URVATTNAT. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum, skriver Lars Thulin, som anser att begreppet feminism blivit urvattnat.

Det brukar hända på vissa fester. Strax före midnatt i köket eller i en hammock på altan om det är sommar. Ett antal vackra kvinnoögon spänns i en ensam man. Och så kommer frågan i en ton som kräver omedelbart svar:

–Är du feminist?

För mannen är det en lose-lose-situation. Han är körd vad han än svarar. Väljer han ja, bli kvinnornas snabba replik, fylld av både honung och ättika:

–Verkligen. Och hur kan du försvara eller förklara detta…

Därpå följer en genomgång av mäns övergrepp på kvinnor från det att Gud körde ut oss ur Edens Lustgård och fram till dags dato. Mannen antas var personligen ansvarig för allt. Han är chanslös eftersom han inte kan försvara ett skit.

Svarar han nej på frågan, försvinner all honung ur kvinnorösterna. Sedan är han förpassad till umgängeskretsens stinkande komposthög. Han blir aldrig bjuden igen.

Men man kan göra som jag brukar. Svara med krav på förtydligande, nämligen:

–Definiera feminism.

Kvinnorösterna suckar, fyllda av misstro, hur kan jag inte fatta vad feminism är?

–Att vara för jämställdhet mellan könen förstås, det är väl självklart. Har du problem med det?

Nej. Men däremot med hur mycket av feminismen själv definierar sig. För jag är för total jämställdhet på alla områden i livet. Jag upplever att den traditionella, högljudda och aggressiva feminismen som fortfarande är vanlig hos debattörer i böcker, krönikor och tevesoffor, inte alltid delar min uppfattning.

Jämställdhet innebär för mig att alla individer ska ges samma förutsättningar och samma chanser i livet. Oavsett om man heter Lisa eller Pelle i förnamn. Men också oavsett om man heter Nilsson eller al-Ahmed i efternamn, om man har en pappa med tiotals miljoner på banken eller en som jagas av kronofogden, om man fötts med en fullt fungerande kropp eller en som inte funkar perfekt. Om man älskar personer av samma kön eller det motsatta. Kampen för jämställdhet kan inte graderas, ett område är inte viktigare än ett annat.

Kvinnosvaren blir då nästan alltid följande:

–Men allt det ingår i feminism. Att vara för all jämställdhet är att vara feminist. Som feminist tycker man automatiskt rätt på alla dessa områden.

Det tror jag inte ett ögonblick på. Det går nog utmärkt att slåss för kvinnors rättigheter men ha svårt för muslimer, ogilla flator och bögar, tycka att alla bidrag till de svaga i samhället ska sänkas till ett minimum. En annan följd av tron att alla feminister automatiskt tänker ”rätt”, är att de som inte erkänner sig som feminister då självklart tänker ”fel” även på alla andra områden.

Då kommer spretigare argument. Hur kan jag säga så, när kvinnor misshandlas och mördas av sina män, när de har sämre lön, när de tar mycket mer ansvar för familjen? Förnekar jag det?

Verkligen inte. Tvärtom. Min mormor (1894-1976) var kvinnokämpe och socialdemokrat. Jag beundrade henne. Det är ingen överdrift att säga att hon var med och byggde folkhemmet. Och dessbättre hann dö innan grävskoporna började riva det.

Hon var 27 år då kvinnor fick rösta första gången. Ett år senare var det omröstning gällande förbud mot alkoholdrycker. Där röstade hon förmodligen för förbud medan hennes make röstade mot. I sitt parti kämpade hon för kvinnors rätt, i kooperationen för bättre och billigare mat för alla, som ledamot i kommunens fattigvårdsstyrelse för att kvinnor och barn som led i dysfunktionella äktenskap med svin till män skulle få det bättre. Som nämndeman hävdade hon medmänsklighet men också att alla måste ta ansvar för sitt handlande. Jag älskade min mormor för det hon gjorde.

Men hon skulle inte ha haft något till övers för den märkligt intellektuella feminism som råder nu, med välutbildade från samhällets toppskikt. Som Kajsa Ekis Ekman, som driver allt märkligare frågor i en syrefattig teoretisk luft. Eller kvinnor med obegriplig syn på rättssamhället och som kräver att lagen ska tillämpas olika för kvinnor och män. Som Cissi Wallin och Maria Sveland.

Hur hjälper deras feminism ensamstående Enisa, projektanställd trebarnsmamma i Hallonbergen som sparkats för att hon tvingas vabba mycket? Eller Jessica i Saltsjöbaden som måndagsmorgnar sminkar sitt ansikte hårt för att dölja blåmärken efter helgens helvete? Eller Britt-Inger i Farsta, nybliven änka med garantipension efter att ha skött familjen större delen av sitt liv? Men som nu inte har råd att hämta ut sin artrosmedicin.

Den typen av kvinnor slogs min mormor för. Ovan nämnda feminister umgås förmodligen i kretsar där dessa kvinnor inte finns. Att slåss för dem ger inga rubriker. Min mormor skulle kallat dessa moderna feminister för våp. Det var hennes benämning på tillgjorda kvinnor, uppfyllda av sig själva.

Men då denna typ av kvinnor fortfarande definierar feminism, kan jag inte utan förbehåll kalla mig feminist. Efter att ha framfört mina skäl på festen, gör jag därför sällskap på komposthögen med han som svarade nej på första frågan.

Om klockan är för mycket väljer jag dock mellan två ytterligare alternativ.

–Jag måste gå på muggen.

Eller.

–Kan någon numret till taxi?

The post Därför kan jag inte kalla mig feminist first appeared on Opulens.

SVERIGEBILDEN. Den känsla av nära förestående undergång som i alla tider varit fascismens grundstämning och tändande gnista, måste förmås att förklinga. Det kan bara ske genom att dessa krafters falska bild av ett Sverige statt i brand bemöts, skriver Mattias Irving.

