JUBILEUM. I år är det hundra år sedan socialdemokraten Agda Östlund som första kvinna gick upp i riksdagens talarstol. Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik i Malmö, forskar om hennes retoriska karriär.

Agda Östlund, eller Agda Lundgren som hon då hette, föddes 1870. Karl XV var kung av Sverige och Norge, Sverige hade nyligen avskaffat ståndsriksdagen och infört tvåkammarsystem. Ståndsriksdagen hade bestått av fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder, som sammanträtt var för sig men sammanhölls av kungen. Tvåkammarriksdagen bestod av första och andra kammaren. Rösträtten utgick från inkomst och förmögenhet. Det fanns ännu ingen allmän rösträtt. Agdas pappa, som var filare på Köpings mekaniska verkstad, arbetade extra för att nå över inkomstgränsen för rösträtt, en gräns som vid denna tidpunkt var 800 kronor per år.

När jag själv föddes hundra år senare var Carl XVI Gustaf kung i Sverige. Tvåkammarriksdagen hade ersatts av enkammarriksdag. Olof Palme var statsminister. Socialdemokraterna hade varit i regeringsställning i mer än fyra decennier. Oljekris och ekonomisk kris gjorde att det som sociologiprofessor Walter Korpi kallat för den historiska kompromissen mellan arbete och kapital var hotad. Högern och näringslivet organiserade sig för att utmana Socialdemokraterna och arbetarrörelsen om makten.

När Agda Östlund efter en tids sjukdom dog 1942 på Stigbergets sjukhus på Södermalm i Stockholm, var hennes make, verkstadsarbetaren Anders, dottern Hildegard och dotterdottern Ulla närmast sörjande. Två år tidigare hade Agda Östlund avgått som riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Per Albin Hansson var statsminister för en samlingsregering med representanter för Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Kommunisterna, som endast hade fem mandat i andra kammaren och ett i första, stod utanför. Sverige var neutralt under andra världskriget. Men för att bevara neutraliteten var landet tvunget att genomgå en svår balansgång.

Agda Östlunds minne hedrades genom en högtidlighet i riksdagskvinnornas rum. Statsminister Per Albin Hansson överlämnade en gåva från den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Gåvan var ett porträtt av Agda Östlund, målat av Arne Teimert. I sitt tal framhöll statsministern att Östlund som en av de fem första riksdagskvinnorna utfört en ”banbrytande gärning väl värd att minnas och vårdas”. På en bild från ceremonin syns förutom Per Albin Hansson också Ruth Gustafsson och änklingen Anders Östlund.

Själv föddes jag i Örebro, men växte upp och gick skolan i Agda Östlunds hemstad Köping. Det skulle dröja till vuxen ålder innan jag första gången hördes talas om henne. I samband med att jag skrev en uppsats om socialdemokratiska memoarer besökte jag Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. En av bibliotekarierna visade sig ha rötter i Köping. Vi upptäckte att vi hade rört oss i samma kretsar och varit aktiva i samma musikförening och arrangerat konserter, festivaler och gett ut en tidning. Det skiljde några år emellan oss. Han var några år yngre. När han var som mest aktiv i musikföreningen hade jag flyttat från Köping. Under samtalet nämnde bibliotekarien namnet Agda Östlund. Jag la namnet på minnet.

Klassamhället var i allra högsta grad påtagligt på Karlbergsgatan.

Under lediga stunder sökte jag mer information om henne. Jag kopierade protokoll från riksdagsdebatter där Östlund deltagit och satte in dem i två pärmar. I samband med att jag vikarierade som reporter på lokaltidningen i Köping passade jag på att ta reda på adressen där Agda Östlund hade vuxit upp. Jag använde släktforskardatorn på stadsbiblioteket och fick hjälp av lokalhistorikern Sten Lindqvist. Vi promenerade tillsammans till hörnet Theodor Dahls gata – Karlbergsgatan, där Volvogården nu ligger. Här fanns tidigare den så kallade kuskbostaden där makarna Per och Ulrika med fyra barn bodde i en lägenhet som bestod av ett enda rum med kokspis och som fungerade som kök, sov- och matrum. Kuskbostaden revs i slutet av sextiotalet. ”Hur gamla de två vinkelställda byggnaderna är vet man inte. Det gissas på att den äldsta byggnaden med den kraftiga bjälken som takås, härstammar från 1700-talet. Omöjligt är det inte”, heter det i en artikel i lokaltidningen inför rivningen.

