KOMMUNIKATION. Katrine Hamori funderar över hur vardagliga dialoger brukar låta runt om i Sverige och skönjer ett mönster.

Hur har helgen varit? Hade ni bra väder? Det här måste vara ett par av det allra vanligaste samtalsämnena när man ses över lunchen på måndagen.

Vädret är nog det självklara ämnet för konversationer i de flesta sammanhang och det är inte så märkligt. Det är ju olika från årstid till årstid, dag för dag och faktiskt från timme till timme. Det varierar och alltså finns det något att prata om och jämföra. Det är dessutom fullständigt opolitiskt eftersom ingen rår över det, ingen kan påverka det. Det bara händer, det är ingens fel om det regnat hela helgen. Det är med andra ord neutralt. Och i Sverige gillar vi det som är neutralt. Eller har gjort, fram till nu.

Om man pratat färdigt om väderleken, kan man inleda ett samtal om språket. Det är kanske inte lika neutralt, men precis som väder, är språket något som vi har gemensamt. Men börjar man nämna något om de, dem eller dom, övergår det snabbt till politik.

Man kan mötas av argument som visar på en konservatism som aldrig skulle luftas lika högt och ljudligt om det gällde till exempel flyktingar eller miljöfrågor. När det gäller språkfrågor är det helt i sin ordning att klaga när man känner missnöje över något som man egentligen inte vågar säga högt.

Om en artikel i en tidning handlar om något som man i grund och botten är emot, men inte har modet att öppet tillstå – ja, då kan man peka på att journalister nu för tiden skriver så illa, att det minsann var språkliga fel i artikeln. Precis som man klagar på vädret när man är allmänt sur, för ingen bestämmer över vädret, kan man peka på grammatikaliska fel, för det är enklare att prata om det än att argumentera för eller mot politiska frågor.

Att diskutera och argumentera för sakfrågor i politiken kräver att man är insatt och påläst, vilket man inte är men ogärna vill tillstå. Dessutom riskerar man att skapa dålig stämning om man dristar sig till att ha en åsikt vad gäller en politisk fråga, vilket till varje pris måste undvikas.

Här ska råda konsensus, den gamla Saltsjöbadsandan svävar ännu över luncher, middagar och fikapauser i hela vårt avlånga land. Dessutom hyllar vi av tradition en så kallad turtagning – först pratar du, sedan pratar jag. Man väntar tills den första som säger något har pratat färdigt, sedan är det nästa persons tur att prata. ”Vi avbryter inte!”, ja, så kan det låta vid en vanlig måltid vid en vanlig förskola. Förutsatt att förskolepedagogen har svenska som modersmål, vilket lite fler än hälften av de som arbetar på förskolan har.

Vad som anses passande när det gäller ämnen för konversation är i högsta grad kulturellt kodat. Väder och språk är således helt i sin ordning att ha åsikter om men däremot är pengar ett tabuämne i Sverige. Att fråga någon vad hen tjänar är nästan som att likställa med att fråga om sexuella preferenser – alltså ett övertramp vad gäller den personliga integriteten.

Att vi har stränga regler för vad gäller sekretess hur vi röstar i allmänna val, vet de flesta. Men inte bland nyblivna svenskar, där många tycker det är märkligt att man och hustru inte får gå in gemensamt bakom skärmen och gemensamt lägga röstsedlar i kuverten. Uppriktig förvåning brukar uppstå då man får förklarat för sig att det bara får vara en person inne åt gången bakom skärmen.

Och de tu skall varda ett?

Nej, inte på valdagen.

The post Hamori: ”Vad vi pratar om när vi pratar” first appeared on Opulens.

BLICKEN. Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är, skriver Katrine Hamori.

Det finns inte många tillfällen då vi håller kvar blicken och fäster den i den andres synfält längre än annars. Ett sådant tillfälle är just den stund då den nyförlösta moderns och det nyfödda barnets blickar möter varandra. Och stannar där. Det är en ögonkontakt som kommunicerar; vi hör ihop för resten av våra liv. Det finns en exakthet i tajmingen här som påbörjar en inre process som inte liknar någon annan.

Synen är nog det av våra fem (sex?) sinnen som vi har störst makt över. Vi kan till exempel inte vinkla våra öron eller stänga av dem för att slippa höra sådant vi inte vill höra. Möjligen med undantag för tonåringar som ju tycks klara det. Om vi tittar på någons öron ger det oss inga som helst ledtrådar till vilket humör personen är på.

Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är. Men det är inte bara själva ögongloben som vi spontant tolkar, utan det är kombinationen av ögonbrynsplaceringen, näsvingarnas omfång och mungipornas position, som vi avläser och som tillsammans säger oss exakt på vilket humör personen är. Vi har alla sett kändisar som ler stort med jämna, dyra tänder, där resten av ansiktet säger något helt annat än munnen. Fast det kan ju mer vara ett resultat av botox och skalpeller.

I vissa kretsar är det väl inte ovanligt att man nyttjar substanser som får pupillerna att bli stora och mörka som övermogna plommon eller bli små som svartpepparkorn. Men då är å andra sidan de känslomässiga reaktionerna helt satta ur spel och omöjliga för omgivningen och personen själv att förstå.