”När ska ni i vänstern sluta påstå att det är som på 30-talet?”

Den frågan dyker upp med jämna mellanrum när jag försöker att förklara de skeenden som pågår i vårt samhälle idag. I tio års tid har jag bevakat och beskrivit den nya högern, och parallellerna till 30-talet har aldrig under dessa år varit ett trumfkort att plocka fram för att vinna en debatt. Tvärtom har det varit en lång uppförsbacke, och hade jag varit mer opportunistiskt lagd så hade jag säkerligen bytt strategi någon gång under det gångna årtiondet.

Men jag är inte heller ensam om att höra de många sätt på vilka samtiden rimmar med dåtiden. Benjamin Carter Hett är professor i historia och författare av flera högkvalitativa populärhistoriska böcker. I den senaste boken The death of democracy tecknar han den tyska Weimarrepublikens korta och intensiva levnadsbana under mellankrigsåren.

Vår tid liknar 1930-talet mer än till och med 1990-talet, slår han fast i bokens inledning. Då som nu präglades den politiska dagordningen av flyktingkriser, terrorism och desillusion inför demokratin, men samtidigt också av snabba framsteg för flera minoritetsgrupper i samhället, med påföljande sociala spänningar.

Han beskriver samtidigt en republik som redan från början saknade förutsättningar att bli beständig. De strukturella förhållandena var så olika de svenska som de bara kan bli, med ett land som ännu våndades i sviterna av ett förödande krig, en djupt konservativ och inflytelserik president i Paul von Hindenburg, och en djupt splittrad befolkning utan demokratiska traditioner.

Många tyskar var dessutom djupt märkta av kriget. Weimarrepublikens medborgare var med dagens mått mätt blasé inför politiskt våld. Det var en militariserad tid, och våldet var nazisternas livsluft. Kanske utgör detta också den största skillnaden jämfört med idag, då Sverige är mindre våldsamt och mer säkert än någonsin, och toleransen för politiskt våld är obefintlig.

Likväl beskriver Carter Hett en process som är skrämmande välbekant för var och en som följt utvecklingen i Sverige och västvärlden de senaste tio åren. Nazisternas väg till makten kantades av en lång och sårig politisk strid där en alltmer aggressiv, konservativ höger kastade försiktigheten överbord och vägrade söka kompromisser eller bry sig om konsekvenserna som den förda politiken fick för det egna folket.

Då som nu så fanns det kapitalstarka aktörer som inte väjde för att använda sitt inflytande för att urholka demokratin. Inte minst de tyska industriägarna var missnöjda med de många politiska reformer som kommit till stånd genom socialdemokraternas och kommunisternas starka politiska positioner, vilka ledde till snabbt ökade löner och förbättrade villkor för arbetarna. De började att stödja politiska grupper som ville avskaffa demokratin och underminera vänsterns maktposition. Från en urstark position vid 20-talets början, pressades socialdemokraterna tillbaka och reducerades alltmer till att bedriva ett parlamentariskt spel.

Efter valet 1930 stödde sig den nya rikskanslern Heinrich Brüning hellre på socialdemokraterna än på nazisterna i de hårdföra åtstramningar som slutligen gav honom öknamnet ”hungerkanslern”. Hellre än att ge nazisterna makten att omöjliggöra rikskanslerns arbete och tvinga fram Hitler som ny rikskansler, valde Socialdemokraterna att stödja en politik som skadade arbetarna och alienerade de egna partivännerna.

Socialdemokraterna stod i valet mellan två onda ting, och valde mycket klokt det mindre onda. Resultatet blev likväl att många tyskar kom att dra ett likhetstecken mellan att vara parlamentariker och ansvarstagande demokrat, och att verka för en hänsynslös åtstramningspolitik. I nästa val firade nazisterna ännu större framgångar, och under hösten har vi sett deras svenska avkomma nå toppnoteringar i opinionen.

Samtidigt var stora delar av medelklassen och landsbygdens protestanter politiskt hemlösa, berättar Benjamin Carter Hett. De var skeptiska till tyska katoliker och judar, och öppet rädda för socialdemokraterna och kommunisterna på grund av hotet från Moskva, men sökte ändå ett politiskt alternativ som lovade att ta socialt ansvar. De ville ha vänsterpolitik utan socialism, och nationell gemenskap istället för splittring. Krigstiden hade fört med sig en ny känsla av att tillhöra ett tyskt folk, och vara del i en ödesgemenskap, men inget annat parti fångade upp denna diffusa stämning lika väl som nazisterna.

Man kunde ändå ha trott att de flesta tyskarna borde ha insett att de våldsamma och högljudda nazisterna inte var politiskt gångbara, att de inte skulle kunna arbeta parlamentariskt med att söka allianser och kompromissa. Men journalisten Peter Drucker gjorde redan på 30-talet en träffsäker analys: Det var inte så att folket hade gått på nazisternas retorik. De röstade på nazisterna trots att det var allmänt känt att de var ohederliga. ”Nazi” var inte så mycket en förkortning på ”nationalsocialist” som det var ett skällsord, en beskrivning som låg nära att kalla någon för en jöns.

I spänningen mellan rädsla för kommunismen, harm över förnedringen vid krigsslutet 1918 och skepsis inför parlamentarismens möjligheter, skapades ett nytt politiskt utrymme för symboliska utspel som tilltalade känslolivet. De som röstade på nazisterna var inte längre intresserade av rationalitet eller sanning. Att anklaga nazisterna för ohederlighet var därför irrelevant för deras väljare.

På samma sätt kunde högerlutande militärer efter krigsslutet anföra konspirationsteorier om att den tyska armén trots sitt underläge ändå hade kunnat vinna kriget, om de inte hade huggits i ryggen av politiker på hemmaplan, företrädesvis socialister och judar – den så kallade ”dolkstötslegenden”. Den saknade helt verklighetsförankring, men fyllde ett viktigt känslomässigt behov av att finna en syndabock.