När Sten Lindqvist och jag stod där tillsammans på Karlbergsgatan sa han att han framför allt intresserat sig för de övre klassernas lokalhistoria. Han är släkt med den kända Köpingsfamiljen Arpi. Jägmästaren Josef Arpi fick i mitten av 1800-talet uppdraget att plantera det som idag kallas Karlbergsskogen. Stens mormor och morfar blev framgångsrika järnhandlare. Det var som att Sten och jag vid det tillfället hade delat upp lokalhistorien emellan oss. Sten tog hand om den sida av Karlbergsgatan som vette mot den gamla disponentvillan, eller Bååthska villan, och jag tog hand om den sida som vette mot Kuskbostaden.

Klassamhället var i allra högsta grad påtagligt på Karlbergsgatan på Agda Östlunds tid. På ena sidan, i Kuskbostaden, bodde filaren Per Lundgren, som år 1877 hade en årsinkomst på mellan 500 och 600 kronor. På andra sidan, i disponentvillan, bodde disponent Otto G Hallström, som samma år tjänade mer än tio gånger så mycket, 8000 kronor.

Efterhand blev jag mer och mer klar över att jag skulle skriva en projektplan om Agda Östlund med fokus på hennes retorik och ansöka till doktorandtjänst.

Idén mognade fram parallellt med att jag skrev en masteruppsats om socialdemokratiska memoarer som historieskrivning, retorisk genre och litterär konstruktion. Jag utforskade inte bara dessa memoarer vetenskapligt utan också konstnärligt. Det litteraturvetenskapliga arbetet och det konstnärliga arbetet korsbefruktade varandra. Arbetsprocessen resulterade inte bara i en masteruppsats utan också i diktverket Memoarer som består av bearbetningar av socialdemokratiska memoarer, från August Palm till Göran Persson. På ett absurt och möjligen klargörande vis framkallas en röst från en socialdemokratisk världsande.

Jag tillhör en generation som växte upp i materiell trygghet och välfärd. När vi slutade gymnasiet slog den ekonomiska krisen och massarbetslösheten till. Vi fick inga förstahandskontrakt och inga fast jobb. Som unga vuxna steg vi in i nyliberalismens epok. Kanske blev arbetet med de socialdemokratiska memoarerna, konstnärligt och vetenskapligt, en metod för att reflektera över den här samhällsomvälvningen. Socialdemokraterna hade länge haft en dominerande ställning. Genom att lägga dessa politikerminnen bredvid varandra kunde jag försöka uttolka samhällsutvecklingen.

För ett år sedan sändes dokumentären ”Första fem – pionjärerna som tog plats i riksdagen” i Sveriges Television. I filmen medverkar jag och talar om Agda Östlund. Intervjun ägde rum på Arbetarrörelsens arkiv där Östlund nu till min stora glädje äntligen har fått ett eget personarkiv med olika dokument såsom brev, manus, tidningsklipp, fotografier och föremål. Östlund är aktiv i rösträttskampen, är med och bygger upp den socialdemokratiska kvinnorörelsen, blir den första kvinnliga ledamoten som talar i riksdagen och hon sitter lång tid i riksdagen.

Ur innehållet i personarkivet skulle jag vilja lyfta fram två saker. Dels ett hyreskontrakt för en symaskin. Agda Östlunds mamma Ulrika ville att hennes dotter skulle utbilda sig till ett yrke för att inte tvingas gifta sig för att bli försörjd. Agda utbildade sig till sömmerska. Dels resväskan, som kan stå som symbol för alla tågresor som hon gjorde genom landet för att agitera och väcka politiskt medvetande bland arbetarkvinnorna och få dem att organisera sig och bilda socialdemokratiska kvinnoklubbar.

I sitt debutframträdande i riksdagen använder Agda Östlund modersrollen som en retorisk strategi, kopplar samman frågan om vård för tuberkulossjuka med hem- och vardagsmiljö och omvårdnad, vilket traditionellt är kvinnliga sfärer, och lyfter fram klassorättvisan när det gäller möjligheten att fullfölja konvalescensen efter sanatorievistelsen. Modersrollen och den sakliga och lågmälda argumentationen har två syften i detta tal – dels att anpassa sig till riksdagsordningen, dels att presentera själva frågan. Att använda modersrollen för att göra klassperspektivet till en fråga om omvårdnad och omtanke är just en retorisk strategi. Talet kan också ses i relation till förhandlingen av betydelsen av kvinnors nyvunna medborgerliga och demokratiska rättigheter i ett formativt historiskt skede.

Syftet skulle vara att hedra och vårda minnet av hennes politiska gärning.