Det är alltså inte själva ögat utan snarare blicken som vi tolkar, det vill säga det är hur ögat rör sig eller inte rör sig, som vi är snabba att läsa av. Vart man tittar och hur länge man tittar, är avslöjande för hur vi läser av en persons intentioner. Ögonkontakt som håller på för länge gör oss genast osäkra och obekväma och uppfattas antagligen som ett hot.

Det som förr kallade för ”flirt”, alltså att den ena personen låser sin blick på den som hen önskar få kontakt med och samtidigt fyrar av ett leende, tolkar nog de flesta idag som skumt beteende och det leder sällan till något annat än att föremålet för ”flirtandet” känner hur det kryper över ryggen av obehag och snabbt ser till att komma utom synhåll för den stirrande.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst.

Visst minns vi den där amerikanske presidenten som av sina rådgivare blivit uppmanad att rikta blicken rakt in i kameran och försäkra, utan att blinka; ”I did not have sex with that woman”. De som gav honom det rådet borde ha läst på bättre, eller så var faktiskt avsikten att få hela nationen att fatta att han ljög – just för att han så istadigt stirrade in i kameran.

Föräldrar brukar vara bra på att märka när deras barn ljuger, för då vänder barnet blicken upp i taket eller ner på golvet. En del lär sig med åren att ljuga trovärdigt, andra lär sig aldrig. Det är väl med det som med allt annat – det man övar på blir man också bättre på.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst. Det är alltså en fördel i de flesta sammanhang att ha just ögonkontakt med både någon vi har anledning att misstro och någon som vi vill komma nära känslomässigt. Blixtsnabbt läser vi av om personen mitt emot oss är ilsken, irriterad eller glad och vänligt sinnad.

Därför är det så märkligt att de där mörka solglasögonen sitter kvar på näsan i så många fall då de absolut inte fungerar som skydd för solen. Det enda dessa som bär solglasögon även när det är mulet, natt eller inomhus förmedlar är – jag vill för dö och pina absolut inte ha något som helst utbyte av min omgivning. Jag är mig själv nog.

Självklart gäller det inte de som lider av någon ögonsjukdom.

Det gäller heller inte de som vill visa omvärlden att de minsann har råd med överprisade märkesbrillor. Och inte heller de som av någon anledning vill förmedla för omvärlden att de är så himla bakfulla att de får ont i huvudet av minsta ljusstrimma.

Men om så inte är fallet borde alla som faktiskt vill visa vilken trevlig och social person man är, lämna solglasögonen hemma på hallbordet.

The post Hamori: ”Ögonen är själens speglar” first appeared on Opulens.

RIKEDOM. Iodine Jupiter reflekterar över fenomenet att man så sällan ser folk som skyltar med sin rikedom.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Men man ser inte ofta folk med mycket pengar. De håller sig gömda. Om de visade sig och bars i guldstol skulle folket slå ihjäl dem.

“Jag är fruktansvärt rik”, ropade han medan tjänarna viftade med palmblad i värmen där han bars fram. De enda sättet att överleva revolutionen var att framstå som en person folket själva ville vara.

Men efterhand tröttnade folket på underhållningen och slog ihjäl honom. Det fanns säkert nån rikare.

The post Bäras i guldstol first appeared on Opulens.

SATIR. Iodine Jupiter begrundar tävlings- och lekmentaliteten i dagens samhälle. “Den sociala sällskapsleken pågår dygnet runt, överallt, samtidigt,” skriver han.

Vad som sägs på företagskonferensen är aldrig huvudsyfte. Det är lunchen man väntar på.

Riksdagsdebatten är säkert angelägen, men det är middagen tjänstemännen väntar på.

Uppstartsmötet hoppar vi helt över och tar fikat direkt. Skål, ta mig tusan!

Hur ofta händer det att någon av maktens män omges av en oskön kvinna i det offentliga rummet? Hela poängen med manlig makt är just erektionen, kittlingen, tillgången till pussy.

Samhälle har inte råd med osnygga människor. En utsökt kvinna står ofta misstänkt nära politikern. Rockstjärnor, tv-kändisar består av idel vackra ansikten. Intill dem mer eller mindre kända groupies.

Att ge människor nåt att drömma om är utmärkt reklam för samhällsmodellen, hierarkin, den sociala sällskapsleken.

”Ska vi dricka så här gammalt vin?” undrar den nyanställda. ”Nej, du är värd bättre, något modernt”, svarar chefen med en blinkning. Humor är vapnet för positionering. Med bakomliggande allvar.

Samhället kan liknas vid en social sport, en tävling. Leken handlar om rollbesättning. Mästare och novis, arbetsgivare och löntagare, herre och slav. Det gäller att veta sin plats i hägnet.

Hur folk minglar på jobbet, hur man söker andras blickar på restaurang är lek. Forskare träffas för att diskutera miljöförstörelse på seminarier, konferenser, middagar och hotell. De gluffar miljöfrågor, besöker fackanslutna bordeller och umgås med lön. Alltsammans är lek.

