UTSTÄLLNING. ”Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.” Det skriver Anne Edelstam om ”Det blommande – Konst & botanik” på Waldemarsudde.

Konst och blommor ‒ prins Eugens passioner

Det blommande – Konst & botanik
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 13 september 2026

På Prins Eugens Waldemarsudde pågår en för årstiden passande utställning: Det blommande – konst & botanik.

Prins Eugen hade två stora passioner: konst och blommor. De två förenas nu inte enbart i hans trädgård och salonger, utan även i museets galleri.

Utställningen speglar blommornas estetik, symbolik och roll i konst- och kulturhistorien från 1500-talet tills i dag. Det är en fröjd att beskåda dessa verk. Prins Eugens vision om en plats för ett allkonstverk förverkligas fullt ut med denna unika utställning.

Redan i parken, på väg upp mot palatset, möts besökaren av gigantiska blomsterinstallationer, i diverse material, utformade av floristelever från Sankt Eriks gymnasium i Stockholm.

Ytterligare cirka tvåhundra verk fyller sedan galleriet. Det är allt från målningar, skulpturer, hantverk i glas, porslin, samt broderier, till illustrerade böcker, fotografier och installationer. Det sista rummet inbegriper till och med några luktstationer.

Uppdelad i olika teman

Utställningen är uppdelad i teman. I det första rummet sätts landskapsarkitektur i fokus. En trädgård blir till. Prinsen inspirerades av olika trädgårdar och trädgårdsexperter i ett tidigt skede som ung vuxen. Framför allt under tiden på Tyresö, innan han hade köpt Waldemarsudde.

Det ligger nära till hands att tänka på den franske impressionisten Monets kända trädgård i Giverny när jag beskådar prins Eugens landskapsmålningar. De verkar ha delat intresset för det skiftande ljuset och stämningarna i naturen.

Båda konstnärerna var aktiva i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Prins Eugen studerade konst i Paris 1889, då impressionismen var inflytelserik.

Historien bakom uppkomsten till egendomen på Waldemarsudde, inspirationen från olika länder till instiftandet av parken och trädgårdsanläggningarna finns att betrakta i en av salongerna i form av en miniutställning.

I nästa avsats i galleriet, där det även visas en video, slås jag av vad jag först trodde var antika verk med pärlblommor prunkande i stora krukor, men de visade sig alltså vara samtida. Georg Ragnar Levi har skapat dessa blomsterinstallationer av gammaldags minnesblommor, tillverkade av glaspärlor uppträdda på metalltråd. De representerar såväl förlust som evighet. Historiskt användes de nämligen som gravprydnader och minnesföremål. Vi använder ju oss för övrigt fortfarande av blommor vid såväl begravningar som bröllop.

Livsbejakelse och förgänglighet

Det stora rummet i mitten erbjuder en palett av verk på teman som livsbejakelse och förgänglighet från bland annat 1600-talets stilleben till samtida konst med tre enorma fotografier av Nathalia Edenmont. Vanitas-tanken ges uttryck via hennes vackra kvinnor klädda i blommor i dialog med en fantastisk blomsterskulptur i carraramarmor. Dessa skapelser påminner om vår livskrets från födsel till mognad, fruktbarhet och död. Fabergés smörblomma är också värd att nämna. Den står för sig i en vas av bergkristall skimrande likt vatten.

Korridoren som leder till det bakre rummet har temat: dygder. Alstren kretsar här kring symboler för kyskhet, blyghet, gudfruktighet kärlek och erotik. Blommor har i konsthistorien tillmätts olika innebörder beroende på motiv, sammanhang och verkets funktioner. Trädgården har mer allmänt liknats vid det himmelska paradiset. Under den så kallade hippie-eran myntades slagordet ”flower power” som uttryck för anti-militarism och kärleksideologi. Även inom den parlamentariska politiken används som bekant blommor som symboler.

Fotokonst och glasinstallation

Till sist vill jag nämna Lena Granefelts enastående fotografier från två skilda herbarier samt Lilla Tabassos vackra glasinstallation. Båda har inspirerats av antikvariska växt- och trädgårdsböcker för att återskapa och avbilda växter men utifrån olika ingångar.

De gamla arken får nytt liv genom Lena Granefelts fotografier där färger, handskrivna texter, papprets mönster och vattenstämplar samt växternas ådringar bildar närmast tredimensionella verk.

