MEDIEKRITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström gjort ett misslyckat utspel i debatten om klimat och miljö.

Erika Bjerström har blivit hatad och hotad

SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström är en omtalad person. Först genom att berätta hur hatad och hotad hon blev för sin rapportering. Hat och hån som uteslutande kom från kränkta män. Fruktansvärt och helt oacceptabelt. Det värsta är inte att Bjerström drabbats. Utan att hon är en i en lång rad av kvinnor som råkat ut för samma sak.

Sedan skrev hon en krönika i Dagens Industri. Den handlade om hur vi i väst lever på ett sätt som är skadligt för miljön. Men det viktiga budskapet kom att skymmas av en hätsk och hatisk debatt om något annat – genusfrågor. Eller för att uttrycka sig drastiskt: könskriget.

Artikeln blev viral

Bjerströms artikel blev viral eftersom hon skrev att rika vita män var mest skyldiga till miljöförstöringen. Detta problem ansåg hon kunde adresseras bland annat genom en skatt på inköp via kreditkort av speciellt miljöstörande saker: typ kött, flygresor och liknande.

Detta fick givetvis klimathotsförnekarna och den högerlutande pressen att gå bananas. Dessa mörkermän hatade, förlöjligade och missförstod medvetet hennes text.  Därmed flyttades debatten över till frontalangrepp från båda sidor i könskriget.

Några invändningar

Låt oss syna ett par detaljer.

För det första: är alla vita män, och endast dessa, skyldiga till överutnyttjande av jordens resurser? Nej, knappast. I så fall skulle inga kvinnor äta kött och fisk och inte heller grönsaker och frukt som flygimporteras från andra delar av världen. De skulle aldrig åka på solsemester. Aldrig duscha varmt och länge, aldrig överkonsumera kläder. Aldrig åka bil. Och syndernas-förlåtelse skulle skickas bakåt i tiden till medsystrar som glatt sprutade ut ozonförstörande hårspray i atmosfären.

För det andra: vad gäller förnekande av klimathotet är män i förkrossande majoritet, i alla fall om man följer debatt och inlägg i forum på nätet.

För det tredje: finns det skillnader i utnyttjande av resurser mellan olika grupper på vår jord? Ja. Är kön och hudfärg orsaken? Knappast.

Bjerström nämner i sin artikel att män står för ungefär 25 procent mer miljöstörande verksamhet än kvinnor. Hur en sådan beräkning ska göras och vilka faktorer som ska mätas och hur de ska viktas, är komplicerat. Men någon typ av sanning finns med största sannolikhet i påståendet.

Den brännande frågan blir: är kön och hudfärg den oberoende eller beroende faktorn? Inom vetenskapsteori är detta viktiga begrepp. Den oberoende faktorn är den man undersöker och kan ändra för att få olika utfall. Beroende faktorer är de faktorer som ändras när den oberoende ändras.

Samhällsposition trumfar kön och hudfärg

Jag hävdar att makt och position i samhället är den oberoende faktorn när det rör miljöstörande verksamhet. Inte kön eller hudfärg. För finns det bevis för att kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv lever väsentligt annorlunda än män i samma position? Eller att icke-vita politiker och företagsledare lever mer miljövänligt än deras vita motsvarigheter? Jag har inte funnit något som tyder på det.

Nåväl invänder någon: är det så farligt att skuldbelägga vita rika män? Är de så lättkränkta? Måste vi inte få slå på dem för att få en förändring?

Erika Bjerströms inlägg är kontraproduktivt

Givetvis måste det få ske. Men kritik måste också riktas mot övriga individer som lever på liknande sätt. Därför är den debatt som följt i spåren av Bjerströms artikel kontraproduktiv. Den skadar och stör den livsviktiga debatten om miljön, vilket ytterst handlar om utnyttjande av jordens resurser.

Varför är den kontraproduktiv?

Främst för att klimathotsförnekande män, vilka inte sällan finnas i ledande positioner i samhället, då enkelt kan göra miljöfrågan till en genusfråga. Och avfärda den som lögner från hysteriska fruntimmer. Just genom att hävda att västerländska kvinnor minsann också belastar miljön. Så det så.

Kontraproduktiv också för att kvinnor kan fås att luta sig tillbaka och inte ta sitt eget överutnyttjade av jordens resurser på allvar. Eftersom männen som vanligt är bovarna och orsaken till allt som är dåligt. Så länge de inte ändrar sig behöver kvinnor minsann inte bry sig.

Miljön är förloraren

I båda fallen är miljön den stora förloraren. Varför har debatten hamnat där den gjort? Både Bjärstöm och DI:s redigerare och rubrikmakare är medskyldiga. För deras agenda är att tränga igenom det massmediala bruset. Skriva något som får läsaren att haja till redan vid åsynen av rubrik och ingress. Skapa det som flertalet redaktioner vill ha – ett klickmonster. Vägen dit är det som kallas triggers – ord och begrepp som omedelbart skapar starka känslor.

Att vår miljö mår dåligt är dessvärre ingen trigger. Detta har vi vetat länge och det vill vi inte tänka på. Att ställa män mot kvinnor i könskriget väcker alltid känslor och det tycks däremot få tröttna på.

Därför har Bjerström och Dagens Industri använt den triggern. Och därmed gjort självmål. Krönikan Bjerström skrivit frälser möjligtvis de redan frälsta. Och ökar definitivt hatet från de ofrälsta. Leder detta till en förändrad och förbättrad miljödebatt? Knappast. Till ökad polarisering däremot? Ja.

Vinnare är klimatförnekande och misogyna män. Samt frontsoldater i könskriget.

Förlorare är vi som inser att alla, oavsett kön, hudfärg och plånbok måste göra allt vi kan för miljön och därmed ge våra barn och barnbarn en hyfsad framtid på ett hårt utnyttjat klot.

The post Sorgligt självmål av Erika Bjerström i miljöfrågan first appeared on Opulens.

SOCIALA MEDIER. ”Polarisering skapar hat. Hat skapar polarisering. Allt fler medborgare blir alltmer frustrerade. Allt mer fega,” skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Kommentarsfälten – stinkande soptunnor

Ibland kollar jag kommentarsfälten som ett par stora medier har på Facebook. Inte främst för att delta i debatten. Utan för att ta temperaturen på snacket i landet. Viktigt för mig, som behöver uppslag till krönikor.

Hat, hot och hån

Jobbet är motbjudande. Påminner om att lyfta på locket till en soptunna där något ruttnat länge. Vilket säger en hel del. Inte främst om folks åsikter utan om hur debatten förs. Eller snarare inte förs. Så mycket till sansade samtal finns inte. Tre H:n är vanliga: Hat, Hot, Hån. Meningsmotståndare kallas psykiskt sjuka, idioter, ska elimineras, borde inte ha fötts, är antingen kommunister eller nazister. Relativ jämställdhet råder bland hatarna, hotarna, och hånarna. Männen är i majoritet, men i de nämnda grupperna finns det även åtskilliga kvinnor.

Oftast följer jag Aftonbladet och TV4 på Facebook. Där kan artiklar och inslag från tidningen och tv-kanalen kommenteras. Min ambition när jag svarar är sällan att gå i polemik i sakfrågan, utan förstå varför hen tycker och uttrycker sig som hen gör. Vilka fakta hen baserar sig på. Låt mig ta ett par trender.

Skjuta budbäraren

Den första är att skjuta budbäraren Alltså inte kommentera sakfrågan. Utan tidningen eller tv-kanalen. Hatet mot Aftonbladet är ofta glödande, fyllt med vidriga epitet och lögner. Det är en ”jävla kommunistblaska”. Allt är ”Magda-lögner”. Hatet mot henne är kolossalt. Eller ”alla som jobbar där är socialister”.  ”Stäng ned skiten”. Den ”jävla skribenten borde utvisas till Kina om det är bättre där”.

Det är ändå uthärdligt och svepande. Värre är de avskyvärda personangreppen då skribentens hemadress diskuteras. Och någon tror sig svaret. Varför man vill veta det, kan vi bara spekulera i.

Jag brukar be debattören precisera vad de upplever som fel i artikeln. Hur det bevisar att skribenten är fascist eller kommunist. Svarsfrekvensen ligger på tjugo procent. Innebörden i svaren är ofta ”du får googla”. Eller att jag inte fattar ett skit eftersom jag är ”vänster”. Eller att jag ”glömt ta min medicin”.

Hat mot socialdemokratin

Den andra trenden är att Sverige är och alltid varit ett socialistiskt skitland. De ”djävla såssarna” har förstört allt. Ingen behöver jobba eftersom alla kan leva på bidrag. Alltmedan horder med kriminella invandrare väller in över gränserna och tar våra skattepengar.

