TILLFÄLLIGHETER. ”Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film.” I årets sista krönika blickar Lars Thulin bakåt i tiden och reflekterar över hur tillfälligheter kan få livsavgörande betydelse. Till exempel en trasig Ford Granada.

Har ni någon gång låtit ödet styra livet? Jag har gjort det vid ett tillfälle och ödet valde rätt.

Detta hände i Västerbotten i juletid. Jag var på finalen av min praktik på lokalradion. I den ingick att producera ett längre program och mitt skulle handla om vildmarksgruvan i Stekenjokk i Lappland. Där bröts koppar och zink 1976 ‒ 1988. Närmaste ort var Klimpfjäll, som drabbades av om inte guldrusch så dock kopparrusch. Här byggdes bostäder, skola, butiker, hotell, till och med simhall. Samt en vårdcentral, bland annat bemannad av en barnmorska – Raia.

Det om något visade väl framtidstron i samhället. Via telefon bokade jag en intervju. Jag hade väntat mig en äldre kvinna med håret i stram knut, foträta skor, vit rock och bister stämma.

Jag var förlorad.

Så var inte Raia. När jag såg henne drabbades jag av en känslomässig tornado. Hon var 30 någonting och en tolvpoängare på en tiogradig skala. Allt var perfekt – ögonen, det inbjudande leendet, rösten. Hon satt avslappnad på en brits i sitt mottagningsrum och var klädd i blått, tajt och noppigt Helly-Hansen-underställ, inte världens mest sexiga plagg. På hennes nätta och kurviga kropp blev det ett raff-set. Hon påminde om en loj katt som ligger uppkrupen i ett soligt hörn i soffan, spinner och vällustigt sträcker ut sig för att bli smekt, nästan kräver det. Men sylvassa klor för att fånga ett byte finns indragna i tassarna.

Jag var förlorad. Hon såg det nog efter högst tjugo sekunder och spelade på det. Flörtade skämtsamt med mig, lågmält men påtagligt. Drog förstås på med detaljer om vad som händer kvinnokroppen vid graviditeter. Då log hon inåtvänt. Kattens klor skymtade fram genom mjuk päls. När jag efteråt lyssnade på vårt bandade samtal stod det klart att jag underkänts i ämnet intervjuteknik. Jag lät helt förvirrad.

Så jag ringde och bad om en uppföljande intervju nästa dag. Jag sade att hon skulle bli viktig i programmet så jag behövde veta mer. Huvudorsak var att reda ut mina känslor. Främst för att jag älskade en tjej i Stockholm mer än jag älskat någon tidigare, och som jag var övertygad kunde bli kvinnan i mitt liv. Nog ville hon. Men så hände det här.

Mötet redde ut en del. Fast tornadon fortsatte när hon pratade om sig och sin vardag. Vi levde på olika planeter. Hon klarade säkert att gräva ner sig i snön på fjället när stormen ven, hon var nog mästare på flugfiske och kunde med största sannolikhet ta ur en nyskjuten älgtjur.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt.

Lika säkert var att hon skulle hata att besöka ett rökigt diskotek och dricka blaskig öl. Avskytt trängseln på T-centralens tunnelbanestation. Skrattat sig redlös då hon såg Stockholms skidbacke Högdalstoppen. Vi kunde nog aldrig riktigt mötas.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt. Mannen av folket får ju prinsessan och pigan blir lycklig med prinsen. Skulle jag kunna ta jägarexamen och lära mig köra snöskoter? Allt snurrade i skallen som olikfärgade plagg i en torktumlare. Hon skavde i mig, trots att vår enda fysiska kontakt varit två handslag. Till sist gjorde jag en feg men romantisk dumhet. Lät ödet avgöra, när jag själv inte kunde.

Grejen var en bil. Jag hade kört mot Klimpfjäll i en av radions bilar, en stor och svajig Ford Granada. Men den hade låtit konstigt. I Vilhelmina svängde jag in på en verkstad. Jag ville inte fastna på ödsliga vildmarksvägar. Mekanikern sade att det skulle ta tid, för de hade mycket att göra. Därför hyrde jag en Volvo 343 för att fortsätta till Klimpfjäll där jag hade bokat hotell.

På fredagsmorgonen var mitt jobb färdigt och 343:an skulle återlämnas. Så jag måste åka tolv mil till Vilhelmina. Om Forden inte var klar fick jag lämna den och ta bussen till Umeå. Sedan skulle en kille som jobbade för radion köra bilen tillbaka. Men om den var fixad var det ingen som behövde den förrän på måndagen. I så fall skulle jag ta den och återvända till Klimpfjäll för att utforska Raia-spåret, även om det kanske var dödfött. Valet blev någon annans, en oansvarig väg ut. Som att singla slant.

