ESSÄ. Adam Svedlund har skrivit en essä som utgår från en personlig erfarenhet av landskapets förändring och vår tids instrumentella syn på världen.

Han har en master i statsvetenskap och intresserar sig särskilt för politisk filosofi och offentlig förvaltning. I essän ”Det krossande” knyter Svedlund an till Elin Wägner, Michael Oakeshott och Hannah Arendt.

Det krossande

Ibland drabbas jag – inte av panik, men av något som liknar en sorts inre angelägenhet, som om ett händelseförlopp pågår under allt annat – en kontinentalplatta i trög rörelse mot en undergång jag är maktlös att hindra.

Det finns en plats i utkanten av Växjö jag brukade gå till. Skogen låg där stadens yttre gräns gled över i naturreservatet. Efter avverkningen låg träden staplade i högar. Det gjorde mig sorgsen, utan att jag riktigt förstod varför.

Bakgrunden till trafikplatsens tillkomst är enkel; bilköer, en växande stad, krav på framkomlighet och effektivitet. Det är en liten del av naturreservatet som röjts undan för att ge plats åt betongens väldiga bågar och cirklar. Som kompensation har en annan del av skogen avsatts till reservat. Utilitärt betraktat kommer naturreservatet rentav vara större till ytan än förut.

Ändå tänker jag ofta på just den platsen. På hur den såg ut, hur den ser ut nu. Varför jag var så bedrövad över den, trots att reservatet nu faktiskt blir större till sitt omfång. När jag läser Elin Wägners ”Tusen år i Småland” ger hennes ord ramar till sorgen när hon skriver om ”…det lysande, kolossala och krossande”. Det kontrasteras mot de små värdena, sådant som inte behöver motiveras utan ”begärde att stå för sin egen skull och sitt eget mysterium”. Det danas då. Min skogsrand är inte bara berättelsen om ett par knippen träd. Den är en tidstypisk berättelse, en smal lins som ger tillträde till en större värld, ett skeende som pågått och fortsätter att pågå – ständigt och överallt. En förskjutning som pågått betydligt längre än själva avverkningen, ett accelererande händelseförlopp som utgör krönikan över vår samtid.

Vår tid verkar söka det krossande, det omvälvande. Allt bryts upp, rationaliseras, underkastas ekonomin. Även det politiska tycks drivas mot det monumentala – ansiktslösa globala logistikkedjor, omfattande policyprogram. De må röra sig från olika startpunkter, men de leds alltid fram till samma slut. Blickarna lyser ut över samtiden – allt de faller på är blott verktyg, även människorna.

Det finns en tanke, som sipprar in i alla sfärer, lirkar sig in på vår inbjudan. Ett slags varufiering, att något per automatik kan bytas ut mot något annat. Blickar man ned i korgen under sin veckohandling är det onekligen så – ett mörbultat äpple byts diskret ut mot ett slätt. Logiken negligerar emellertid att platser, relationer, idéer och traditioner som folk skapar en anknytning till inte kan eller bör vara utbytbara. De håller inneboende värden, i sig själva. Just den platsen som nu är utraderad, den skärva av skogen som inte längre finns – som är nedhuggen, sprängd och schaktad – höll en särskild betydelse. Just de stigarna, de träden, hur vinden letade sig in i den sommarvarma skogen betydde något, hur ljuset bröt igenom barrverket under tidig vår.

Alla är vi i någon mån beroende av bekanta miljöer, personer och företeelser. En förutsägbar kontext som låter oss skicka ut våra rötter i den stilla jorden omkring oss.

Viljan, instinkten att något är värt bevara har alltid tyckts mig bo i varje människa. En slags vördnad inför vår fysiska och andliga värld. Den värld som vi har fått till skänks, med all dess skönhet och brister, vår att vårda med öm hand och varsamt överlämna till de efterkommande.

Känslan av att något bär mening i sig självt och är värt att bevara är kärnan i det konservativa lynnet, snarare än en samling politiska punkter som den konservative bryr sig om och därför att hon bryr sig om just de frågorna på ett specifikt sätt så blir hon konservativ.