Jag upplyser om att de senaste 50 åren har vänstern och högern helt jämnt delat på regeringsmakten. Att vi de tre senaste åren tillämpat Tidölag. Om de borgerliga inte lyckats åstadkomma något överhuvudtaget på sina år, säger det väl något om deras förmåga. Att de politiska beslut som främst påverkar vår vardag tas i kommuner och regioner: skola, vård, omsorg, trafik, byggnadsfrågor, beslut av sociala myndigheter. Att huvuddelen av skatten på våra inkomster går till 290 kommuner och 21 regioner. Alla dessa styrs sannerligen inte av vänstern. Svarsfrekvens är då noll procent.

Whataboutism

Den tredje trenden är den förråade tonen i debatten samt alla whataboutismer. Alltså att varje angrepp på en sida möts av argumentet ”andra sidan har minsann också gjort något dåligt, så det så. Skyll inte på oss”. När jag ifrågasätter detta är svarsfrekvensen ganska hög. Andemeningen i många svar är ”det var ju andra sidan som började”. Sålunda, man har rätt att göra exakt samma fel som man hatar att motståndaren gör.

Aggression och anonymt hat

Därefter handlar det om att vräka skit över motståndarens uselhet. Men nästan aldrig peka på vad egna sidan gör bra. För att hålla ihop leden och försvara sig, är det viktigaste att hata och skrämmas med en yttre fiende. Inte stolt visa upp sin förträfflighet. Då jag påpekar detta ligger svarsfrekvens på drygt tio procent. Innebörden är oftast att jag är hjärntvättad, blind eller behöver akut psykiatrisk vård.

Det sista är personligt. I min profil visar jag mitt porträtt, något få debattörer vågar. Hata gör man bäst anonymt. I profilen nämner jag att jag varit journalist. När debattörer hittar det går de bananas. De lämnar sakfrågan och vräker förblindat hat mot mig i allmänhet och journalister i synnerhet. Att jag haft yrket gör mig automatiskt till fullblodsidiot och bevisar att jag varit kommunist sedan födelsen.

Jag frågar vilket yrke personen själv har eller haft. Hur det ger hen rätt att döma ut mig och påstå att det jag skriver är lögn. Vidare, vad har hen för utbildning och kunskaper som gör att hen sett Sanningen och inte jag?

Då kan jag nästan höra klicket när debattören checkar ut. På denna fråga har jag bara fått två svar på alla år. En var processtekniker på en kemifabrik. En annan jobbade med IT. Vad dessa jobb gav dem för rätt att döma ut mitt förra, framgick dock inte.

Hat och polarisering

Min slutsats är följande: Polarisering skapar hat. Hat skapar polarisering. Allt fler medborgare blir alltmer frustrerade. Allt mer fega. Debattforum som Aftonbladets och TV4:s blir mentala boxbollar där man slår sig trött för att tömma ut hat och frustration. Ytterst få är intresserade av andras åsikter, ännu färre vill lära sig något.

Därför är forumen ibland stinkande soptunnor. Sådana där blåaktiga spyflugor stiger upp då locket lyfts. Och där vita maskar krälar på botten.

The post Hat, hot och hån fyller kommentarsfälten first appeared on Opulens.

SOCIALA MEDIER. Gussy Löwenhielm begrundar fenomenet taggning på sociala medier och vad det betyder för kulturutövare.

Gussy är för övrigt aktuell som utställare på Artportable Showroom, i Stockholm, där han ställer ut tillsammans med Erik Jäderholm och Sofia Reshmi. Vernissagen äger rum i dag. Utställningen pågår till och med den 26 oktober.

TUSEN TAGG!

I dag blir ungefär 7 000 kulturarbetare taggade. Vissa mot sin vilja medan vissa andra ber på sina bara ben för att synas i rätt namnkunniga sammanhang. Och just här befinner sig kulturen i dag. Kippande efter andan där vi på bara knän går vadande i en ankdamm av konkurrens och göder oss genom att låta ljuset landa på någon med en spelad ödmjukhet. Och vi alla gör det. Men kanske är det tags att tagga ned lite.

Ingen tagg

För några år sedan hjälpte jag min vän och tillika dokumentärmakare att slänga ett sista kritiskt öga på den slutgiltiga versionen av hans nya dokumentär.

Det var en fin dokumentär som berörde ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag visste naturligtvis att denna dokumentär skulle bli uppmärksammad och blev därför såklart hedrad när jag fick denna ärofyllda uppgift.

När dokumentären till sist visades på SVT tackade min vän de som hjälpt och stöttat honom i arbetet. Det gjorde min vän på sociala medier. Men mitt namn syntes inte i den digra och namnkunniga listan där man tackar och taggar.

”Vafalls” tänkte jag, som tar till förlegade uttryck när jag blir förbisedd. Jag vädjade till min vän som redan då förklarade att han blev helt stressad av denna ”taggsamhet”.

Jag tog några djupa andetag och förstod relativt omedelbart att förekommandet av mitt namn i detta sammanhang inte skulle göra någon skillnad.

Kan en tagg göra skillnad?

Precis som allt annat i sociala medier blåses våra egon upp till oanade proportioner vilket gör att det sannerligen vore på sin plats att tagga ned en smula. Men det gör vi inte. Utan det här har urartat i så pass hög grad att vi kulturarbetare har fått en skärmtid som överskrider barnens. Deras TikTok-, ”Fortnite”- och ”Roblox”- dränerade hjärnor får våra bekräftelsetörstande och jobbsökande inlägg att framstå som att det är vi som ska ha skärmförbud. Och såklart charmförbud.

Gör taggarna ens någon skillnad?

För den urfattiga kulturarbetaren som med livet som insats försöker försörja sig på sin konst och står helt utan några som helst andra professionella åtaganden gör taggarna absolut det.

Häromveckan gjorde jag ett besök i en ramverkstad. Jag såg en tavla jag gillade och frågade vad den kostade. Svaret blev ”Vad vill du ge för den”? Jag la ett bud och fick svaret att konstnären skulle bli väldigt glad för mitt bud.

Jag köpte tavlan och kände att jag borde tagga henne i sociala medier. Inte för att framhäva mig själv (det gör jag nu i stället) utan för att lyfta fram hennes fina konst. Men det gjorde jag aldrig. Fast det borde jag ha gjort.

Tagga av lite!

Här skulle det absolut ha varit på sin plats att göra det hellre än att sätta ett snabel-a framför Jonas Gardells eller Carolina Gynnings namn. Då handlar det inte längre om att kasta ljus på konstnären på existensminimum utan den inläggsskrivande kulturarbetaren som eftersträvar existensmaximum i sökandet efter bekräftelse.

Så kära Facebookvänner och Instagrambekanta, tagga av lite och lita på att din tid kommer. I vilken skepnad den än må bli.

Tack bästa @opulens för att jag fick skriva denna artikel om missbruket av taggar. Och tack fina @clemensaltgard för ditt skarpa öga när du redigerade artikeln. Och utan dig @stefanbergmark hade det förmodligen aldrig blivit en artikel. Nu taggar jag för mig! @gussylowenhielm

Glöm inte att tagga @gussylowenhielm när du delar det här inlägget! (Reds anm)

The post Gussy: ”Tusen tagg!” first appeared on Opulens.

AI. ”Vad händer med konsten och vilken typ av konst får vi när vi låter algoritmer ta över den kreativa processen?” Den frågan försöker Mathias Jansson besvara i en kritisk genomgång av hur det går till när AI används för att skapa bilder.

Kan en AI-konstnär tänka utanför algoritmen?

Varje människa är en konstnär, sa Joseph Beuys och med dagens generativa AI är det iallafall betydligt enklare att skapa konst om det så är bilder, musik eller texter. Men vad händer med konsten och vilken typ av konst får vi när vi låter algoritmer ta över den kreativa processen?

Generativ AI består av en datamodell som scannat av bilder, texter och musik som finns på internet. Av materialet har AI-modellen lärt sig att känna igen hur olika kreativa uttryck är uppbyggda, hur en tavla med en katt ser ut, hur en sonett är skriven eller en fuga är komponerad.

Generativ AI är ingen avancerad collagemaskin som plockar ihop olika bildelement från en databas och sedan skapar en ny bild. I AI-modellen finns inga bilder utan bara en matematisk mall för hur något ska se ut. När du skriver att du vill skapa en bild av en katt skapas en bild av en katt utifrån en algoritm som förutsäger hur en katt med största sannolikhet borde se ut baserat på det material den tränats på. Det är en viktig skillnad när vi ska prata om den kreativa processen med generativ AI.

