of social action. An exchange of strokes constitutes a transaction, which is the unit of social intercourse.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag ser livet till stor del uppdelat i två tendenser. Antingen närmar vi oss varandra eller så fjärmar vi oss från varandra. En smekning betyder så mycket. Den innehåller mer än “avmätt respekt” (håll säkerhetsavståndet!). I kram och beröring finns nämligen kroppen med. Den vill också vara med i leken.

Berne skriver om senare, vuxna surrogat för smekningen, såsom beröm, utmärkelser, applåder med mera. Han skulle säkert lagt till Facebook-likes om han hade erfarit sociala medier, även om det rör sig om ett ökenlandskap där kroppen inte deltar.

Ibland ser jag entusiaster på gatorna med skylten “FREE HUGS”. Ja! Kramen borde vara gratis, delas ut gratis, vara självklar. Den bekräftar oss på ett naturligt, organiskt sätt. Den erkänner att det finns kroppar i världen och att de spelar stor roll.

Vi i Sverige har förstått vikten av ljus på vintern. Vi sitter i vita rum och kompenserar för mörkret. Det är klokt och logiskt. Jag föreslår att man också inrättar — året runt — kramrum där man kompenserar för all mänsklig isolering och alla onödiga avstånd.

“Ursäkta.” “Förlåt!” Ja, vad handlar det om? Jo, jag drog bort handen och betedde mig som om du vore strömförande. Kom, låt mig ge dig en extra stor kram bara för det!

Jag önskedrömmer, som ni hör. Redan Povel Ramel var nyckeln på spåret när han sjöng texten till låten Ta av dig skorna. “Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt, det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.”

Jag skulle snarare säga människan i dig, hon som består av hjärta, hjärna och kropp. Minst tre delar, inte två och absolut inte en.

Kram på er!

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Den livsviktiga smekningen first appeared on Opulens.

Genom att intervjua sina föräldrar försöker konstnären Maria Johansson undersöka sin egen klassbakgrund. Först ut var intervjun med mamman i del 1. Där berättade Maria också lite om sig själv. Här följer intervjun med pappan och en sammanfattning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Här följer så min intervju med min pappa Egon Johansson, som föddes 1933 på en bondgård i Toramåla i Blekinge.
Vilken relation hade man till arbete under din uppväxt?
— På den tiden jobbade man dygnet runt och när min far köpte egen gård i stället för att göra dagsverken åt andra var jag två år. De lånade pengar för att köpa gården. Jag började vid 7-8 års ålder att köra häst. Oftast handlade det om att hämta ved i skogen. Alla i familjen som kunde arbetade. Så var det bara.

Hur såg dina drömmar om framtiden ut under uppväxten? Funderade du över vad du ville bli eller göra? Pratade dina syskon om vad de ville bli?
— Jag hatade att jobba på gård och bestämde mig tidigt för att göra nåt annat. På gården var det var ständigt tidiga morgnar. Man skulle gödsla ut i ladugården innan man gick till skolan och man skulle rykta kor och hästar, det kändes som att jobbet tog aldrig slut. När jag tänkte på framtiden så tänkte jag att det handlade om fysiskt arbete men jag ville inte som vuxen jobba med min far på gården. Att studera var aldrig något jag tänkte på.

Hur startade ditt yrkesliv?
— Jag började jobba som 13-åring. Direkt efter konfirmationen flyttade jag till korgmakaren och flätade korgar av en. Jag lindade korgarna. Korgmakaren var snäll mot mig och hade en T-Ford. Han sålde sina korgar på marknad i Ronneby. Min morbror ordnade så att jag kom till yrkesskolan i Karlskrona för att lära ett yrke. Man fick av kommunen mat och bostad på skolan och 35:-/mån till fickpengar under skoltiden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Känns det som att du valt själv? Eller anpassat dig till vad som dykt upp?
— På den tiden handlade allt om att arbeta. På ferierna fick jag jobba hos skrothandlaren och vi sålde julgranar från Blekinges skogar till Stockholm. Efter yrkesskolan jobbade jag ett tag på ett resande tivoli. Vi reste från stad till stad och satte upp Tivolit med nöjespark. Att jag hamnade där berodde på att det var svårt att få jobb.
— Det fanns inga jobb i Blekinge så man fick söka sig dit jobben fanns. Vi var tre man som lovades reparatörsjobb i Hofors. Men när vi kom dit fanns inget sådant jobb. Istället fick vi kasta järnklot i vagnar och det var inte roligt. Därför stannade vi bara ett par månader, sedan åkte vi till Gävle. Där bodde vi tre man i ett rum, vi sov på golvet. Och gick till hamnen tidigt varje morgon. Där väntade vi på att någon lastbåt. På den tiden fanns inga truckar utan man bar säckarna på ryggen till magasinet.

