SOCIALPOLITIK. En hållbar arbetssituation är ett måste om den nya socialtjänstlagen ska fungera som tänkt. Det anser socionomerna och forskarna Sara Hultqvist, Katarina Hollertz och Lisa Norén. De efterlyser därför insatser för förbättrade arbetsvillkor.

Inlägget publicerades ursprungligen i Sydsvenskan den 11 juli 2025. 

En kunskapsbaserad socialtjänst kräver en hållbar arbetssituation

Den höga personalomsättningen i socialtjänsten är ett problem. Det vittnar både medarbetare och medborgare om. Problemet visar sig i att den kunskapsbaserade verksamhet som den nya socialtjänstlagen föreskriver blir omöjlig att realisera när stora delar av personalstyrkan ständigt består av personer som är nya på jobbet. En hållbar socialtjänst kräver en organisation där socialarbetare stannar kvar och fördjupar sina kunskaper och förbättrar verksamheten lokalt. Bristen på personalkontinuitet omöjliggör relationsarbete och hindrar en utveckling där socialtjänsten bedrivs i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Socialtjänstlagens fundament

Den 1 juli i år trädde den nya socialtjänstlagen i kraft – i vilken det slås fast att socialtjänstens verksamhet ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet, och att arbetet kontinuerligt ska följas upp och utvecklas. Det handlar inte längre bara om goda intentioner utan om lagstadgade krav – socialtjänsten ska vara kunskapsbaserad. Redan när regeringen våren 2017 beslutade om en översyn av socialtjänstlagen gavs direktivet att en reformerad socialtjänst skulle bidra till ”social hållbarhet med individen i fokus”. Ambitionerna om en socialt hållbar socialtjänst finns med i den nyligen ikraftträdda lagen.

Hög personalomsättning

Idén om en socialt hållbar socialtjänst måste kopplas till hållbarhet i organisationen, i det här fallet hållbarhet i relation till socialtjänstens personal. Forskning visar att hög personalomsättning påverkar både de som vänder sig till socialtjänsten och personalen negativt. Arbetsmiljö och verksamhetskvalitet hänger ihop. För att socialtjänsten ska kunna baseras på kunskap krävs viss personalkontinuitet.

Fackförbunden SSR och Vision som organiserar personal i socialtjänst publicerade förra året rapporter som visade på problem förknippade med den höga personalomsättningen.

I några kommuner var personalomsättningen över 50 procent. Från chefshåll konstaterades att andelen socialchefer som tyckte det var svårt att rekrytera socialsekreterare ökade från 35 procent till 77 procent mellan år 2020 och 2023. Med sådana förutsättningar är det omöjligt att bygga en långsiktigt hållbar verksamhet. En socialtjänst som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet är orealistisk att förvänta sig, när de få erfarna socialsekreterarna utöver att hantera ett stort antal ärenden också måste ägna sig åt att ständigt introducera nya kollegor.

Att människor byter jobb behöver inte i sig vara ett problem. Problem uppstår när det sker så frekvent att kunskapsackumulation omöjliggörs och allianser mellan socialarbetare och medborgare som söker stöd raseras.

ALLA har slutat!

I socialtjänsten, där relationen mellan medborgaren och socialarbetaren är det viktigaste verktyget, får hög personalomsättning konsekvenser för kvaliteten på arbetet. I våras publicerade Catharina Eriksson en stark text i nättidskriften Socialpolitik där hon talade utifrån egen erfarenhet: 

”En gång till, sa jag till mina två nya socialsekreterare på vuxenenheten, en gång till ska jag be om hjälp och kämpa. En sista gång, sen orkar jag inte mer.

Förutsättningarna, om man ska lyckas, är ju att man är ärlig i sina avsikter. Kan man tycka.

Man ska tala ut om allt. Diskutera. Komma fram till saker. Planera, ut bland folk, vara socialt anpassad, ta för sig, jobba! You name it. Möten, möten, möten.

En förutsättning till som faktiskt är av vikt, är att människorna man planerar sitt liv med är kvar. Kan man också tycka.

Det var också ett av mina krav, när jag återigen bestämde mig för att starta kampen för en förbättring av min situation.

ALLA har slutat!” 

Hur ska personalen förmås stanna kvar?

Frågan om arbetsvillkor borde vara en självklar del i en ny reformerad socialtjänst. Hög personalomsättning försvårar kunskapsutveckling. Omvänt borgar viss personalkontinuitet för en organisatorisk minnesbank och att utvecklingsarbete som förankrats kan fortskrida och fördjupas utan att gång på gång behöva starta om. Och, personalkontinuitet bäddar för att det centrala verktyg som relationen utgör i socialt arbete kan användas effektivt och integreras med den kunskap som finns och förvaltas i organisationen. 