Lilla Tabassos glasblomster, med färgade Muranoglas hon har blåst, är placerade för att forma en mini-trädgårdsinstallation med gångar, rabatter och småsten i glas. Hon har till och med tillverkat insekter jag upptäckte bland bladen och på blommorna. Imponerande!

Det finns så mycket mer att beskriva i denna fulländade utställning än vad jag kunnat gå in på här, men det finns gott om tid att utforska den. Jag kan garantera att ingen kommer att bli besviken.

The post Konst och botanik i skön förening first appeared on Opulens.

KONSTTIPS. Anne Edelstam tipsar om en aktuell utställning på Thielska galleriet.

Just nu visas samlingsutställningen “Det är vackrast när det skymmer” (21 september 2024 – 26 januari 2025) på Thielska galleriet i Stockholm.

Titeln på utställningen baseras på Pär Lagerkvists dikt från 1919:

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus

Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån

Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spår

Temat för denna utställning är förändring och den domineras av nordisk symbolism och nationalromantik.

Det är en riktigt fin utställning där dikter kombineras med konstverk. Skymning övergår till gryning, liv till död, dag till natt. Här speglas tidens och naturens kretslopp.

Missa inte denna lilla men utsökta utställning på Thielska galleriet om eller när du är i Stockholm.

The post Konst möter dikt på Thielska galleriet first appeared on Opulens.

RETROSPEKTIV. ”Den här utställningen tar med betraktaren på en resa, i flera avseenden. Här kan vi följa ett konstnärsliv, som inte bara blev långt utan även fyllt av en dynamik och rytmik,” skriver Bo Bjelvehammar om en Staffan Nihlén-retrospektiv på Höörs konsthall.

Höörs Konstförening
ställer ut verk av Staffan Nihlén
Höörs konsthall,
T o m den 16 juni

Staffan Nihlén, född 1929 i Stockholm och 2022 i Ystad, var en svensk skulptör, målare, tecknare och grafiker.

Nu visas en retrospektiv utställning på Höörs konsthall. Det som ställs ut är både akvareller, målningar och skulpturer. Staffan Nihlén var mångsidig, han arbetade allt sedan 1940-talet i skilda genrer allt från grafik till objekt i järn och stål.

Under de senaste åren har hans verk visats i retrospektiva utställningar både på Waldemarsudde och Lunds konsthall.

Den långa raden av utställningar och det stora antalet av offentliga utsmyckningar, visar med tydlighet att han var en av de tongivande konstnärerna i sin generation.

Den här utställningen visar Staffan Nihléns bredd som konstnär och hans sällsynta och stora känslighet för form och rytmik i sitt skapande.

Det finns i alla hans bilder och objekt en särpräglad känsla för ljus och färgvalörer. Allt växlar från en solid robusthet till en flyktig och tillfällig känsla, särskilt i landskapsbilderna.

Det finns även ett skiftesbruk från akvarellens lätthet och knapphet, till stenskulpturernas tyngd och stabilitet.

Staffan Nihlén reste gärna och lät enskilda platser eller ting komma i hans skapande väg. Han gav dem namn med poetisk mättnad och täthet som ”By i skymning” och ”Väg i grönska”. Det var ljuset och dess skiftningar, som avgjorde resultatet och bestämde det slutliga uttrycket. Det var så han fick fram intensiteten och mognaden i bilden eller i objektet.

Det finns i måleriet en utveckling och en märkbar riktningsförskjutning, från en tung kolorit till ett undflyende sökande och ett uppvisande av något ofärdigt, osäkert och oavslutat. Att vara på väg mot… något annat.

Som då jag jämför oljan på pannå ”Interiör med kamin” med de två akvarellerna från 2010-talet – ”By i skymning” och ”Pestum Italien”.

Mycket av detta sentida har säkert tillkommit och fullbordats i ateljén utanför Ystad, i Bleckstorp.

Den här utställningen tar med betraktaren på en resa, i flera avseenden. Här kan vi följa ett konstnärsliv, som inte bara blev långt utan även fyllt av en dynamik och rytmik och ett spännande växelbruk, med spår av det bestående och uttryck, som speglar ögonblick.