— Ibland väntade vi upp till tre veckor på att nästa båt kom. Vi hade ont om pengar och gick ofta hungriga. En dag kom det en zigenare vid namn Allan förbi när vi hängde utanför en restaurang. Sedan bjöd han in oss på mat. Vi satt och snackade med honom ett tag och efter maten erbjöd han oss jobb på sin svärfars skrotupplag. Vi fick uppdraget att ta hand om järnskrotet och frakta det vidare till järnbruken. Via Allan kom vi i kontakt med ett tivoli som vi åkte med under en säsong och vi hade väldigt roligt där.

— Allan som hjälpte oss att få jobb stötte jag på en gång till långt senare i livet. Då hade han en mack utanför Iggesund där jag stannade till och tankade vid något tillfälle när jag var där och jobbade. Den tiden var nog den roligaste tiden i mitt liv. Jag hade mycket kompisar och tillsammans åkte vi runt och fick chans att upptäcka världen. Vi åkte runt nästan överallt i Sverige. Sista cirkusföreställningen var i oktober månad i Västerås. Sedan var det slut på säsongen och jag åkte vidare till Ludvika där jag och några kompisar fick jobb på Asea. Vi arbetade med tillverkning av monteringsgrejer till Latinamerika. Därefter tog vi oss vidare till ett varv i Oskarshamn där vi svetsade. Men vi tyckte att det var trist i Oskarshamn så vi drog till Malmö.

— Det var år 1951. Då fanns det mycket jobb i Malmö och vi blev anställda direkt på Kockums varv. Vi anställdes som svetsare och arbetade tvåskift. På Kockums varv tillverkades tankbåtar. Det var en enormt stor tillverkning. De sålde båtar till hela världen. Jag minns att det inträffade mycket olyckor på varvet, det var många som skadade sig. Oftast på grund av att byggställningarna ramlade. Då fanns inga regler för skyddsåtgärder. Skyddsombud kom senare. De började komma 1954-55. De kom successivt och i samma takt gick olycksfallen ner.

— Utvecklingen gick fort och bara till det bättre. Vi jobbade på ackord och kämpade för bättre ackord och bättre arbetsmiljö. Men det fanns alltid mycket jobb och mycket kompisar. Sen blev jag inkallad och jag gjorde lumpen nio månader. Jag kom tillbaka till jobbet direkt efter lumpen, det var inga problem utan bara att börja jobba direkt igen.

Så småningom började du arbeta som resemontör. Varför valde du det?
— För att man tjänade mycket mer. Man fick övertidsersättning. Det var resemontörerna som byggde upp de stora industrierna i Sverige. De industrier som sedan välfärden byggdes på.

Berätta lite om livet som resemontör.
— Man jobbade hela tiden när man låg ute på jobb. Man var sällan ute utan var trött och ville sova när jobbet var slut. De helger man inte åkte hem var man ofta kvar för att man behövde jobba extra, för att hålla tidsramarna. Jag trivdes alltid. Man träffade mycket folk som resemontör. Det var både bra och dåligt folk från hela Sverige som kom och gick på arbetsplatserna. Jag trivdes med genomströmningen av många och olika sorters människor.

Kunde ni välja vilka jobb ni ville åka på?
— Ja, man valde jobb där man kände folk. Man valde sina kompisar. Det var viktigare vilka som var där än var jobbet var eller vad som skulle byggas.

Hur bodde ni?
— Ofta bodde vi i egna husvagnar eller vagnar som ställdes upp vid arbetsplatserna. Och man sov oftast flera i samma rum och var tillsammans dygnet runt. En del söp och störde lite. I regel åkte de väck från jobbet snabbt och konfliktfritt. De var bara borta plötsligt. Jag har aldrig haft problem med att ha människor runt mig. Jag vet att en del tyckte att det var påträngande men inte jag. Speciellt inte när jag var yngre. Idag skulle jag inte vilja ha det så igen.

