KLYFTOR. Ett bra samhälles mål måste vara att utjämna klyftor. I Stockholm gör man på de flesta områden tvärtom, konstaterar Lars Thulin. Han är samtidigt djupt kritisk mot Eva-Märta Granqvists nyligen publicerade reportage i Magasinet Konkret där Rinkeby presenteras från den ljusa sidan.

Ett reportage om Stockholmsförorten Rinkeby har nyligen publicerats i Magasinet Konkret. Eva-Märta Granqvist, Skånebaserad vänsterdebattör har tagit nattbussen (!) upp till Stockholm efter att en meningsmotståndare menade att hon borde göra det för att se nackdelarna med det samhället. Resenären från Skåne har efter resan dock bara rosenrött positivt att säga om Rinkeby. Slutsatsen är att kritik mot förorten är rasistiskt självmål. I kommentarsfältet på Konkrets Facebooksida får hon understöd av en annan kvinna som regelbundet besöker Rinkeby.

Båda inläggen är naiva och nedvärderande mot de boende i förorten. De två debattörerna blir därför det som på spionspråk kallas nyttiga idioter. Det vill säga den som går motståndarens ärenden utan att begripa det.

Granqvist kliver av bussen och låter en partikollega i Rinkeby guida henne runt. Hon bedyrar att alla är jättetrevliga, jätteduktiga, trivs jättebra och att förorten fått ett nytt bad som är kronan på verket i paradiset. Vänsterdebattören Grankvist liknar därmed dessvärre de upptäcktsresande som för 150 år sedan vågade sig ut i vildmarken och lugnande kunde rapportera hem att infödingarna var snälla och inte alls farliga.

Debattören i kommentarsfältet försäkrar att tandvården i samhället är bra för där finns hennes tandläkare. Och skribenten har minsann upplevt att man kan få tillbaka sin mobil om man tappar den i Rinkeby. Tänka sig – alla är ändå inte tjuvar. Så fantastiskt!

Jag har själv bott i 39 år i ett så kallat utanförskapsområde i södra Stockholm. Så jag baxnar när jag läser dessa helt insiktslösa, okritiska och rent av barnsliga rader.

Rinkeby är tillsammans med ett par andra orter i Sverige som Rosengård i Malmö och Bergsjön i Göteborg det närmaste Sverige kommer ghetton. För att kunna göra något åt det problemet måste vi erkänna att det finns. Inte bara berätta att inte alla där stjäl telefoner samt att alla gillar att bada.

Så, och läs nu noga vad jag skriver, att Rinkeby liknar ett ghetto beror inte på att det är dåliga människor som bor där. Tvärtom, en förkrossade majoritet är laglydiga medborgare som sliter hårt och ont för att få sin tillvaro att gå ihop. De gör sitt bästa i kanske högre utsträckning än majoriteten etniska svenskar.

Problemet är att politiker tappat greppet om dessa förorter, svikit dem på en rad områden vilket medfört att parallellsamhällen kunnat skapas. Detta har kunnat ske eftersom det ordinarie samhället delvis abdikerat. Politiker i Stockholms stadshus, dessvärre både från vänster- och högerhåll, har i decennier med öppna ögon sett till att Stockholm har blivit en av de mest segregerade storstäderna i Europa. Bara svenskar på vissa håll – bara invandrare på andra. Det beror bland annat på en obefintlig bostadspolitik. Marknadskrafterna har fått styra. Personer utan förmögenheter är i princip inte välkomna i huvudstaden.

Dessa siffror presenterar jag inte för att svartmåla Rinkeby. Utan för att visa verkligheten och bevisa att politiker och samhällsplanerare har låtit den socioekonomiska segregationen i Stockholm bli enorm.

Stockholms stads egen statistik talar sitt tydliga och skrämmande språk om Rinkeby. Nu blir det lite sifferexcercis, men den är nödvändig. Källan är stockholm.se.

Så här ser det ut i Rinkeby:

Invånare med utländsk bakgrund 89,5 procent. Totalt i Stockholm 34,8.

Bland invånarna med utländsk bakgrund kommer 51,9 procent från Afrika.  Totalt i Stockholm 16,6%

Genomsnittsinkomst för invånare i åldern 20-64 år är 241 00 kronor. Totalt i Stockholm 471 000.

Utbildning med enbart grundskola 31,0 procent. Totalt i Stockholm 7,4.

Utbildning på eftergymnasial nivå 23,9 procent. Totalt i Stockholm totalt  62,2.

Elever som går ut grundskolan med behörighet till gymnasiet 74,8 procent. Totalt i Stockholm 89,9

Arbetslöshet 8,2 procent. Totalt i Stockholm 2,8.

Antal med sjukersättning, tidigare kallad förtidspension, dubbelt så hög som i Stockholm totalt. Däremot är antalet dagar med sjukpenning, alltså ersättning för kortare frånvaro på grund av sjukdom, i princip samma som i Stockholm totalt.