Deja vu

Jag har själv skapat en hel del AI-bilder och som många andra har jag fascinerats över hur lätt det är och hur bra resultatet oftast blir. Man kan gå direkt från idé till resultat på bara några sekunder. Men efter att ha skapat ett par tusen bilder och scrollat genom Facebook-grupper och Instagramkonton fyllda med AI-kreatörers bildmaterial har en smygande känsla av deja vu börjat smyga sig över mig. Ja, det är snyggt, spännande och intressant, men också ganska stereotypt och platt i sin mångfald, man lär sig efter ett tag att känna igen den speciella AI-estetiken och man får ofta en känsla att det där har jag nog sett tidigare.

Det beräknas att det skapas ungefär 15 miljarder bilder per år med AI. En svindlande siffra, så det är kanske inte konstigt att en hel del bilder blir likartade och skapar en deja vu-känsla när man scrollar igenom bildflödet.

Det kan ju också vara så att många som skapar AI-bilder inte har för avsikt att skapa nya konstuttryck utan nöjer sig med att göra om sin favoritskådespelare i impressionistisk stil eller skapa fotorealistiska landskap eller en söt cyberpunkkatt på ett rymdskepp. Men även om man skulle vilja skapa något helt annorlunda och något helt nytt så är frågan om det ens går med dagens AI modeller.

AI tränas på befintliga bilder

AI-modellen är tränad på bilder som redan är skapade. Den är bra på att härma och blanda olika befintliga konstuttryck, men den skulle aldrig komma på att skapa något helt nytt. En AI-modell skulle aldrig kunna hitta på en ny konststil som till exempel kubismen. Hur bilden framställs styrs av en matematisk modell eller mall om man så vill. Det är någon som har programmerat modellen att göra vissa val för att det ska likna en katt, vilket gör att andra val sållas bort i processen.

AI-konst fungerar ungefär som de där nummermålningarna du fyllde i som liten. Du fick ett papper med konturerna av en segelbåt och varje fält hade ett nummer som motsvarade en färg. Fyllde du i färgfälten korrekt fick du en fin bild av en segelbåt. Du kunde förstå vara kreativ och fylla i fälten med helt egna färgval, men du kom inte från att bilden var en segelbåt. 

En AI-modell har som sagt en förutbestämd mall, precis som nummermålningen. Du kan vara kreativ och fylla i olika “färger”, men AI:n kommer aldrig att kunna tänka utanför boxen eller de algoritmer som den styrs av och skapa något annat än “segelbåten”.

Nu kan man naturligtvis hävda att vi människor också tänker efter bestämda mallar och skapar konst efter inlärda mönster. Vi har dock en fördel till skillnad från AI-konstnären. Dels är vi generalister, vi kan lite av varje, medan en AI idag är specialist på ett område.

Vi kan plocka in erfarenheter från andra områden i vår kreativitet. Vi behöver inte begränsa oss till att göra en bild av en katt, vi kan snickra ihop en katt av brädor, sticka en katt i garn, göra en katt i lera, helt beroende på vilka färdigheter vi lärt oss i livet.

Vi kan ju också göra något så enkelt som att ta det där pappret med nummermålningen och vända på det och rita vår egen version av ett skepp på baksidan utan att styras av några linjer. Eller varför rita på ett papper över huvud taget, när man kan rita på väggar eller gator som kreativa barn brukar göra. Och varför just en segelbåt när man vill rita ett rymdskepp eller en rolig clown?

När en AI skapar en katt så skapar den en avbild av en katt, eftersom den lärt sig att en katt ser ut på ett speciellt sätt. Men vi människor vet att en katt är mycket mer än bara katten. En kreativ person kan placera ut en kattlåda med kattbajs i en konsthall, eller ett paket med allergimedicin och en högtalare med någon som nyser, som gör att besökaren associerar objekten med en katt. En AI har idag ingen möjlighet att vara så kreativ att den kan skapa mer sublima kontexter av en katt.

För- och nackdelar

Vad gör då AI med vår kreativitet? Det finns naturligtvis många fördelar med AI för vår kreativitet. Människor kan snabbt förverkliga sina idéer, man kan använda AI:n som bollplank, skapa skisser, utkast eller samarbeta med en AI för att utvecklas i sin kreativa process.

Nackdelen är att en AI trots sin mångfald av uttryck följer en förutbestämd mall. Resultatet kan visserligen upplevas som kreativt, men det är egentligen inte den form av kreativitet som vi förknippar med konst som kännetecknas av att bryta normer, gränser och skapa oväntade nya sammanhang och frågeställningar.

Medan AI-konstnären vill vara duktig och i platonsk anda skapa den perfekta katten, vill vi människor ofta skapa något nytt som visserligen påminner om en katt, men som också är något helt annat. 

Att AI konsten ofta inte känns autentisk eller riktigt ”mänsklig” beror förmodligen på att AI:n kapar en del viktiga steg i den kreativa processen, den tar helt enkelt genvägar och går direkt från idé till resultat utan att göra en massa misslyckanden, skisser, omvärderingar eller ångestfyllt tvivlande på sin förmåga.

Tidigare har kreatörer först fått en idé och sedan från grunden börjat bygga upp den i skisser, utkast, som bearbetats, diskuterats, förkastats och förbättras. Under den ganska besvärliga, mödosamt och tidskrävande processen sker något med en idé, den utvecklas, fördjupas, får fler sidor och djup och blir under processen en del av dess skapare. Dessa osynliga lager som ger konstverket ett djup och en känsla av något mänskligt, riskerar att försvinna när man överlåter till en AI att göra konst. 

AI-konsten är dock en naturlig utveckling av de senaste decenniernas samhällsutveckling, där det ytliga, det snabba och enkla har premierats på bekostnad av det långsamma, djupa och komplexa.

Larmrapporter om att studenter på universitet inte kan ta till sig komplicerade texter eller läsa en hel bok, varvas med oron över att människor har allt kortare koncentrationsspann, sönderhackat av sociala mediers dopaminkickar. I det samhället passar den snabba, vackra, men ytliga AI konsten perfekt in.

Kanske kommer vi att tröttna på AI

Vore man dystopiker skulle man kunna tro att Ray Bradburys dystopiska framtid i romanen ”Fahrenheit 451” håller på att besannas. Ett samhälle som föraktar böcker och egna tankar, men i stället för att, som i Bradburys dystopi, trollbindas av tv-väggarnas innehåll kommer vi att fascineras av lättsmält AI-skapad underhållning på internet.

Nu är jag inte lika dystopisk som Ray Bradbury utan tror att vi människor är kreativa inte bara i vårt skapande utan även i vår konsumtion. Vi vill ha variationer och utmanas i vår vardag. Kanske är generativt AI-skapat innehåll toppen på det snabba, ytliga medielandskapet som vi sett utvecklas under de senaste decennierna?

Kanske vänder det snart, som det så ofta gör i historien, och människor börja söka efter det fördjupande och långsamma i livet igen, som att läsa en bok, att samtala med andra, att själv måla en tavla eller sticka en tröja.

The post Vad sker med konsten när AI tar över? first appeared on Opulens.

AI. Nyligen publicerade vi en text om AI i arbetslivet. Mathias Jansson reflekterar här över riskerna med att låta algoritmerna styra och maskinerna ta över tänkandet.

Algoritmsamhället – när maskinerna tänker åt oss

Minns du hur internet började med den utopiska tanken “Information wants to be free”? Och hur den idéen kom att revolutionera tillgången till information i världen? Eller hur sociala medier under en annan utopisk fras ”connecting the world” skapade förutsättningar att nätverka och umgås globalt? 

Jag tror att det fanns ett genuint intresse bakom de utopiska klichéerna att med ny teknik skapa en bättre värld, men sedan tilläts algoritmerna ta över för att skapa vinster åt aktieägarna och vi vet alla hur det gick. Desinformation, fake news, hat, propaganda, påverkanskampanjer, ja, mänsklighetens alla dystopiska sidor främjades av algoritmerna i stället för de utopiska idéerna.

Algoritmerna triggade våra irrationella hjärnor att reagera och interagera, tonläget skruvades upp på nätet, spridning av felaktig och känslomässig information prioriterades och i sann medeltida häxjaktsanda började vi förfölja de som tänkte olika. Resultatet blev en alltmer polariserad värld, där extrema åsikter fritt fick växa och frodas oemotsagda, och osunda och ouppnåeliga förebilder fick oss att må allt sämre psykiskt.

Fördelar och faror med AI

Nu har vi fått en annan utopisk slogan för framtiden som handlar om att AI ”benefits all of humanity” som Open AI skriver på sin sida. Det ska sägas att jag varken är emot internet, sociala medier, AI eller annan teknikutveckling, utan tvärtom så ser jag att det finns många fördelar med den nya tekniken, men när vi låter maskiner och deras algoritmer ta över vårt tänkande och våra beslut då kan det bara gå illa. Det har redan historien visat genom hur sociala medier utvecklats.

