SOLIDARITET. Möten handlar inte om identifikation så mycket som om att hitta de likheter i olikheterna – eller olikheterna i likheter – som gör det möjligt att spränga sorgen åt samma håll; mot system, normer och gränser som har ihjäl oss, skriver Anna Jörgensdotter.

Cindy Milsteins Rebellious mourning (AK Press 2017) inleds med ett citat av zapatisten Subcomandante Galeano: ”Er kamp bildar en spricka i systemets mur.” Vilket påminner mig om låtar och dikter jag skrev för kanske femton år sedan utifrån Subcomandante Marcos bok Från sydöstra Mexikos underjordiska berg. Sångerna hördes inte ut i världen men hjälpte mig att ta mig ur en instängd sorg – den sorts sorg som inte ens får finnas i ett ensamt rum, ifall någon ändå skulle höra och kanske säga att man inte har något att gråta för, att sorgen är överdriven och larvig och lönlös. Men Marcos skrev i sin bok om hur man kan slå sönder spegeln och finna inte bara verkligheten därbakom utan också mänskor som inte är som en själv men som också slagit sönder sina speglar.

Och det i sin tur påminner om ord av författaren Sun Axelsson som jag läste när jag låg på psyket och ännu inte hade redskap att krossa speglar med: ”Innan blicken kan nå ut till de andra måste den först igenom dig själv.” Jag vet inte om det är sant, men det hjälpte just då. Jag kunde inte blanda ihop mig med världen men med mänskorna på avdelning 102: Pysselrumskollektivet, som skreksjöng barnvisor och hastigt fångade varandras blickar. Ingen kunde och vågade berätta om ursprung, smärtan var högljudd eller självskadande eller på annat sätt transformerad: det var uttryck för sorg, som av andra och oss själva tolkades som oljud.

Rebellius mourning är en antologi med röster från många olika håll: Ferguson, Fukushima, Palestina, fängelser, flyktingläger, den mexikanska gränsen, röster från och om hbtq-världen och transpersoners självmord och från mänskor med aids och cancer som försöker ordna med kollektiv, ideell omsorg. Det är inte mina erfarenheter, men möten handlar inte om identifikation så mycket som att hitta de likheter i olikheterna – eller olikheterna i likheter – som gör det möjligt att spränga sorgen åt samma håll; mot system, normer och gränser som har ihjäl oss.

Fick jag till exempel skriva om de Spanienfrivilliga svenskarna i romanen Solidärer, fick jag grina på arkiven, fick jag ens känna igen mig? Hur skulle det annars ha kunnat bli en roman om att orka fortsätta kämpa för en förändrad värld? Marcos skriver att nyliberalismen räds historien eftersom den kan lära oss något. Att få fatt i den kollektiva sorgen, den som sjuder i marginaliserade kroppar, eller i kroppar som lärt sig en viss form av sorg, är ett mäktigt vapen.

Som artisten och aktivisten Benji Hart skriver i antologins första bidrag: ”Vi förstår, och har rent av fått lära oss, att vi inte kan tillåta oss att känna det ständiga raseri och den ständiga smärta som vi förtjänar att känna.” Han skriver också att en del av honom önskar att han verkligen överdrev. Att det gick att förneka oss rätten att sörja rädslan i en annan mänskas blick. Han skriver om mötet med en liten flicka i en musikmarsch (i syfte att uppmärksamma ett polismord på en ung svart kvinna). Manifestationen ansätts av poliser och flickan blir rädd och han inte kan ljuga, säga att det är ingen fara. Han inser att skyddet finns i att mötas; att det finns ett fönster i tiden där främlingar tillåter sig att vara verkliga och sårbara tillsammans. Fönster, inte spegel! Ett kollektivt sorgearbete bidrar till att upprätta gräsrotsformer av rättvisa, och vi vet inte vilka vi kommer att vara efter att allt det här har fått hända.

Subcomandante Marcos skriver att det är nödvändigt att skapa ett alternativ som rymmer alla som talar och framför allt alla som är tysta. Historiens glömda kommer att göra sig påminda. Minns mänskorna på den låsta psykavdelningen. Vi förstod inte att vi gjorde motstånd. Vi trodde att vi bara var kassa. Instängda berättelser. Vi såg hur mänskor skulle vara för att anses värdefulla. Berättelser om förtryck färdades mellan våra blickar, och vi sörjde tillsammans över hur svårt det är att leva och fungera i en snäv och sjuk verklighet, där sorg och smärta stämplas som svaghet och individuellt ansvar. Många överlevde inte.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Det raseri och den sorg vi förtjänar att känna first appeared on Opulens.

FÖRGÄNGLIGHET. “På denna jord är sträckan från ond tanke till ond handling skrämmande kort”, skriver Melker Garay.

Tjutet skär genom luften. Det är kreaturet som skriker. Tyngt av ångest är det. Allt värker på dess sargade kropp. Svår är dess smärta. Ansträngt flämtar det efter luft. Den irrande blicken söker efter hjälp. Men ingen hjälp finns att få. Övergivet är det förtvivlade kreaturet. Bortglömt. Lämnat åt sitt hårda öde. För sant är att ingen finns där för att trösta det. Fråntaget hoppet har det blivit. Förebudet om det hemska fanns aldrig. Plötsligt var det bara inkastat i det stormande infernot. För ett inferno är det. Allt runt omkring djuret sliter i dess kropp så att dess lemmar förvrids. Vanställt har det blivit. Groteskt i hela sin olyckliga uppenbarelse. Med krampaktigt utspärrade ben och armar stirrar det skräckslaget upp mot den dånande himlen. Det vet att när som helst kan en blixt slå ner på den plats där det ligger. Kreaturet tänker att världen är orättvis och ond. Obegriplig är denna pinande tillvaro. Men en sak begriper det. Att på denna jord är sträckan från ond tanke till ond handling skrämmande kort.