I slutänden var det högern som via en lång rad politiska manövrer skrev under Weimarrepublikens dödsdom genom att ge makten över regeringen till Adolf Hitler. Socialdemokraternas kamp för att isolera nazisterna hade inte tjänat till mer än att skjuta upp det oundvikliga.

Och med det kan vi konstatera att den stora skillnaden mellan då och nu inte står att finna i högerns agerande. Tvärtom speglar dess agerande troget Weimarhögerns fram till 1933. Riksdagens två konservativa partier har denna höst öppnat dörren på vid gavel för samarbete med Sverigedemokraterna. Häromveckan gav KD-partiledaren Ebba Busch Thor en intervju i den SD närstående, rasistiskt impregnerade nättidningen Nyheter idag, och under hösten har Ulf Kristersson ådragit sig mycket allvarlig kritik för sitt svikna löfte mot Förintelseöverlevaren Hédi Fried.

Det säger mig att den konservativa högern inte har lärt av historien. Men det har vi andra. Förhoppningsvis har vänstern och liberaler även lärt sig en annan viktig läxa av historien, nämligen att den aldrig upprepar sig, även om den kan återvända till variationer på samma tema.

Demokratin är den metod vi använder för att komma överens som samhälle istället för att använda våld mot varandra. Med den grundläggande insikten blir det också tydligt varför det nakna politiska våldet är så nedbrytande för demokratin. Då som nu så är det politiska våldet fascisternas livsluft, och demokraternas gruvgas. Och våra utsatta minoriteter är kanariefågeln i gruvan.

Erfarenheten pekar ut en tydlig riktning för den antifascistiska kampen idag. Den kommer inte att ske med batonger och gatstenar som i slaget vid Cable street. Men den kommer inte heller att ske genom satsningar på fakta och folkbildning.

Trots att svenska medier den gångna hösten verkar ha gjort sitt yttersta för att hävda motsatsen, så lever vi idag ändå i en tid som är nästan helt befriad från våld, jämfört med hur livet såg ut för bara hundra år sedan. Den nya högern är fortfarande nog så farlig för de minoriteter som den trakasserar och hetsar emot, men dagens hotfulla sverigedemokratiska nättroll kan inte ens börja jämföras med tiden då en tre miljoner man stark Sturmabteilung sänkte flera tyska städer i ett tillstånd liknande inbördeskrig, och gjorde det politiska livet omöjligt för sina motståndare.

Sverigedemokraterna är ett av världens största och mest framgångsrika partier som grundats av nazister och ända sedan dess i en obruten linje har avslöjats med nazister och fascister i sina led. Men inte ens de har ett större manöverutrymme än att de tvingats bredda sig och tona ner sin agenda. Det är lustigt att konstatera att vi nu har ett neofascistiskt parti som åtminstone på pappret tar avstånd från politiskt våld, stöder samkönade adoptioner och rådande abortlagstiftning. Det är en påminnelse om att de allra största förändringarna, kontinentalförskjutningarna, sker diskret och över lång tid.

När jag läser lärdomarna från Weimarrepubliken, inte minst hur systerpartiet till de svenska Socialdemokraterna agerade – resolut, klokt, men i slutänden alltför svagt – så inser jag att även vi demokrater måste uppdatera oss, liksom många fascistiska rörelser redan har gjort i många länder. Vi kan sannerligen inte hoppas vinna striden med sådana medel som misslyckades redan på 30-talet.

Erfarenheten pekar ut en tydlig riktning för den antifascistiska kampen idag. Den kommer inte att ske med batonger och gatstenar som i slaget vid Cable street. Men den kommer inte heller att ske genom satsningar på fakta och folkbildning. De som har tappat intresset för en politik som bygger på fakta, heder och samarbete kommer inte med lätthet att vinnas tillbaka. Och de kommer verkligen inte att imponeras av sådant som fakta, heder eller samarbete.

Den känsla av nära förestående undergång som i alla tider varit fascismens grundstämning och tändande gnista, måste förmås att förklinga. Det kan bara ske genom att dessa krafters falska bild av ett Sverige statt i brand bemöts – men inte med fakta så som skedde utan effekt under 1920- och 30-talen. Min övertygelse är att skrämselpropagandan måste ställas mot en annan och mer hoppfull berättelse om ett Sverige som är vårt växande hem, ett hem som blir bättre för varje ny människa som väljer att bygga sin framtid här tillsammans med oss.

De som däremot inte ännu är immuna mot fakta, men likväl väljer att gå den nya högerns ärenden, borde läsa The death of democracy och begrunda hur de vill bli omskrivna av framtidens historieprofessorer.

The post Vi demokrater måste uppdatera oss first appeared on Opulens.

DEL 4. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är ett faktum att majoriteten av högerpopulistpartiernas väljare inte kom från arbetarklassen och de flesta arbetarklassväljare röstade på något annat än högerpopulistiska partier. En nyligen gjord studie fann att ”bara” 31 procent av produktionsarbetare och 23 procent av servicearbetare röstade på de högerpopulistiska partierna i Västeuropa mellan 2000 och 2015. Och medan FN och FPÖ är undantag där arbetare utgör 45 procent respektive 48 procent av deras respektive väljarbaser är dessa siffror mycket lägre för andra liknande partier som i exempelvis fallet med Lega i Italien där dessa siffror ligger på runt 17 procent.

Dessutom visar undersökningarna att högerpopulistiska partier primärt inte tar väljare från socialdemokratiska partier. Och väljare som lämnar socialdemokratiska partier flyttar primärt inte till högerpopulistiska partier.

I det tyska parlamentsvalet 2017 tappade SPD, som reducerades från 25,7 procent till 20,5 procent, fler väljare till andra mainstreampartier än till AfD. Och AfD som kom in i Bundestag för första gången med 94 platser (12,6 procent), vann fler röster från Angela Merkels höger-mittenparti CDU, tidigare icke-röstande och från andra partier som  högerextrema NDP än från SDP.