Livslängden i Stockholms ekonomiskt starkaste områden är drygt fem år längre än i de svagaste.

Dessa siffror presenterar jag inte för att svartmåla Rinkeby. Utan för att visa verkligheten och bevisa att politiker och samhällsplanerare har låtit den socioekonomiska segregationen i Stockholm bli enorm. Att det skapar problem är självklart. Och det beror som sagt inte på att de som bor i Rinkeby på något vis är sämre än de i Östermalm eller Täby. Men ett bra samhälles mål måste vara att utjämna klyftor. I Stockholm gör man på de flesta områden tvärtom.

Att jag nämner den höga andelen invandrare från Afrika är inte för att på något sätt nedvärdera dessa invånare. Men deras kultur skiljer sig mycket mer från den svenska än den svenska gör mot den i andra länder i Europa. Därför krävs särskilda insatser för en lyckad integration i samhället för invandrare från Afrika. Risken att kulturer som skiljer sig mycket från vår bildar parallellsamhällen är annars stor.

Allt det jag räknat upp borde uppröra en vänsterdebattör som Eva-Märta Granqvist. Hon borde använda sin kraft till att ändra på det. Inte på att åka på safari till Rinkeby och intyga att det inte alls är farligt där. Och att de flesta är jättesnälla. Och trivs jättebra. Och att de gillar att bada.

Den inställningen hjälper inga människor i Rinkeby. Ändå är det väl det som Granqvist vill.

Själv har jag har för övrigt alltid röstat på Socialdemokraterna.

The post Snälla vänsterdebattörer, inga fler safariresor till Rinkeby, tack! first appeared on Opulens.

GÄNGKRIMINALITET. I spåren av mordet på rapparen Einàr försvinner de komplexa förklaringarna. Ulf Stenberg, som gör verklighetsbaserad teater om unga kriminella, kallar debatten om gangsterrap för en rökridå.

– Ingen blir gängkriminell för att de lyssnar på en viss musik.

Hur kan en ung pojke ta upp en pistol och skjuta en annan person i huvudet? Om man inte förstår den verkligheten blir det svårt att bedriva ett förebyggande arbete. Det menar Ulf Stenberg, grundare av Teater Fryshuset som tillsammans med Emil Rosén Adsten har lyssnat till och berättat unga människors historier om kriminalitet och utanförskap i 14 år.

Elin Swedenmark/TT

The post “Ingen blir gängkriminell av en viss musik” first appeared on Opulens.

EMANCIPATION. “Detta var före kvinnans emancipation och många litteraturkritiker valde att presentera Gabriela Mistral som en ny version av jungfru Maria, som den goda, obefläckade modern. Det togs ingen hänsyn till att hon själv inte kände igen sig i den bilden”, skriver Pablo Guajardo Garrido och Anna-Karin Gauding.

Latinamerikas första litterära Nobelpris gick överraskande till en kvinna. Den 12 december 1945 emottog Gabriela Mistral, som av Hjalmar Gullberg kallats den latinamerikanska litteraturens drottning, denna utmärkelse: “För den av mäktig känsla inspirerade lyrik som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”.

Ett enat Latinamerika hade stått bakom hennes kandidatur. Detta var före kvinnans emancipation och många litteraturkritiker valde att presentera Gabriela Mistral som en ny version av jungfru Maria,som den goda, obefläckade modern. Det togs ingen hänsyn till att hon själv inte kände igen sig i den bilden. Sun Axelsson beskrev henne med dessa ord:

”Gabriela Mistral gråter inte över de barn hon aldrig fick även om hon sörjer över att hon aldrig blev mor – en försakelse som hon ändå tycktes se som en självklarhet. Hon hade inga egna barn men var mor till alla föräldralösa barn, till de svaga och utsatta, de som likt hon själv alltid saknat trygghet, en far eller mor.”

Det var Hjalmar Gullberg som introducerade hennes poesi på svenska. I ett förord till sina tolkningar av Mistrals dikter utnämnde han henne 1944 till ”det ställföreträdande moderskapets diktare”. Det har på senare år framkommit att hon i 20-årsåldern hade en kärlekshistoria med en gift man som sedan tog livet av sig, att hon dessutom var ensamstående mamma och senare hade ett lesbiskt förhållande med sin sekreterare Doris Dana. Efter ungdomsårens förbjudna kärlekshistoria skrev hon diktsamlingen Sonetos de la muerte (Dödens sonetter) som 1914 ledde till hennes första litterära pris. “Adoptivsonen” Juan Miguel, av henne kallad Yin Yin, tydliggör kontrasten mellan myten om helgonet och människan Gabriela. Pojken var officiellt son till Gabrielas halvbror som hon tog hand om efter moderns död. Pojken avled 1943, bara 17 år gammal.