Kreaturet orkar inte längre tänka. Det skakar, skälver och grinar om vartannat. Och det vet att snart är allt över. Likväl vill det hoppas på att det finns en räddning. Men inte för dess egen skull. Utan för de andras. De som befinner sig långt från infernot. De som ännu inte blivit offer för grymheten. De som inte känner till den smärta som bryter ner allt det man en gång trodde på. Ja, det önskar att de inte ska behöva uppleva vad det nu blir utsatt för. Men samtidigt vet kreaturet djupt inom sig att det är en lögn. De andra är också själva i stånd att begå det som är ont. Så är det. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att förbli. Det finns inget att hoppas på, tjuter kreaturet uppgivet i den häftiga stormen. Ögonblicket därefter sliter den kraftiga vinden med sig en buske full av taggar. Och än fler sår rivs upp på kreaturets redan hårt ansatta kropp. Det förstår att här finns ingen Gud eller ängel som kommer att ingripa. Här finns inte ens det onda. Här finns endast tillvarons ohyggliga meningslöshet. Så lyser himlen upp. En blixt skär genom luften. Och allt är slut när den träffar dess plågade hjärta.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Ett övergivet kreatur first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

11 december 2017

Kristian, 

Nu är vi framme. Snart är vi där. Bara ett par timmar till och allt kan skifta, allt kan vända – ännu en gång. Längtan har för vissa varit både lång och svår. Du har lidit. Jag har varit angripen av de svarta hundarna. Deras ylande har rungat genom nätterna, studsat mellan husväggarna. Ångesten, den smärta och de anfall av plågor vi delar, har med frustande aggressivitet angripit, de har slitit och ryckt i de allra känsligaste av nervtrådarna, tvingat tankarna att envist röra sig kring just de svunna tider och händelser där den värsta fasan och skräcken ständigt ligger och inväntar att åter äntligen få bli väckt till liv igen. Mot denna best slåss vi så gott som varje vecka, ofta tillsammans; andra gånger var för sig. Men vi vet alltid att den andre finns där. Det är bara att ropa vårt namn. Då kommer vi genast till undsättning.

Allt den tid vi tillbringar i denna jordiska skärseld är en tid som bär på en stor och svårbekämpad smärta. Även om det pågått i årtionden tycks smärta starkare, svårare att behärska sig inför.

Marans galna ritt – oftast på magen där hon sedan slår in sina hälar just där njurarna sitter – genom natten tycks varje gång vara ohejdbar. Ingenting förmår stoppa henne. Ögonen lyser av galenskapens eget ljus. Bortom ljuset finns ingen blick. Enbart lycklig förryckthet. Det är en outhärdlig syn att tvingas skåda.

Kan du vänja dig? Kan jag vänja mig? Jag tror inte det. Kämpa emot är det enda som står till buds. När vi strider, djupt nere i denna jordiska skärseld vinner vi oftast, åtminstone för tillfället. Kommer vi i tumultet alltför långt ifrån varandra ökar riskerna att vi ska förlora stort. Sedan ett par dagar, kanske tre dagar, har jag inte sett dig i röken och den plågsamma hettan. Giv signal! Skrik! Visa mig var du är!

Annars, lugnare dagar och stillsammare nätter, är det svärtan som fyller blickfånget. Inget ljus, ingen glädje, ingen förtröstan finns kvar när vargtimmarna härskar över såväl mörker som ljus, tankar som varje litet infall vilka blixtrar till i hjärnan. Andra, mer lyckligt lottade, har sovit lugnt och tryggt och vad det verkar utan några som helst besvärande drömmar.

Men lugn. Håll in hästarna. Nu är vi snart framme. Snart skiftar fokus. Något annat föds. Förändringar är på väg. Där natten biter dagen, i den lika stillsamma som overkligt skimrande gryningen, där ljuset slår ett hårt slag med svansen, där biter den ett bett hårt nog för att sedan vara hela dygnet.

Ondskans ormliknande varelse härskar över oss mänskliga syndare, svaga i såväl kött som tanke. Därför måste vi hålla samman; två blir ett och får därmed ryggen fri. Därför måste vi enas i vår kamp. Annars förlorar vi och många med oss den avgörande kampen.

Men då – just då – inträder ett tillfälle, vilket nog en aning högtidligt bör få kallas för sällsamt, ett ögonblick som förmår fylla själen med såväl stillsamhet som serena och berikande eftertankar. En kort stund av lugn; oron i tankar och nerver och kramperna i muskler och senor slappnar av och lämnar plats för ett annat tempo, en lugnare rytm. Värken uppe i vänstra nacken, denna vidriga vrede som samlar sig i den fula gamnacken och sedan sågar sig neråt mot skuldran och ryggen, denna åkomma som nog närapå alla skrivande trälar lider av, tycks för en stund försvunnit. Inte ett spår av vad värken tidigare förmått att rista djupt ner i muskler och på de stora senorna som förbinder hals med skulderblad.

Jag sitter kvar. Jag är fast i ett nät av intriger, ondska, elakheter. Kristian, kom hit! Jag behöver din hjälp! Jag väntar så länge jag förmår att uthärda. Kom, Kristian! Kom!