The post Dynamik och rytmik i retrospektiv med Staffan Nihlén first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Det upphuggna, moderna livet som sällan sätts på paus får en kropp i Tove Kjellmarks konst,” skriver Henrik Schedin, som sett hennes aktuella utställning i Borås.

Tove Kjellmark
When I Crack I Expand
Borås konstmuseum
Utställningen pågår t o m den 21 april 2024

Sociologen Hartmunt Rosa har kanske inte varit på allas läppar, men har i alla fall refererats till oftare på kultursidorna den senaste tiden. Många känner igen sig i hans teorier om social acceleration, där han menar att vi lever i ett samhälle med så hög hastighet att vi inte hinner med utvecklingen. Konstnären Tove Kjellmark tycks också känna igen sig i detta.

Hennes utställning When I Crack I Expand visas på Borås konstmuseum under våren. Det är en omfattande samling av hennes verk där hästar och kroppar är ett genomgående tema. Det är en enhetlig utställning och en fin ingång till hennes konstnärskap.

”The Vanguard”

Bland det första som möter besökaren är videoverket The Vanguard. En video av en helvit häst inne i en tom industrilokal, en häst tagen från sitt sammanhang. Den ljusa gestalten mot den gråbleka betongen med intensiv blick samt hovarnas eko skapar en drömsk men spänd stämning. Det är kraft och rörelse i verket till skillnad från de skulpturer av fragmentariska hästar som har dekonstrueras till en skör och uppdelad massa som också finns i samma rum. Helhetsintrycket är splittrat på ett intressant vis.

Skeva människogestalter

Hennes människogestalter är också uppdelade likt hästarna. Skulpturen Inside är gjord i vit jesmonite och ihopsatt med metallslag. Den har fått dubbla uppsättningar av vissa kroppsdelar, vilket bildar en skevhet. Har det blivit en glitch i skapelseprocessen? Är det utomjordiskt liv som har försökt efterapa oss från gryniga bilder och hörsägen?

I ett av museets rum finns verket Archeology of the Body från 2018, som består av en mängd ortopediska verktyg prydligt placerade på ett lågt podium. Verktygen är trubbiga och tycks innebära hårdhänt behandling. Min första tanke är att detta inte har något med våra mjuka, mänskliga kroppar att göra, de passar inte ihop.

”When I crack I expand”

Det ger ett våldsamt intryck bredvid utställningens titelverk. Skulpturen When I Crack I Expand är en bronsskulptur av en kvinnokropp stående på händer, men kroppen är krackelerad eller uppbruten enbart sammanhängande av tunna bronsskärvor. Det tunga och hårda materialet ser skört ut.

Det finns också en serie mindre skulpturer som är verkar ha fastnat i en punkt men fortsätter röra på sig. Tänk er en olycka i Snurre Sprätt eller en serie stillbilder av rörelse som är ihopsatta. Gestalten, häst som människa, är i rörelse men är fast i ett bastant material.

Tove Kjellmark gestaltar fint

Vissa verk är något övertydliga, men är fortfarande fint gestaltade. Jag tänker flera gånger att jag har känt mig som skulpturerna när jag går genom museet. Kluvna men ändå i en helhet, fast i marken men ändå på väg ut eller bort. Det är både tryggt, obehagligt och vackert.

Kjellmark fångar något mänskligt, men kanske främst sin samtids kluvna identiteter. Vår omgivning är fylld med budskap som ofta motsäger varandra, och det är inte lätt att finna ett sammanhang där det stringenta består. Materialen är ljusa vilket inger ett lugn, och linjerna är precisa trots att det finns en flyktighet vid en första anblick.

Tidens rasande tempo

Nya trender och nya idéer ersätter varandra i ett rasande tempo utan att reflektion kring den föregående har hunnit landa, samtidigt som det mesta är tillrättalagt och ordnat med en glansig yta. Då känns det ibland som att jaget rör sig framåt samtidigt som att delar av en har fastnat i en annan punkt.

Det upphuggna, moderna livet som sällan sätts på paus får en kropp i Tove Kjellmarks konst. Hennes skulpturer fångar en utsmetad känsla med tydliga konturer, jaget finns på flera ställen samtidigt och är i rörelse vare sig vi vill eller inte.

Det är svårt att hinna med att vara människa när vi är så sköra.

The post Tove Kjellmark speglar en splittrad och accelererande samtid first appeared on Opulens.