Vi människor är känslomässiga varelser och på många sätt irrationella i vårt beteende, men till skillnad från en algoritm, kan vi göra och säga något dumt, och sedan reflektera över och inse konsekvenserna av vår handling och rätta till och ändra det. Vi kan till och med vara så smarta att vi kan få en riktigt dålig idé, som ”jag ska slå den där idioten på käften”, men bara genom ta ett djupt andetag inse att det är just en riktigt dålig idé och besluta att det får för stora konsekvenser om den idén genomförs.

AI utan konsekvenstänkande

En AI tar däremot snabba beslut, den har inget konsekvenstänkande, och framför allt inser den inte att den har gjort fel och kan heller inte rätta till felet i efterhand. Så då är frågan om vi verkligen vill leva i ett algoritmsamhälle där algoritmerna bestämmer vad vi ska tänka, känna och göra?

Kan marknaden regleras? 

Lösningen är förstås att man reglerar marknaden så att informationen i fortsättningen kan vara fri, sociala medier användas för att knyta människor samman och att AI används för att förbättra villkor för hela mänskligheten. Samt att den nya tekniken inte låses in av några enstaka företag vars enda syfte är att tjäna pengar genom att manipulera våra känslor och beslut med hjälp av algoritmer. Jag tror nämligen att världen skulle bli bättre om vi människor får fatta våra beslut själva och inte överlåter till maskiner att göra det åt oss.

The post Ska vi låta oss styras av AI? first appeared on Opulens.

SKOLAN. Jesper Nordström är starkt kritisk till att vissa lärare gör sitt privatliv offentligt i sociala medier. Här förklarar han varför.

Det torde vara ett tecken i tiden att man knappt höjer på ögonbrynen längre när en högstadielärare – en person satt att fostra unga människor– gör sitt privatliv till en offentligt sänd sorgeopera. Det senaste exemplet, som dök upp på sociala medier-plattformen Threads, är emellertid av en sådan natur att även en härdad samtidsbetraktare, som undertecknad, blir förfärad.

Här har vi alltså en kvinnlig pedagog, sannolikt med akademiska meriter och fast anställning, som dagligen låter allmänheten ta del av en kakofoni av fylleri, ångest, skilsmässodramer, dildo-sex, atarax-tabletter och självrannsakan modell dagboksutkast i gråten efter midnatt.

Det är gränslöst. Det är tarvligt. Men framför allt är det djupt olämpligt – och i grunden ovärdigt den roll hon är satt att axla.

Lärarens uppgift

Låt oss icke hymla. Lärarens uppgift är inte att vara ”relatable”, ”sårbar” eller en influencer i halvpsykotiskt tillstånd. En lärare ska vara bildad, samlad, korrekt och ja, jag vågar använda det förhatliga ordet: auktoritär. Inte i bemärkelsen diktatorisk, men i ordets klassiska mening: en som bär auktoritet. Den som inte förmår bära sitt eget liv med visst mått av diskretion, bör inte heller bära ansvaret för att leda andras barn.

Det har i vår tid vuxit fram en märklig idé om att “äkthet” – det vill säga offentlig självutlämning, självömkan och gränslöshet – i sig utgör ett slags moraliskt högre tillstånd. Det är naturligtvis nonsens.

Människor som ständigt torgför sina trasigheter är inte nödvändigtvis modiga – ofta är de bara ovilliga att utöva den självdisciplin som vuxenlivet kräver. Och när dessa människor dessutom verkar i yrken som kräver omdöme, diskretion och föredömlighet, blir saken allvarlig.

Lärare förr och nu

Den lärare som förr visade sig berusad offentligt, som skröt om sin sexualitet eller som släppte in främmande i sina psykologiska vindskontor, hade gjort sig själv omöjlig. Inte för att vederbörande var ”dålig människa”, utan för att man förstod att en viss återhållsamhet – en professionell mask, om man så vill – var nödvändig för yrkets värdighet.

Men i dag? Nu applåderas känsloutbrott och ångestskov som vore de skulpturer på Moderna museet

Den pedagog som skriver om sitt sexliv får följarhyllningar. Den som lägger upp selfies i tårar får kärleksbetygelser. Alltmedan unga elever tyst noterar detta och kanske lär sig att vuxenvärlden inte är så trygg och avgränsad som de innerst inne hade hoppats.

Dubbla roller håller inte

Låt oss säga det rakt ut: Det går inte att på en och samma gång vara auktoritet och självutnämnd känslotrubadur. Man kan inte både stå i klassrummet som en vägledare och samtidigt vräka ur sig sitt inre mörker på Threads, eller någon liknande plattform. Därtill ackompanjerat av håglösa bilder på sängbord med vinflaskor, medicinkartor och begagnad moral.

Vi behöver färre pedagoger som ser sig själva som performancekonstnärer – och fler som förstår att vuxenlivet, särskilt när det levs i offentlig tjänst, kräver viss värdighet och ibland, om jag får vara så fräck: knäpptyst självkontroll.

Att tyst lida, att bära sitt privatliv utan att vädra det i offentligheten, är inte ett tecken på förtryck. Det är ett tecken på civilisation.

The post Lärare bör hålla isär privatliv och yrkesliv first appeared on Opulens.

POLITIK. Stellan Lindqvist reflekterar över demokratins bräcklighet med utgångspunkt i hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier.

Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn och stor förvirring uppstod.

I serverhallarna blinkade miljarder små eldflugor. Färden mot en språklig entropi hade inletts.

Om en handbollsspelare i en match plötsligt börjar driva bollen med fötterna så säger vi hörrudu detta är handboll!

Utan handbollens regler är det inte handboll. Det är något annat. Oklart vad.

Alla beständiga sociala processer upprätthålles av regler, uttalade eller underförstådda. Negligeras dessa uppstår först oreda, sen ebbar aktiviteten ut, dör. Detta är förstås naturligt och händer hela tiden. Det är utvecklingens gång. Drabbar det mer grundläggande processer är förstås läget ett annat och allvarligare. Språket till exempel, den mänskliga kommunikationen.

Säger en främmande man till mig att ett stort sträck grågäss igår flög över hans hus så tror jag honom eftersom jag tar för givet att han inte medvetet försöker ljuga eller vilseleda. Vi utgår från att människor är vederhäftiga, säger eller försöker säga vad som är sant. Vi säger inte, ah du ljuger – om vi inte har goda skäl, eller av erfarenhet vet att personen alltsomoftast diktar och hittar på. Men detta ändrar inte utgångspunkten: vi tror på personen tills motsatsen blivit uppenbar. Vi kan kalla detta vederhäftighetsprincipen. Utan denna utgångspunkt havererar all kommunikation.

Ett vackrare sätt att formulera saken är: vi är troskyldiga, vilket innebär en risk – vi är utsatta, principen kan utnyttjas.

Säger en person att hans fru lämnat honom tänker vi: stackars honom, han behöver nog tröst, någon som lyssnar. Kanske tänker vi också: vad om det händer mig? Säger han däremot, apropå ingenting, att hustrun köpt gröna sandaler, börjar vi undra. Vi förstår inte, innebörden förloras, vi deletar utsagan. Vi utgår från att det människor säger (eller skriver) till oss är relevant, det vill säga tar vårt intresse i beaktande (inter esse – ”vara mellan”). Vi kan kalla detta relevansprincipen.

Utan dessa båda principer, en sorts språkets DNA, rämnar bygget, kommunikationen blir meningslös.

Det ovan sagda är naturligtvis en förenkling. Men den gången, i människosläktets barndom, när språket var nytt, när det utvecklades mellan människa och människa, mellan subjekt och subjekt var denna förenkling livsnödvändig. Utan vederhäftighet och relevans ingen chans till överlevnad, man dog. Felaktig eller irrelevant information – misslyckad jakt. Orden måste hanteras med samma allvar som du hanterade ditt vapen.

Få kan ha undgått att höra ord som ekokammare, fake news, alternativa fakta, styrda algoritmer. Få kan ha undgått att bevittna hur lögner och sanningar, i en omfattning som aldrig tidigare skådats, blandas i sociala medier. För att senare, inte sällan, torgföras av ledande politiker. Men kanske inte lika många har förstått att detta också är ett hot mot demokratin, det vill säga möjligheten att meningsfullt kommunicera och därmed fredligt lösa konflikter. Vilket faktiskt, det senare, är demokratins viktigaste funktion.

Alla vet att det är farligt att säga att det var bättre förr, men jag gör ett försök. Under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal, samtidigt med industrialismens framväxt, startades hundratals tidningar i vårt land. Varje stad skulle ha sin. Högern hade sina, vänstern sina, liberalerna sina, folkrörelserna sina. I deras spalter, huvudsakligen, utspelade sig offentligheten. Eller rättare sagt en silad offentlighet. Tillgången för gemene man var begränsad, på varje tidning fanns grindvakter, med tiden hyfsat skolade i pressetik och textanalys, som godkände och förkastade. Auktoritärt kan tyckas, men det skapade ett regelverk för debatt och tankeutbyte. Och faktiskt, ett värn mot den värsta dumheten. Den offentliga debatten hade fått en hyfsat ordnad spelplan.