Smärtan är – helt obegripligt, helt ofattbart – borta. Kroppen, nyss smärt- och ledbruten på ett sätt som åratal av ickegymnastiska plågor kan tvinga fram, lever som i en explosiv festyra. Eufori, hänryckning, fobier och mer oväntat ganska stora doser av vidrig hybris som börjar sprida sin unkna doft, denna blandning av gammalt svavel och den söta stanken av halvruttna magnolior. Där de hemlösa sover är lukten avsevärt angenämare – fråga mig, jag har prövat bägge.

När värken, om den är av det kroniska slaget, drar sig undan, oavsett anledning, och utan ens minsta tillstymmelse till förklaring, vaknar andra andar till liv – många värre, alla lika ovälkomna och frånstötande.

Mörkret ger sig till känna trots att detta sällsporda ögonblick som råder just nu mer borde bjuda tankarna att vandra mot svårare och mer utmanande fästpunkter i allas vår utmätta tid som är detsamma som våra korta liv. Värkens frånvaro borde väcka en trevande tacksamhet – en ödmjuk fråga vem som ska tackas för denna stundens mirakel – och framför allt måste dessa obegripliga tillfällen väcka den grundläggande glädjen till liv.

Där ondskan drar sig undan kan allt annat, ja alla andra leva i en brist på rädsla, men lätta steg och misstänksamhetens spända blickar kan sluta söka av lokalen var tredje minut. Vad – jag bara frågar – vad kunde vara mer värt att fira? – som när den gamle mannen, som enbart tycks hålla samman av flagor av torr hud som fogats samman med sältade tårar och sött blod, av trötta droppar urin och det svåra svett som öknen ändå kan förmå pressa ur sina trogna invånares allra svåraste svettningar, den gamle mannen tar med viss beslutsamhet sin käpp, elegant med en vackert formad och av tiden nött silverkrycka, och med viss möda – eller är det enbart ett spel för gallerierna? – börjar han, slående rak i ryggen, att gå mot den eleganta salongens dörr.

Plötsligt ser det ut som om den ålderstigne mannen verkligen hade glömt något, en tanke, ett möte, en måltid – ”Hettan kan få män att glömma vad som helst”, säger ett lokalt ordspråk. Han ser kritiskt blickande på sin vackra västklocka som han just fiskat upp från kavajens inre högersida. Nu får stegen spänst. Blicken fixeras, får ett större innehåll. Takten på stegen ökar avsevärt.

Regnet, kallt och rått, fortsätter att falla. Hårt och avvisande för de flesta; ett riktigt skånskt vinterregn. Detta regn som tycks falla vågrätt minns jag även från barndomen. Morgonen är ännu tidig. Klockan är kvart över fem. Gryningens ljus kommer sakta; det dröjer fångad i samma anda av osofistikerat självplågande som regnet utstrålar.

Jag tycker om regn. Det ses snudd på som en mental defekt – särskilt så här års då alla vill att den vita snön ska få falla mjukt och förrädiskt vackert. Men så är det: Jag tycker om regn, såväl det ömsint smeksamma duggandet som de kraftiga skyfallen som piskar jorden så det ryker om såväl asfalterade gator som de leriga fälten.

Och vid sidan om höstens kraftfulla nederbörd är kanske annars sommarregnen särskilt tilltalande. Min förkärlek för regn är inte lätt att förklara. De vidrör något inom mig som annars verkar gäcka varje försök till förklaring; den förmår aldrig kasta ljus över den dolda eller måhända bortglömd vrån. Kanske öppnar regnen en annars svåråtkomlig ådra inom mig, en stämning eller ett tillstånd. Sedan tidiga tonåren har regnpromenader gett mitt sinne lugn och sällsynt hugsvalelse. Då gick jag alltid utmed Vätterns strandkant och vågorna gick ofta höga när nordanvinden låg på.

Det gör ingenting om jag blir dyblöt in på bara kroppen. Kläder torkar. Och det är extra skönt att torka av sig – med en riktig frottéhandduk – efter en långpromenad. Att röra sig mellan skilda element – jord, vatten och vind – väcker liv i ett ursprungligare och mer djupliggande skikt.

Regn har dessutom den fördelen att det är lika tilltalande inne som ute. Att halvligga och läsa en bok och samtidigt höra regnets smatter på fönsterblecken och plåttaket över cykelstället bibehåller sitt behag och sin förmåga att sprida fridfullhet i sinnet.

Och det är nödvändigt att vårda de små rekreationerna och lockelserna som vardagen erbjuder. Det skänker, åtminstone är det så för mig, en mer genuin tillfredsställelse än det spektakulära och utstuderade. Pengar behöver inte byta händer, något som annars är nästintill obligatoriskt i det samhälle som blivit vårt – alla ”nöjen” kostar, allt måste kunna säljas och köpas. Kung Grottes kvarn mal och mal.

I vardagens detaljer och svårupptäckta skeenden, i det skenbart obetydliga, går det att få kontakt med det autentiska – såväl inom sig själv som i den nära omgivning som så lätt riskerar att bli bortglömd.

Kristian, kom hit! Kristian! Jag behöver dig vid min sida för att inte falla omkull och bli ett lätt offer för dessa djävulshundar och av ettrig ondska inpyrda schakaler. Kristian! Skynda!

