SLUTREPLIK. Evolutionsteorin är liksom allt annat en del av ett större sammanhang, menar Christian Wåhlander i sin replik på Peder Palmstiernas debattinlägg i torsdags.

Min senaste tankespegel, Du är exakt vad du äter, behandlade framförallt det intressanta faktum att vi inte består än något annat än falafel, fläskkotletter, gurka och pommes frites, rent bokstavligt.

Jag kom även in på något jag kallar slumpteorin (ett av mig själv påhittat begrepp), för att beskriva den för mig märkvärdiga tron att hela kosmos finns till utan att någon som helst intelligens ligger bakom – trots att kosmos likt en jättelik fabrik formligen sprutar ur sig intelligens och ordning och organisation.

Kosmos föder galaxer, inklusive stjärnor och planeter, där märkligheter som dinosaurier, näbbmöss, bergsgorillor och vi själva frodas eller har frodats, och där den av herr Darwin (som för övrigt ansåg att kvinnor var mindre begåvade än män) framlagda evolutionsteorin pekar på viktiga bakomliggande lagar gällande livets utveckling – när väl livet hade kommit att existera.

Livets mycket spretiga träd innefattar amöbor, bläckfiskar, coronavirus, Tyrannosaurus Rex, tulpaner och oräkneliga andra – ur många aspekter disparata – livsentiteter. En enorm mångfald med andra ord. Detta är naturligtvis ingen nyhet för någon, men icke desto mindre fantastiskt, och för många rentav något underbart. Och att DNA och RNA på det mest utmärkta av sätt representerar såväl ordning som organisation är det nog ingen som på allvar motsätter sig. Tänk bara på dessa miljoner svarta kajor som skymmer höstens himlar, alla kopior av varandra. Inte skenbar ordning, utan ordning.

För mig har det alltid varit naturligt att se livet som något oförklarligt.

För mig har det alltid varit naturligt att se livet som något oförklarligt och i grunden vackert, och kanske är det därför jag har så svårt för dagens svarta, cyniska och rent nihilistiska kulturyttringar. Filmer som hånar människors sorger och misslyckanden kommer aldrig att bli min grej, inte ens när de är jättepopulära bland mina medmänniskor.

Och allt detta våld! Där man skjuter ned tre människor och sen utan att blinka beställer in en kaffe latte med extra mjölk, fullständigt oberörd. Patetiskt och sjukt, enligt min ödmjuka uppfattning.

Jag ber var och en att notera: Ingenstans i min senaste tankespegel står att läsa att slumpteorin är uppfunnen av vetenskapsmän. Det är naturligtvis ett medvetet val från min sida, eftersom vetenskapsmän inte har nånting med denna slumpteori att göra.

Döm om min förvåning när chefredaktören för detta utmärkta kulturmagasin kallat Opulens (och i vars redaktion jag inte utan viss stolthet ingår) låter mig veta att min existentiella betraktelse över tillståndet i kosmos provocerat fram ett debattinlägg! Och döm om min ytterligare förvåning när jag upptäcker att titeln på debattinlägget är “Vetenskapen talar inte om slumpteori”.

Något klentrogen läser jag inlägget, skrivet av Peder Palmstierna, som tydligen är lärare på högstadiet, bland annat i ämnet biologi. Här kanske det passar bra att avslöja att jag är dataprogrammerare och databasdesigner, van att hantera stora mängder information, och i denna finna mönster och konsistens – men även inkonsistens (ej att förväxla med inkontinens, av vare sig mental eller fysisk karaktär).

Ingen av oss tycks alltså vara någon vetenskapsman av rang, utan tvärtom rena lekmän, eller kanske inte ens det.

Jag känner mig smickrad över att Palmstierna kallar min tankespegel “synnerligen njutbar”, men har i övrigt svårt att relatera till hans text. Debattartikeln är välskriven rent grammatiskt, såvitt jag kan bedöma det, men min upplevelse är att den till sitt innehåll skjuter vid sidan av målet.

Min förmodan är att Palmstierna tror att jag är motståndare till evolutionsteorin, vilket är helt felaktigt. Däremot tror jag att denna teori, liksom allt annat, är en del av ett större sammanhang.

