SOCIAL EUROPE. Uncertainty and unease surround both Europe´s current predicament and future prospects. Be it national governments devoid of European solidarity, the self-contained Brussels bureaucracy or fear of another economic recession. The status quo in Europe contains much to be concerned about.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

In particular, the rise of the far-right casts a shadow over contemporary Europe from Poland and Hungary to France and Italy. As things stand, after the European Parliament elections of 2019, the far right is a force to be reckoned with. The liberal consensus of the European Union, previously successful in presenting itself as essentially the only viable way forward for Europe, has suffered serious setbacks in the last decade, including the exit of one of the member states, Great Britain.

The EU has absorbed the calamitous developments but, at the same time, carefully avoided any major reconstruction in order to recalibrate its project. Thus one might well wonder if the European Union has reached an impasse as a democratic project which benefits populations and stands for a better, more liveable world?

The current troubled state has its origins in the Maastricht Treaty of 1992. With the Maastricht Treaty, the Union officially itself adopted a market-liberal stance both in terms of policy-making and discourse, which effectively marginalized earlier concerns with welfare and cohesion. A vision of individualistic and competitive social life which has dominated Europe ever since came decisively to the fore.

Economically, the treaty places a one-sided emphasis on fiscal responsibility at the expense of other issues such as growth, employment or unregulated capital flows.  Nation-states were deprived of their earlier sovereignty in economic governance without anything like this sovereignty being recreated at the European, i.e. federal level. In a nutshell, economic liberalism triumphed over social Europe. But it still got a lot worse in the 2010s.

Social Europe is by now, let´s face it, but a rapidly fading dream.

With the sovereign debt crisis of 2010, a distinctive mode of governance emerged. This was a juncture of massive government intervention to save the banks. Structurally unprepared for a crisis of this magnitude, governments after initial hesitation rapidly moved from stimulus to fiscal austerity. This decision, and the dogged refusal to reverse it against all evidence, still continues to hold sway in Europe. The overall impression throughout the post-crisis era has been one of continent adrift and in decline.

Desiccated welfare states in South Europe and Great Britain, trenchant austerity in Ireland and Eastern Europe were morbid symptoms of this. Progress made in addressing inequality between Scandinavia and Western Europe and Eastern and Southern peripheries has been rapidly undone. Solidarity, the indispensable building block of social Europe, was in short supply everywhere. Social Europe is by now, let´s face it, but a rapidly fading dream.

What is to be done if we are not willing to bid farewell to social Europe, i.e. socially just Europe with commitment to human well being and solidarity? In late 2018, a prominent group of European intellectuals published a “Manifesto for the Democratization of Europe” which contains several important ideas for tackling the current malaise. The manifesto calls for a Eurozone Parliamentary Assembly and a shared European Budget.[1]

The assembly is the institution representing the people of Europe within the governance of the euro area. It is composed of both members of national parliaments and members of the European Parliament; both of whom will be involved in decision-making processes as citizen representatives.

Such a proposal matters because currently the Eurozone governance is thoroughly undemocratic, with the European Parliament carefully sidelined from any meaningful policy-making role. Instead, we are now dealing with an executive power of the dense network of extra-mural governance of the Eurogroup, bureaucratic and financial treasuries and senior officials of the Commission´s economic and financial affairs and bankers.

The shared budget has the purpose of fostering sustainable growth, social cohesion and employment, as well as greater economic and fiscal coordination between the Member States of the euro area. Fixed at 4% of GDP, the budget provides Europe much-needed resources for investing in the future (i.e. in research, training and European universities) and for addressing the problem of inequality between countries. Finances would come from four significant European taxes on profits of major firms, the top incomes (over 200,000 per annum), the highest wealth owners (over 1 million euros) and carbon emissions.

In sum, the EU and the single currency union need a major recalibration to put a stop to the progressive unravelling of Europe, of which the latest development is the rise of nationalist international spearheaded by prominent right-wing politicians and ideologues. However complicated the manifesto´s political prospects at the current juncture of emboldened far-right and the European Union reluctant to undertake far-reaching reforms, the initiative to achieve European solidarity instead of growing polarisation can be dismissed only at our increasing peril. Both are indispensable for rekindling the spirit and practice of social Europe hospitable to a sense of hopeful future and social justice.

[1] There are, of course, other credible ideas to recalibrate social Europe. For example, the concept of basic income or Eurodividend is one of them. Among the supporters of basic income is the pan-European DIEM 25 movement.

The post Europe at the Crossroad: Decline or Reconstruction? first appeared on Opulens.

GRÄNSBILDER  Med utgångspunkt från The social Annika Erikssons utställning på Moderna Museet i Malmö resonerar Mathias Jansson kring olika mediers gränsförskjutningar av yttre och inre bilder. 

Bland alla videoprojektionerna på Moderna Museet i Malmös utställning med Annika Eriksson står en ensam diabildsprojektor och matar sin bilder med det karaktäristiska mekaniska ljudet. Annika Erikssons utställning The social handlar om det sociala samspelet mellan människor och djur. Diabildsserien And they were very loved  2015-2017 består till exempel av stillbilder av älskade husdjur från privata filmer som donerats av allmänheten till The Media Archive of Central England.

Trots alla nya tekniker som idag finns för att presentera visuell konst med så dyker det hela tiden upp konstnärer som med en nostalgisk kärlek återvänder till gamla medier som diabilder.