Vilka platser har du arbetat på?
— Vi jobbade i Danmark mycket ett tag, i Kastrup där oljehamnarna byggdes ut mycket då. Vi var i Göteborgs oljehamn och gjorde rörinstallationer. I Göteborg ville de gärna diskriminera andra som kom dit. Man kände sig aldrig välkommen där. “Varför ska de där jävla skåningarna vara här” fick vi höra. De var rädda för konkurrensen och ville ha jobben själva. Men det var konstigt för det behövdes mer arbetskraft där. De hade mer jobb än de klarade av att utföra själva. Minns att vi var med och byggde Mörrums bruk, Kristianstad sjukhus och Mönsterås bruk. Där jobbade också mycket finnar och polacker. Vi jobbade på Iggesunds och Husums bruk. Vi var på Kölöverken. Där jobbade vi bland annat med att lägga rör i hamnen. Ner i berget där oljan förvaras. Vi var med på Djupafors och Fridafors.

Hur gick snacket mellan er om jobbet?
— Det var mycket snack om politik och då på den tiden handlade det om kommunismen. Speciellt göteborgarna pratade mycket om kommunism. Det var mycket snack om Lenin. Tanken var god, så resonerade jag, att alla ska dela lika. Men jag tänkte på alla som satt i fångläger i Ryssland för att de var oliktänkande. Det gillade inte jag. Och angiveriet i de kommunistiska länderna gillade jag inte. Jag gillade inte kapitalismen heller. Jag var med i syndikalisternas fack när jag var med i facket.

Hur såg relationen till arbetsgivaren ut?
— Det var inga problem vad jag minns. Vi hade ingen kontakt utanför arbetsledaren. En bra arbetsgivare gav bra lön, det var så man såg det.

Tvingades du någon gång att utföra arbete du inte ville göra av någon anledning, bristande säkerhet till exempel?
— I en gammal fabrik tvingades vi göra i ordning en panna. Det var i Norrsundet. När jag kröp in i pannan fick jag en chock, det 50-60 grader varmt. Arbetsledaren sa – bara in och det ska vara klart om en timme. Jag var tvungen att svetsa i värmen med svetten forsande, rinnande i ansiktet och det var det värsta jobb jag någonsin gjort. Det har hänt att man tvingats jobba med giftiga kemikalier. I Iggesund jobbade en kompis i en tank som innehållit giftig vätska. Tanken exploderade och han, och det var en nära kompis, blev handikappad för livet.

Hade ni skyddsombud?
— Fick man jobb utdelat var det tvunget att göras, man gick inte till skyddsombudet. Det fanns säkert men man ville inte neka jobbet. Men jag undrar om man får göra så idag, jag kan inte tänka mig det.

Informerade arbetsgivaren om rättigheter eller säkerhetsåtgärder, arbetsskydd?
— Det hände att de kom och informerade. det var skyddsombudet som tog initiativet till att göra det.

Hur såg relationen till facket ut?
— De första åren var jag inte med men när jobben blev färre gick jag med för att inte förlora jobbet. Och för att få ersättning om jag skulle bli arbetslös. På Kockums var man automatiskt ansluten i facket, annars fick man inte jobba. Sen när man slutade gick man automatiskt ur. Ofta fick man bättre betalt om man inte var med i facket. Ju viktigare ett jobb vara att utföra ju högre betalt var det. Eller ju svårare det var. Vissa jobb krävde licens att kunna svetsa rostfritt, det var inte många mer än jag som kunde det. Och såna jobb fick man högre betalt för. Andra arbetsgrupper vann mer på att vara med i facket, speciellt de med lägre lön.

Vad har socialdemokratin betytt för dig/arbetarnas situation?
— Jag blev politiskt medveten via arbetskamrater. Äldre arbetskamrater som var med på 30-talet, de berättade om hur arbetarna behandlades under tider av arbetslöshet. Jag tycker alltid synd om människor som inte har så de klarar sig över dagen. Då blir man socialdemokrat. Socialdemokratin var jättefin på Per-Albins, Erlanders och Palmes tid. Men efter Palme har det varit strul hela tiden, de har inte kommit någonstans med politiken. Man kan inte släppa in mer folk i ett land än man kan ge jobb till.