Hur personalen ska förmås stanna kvar kan med fördel undersökas genom att prata med de socialsekreterare som känt sig nödgade att sluta, trots att de gärna vill arbeta i socialtjänsten. Vad hade de behövt för att fortsätta?

Viktiga kriterier

Vi vet redan en hel del om vilka faktorer som är viktiga. Rimlig ärendemängd, stöd från kollegor och ledning, mandat och möjlighet till kompetensutveckling är lågoddsare till svar. Addera en genomtänkt och grundlig introduktion för nyanställda och ett tydligt mentorskap där erfarna kollegor vägleder nya – det är avgörande för att både förankra befintlig och utveckla ny kunskap. Med dessa insikter och föreslagna insatser skulle vi kunna ta viktiga steg mot en socialt hållbar organisation, där socialtjänsten verkligen kan bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Sara Hultqvist, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Lunds universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Katarina Hollertz, socionom, docent i socialt arbete och lärosätesambassadör för Göteborgs universitet i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten

Lisa Norén, socionom och doktorand i Forskarskolan för Yrkesverksamma i Socialtjänsten, Lunds universitet

The post Insatser krävs om socialtjänstlagen ska fungera first appeared on Opulens.

“Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga beroendelitteratur som ges ut på de större förlagen.”

SoL 1:1 av Johan Christiansson
Venaröd Förlag (2016)

Socialtjänstlagen, SoL 1, ska på demokratins och solidaritetens grund först och främst främja medborgarnas sociala och ekonomiska trygghet samt aktiva deltagande i samhällslivet. Den som är på väg in i, eller har utvecklat ett missbruk, ska enligt lagen kunna få nödvändig hjälp. Hänsyn ska tas till egna resurser och individens integritet bör, liksom självbestämmanderätten, i allra högsta möjliga mån respekteras. Lagen är, när man läser den på pappret, fylld av goda, om än lite stelbenta intentioner och det är lätt att fråga sig hur den egentligen går att applicera på verkligheten.

Johan Christianssons roman SoL 1:1, utgiven på Venaröd Förlag, ger inget direkt svar på den frågan men däremot förmedlar författaren en ovanligt inträngande bild av ett missbruk som gror och utvecklas inom en ganska så typisk svensk vardagssituation. Huvudpersonens, socialarbetaren Karls, liv domineras av en slags tomhet som är svår att fylla. Hans arbete med missbrukare ger honom ingenting, hans sambo lämnar honom och hans liv flyter ihop till ett gråtrist kaos. De sociala hjälpinsatserna framstår som rätt valhänta och de har heller ingen större effekt. Karl går istället succcessivt ner sig i ett sörjigt träsk fyllt av alkohol, sex och droger. Situationen förvärras av att han har kontakt med gamla klienter som inte heller lyckats klara sig ur sina situationer och Karl börjar alltmer gå in i en tjock, alkoholstinkande dimma.

Efter en tids sjukskrivning, själv ser han på sig själv som arbetslös, snubblar Karl omkring i sina kvarter runt Medborgarplatsen dyngrak och påtänd i fullt dagsljus, han blir utslängd från barer och somnar i trapphuset där grannarna passerar förbi honom på väg till jobbet på morgonen. Trots allt detta får han gå kvar på sitt jobb och arbetsträna, en av insatserna som SoL 1 förespråkar, men missbruket sliter och fast han återförenas med flickvännen och barnen dyngar Karl ändå ner sig i jakten på tillfredsställelse. Han har blivit känslolös och ingenting berör honom längre mer än på ytan. Slutet blir hängande lite i luften; kanske kan Karl återanpassas in i en dräglig tillvaro, kanske kommer han att fortsätta med sitt missbruk, driven av en längtan han inte kan definiera.

Skildringen av Karls beroende hugger ovanligt hårt. Den känns ofta obehagligt verklighetstrogen, men är ändå befriande absurd. Karls konstanta längtan efter alkohol och annan stimulantia genomsyrar till sist hans tillvaro till den grad att hans tankar mer och mer tas över av osammanhängande hallucinationer, men samtidigt förväntas han fungera någorlunda bra på en arbetsplats.

Arbetskamraterna verkar, konstigt nog, inte reagera på att han knappast håller ihop och ingen verkar se något märkligt i att han kommer onykter till jobbet eller sextrakasserar kvinnliga kollegor, hans kvinnosyn är minst sagt unken. Samtidigt arbetar han med människor som är ännu mer socialt utslagna än han själv utan att någon direkt verkar ifrågasätta hans lämplighet. Johan Christiansson är bra på att få fram de absurda kontrasterna i Karls livssituation. Hans humor är uppfriskande svart och SoL 1:1 ger en genomträngande bild av ett liv i misär som ändå tillåts fortsätta inom samhällets ramar och regelverk.