För snart tre år sedan hedrades Agda Östlund med ett minnesmärke på Upplandsgatan 61 i Stockholm. Här bodde hon i en lägenhet tre trappor upp mellan åren 1905 och 1925. I sitt invigningstal sa Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja: ”Kungen fick inleda sitt trontal, för första gången, med ‘svenska män och kvinnor, valda ombud för Sveriges folk’”.

För mer än tre år sedan kom ett medborgarförslag om att uppföra en staty till minne av Agda Östlund i hennes barndomsstad Köping. Kommunfullmäktige var positiv till förslaget. Men sedan har ärendet dragit ut på tiden och framtiden för Agdastatyn ser oviss ut. Samtidigt är jag inte säker på att en porträttskulptur skulle vara lämpligaste sättet att hedra minnet av Agda Östlund.

Minnesmärket över Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare, Maria Sandel, som var jämnårig med Agda Östlund, är en stenrelief som är gjord av skulptören Sam Westerholm. Den finns i Sankt Göransparken i Stockholm intill husgrunden efter den nödbostad där författaren levde en stor del av sitt liv. Minnesstenen i relief är ett porträtt av Maria Sandel samt ett antal karaktäristiska scener ur hennes böcker.

På motsvarande sätt skulle man kunna tänka sig ett porträtt av Agda Östlund samt ett antal karaktäristiska scener ur hennes politiska liv: rösträttskampen, första talet i riksdagen, nykterhetsfrågan och abortfrågan. Minnesstenen skulle placeras på en plats som kan kopplas till hennes uppväxt i Köping. Syftet skulle vara att hedra och vårda minnet av hennes politiska gärning. Men minnesstenen skulle också kunna inspirera till diskussion utifrån de olika scenerna. Den skulle kunna fylla en pedagogisk funktion. Skolklasser skulle kunna samlas på platsen och reflektera och få perspektiv på samtiden, orientera sig i historien och diskutera samhällsfrågor.

The post Helgessän: Med modersrollen som progressiv politisk strategi first appeared on Opulens.

IDEOLOGISK KRIS: “Frågan plågar partiet och en del gamla kämpar ser på sina nya anhängare med misstänksamhet, nästan förakt.” Lars Thulin frågar sig hur det kommer sig att socialdemokratin vunnit delar av överklassen men förlorat arbetarna.

Socialdemokratin är en ardennerhäst som tryggt vandrat på samma stigar i åratal. Så upptäcker kusen att stigarna dragits om och att vissa grindar stängts medan andra öppnats. Den blir förvirrad, villrådig och gnäggar osäkert.

För S blev detta ytterst tydligt då partiet i valet i höstas gick fram i tidigare mycket blå valkretsar som de rika delarna av Stockholm och andra storstäder.

I Dagens Nyheter för ett par veckor sedan berättade den förra ordförande i Advokatsamfundet, Anne Ramberg, på ett beundransvärt öppet och ärligt sätt om sin ambivalens i ett nytt politiskt landskap. Det faktum att Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna i princip lagt sig platt för Sverigedemokraterna, fick henne att lämna sin tidigare hemvist i något av dessa partier. Många av hennes grannar på Östermalm i Stockholm gjorde samma sak. För de såg en ny borgerlighet, en blåbrun. En som de inte stod ut med.

Så, hur kan S ha vunnit överklassen och förlorat arbetarna? Frågan plågar partiet och en del gamla kämpar i S ser på sina nya anhängare med misstänksamhet, nästan förakt.

Jag tror att S gjort det som i idrottssammanhang kallas att segra ihjäl sig. Man har nått sina mål, vunnit de viktiga matcherna. Då blir man trött, mätt och har svårt att hitta nya utmaningar, nya tydliga motståndare. För deras ursprungliga mål om demokrati, hyfsad ekonomisk utveckling för de flesta i samhället samt att nästan alla kan ”bli vad som helst”, är uppnådda. Men ingen tackar för gårdagens segrar. De blir naturliga och självklara delar i samhället. Något vi inte behöver bry oss om. Men de krafter som nu via Tidölag styr i Rosenbad – om än inte från ministerposter – visar att så inte är fallet. Dessa framgångar måste försvaras och vinnas varje dag. De kan tas ifrån oss snabbare än vi anar.

Jag anser att Socialdemokraternas svek i decennier, var det som professor Bo Rothstein ger uttryck för i samma artikel i DN med Anne Ramberg. Nämligen att sossarnas definition av hur en svensk tjej eller kille hade lyckats var att hen blev akademiker. Inte duktig bilmekaniker, anläggningsarbetare, kallskänka eller rörmokare. Alla linjer skulle vara förberedande för högskola, en plats där var beviset på att arbetarna kastat av sig sina bojor. Enda vägen till paradiset gick genom dörren till ett universitet.