Ändå – mitt i detta hotfulla kaos – är det de ändå, tänker jag tyst för mig själv, de små och enkla tilldragelserna som ger mest tillbaka och lever vidare i minnet med största styrka. Och de fortsätter att locka till att på nytt prövas och njuta av. Man blir aldrig mätt av de små njutningarna. En hälsosam längtan lever vidare, finns kvar därinne som ett fladdrande svagt ljus. Så fort det är möjligt växer lågan sig starkare och återigen tar jag på mig mina gröna stövlar och traskar ut i höststormens hällregn. Mitt sinne är genast glädjefullt. Det spritter till. Tankarna, som nyss var ingrodda och stillastående, blir klara och de rycker och tar medryckande språng. Lungorna fylls av syre. ”Det är en lust att leva.” Eller för att citera i sitt rätta sammanhang:

Det är sent på hösten år 1518 som Ulrich von Hutten skriver brev till Willibald Pirkheimer (bland annat konstnären Dürers nära vän) att nu skulle bildningen och kunskaperna fördriva barbariet från Tyskland: ”O århundrade! O vetenskaper! Det är en lust att leva!”

Jag är övertygad om att kvällen då von Hutten skrev detta berömda brev öppnade sig himlarna på vid gavel och de hårda skyfallen piskade gårdsplanen så att det rök om regnet.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Nu är vi snart framme first appeared on Opulens.

SORG. “Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen”, skriver Freke Räihä.

Fågeltanken av Sinéad Obrey
Förlaget (2017)

Spåret av flykt betyder ”lev”. För att leva, för att verkligen leva, måste rädslan att möta det okända mötas, flys från. Jag tänker att vi måste inta förlusten, rädslan för den; Obrey säger ”men dina ord sjöng / och åh, hur vackert de sjöng”.

Kan vi sörja den enskilda koltrastens död? Den enstaka. Fågeldöden? Kan vi sörja alla fåglar som dör när vi avundas dess flykt? Förtjänar inte vi också att bara dö? Fågeltanken är en text om förlust där kroppen är ett timglas – genom oss rinner sanden, öknen, torkan. I förlusten kan inget växa som inte är en hägring.

Förlusten är så komplicerad att den blir enkel. Vi tittar på himlen – den är utskuren, menar Obrey – den är främmande. Ingenting går att förklara. Och för smärtan har vi bara ord.

Kan en mor dö från sitt barn utan att ta sitt barn med sig? Kan barn gå från sin mor utan att dra henne med sig? Hur sörjer vi? ”Det första ett barn ska göra / när det föds / är att skrika”, säger Obrey. Är livet detta ständiga skrik, ibland tystat av relationen till överjaget – till samhällets förväntningar på sans och produktivitet?

Det vassa och smälta, renade, vi trycker i oss, förvandlas till våra syskons fläsk – kokt och mört, ungt, på våra tallrikar. Det tas ut ur oss när vi letar efter vad vi verkligen känner. Vad känner vi? Köttet. Det till glaskross antropomorfa köttet. Våren doftar ändå inget när vi lämnat den bakom oss.

Varför är vi så maktlösa? Varför kan våra händer inte skydda oss? ”Du vet att du ser det du betalat för”, säger Obrey. Det handlar om att äga. Kanske att äga tolkningsföreträdet till ens berättelse? Den Obrey vänder sig till fruktar den som måste äga för att förstå. Och ändå vårt språk som segel över denna fruktan som är hav. Hav som något annat. Vi lämnar ett litet spår, ett förgängligt avtryck som snabbt multnar – snabbt i vinden. Allt lyfter.

Sorg är något fult och skamligt. Ska helst hållas inlåst i kroppen, bakom gardiner. Medicineras sönder. Skönt att Obrey letar efter orden åt den. Jag värjer mig först. Jag vill inte dela sorgen. Den sorg som det rådande åstadkommer. Men det är min sorg, men med andra ord. Sorgen styr, den saknar kontroll, men – ”spegeln har ingen mun / och kan aldrig ljuga”. Det rinner mycket blod under broarna. Och hoppet är lätt som en fjäder, medan plikten är tung som ett arv. Ett arv som ingen tvål i världen kan skölja bort. Inte ens om vi äter den.

Medvetandets fåror
är sprickor i himlen
och genom dem ser jag gud

En tröst. Som skörlevnad är tröst. Som allt som fyller hål efter förlust. Men ändå, livet och de val vi gör i det ”leder alltid ändå till döden”, till det ”svarta intet”. Så många, för många är förlorade till flykten. Fjädrar dansar deras gravar. Dansar över. Är det minnen Obrey skriver fram? Är det ett slott omkretsat av koltrastar, av kontraster? Vad förlöser? Är det skrattet? När kroppen bräddats nog? När vi står mellan att fly eller att bygga slott i fästning? Är det möjligt att välja?

”Vi är inte de enda fångade inuti konst”, säger Obrey. Som ett kärleksfullt spel med allt som skapats innan denna korta, korta, dikt. Ingen versal i originalet. Ingen punkt. Utsagan medges som en lösryckthet, en parentes. Jag sitter i tågmörkret. Vi längtar efter det som förgör oss. Tomheten, att fyllas. Allt mellan, allt mellanrum, allt kött, vars ”enda rättighet är att dö”. Vi är fyllda av skammen över att leva, men det är ett liv där beröring är den enda tillhörigheten. Och vi måste nå fram till varandra.

The post Som egentligen aldrig har betytt någonting first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. På grund av allvarlig sjukdom har vår brevväxling mellan Crister Enander och Kristian Lundberg haft uppehåll. Men nu är Enander tillbaka och vi fortsätter detta tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle,  dess institutioner och vart vi är på väg. 

19  september 2017

Kristian,

Jag lever.

Det var nära att Liemannen hann upp mig. Men jag överlevde – inte minsta tack vare Linn och dig. Hade ni inte agerat och Linn ringt polis hade jag inte suttit här denna natt. ”Det handlade om timmar”, sade en av läkarna senare, när jag kommit ur respiratorn, och hon skakade smått förvirrat på huvudet som om hon fortfarande stod frågande inför att jag återhämtat mig från den kemiskt framkallade komatillståndet och alla kriser.