Filosofen Oakeshott beskrev det som en hållning, en inställning till världen. En instinkt, en blick som värnar det redan existerande framför det omvälvande. Oakeshott fångade det hela väl när han skrev att vara konservativ är att “…prefer the familiar to the unknown, the tried to the untried, fact to mystery, the actual to the possible, the limited to the unbounded, the near to the distant, the sufficient to the superabundant, the convenient to the perfect, present laughter to utopian bliss.”

Instinkten felöversätts emellertid, och framträder då, både av livshållningens förespråkare och belackare, i reducerad och förenklad form – som en lista av sakpolitiska områden. Där faller den isär i sakfrågor som Rationalisten – figuren Oakeshott beskrev – sedan laborerar med i ett kontextlöst vakuum, åtskilda från det generationella minnet. Mätande, kvantiteter, scheman.

Varufieringen, förtingligandet bär med sig ett förminskande, ett förfulande av det mänskliga tillståndet. Allt måste tåla att granskas, jämföras med allt i samma kategori, vägas mot varje tänkbart scenario, mot varje möjlig framtid. Allt underställs formlerna. Till sist destilleras världen ned till ett äpple i en korg. Resultaten trillar ut på andra sidan, renskrubbade, formade till del i en storvulen politisk linje eller infogade i ett ekonomiskt system.

Konservatism – detta ekande rop som uttalas allt oftare över samtiden – blir underordnad en nyliberal världsåskådning där den genom grandiosa planer gör utfästelser om det storslagna, snarare än förvaltarskapet.

En konservatism som har bytt ut det lilla mot det stora, det bekanta mot det okända, det lokala mot det globala, det sansade mot det febrila. Varsamhet och andakt har bytts mot brutal likriktighet och grå effektivitet.

Konservatismen låter sig inte förstås som enbart en motplan till en progressiv motsvarighet. Konservatismen är inte en doktrin, utan en underkastelse. Underkastelse till tidigare generationers vilja och de kommandes rätt. Till nyanserna. En bro mellan nutid och dåtid. En instinkt av vördnad inför det ärvda – en känsla i vår blick – snarare än ett politiskt program.

När världen förändras påminns jag hela tiden om vad som gått förlorat – ett sätt att se på världen där vissa saker inte behöver motiveras eller förklaras. Ytterst är det en slags känsla av att något av betydelse både har och håller på att glida oss ur händerna, för att begravas under vår nya sköna värld, för oss att glömma bort, och aldrig mer återse.

Det ändlösa nedbrytandet är som en tornado där allt kastas om, bryts ned, återuppstår – allt fortare – och där världen blir alltmer kallhamrad och dränerad på mening var gång stormen dragit igenom den.

Hannah Arendt beskrev det som ett ekonomiskt kretslopp bestående av arbete och konsumtion som omsluter alltmer av det mänskliga livet. I det offras beständighet, allt förbrukas så fort det uppstår vilket nöter på den fysiska världen och lämnar oss förfrämligade. Sådant som inte bidrar till det växande kretsloppet förtjänar ingen plats bland oss.

Det blir en värld av tillfälliga skal, skuggor av det glömda. I den finns inget som förbinder oss med tidigare och kommande led. Inget som har makt att förena oss över tid och rum och därigenom skänka oss mening i det alltmer förgängliga nuet. En värld utan anknytning där vi svävar stilla i mörkret, där varje generation måste upptäcka den på nytt. Där vi sprungit ifrån tiden själv, lösta från århundradenas inverkan på oss.

Förmår vi i stället höja blicken ovanför det omedelbara, se bortom det instrumentella, bortom politiska program eller vilande krafter som väntar på att få frigöras och släppas lös på den globala marknaden. Se bildning, konst, kärlek, naturen, skönhet, värdighet och vänskap och inse att de inte måste användas till något bortom, de är tillräckliga i sig själva. De kräver att stå för sin egen rätt.

Världen – platser, människor, idéer och rentav saker – kan tillskrivas mening, bortom det storvulna. När vi förvaltar det vi fått till skänks snarare än att omdana det efter vår generations godtycke, bortom det utilitära och det instrumentella. När den samtida stormen bedarrat vågar vi åter forma djupa band till det som omger oss.