DE BRUYCKERE. Maria Johansson har sett Berlinde de Bruyckeres stora utställning på Artipelag och finner starka kopplingar mellan skulpturerna och kroppar med mänskligt liv.

No life lost – Berlinde de Bruyckere

Artipelag
Värmdö
Utställningen pågår t o m 26 maj

Artipelag visar en stor separatutställning med Berlinde de Bruyckere. Det är hennes första stora utställning i Sverige men många minns säkert hennes verk på Venedig Biennalen 2013. Utställningen på Artipelag bär titlen ”No Life Lost” som hänvisar till att även om världen inte är på ett bra ställe just nu så är den ännu inte förlorad.

Döden är påtaglig i de Bruyckeres utställning

Fast döden är så påtaglig att man nästan inbillar sig kunna känna lukten av den i lokalen (kanske sprunget ur att Berlinde de Bruyckeres föräldrar drev ett slakteri) så bär konstverken en intim närhet till naturen, ett framtidshopp och en ömsinthet i hantverket .

Det första verket är en skulptur av en häst som hänger i en hov från en ställning, monterad på ett rostigt metallpodium. Podiet är upphittat i en övergiven industrilokal och ger tillsammans med kroppen ett slående vackert men också brutalt, nästan skoningslöst, första intryck.

I verkligheten dog hästen tragiskt under en operation och de Bruyckere fick tillåtelse att gjuta av kroppen i silikon. Arrangemanget har närmare koppling till stillebenmåleriet än till skulptur.

Referenserna till död, skönhet, förlust och religion kombineras med att hon för hand, med små små stygn, sytt på skinn från olika hästar över hela gjutningen. Att även hovarna är inklädda fungerar förvånande nog som ett statement.

Det signalerar att trots att detta är på riktigt, så är det ändå inte på riktigt. Allt är inte så helt förlorat som man först utmanas att tro.

Starka kopplingar till mänskligt liv

För de Bruyckere är det viktigt att verket springer ur ”the real thing, a real body”. Vad hon än arbetar med så finns det i resultatet starka kopplingar till kroppar med mänskligt liv.

Filtar blir hud och trädstammarna har under ytan ett system av ådror och blodkärl. Hästen verkar inte alls vara en avgjutning, utan full av kött och blod.

Inspiration från måleriet

Här finns också påtagliga kopplingar till måleri. Som skulptör arbetar de Bruyckere med en ovanligt synlig inspiration från måleriet.

I ett av hennes sista verk i utställningen vänder hon sig till ärkeänglarna. För när allt faller samman så vänder du dig inte till människan bredvid dig, menar de Bruyckere, då behöver du en ängel att tala med.

The post Berlinde de Bruyckere ‒ skulptör med inspiration från måleriet first appeared on Opulens.

PARIS. Anne Edelstam har sett en utställning i Paris där kastruller blir konst. Det handlar om den indiske konstnären Subodh Gupta.

Sangam av Subodh Gupta
Le Bon Marché, Paris
Utställningen pågår t o m 19 februari

Den indiske konstnären, Subodh Guptas installationer visas på ett varuhus i Paris. Le Bon Marché – ett varuhus som dock inte är så bon marché, billigt – utmärker sig för sin elegans men även för sina utställningar.

Redan innan man stiger in i varuhuset kan man ta del av de flertalet skyltfönster som dekorerar byggnaden runt hela kvarteret,  och där visas Guptas installationer. Det är olika föremål han hittat på soptippar eller på loppmarknader. I Marcel Duchamps anda omarbetar han dem och ger dem nytt liv i sina installationer.

Sangam – sammanflöde på hindi kallas denna utställning. I tjugo års tid har konstnären samlat på sig både nya och gamla köksredskap från framför allt Indien, där han även har sin ateljé. Hans färgskala går främst i grått: från silvergrått, skinande ljusgrått till dovt mörkgrått (de mest ingrodda kastrullerna).

Bland alla tänkbara parfymer och krämburkar hänger en gigantisk installation med helt nya, skinande rena kastruller. Mitt i detta eleganta varuhus hänger på andra sidan av de glasinlagda rulltrapporna (arkitektoniska konstverk i sig) ett annat konstverk. Men det mest intressanta är en hydda tillverkad av enbart köksattiraljer, svävande mer eller mindre i luften, inhyst i ett vitmålat rum. En vitklädd dam sitter i ett hörn, redo att berätta om Subodh Gupta och hans idéer. Jag är idel öra.