Boken fungerar bra som motgift till den ofta pekpinniga ”beroendelitteratur” som getts ut på de större förlagen under de senaste åren. Den som verkligen vill ta del av en missbrukares mentalitet och eländiga vardag och ändå ha lite roligt samtidigt gör definitivt rätt i att välja Johan Christianssons bok.

The post Svettig och inträngande berättelse om ett vardagsmissbruk first appeared on Opulens.

KLASS.  “En djupt skakande historia om en hur en fullt fungerande medborgare handlöst rasar ner på samhällets botten”. Elisabeth Brännström har läst Charlotta von Zweigbergks nya bok och känner igen sig i huvudpersonen Beata.

Titel: Fattigfällan
Författare: Charlotta von Zweigbergk
Förlag: Ordfront

När jag sätter mig ner för att skriva om Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan har jag nyligen varit hos socialen. Anledningen är en låg a-kassa som sänkts till en nivå där den knappast täcker min hyra. Jag har också räkningar som måste betalas och ett behov av att äta minst en gång om dagen. Så jag kan inte välja, jag måste gå dit.

Naturligtvis skäms jag och tycker att det känns tråkigt. Under många år har jag försörjt mig själv genom längre och kortare lärarvikariat, men läget har successivt förändrats. Fast anställning är uteslutet eftersom jag inte har lärarlegitimation och nu har a-kassans regler runt deltidsarbete försvårat situationen för mig till den grad att den inte håller längre. Alltså släpar jag mig till soc med en stor bunt papper som ska nagelfaras av en socialsekreterare och efter ett relativt neutralt samtal överlämnar jag mig i hennes händer. Det känns inte bra, men liksom egenföretagaren Beata i Fattigfällan har jag inget annat val.

Fattigfällan är en djupt skakande historia om en hur en fullt fungerande medborgare handlöst rasar ner på samhällets botten genom det gigantiska hål som slitits upp i vårt sociala skyddsnät. Hennes elände börjar med att hon blir sjuk och hamnar på sjukhus. Sjukpenningen dröjer, räkningarna hopar sig och det tar tid innan Beata får kontakt med socialen där hennes verkliga helvete drar igång.

Socialassistenten framstår mer eller mindre som en iskall sadist som letar med lupp för att hitta någonting som kan fördröja Beatas pengar. Hennes hemförsäkring är för dyr, hennes hyra kostar för mycket trots att den ligger under snittet och hon uppmanas, trött och sjuk, att flytta. Vissa månader får hon inga pengar alls, hon får betalningsanmärkningar och blir beroende av vänner och bekanta. Under tiden uppmanas hon att vila trots att stressen sliter sönder henne inifrån och hon knappt har mat för dagen.

Beata, en verklig person enligt Charlotta von Zweigbergk, blir exceptionellt illa behandlad. Socialsekreteraren dyker utan medlidande ner som en illasinnad hök på varje liten begäran och verkar njuta av varje avslag. Och Beatas vänner är ofta oförstående inför det som verkligen är svårt. Hon känner sig ofta skuldbelagd och börjar odla en bitterhet mot hela samhällsapparaten och mot den bristande förståelse för fattigdom som vuxit upp som ogräs i vårt alltmer polariserade samhälle.

Det tar fem år innan hennes lidande äntligen är på väg mot sitt slut. Under den tiden har hon periodvis gått ner sig så djupt i fattigfällan att hon stulit mat från en granne när hon varit blomvakt, tvingats ge upp sitt företag, hamnat hos Kronofogden, sökt hjäp hos Stadsmissionen och blivit osams med vänner och släktingar som i grund och botten tror att det är Beata själv som är slarvig, inte samhället som nekar henne hjälp.

Fattigfällan känns kanske ibland något överdriven, främst i avsnitten om konflikterna med socialen, fullt så elaka brukar de inte alltid vara, men i skildringen av den förlamande fattigdom som drabbar Beata slår Charlotta von Zweigbergk an en ton som verkligen svider. Det är nämligen precis så här förgörande att vara fattig i Sverige i dag. Det vet både jag och många andra som hankat oss fram på låg A-kassa och osäkra anställningar. Samhället ställer inte längre upp. Något att tänka på för dem som valt att se ner på burksamlare och utsträckta pappmuggar.

The post En skrämmande berättelse om svensk fattigdom first appeared on Opulens.