Betongen, vägarna, rondellerna markerar förändringen i vår blick. I Wägners Småland vilade blicken på det heliga, fylld av försiktighet och hövlighet. Hon skriver att det gick illa för folk i de gamla sagorna när ”…de förbisåg de små värdena, de små tingen och bara höll sig till det lysande, det kolossala och det krossande”.

Bortom den sköra glansen, i de stillsamma värdena, när vi ser det som står för sitt eget mysterium snarare än tjänar det storslagna, kan vi åter skönja det heliga. En aning, något som glimmar till när vi med varsamhet blickar ut över världen.

The post ”Det krossande” – om förändring och beständighet first appeared on Opulens.

Klimataktivister från Extinction Rebellion angreps av arga pendlare i London igår torsdag, rapporterar The Telegraph.

INIFRÅN RÖRELSEN. Hur bygger vi en mäktig klimatrörelse? Ja, i alla fall inte genom att förhindra folk att ta sig till jobbet med tunnelbanan. Samuel Jarrick, aktiv i Extinction Rebellion Sverige och talesperson för Klimataktion, är kritisk till gårdagens omtalade aktion i London och menar att kampen för omställningen till ett hållbart samhälle måste gå hand i hand med krav på social rättvisa. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Klimatrörelsen har äntligen börjat formera sig på allvar och är nu en kraft att räkna med. Med tillväxt och ökat inflytande följer också ökat ansvar för vilken strategi vi väljer och för vilka mål vi riktar in oss mot. Aktivismen fyller två roller – den stör systemet och den berättar en ny berättelse om ett bättre samhälle. Den störningen och den berättelsen blir bara gångbar om det är systemet som är fienden och om folket får rollen som potentiella hjältar. För att uppnå det behöver vi samarbeta.

För den som följt rapporteringen om klimataktivismen har de senaste veckorna bjudit på dramatiska scener som pekat åt delvis olika håll och som inte är helt lätta att sammanfatta.

Först kraften i alla bilder och reportage från det globala upproret förra veckan, då stora delar av Europas största huvudstäders stadskärnor blockerades av tusentals fredliga aktivister. Mängder med bilder på leende rebeller i alla åldrar som bärs bort av oftast lika leende poliser, guldfiltar som skyddar ihopkurande vängrupper på broarna från väta och vind, påhittiga banderoller och lekfulla versioner av Extinction Rebellions  numera ikoniska XR-logga med timglaset och jorden, vajande i vinden, uppsluppna slagord och vackra sånger som ekar genom de bilbefriade gatorna, kärlek, solidaritet och envis kampvilja.

Sedan den plötsliga och hårda repressionen från några av storstädernas polisstyrkor. I Amsterdam, Sidney, Bryssel, Paris och New York skingrades och greps totalt ett hundratals aktivister. I Bryssel extra brutalt med hjälp av pepparspray och vattenkanoner. I London, staden där upproret började och vuxit mest, har totalt cirka 1 700 aktivister gripits före och under de senaste veckornas uppror och härom dagen beslagtog polisen funktionshindrade rebellers rullstolar. Kort därefter bestämde sig Londonpolisen utan förvarning för att förbjuda samtliga XR-demonstrationer i staden, något som både Amnesty International och Greta Thunberg snabbt kritiserade. Detta tycks snarare ha stärkt än försvagat XR Londons envishet och kampvilja.

Kanske kan polisens ökande hårdhet vara en förklaring till att en grupp XR-aktivister från bland annat Christian Climate Action bestämde sig för att genomföra den mycket omtalade och kontroversiella aktionen mot Londons tunnelbana igår – detta trots att en majoritet av rebellerna i UK i en intern enkät före aktionen svarat att de motsatte sig idén. Aktionen blev viral efter att en av aktivisterna klättrat upp på en tunnelbanevagn mitt i rusningstid för att hindra tåget att lämna Canning Town Station, blev hårdhänt nedsliten på perrongen av uppretade passagerare, som riktade sin frustration och ilska direkt mot honom.

Det finns inget försvar för denna typ av lynchbeteende och jag är övertygad om att aktivisterna agerade helt utifrån sin övertygelse om vad som kan skapa maximal fredlig störning. De behöver stöd mot det osakliga drev som just nu riktas mot dem. Samtidigt väcker händelsen en del relevanta frågor.