Liknande mönster kan ses i Nederländerna och Italien. I Nederländerna reducerades PvdA kraftigt under valet 2017 genom att falla från 25 procent till 6 procent men deras förra väljare skiftade mestadels till de gröna, radikalvänstern och socialliberala partier än till de högerpopulistiska FvD och PVV. I Italien under det kommande året förlorade Matte Renzis parti makten men nästan ingen av partiets forna väljare skiftade till Matteo Salvinis Lega som framför allt tog väljare från andra högerpopulistiska partier och förstagångsväljare.

Vad dessa exempel demonstrerar är att den senaste tillväxten för de högerpopulistiska partierna, till skillnad från deras initiala expansion under 1990-talet,  inte har drivits av erövring av fler röster från arbetarklassen. Den verkliga förklaringen är reaktionerna på händelser som terrorattackerna den 11 september 2001 och “flyktingkrisen”. Reaktioner som stod att finna hos mainstreamkommentatorerna och även de politiker som tog upp mer av högerpopulisternas argument och vokabulär i den offentliga debatten och där deras ”lösningar” konsekvent blev mer acceptabla för brederare delar av väljarkåren. Följden av detta? De mest framgångsrika högerpopulistiska partierna är nu ”volkspartein” (partier för folket) snarare än ”arbetarpartier”.

Detta är inte enbart en akademisk fråga och missförståndet om högerpopulisternas väljare har lett till allvarliga konsekvenser för mitten-vänster-politiken. Eftersom missförstånden har lett till att många socialdemokratiska partier använt sig av misslyckade strategier gentemot den populistiska högern.

I samband med att det blev tydligt att den ”tredje vägen” endast gett en tidsfrist angående socialdemokratiska partiers generella nedgång påbörjades sökandet efter alternativen. Men det överväldigande strategiska fokuset var hur man skulle ”vinna tillbaka” (vita) arbetarklassröster.

Denna problemställning för socialdemokratin har dominerats av två rivaliserade läger – grovt sett, av socialdemokrater (liberals i amerikansk kontext) emot socialister. Varje läger har en annorlunda syn på huvudanledningen när det kommer till socialdemokratiska partiers nedgång och uppgången för de högerpopulistiska partierna men de delar uppfattningen att den viktigaste uppgiften är att ”vinna tillbaka arbetarklassen”.

En version av denna debatt ägde rum i USA efter Trumps seger: Gick (vita) väljare från Michigan och Ohio över till Trump eftersom de plågades finansiellt (ekonomisk oro) eller handlade det om rasistiska och identitära motiv (kulturell backlash)?

Socialdemokrater tenderar att betrakta (den vita) arbetarklassens stöd till den populistiska högern primärt som motiverat av känslan av kulturellt bakslag även om de inte förnekar att ekonomin har spelat roll. Detta är korrekt, som vi snart kommer att se, men deras svar har varit ineffektiva och ofta baserat sig på vaga föreställningar om att ”ta tillbaka nationalismen” något som nästan alltid landar i att strama åt invandringen.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 4 first appeared on Opulens.

DEL 3. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Under 1990-talet minskade den genomsnittliga väljarandelen för socialdemokratiska partier inte så anmärkningsvärt mycket. De högerpopulistiska partierna fick inte ytterligare väljarsympatier. Den stora transformeringen skede först under 2000-talet, särskild i samband med terrorattackerna den 11 september 2001. Den politiska benämningen “krig mot terror” (war on terror) hjälpte till att skapa kulturella oroscentrum rörande invandring, islam och säkerhet, företeelser som blev dominerande ämnen i det nya århundrandet. I flera västeuropeiska länder fick det nya politiska landskapet — som var definierat i kulturella snarare än ekonomiska termer — till följd att de gröna partierna blev den största vänsterkraften i politiken samtidigt som de populistiska högerpartierna kom att dominera i fältet till höger.

Högerpopulistiska partiledare gillar att bli sedda som de gamla socialdemokratiska arbetarpartiernas arvtagare, det vill säga som autentiska representanter för ”det äkta folket”. Exempelvis har AfD:s förre detta ledare Frauke Petry öppet deklarerat att ”AfD vill bli det nya SPD”. Och den självutnämnde högerextreme ambassadören och Trumps förre detta rådgivare Steve Bannon påstår att ”det finns förskräckligt många typer på Bernie Sanders sida som kommer att rösta på oss 2020”.

Men även denna ambition innebär ett missvisande antagande om arbetarklassens rösthistoria. Det är sant att arbetarklassen i Västeuropa sedan det andra världskriget har röstat i oproportionerligt hög grad på socialdemokratiska partier och relevanta kommunistpartier. Men en avsevärt stor del av arbetarklassen har alltid röstat för högerpartier.

Sedan tillkomsten av den populistiska högern under det tidiga 1980-talet har deras väljarbas skiftat och utvecklat sig genom att arbetarna blivit en viktig men långt ifrån dominerande komponent. De få högerpopulistiska partierna under 1980-talet hade alla en liten väljarbas med väljarstöd under 5 procent. Deras väljare hade en varierande klassbakgrund och rösthistoria.

Partierna som Vlaams Bloc i Belgien och Front National i Frankrike var särskilt starka bland egenanställda men attraherade också både låg- och högutbildade anställda. Föga förvånande, med tanke på att de högerpopulistiska partierna presenterade sig själva som alternativ till både vänstern och högern, så kunde dessa partier fånga väljare från båda sidor samt även fånga förstagångsväljare och sådana väljare som aldrig röstat tidigare.

