KÖNSAPARTHEID. “Efter tjugo år av slöjdebatter vägrar många debattörer och beslutfattare att inse att slöjan är ett viktigt redskap i hedersetikens uråldriga fysiska och andliga vapenarsenal.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld med anledning av de pågående protesterna i Iran.

Det styrande prästerskapet i Iran är synbarligen fast beslutna om att bevara de iranska kvinnornas slavstatus till viket pris som helst. Efter att moralpolisen i september misshandlade den 22-åriga Mahsa Jina Amini till döds, för att hon bar sin slöja på ett moraliskt otillfredsställande sätt, så väljer de styrande nu att hellre mörda sina egna landsmän som protesterar mot hijabtvånget än att släppa könsapartheidslagarna. I dagarna meddelade makthavarna att en massrättegång mot tusen demonstranter kommer att iscensättas med brottsrubriceringen ”krig mot Gud”, som kan leda till dödsstraff.

Uppenbarligen är könssegregation – som slöjan är ett verktyg för – en av hörnstenarna i länder som Iran, Saudiarabien eller Afghanistan. Men hur kommer det sig att iranska kvinnor som riskerar sina liv genom att bränna sina slöjor i Iran, blir förföljda på samma sätt som ”kättare” och vetenskapsmän gjorde under medeltiden i Europa? Hur kommer det sig att människorättsaktivister fängslas och avrättas i Iran och i andra länder vars ledare faktiskt har skrivit under på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Och hur kommer det sig att delar av etablissemanget i västvärlden blundar för dessa medeltida normer och till och med kämpar för ”barns rätt” att dölja håret i namn av ”mångkultur”?

När apartheidregimen härskade i Sydafrika eller George Floyd dödades i USA så blev protesterna världsomfattande.

För faktum är att den breda och uppmärksammade internationella rörelsen #metoo inte skapat en likvärdig rörelse i solidaritet med Masih Alinejads ”White Wednesdays”-kampanj mot slöjtvånget. När apartheidregimen härskade i Sydafrika eller George Floyd dödades i USA så blev protesterna världsomfattande och massiva, med uppbackning av medierna, de  intellektuella och makthavarna. Men när teokratier tvingar hundratals miljoner kvinnor till en slavliknande tillvaro, där de inte ens får titta på en fotbollsmatch eller resa utomlands utan tillstånd av en manlig släkting, då uteblir den effektiva responsen i västvärlden. Varför?

Uppenbarligen är det så att respekten för ”Gud och kultur” går före mänskliga rättigheter även i demokratier. Fenomen som kulturrelativism, wokeism och cancelkultur har skildrats i flera böcker men kanske det kortaste svaret på frågan ges i tre ord av forskaren Kenan Malik som kartlägger västvärldens ”Culture of Fear” från och med 1989. Det var då, 1989, som Ayatollah Khomeini dömde Salman Rushdie till döden och fundamentalisterna fick bränna Rushdies böcker utan konsekvenser medan många makthavare och intellektuella i västerlandet ”avstod” från att kritisera tyrannen i Teheran eller till och med visade förståelse för dödsdomen ”i Guds namn” (Malik: From Fatwa to Jihad). Rädslan för att ”såra den andra” gör att medeltida normer bevaras, menar Malik. 

Att separera könen är en av könsmaktsordningens grundpelare och det är inte bara en fråga för Iran. I ett svenskt sammanhang kan man säga att ännu idag, efter tjugo år av slöjdebatter, vägrar många debattörer och beslutfattare att inse att slöjan är ett viktigt redskap i hedersetikens uråldriga fysiska och andliga vapenarsenal. Poeten Adonis, född Ali Ahmad Said Asbar och kandidat till Nobelpriset i litteratur, hävdar att slöjan skadar islam. Han skriver: ”Muslimer som insisterar om slöjan måste veta att själva deras påstridighet betyder att de inte respekterar de värderingar som de nu delar fosterland med. Att de inte vill dela dem, att de utmanar själva grunden för samhällslivet och hånler åt lagar som deras nya landsmän länge kämpat för. Därmed förkastar de den demokratiska ordningen i det land som tagit emot dem och gett dem arbete och frihet”.

I Iran påtvingas könssegregation genom terror medan det i Sverige handlar om en frivillig segregation som skapar en infekterad samhällsdebatt och konflikter inte bara mellan flickor och pojkar utan också mellan och inom olika minoritetsgrupper.  Vi uppmanar regeringen att agera – lokalt och globalt. Tre förslag:

1. Sverige klargör för Iran att slöjtvång är ett brott mot mänskliga rättigheter och om lagarna om könsapartheid inte skrotas ska diplomatiska kontakter och handel frysas.