Canning Town Station ligger i ett av Londons mest utsatta områden och aktionen har fått mycket kritik både internt i XR och i övriga debatten. Enligt många stärker den bilden av Extinction Rebellion som ett privilegierat medelklassnätverk utan kontakt med eller empati för vanliga arbetare, som behöver komma i tid för att inte förlora jobbet. Extra symboliskt blev det troligen att aktivisten var vit och välutbildad medan den man som blev mest upprörd var mörkhyad och arbetarklass.

XR:s strategi bygger till stor del på Erica Chenoweths teorier om civilt motstånd.

Enligt en brittisk bedömare är aktioner som den på Canning Town station ett uttryck för att XR vill genomföra en revolution på egen hand och inte är intresserade av att söka stöd hos befolkningen i stort. Det är inte sant. XR:s tredje mål är tvärtom att fördjupa demokratin och ge den brådskande omställningen legitimitet genom det tredje kravet om att staten måste upprätta medborgarråd som ett nödvändigt komplement till det nuvarande parlamentariska systemet. Ett statistiskt urval av befolkningen ska ges möjlighet att sätta sig in i klimat- och miljöfrågorna på djupet och utifrån denna kunskap och sina skiftande livserfarenheter och politiska utgångspunkter formulera hur den faktiska politiken ska utformas.

Dilemmat är att för att folk alls ska intressera sig för att ingå i ett sådant råd behöver de känna sig inkluderade och önskade. Och för att ett sådant råd ska bli verklighet behöver långt fler rebeller och ur långt vidare kretsar än nu ansluta sig till upproret, så att den kritiska massan kan uppnås för att XR ska ha en chans att få igenom sina krav.

XR:s strategi bygger till stor del på Erica Chenoweths teorier om civilt motstånd. Enligt Chenoweths studier har framgångsrika kamper under det senaste århundradet vunnits genom massiv och fredlig civil olydnad. Historien visar enligt henne att om minst 3,5 procent av befolkningen är beredda att envist och gemensamt bryta mot lagen kommer staten att tvingas anpassa sig till denna opinion och rörelsen kommer att vinna.

Det är en anslående och lockande teori och som alla liknande mirakel-teorier om samhällsförändring är verkligheten troligen mer komplex än så. Bland annat har 3,5-procentsregeln aldrig tillämpats i västerländska, industrialiserade demokratier som vår. Dessutom säger inte regeln i sig något om vilken typ av civilolydnads-aktioner som krävs och inte heller vilka kompletterande metoder som kan ge aktionerna sitt sociala och narrativa sammanhang. Risken finns att ju mer desperat och till synes olösligt det planetära läget framstår, desto mer benägna är vi att gripa tag om lösningar som stakar ut “den enda vägen”. Det skulle också gå att beskriva den nuvarande strategin som att lägga alla äpplen i en korg.

Hittills har strategin varit framgångsrik. XR är vid sidan av Fridays For Futures skolstrejker en av de snabbast växande sociala rörelserna i modern tid. De tre kortfattade och tydliga kraven “Tala klarspråk, agera nu och fördjupa demokratin” samt ideologisk öppenhet och det ständiga arbetet med en regenerativ kultur har gjort rörelsen brokig, attraktiv och kreativ. Inom XR betonas också ständigt vikten av inkludering, intersektionalitet och medvetandegörande av synliga och osynliga maktstrukturer.

Allt detta är viktigt om strategin ska lyckas. Men risken är samtidigt att föreställningen om att XR och ingen annan har hittat receptet för radikal, rättvis och sant demokratisk samhällsförändring paradoxalt nog kan göra rörelsen sluten och ängslig i förhållande till omvärlden i en tid när samarbete och alliansbyggen troligen är helt avgörande.