Döden gick förbi, tätt intill denna gång, men avstod – av någon anledning men tacksamt nog – ifrån att skörda mig som ett av de många offer som skulle lämna in under just det dygnet. Mitt nummer hade väl ännu inte kommit upp. Det första bandet de satte på mig runt handleden på intensiven stod det: ”Man, okänd.” Sedan var du, som jag har fått veta efteråt, inne och identifierade mig och jag återfick mitt namn som för några timmar gått förlorat.

Och utanför väntade Linn oroligt och hade, klokt nog, bestämt sig för att hon inte ville se mig i det tillståndet. Tack för att du hjälpte till att rädda livet på mig! Jag kan ju få för mig att du faktiskt tycker om mig. Och tack att du hjälpte Linn och gav henne stöd. Jag vet att hon uppskattade det mycket. Och du fick säkert stöd av henne – om jag känner henne rätt, och det inbillar jag mig att jag gör.

Och här sitter jag nu.

Någonstans nära verkligheten men ändå inte; inte fullt och helt. Det är som om det vore möjligt att leva i ett parallellt tillstånd, mycket nära ändå avlägset, och enbart betrakta vardagens alla förvirrande och understundom glädjebringande händelser på ett visst avstånd och med bevarat lugn. Kanske med en svalkande likgiltighet?

Nej. Fel ord. Det är inte likgiltighet. Det är, trots att Parland skrev det, trots att Gunnar Ekelöf skrev det samtidigt, något annat. Förundrad nyfikenhet och en växande förvåning över vad som sysselsätter många människor och som upptar deras tid och tankar. Ja. Just så. Förundran. Livet får en annan innebörd i den rullstol jag sitter och med de många dygn jag genomlevt, inte sällan alldeles på gränsen till vad som väntar där borta på andra sidan Styx.

Ute vräker regnet ner. Likt en rullgardin, en vägg, av vatten. Det blåser inte. Luften är ljummen; natten mörk och djup i sin svärta. Det är september men ute faller ett kraftfullt sommarregn. Det är vackert. Det är rentav mycket vackert. Nyss satt jag i min rullstol en halvtimme ute på den stora altanen med en mugg nybryggt kaffe och bara tittade på och njöt av det massiva regnet.

Annars ligger korridoren öde. Tyst. Tomt. Stilla. Korridoren är inte olik en nöjd hunds lugna andning då den just somnat och ännu inte börjat drömma.

Undersköterskan som arbetar natt på avdelningen sitter borta på andra sidan, inne på expeditionen och gör undan en del av allt pappersarbete. Sjukvården producerar en ofattbar mängd papper – det är observationer, klockslag, mätningar av allt från blodsalter till mängden urin och avföring som varje patient i kritiskt läge får ur sig. Allt antecknas. Allt sparas. Allt ska rapporteras, samlas, och vid behov bearbetas.

Regnet fortsätter att falla. Öser. Ljudet av vatten som rinner undan överröstar nästan skyfallet. Jag ligger och läser. Jag väntar på den sömn som envist vägrar infinna sig.

Väntan. Minut efter minut. Sakta. Visarna rör sig knappt. Och denna starka längtan efter det tillstånd där värken lämnar mig ifred – eller rättare sagt: min medvetenhet om dess närvaro upphör för åtminstone någon timme.

Klockan tickar. Och den tickar för mig. Det vet jag. Nattsköterskan var just inne med en morfintablett. Den står orörd kvar borta på sängbordet.

Mycket har hunnit hända. Sammanlagt en och en halv månad har jag varit inlagd på olika avdelningar på det gigantiska ”Blocket”, Lunds Universitetssjukhus.

Olidliga dagar. Ännu värre nätter. Fulla av plågor och smärta och en utmärkt vård. De arbetar häcken av sig i en bokstavligt talat omöjlig arbetssituation. De går på knäna men vägrar ge upp. De bryr sig om patienterna. Deras tålamodiga vänlighet och omtanke kunde ibland nästan röra mig till tårar – en sen natt som närmade sig gryningen grät jag av en form av glädje, en känsla som väcktes av en sköterska bottenlösa tålamod. Denna känsla övermannade mig inte minst när de satt länge och matade utmärglade äldre patienter, talade med den mildast och vänligaste röst och sakta smekte dem över pannan, och inte gav upp i de rätt tröstlösa försöken att få dem att äta om inte annat så något litet från tallriken – om så enbart några skedar av efterrätten. Och allt detta slit, detta arbete i ständigt motlut och utan slut, uteslutande som en direkt följd av vidriga och känslokalla politikers vägran att ens försöka förstå deras och patienternas villkor och behov. I korridoren på avdelningen stod alltid – varenda dag, varenda natt – sängar med patienter som inte fick plats på avdelningen. De led. De plågades. De blev förvirrade och rädda. Och personalen tvingades varje natt kämpa mot en permanent överbeläggning.

Min beundran och respekt för undersköterskor och sköterskor är inte bara stor, den är full av en djupt känd tacksamhet.

Hur närmar man sig döden med åtminstone en gnutta bevarad värdighet? Är det ens möjligt? I denna, genom hysteriskt förnekande och ett skräckslaget tigande, absurt dödsbesatta kultur vi tvingas leva i förvrids alla perspektiv.

När den flåsat mig i nacken är det svårt att inte tänka på och reflektera över denna död, denna ”dumma död” som Lars Forssell skrev.

