SKIVNYTT. Fyra starka skivor med kvinnliga artister. Kangas klanger skakar tass med Brittany Howard, skakar rumpa med Little Simz, hytter med refrängnäven till Pouty, och åldras värdigt med Sleater-Kinney. 

Brittany Howard leder tankarna till Prince

Brittany Howard: What Now (Island, LP/CD/DL)

Brittany Howard blev först känd när hon frontade bandet Alabama Shakes från Athens, Alabama. Åren 2009–2018 vann de många fans, inklusive kändisar som Beyoncé och Drake, och fyra Grammys innan två av medlemmarna satsade på solokarriärer. Sångerskan och multi-instrumentalisten Brittany Howard är den som lyckats bäst, med solodebuten Jaime som kom 2019.

Hyllade sin mamma

Titeln var en hyllning till modern, som dog av en ovanlig cancerform när Brittany var tonåring. En personligt hållen skiva med låttexter om att växa upp i ett hem med modesta medel, om alla fördomar föräldrarna mötte som ett rasmixat par, om hennes amorösa dragning till äldre kvinnor, om systerns död – och såklart det religiösa tvivlet som genomsyrar mångas liv i det moderna Södern.

2024 verkar Alabama vara färdigskakat. Att trummisen Steve Johnson dömdes för våld i hemmet och barnmisshandel försvårar också alla eventuella tankar på återförening av bandet.

Har spelat in i hemmastudio

Brittany Howards uppföljare till solodebuten är inspelad i hennes hemmastudio. Denna kreativa plats bygges upp, och tjänade som en förlösande faktor, under den pandemi som bröt ut mindre än ett halvår efter solodebuten. En del av ljuden på skivan är ett resultat av hemmamiljön; det spelas på gängse hushållsobjekt men multi-instrumentalisten Howard landar aldrig någonsin i rena lekstugan. I alla fall inte i annat avseende än hon verkar leka fram musiken, med en mästerlig touch.

Dansgolvsdänga

I stället väljer Brittany Howard dansgolvsdängan ”Prove It to You” som den viktigaste försmaken från albumet. En låt som skulle platsa bra på en spellista bredvid Everything But The Girl och Romy. Howards röst har mognat och är nu ännu mer mättad av rhythm & blues och soul. Detta är särskilt märkbart i långsamt brinnande nummer som ”Samson”, där hon förefaller fullkomligt strunta i den nidbild som uppstod i somliga kretsar om Alabama Shakes som ett retroband. Samtidigt avslutas just den låten med ett långt, instrumentalt och jazzigt parti.

Genre-ignorerande album

Tibetanska sångskålar binder samman den låten med ”Patience”, även den soul-inspirerad, likt en betydligt mer avig Sade efter en överdos D’Angelo. Just sångskålarna är ett vanligt inslag på albumet, liksom jazziga trummor och skickligt vävda sångharmonier som draperar musiken på det tjusigaste vis. Ibland blir det funkigare, och variationen håller intresset vid liv den genre-ignorerande skivan igenom.

Påminner om Prince

”Power To Undo” låter mycket Prince, och det är verkligen ingen dålig jämförelse i sammanhanget. ”What Now” går till och med så långt som till att vara inspelad på ett av Prince använt mixerbord. Jag skulle kanske inte dubba Brittany Howard till exakt hans tronarvinge, men hon bär manteln med övertygande dignitet.

Little Simz – stark känsla av gospel och soul

Little Simz: Drop 7 EP (Forever Living Originals/AWAL, DL)

När 2022 övergick i 2023 snurrade albumet ”No Thank You” av London-artisten Little Simz ofta, och Kangas klanger skrev hur det ”vilar en stark känsla av gospel och soul över albumets ljudbild, mitt i den omisskännligt brittiska touchen”.

