SATIR. Varför applåderar vi? Varför applåderar du? Och när? Iodine Jupiter har funderat på detta och har svar på frågorna.

Vet du varför du applåderar? Du gillar något och vill visa din uppskattning. Men egentligen handlar det om något helt annat. Det främsta skälet till applåden är faktiskt att visa vem du är. Och var du står i gruppen. Du vill bli sedd och hörd utan att själv stå i fokus. Således handlar det om den lata människans väg till uppskattning. En handling av pur egoism. Ovationen handlar om dig.

Du rör händerna intensivt fram och tillbaka så ett smattrande ljud uppstår genom handflatornas beröring med varandra. Mönstret upprepas tills det sker en urladdning och din överskottsenergi försvinner. Du passar på att göra det på en konsert, en teaterföreställning, en middag.  Artisterna och läkarna får stående ovationer när operationen lyckats, publiken är vild av upphetsning och stampar med fötterna.

På fotbollsmatch kan du leva ut ännu mer. Skrika, skandera lovord, dödsdomar, föra kroppen hit och dit, bete dig som en idiot. Och ändå gå i land med det. Du har alibi. Det var ju match för tusan.

Fotbollen är ett reservat för oförlösta energier. Det är här du gör dig av med dem. Det är här du kan kasta bengaler, bli påhejad av den övriga flocken som håller på samma lag, som klappar händer och skriker när någon kör kuken i mål. Jag rekommenderar att du inte gör likadant med din sexpartner, applåderar när det går för dig. Det kan lätt verka lite …

Ibland måste man vara sparsam med att ge ifrån sig bifall. Det är knepigt att börja applådera under en anställningsintervju för att man gillar frågorna. O, nej, jag fick inte jobbet, jag borde inte applåderat mina egna svar.

”Å, vilken korv med bröd”, applåderar du med kraftigt bifall.

Att sitta ensam i tunnelbanan och äta ur en jättepåse ostbågar en fredagskväll är kanske sämre än att klappa händer ensam. Människor applåderar sällan när de är ensamma, rakt ut i luften, spontant, utan anledning. Jag vet ingen som gör det. Jag vet inte heller vad som är sämst. Under middagen i en matsal långt före maten kommit in, (som om den när en succé innan du ens smakat), eller utanför en korvkiosk. Man får lätt känslan av en människa som tappat greppet.

”Å, vilken korv med bröd”, applåderar du med kraftigt bifall.

”Vad håller du på med?” gormar kioskägaren irriterat.

”Jag laddar ur överskottsenergi, tjuvkopplar händer och armar. Hoppas du inte tar illa upp. Det handlar egentligen inte om din korvmoj. Jag klappar händer för att jag måste.”

”Måste? Hur menar du?”

”Jag slår två flugor i en smäll när jag klappar händer. Tyckte det passade här. När folk går förbi blir de superintresserade av din kiosk.”

”Ja, du menar så. Då kan du sjunga medan du applåderar. Det är ju ännu bättre.”

The post Applåden first appeared on Opulens.