Men jag är vid liv. Döden får vara. Jag har varit medveten om den sedan jag var mycket ung – redan ett par år före tonåren. Den är mig på så sätt, abstrakt måhända, synnerligen välbekant. Den väntar på oss alla. Den finns. Den är det enda vi med säkerhet vet att den väntar på oss, oavsett vad vi gör i livet.

I journalen från intensivvårdsavdelningen läser jag från första natten jag låg där: ”Vaken men ej adekvat. Plockar av sig övervakningen.” Den avslutande meningen tycks mig motsäga den första meningen. Vem vill inte göra sitt yttersta för att avlägsna ”övervakningen”? Alla exhibitionister, måhända? Vad vet jag.

”Hittats medvetslös i sin lägenhet, smutsig, med kall periferi. Bedömd som HONK/ketoaacidos … även Sepsis. Intuberad på grund av medvetslöshet.”

Natten, när regnet öser ner därute, sveper in mig, lägger sig som en varm och mjuk filt över axlar och torso och ger mig en välkommen känsla av trygghet. Det äkta mörkret är sig alltid likt. Det är lätt att känna igen sig och erfara en trygg känsla av hemmastaddhet. Jag har lämnat sängen och åter satt mig i rullstolen, och startat den bärbara datorn. Orden trilskas smått med mig. I alla fall mer än vanligt. Men jag ger mig inte. Det ska gå. Det måste gå.

Vad skulle jag annars göra? Svara gärna på det, Kristian!

Jag andas tungt. Kroppen protesterar. Smärtan sprider sig som glödgade spett – jag ser framför mig små vassa och rejält rostiga grillspett som sticks in från foten och längre uppför benet. Ont har jag också mellan benen och under revbenen. Smärtan saknar barmhärtighet. Den tränger, bokstavligen, genom ben och märg. Borrar, hugger, dunkar, bränner och försöker ockuperar medvetandet och tankarna. Jag försöker mota bort den, blockera den från vad jag tänker. Det är ingen sinekur, precis.

Svetten börjar pärla sig i pannan och även längsmed ryggen. Det blir allt svårare att andas som vanligt. Jag sneglar med motstridiga tankar och kluvna känslor bort mot sängbordet. Morfinet lockar. Två små piller. Ett runt och ettrigt blått och en tvåfärgad kapsel – en långtidsverkande och snabbverkande. Att de lockar är sannerligen inget jag förnekar. Värk har den inverkan. Man är beredd till en hel del för att få slippa den, om så bara för några korta stunder. Men tabletterna gör mig en aning korkad, saktar ner tankeförmågan och blockerar associationerna. Det är jädrigt störande. Och jag trivs inte med det – inte alls. Jag blir irriterad och småsur på mig själv.

När ambulansen anländer till det gigantiska Blocket – det är lätt att tänka på P C Jersilds Babels hus – och där rullar snabbt in mig på intensiven så har jag allmän blodförgiftning, Sepsis. I sig ett livshotande tillstånd som de dock får bukt med förhållandevis snabbt. Då ligger jag redan i respirator. Jag andas inte längre själv. Ett tjockt rör är nerstucket i halsen.

Mitt minne av dessa dygn är svart. Som raderat. Det är tomt; enbart små fragment tränger igenom den massiva hinnan på vars andra sida mörkret och glömskan härskar. Det är ett hål i tiden som jag aldrig kommer att återfå. Behovet av att fylla igen det med de uppgifter jag kan få tag i är pockande, ja, jag vilja säga att det är mycket stort och krävande.

Samtidigt undrar jag över varför – varför ska jag älta detta? Det enda avgörande är ju att jag, trots dåliga odds, överlevde. Men tiden där, och senare på MAVA (Medicinska Akutvårdsavdelning), har märkliga och på avstånd tydliga drag av dålig buskis eller kanske, i sina bästa stunder, såsom en film med titeln ”Bröderna Marx på sjukan”. Den ena åkomman efter den andra drabbade mig inom loppet av bara några dygn. Från Sepsis till ”akut njursvikt” som direkt behandlas med dialys till kraftig inflammation i magsäcken till inflammation i gallan och senare bukspottkörteln. Jag minns faktiskt hur sköterskor – eller läkare? – kom in och sade att jag led av den ena åkomman efter den andra, och att de – som jag upplevde det – i nästa stund kom in och sade att den var besegrad och nu helt under kontroll. ”Rena rama slapsticken.” ”Ett dåligt skämt!” Det minns jag hur just dessa repliker for genom min omtöcknade hjärna där jag låg med slang i halsen kopplad till respiratorn.

Så sinnet för humor var i alla fall inte inflammerat. Tack och lov, vill jag med viss kraft understryka. Det är en helt annan sak att jag lider av en svårartad sjuk humor. Men den trivs jag med. Den får mig alltid att känna mig friskare. Det är synd att den inte smittar.

Berättelsen om mitt lidandes historia saknar väl varje ansats till att vara av allmänt intresse. Med dödens närhet förhåller det sig annorlunda. Döden delar vi alla. Den väntar, och det oavsett vår egen hållning till det ovissa bortom vårt korta liv och den inställning vi har till vårt slut. Ändå skriver jag in dessa långa veckor.

Den ensamhet, den djupa och oundvikliga känslan av att vara innesluten i en stor ensamhet utan något annat sällskap än de egna tankarna och vassa smärtorna, går heller aldrig att undkomma eller frigöra sig ifrån. Där ligger du. Natten är full av andras fasor. Du hör på avstånd gnyende och klagorop, vissa höga som skärande skrik från andra patienter vilka i sin tur sitter fast i den existentiella ensamheten. Och det handlar inte på minsta vis om hur omgivningen agerar och vilket stöd de ger. Jag fick många besök. Andra hjälpte mig på ett sätt som skakade om min uppfattning om mig själv och gav mig en ännu positivare syn på de som står mig nära. Hur du, inte en utan flera gånger, kastade dig in i en taxi för att finnas där för mig och för Linn.