Bilden av den enkla arbetaren kontra den fina akademikern funkade kanske fram till slutet på 50-talet. Sedan blev den mossig och bara giltig för S-strateger. Precis som de gamla stigarna som bara var relevanta för ardennerhästen. Flera orsaker spelade in.

I takt med att industrisamhället blev postindustriellt försvann i rask takt arbetarjobben där det, brutalt uttryckt, räckte med att ha en bra fysik, vara nykter och inte försova sig.

Under samma period blev många hantverkare egna företagare och hade synpunkter på en socialdemokrati som ofta var fientlig mot småföretagare. Däremot lirade sossar mer än gärna med storkapitalet.

Att fler fick möjlighet att utbilda sig gjorde att det inte längre var så märkvärdigt att vara akademiker. Och det var ingen säker biljett till bra lön och trygg anställning. En skicklig hantverkare tjänar väl idag dubbelt så mycket som en bibliotekarie.

Nyligen visade också pandemin vilka jobb som i ett tufft läge var viktiga för Sverige. Det var inte skattejurister, docenter i teologi, organisationskonsulter eller genusvetare. Om dessa arbetade hemma eller struntade i att jobba en vecka, var det få som märkte av. Men om bussen inte kom på morgonen, ingen bytte mormors smutsiga lakan på äldreboendet eller körde ut maten till butikerna, då pajade samhället. Väldigt fort.

Och de som verkligen är vänster väljer Vänsterpartiet.

Så socialdemokraterna har vänt ut och in på sig själva för att behålla både arbetarna (det ordet ska uttalas med vördnad och lite darr på stämman) och medelklassen som vill påta i egna trädgårdar eller har priset på sin bostadsrätt som sitt främsta intresse. Till på köpet har partiet fått konstiga väljare från fina områden, väljare man knappt vill kännas vid.

Kvarvarande manliga arbetare fattar inte vad S ville och tycker att Jimmie bör få prova på ett tag. För han är schysst, men de där märkvärdiga intellektuella och journalisterna i Stockholm är taskiga emot honom. Och de som verkligen är vänster – intellektuella i rödvinsvänstern samt uselt betalda offentligt anställda, väljer Vänsterpartiet.

Så vad bör S göra i den eftervalsanalys som nu pågår? Där misstag ska begrundas och sedan en ny och bättre väg stakas ut.

Visste jag det skulle jag bli rik. Men varför inte våga börja från början? Först formulera en klar och tydlig ideologi utifrån hur samhället ser ut idag och se vilka som gillar ideologin? Istället för att först bestämma vilka väljare man vill ha och sedan välja en ideologi man tror passar dem.

The post S är en vilsen ardennerhäst  first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Sorgen efter mordet på Anna Lindh har överskuggat minnet av hennes gärning, tycker förra pressekreteraren och väninnan Eva Franchell. 18 år efter traumat har hon skrivit den första stora biografin om kvinnan som väntades bli Sveriges ledare.

Elin Swedenmark/TT

The post “Anna var en föregångare – inte bara mördad” first appeared on Opulens.

KULTURMINISTER. Socialdemokraten Lawen Redar blir nästa kulturminister, enligt de experter som TT har talat med. Andra heta tips är Leif Pagrotsky, Margot Wallström – och Göran Persson.

– Jag tror att han skulle kunna trivas utmärkt på posten, säger Anders Q Björkman, biträdande kulturchef på SvD.

När nu Amanda Linds dagar som kulturminister är räknade spekuleras det flitigt i vem som kommer att bli hennes efterträdare. Anders Q Björkman tror att Lawen Redar, i dag Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson, ligger bra till. Det anser även Roger Blomgren, statsvetare och professor som leder Center för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås.

– Hon har ju börjat diskutera kulturpolitik utifrån en klassisk socialdemokratisk idé och lyft fram jämlikhetsperspektivet. Oavsett var man bor ska man ha tillgång till detta, och alla som vill ska få det. Jag tror att hon vill göra kulturpolitiken mer ideologisk än tidigare och att den inte bara ska handla om normkritik, säger Roger Blomgren.

“Orättvis kritik”

Amanda Lind har fått både ris och ros under sin ministertid. Hon fick utstå svidande kritik framför allt i början av pandemin, då det ansågs att hon inte agerade tillräckligt fort med räddande insatser för kulturlivets del. Men hon kom senare att hyllas för sin effektivitet och sina insatser, påpekar Anders Q Björkman.