När vissa högerpopulistiska partier under 1990-talet började få bättre resultat,  som motsvarade mellan 5 och 15 procent av väljarstödet, fanns det ett tydligt skifte i väljargruppens sammansättning. Partierna behöll greppet om sina medelklassanhängare men började också att attrahera väljare från arbetarklassen. Hans-Georg Betz, som var en av pionjärerna när det gäller den akademiska forskningen om högerpopulistiska partier var den första personen som la märke till det som han kallade ”proletariseringen” av populisthögern.

Iakttagelsen att arbetarklassen under det sena 1990-talet höll på att skifta sina lojaliteter till förmån för högerpopulisterna  kom ytterligare att stärkas av skiftet i högerpopulisternas propaganda. Tidigare var fallet att flera av dessa partier som stödde nyliberal politik, som lägre beskattning och privatisering, började med att hylla en chauvinistisk välfärdsstat vars nyttigheter skulle vara robusta men bara ”för våra egna”.

Som en konsekvens började väljarbasen hos de mer framgångsrika högerpopulistiska partierna som franska Front National och österrikiska ÖVP att likna väljarbasen hos de traditionella socialistiska och socialdemokratiska partierna under 1990-talet. I såväl de allmänjournalistiska som akademiska texter  som producerades vid sekelskiftet började dessa framgångsrika högerpopulistiska partier omtalas som ”arbetarpartier” eftersom dessa var bland de mer populära hos (den vita) arbetarklassen. Den stereotypiske högerpopulistiskt orienterade väljaren i Västeuropa beskrevs nu som en ung, lågutbildad arbetarklassman.

Men detta var en vilseledande bild. Unga och arbetarklassväljare var faktiskt överrepresenterade i väljarbasen hos de framgångsrika högerpopulistiska partierna. De utgjorde dock, väl att märka, fortfarande på sin höjd en numerärt stor grupp men inte en majoritet i högerpopulisternas väljarbas.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 3 first appeared on Opulens.

DEL 1. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns en enkel förklaring bland gamla mitten-vänsterpartister beträffande nedgången för partierna som de brukade leda. Förklaringen som ges: invandringen.

I  intervjuer med The Guardian sjöng Hillary Clinton, Tony Blair och Italiens förre detta premiärminister Matteo Renzi alla i samma tonart. Samtliga ansåg att Europa måste ”få grepp om migrationen” för att stoppa högerpopulismen. Det hinner knappt gå en vecka utan att någon kandidat eller kolumnist deklarerar att socialdemokraterna kommer att återfå makten när de stänger gränserna.

Besattheten av invandringsfrågan är ingen slump. Det är något som reflekterar en bred föreställning om att nedgången för de stora mitten-vänsterpartierna i Europa som Socialistpartiet i Frankrike, Demokratiska partiet i Italien och Socialdemokratiska partiet i Tyskland har orsakats genom uppkomsten av nya partier tillhörande den populistiska högern. Dessa populister som anses ha ”stulit” den gamla arbetarklassens röster genom nationalistiska och även auktoritära budskap. Som en konsekvens har mitten-vänsterpolitiker tappat omdömet och rusat iväg för att kunna erbjuda en politik som kan ”vinna tillbaka” arbetarklassen.  Blair oroade sig för ett sådant fenomen så tidigt som 2001, om vi får tro hans tidigare EU-politiske rådgivare Stephen Wall. Rådgivaren minns den dåvarande premiärministerns uttalande — ”en sak som gör att jag kan förlora det kommande valet är invandringen”.

Dessa synpunkter är knappast begränsade till Hillary Clinton och Tony Blair. I samband med Donald Trumps otippade seger insisterade många amerikanska socialdemokrater på vikten av att ”vinna tillbaka rostbältet” och att detta bara kan ske om Demokraterna anammar de vitas rädsla för invandrare. Det är ett faktum att Hillary Clinton har en lång lista med uttalanden och röster i senaten emot ”illegal invandring” och för ”gränssäkerhet”, inklusive stängsel, medan prominenta europeiska socialdemokrater har uppmanat till ”invandringsrealism” sedan slutet av 2000-talet.

Sedan den så kallade flyktingkrisen under 2015 har sådan oro eskalerat till panik och fått som konsekvens att ledarna från europeiska socialdemokratiska partier satsar på att skylta med sin oro över invandringen. Under de senaste åren har ledaren för Socialistiska partiet i Belgien utfärdat en generell formulering om att ”migrationen till Europa måste minska”, medan den nya partiledaren för Socialdemokraterna i Tyskland har sagt att hennes land ”inte kan acceptera alla” asylsökande som anländer till gränsen. De danska socialdemokraterna har gått så långt i sina uttalanden rörande invandring att uttalandena är svåra att skilja från det högerpopulistiska Dansk Folkeparti. Danska Socialdemokraterne levererar precis samma beskyllningar mot muslimer i Danmark, som anklagas för att leva i ”parallella samhällen” och det är samma argumentation om att invandringen ”underminerar” den danska välfärdsstaten.

Den dramatiska vändningen i retoriken hos mitten-vänsterpartier är en del av ett större panikfenomen som är direkt förknippat med tankar på hur spridningen av högerpopulismen i Väst bör stoppas. Den konventionella uppfattningen om klokskap i detta fall har för det mesta styrts av en växande grupp akademiker och sakkunniga, som ofta är höger- eller mittenorienterade, och som ger samma råd — socialdemokratiska partier kommer att försvinna om de inte, genom att begränsa invandringen, tar hand om sådana väljargrupper som “de för tillfället lämnat bakom sig”. Vissa akademiker går så långt nu som att öppet försvara vit identitetspolitik eller den identitära rörelsen.

Argumentet att ett “tuffare” förhållningssätt till invandring kommer att återuppliva de socialdemokratiska partierna och reducera den radikala högerns framväxt baseras på två grundläggande felaktigheter som tillsammans reflekterar ett större missförstånd om mitten-vänsterpartiernas historiska roller.