Och även flera andra vänner och alltid och först och främst min älskade Linn ställde upp på ett sätt som även i denna stund – mitt i natten i tystnaden som dock fylls av det trygga ljudet av regn och vatten som rinner, smattar, porlar – fyller mig med en så stark och tacksam glädje att jag har svårt att rätt uttryck ge för den. Den är mest som en värme, en tillitsfull och vacker låga av kärlek och värmande närhet i mitt bröst, i hela kroppen. Linn har varit så stark, så klartänkt, så omtänksam att ett kraftfullt jubel stiger inom mig. Och många fler fanns – och finns – där för mig enbart för att de osjälviskt ville vara mig till hjälp och stöd. Tacksamheten jag känner är stor.

Bakterierna som härjade i kroppen fortsatte sitt idoga och destruktiva värv och värnade sin egen överlevnad och reproduktion. Min vänstra fot, där jag sedan över tjugo år tillbaka har en protes i fotleden, angreps också. Smärtan var – och är – svår att uthärda, skador i skelettet liknar inga andra. Snart var den illrörd och extremt svullen, större än en handboll (jag överdriver inte, tvärtom)– den var absurd att titta på. När antibiotikan äntligen rådde på bakterien kändes det som om någon, mitt i natten, stod och hällde en sakta stråle med kallt vatten på foten. Jag blev genast klarvaken av den oro denna ovana känsla skapade. Men jag fick då se hur svullnaden bokstavligen gick ner, omfånget på foten minskade i rask takt, så att jag med egna ögon kunde notera hur den blev mindre och mindre.

Fascinerande är rätt ord. Och den tacksamhet jag kände ingav mig äntligen det svåraste som finns, nämligen hopp.

Tyvärr kunde ortopederna inom kort konstatera att protesen hade lossnat. Den rasslar lös därinne i foten. Bland de sista fullt medvetna minnen jag har sedan tiden före jag försvann in i perioder av medvetslöshet och förvirring är hur jag – inte utan viss humor – hörde hur protesen knäppte högt vid varje steg jag tog. Den ska självfallet tas bort framöver. Och även gallblåsan ska avlägsnas – en enkel operation numera.

En kateter satt under en längre period fel, en plastöverdragen ståltråd låg dragen rakt över mitt ollon. Det gjorde ont. Ibland riktigt ont. Jag drog och drog i den för att försöka lätta på trycket mot kukhuvudet och därmed dämpa smärtan. Jag sade till läkarna. Jag klagade. Jag skällde. Jag var rätt förbannad. Men inget gjordes. ”Inga problem. Det ser bra ut”, sade läkarna. Konsekvensen blev dock, dessa fromma försäkringar till trots, att min förhud växte ihop. Den gick inte att dra tillbaka mer än några få millimetrar. En urolog tillkallades. Snart skar de i mig igen. En gladlynt kvinna från Aten, läkare på urologen, klippte med i princip en helt vanlig sax upp förhuden på ovansidan. Det såg inte roligt ut – om jag säger som så. Så nu kan jag måhända kalla mig ”halvjude”, med viss rätt. Häromnatten vaknade jag till ett par minuter. Jag hade min första erektion sedan ambulansfärden. Det fyllde hela mig med ett sprittande och djup känsla av en primitiv och totalt okonstlad glädje.

Den har nästan läkt. Men bara nästan. Jag känner av klippet i kuken. Det ömmar. Det svider. Och är mycket känsligt för minsta stöt.

Sedan satte gallan igång att krångla igen. De fick skölja den grundligt och sedan sätta in ett dränage – en slang som ledde direkt ut under nedersta revbenet på höger sida. Stanken från all varig vätska som vällde ur mig var vidrig, outhärdligt vidrig. Inte ens läkaren kunde låta bli att rycka till och rynka på näsan. Jag lärde mig inom kort att själv spola den – jag ville ju hem och då skulle inte sköljning bli ett argument att hålla mig kvar. Även det var en märklig upplevelse, att spola sin egen galla fyra gånger om dagen. I varje fylld påse med först svart och sedan allt gröngulare innehåll som de bar ut tänkte jag: ”Jaha, där bär de på galla så det skulle räcka till fyra böcker.” Men det kommer fortfarande mer. Däremot när de opererar bort själva gallblåsan äger ingen längre rätten att kalla mig ”gallsprängd”.

Efter att jag fått lämna intensiven var det omöjligt att sova. Om jag ändå somnade till tog det bara några få minuter. Sedan vaknade jag med ett otäckt ryck. Mardrömslika bilder hade passerat. Mikrosömn var under många dygn den enda sömn jag var förmögen till. Det var plågsamt. Och tröttheten och mattheten hjälpte till att skapa nya förvirrade mardrömmar. Jag kastades mellan skräckupplevelser och fullkomligt förvridna situationer. Där var jag ett offer i varje ögonblick, i varje nytt sammanhang. Vem fienden var framgick aldrig klart. Men jag var jagad eller utsatt för ingrepp och experiment som jag inte förstod vad de syftade till. Då slets jag med kraft upp till vakenhet. Svettig, desorienterad, pulsen dunkande i pannan och en flåsig ytlig andning tittade jag mig omkring. Mardrömmen var ju nästan verklig. Där låg jag fast i sängen.