Så vad händer då om locket lyfts av, om grindvakterna friställs? Som nu. Om folks ressentiment får fritt utlopp? Om bitterhet, avund, rädsla, hat inte behöver gå ett självrannsakande och innehållskritiskt omtag i hjärnan utan omedelbart kan materialisera sig? Sådana processer vandrar förstås vidare, och det är nästan omöjligt att de inte kommer att utnyttjas politiskt av makthungriga och skrupelfria grupperingar. Ingenting är ju så lättfångat som en affektiv opinion. Man behöver inte ha något elaborerat politiskt program, man behöver bara smeka ressentimenten medhårs. Man kan ljuga eftersom både lögnen och sanningen är meningslös. Man behöver bara säga att vi, partiet, jag, Trump är deras enda vän.

Om denna process förstärks av att vi blivit mer kunder än medborgare, att vi blir mer jag jag än vi vi, blir brygden lätt toxisk.

Det första stora angreppet, söndervittringen, kom med reklamen, när nya behov behövde skapas. Intimitet var ett måste. Vi tilltalades som ett du, ett subjekt, en nära vän (”Because your worth it”), men var egentligen ett objekt: vi vill ner i din plånbok. Naturligtvis förstod vi detta, men det fungerade eftersom det är så språket fungerar, vare sig vi vill det eller ej. Ett skydd blev cynismen. Vi är inte dumma, det är så dom gör. Likväl fortsatte det eftersom vi är dumma, eftersom det inte är möjligt att inte fortsätta tro på människor. Cynismens pris: avstånd, ökat misstroende.

I internets barndom talade man om ett demokratiskt genombrott, alla skulle få komma till tals, mångfald, barfotajournalister!

Vi vet vad som hänt. Kapitalismen missade inte den enorma marknadspotentialen – Facebook, Instagram, Tiktok, WhatsApp, X, alla laddade med vinstmaximerande algoritmer, unga kvinnor med svallande hår och plutande munnar som kränger smink och kläder till unga tjejer.

Längst ner i pyramidens bas ensamma och bekräftelsehungriga män som tror de skriver ledarsidor. Det vill säga tror att de skriver något både sant och relevant.

Och Gud tryckte på algoritmknappen BabelTorn…

The post Stellan Lindqvist: Mot en språkets entropi first appeared on Opulens.

HUMOR & POLITIK. ”Hatarna felanvänder vårt språk, skapar dålig stämning och initierar uppvigling.” Det skriver Gussy Löwenhielm.

Läs mer om Gussy här. Och se alla hans ”Oroat”-bilder här.

Den virala trubaduren (låter som en Beck-film) Herman Silow, som har satt sitt namn på kartan genom att uppmärksamma namnet Jan, har snabbt lockat följare till sitt TikTok-konto med sina lågmälda proggvisor. Nyligen gick han ut på sitt TikTok-konto och pratade om det antal hatare som hade börjat dyka upp i flödet.

Det är en tråkig utveckling i dagens samhälle och kanske framför allt i sociala medier, som i allra högsta grad är en del av vårt moderna samhälle, att en indikation på att man blir uppmärksammad är den mängd hat som genereras. Och naturligtvis gäller inte detta bara sociala medier.

Polariseringen

Ni kanske känner till att USA fick en nygammal president i januari. En president som har gjort sig ett namn på, ja, övertrump. En hatad och bespottad ledare som ändå räknas som en av världens mäktigaste män. Hatet gör lackmuspappret rött under sura förhållanden. Och det är just dessa sura förhållanden som i ännu större utsträckning polariserar vår värld. Och låt mig säga en sak om polariseringen: Antingen älskar man den eller så hatar man den. Så vad händer om vi sprider kärlek i ännu större utsträckning?

Min alltmer desperata åldersförnekelse har tvingat mig att dagligen lägga upp saker på TikTok. En ålderskrisande trend som har gjort att allt fler 12-åringar på Södermalm i Stockholm har bett om att ta selfies med mig trots att min humor torde vara något otillgänglig för de minderåriga. Men. Man vet att man är stor på TikTok när ens följare är små. Men hatet gör en ännu större.

I min före detta skrivarstuga på Mariaberget i Stockholm brukade jag dagligen lägga upp klipp med det centrala Stockholm som fond. En vacker utsiktsplats som blev än mer attraktiv genom torra ordvitsar och underfundiga resonemang. Man gillade inte bara läget. Man gillade hela konceptet. Och med blodad tand och några virala succéer fortsatte jag att sprida mina finurliga budskap och ett hopp om att göra världen lite ståtligare och något roligare.

De bästa klippen la jag upp på mitt konto www.instagram.com/sharelek eftersom jag har som mål att sprida just kärlek. Men plötsligt slog detta bakut. Något som en influerare kanske hade sett som en bra sak eftersom hat genererar uppmärksamhet och därmed även fler följare. Influerare är ju kända för att ha algoritmen i blodet. Den typen av torra ordvitsar valde jag att dela med mig av.

Mina ord är inte på något sätt hatiska.

Jag la upp en vad jag tycker är en ganska oskyldig vits. Jag pekade på ett hus i den vackra fonden och sa ”där nere håller stammande NMR-medlemmar till. Deras föreningslokal är KKK-märkt”.

Såklart kan man se detta som lyteskomik gentemot folk som lider av detta talfel. Men med tanke på att jag går på en organisation som redan sprider hat och göder sig på hets mot folkgrupper så kanske man kan se mellan fingrarna med detta. Mina ord är inte på något sätt hatiska.

Jag försöker decimera hatet genom en oskyldig ordvits. Och lyckligtvis har vi en ansenlig mängd nynazister i detta land som har självdistans, humor och som förstår ironi. Jag skojar naturligtvis.

Det tog ungefär 0,2 sekunder innan hatet strömmade in och besudlade mitt flöde. Och det visste inga gränser. För hat smittar av sig i ännu större utsträckning än kärlek. Och det försurar vårt lackmuspapper i ännu vidare utsträckning.

Fascisternas språkliga inkompetens

Plötsligt var jag Palestina anhängare, PK vänster, Söder hipster. Och borde göra något åt vårtorna under mina ögon. Det var vänster partister som jag som hade förstört vårt land. Och så var jag homosexuell som precis hade kommit ut ur Garderoben. Med versalt G. Och det är det här som är så intressant. Det är nämligen inte de fascistidéer som de livnär sig på som förbryllar. Det gör de ju såklart också. Men det jag inte kan låta bli att fascineras över är hur dessa inkompetensreserver som är så måna om vårt land helt frånsäger sig allt ansvar när det gäller hur man använder det svenska språket.

Den heder de lägger i våra svenska värderingar, traditioner, den gulblå stoltheten att måna om ”Sverige i tiden” är ingen allemansrätt. Det är allemansfel. För här särskrivs det till förbannelse. Man frångår alla skrivregler som någonsin satts. Det stavas fel och används anglicismer från vänster för högern. ”För Sverige ur tiden”. Hatet har blivit en trollformel som vi måste lära oss att leva med. Men varför?

Ska vi verkligen behöva ta all denna skit som uppmuntras av bristande impulskontroll från folk som prioriterar hätsk stämning före terapi? För det grundar ju sig såklart på ett självhat som projiceras på oskyldiga människor och som mynnar ut i en skev höger. Och en genomtänkt frågeställning i stil med ”vart ligger det tredje riket?” Det heter var!

Naturligtvis kommer ju denna artikel att stärka mina påståenden och göra lackmuspappret än mer rött. Kommentarsfälten kommer besudlas med formuleringar som får en att kippa efter andan. Det kommer skrivas ”de” i stället för ”dem”, någon kommer vilja få mig att ställa upp på en ”interljuv” och vi kommer få vår beskärda del av syftningsfel.

Något jag ger mig hän åt fullt ut är det svenska språket. Jag älskar att vrida och vända på ord så att de får en ny rolig innebörd. Som genererar skratt och får folk att må bra. Det gör inte dessa hatare i kommentarsfälten.

Hatarna felanvänder vårt språk, skapar dålig stämning och initierar uppvigling. Oförmågan att använda vårt svenska språk. Det är vit makt. Men det kan också vara ett nykterhetsförbund. Med skeva värderingar.

The post Gussy: ”Hattricket” first appeared on Opulens.

HUMOR & POLITIK. Kristian Mandin berättar här om sitt projekt Modersmålspolisen. Han ställer också en viktig fråga: Är humor en bra metod för att bemöta fascism?

”Hjälp oss få bort denna kunniga,svamlande,livsfarliga ”människa” från politiken o hjälp honom till rehabilitering,, nä förresten,, lås in honom!”