Vad har du för relation till socialdemokratin idag?
— Jag röstar ännu på S. Om folk ska få det bättre i framtiden är det S som gäller. Vad skulle de som lever på bidrag göra utan S. Fler och fler blir utstötta. De behöver få hjälp med utbildning.

Du ska ha sagt att du skulle sluta jobba när du var 50, nu är du 80 och fortsätter jobba. Hur ser framtiden ut, tänker du fortsätta jobba?
— Så mycket pengar har jag inte haft att jag kunnat sluta jobba. Jag fortsätter jobba så länge jag kan, jag trivs bättre när jag jobbar lite och kroppen mår bättre när jag rör på mig. Och pensionen idag kan man inte leva på. Det jag jobbar ihop idag reser jag för, eller unnar mig nån annan lyx.

När jag summerar intrycken så framgår det att könsskillnaderna blir tydliga i intervjuerna med min mamma och min pappa. Men kanske är det ett slags skillnad som egentligen inte är en klassfråga utan något som existerat över klassgränserna. För pappa var arbetet ett självförverkligande, för mamma en extrainkomst. För mamma var familjen ett självförverkligande.

Det framkommer också tydligt att mina föräldrar levde i en gemenskap med omgivningen på ett annat sätt än man gör idag. Släkt, grannar, vänner och arbetskamrater fanns sida vid sida i livets alla situationer. Det pågick ett självklart utbyte av tjänster och gentjänster mellan dem. De överlevde via varandra. På ett sätt som får mig att tänka på många immigrantfamiljers sätt att leva och överleva via och med vänner och familj.

Jag kan inte låta bli att ställa frågan om det kan vara så att det där överlevandet via varandra försvann i takt med att välfärden ökade? Svaret på det finns kanske inte här i dessa intervjuer men de beskriver tiden före och under denna utveckling och ger en inblick i arbetarklassens Sverige då.

Om jag som ung upplevde att jag kunde bli vad jag ville så gjorde inte mina föräldrar det, där finns en milsvid skillnad. En svindlande skillnad med tanke på att det bara gick tjugo år mellan att jag och mina föräldrar var unga.

The post Spaning efter klassrötter — Pappan intervjuas first appeared on Opulens.

KLASS. Genom att intervjua sina föräldrar försöker konstnären Maria Johansson undersöka sin egen klassbakgrund. Först ut är intervjun med mamman och Maria berättar även lite om sig själv. Imorgon publicerar vi den avslutande andra delen, där pappan intervjuas. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag sökte mig till konstskolor tidigt och har sedan dess umgåtts och levt bland medel- och övre medelklass för det är ju så konstvärlden ser ut. Trots en arbetarklassbakgrund som sträcker sig generationer bakåt. Det skulle dröja till 40-årsåldern innan jag insåg fullt ut att jag lever i ett klassamhälle som ger olika förutsättningar. Innan dess ville jag, med fötterna stadigt i 70-talets vänsterrörelse, tro att att alla hade samma möjligheter.

Jag började då söka efter vad som gjort mig till den jag är, efter den värld som format mig. Intervjuade mina föräldrar och upptäckte att deras livsöden var fascinerande på många sätt. De skapade sina vuxna liv under den tid folkhemmet och välfärden växte fram och samhället gick igenom stora förändringar. Det är svårt att ge en bild av vad det innebär att ha en arbetarklassuppväxt. Jag vill därför använda mina föräldrars berättelser som en spegel istället för att med egna ord förklara. Mycket i intervjuerna har fått strykas på grund av platsbrist, vill jag ha med allt får jag skriva en bok, men det har också betytt att bilden av att leva i 50- och 60-talets arbetarklass liv i Sverige hamnat än mer i fokus.

Per Albin Hansson menade att Sverige borde bli som ett hem för hela folket präglat av samförstånd och jämlikhet. 1935 kom lagen om folkpension, 1938 lagstadgades rätten till två veckors semester, 1955 kom allmänna sjukpenningen. Det skulle dröja till 1974 innan föräldrapenningen kom. Första förskolelagen kom 1975. Folk slutade gå i kyrkan parallellt med att folkhemmet växte sig starkt. Samhället sekulariserades och bilden av världen vidgades samtidigt som den enskilda individens valmöjligheter blev fler.