2. Kanadas parlament och en rad inflytelserika kvinnor, bland andra Michelle Obama, Malala Yousafzai, Hillary Clinton, Christine Lagarde och USA:s vicepresident Kamala Harris, kräver att Iran utestängs från FN:s kvinnorättskommitté. Hur hamnade Iran över huvud taget i den kommittén? Är det ett skämt? Sverige kan åstadkomma bättre än plakatpolitik. Tillsammans med några få länder som tar jämställdhet på allvar (de är inte många) kan man föreslå att inget land vars lagstiftning sanktionerar könsapartheid och tillåter barnäktenskap skall ha rösträtt i FN:s generalförsamling. Förslaget kommer inte godtas men det skulle leda till lite turbulens bland patriarkerna och få nedtystade frågor att lyftas högre upp på agendan.

Alla sorters synliga religiösa symboler bör stanna utanför skolans område.

3. På hemmaplan kan regeringen börja med att hålla isär tro och vetande i skolan. I skolan ska barn inte behöva slitas mellan två oförenliga världar, mellan religiösa dogmer som inte går att ifrågasätta och vetenskapsbaserad kunskap fri att ifrågasättas. Skolan borde vara en oas för jämlikhet och jämställdhet och inte en marknad för diverse gudar. Alla sorters synliga religiösa symboler bör stanna utanför skolans område. Som i Frankrike. 

Könsapartheid, oskuldskrav, barnäktenskap och könsstympning är inte uppfunna av Gud utan av historiska patriarker. Huvudorsaken till att dessa fenomen lever ännu idag är som bland andra Malik påpekar, makthavarnas rädsla för att ta itu med medeltida skadliga sedvänjor. Det är inga omöjliga uppgifter. Det räcker att tänka på numera historiska fenomen som till exempel bundna fötter i Kina, änkebränning i Indien eller dödandet av tvillingar bland Igbofolket i Afrika (som författaren Chimamanda Ngozi Adichie berättat om).

Det beundransvärda modet hos unga iranska kvinnor som trotsar hijabpolisens terror, bränner sina slöjor och dansar runt elden borde ge inspiration och handlingskraft till den demokratiska världens maktelit för att agera och sätta stopp för medeltidens återkomst. ”Politik är att vilja” sa Olof Palme. Men tyvärr så är även att inte vilja också att betrakta som politik. 

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld 

Samiran Ishak, socialpedagog

Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund

Cecilia Palmgren, beteendevetare

Maria Rashidi, ordförande Kvinnors Rätt

Ida Lind, tandsköterska

Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post De iranska kvinnornas frihet angår oss alla first appeared on Opulens.

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. De två muslimska debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi stämde före detta toppolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) för att ha kallat dem “extrema röster” och “icke-demokrater”. Västra Sveriges hovrätt har nu friat Hermansson från anklagelserna vilket Maria Rashidi, ordförande för Kvinnors Rätt, välkomnar.

Två kvinnor från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) har stämt den kända socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson för att hon ansåg att de som försvarar en reklamfilm för burka (Burka Songs 2.0) representerar ”extrema röster”. Men det handlar inte om några extrema röster. I alla fall inte utifrån könsapartheidetikens värdegrund som hundratals miljoner människor ser som det normala – i motsats till den västerländska könsgemenskapskulturens ”gudlösa och omoraliska kaos” (så som det heter hos ledande muslimska intellektuella från Sayyid Qutb till dagens Sheikh Dr. Yusuf Al Qaradawi).

Numera kan burka och chador betraktas i Sverige som exotiska eller ”feministiska” inslag och i stil med Orwells newspeak avfärdas kritik mot könsapartheid som ”rasism och islamofobi”. Att tingsrätten och hovrätten friade Hermansson visar ändå att det fria ordet ännu inte helt tystats i Sverige. Samtidigt är det värt att komma ihåg att liknade ”rättegångar” i vissa andra könsapartheidländer kan resultera i piskstraff eller avrättning.

Enligt uppgift ger MMRK inte upp, utan har vänt sig till Högsta domstolen så att en fortsättning följer. Visst, i ett civiliserad samhälle skall självfallet ingen muslim eller vem som helst behöva bli kränkt på grund av sin religion, etnicitet eller hudfärg. Bortsett från att nästa omgång hos Högsta domstolen här gäller det något mycket djupare fundamental fråga som berör hela västvärlden och de muslimska ländernas väsensskilda syn på kvinnors rättigheter. För bortom de i västvärlden trendiga kränkthetsdebatterna kan jag, som kvinnorättsaktivist, tänka mig att en muslimsk rättighetsorganisation skulle kunna syssla med betydligt viktigare frågor. Som till exempel könsstympning, oskuldsterror och slöjtvång.

Könsstympning berör över 200 miljoner kvinnor enligt UNICEF varav cirka 40 000 i Sverige. Det är den värsta typen av tortyr som hotar flickor ansåg författaren Eva Moberg och lade ansvaret på männen vilka bör vägra gifta sig med stympade kvinnor. Det är männens ansvar trots att ingreppet utförs ”frivilligt” av kvinnor, menade hon. Vad gäller förekomsten av könsstympning leds ligan av de muslimska länderna Egypten, Somalia och Mali, där över nittio procent av flickorna omskärs.