Jag satt på ett Pågatåg påväg från Malmö när jag läste kommentaren på Sverigedemokraternas Facebook-sida. Det var tydligt att skribenten var riktigt förbannad på statsministern och uttryckte detta på jättedålig svenska.

Av orsak jag inte minns svarade jag:

“Kom igen X! Först skiljetecken och sedan mellanslag. Aldrig två kommatecken efter varandra. Du använder ju det svenska språket så dåligt att man nästan kan tro att du inte är en ”riktig” svensk. Skärpning X! Hedra det svenska språket! P.S. Generöst att du ändå tycker Löven är kunnig men ändå förstår jag inte varför du vill låsa in honom, jag trodde vi levde i ett kunskapssamhälle.”

(Observera att jag själv stavade fel till Löfven och att min egen kommentar kanske inte var så värst elegant formulerad.)

Jag skärmdumpade konversationen och delade den på min Facebook.

Sedan föreslog min fru att jag skulle starta en Facebook-grupp med liknande konversationer så det gjorde jag. Svenska mot invandrare — SMI.

Så uppstod Modersmålspolisen

Namnet skavde lite så när någon anklagade mig för att vara ”Modersmålspolis” bytte jag till just Modersmålspolisen.

Tillväxten var brutal. Efter någon månad hade jag över tusen följare och jag ägnade allt mer tid åt att leta upp idiotiska och illa skrivna kommentarer som jag kunde mästra.

Jag utvecklade en form, inledde nästan alltid på ungefär samma sätt: ”Hej X, jag har tagit som uppgift att kontrollera efterlevnaden av svenska skriv- och språkregler här på Sverigedemokraternas Facebook, din kommentar lever inte upp till kraven.” Därefter gick jag igenom kommentarens språkliga och ofta logiska brister.

Att jag tagit som uppgift att kontrollera skriv- och språkregler var helt sant, dock hade jag inte fått uppdraget av partiet, vilket många av SD:s anhängare tog för givet. Någon skrev:

”… vädjar att du får kicken från denna post omgående!!!”

Och:

”Satan vad pinsamt! Jävlar vad SD kommer förlora röster om du ska sitta å tillrättavisa folk i språket! Pinsamt drag av ett annars bra parti!”

SD lät mig hållas

Men SD:s socialamedier-avdelning lät mig hållas. Visserligen raderade de mina kommentarer så fort de hann men ingen blockering. Jag tror faktiskt att de tyckte kommentarerna var lite roliga.

Och det fanns mycket att kommentera, den språkliga torftigheten var ofta bottenlös. Flera av de som skrev måste ha stängt av autokorrekt-funktionen på telefonen, för hur får man annars till:

”fångsrsksllbsraifängelse”

Många av skribenterna hade definitivt inte klarat de språkkrav de själva ansåg vara ett måste för att få jobba inom vården.

Något som flitigt debatterades:

”Det skulle vara ett anställnings krav i Sverige inte anställning om du inte kan svenska. Samma sak skulle det vara att starta ett företag na ska kunna svenska och övrigt på grundskolenivå betyg”

Och:

”Både prata, läsa skriva på Svenska! och förstå svenska ord!”

Även inom skolfrågor gick debattens vågor höga. SD är ju ett parti vars politik bygger på att man helt enkelt ska skärpa sig, följa regler och traditioner och som också vill ha en hård skola med tydliga krav, något partiets anhängare höll med om:

”Ungen ska vara glad att jag inte är lärare ! Återinför 50 60 tals ordnings regler och bestraffningar! Samt inför ordning och uppförande i betyget igen !!!”

Men kommentaren visade tyvärr bara att den gamla skolan, den skribenten gått i, knappast var så värst bra heller.

Även kunskaperna i matematik var det illa med:

”Jag säger bara två ord fy fan, vilket pack.”

SD blockade till slut Modersmålspolisen

Månaderna gick, följarskaran var uppe i 1 800 men en morgon kunde jag inte hitta SD:s Facebook-konto. Nu hade jag blivit blockad.

Och det var efter att jag fört en saklig diskussion med en ung kille som trodde att allt var invandrarnas fel.

Där gick tydligen gränsen för SD. Raljerande med folks undermåliga texter var okej, men en vettig diskussion, då fick de nog.

Jag gjorde några tafatta försök med andra konton i andra namn men det kändes inte rätt.

Så Modersmålspolisen lades ner.

Några reflektioner 

Efteråt har jag funderat på vad som hände och på mitt eget agerande. Sanningen är att jag predikade för de redan frälsta och att det var mer en egotripp där jag gjorde mig lustig på andras bekostnad än en effektiv politisk handling.

Jag har också funderat på varför de där SD-anhängarna skrev så dåligt som de gjorde. Utöver det faktum att många har svårt att stava tror jag också det är en form av aktivt motstånd. Människor som gått genom skolan med usla betyg i svenska och aldrig vågat uttrycka sig i text hittar plötsligen en arena där de kan skriva vad de vill och framför allt hur de vill.

Det blir ett långfinger till deras gamla svensklärare som pratade om så värdelösa saker som verb och pluskvamperfekt och en provokation mot alla plugghästar som tycker det är viktigt att inte skriva fem kommatecken i rad, att inleda ny mening med stor bokstav och vet att ordet ”inkompetent” inte stavas ”inkompitent”.

Är humor en bra metod för att bemöta fascism?

Men den centrala frågan är om humor är en bra metod för att bemöta fascism (Jo, många kommentarer på SD:s Facebooksida kryssar i samtliga fascism-rutor, kolla själv om du är tveksam).

Jag säger som Jimmie Åkesson: Jag vet faktiskt inte.

I USA sitter just nu den president som det skämtats mest om av alla presidenter.

Och det har inte bitit.

Kraften i populismen kommer ofta ur en känsla av utanförskap och då är det kontraproduktivt att utestänga och skratta åt de som lockas av den.

De som skrev på SD:s Facebook gjorde ju det för att de tyckte något. Visserligen tyckte de, i alla fall enligt mig, fel och de hade kanske fått sina åsikter för att de matats med lögnaktig propaganda.

Men man ska ta folk på allvar.

Och det är kanske det företrädarna för de gamla svenska partierna glömt att göra. De borde läsa vad SD:s anhängare försöker uttrycka och bemöta det.

Men jag försvarar ändå Modersmålspolisen för när det mesta annat provats, argument, logik, solidaritet och humanism kanske bara det mest mänskliga av allt återstår — ett gapskratt.

The post ”Det var jag som var Modersmålspolisen” first appeared on Opulens.

SERIEALBUM. ”Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Liv Strömquists aktuella”Pythian pratar”.

Pythian pratar av Liv Strömquist
Norstedts

Nuförtiden översvämmas vi, som ni väl säkert har lagt märke till, av råd från alla möjliga håll och kanter. Det handlar om alltifrån tips om hur vi kan hålla oss attraktiva upp till vi fyller hundra, inreda våra hem, uppfostra våra barn och handskas med relationer av olika slag. Samt sist men inte minst: hur vi kan bli för evigt lyckliga och förlänga vår livslängd genom att äta rätt, motionera, träna, se inåt och analysera oss själva etcetera, etcetera.

Nätet fullständigt kryllar av influencers mer än redo att erbjuda hjälp och inspiration till en skara följare som desperat förmodas törsta efter just deras speciella livsstilsrådgivning.

Man kan fråga sig varför den här rådgivningsindustrin har vuxit sig så stark och fått så stor betydelse. I mångt och mycket brister den nämligen i trovärdighet eftersom råden, som är otroligt många, ofta blir direkt motsägelsefulla.

Många motstridiga råd

Varje influencer tycker naturligtvis om att ge råd utifrån sin egen övertygelse, medan den ena till exempel påstår att man kan trotsa, eller kanske beveka döden lite grann, genom att dricka litervis med rödbetsjuice varje dag, anser någon annan att rödbetor kan vara skadligt, eller rent av livsfarligt, för blodtrycket.

Det är alltså inte lätt för en vanlig person att ta sig igenom den djungel av motstridiga råd som uppenbarar sig bara man som hastigast scrollar igenom flödena i sociala medier.

De flesta av oss som faktiskt vill förändra våra liv väljer nog lite nervöst att lyssna till det som bäst överensstämmer med rådande trender. Utrymmet för den icke-perfekta människan har krympt betydligt och man vill ju gärna leva i all evighet, och samtidigt göra allt man kan för att framstå som både ungdomlig och lyckad inför andra eller hur?  

Liv Strömquists nya seriealbum

I sitt senaste seriealbum Pythian pratar analyserar nu Sveriges kanske mest kända serietecknare Liv Strömquist rådgivningshysterin som just nu härjar, framför allt ute på nätet. Titeln syftar på Oraklet i Delfi (Pythia) som fungerade som rådgivare från sin plats på berget Parnassos i över 1 200 år.