Det första misstaget är det utbredda antagandet att högerpopulismens framväxt och de traditionella mitten-vänsterpartiernas nedgång är två sidor av samma mynt. Båda processerna sägs vara orsakade av att arbetarklassväljare lämnar socialdemokratin till förmån för nationalistiska och identitära budskap hos den populistiska radikalhögern. Det andra missförståndet, nära förbundet med det första, är att väljare som nu stödjer högerpopulister till en stor del skulle komma från en vit arbetarklass som tidigare troget brukade rösta på socialdemokratiska partier.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 1 first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/intervju-reformisten-maria-elsa-salvo

PODD. Stellan Elebro har träffat Maria-Elsa Salvo före detta styrelsemedlem och numera valberedare i nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Pulsen på Reformisterna first appeared on Opulens.

Genom att intervjua sina föräldrar försöker konstnären Maria Johansson undersöka sin egen klassbakgrund. Först ut var intervjun med mamman i del 1. Där berättade Maria också lite om sig själv. Här följer intervjun med pappan och en sammanfattning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Här följer så min intervju med min pappa Egon Johansson, som föddes 1933 på en bondgård i Toramåla i Blekinge.
Vilken relation hade man till arbete under din uppväxt?
— På den tiden jobbade man dygnet runt och när min far köpte egen gård i stället för att göra dagsverken åt andra var jag två år. De lånade pengar för att köpa gården. Jag började vid 7-8 års ålder att köra häst. Oftast handlade det om att hämta ved i skogen. Alla i familjen som kunde arbetade. Så var det bara.

Hur såg dina drömmar om framtiden ut under uppväxten? Funderade du över vad du ville bli eller göra? Pratade dina syskon om vad de ville bli?
— Jag hatade att jobba på gård och bestämde mig tidigt för att göra nåt annat. På gården var det var ständigt tidiga morgnar. Man skulle gödsla ut i ladugården innan man gick till skolan och man skulle rykta kor och hästar, det kändes som att jobbet tog aldrig slut. När jag tänkte på framtiden så tänkte jag att det handlade om fysiskt arbete men jag ville inte som vuxen jobba med min far på gården. Att studera var aldrig något jag tänkte på.

Hur startade ditt yrkesliv?
— Jag började jobba som 13-åring. Direkt efter konfirmationen flyttade jag till korgmakaren och flätade korgar av en. Jag lindade korgarna. Korgmakaren var snäll mot mig och hade en T-Ford. Han sålde sina korgar på marknad i Ronneby. Min morbror ordnade så att jag kom till yrkesskolan i Karlskrona för att lära ett yrke. Man fick av kommunen mat och bostad på skolan och 35:-/mån till fickpengar under skoltiden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Känns det som att du valt själv? Eller anpassat dig till vad som dykt upp?
— På den tiden handlade allt om att arbeta. På ferierna fick jag jobba hos skrothandlaren och vi sålde julgranar från Blekinges skogar till Stockholm. Efter yrkesskolan jobbade jag ett tag på ett resande tivoli. Vi reste från stad till stad och satte upp Tivolit med nöjespark. Att jag hamnade där berodde på att det var svårt att få jobb.
— Det fanns inga jobb i Blekinge så man fick söka sig dit jobben fanns. Vi var tre man som lovades reparatörsjobb i Hofors. Men när vi kom dit fanns inget sådant jobb. Istället fick vi kasta järnklot i vagnar och det var inte roligt. Därför stannade vi bara ett par månader, sedan åkte vi till Gävle. Där bodde vi tre man i ett rum, vi sov på golvet. Och gick till hamnen tidigt varje morgon. Där väntade vi på att någon lastbåt. På den tiden fanns inga truckar utan man bar säckarna på ryggen till magasinet.

— Ibland väntade vi upp till tre veckor på att nästa båt kom. Vi hade ont om pengar och gick ofta hungriga. En dag kom det en zigenare vid namn Allan förbi när vi hängde utanför en restaurang. Sedan bjöd han in oss på mat. Vi satt och snackade med honom ett tag och efter maten erbjöd han oss jobb på sin svärfars skrotupplag. Vi fick uppdraget att ta hand om järnskrotet och frakta det vidare till järnbruken. Via Allan kom vi i kontakt med ett tivoli som vi åkte med under en säsong och vi hade väldigt roligt där.

— Allan som hjälpte oss att få jobb stötte jag på en gång till långt senare i livet. Då hade han en mack utanför Iggesund där jag stannade till och tankade vid något tillfälle när jag var där och jobbade. Den tiden var nog den roligaste tiden i mitt liv. Jag hade mycket kompisar och tillsammans åkte vi runt och fick chans att upptäcka världen. Vi åkte runt nästan överallt i Sverige. Sista cirkusföreställningen var i oktober månad i Västerås. Sedan var det slut på säsongen och jag åkte vidare till Ludvika där jag och några kompisar fick jobb på Asea. Vi arbetade med tillverkning av monteringsgrejer till Latinamerika. Därefter tog vi oss vidare till ett varv i Oskarshamn där vi svetsade. Men vi tyckte att det var trist i Oskarshamn så vi drog till Malmö.

— Det var år 1951. Då fanns det mycket jobb i Malmö och vi blev anställda direkt på Kockums varv. Vi anställdes som svetsare och arbetade tvåskift. På Kockums varv tillverkades tankbåtar. Det var en enormt stor tillverkning. De sålde båtar till hela världen. Jag minns att det inträffade mycket olyckor på varvet, det var många som skadade sig. Oftast på grund av att byggställningarna ramlade. Då fanns inga regler för skyddsåtgärder. Skyddsombud kom senare. De började komma 1954-55. De kom successivt och i samma takt gick olycksfallen ner.

— Utvecklingen gick fort och bara till det bättre. Vi jobbade på ackord och kämpade för bättre ackord och bättre arbetsmiljö. Men det fanns alltid mycket jobb och mycket kompisar. Sen blev jag inkallad och jag gjorde lumpen nio månader. Jag kom tillbaka till jobbet direkt efter lumpen, det var inga problem utan bara att börja jobba direkt igen.