Varför valde jag att bli konstnär, hur kom jag på den idén? Vi var en stor familj och ofta bodde släkt eller någon av mina föräldrars vänner, som tillfälligtvis inte hade någonstans att bo, hemma hos oss. Det var kul och socialt men kunde emellanåt bli stökigt och tidigt fick jag behov av att söka en egen vrå. Vi var fem systrar och jag fanns i mitten. Mina äldre systrar tog rollerna som mammas hjälpredor medan jag fick höra att jag var duktig på att måla och jag förstod av de vuxnas ord att konst var något fantastiskt. Det blev min grej. Jag drog mig undan och målade, funderade och fantiserade. Som mellanbarn har man inte ögonen på sig på samma sätt som äldre och yngre syskon och det gav på gott och ont ett friare spelrum. Suzanne Brøgger talade i en intervju om epigenetik, att vi via generna även ärver starka upplevelser och känslor. Kanske hamnade uttrycksbehovet från generationer bakåt just i min uppsättning av gener. Eller har det tidigare inte varit möjligt att bli konstnär av just klassskäl?

Här följer min intervju med mamma, Birgit Johansson, uppväxt i en smedfamilj i Stora Herresta på Österlen 1934.

Vilken relation hade man till arbete under din uppväxt?
— Livet var egentligen aldrig något annat än arbete.

Vilka förhoppningar fanns om vad arbetet skulle ge dig? Vad hade du för drömmar om framtiden under uppväxten?
— Ekonomisk trygghet, men inget utöver kost och logi. När jag har slutat skolan ska jag ha vår- och höstkappa när jag går till jobbet, så tänkte jag. Det var min dröm.

Hur såg morfar och mormor på sitt arbete?
— Man talade inte om sånt, man bara jobbade.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Hur ser du på dina föräldrars yrkesliv?
— De hade det som alla andra på den tiden. De steg upp när det blev ljust och lade sig när det blev mörkt och var tacksamma varje kväll de hade fått ihop till mat för dagen. De hade det som alla andra men lite fattigare vilket beror på att far råkade ut för en olycka, blev överkörd över händerna och fick lämna jobbet som smed för han kunde inte använda händerna på samma sätt. I stället köpte familjen en bondgård, det var alltid fattigt.

Hur började ditt yrkesliv?
— Som hembiträde hos en åkeriägarfamilj när jag var 14 och jag fick bo på vinden i ett kyffe som var avskärmat med ett tyg för ett lager med bildäck och skrot. De hade alla sina vuxna barn med familjer hemma så jag skulle laga mat till alla. Jag trivdes inte, stannade en vecka och sedan hjälpte far mig att komma till en köttaffär i Tomelilla istället. Till Herta Mårtensson. Och hon har lärt mig allt jag kan. Jag hade mest hjälpt till ute på gården, vi hade så lite mat hemma att man inte kunde inte laga mat även om man ville. Så allt var nytt för mig med olika köttbitars namn och användningsområde. Hon förstod att jag inte var dum utan bara okunnig.

Vilka valmöjligheter såg du?
— Jag ville in till Malmö och hade tänkt läsa på NKI brevskola till sekreterare men hade inte råd. Flyttade i alla fall till Malmö som 16-åring och fick bo hos min syster o jobbade som kallskänksbiträde på Hotel Fenix. Jag fick sedan jobb på Maby-Mya där de hade arbetsplatsbostäder som jag fick bo i. Sedan rullade livet på. Jag fick barn tidigt.

Hur har din uppväxt påverkat vad du sedan valt att arbeta med?
— Säkert väldigt mycket. Hade man vetat mer om världen och vågat mer hade det nog sett annorlunda ut. Jag visste så lite och man pratade aldrig om sådant. Då fanns varken radio eller tv.

Känns det som att du valt själv? Har du styrt själv eller anpassat dig till vad som dykt upp?
— Det har alltid handlat om slumpen. Och att jag fick barn så tidigt. När vi flyttade till Blekinge o barnen var lite större ville jag utbilda mig till laboratorieassistent eller något liknande. Men fick i stället ett barn till. Sedan hade jag fem barn och ett hus att sköta. Och jag sydde mina kläder själv. Barnens också.

Hur var stämningen på arbetsplatserna?
— Mobbning fanns inte vad jag kan minnas. Stämningen var som jag minns oftast kamratlig.