Pythian gav råd till många prominenta medborgare, bland annat till Cicero som 83 år före Kristus fick det här rätt kryptiska rådet: ”Följ inte råd” eller i sin helhet ”Låt din egen natur, inte råden från andra vägleda dig i livet”. Det är det här rådet från Oraklet som bildar en röd tråd i Liv Strömquists resonemang i Pythian pratar alltifrån de inledande råd hon själv ger läsaren som uppmanas till att inte följa råd och släppa efter på den rigida självkontroll många av oss nuförtiden ägnar oss åt, fram till slutet. Där får vi ta del av hennes åsikt om att vi bör sluta med att navelskåda och söka oss mer utåt än inåt, samtidigt som vi ska försöka lyssna till oss själva och vara medvetna om vår egen natur och vilja.

Skiftande perspektiv 

I sin högst personliga stil låter Liv Strömquist oss få möta filosofer, sociologer, kändisar och influencers som från olika perspektiv ger sin syn på vad som är viktigt i vårt förhållande till oss själva och våra medmänniskor. Därtill får vi råd om hur vi ska förhålla till livet i största allmänhet och döden i synnerhet.

Enligt Strömquist har döden blivit en ständig följeslagare i stället för något som väntar vid livets slut och som är oundvikligt, men där en belöning väntar för de rättfärdiga.

Den moderna synen på liv och död, som uppstått efter att kristendomens idéer och dess starka makt över mänskligheten blivit allt svagare, innebär att vi lever som om döden går att lura om vi bara äter rätt, tränar, håller vår yta ungdomlig och snygg och arbetar med att trycka ner våra negativa tankar.

Resultatet blir, anser Liv Strömquist, och jag är benägen att hålla med, att vi inte går mot döden utan stället ångar på, fyllda av skräck, med liemannen flåsande i nacken. Allting har blivit potentiellt livsfarligt: maten vi äter, vinet, kaffet eller juicen vi kanske dricker och vårt stillasittande hemma i soffan framför Netflix.

Om vi egentligen känner oss lyckligast när vi springer maraton, inleder dagen med nyttiga, gröna smoothies eller visar upp våra slimmade, brunbrända kroppar på soliga badstränder spelar mindre roll.

Huvudsaken är inte hur vi egentligen mår, och vi verkar inte må bättre i själen. Tvärtom verkar den psykiska ohälsan ha ökat, trots att vi kämpar för att hålla döden på avstånd och följer de råd som kan få oss att framstå som lyckade, moderna människor.  

Skräcken för att dö och önskan att leva livet korrekt efter dagens normer, har naturligtvis också satt ny fart i dem som älskar att ge råd. Det är nämligen så, enligt Liv Strömquist, som själv har fungerat som rådgivare i radio, att det är roligt att ge råd till andra, men kanske lite mindre kul att tvingas ta emot dem. Detta eftersom det inte alltid är så stärkande att anses vara i behov av råd. Speciellt när det gäller råd som man inte har efterfrågat, och nätet översvämmas ju av just sådana, liksom av diverse tester mest ägnade åt att skrämma upp oss och förklara för oss vilka råd vi eventuellt behöver om vi vill överleva över huvud taget.

Fint utfört seriealbum

Det finns mycket att ta till sig i det här tankemässigt intressanta och konstnärligt fint utförda seriealbumet. Liv Strömquist har med åren alltmer gått över till att publicera sina teckningar i färg och det färgstarka bildmaterialet i Pythian pratar ger en extra krydda åt texterna i och utanför de otaliga pratbubblorna.

Pythian pratar tål otroligt många omläsningar, det finns alltid någon filosof, sociolog eller varför inte influencer som man kanske känner för att kolla upp lite extra. Infallsvinklarna är många och det finns mycket att gräva i för den som lider av rädsla för döden och som kanske också vill ta del av andras tankar om hur man bör handskas med livet på vägen mot det oundvikliga.

The post Färgstarkt, roligt och allvarligt seriealbum av Liv Strömquist first appeared on Opulens.

KULTUR. Gussy Löwenhielm reflekterar över vårt behov av att dela upplevelser med andra. Men funderar också på hur vi påverkas av det digitala livet online. Han bjuder därtill på en spellista.

Jag kom på mig själv att vilja dela en doft häromdagen. I en bråkdel av en sekund levde jag i tron om att jag kunde föreviga en doft och skicka den på valfritt elektroniskt sätt till min brorsa så att han, liksom jag, kunde förbryllas över hur doften i min skrivarlya är densamma som på vårt lantställe i Östergötland.

Ganska snabbt kom jag dock på att detta var en omöjlighet och att jag var före utvecklingen i detta avseende. Precis som när jag vill ångra en nyss genomförd korkad handling. Jag vill ibland bara trycka ”undo”, eller Ctrl+Z, så att min dumdristighet ska förintas för all framtid. Och forntid. Som till exempel när jag trodde att jag kunde dela en doft. Det ville jag ju allra helst radera ur minnet. Men teknologin är inte där än. Vad jag vet. Och frågan är om vårt eviga delande gör det delade segmentet rättvisa. Och den tanken vill jag såklart dela med er.

Men oftast tror (läs hoppas) jag att vi vill dela en känsla av ett lyckorus.

Man vill ju gärna tro att delad glädje är dubbel glädje. Det är väl så det är tänkt i varje fall. Men nu vet jag inte om detta verkligen stämmer. För det känns som att vi lever i olika tidszoner där vi exponeras för allsköns uttryck varannan sekund. Och stundom, när självbehärskning och impulskontroll uteblir vill vi ju såklart dela med oss av dessa uttryck. Dels för att sprida glädje, dela ett budskap. Dels också för att stärka våra egon. Visa att vår smak banne mig inte går av för hackor. Men oftast tror (läs hoppas) jag att vi vill dela en känsla av ett lyckorus. En empatisk känsla som grundar sig på en önskan om att dela glädje.

Men. Det kan vara svårt att kapsla in en känsla, dela den på tillexempel Messenger och förvänta sig att segmentet ska ge samma effekt på mottagarsidan. För det gör sällan det. Det är ett ju helt orimligt antagande att avsändaren befinner sig i samma sinnesstämning som mottagaren. För i den digitala världen kastas vi ständigt mellan sinnesstämningar i samma tempo som vi scrollar igenom den oändliga floran av reels som publiceras dagligen. Men vi kan även befinna oss i olika sinnesstämningar IRL.

Skilda världar

Jag kan till exempel vara glad i hågen efter samkväm i goda vänners lag med en till tre öl innanför västen när jag stöter på en jävligt svängig souljazzklassiker med trumpetaren Donald Byrd.

Eller så dyker det upp ett gammalt ståuppklipp med Steven Wright som haffar mig i stundens närvaro. Och då kanske inte alltid impulskontrollen infinner sig. Och vips så har den hamnat i inkorgen hos någon jag tror kan finna glädje i detta. Och då är det omöjligt att förvänta mig att detta ska ge samma effekt på den vän på andra sidan som kanske har vabbat hela dagen eller precis har börjat kolla på ett avsnitt av ”Tunna blå linjen”. Vi snackar helt olika världar här.

Dessutom är vi ju alla proffs. Vi vet alla vad vi gillar. Och vår smak är ju bäst. Frågan ”nu har jag sett klart på ’Ozark’, vad ska jag nu titta på”? Har bytts ut mot ”Du måste titta på ’The Bear’, du kommer älska den”? Vi behöver inga tips från andra, vi kan ju själva. Alla vill tipsa. Och ingen vill bli tipsad. Allt finns ju. Och det är väl just det. Våra algoritmer är lika inkörda som en traktors hjulspår i sankmarker att vi ingalunda behöver några tips från andra. Våra bästa Facebookvänner är våra algoritmer.

När jag jobbade på reklambyrå för en massa år sedan hände det ibland att vi skapade en ny varumärkesidentitet för en kund. Vi presenterade ett koncept och kunden var nöjd. Allt var frid och fröjd ända tills vi kom till den laddade delen; Presentation av den grafiska profilen. Helt plötsligt hade kunden en hel del att säga till om. Framför allt när det kom till färgen. För färger kan alla. Vi har alla en favoritfärg. Och en färg som vi absolut inte klarar av. Det här var för tio år sedan. Och nu gäller det här inte bara färger. Det gäller allt.

Nu är alla experter

Vi väljer alla vår verklighet. För att vi kan. Vi har alla blivit barnen som ”kan själv”. Att fråga om tips har blivit en svaghet i en tid där vi alla är experter. Självutnämnda influerare utan vare sig betalda samarbeten eller folk som tar till sig av våra rekommendationer. Vi har blivit recensenterna Fredrik Sahlin och Fredrik Strage. Men utan tittare, lyssnare eller läsare. Eller namnet Fredrik för den delen.