Två år senare kom Mistral till Sverige för att emotta Nobelpriset. Hon stannade efter det kvar i Sverige i flera månader. Elin Wägner har hävdat att den långa vistelsen i Sverige var ett sätt att bearbeta sorgen efter adoptivsonen Juan Miguel, som 42 år efter Gabriela Mistrals död avslöjades vara hennes egen biologiske son. Beslutet att hemlighålla moderskapet var ett medvetet val. Som ensamstående mor hade Gabriela i början av 1900-talet förlorat alla möjligheter att göra karriär som författare. Idag skulle hon snarare beskrivas som en frigjord feminist än som helgon.

Traditionella ”mistralister” har kallat henne “den gudomliga” eller “den heliga”, titlar som uppmuntrar den konventionella bilden av henne som kvinna. Mistral hävdade barnens rättigheter, inte minst rätten till utbildning. Redan 1908 publicerade hon en artikel där hon ställde krav på jämlikhet och frihet mellan kvinnor och män och hon tog ställning för kvinnans rättigheter, för fred och demokrati. Hon skrev dikter om barndomen, om moderskärlek och om naturen, men även erotik ingår i hennes litterära verk. Gabriela Mistral var en passionerad kvinna, rädd att förlora sin frihet som kvinna och konstnär om hon gifte sig.

I början av 1920-talets blev hennes karriär som författare och pedagog produktiv och framgångsrik. 1922 kom Desolación (ödeläggelse, tröstlöshet) ut. 1924 utgavs Ternura (ömhet), som innehåller sånger, danser och vaggvisor för barn. 14 år senare publicerade hon Tala (kalhygge). Om den skriver Hjalmar Gullberg: ”Med en egendomlig blandning av hymn och barnvisa blir här det mänskliga livets grundämnen besjungna i dikter om bröd och vin, salt, majs, vatten.”

Enligt den chilenske författarkollegan Volodia Teitelboim kände Gabriela stark beundran för de nordiska författarna, framförallt för Selma Lagerlöf, också hon författare och pedagog. Dessutom var Selma den första kvinna som fick Nobelpriset i litteratur. 1923 utgav Mistral verket Läsningar för kvinnor som tar upp frågan om utbildning för flickor. I inledningen nämner hon Selma Lagerlöf som inspirationskälla. Boken blev en succé, och hon blev därefter inbjuden till kongresser och konferenser runt om i världen.

Gabriela Mistrals författarskap och pedagogiska arbete gick hand i hand under hela hennes liv. Många av hennes dikter, sånger, sagor och texter var tänkta att användas i undervisningssyfte och hon gjorde stora insatser inom skolväsendet i Latinamerika. Vid 16 års ålder vikarierade hon för sin far, som var lärare i hembyn Vicuña i norra Chile. Senare skaffade hon sig lärarbehörighet och påbörjade en period som lärare på olika platser i hemlandet. 1922 fick hon ett betydelsefullt uppdrag av Mexikos regering, som inbjöd henne att hjälpa landets utbildningsminister med en utbildningsreform och en omstrukturering av skolbiblioteken. Hennes insatser blev så uppskattade att tjänstgöringen förlängdes med ett och ett halvt år. Efter det representerade hon Chile som konsul, fick uppdrag av FN och höll förutom skrivandet konferenser runt om i världen.

I boken Tierra, indio, mujer: pensamiento social de Gabriella Mistral (Land, indian, kvinna – Gabriela Mistrals sociala tänkande) av Lorena Figueroa får vi en bild av bondkvinnan och mestisen Gabriela som erbjöd världen en ny syn på Latinamerika. Boken fokuserar på Mistrals betydelse för det spansktalande Amerika: frihetstanken, drömmen om ett enat Amerika, synen på utbildning som en nyckel till utveckling och framgång för kontinenten. Inkomsterna från boken Tala från 1938 skänkte hon till nödlidande barn i inbördeskrigets Spanien.

Senare tids forskning har presenterat en mer nyanserad bild av Gabriela Mistral som en socialpolitiskt engagerad poet med närhet till katolska kyrkans befrielseteologi. Hon var en flitig debattör och tog i artiklar ställning för såväl Sandinos befrielsekamp i Nicaragua som mot USA:s inflytande i Latinamerika.

För att göra bilden av Latinamerikas första kvinnliga Nobelpristagare rättvisa återstår säkerligen en hel del forskningsarbete. Det har framkommit att hon på 50-talet var styrelsemedlem i det första Chilensk-Svenska Kulturinstitutet i Chile. Om hennes koppling till Sverige och bevekelsegrunderna för ett kulturutbyte mellan Sverige och Chile vet vi dock ännu inte mycket.

Pablo Guajardo Garrido & Anna-Karin Gauding

The post Vem var kvinnan bakom myten Gabriela Mistral? first appeared on Opulens.