Enligt Gabriel Carlyle på bloggen Peace News missar XR:s grundare Roger Hallam en viktig förändringsväg när han hamnar i sin slutsats om den tredje vägen – massiv, fredlig civil olydnad, bortom klassiskt, “artigt”, kampanjande och våldsamma revolter. Den fjärde vägen som Hallam räknar bort är enligt Carlyle “att bygga starka rörelser som bygger på kampanjer”. Kampanjerna behöver vara många och inrikta sig på mål som är möjliga att uppnå i det relativt korta perspektivet. Och det som är så lysande med kampanjerna är att många av dem redan finns. XR behöver inte uppfinna hjulet på nytt utan knyta an till det myller av initiativ som civilsamhället redan driver. XR har chansen att medverka till att bygga en verklig rörelse av rörelser.

Något som XR avsiktligt undvikit är att formulera konkreta politiska krav. Tanken är att dessa ska formuleras först av de kommande medborgarråden. Kanske är detta en klok strategi för att skapa bredd och legitimitet. Men om varken XR eller FFF, de snabbast växande rörelserna för klimat och miljö, tar sig an den faktiska politiken, skapas ett vakuum i debatten. Här behöver XR uppmuntra och stötta systerorganisationer som Klimataktion, Fossilgasfällan, Flyglarm Arlanda, Jordens vänner, Skydda skogen, Fältbiologerna med flera, vilka redan är aktiva i att granska den förda politiken och presentera konstruktiva och radikala politiska förslag.

Den senaste händelsen i London visar på riskerna med en rörelse som ser sig som allena saliggörande. Om alliansbyggande och en rörelse bestående av flera rörelser istället vore i fokus, skulle idén om att störa vanliga pendlare i en förort troligen aldrig ha uppstått. Det är ju precis de människor som drabbades av tågförseningarna i förrgår som klimatrörelsen behöver liera sig med för att bli verkligt mäktig.

Idag finns en föreställning om att det är medelklassen som på något sätt har mest att vinna på en omställning. På sikt har såklart alla att vinna på att överleva. Men omställningen kommer att bli minst krävande för låginkomsttagare, eftersom de redan släpper ut minst. Mest krävande kommer den att bli för höginkomsttagare som byggt upp hela sitt liv runt en helt ohållbar konsumtionsnivå. Och det är också låginkomsttagare och arbetslösa som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarnas effekter, eftersom det är de som har minst möjlighet att skydda sig. Det är också de resurssvaga som har störst anledning att utmana och ställa sig i vägen för det nuvarande ojämlika och konkurrensinriktade tillväxtsamhället, som ständigt lämnar de mest resurssvaga åt sidan.

Ingen vinner på sikt på en global katastrof men många är idag livrädda att förlora makt på andra spelares bekostnad.

Klimatfrågan handlar i grund och botten om makt. Ska historiens mest akuta samhällsproblem – den pågående planetära ekosystemkollapsen – ha skuggan av en chans att begränsas, behöver hela samhället involveras. Och då behöver rörelsen av rörelser också bli en kamp av kamper – för social upprustning, jämlikhet, trygghet, gemenskap, mänskliga och medborgerliga rättigheter, geografisk utjämning, acceptabel arbetsmiljö och fackliga rättigheter samt förstås omfattande grön omställning.

Här har XR en unik potential, eftersom många andra rörelser redan sneglar mot de mediala och politiska framgångarna som uppnåtts på kort tid. Detta är något att förvalta. Låt oss bygga en rörelse av rörelser, där vi på allvar lyssnar in våra systrar och bröder i och utanför klimatrörelsen och stöttar deras befintliga kamper och kampanjer samt ingår strategiska allianser med dem, för enstaka aktioner eller för längre kampanjer.

Det nuvarande politiska systemet är oförmöget att på sikt lösa de gigantiska problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Det är dock ingen enskild aktör som avsiktligt satt oss i klistret. Systemet är summan av en mängd beslut som tagits av mer eller mindre mäktiga aktörer, främst i den rika världen. Ingen vinner på sikt på en global katastrof men många är idag livrädda att förlora makt på andra spelares bekostnad. Därför kommer aktörer som kortsiktigt gynnats i systemet att spjärna emot. Och de har än så länge mycket makt och mycket pengar. Det är dessa intressen vi gemensamt behöver utmana. Med kärlek och envishet.

Tillsammans – och bara tillsammans – kan vi bli starkare än de är.

The post En klimatrörelse för de många first appeared on Opulens.