Hur såg relationen till arbetsgivaren ut?
— På syfabriken var ju alla anställda och det var lika lön för alla. Facket kom ju in då på den tiden och styrde upp lönerna. Men man hade respekt för arbetsgivaren, det gällde att sköta sig. De kunde dra av på lönen om man inte skötte sig. Behövde arbetsgivaren att man jobbade extra var man skyldig att göra det. Men facket gjorde att allt sådant blev bättre. Det blev hela tiden bättre och bättre.

Hur såg relationen till facket ut och vad betydde facket för dig som anställd?
— Man var inte tvungen att vara med men det var en solidarisk anslutning. Det mest betydelsefulla var att de förhandlade upp lönerna men också att de förhandlade fram semester, i början bara några dagar sedan fler och fler.

Vad har socialdemokratin betytt för din situation som arbetare?
— De hjälpte vanliga människor att få rättigheter och ta för sig. Palme talade mycket om vilka rättigheter arbetarna hade. Numera tycker jag mest att de pratar om makt och pengar. Men socialdemokraterna då förändrade hela samhället.

Hur var livet som hemmafru?
— Jag var nöjd med det men jobbade så fort jag hade chans. Jag hade ofta kvällsjobb för att tjäna lite extra och för att komma ut. Det fanns inga daghem och det var helt otänkbart att papporna skulle vara hemma. Vi hemmafruar fikade hos varandra varje dag men oftast hade man mycket att göra hemma och hann sitta ganska lite. Man passade varandras barn och hjälpte varandra när man kunde. Ibland gick jag och grannfrun in till stan på kvällen och tittade i skyltfönster.

Minns att vi ofta var med på pappas jobb under sommaren och bodde i husvagn i närheten av det jobb de gjorde. Hur upplevde du det?
— Det var trevlig avkoppling att vara i naturen. men det var jobbigt, jag tvättade till sex personer i plasthinkar och fick gå varje dag flera km för att köpa mjölk. Det fanns inget kylskåp i husvagnen.

Om du nu efteråt tänker på om det är något du tyckte skulle kunna fungerat annorlunda, i samband med arbetet, vad skulle det vara?
— Hade jag gått kontoristkursen och flyttat till Stockholm som jag tänkt, och då ville jag också byta förnamn till mitt andranamn Margareta och efternamn till Ovesson efter morfars förnamn. Då kanske livet sett annorlunda ut. Kanske hade jag då fått bättre självförtroende? Men det vet man inte.

Vilka är dina olika arbetslivserfarenheter?
— Efter Maby-Mya började jag på Fogstedts kappfabrik och sydde kappor på löpande band. Därefter gick jag över till Helge Hansons kappfabrik. Efter andra barnet fötts hade jag hemarbete. Då sydde jag krypbyxor till barn och gjorde lampskärmar och en del annat. Jag tog betor ibland för att få extrapengar till något som behövdes just då. Sedan jobbade jag på televerket på somrarna och Lilla-Birgit passade er. Därefter började jag jobba på en strumpfabrik på kvällarna. När du var 5-6 år började jag i Leikels speceriaffär. Då kunde man lämna barnen på något som hette barnparkering. Vi flyttade till Blekinge från Malmö den 3 mars 1967. Egon åkte på jobb i Iggesund i maj och femte barnet föddes 17 augusti. Han kom hem en dag i juli och sedan i slutet av augusti. Tiden däremellan var jag själv i nya huset med barnen.

— Jag började jobba på café sommaren efter. Sedan åkte jag och en grannfru med våra barn till tivoli där vi sålde biljetter till karusellerna. Och vi åkte runt till marknader för att baka våfflor. En rad olika småjobb passerade. Det blev mycket trappstädning, lottförsäljning på torget och en tid som städare kvällstid på Lagerblads boktryckeri. Därefter började jag jobba i köket på Norje motell och sedan köpte vi Norje Boke barservering med dans- och golfbanor som vi drev under sommartid. Där arbetade hela familjen. Därefter jobbade jag i affär. Först i en väskaffär och sedan i en skoaffär i över 10 år. När skoaffären la ner började jag jobba i vården. Senare började jag på Samhall där jag först vävde mattor och sedan hade hand om en tvättinrättning. Sedan blev det pension. Som pensionär jobbade jag som tentavakt tills jag var 72 år.