Att kärleken är ”en statlig angelägenhet” backas upp av den allmänna opinionen.

Här finns alltså en del att göra för en muslimsk rättighetsorganisation. Man skulle kunna uppmana världens imamer att i stället för att utfärda fatwor (dödshot) mot författare och konstnärer så kunde de utlova en fatwa mot alla som ägnar sig åt blodiga förislamiska riter som könsstympning.

Läget är liknade vad gäller förbudet mot föräktenskapliga kärleksrelationer som lagstadgades redan i de första kända lagarna av Babylons kung Hammurabi som regerade fram 1750 f. Kr. Kravet på den orörda mödomshinnan (som inte existerar) finns ännu kvar i sharia, zina och hudud. Regler i flera länder vars prioritet över individen och FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna bekräftades av Kairodeklarationen – antagen av de flesta muslimska länder, 1990. Att kärleken är ”en statlig angelägenhet” backas upp av den allmänna opinionen då 94 procent av vuxna i Mellanöstern anser att sex utan äktenskapsbevis är vanhedrande – enligt det ansedda forskningsinstitutet PEW.

Att dessa lagar och etiska normer genererar tusentals hedersmord, självmord och säkerligen miljoner familjetragedier har förbigåtts av den globala metoo-rörelsen och en muslimsk metoo mot oskuldsterror har vi ännu inte sett. Däremot kräver många troende liberala muslimer – som ofta tvingas leva under polisskydd – reformer och en sexuell revolution i den muslimska världen. Det gör även världskända personer som imamen Seyran Ates, professor Karima Bennoune, professor Bassam Tibi eller Mona Eltahawy i boken Headscarves and Hymens: Why the Middle East Needs a Sexual Revolution. En muslimsk rättighetsorganisation som menar allvar vad gäller mänskliga rättigheter borde självfallet kräva frihet från det mångtusenåriga oskuldskravet som leder till tragedier, dagligen.

1979 hörde jag på radio Ayatolla Khomeinis dekret att ”kvinnor skall inte gå nakna till jobbet”. Därefter fick alla kvinnor täcka sig i mitt kära gamla hemland Iran, liksom i flera andra länder. Jag såg när religionspoliser slog en kvinna blodig då hennes slöja satt fel och läppstiftet var för synlig. För att ha vägrat bära slöja och trotsat min exmans vägran att skilja sig blev jag, här i Sverige, utsatt för en nära dödlig syraattack som brände mig för livet (skildrad i min bok Bränd frihet).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Att slöjan är ett verktyg för könsapartheid och är förnedrande båda för kvinnor och män är uppenbart. Redan 1920 ansåg den libanesisk-turkiska författaren och islamforskaren Nazira Zain al-Din att slöjan är den ultimata beviset på att män ser kvinnor som ”potentiella förrädare”, inte att lita på, därför skall de gömmas. I Iran fängslas kvinnor då rörelsen Vita Onsdagar protesterar mot slöjtvång utan solidaritet från väst liknande Black Lives Matters. Muslimska liv räknas inte när våld och diskriminering sker i guds namn inom Umman – den globala gemenskapen för 1,5 miljarder muslimer.

Jag drömmer om att muslimska mänskliga rättighetskommittéer växte fram som svampar ur jorden i syfte att försvara muslimers mänskliga rättigheter genom att avskaffa könssympning, oskuldsterror, slöjtvång, legaliserad barnäktenskap och dödstraff för bland annat homosexualitet och kätteri, vilket är lagenligt i tretton muslimska länder. Jag drömmer om att socialdemokraternas sällsynt rakryggade politiker Ann-Sofie Hermansson istället för att köra sopbil i Göteborg nu utnämndes till integrationsminister. Men verkligheten ser dessvärre ut precis som förr. En verklighet där den kända advokaten och Right Livelihood Award-pristagaren Nasrin Sotoudeh, dömd till 148 piskrapp och 38 års fängelse, sitter kvar i fängelse i Iran, tillsammans med tusentals andra rättighetskämpar medan vissa andra redan är avrättade och begravda.

Och här i Sverige fortsätter hederskulturer att breda ut sig och i dess följd ser vi mer och mer av konflikter och främlingsfientlighet. Den mångkulturella båten sjunker och domstolarna har tid och pengar för att utreda ”sårade känslor” – en konsekvens av att makthavarna inte på tjugo år har insett djupet av att könsapartheid och könsgemenskap är oförenliga i en demokrati. Vi lever i skilda världar och förstår inte varandra.

The post Könsapartheid och könsgemenskap är oförenliga i en demokrati first appeared on Opulens.