Kontorschefen ska anställa en ny sekreterare. Två kvinnor väljs ut till intervju. Den ena mycket kompetent. Den andra attraktiv. Den mindre duktiga får jobbet. I chefens ögon verkar hon ”flexibel.” Hon skänker honom erotiska fantasier. Och det vill han betala extra för. ”Spänningen. Det oväntade är en krydda i tillvaron”, motiverar han för sig själv. ”Tänk om jag får ligga efter kontorstid?”

Och så lekte vi.

Vi leker att vi jobbar, låtsas, skruvar duktigt på kontorsstolen, flyttar några siffror på skärmen. Genidraget ska öka vinsten. Ingen producerar något eget. Alla distribuerar det stora Varumärket. Du vill naturligtvis ha det alla andra har. Sociala bevis. Vissa livnär sig på skvaller med sugrör för att få ökad lekstatus.

Överbefälhavaren visar en pojkes entusiasm då han får leka krig. Realisera barndomens drömmar i vuxenversion. Dirigera trupper. Nazister mot Gustav Vasas folk. Kräva mer pengar av regeringen för tuffare leksaker. Dyrare middagar, snyggare hus, sexigare fru. Livscirkusen är uttryck för samma sak − den sociala sällskapsleken. ”Pang du är död.” ”Nä, jag dog inte.”

På 1960-talet var TV:n den moderna tidens lägereld. Idag samlas vi kring laptop-skärmen. Den ger oss något att prata om när det tryckta ordet förlorat sitt värde. Ju enklare och apigare desto större framgångsfaktor. Tillbaka till stenåldern.

Den smarta telefonen är betydande för umgängessporten. Den får oss stå ut med våra liv och arbetsuppgifter. Att kunna ta upp den och när som helst och få sig till livs lite skvaller, shoppingtips och dejting är guld. Och har man inget att säga i fikarummet tar man fram den lilla apparaten och pekar på skärmen: “Herre Gud, titta på det här!”

Den sociala sällskapsleken pågår dygnet runt, överallt, samtidigt. Vi vill ha snabba kickar, inte tråkigt en sekund. Några djupare reflektioner genom att ingå en stunds tystnad är nog inte möjlig.

Och så lekte vi.

The post Det sociala spelet är en lek first appeared on Opulens.

MÖJLIGT PARADIS. Om fler skulle tillbringa mer tid med och för andra samt känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra, så skulle Sverige ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden, hävdar Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

På en middag lade en gäst ut texten om varför det varit så svårt att flytta hem till Sverige igen efter många år i Ryssland och andra delar av Östeuropa: ”Stockholm — Svedala — känns kallt. Svenskar pratar inte med varandra. Grannar samarbetar inte till vardags. Prestigen och präktigheten håller tillbaka såväl erkännanden om livets svårigheter som önskemål om hjälp.”

Många som flyttar hit vittnar om samma sak. Att bli hembjuden till ett svenskt hem är ovanligt. Går man in på en buss stirrar ofta varannan stol tom eftersom vi föredrar att sitta för oss själva. Numera stirrande ner i en skärm, inte sällan med stora hörlurar på så att man med säkerhet stänger ute såväl ljud som samtal med omgivningen.

Hela systemet bygger på tanken om statsindividualism, det vill säga att var och en ska kunna förverkliga sina drömmar genom välfärdsstatens försorg. Möjligheter ska inte begränsas av familjens sociala status, förmögenhet eller kontaktnät. De nordiska länderna har i sanning varit framgångsrika på att ge invånarna välstånd, lycka och en ny chans. Gott så.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men det verkar vara något som skaver hos många. Trots att den stora breda medelklassen har det bättre än kanske någonsin, någonstans märks ett missmod — jo, trots ökad brottslighet på några områden, problem i vården, terrorism med mera vågar jag påstå att Norden anno 2018 är en av de bästa platser mänskligheten skapat, materiellt och trygghetsmässigt. Ändå är det många som flyr ifrån något. Det kan ta sig i uttryck i att man dricker, äter, spelar, tränar för mycket, för att döva en inre smärta. Se er omkring! Det är vanligare än man tror.

Är det för att vi aldrig blir nöjda? Eller är det för att något faktiskt saknas?

Kan det vara spontana samtal och samvaro i verkliga livet? Skärmarna avskärmar oss bokstavligen från varandra. Det materiella välståndet gör också att vi har råd att köpa allt fler tjänster av varandra istället för att hjälpas åt. Företag och myndigheter skjuter över en hel del arbete till kunder i form av bankappar och e-handel. Snart behöver vi inte ens säga hej till någon i kassan, allt i effektivitetens namn.

Missförstå mig inte, ekonomisk utveckling, välfärdsstaten, ny teknik och smartare resursanvändning ger oss bättre förutsättningar för ett gott liv. Men det verkar inte allena ge oss mening och välmående.

Människan är en social varelse. Tänk om fler skulle titta upp från sin mobil, säga hej och tillbringa mer tid med och för andra. Uppleva mer förundran i vardagen. Känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra. Då tror jag att Sverige skulle ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Titta upp från mobilen! first appeared on Opulens.