Jag kunde inte fly. Jag var fast.

Utanför fönstret växer en lönn och längre bort ett bokträd. Det är den första natur som jag sett på evigheter. Den tröstar och ingjuter en förnimmelse av en sorts normalitet. Trädverken är gröna. Ännu har knappt några blad börjat skifta färg. Några få – högst tio – på lönnen har rusat i förväg och ett par lyser vackert rött och talar om den kommande höstens fägring. Luften är varm. Det kunde lika gärna vara en sommarnatt i slutet av juli månad.

Och regnet fortsätter falla; det faller hårt och obevekligt och till synes utan slut. Jag är en hängiven vän till regn, oväder, blixtar och mullrande åska som närmar sig över slätten. Det finns en sällsynt form av tröst i dessa oväder. Och jag har inte ens några tröttsamma floskler att tillgripa till mitt försvar. Det är inte alls, som många bruka framhålla, känslan av naturens förmåga att visa hur små och obetydliga vi människor är vid en jämförelse med de enorma krafter ett ordentligt oväder bär på och släpper loss över våra huvuden. Kanske är det, tänker jag, rentutav tvärtom. Människan är – i det flesta fall – stark och anpassningsbar nog att kunna överleva även detta.

Det är trösterikt. Men först och främst. Det är vackert – så hänförande och omskakande vackert. Så imponerande. Och gripande. Det räcker, åtminstone för mig.

Här härskar natten. Jag kommer om bara ett ögonblick – äntligen, måste jag i ärlighetens namn understryka – rulla över och ta mina smärtlindrande morfintabletter. Då brukar jag till slut, efter att snurrat runt som en kebabrulle ett tag, kunna somna några timmar. Jag vaknar fortfarande alldeles genomsvettig.

Tyvärr är väl det mesta jag skrivit här i nattens ensamhet och tystnad mest självupptaget tuggande, utan större intresse för någon annan än mig själv. Samtidigt är ju detta vad som fyller mina tankar och därmed oundvikligt när jag ska skriva brev till dig, även om jag tacksamt nog är igång med att läsa böcker och recensera dem. Den största behållningen hitintills är Kjell Johanssons nya roman ”Familjen”. Om den inte nomineras till Augustpriset så förstår jag verkligen inte vad vi ska ha priset till. Det blir intressant att se.

Trots krämpor, trots mitt behov av vård, känner jag mig som en främling, en flykting som från de friskas ordnade samhälle trängt sig på, en spion som iakttar vad som sker i detta sjukdomens landskap, vem som gör vad, vilka läkare behärskar sitt yrke och utövar det med kunskap, ödmjukhet och inlevelse och de som enbart vill ha vit rock, prestigen och pengarna som strömmar in till den lilla privatmottagningen – eller oftare till den stora privatklinik – där han eller hon är verksamma på kvällar och lediga dagar. Kanske är det tvärtom, har jag då och då tänkt. De anser sig kanske arbeta extra på sjukhuset för att därigenom få ännu finare titlar och därmed kan höja sitt arvode på privatklinikerna. De känns lätt igen. De är ofta ytterst fåfänga och dessutom solbrända året runt – de spelar säkerligen golf på Malta. De går också märkligt. Med ett högfärdigt och en löjeväckande svikt i stegen. De luktar redan på håll stroppighet och stinker av arrogans – en lukt som är ettrigt och etter värre en allt det ruttna var och blod som forsade ut ur min galla. Klass. Klassernas markörer och koder. Överallt tränger klasskillnaderna fram, skär igenom kött och ben, skiljer oss från den lägre stående klassen från de privilegierade.

Jag ser på läkaren. Tänderna, för övrigt behandlade med vitmedel, ler och glittrar. Hennes ögon ler inte. De är kalla. De är avståndstagande. De markerar med tydlighet att hon vill verkligen inte tvingas att engagera sig i mina medicinska problem. Att jag dessutom är krävande, och inte låter henne gå då jag ännu inte fått svar på mina frågor gör henne alltmer förbannad. Hon utbrister i klagomål. Hon skulle – minsann! – varit hemma för nästan två timmar sedan. Jag förklarar, kanske i bryskaste laget, att det kan på inget sätt vara mitt problem. Hur hon organiserar sin arbetsdag ligger långt utanför vad jag kan påverka. Jag understryker att jag är patient. Att hon är läkare. Hon är här för att ta hand om mina medicinska åkommor. Och jag kan självfallet inte avstå ifrån att tillägga att hennes lön, som ju inte är alltför blygsam, bland annat kommer från mina skattemedel. Nu har frosten lägrat sig mellan oss. Jag bryr mig inte. Jag vill bara att hon sköter sitt arbete. Varken mer eller mindre.

De flesta läkare jag möter är inte bara hängivna och kunniga. De är engagerade och omtänksamma. De tar yrket på allvar. Det är alltid, som i alla sammangangen, rötäggen som skämmer kåren.

Dock: den som inte värnar sina intressen och är vaksam i vården lever farligt. För att bli rätt behandlad, för att kunna bli frisk och få adekvat behandling, måste man vara så aktiv man bara kan. Så. Kräv. Kontrollera. Fråga och fråga igen. Förstår du inte ska vitrockarna förklara tills du är nöjd. Ge dig aldrig! Tveka aldrig att vara besvärlig mot läkarna.

Jag ska stänga av datorn, rulla över till sängen, ta mina värktabletter och göra att seriöst försök att äntligen somna. Regnet fortsätter att falla. Jag är trygg. Jag är innesluten av vattenmassorna.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: “Döden gick mig tätt förbi denna gång” first appeared on Opulens.