NETFLIX. Detta är en riktigt bra film, och det inte bara med svenska mått mätt, skriver Charlotte Wiberg som sett skräckfilmen ”Konferensen” på Netflix.

The post ”Konferensen” är en riktigt lyckad svensk skräckfilm first appeared on Opulens.

SKRÄCKFILM. Charlotte Wiberg reflekterar över franchisefenomenet och exemplifierar bland annat med Scream-filmerna. Filmer hon kommit att älska. Ibland vill man inte att det ska ta slut, menar Wiberg.

Ett återkommande och ofta berättigat klagomål på serier är att de inte tar slut i tid. Så länge det finns tittare tragglar man på och prånglar ut säsong efter säsong trots att idén är slutkörd sedan länge. Att sätta punkt har blivit något djärvt, närmast ett slags statement.

Vid sidan av de rena serierna finns alla uppföljare till filmer, franchisefenomenet, som säkerställer att det hela tiden kommer en ny Batman, Spiderman eller för den delen en ny Ghostface i serien av Scream-filmer. Vi är långt förbi diskussionen om en uppföljare kan nå upp till föregångaren; i dag handlar det snarare om att förvalta men samtidigt förnya konceptet med dess rollfigurer på bästa möjliga sätt. Ingen ser ner på att gänget bakom förra årets fina skräcksuccé X snabbt följde upp med en ”prequel”, en prolog, till filmen (Pearl), och snart kommer att återkomma med ytterligare en film i serien, MaXXXine.

Och ärligt talat, varför inte? Den klassiska romansviten På spaning efter den tid som flytt omfattar ju sju böcker, och vem ser ner på den? Det är trots allt inte alltid som tröttheten tar över. Ibland vill man tvärtom inte att en serie ska ta slut. Och vi vet att det som ter sig som ett tröstlöst utmjölkande av varje droppe blod ur en bra ursprungsidé ibland i efterhand kan uppträda i ett helt nytt ljus, eller återgå till ursprungsformen med ett plötsligt omtag, vilket var vad som hände förra året när Scream återuppstod – eller rättare sagt när den femte filmen i Scream-serien hade premiär utan någon siffra i titeln, och var precis så spännande, fartfylld och självmedvetet rolig som ett återupplivande av slashergenren krävde.

I vintras kom prompt uppföljaren, Scream VI, och även om den inte är lika bra som förra årets skrik förvaltar den serien väl. Jag hoppas på en Scream VII nästa år eller varför inte ett återupplivande av tv-serien Scream, som löpte i tre säsonger och dog obemärkt.

Jag är en av få som faktiskt följt serien och en av ännu färre som tyckte om den in i det sista. Jag tyckte den var smart och rolig och lekte med genren på just det självmedvetna sätt som krävs av en Scream-serie. Kanske är det just det där självförälskade sättet att hela tiden ha ett metaperspektiv på sig själv och på skräckgenren i stort som gör att jag numera älskar hela konceptet, varenda film i filmserien och vartenda avsnitt i tv-serien. För den vänder sig ju till mig. En skräckälskande gammal filmvetare och cineast.

På samma sätt som band numera aldrig dör utan fortsätter med turnélivet så länge det bara går även om originalmedlemmar försvunnit på vägen, och vi i publiken fortsätter att komma, hur gamla vi än har blivit, kan ett filmkoncept vara en gåva som fortsätter att bara ge och ge oavsett om de ursprungliga karaktärerna är kvar eller har ersatts av nya. Det kan ge återseendets glädje och den mysiga känsla som bara det uttjänta paret morgontofflor och den nedsuttna soffhörnan kan ge.

Scream VI har släppts på streamingsajter precis lagom till sommaren och alla de andra filmerna i serien är lätta att hitta. Jag för min del ska unna mig. Om du också gillar slasherfilm med precis lagom mycket insiderskämt för oss fans rekommenderar jag dig att göra detsamma – eller rikta in dig på din specifika franchise. Man måste inte läsa böcker på sommaren. Man kan också titta på film.  

The post Ibland vill man inte att det ska ta slut first appeared on Opulens.

SUBGENRER. Charlotte Wiberg har sett Eli Roths serie Skräckfilmens legender – en genomgång i sju avsnitt av olika teman och subgenrer inom skräckfilmen på SVT Play och finner den intressant. 

Jag har en crush på Eli Roth. Vem är det? kanske ni undrar. Alla är ju inte skräckfantaster. Eli Roth är alltså en skräckfilmsregissör. Han är ansvarig för filmer som Cabin Fever (2002), Hostel (2005) och Green Inferno (2015). Råa grejor. Men det är inte så mycket filmerna jag gillar. Det är snubben själv. Han är inte bara snygg, han har humor och självdistans. Att han låter sig själv spela en riktigt larvig backpacker med den dyraste utrustningen och nördig humor som är nördig på fel sätt är bara ett skäl att gilla honom. Det största skälet är dock att han spelar råsnygga Bear Jew i Tarantinos Inglourious Basterds (2009). Så hur kunde jag missa att SVT kört hans serie Skräckfilmens legender – en genomgång i sju avsnitt av olika teman och subgenrer inom skräckfilmen?

Jag vet inte, men serien finns kvar knappt en månad till på SVT Play. Den tar upp: zombier, slasherfilmer (i två avsnitt), demoner, mordiska bestar, vampyrer och spöken. Det är en traditionellt gjord dokumentärserie i ganska högt tempo med många klipp och många pratande huvuden som inte har jättelång tid på sig, men det sägs ändå ganska mycket av intresse. Zombiegenren, som jag varit trött på länge nu, fick en nytändning för mig med intressanta infallsvinklar. Kanske ska jag se den där Zack Snyder-rullen ändå. Över huvud taget görs referenser till politiska händelser och en omvärld som faktiskt gör det begripligt för mig att folk gillar de så kallade ”torture porn”-filmerna som Saw (Wan, 2004) och, just, Hostel, som jag nog ska se om. Roth ger generöst ordet inte bara till storheter som Stephen King och regissörer som Rob Zombie utan också skådespelare i alla åldrar, klippare, filmvetare, och författare – liksom, till viss irritation från min sida – en präst.

Mina klagomål är tre: dels att serien är alltför USA-orienterad, dels att den förutom Jordan Peeles Get Out (2017) inte går inpå vågen av mindre traditionell skräckfilm som söker sig bort från de mest välbekanta troperna (till exempel It Follows (Mitchell, 2014) eller The Invitation (Kusama, 2015). Även om den tar upp japanska spökfilmer sker detta ur aspekten att de haft stort inflytande på amerikansk film och gjorts remakes av. En inflytelserik strömning som den våldsamma ”New French Extremity”-trenden från tidigt 2000-tal nämns inte alls, för att bara ta ett frånvarande exempel. Dessutom är det sista avsnittet, om spöken, lite väl tunt och ytligt.

”Skräckfilm talar om sådant som vi inte kan tala om”, är ett bra citat av Roth jag tar med mig från filmen. Och följande ovärderliga ordväxling om Exorcisten (Friedkin, 1973): ”Folk begick självmord efter att ha sett den”, säger Tarantino. ”Folk spärrades in på mentalsjukhus efter att ha sett Exorcisten. I varje nytt nummer av National Enquirer (förf. anmärkning: känd som en inte särskilt trovärdig nyhetskälla) kunde man läsa: ’Min son har blivit galen!’ ’Hur Exorcisten förstörde mitt liv!’” Varpå Roth svarar: ”Vilka drömrecensioner!” Man måste älska en sådan kille.

The post Skräckfilmens legender: En kulturell välgärning på SVT Play first appeared on Opulens.