Först går jag dock in i hyddan och betraktar alla upphängda kastruller och stekpannor, nya som väl använda. Tankarna går till alla mödrar, och några fäder, som kärleksfullt har lagat otaliga måltider till sina familjer. I Indien, likt i många andra länder, är det på enkla spritkök i just runda hyddor, ofta i det enda rummet alla delar.

Gupta för betraktaren tillbaka till dessa våra måltider: det universella med matlagning och samling runt ett bord. Symboliken är rik: delaktigheten, samtalen, hunger, opulens, ensamhet också. Mat reflekterar kulturer, traditioner, geografi, kollektiva- och individuella berättelser. Livets bröd och vin.

Gupta är själv intresserad av matlagning och i och med denna utställning delar han med sig några av sina egna recept. I Sverige har ju matlagning blivit väldigt populärt och det går knappt att knäppa på tv:n förrän något matlagningsprogram dyker upp. Köket har återfått sin rätta plats som centrum i vardagslivet.

Nu vet vi också att de gamla, väl använda köksredskapen kan få ett nytt liv i form av en fin skulptur. Så släng inte mormors gamla kastrull!

The post Kastruller som konst first appeared on Opulens.

MEKANISK SKULPTUR. Ett självgående bord som flyr konstpubliken. “Restless” heter en av de mekaniska skulpturer som konstnären Tobias Bradford nu ställer ut på Bonniers konsthall.

När bordet känner av människor i närheten börjar det gå i motsatt riktning. I konsthallens presentation beskrivs det som ett slags revolt mot samhällets ständiga prestationshets. Ett introvert och blygt bord?

– Ja absolut. Jag hade haft en tankebild av en vandrande möbel länge. Att låta maskiner vara asociala, pinsamma eller reagera på fel sätt – det känns lite som en rebellisk handling, som en protest att låta maskinerna göra anspråk på sin egen identitet, säger Tobias Bradford.

TT: Det låter som humoristisk konst?

– Det är dubbelt, många tycker att det är lite obehagligt, vilket är rimligt. Men humorn spelar en stor roll, det är lite absurdistiskt. Jag hoppas på ett slags lågmäld humor.

Redan på Örebro konstskola började Tobias Bradford plocka isär hushållsapparater för att göra om dem till skulpturer. Sedan dess har han tagit en kandidatexamen i fri konst på Goldsmiths i London och även inlett studier på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Provar sig fram

Tvärtemot vad man skulle kunna tro har han ingen teknisk utbildning, varken i mekanik eller programmering. Han provar och frågar sig fram. Även om han inte är särskilt road av just programmering i sig blir den ett sätt att ge skulpturerna mer kaotiska funktioner och rörelser.

TT: Blir maskinerna ett uttryck för det mänskliga?

– Absolut, jag är inte emot maskinsamhället men tycker att själva narrativet om det är ganska ytligt. Jag tänker på idén om att teknologin ska kunna rädda världen, det är en väldigt hoppfull men också ganska orealistisk tanke, säger Tobias Bradford som precis som science fiction-författaren Arthur C Clarke också gör en koppling mellan teknologi och magi.

– Även om mina grejer inte är avancerade alls finns det något med teknologin som kan skapa ett slags intryck av en illusion. Det blir som magi, som att man kan förändra verkligheten.

Tillsammans med Ferdinand Evaldsson är Tobias Bradford årets mottagare av Maria Bonnier Dahlins stiftelses stipendier till unga svenska konstnärer. Deras utställning visas 8 december till 16 januari.

Erika Josefsson/TT

The post Blygt bord vandrar i väg från konstpubliken first appeared on Opulens.

SKULPTURPRIS. En madrass i skumgummi eller djurben upphittade i skogen – av föremål som dessa gör Berit Lindfeldt laddade skulpturer. Efter mer än 40 års konstnärskap hedras hon nu med ett av landets största konstnärspriser.

Moderna museets vänners skulpturpris delas ut vartannat år. Förutom prissumman på 300 000 kronor ingår en utställning på Moderna museet i Stockholm som nu ska visa tio, kanske tolv, av Berit Lindfeldts skulpturer.