Den röda Granadan stod med öppen motorhuv i verkstaden. Det var något med vattenpumpen och drev som var dåliga. Delar hade beställts, men skulle komma tidigast på måndag. Killen i den skitiga overallen beklagade och försökte trösta med trasiga Marie-kex samt kaffe som nog stått på värmeplattan sedan tidig morgon. Två timmar senare satt jag på bussen. Intalade mig att det som hänt var bäst.

För jag visste inte vad jag skulle skriva.

Fast storyn tog inte slut där. I januari sändes mitt program och någon vecka senare fick jag ett brev hem till Hägersten. I kuvertet ett ark med små bokstäver – skrivet av Raia.

Hon hade hört programmet, gillat det och sökt mig. Funnit att jag slutat på radion, men fått min adress av redaktionen. Raia tyckte att våra möten varit fina, hon hade tänkt mycket på dem och på mig. Men förstod att chansen att jag av en händelse skulle passera Klimpfjäll var liten. Ändå ville hon ”att jag skulle veta”. Jag blev mer arg än glad – det där låg bakom mig och fick inte röra till det. Inte störa min nu fullt besvarade kärlek i Stockholm. Jag gjorde något fegt igen, valde att inte svara. För jag visste inte vad jag skulle skriva.

I dag befinner jag mig i ett lyckligt 39-årigt äktenskap med min Stockholmstjej. Och när man fått förmånen att nå mogen ålder är det ofta roligare att titta bakåt än framåt. Då kittlar det att fundera på vad som hänt om verkstaden i Vilhelmina haft större lager med reservdelar. Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film. I ett kanske jag blev reporter i Lappland som på helgerna drack kokkaffe ur en kåsa på fjället med Raia vid min sida. Hon i Helly-Hansen-dress.

The post En trasig Granada styrde mitt kärleksliv first appeared on Opulens.

NYA TANKAR. Vid läsningen av Fredrik Sjöbergs bok Mamma är galen och pappa är full får vår recensent Bo Bjelvehammar egna associationer, nya tankar och uppslag. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag

Många berättelser har en röd tråd, en löplina, som läsaren kan följa, så är det inte i Fredrik Sjöbergs essä om slumpen. I den är det sidospåren och avvikelserna, som är det normala, det centrala. Det finns en trängsel av eleganta tankepiruetter, anekdotiskt vetande, snirkliga och ibland påfrestande associationer. Och ett myller av namn och öden; det är svårt att få in allt i huvudet, en lätt yrsel infinner sig, då och då.

På ett sätt finns huvudrätten redan på omslaget, det är en försvunnen målning, som dyker upp efter nästan hundra år. Den är gjord av en dansk konstnär Anton Dich, som föddes 1889 och dog, ensam och alkoholiserad 1935. Bilden förställer kusinerna Hanna och Lillan, deras mammor var systrar.

Lillan är känd från Kattresan, hennes far är Ivar Arosenius och hennes mor är Eva född Adler, Hannas mor är Evas syster Lisa.

Plötsligt blir jag som Fredrik Sjöberg, tänker på annat; går till bokhyllan, tar fram Karl Asplunds biografi över Ivar Arosenius, påminns om platserna Åby och Älvängen, ser länge på bilden av Ivar på en väg, omgiven av fjäderfä och grisar. Han går där med sin toppiga hatt, sin tunga överrock, med sin säregna gångstil, säkert präglad av den svåra sjukdomen, som han bar, blödarsjukan.

Fredrik Sjöberg fastnar för en annan bild, ett självporträtt med blomsterkrans och en dagslända, som fladdrar förbi och påminner om livets förgänglighet. Det finns märkligare insekter i boken, som jättetvestjärten på St Helena, författaren söker sällsyntheter.
Nu går vi vidare och följs av otur, slumpens hasardspel och tillfälligheter, ibland lyckliga, ingenting av detta låter sig styras och tyglas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Anton Dich gifter sig med Ivar Arosenius änka, han blir styvfar till Lillan, som också hon hette Eva. De bor länge i Frankrike, deras vägar skiljs, Anton flyttar till Italien och Eva till Sverige. Källorna tiger om Anton Dich, trots Fredrik Sjöbergs ihärdighet; han talar med släktingar, reser till särskilda platser, läser böcker, magasin och brev.

Det är svårt att säga att Anton Dich är bortglömd, ingen har någonsin kommit ihåg honom, ingen är väl att ta i. Det lyser små glimtar, han skymtar förbi, i förbifarten. Fredrik Sjöberg ger nytt liv åt en bild, med entourage, han gör det på ett säreget sätt, tilltalande och elegant sätt.

Nu ska jag ta fram Bo Mossbergs Nordiska flora och studera näveväxter, i boken talas det om svedjenäva och dess väsen, jag kände bara till blodnäva och stinknäva. Så blir det vid läsningen, egna associationer ger nya tankar och uppslag, så är det även för Fredrik Sjöberg själv, i Mamma är galen och pappa är full finns självbiografiska inpass.

The post Associationsrik läsning first appeared on Opulens.