Under 80-talet var rekommendationer hårdvaluta. Vi slängde oss över kassettbandspelaren när en bra låt spelades på radio. Och det var okej att missa de sju första sekunderna av låten. För det här skulle dokumenteras till varje pris. Förevigas på blandbandet som sen togs med till partyt så att alla kunde dansa halvtryckare till ”Ashes to Ashes” med David Bowie, trots att den härliga synthslingan i introt saknades i just denna fulfriserade radioedit.

Dåtidens influerare var såna som Calle och Mats som hade ett videotek utöver det normala. Här lärde man känna sitcomkaraktärer genom att bingekolla ett videoband helt tillägnat typ ”The Cosby Show”. Man kunde bli uppringd av en klasskamrat för att BB King var på tv. Och vi ville varken missa reklamen eller trailern på bion. Och Filmkrönikan och Musikbyrån var absoluta nödvändigheter. Nu undrar vi varför vi ska kolla på burken när det finns reels.

Vi ger en tv-serie max fyra minuter innan vi byter till något annat. Har Spotifylänken inte gjort något med belöningssystemet innan introt är över hoppar vi till en egen favorit.

I den analoga världen är vi alla lojala.

Och nu undrar jag såklart om det fortfarande är någon som läser detta. Hade denna krönika varit publicerad i en analog tidning som du höll i din hand nu så skulle nog de flesta av er som började läsa denna artikel fortfarande läsa detta. Och således även läsa detta. För det analoga är fortfarande pålitligt. I den analoga världen är vi alla lojala. För det mesta. Det märks.

Balsam för själen

Under de senaste fyra åren har jag gjort radioprogram för P2. Det började med några program för Kalejdoskop där jag fick två timmar per program till förfogande för att mixa min favoritmusik från jordens alla hörn. Därefter producerade jag några mixtejps till Folkmusiken i P2 där mitt navelskådande sinne fick fördjupa sig i musik från Etiopien, Colombia och Turkiet.

Jag delade länkarna till programmen. Men innerst inne visste jag. Att inget slår det lyckorus som infinner sig när du sätter dig i bilen med en timmes bilfärd framför dig och råkar slå på P2 och helt får fördjupa dig i outforskad musikalisk terräng. Jag har själv varit med om detta. Under Classic Car Week i Rättvik. Under den timme det tog att åka igenom Rättviks tre rondeller, där en kakafoni av Little Richard och epadunk la en dissonant fond till den mångkulturella blandningen av 50-talscadillacs och epatraktorer med klistermärken med ett tydligt budskap om att det kan vara din dotter som ligger i baksätet på raggarbilen och frågeställningen kring vem denna måtta är som man ska dricka med, kunde jag kapslas in i en värld av en underbar mixtejp helt tillägnad Afrobeat.

Precis som när jag kom över ett videoband på 90-talet helt vikt åt TV-serien ”Cheers”. Dessa små eastereggs är inget annat än balsam för själen. Men det handlar om nyfikenhet. Och ett mindset om att vilja förkovra sig i något som får ta tid att utvecklas. En nyfikenhet som kanske inte infinner sig när man låter slumpen avgöra vilka reels som ska dyka upp i ens synfält. Du kommer till exempel aldrig kunna rekommendera Scorseses 207 minuter långa epos ”Killers of The Flower Moon” för någon som ska titta på den på en streamingtjänst. 207 minuter har ju ingen. För att i stället sträckkolla 4 avsnitt av ”Succession”.

Det kan handla om någon som vill ge dig en ny upplevelse.

Sluta med det! Ta till dig av det organiska! Låt det ta tid! Lyssna på hela listan! Låt pianointrot utvecklas och lyssna efter vad som döljer sig bakom krönet. För ibland är det faktiskt någon som av hela sitt hjärta vill dela med sig av något fint till dig. Är du då helt slut efter en dag av vabb, sparar du länken och för att kunna dra fram när du är öppen för intryck. För det här handlar inte om den där sextiplussaren till Facebookvän som delar 28 memes om dagen. Det kan handla om någon som vill ge dig en ny upplevelse. Och den chansen vill du inte missa. Så här får du en spellista. Och nu kommer den här doften tillbaka här i skrivarlyan. Jag måste verkligen hitta ett sätt att skicka den på.

The post Gussy: ”Delad glädje” first appeared on Opulens.

FILMMEDIET. I vanliga fall presenterar Opulens varje månad en essä, som fördjupar sig i en enskild film i ett folkbildande syfte. Den här gången fördjupar sig emellertid Filip Hallbäck i ett samtidsfenomen, nämligen kattvideor.

Från filmmediets begynnelsefas finns det två minnesvärda filmklipp att beskåda där katter står i centrum: Boxing Cats (Thomas Edison, 1894) och Sick Kitten (George Albert Smith, 1903). När jag tittar på dessa över hundra år senare upplever jag att dessa klipp skulle lika gärna kunna ha gjorts idag, med ett filter. Katternas beteendemönster är oförändrat.

Kattungar framstår mer eller mindre alltid som oskuldsfulla i en tillvaro av oberäkneligheter, vilket väcker empati hos åskådaren. Ibland används uttrycket ”cuteness overload” (”överbelastning i form av gullighet”) för att understryka känslomässiga effekter hos åskådaren när det är kattungar som visas.

Vuxna katter framställs som utforskande varelser som ständigt är på sin vakt och som ”utsätts” för olika ”plötsligheter”, till exempel att de plötsligt upptäcker en gurka (som ägaren placerat bredvid dem) när de äter ur sin matskål och blir skräckslagna. Ibland finns det samspel mellan dessa, till exempel vid födande eller amning.

Sedan millennieskiftet har kattvideor spelat en påtaglig roll i en blomstrande cyberkultur och blivit ett av vår tids stora internetfenomen. Dessa hemmagjorda, icke-kommersiella videor spelas in på hobbynivå via smartphones, uppladdas på videokanaler och sprids via sociala medier.

Ibland når vissa enskilda videor miljontals visningar världen över, fastän flera av dem bara är några fåtal minuter långa, till exempel The Two Talking Cats (TheCatsPyjaaaamas, YouTube, 28:e juni 2007) och Cat Mom Hugs Baby Kitten (dragomirnet86, YouTube, 26:e maj 2011). Ja, det anordnas till och med filmfestivaler med kattvideor som genomgående tema, till exempel i New York, Minneapolis och i Seattle Även Stockholms Filmfestival hade kattvideor som tema år 2014.  Vissa katter får internationella genomslag, till exempel Maru och Grumpy Cat.

Den australienska medievetaren Radha O’Meara vid Melbourne University gjorde en studie 2014 på kattvideors berättarstrukturer och observationsmetoder, samt nöjesaspekten hos åskådaren när de tittar på dessa typer av videor. O’Meara fokuserar på live-action-katter, snarare än så kallade ”lol-cats” och påpekar att kattvideors popularitet baseras bland annat på det faktum att katter har en global räckvidd bortom alla språkbarriärer och att åskådare projicerar sina egna tankar och känslor på katter.

Rent tekniskt filmas katter i en vardaglig miljö med en smartphone, utifrån ett observationsläge som den amerikanska filmteoretikern Bill Nichols beskriver som en icke-interventionell typ av dokumentärt berättande.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara

Denna filmtraditions namn stavas Cinema Verité (filmsanning). Med minimal tillämpning ljud och språk, live-inspelning samt en kort varaktighet genomförs filmandet av amatörer, som med tillgång till den ”nya” tekniken filmatiserar det vardagliga.

Vidare klargör O’Meara att det är minimalistiska ”berättelser”, som fokuserar på små ögonblick av något sorts skådespel som in tur förmedlar sinnliga intryck av universalitet, intimitet och spontanitet. Det medför ofta komiska effekter, då katter visar sin brist på förståelse för människans grundläggande förhållanden.

En klassisk kattvideo, enligt O’Meara, inleds oftast med ett lugnt sinnestillstånd, som därefter möter på plötsliga överraskningsmoment. Den stilla tillvarons avbrott är grundläggande för kattvideor.

Själv är jag övertygad om att en av många förklaringar till kattvideons gränslösa popularitet är att kattvideors essens bottnar i människans sökande efter att fånga det omedelbara, i vilket det verklighetstrogna, det okontrollerbara, det oförutsägbara ryms och återfinns i det vardagliga. Idag har teknologin utvecklats i så pass lång utsträckning att det har blivit möjligt att spela in sin vardagliga tillvaro, med hjälp av sin smartphone.

Samtidigt är det viktigt att understryka att populariseringen av kattvideor har en historisk utveckling.

För den intresserade rekommenderar jag Internetmuseets genomgång om hur katter tog över internet.  Det är inte utan anledning man ibland litet skämtsamt säger att ”internet is made by cats”.

The post Helgessän: Kattvideon har en lång historia first appeared on Opulens.