— Jag har lägsta pensionen men nu när huset, som jag delar med min sambo Fredrik, är betalat har jag låga utgifter och klarar mig hyggligt.

The post Spaning efter klassrötter — Mamman intervjuas first appeared on Opulens.

MAKT. “Skräck och Trump hänger ihop. Nu när han sitter vid makten så gör omvärlden allting för att inte kännas vid att det är en dåre som tagit över”, skriver Amra Bajric. 

En skräckinjagande orange clown hemsöker Nordamerika. Har den uppstått som en återkommande manifestation av livets mörkare drifter, en ondskefull urkraft som gömt sig i avloppssystemet, en freudiansk Det till Obamas liberala överjag?

Redan under Obamas presidentskap ryktades det om clownens återkomst. Oförklarliga händelser rapporterades i nyheterna: människor vittnade om att de sett en clown längs vägrenen i South Carolina, och sedan spriddes det över hela världen, i rättan tid för den store orangea clownens premiär på världsscenen. Jag talar naturligtvis om Stephen Kings Det, en bok från 1986 som till hösten släpps i bioformat med Bill Skarsgård som clownen Pennywise. Men parallellerna till Donald Trump är mer än ytligt kusliga. I boken återvänder Pennywise med några decenniers mellanrum för att terrorisera staden Derry. Donald Trump har med återkommande mellanrum satt staden New York i skräck, och nu hela landet, så som han lovade i en intervju med Oprah Winfrey 1988.

Skräck är kanske den genren som efter ”tantsnusk” anses vara sämst för karaktären. Det gäller såväl litteratur som filmer. När filmen It Follows kom ut 2015 hyllades den för sin ”kusliga och gotiska” atmosfär. Nästan alla recenserade filmen som ”uncanny” och menade på att den tillhörde den finare formen av skräck, om den ens kunde betraktas som skräck överhuvudtaget. Begreppet ”skräckfilm” tas sällan i mun av finare kritiker. Det är som att själva ordet smakar beskt, försurat och giftigt.

När filmatiseringen av Thomas Harris roman När lammen tystnar slog igenom så kallades den för en kriminalfilm, ett mysterium, och i värsta fall för en thriller. Romanen och filmen handlar om en kannibal vars offer går hemska öden till mötes. Den handlar om en sinnessjuk seriemördare och den handlar om sexuell sadism. Teman som passar en skräckfilm som handen i handsken. Varför denna beröringsskräck? Sociologiskt skulle den kanske kunna förklaras med samma mekanismer som när romanen tog över den breda läspubliken på 1800-talet. Då avfärdades även den som ”för kvinnor” De konservativa såg den som fördärvande av kvinnorna, medan de mer liberala skrockade åt deras förströelse – en ”fördömd mobb av klottrande kvinnor” som Nathaniel Hawthorne kallade dem.

Skräck säljer, och så som förlagsmarknaden fungerar betyder det i praktiken att de bästsäljande böckerna bär upp kostnaden av de för en smalare, mer raffinerad läsare. Ingen gillar ett utsatt läge, och för att utkräva hämnd på bästsäljarna så förvandlar finsmakarna dem till mindre värda. Vem vet, jag vill inte teckna en gigantisk konspiration. Vi är för fina för att skrämmas av skräcken.

Skräck och Trump hänger ihop. Nu när han sitter vid makten så gör omvärlden allting för att inte kännas vid att det är en dåre som tagit över. Skräcken styr, det är clownen som är tillbaka och den här filmatiseringen kommer vara läskigare och mer mardrömsliknande än vad vi någonsin kunnat föreställa oss. Barnen i Stephen Kings Det lyckas stoppa clownen och de onda krafter som styr den enbart när de själva lyckas övervinna sin skräck. När de rakryggat ser clownen i ögonen och gör motstånd. Det samma gäller det politiska läget i världen idag. Vi kan inte vinna över rädslan om vi fortsätter kalla Trump för ett förklätt geni eller en strateg, och ikläda honom en ledares egenskaper. Elitismen mot vanliga människor är en reaktion mot Trump. Istället för att bemöta skräcken och mobilisera för en vänsterpolitik så målar många upp “folket” som dumt, fördärvat – det vinner bara clownerna på.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Clownerna och Trump first appeared on Opulens.