Så småningom började du arbeta som resemontör. Varför valde du det?
— För att man tjänade mycket mer. Man fick övertidsersättning. Det var resemontörerna som byggde upp de stora industrierna i Sverige. De industrier som sedan välfärden byggdes på.

Berätta lite om livet som resemontör.
— Man jobbade hela tiden när man låg ute på jobb. Man var sällan ute utan var trött och ville sova när jobbet var slut. De helger man inte åkte hem var man ofta kvar för att man behövde jobba extra, för att hålla tidsramarna. Jag trivdes alltid. Man träffade mycket folk som resemontör. Det var både bra och dåligt folk från hela Sverige som kom och gick på arbetsplatserna. Jag trivdes med genomströmningen av många och olika sorters människor.

Kunde ni välja vilka jobb ni ville åka på?
— Ja, man valde jobb där man kände folk. Man valde sina kompisar. Det var viktigare vilka som var där än var jobbet var eller vad som skulle byggas.

Hur bodde ni?
— Ofta bodde vi i egna husvagnar eller vagnar som ställdes upp vid arbetsplatserna. Och man sov oftast flera i samma rum och var tillsammans dygnet runt. En del söp och störde lite. I regel åkte de väck från jobbet snabbt och konfliktfritt. De var bara borta plötsligt. Jag har aldrig haft problem med att ha människor runt mig. Jag vet att en del tyckte att det var påträngande men inte jag. Speciellt inte när jag var yngre. Idag skulle jag inte vilja ha det så igen.

Vilka platser har du arbetat på?
— Vi jobbade i Danmark mycket ett tag, i Kastrup där oljehamnarna byggdes ut mycket då. Vi var i Göteborgs oljehamn och gjorde rörinstallationer. I Göteborg ville de gärna diskriminera andra som kom dit. Man kände sig aldrig välkommen där. “Varför ska de där jävla skåningarna vara här” fick vi höra. De var rädda för konkurrensen och ville ha jobben själva. Men det var konstigt för det behövdes mer arbetskraft där. De hade mer jobb än de klarade av att utföra själva. Minns att vi var med och byggde Mörrums bruk, Kristianstad sjukhus och Mönsterås bruk. Där jobbade också mycket finnar och polacker. Vi jobbade på Iggesunds och Husums bruk. Vi var på Kölöverken. Där jobbade vi bland annat med att lägga rör i hamnen. Ner i berget där oljan förvaras. Vi var med på Djupafors och Fridafors.

Hur gick snacket mellan er om jobbet?
— Det var mycket snack om politik och då på den tiden handlade det om kommunismen. Speciellt göteborgarna pratade mycket om kommunism. Det var mycket snack om Lenin. Tanken var god, så resonerade jag, att alla ska dela lika. Men jag tänkte på alla som satt i fångläger i Ryssland för att de var oliktänkande. Det gillade inte jag. Och angiveriet i de kommunistiska länderna gillade jag inte. Jag gillade inte kapitalismen heller. Jag var med i syndikalisternas fack när jag var med i facket.

Hur såg relationen till arbetsgivaren ut?
— Det var inga problem vad jag minns. Vi hade ingen kontakt utanför arbetsledaren. En bra arbetsgivare gav bra lön, det var så man såg det.

Tvingades du någon gång att utföra arbete du inte ville göra av någon anledning, bristande säkerhet till exempel?
— I en gammal fabrik tvingades vi göra i ordning en panna. Det var i Norrsundet. När jag kröp in i pannan fick jag en chock, det 50-60 grader varmt. Arbetsledaren sa – bara in och det ska vara klart om en timme. Jag var tvungen att svetsa i värmen med svetten forsande, rinnande i ansiktet och det var det värsta jobb jag någonsin gjort. Det har hänt att man tvingats jobba med giftiga kemikalier. I Iggesund jobbade en kompis i en tank som innehållit giftig vätska. Tanken exploderade och han, och det var en nära kompis, blev handikappad för livet.

Hade ni skyddsombud?
— Fick man jobb utdelat var det tvunget att göras, man gick inte till skyddsombudet. Det fanns säkert men man ville inte neka jobbet. Men jag undrar om man får göra så idag, jag kan inte tänka mig det.

Informerade arbetsgivaren om rättigheter eller säkerhetsåtgärder, arbetsskydd?
— Det hände att de kom och informerade. det var skyddsombudet som tog initiativet till att göra det.

Hur såg relationen till facket ut?
— De första åren var jag inte med men när jobben blev färre gick jag med för att inte förlora jobbet. Och för att få ersättning om jag skulle bli arbetslös. På Kockums var man automatiskt ansluten i facket, annars fick man inte jobba. Sen när man slutade gick man automatiskt ur. Ofta fick man bättre betalt om man inte var med i facket. Ju viktigare ett jobb vara att utföra ju högre betalt var det. Eller ju svårare det var. Vissa jobb krävde licens att kunna svetsa rostfritt, det var inte många mer än jag som kunde det. Och såna jobb fick man högre betalt för. Andra arbetsgrupper vann mer på att vara med i facket, speciellt de med lägre lön.

Vad har socialdemokratin betytt för dig/arbetarnas situation?
— Jag blev politiskt medveten via arbetskamrater. Äldre arbetskamrater som var med på 30-talet, de berättade om hur arbetarna behandlades under tider av arbetslöshet. Jag tycker alltid synd om människor som inte har så de klarar sig över dagen. Då blir man socialdemokrat. Socialdemokratin var jättefin på Per-Albins, Erlanders och Palmes tid. Men efter Palme har det varit strul hela tiden, de har inte kommit någonstans med politiken. Man kan inte släppa in mer folk i ett land än man kan ge jobb till.