Min tanke är att det är osannolikt att kosmos, som utan tvekan är en ganska komplex skapelse (och som dessutom genererar komplexa skapelser), existerar utan att det finns någon form av bakomliggande intelligens – eller vad vi nu ska kalla det. Att som Palmstierna anföra att naturlagarna framtvingar dessa remarkabla resultat som vi kallar liv är bara – i mina ögon – att hänskjuta problemet. Vad jag pratar om är själva det faktum att det överhuvudtaget finns naturlagar.

Den krypande känslan av att Palmstierna hört nedrasade stenar och prasslande buskar i min text, och som följd inspirerats till en i viss mån felriktad “uppgörelse” med det han tror vara orsaken till detta prasslande växer i mitt sinne.

Jag ska erkänna att jag funderade en hel del på om jag skulle ge en slutreplik på hans text. Å ena sidan vet jag att såväl Palmstiernas som mina egna tankar kring vår existens är omöjliga att bevisa, och att fäktning kring dessa frågor är dömda till evighetsdiskussioner. Å andra sidan har jag en känsla av att det kanske är viktigt ibland att förklara sina tankar något ytterligare, och att någon möjligen finner inspiration och glädje över att inte vara – som det ibland säkert kan kännas – fullständigt ensam i sin syn på livet och världen.

Därav följer att svaret på frågan “att svara eller inte svara” – denna gång – helt tydligt blev: denna anspråkslösa text.

The post Att svara eller inte svara, det är frågan first appeared on Opulens.

SLUMPTEORI. “Om världen är skapad för oss, då har vi fått vår plats i den på nåder. Om vi däremot vuxit fram ur den på naturlig väg, då har vi fått den i arv av våra framgångsrika förföräldrar”, skriver Peder Palmstierna.

Christian Wåhlander bjuder på en synnerligen njutbar tankespegel med ett inifrån-perspektiv på allas vårt samband med vår omvärld, via maten vi äter. Ett perspektiv som jag i min lärarroll försöker dela med mina elever i högstadiets biologi, insmuget tillsammans med alla de mer handfasta begrepp de har att brottas med. Men där finns också ett perspektiv som förbryllar mig, när Wåhlander hänvisar till vad han kallar “slumpteorin”.

Han har helt rätt i att “slumpteorin” är helt ovetenskaplig, omöjlig att falsifiera. Följaktligen har ingen vetenskapare heller lagt fram någon sådan teori. De enda jag lyckats identifiera som diskuterar en “slumpteori” är de som föredrar idén att världen skapats med avsikt. Vetenskaparna själva rör sig med helt andra teorier.

Människor i allmänhet brukar ju, som Wåhlander påpekar och tycks instämma i, tro att bakom något välordnat finns en tanke, en avsikt. Att människor har en tendens att söka avsikter bakom allt förklaras dock inte enklast genom att anta att det faktiskt finns en sådan avsikt. En enklare förklaring är att tendensen att söka avsikter bakom alla skeenden i naturen har haft ett högt överlevnadsvärde under större delen av människans utveckling. Bakom små, skenbart harmlösa företeelser som nedrasade stenar och prasslande buskar kan det nämligen ha dolts en avsikt, rentav en fientlig sådan, i form av ett lurpassande rovdjur eller främmande stamkrigare. Att ofta skrämma upp sig i onödan och bli stressad var inte lika ogynnsamt för överlevnad och reproduktion, som att lugnt avfärda något som visade sig vara en verklig fara och bli dödad. Vår värld har blivit fredligare sedan dess, men våra stenåldershjärnor har kvar sin tendens att se avsikter, mönster, faror även där sådana inte finns.

För att orsak skall följa på verkan krävs tid.

Att världen tycks oss välordnad är inte heller märkligt. För det första har våra förfäder bevisligen varit duktiga på att anpassa sig till världen. Då är det lätt att uppfatta det som om världen är perfekt anpassad till oss. Vattnet i en pöl, om det kunde tänka, kanske på samma sätt skulle häpna över hur formen på gropen det fyller tycks perfekt anpassat efter dess egen form. Dessutom lever vi numera i antropocen, den tidsålder där människan påverkar jordens yta mer än övriga naturkrafter. En stor del av vår planet är alltså numera faktiskt ordnad efter en mer eller mindre missriktad tanke!