Precis som det albumet är nya sjuspårs-EP:n producerad av Inflo från den hyllade, tills alldeles nyligen så hemlighetsfulla akten Sault. Och precis som då släpps skivan på Inflos egen etikett, till att börja med endast digitalt, men det kommer säkerligen fysiska varianter, som med ”No Thank You”. Ja, tack!

En vältare av alternativa dansgolv

Den knappt kvarten långa EP:n är nummer sju i en serie kortare Little Simz-släpp de senaste tio åren. Rapparen, sångerskan, musikern och ”Top Boy”-skådespelaren Simbiatu Ajikawo (som hon egentligen heter) skapar här en luftig, ibland hårdare, blandning av delikat piano-ambient, reggaeton-slagverk, Detroit-techno, hennes väldigt Islington-ljudande rap och sång.

Inledande ”Mood Swings” är sparsmakat inramat på ett högst effektivt sätt och den låt som kommer ha lättast nå ut, som en vältare av alternativa dansgolv. ”Torch” ligger inte långt efter. Annat är kortfattat eller mer introvert, men imponerande från denna artist som jobbat med bland andra Gorillaz och Ghetts.

Gitarrstinn musik med Pouty

Pouty: Forgot About Me (Get Better, LP/DL)

Japanese Breakfasts väninna Rachel Gagliardi debuterar under artistnamnet Pouty med en indie-rock som kommer att få alla som minns det tidiga 90-talet att undra om de hamnat i en tidsmaskin. Power-pop-piggt och med en Hole-istisk världssyn ljuder den gitarrstinna musiken ur högtalarna.

Kopplingar till Hole

Det där med Hole är inte helt taget ur luften heller, då Gagliardi faktiskt varit med i kaliforniska bandet Upset, där det ingick medlemmar från Hole och Vivian Girls. Soloprojektet Poutys färska debutalbum, efter en rad EP-släpp sedan 2016, är inspelat i Los Angeles och Philadelphia med The Superweaks-herrarna Evan Bernard and Chris Baglivo i kompet.

Sött och salt

”Forgot About Me” är välproducerad, har stundtals basspel som minner om Kim Deal i Pixies, och bär på smått jublande refränger. Gagliardi väjer inte för att sjunga om misslyckande eller åldrande (“I feel older, but I haven’t done anything”). Trots detta förmedlas känslan av ungdom och att alla möjligheter är öppna, eller att det trots allt är okej att drömma. Sött och salt, det senare bokstavligt talat i inledningsspåret ”Salty”. Nästan som en japansk frukost då…

Sleater-Kinneys album är elektrifierande

Sleater-Kinney: Little Rope (Loma Vista/Concord, LP/CD/CASS/DL)

Åldrande, tragedier och bakslag är ännu tydligare teman i texterna på nya albumet från ett avsevärt mer etablerat namn inom indiesfären: det 30-årsjubilerande Sleater-Kinney. Sedan långvariga medlemmen Janet Weiss slutade i bandet 2019 är det numera bara de två frontfigurerna kvar. Carrie Brownstein (även ofta sedd skådespelare i tv och på film) och Corin Tucker finner här kraft i sin musik efter en rad personliga tragedier. Kraft att leva vidare, reflektera, reagera, ta nya tag.

Trotsig motvallsmusik

Det är en trotsig motvallsmusik Sleater-Kinney gör, och mer tillåtande av oväsen och elgitarrer än de varit på ett tag. Det är elektrifierande att ta del av, och därtill ett varierat album, med vissa låtar som fastnar snabbt och andra låtar som kräver mer av lyssnaren. Den som gillar PJ Harvey, till exempel, bara måste kolla in detta.

Totalt vitalt

Uttrycket känns ärligt och fullständigt vitalt. Det tycks mig som om bandet – som en gång startade i den riot grrrl-spirande scenen i Olympia, Washington – inte räds något. Det trasiga i livet och i omvärlden, det personliga och det politiska. Allt detta möts i en musik som andas förnyad energi i varje ton.

The post Kangas klanger: 4 starka skivor med kvinnliga artister first appeared on Opulens.