– Jag tycker att kritiken mot henne har varit orättvis eftersom situationen med pandemin är unik i sitt slag, säger han.

“En välfungerande och kompetent minister”. Så beskriver statsvetaren Marja Lemne Amanda Lind. Roger Blomgren tycker att Amanda Lind fått ett helt annat erkännande som kulturminister än sin föregångare och partikamrat Alice Bah Kuhnke.

– Lind har en politisk bakgrund, hon kan spelet. Sedan har hon satts på hårda prov under pandemin. Jonas Gardell krävde att hon skulle avgå, där tycker jag att hon sade ifrån ordentligt. Det finns en syn i kulturlivet att ministern ska representera dem, men där framförde hon att hon är regeringens representant och i slutändan det svenska folkets. Det är sällsynt att en kulturminister kan bita ifrån på det sättet.

Ville vara kvar

Själv säger Amanda Lind till Dagens Nyheter att hon är frustrerad över att tvingas gå även om hon står bakom Miljöpartiets avhopp:

– Jag önskar att vi inte hade kommit till den här situationen, jag hade väldigt gärna varit kvar, säger hon till DN.

Lind, som i dag inte har någon riksdagsplats, säger också att hon tänker kandidera till riksdagen vid nästa val och att hon vill fortsätta strida för kulturen.

Amanda Lind står sig väl i jämförelse med tidigare kulturministrar och får ett gott eftermäle, anser Anders Q Björkman. Inte minst eftersom hon tog tag i frågan om huruvida kulturen är fri eller inte och lät Myndigheten för kulturanalys utföra utredningen “Så fri är konsten”.

– Där man faktiskt kom fram till att kulturen var ofri i bemärkelsen att det fanns en politisk styrning. Framför allt när det gäller de efterfrågade perspektiven, om hbtq till exempel, vilket gjorde att det förelåg en risk att man som kulturskapare såg sig tvungen att föra in sådana perspektiv i sin konst för att få anslag, säger Anders Q Björkman.

“Väldigt svår sits”

Pandemins nedstängning av kulturlivet försatte Amanda Lind i “en väldigt svår sits” som kulturminister, konstaterar Roger Blomberg:

– Det var ju inte hon som stiftade lagarna men hon fick klä skott för dem och pedagogiskt försöka förklara bestämmelser som kunde te sig ganska bisarra.

Ett annat, måhända lite mer vågat och otippat, förslag på efterträdare på kulturministerposten vore Göran Persson enligt Anders Q Björkman. Den förre statsministern gjorde nyligen ett uppmärksammat utspel där han uttryckte att nästa partiledare för Socialdemokraterna bör vara en person med starkt kulturintresse. Persson hyste också en förhoppning om att denna partiledare – nu vet vi att det är Magdalena Andersson – skulle vilja lyfta fram det som förfinar oss människor genom att läsa upp en vacker dikt offentligt.

Marja Lemne framhåller att det också är fullt möjligt att Magdalena Andersson inte tillsätter alla vakanta ministerposter.

Erika Josefsson/TT
Helena Nordenberg/TT

The post Frustrerad kulturminister får ljust eftermäle first appeared on Opulens.

Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk kultur- och utbildningsminister, har avlidit, 88 år gammal.

Göransson var statsråd mellan 1982 och 1991 och riksdagsledamot 1985–1991. Sin första statsrådspost fick han under statsminister Olof Palme 1982, då med ansvar för kultur- och mediefrågor. Mellan 1989 och 1991 var han utbildningsminister.

“Det finns få som har präglat den svenska kulturpolitiken som Bengt. Han hade sin bakgrund och sitt engagemang i folkrörelserna, folkbildningen och han brann för en jämlik tillgång till kultur”, skriver statsminister Stefan Löfven i en kommentar till TT.

Partisekreterare Lena Rådström Baastad säger till Dagens Nyheter att Göransson var “en sann folkbildare, en flitigt anlitad och mycket uppskattad talare i vår rörelse. Vi har förlorat en stark och inspirerande röst i frågor om demokrati och bildning”.

Nuvarande kulturministern Amanda Lind (MP) skriver på Facebook : “Oerhört ledsamt att höra. Bengt haft så stor betydelse för vårt kulturliv, förr och än idag. Hans ideologiska skärpa, genuina engagemang och passion för bildning och kulturens egenvärde är en stor inspirationskälla. Mina tankar går till Bengts familj och nära.”

The post Tidigare kulturministern Bengt Göransson död first appeared on Opulens.