Problemet är också att vår mänskliga logik är utvecklad under de relativt lugna förhållanden som rått på jorden sedan långt innan våra hjärnor började bli kapabla till logik. Orsak följer på verkan enligt mönster som går att genomskåda och formulera vetenskapligt som naturlagar. Så är dock inte fallet alltid, överallt i universum. För att orsak skall följa på verkan krävs tid – ett före och ett efter. Tid och rum är beroende av relativt stabila förhållanden och upphör vid extrema förhållanden som exempelvis svarta hål eller den singularitet som var “begynnelsen” på inflationen som vi kallar “Big Bang”.

Observera att redan vårt språk förutsätter de stabila förhållanden som råder här på jorden, så att vi tvingas att tala om Big Bang som en “begynnelse” trots att det uttrycket är missledande! Vi har helt enkelt inte ord som förmår att begripliggöra tidens, rummets, materians begynnelse. Det vi har är matematik – det språk som teoretiska fysiker använder för att beskriva fenomenet. Forskning och Framsteg publicerade en ganska bra översikt över kunskapsläget 2004 – vad som hänt sedan dess må den nyfikne söka efter på egen hand.

Kontentan är dock att vetenskapen inte använder begreppet “slump” för att förklara materiens eller livets uppkomst. Under naturlagarna finns det en begränsad mängd möjliga utfall, utifrån hur materian fungerar. Vilket av dessa utfall som blir verklighet kan kanske beskrivas som en slump. Men en kolatom kan inte binda till en annan på vilket sätt som helst – elektromagnetisk kraft och ren geometri styr den mot vissa mönster. På så vis är det inte särskilt osannolikt att vissa grundläggande, enkla molekyler uppstår under sådana förhållanden som rådde i jordens barndom–- nukleotider och aminosyror till exempel, som bildar det vi idag kallar DNA, RNA och proteiner, vars samarbete är nyckeln till liv och kan fungera även utan en cell. Sedan är varje litet steg på vägen mot dagens komplexa, välanpassade (skenbart “välordnade”) värld inte särskilt osannolikt.

De osannolikhetskalkyler som anförs som bevis mot vetenskapliga teorier om världens uppkomst brukar baseras på att varje steg måste ske oberoende av vartannat, utan att informationen från det föregående steget bevaras. Informationens bevarande är ju dock exakt en av de egenskaper som de här inte särskilt osannolika molekylerna har. Lägg därtill den enorma tid som förflutit och den mängd molekyler som deltagit i utvecklingen under varje millisekund, så finns det goda möjligheter för alla dessa tämligen sannolika och sammanhängande små händelser att leda fram till dagens situation. Men de matematiska beräkningarna för denna beroende sannolikhet är troligen både för komplexa och besvärande för dem som föredrar att tro på en avsikt bakom världens skenbara välordning.

Ett motiv till att föredra så kallade avsiktsteorier som världsförklaring är känslan av vördnad inför något som är större än en själv, ett sammanhang som man kan uppleva som meningsfullt att ingå i. Men denna vördnad inför sammanhanget behöver inte falla bort bara för att det saknas en avsikt bakom – tvärtom! Einstein var ingen profet, men talade ändå om en “kosmisk religiositet” – en känsla av vördnad inför naturen som inte, trots många felciteringar, innefattar några gudomligheter.

Vetenskap och ödmjukhet är allt annat än oförenliga. Om världen är skapad för oss, då har vi fått vår plats i den på nåder. Om vi däremot vuxit fram ur den på naturlig väg, då har vi fått den i arv av våra framgångsrika förföräldrar – ett arv som Wåhlander själv på ett utmärkt sätt speglar. Ett arv att vara ödmjukt stolt över; ett arv att hängivet vårda åt våra efterkommande.

PEDER PALMSTIERNA
info@opulens.se

The post Vetenskapen talar inte om slumpteori first appeared on Opulens.