Vad har du för relation till socialdemokratin idag?
— Jag röstar ännu på S. Om folk ska få det bättre i framtiden är det S som gäller. Vad skulle de som lever på bidrag göra utan S. Fler och fler blir utstötta. De behöver få hjälp med utbildning.

Du ska ha sagt att du skulle sluta jobba när du var 50, nu är du 80 och fortsätter jobba. Hur ser framtiden ut, tänker du fortsätta jobba?
— Så mycket pengar har jag inte haft att jag kunnat sluta jobba. Jag fortsätter jobba så länge jag kan, jag trivs bättre när jag jobbar lite och kroppen mår bättre när jag rör på mig. Och pensionen idag kan man inte leva på. Det jag jobbar ihop idag reser jag för, eller unnar mig nån annan lyx.

När jag summerar intrycken så framgår det att könsskillnaderna blir tydliga i intervjuerna med min mamma och min pappa. Men kanske är det ett slags skillnad som egentligen inte är en klassfråga utan något som existerat över klassgränserna. För pappa var arbetet ett självförverkligande, för mamma en extrainkomst. För mamma var familjen ett självförverkligande.

Det framkommer också tydligt att mina föräldrar levde i en gemenskap med omgivningen på ett annat sätt än man gör idag. Släkt, grannar, vänner och arbetskamrater fanns sida vid sida i livets alla situationer. Det pågick ett självklart utbyte av tjänster och gentjänster mellan dem. De överlevde via varandra. På ett sätt som får mig att tänka på många immigrantfamiljers sätt att leva och överleva via och med vänner och familj.

Jag kan inte låta bli att ställa frågan om det kan vara så att det där överlevandet via varandra försvann i takt med att välfärden ökade? Svaret på det finns kanske inte här i dessa intervjuer men de beskriver tiden före och under denna utveckling och ger en inblick i arbetarklassens Sverige då.

Om jag som ung upplevde att jag kunde bli vad jag ville så gjorde inte mina föräldrar det, där finns en milsvid skillnad. En svindlande skillnad med tanke på att det bara gick tjugo år mellan att jag och mina föräldrar var unga.

The post Spaning efter klassrötter — Pappan intervjuas first appeared on Opulens.

KÄNSLOMUR. Vem var människan bakom de eleganta kostymerna och den skarpa, aldrig sinande svadan? Elisabeth Brännström har läst en nyutkommen biografi över Harry Schein.

Harry Schein. En biografi av Per Vesterlund
Albert Bonniers förlag 201

1939 steg en snart femtonårig ensamkommande judisk flyktingpojke av färjan i Trelleborg. Han var hemmahörande i Wien, som efter Tysklands Anschluss 1938 hade blivit livsfarligt för judar, och hade precis hunnit undan den fälla som snart skulle slå igen om så många av hans landsmän. Pojken hette Harry Leonard Schein och han hade skickats till Sverige av sin oroliga mamma, Ida, som förstod att pojken inte skulle ha en chans om han blev kvar i sin hemstad. Ida Schein hade ordnat en plats åt sin son på en av de bussar som genom samröre med mosaiska församlingar i Europa transporterade barn till säkra platser undan den förödelse som var på väg. Ida Schein skulle själv mördas i ett av tyskarnas koncentrationsläger tillsammans med Harrys styvfar, medan Harry i stället var på väg mot en fantastisk karriär och ett liv med många berg-och dalbanor som tyvärr fick ett sorgligt alkoholindränkt slut i lyxvillan vid Kevinge strand i Danderyd.

Harry Schein skulle utveckla sig till en ganska osannolik folkhemshjälte. En socialdemokrat i exklusiva kostymer som körde dyra bilar, gifte sig med skådespelerskan Ingrid Thulin och världsvant rörde sig i både den svenska och den amerikanska kändisvärlden. Han grundade Svenska Filminstitutet, var vd för Sveriges investeringsbank och var under så gott som hela sitt liv en skarp debattör och skribent, som inte väjde för att reta upp sina motståndare genom att problematisera brännande frågor i den svenska kulturdebatten. När han dog 2006 av den alkoholrelaterade Korsakoffs sjukdom hade han uträttat mycket och blivit både älskad och hatad. Han hade kommit hit, etablerat sig, blivit en kändis och förändrat svensk filmpolitik, men vem var egentligen människan bakom de eleganta kostymerna och den skarpa, aldrig sinande svadan?

I sin biografi över Harry Schein försöker författaren och filmvetaren Per Vesterlund bland annat svara på den frågan, men försöket rinner för det mesta ut i sanden och Scheins känsloliv förblir nästan så dolt för allmänheten som han själv uppenbarligen ville att det skulle vara. I sin självbiografi Schein (1980) berättar han om sin bakgrund i Wien, sina förhållande med kvinnor och sitt liv i Sverige, men han döljer sig för det mesta bakom en hård fasad och Per Vesterlund har inte helt och hållet lyckats med att bryta igenom den mur som Schein mycket noggrant byggt upp mellan sig själv och omvärlden. Inget nytt framkommer och man kan bara fortsätta att försöka gissa sig till hur Harry Scheins känsloliv såg ut och varför han vid slutet av sitt liv återgick till att tala tyska och angav sin adress som den adress i Wien där han bott med sina föräldrar och sin syster.

För övrigt är det här en väl underbyggd, välskriven biografi om en osannolik folkhemshjälte. Det märks att Per Vesterlund gått in för att granska varje aspekt av Harry Scheins liv och karriär. Tyvärr tar avsnitten om just karriären inom filmbranschen över lite väl mycket, och om man inte har filmvetenskap som specialintresse kan det ibland kännas något överväldigande. Jag hade också önskat att författaren hade kunnat föra oss lite närmare människan Harry Schein, men kanske är det så att det inte finns så mycket mer att upptäcka än den bild som Schein själv valde att framhäva.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post En osannolik folkhemshjälte first appeared on Opulens.