På Skånes konstförening såg jag i höstas utställningen Fakta talar inte för sig själv där Runo Lagomarsino visade verket Sea Grammar Havets grammatik som också bestod av en diabildspresentation. På väggen framför besökaren kunde man se ett lastfartyg vid Gibraltarsund medan diabildskassetten snurrade runt i bakgrunden och matade fram bild efter bild i en oändlig loop.

Både Annika Eriksson och Runo Lagomarsino är så pass gamla att de har en relation till diabilder, kanske från skoltiden då man fortfarande visade bildspel i undervisningen. Men hur är det med konstnärer som använder sig av ännu äldre teknik som camera obscura denna urprototyp till kameran och i förlängningen videoprojektorn?

En camera obscura består av ett ljustätt rum med ett litet hål i väggen som fungerar som ett ljusobjektiv. På motsatta sidan av rummet kan man se en uppochnedvänd bild av det som finns utanför hålet. Det finns flera exempel på samtida konstnärer som använt sig av en camera obscura för att skapa konst. Stephan Koplowitz gjorde i juni 2006 ett offentligt konstprojekt som han kallade Revealed. Det bestod av ett mobil camera obscura med plats för 25 personer som kunde byggas upp på olika platser. Utanför kameran utfördes sedan en performance av svartklädda personer som besökarna kunde se genom den projektion som skapades med hjälp av den gamla tekniken.

Ett annat exempel är Abelardo Morell  som skapar fotografier där han blandar gammal och ny teknik. Han mörklägger olika sorters rum, som vardagsrum och sovrum, och genom ett hål projiceras en bild från utsidan, uppochnedvänd på motsatta väggen. Det kan vara kända landmärken som Eiffeltornet, Empire State Building eller Central Park i New York. Han fotograferar sedan av rummet, och i foto blandas bilden från camera obscura med dagens moderna fototeknik.

Darius Kuzmickas arbetar på liknande sätt i fotoserien Camera Obscura (2016). Kuzmickas förvandlar också olika sorters rum som hotellrum, lägenheter till en camera obscura genom att mörklägga rummen och göra ett litet hål i mörkläggningen. Bilden utanför projiceras inne i rummet så gränsen mellan ute och inne flyter samman. I många  av hans bilder ser vi människor som sitter eller ligger och betraktaren den projicerade bilden på väggen. Det påminner en del om biosalongen där vi sitter i mörkret och en annan verklighet projiceras framför oss på duken.

Bilden från camera obscura blir en dröm om en bättre och intressantare verklighet som finns utanför vårt eget instängda rum.

The post Gamla medier och nya konster first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. En del opinionsbildare har blivit vår tids klickdragande mediestjärnor. Sorgligt nog är det inte ovanligt att folk i tyckarskrået själva bidrar till att mediernas förtroende sjunker istället för att uppvärdera den seriösa journalistiken.

Enligt en analys som den amerikanska nyhetssajten BuzzFeed publicerat i vinter var fejknyheter om amerikanska presidentvalet större på Facebook än nyheter från etablerad media. De 20 största nyheterna från bluff- och propagandasajter genererade de sista tre månaderna 8 711 000 delningar, reaktioner och kommentarer. Den motsvarande siffran för de 20 största nyheterna från etablerade nyhetsproducenter var 7 367 000.

Det är häpnadsväckande och röster har höjts om att Facebook måste lägga ned resurser på att motarbeta det som går att identifiera som uppenbara lögner i samhällsdebatten. De etablerade mediernas partiskhet, till Clintons favör och Trumps nackdel, har förstås bäddat för nyhetsexplosionen från så kallade ”alternativmedier” men det är inte hela förklaringen.

Mediernas förtroendekris, i USA liksom i Sverige, är knuten till klickjakten. Vinklade nyheter ger publik och publik ger pengar. Att också opinionsbildare inte sällan blir rena klickmonster är å ena sidan bra därför att demokrati förutsätter bred debatt. Å andra sidan skadar det demokratin när genomslagskraften blir så stor att många uppfattar journalistik och journalister i allmänhet som någon slags samhällselit, företrädesvis placerade i storstädernas innerstäder, och en integrerad del av det ekonomiska och politiska etablissemanget.

Inte blir det heller bättre när opinionsbildare själva bekräftar den bilden…

”Bege er utanför er egen bubbla. Åk ut på landsbygden. Prata med människor i Värnamo, Gärsnäs, Kalix. Intressera er för småföretagarnas snåriga villkor, låginkomsttagarnas kamp för att få pengarna att räcka, skiftarbetarnas problem med att få barnomsorgen att fungera, intervjua undersköterskor och kassörskor.”

När Ann Heberlein skrev om ”USA-valet och det bortglömda folket” på Ledarsidorna.se adresserade hon svenska politiker och journalister. Men den stora majoriteten journalister är inte klickdragande opinionsbildare vilka hittar sina ämnen i de egna mediebubblorna. De citerade exemplen här ovan är precis vad våra lokalmedier sysslar med. Bland mycket annat.

Problemet ligger tvärtom hos just Heberlein och oss andra i tyckarskrået.

Det är vi som osynliggör så kallade vanliga människors liv genom att inte lyfta god journalistik utanför medieparnassen. Det är vi som sänker mediernas förtroende genom att, kanske för att själva framstå som sanningssägande outsiders, underblåsa den helt världsfrånvända bilden att journalistkåren är en del av det etablissemang de har i uppgift att bevaka. Och det är vi som måste sluta sprida lättviktiga teser för att få fler klick.

Stefan Bergmark

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Inte alla journalister first appeared on Opulens.