– Jag har fått vara ganska sträng, det är verk från de sista 20 åren, berättar Berit Lindfeldt på telefon från ateljén i Göteborg.

Skulpturpriset beskriver hon “som en stor sak”.

– Det betyder jättemycket, det är väldigt ärofyllt och en stor bekräftelse. Det gör att jag känner mig delaktig utifrån mitt eget ensamma och isolerade arbete på ganska osäker mark. Det är fantastiskt att känna att det har ett slags mening för fler, på riktigt.

Berit Lindfeldt, född 1946, har bara de två senaste åren varit ganska flitigt utställd, i höst på Kummelholmens konsthall i Vårberg och i fjol i en större utställning på Konstakademien i Stockholm, dock aldrig tidigare på Moderna museet i Stockholm.

Skulpturprisets jury lyfter fram ett konstnärskap som “övertygar om att konsten och livet hör ihop”. Inte minst hemmets föremål laddas med handens energi och erfarenhet”, framhåller juryn.

Även om Berit Lindfeldt alltid har modellerat i material som lera, cement och brons, inte minst i sina stora offentliga utsmyckningar, använder hon sig också av vardagliga föremål som hon kan hitta på gatan eller i ett soprum. Själva materialet är ofta ingången, hon har sällan några “större planer” förklarar hon.

“På Island”

Arbetssättet inleddes under en vistelse på Island 1996 då hon inte hade tagit med sig något arbetsmaterial.

– Jag hade tänkt att jag skulle vila men det klarade jag inte av – och så hittade jag skräp som jag inte hade sett i Sverige. Jag blev nyfiken, jag plockade med mig saker hem.

Ju mer anspråkslöst material desto bättre. På Moderna museet visas skulpturen “Nattvandring” gjord av en tunn skumgummimadrass. Någon hade kastat en säng och Berit Lindfeldt tog med sig madrassen till ateljén.

– En dag började jag sy i den och letade efter en bra tråd som skulle hålla. Sedan växte det så här, sedan kom titeln. Jag såg att det var något.

“Alltid i ateljén”

Hon går alltid till ateljén berättar hon, men vill ogärna ha ett fast slutdatum för konstverket. Skapandet måste få ta den tid som det behöver.

– Jag stoppar händerna i ett material kan man säga, sedan väntar jag uthålligt på att något ska ske, men inte med armarna i kors. Jag är närvarande och fokuserar mycket när jag jobbar, jag trivs med att vara i den här koncentrationen. Att vara i gång är halva delen, de misslyckade försöken ingår i allt det andra.

The post Hon gör laddad konst av vardagen first appeared on Opulens.

PARIS. Anne Edelstam har sett en aktuell utställning i Paris med skulpturer av Jean-Michel Othoniel som speglar vår tids narcissism.

Jean-Michel Othoniel
Le Théorème de Narcisse
Petit Palais, Paris
28 september 2021 – 2 januari 2022

Jean-Michel Othoniel, känd i Paris för sitt verk vid uppgången av T-banan Palais-Royal, leder oss nu in i Narcissus värld. På Petit Palais, i Paris visas sedan hösten 2021, 70 skulpturer.

Förväntansfullt stiger jag upp för den glasbelagda trappen till Petit Palais. Jean-Michel Othoniel har använt sig av indiskt azurskiftande glas, likt himlen, upplyst av solen, i likhet med den guldfärgade ingången till detta anrika palats omgjort till museum. Representerar det ingången från en värld till en annan, från verkligheten till sagans värld, från denna värld till nästa? Man kan tolka det på flera sätt – en sak är dock säkert: det är magiskt!

Denna soliga höstdag i Paris passar jag på att inleda med en kopp kaffe i museets trädgård där 26 skulpturer är antingen upphängda i träden, likt pärlhalsband skimrande i solljuset, finurligt gömda i trädgården eller placerade i marmorgångarna. Narcissus teorem gör sig påmint. Besökaren kan inte undgå sin egen spegelbild. Det är onekligen passande för vår tid, när stora delar av mänskligheten speglar sig i selfies, bilder som läggs ut webben för allmänt beskådande. Othoniel är med sina spegelskulpturer i takt med sin tid.

Efter att ha gått nerför den vackert smidda trappan inne i museet och tittat upp på hans enorma glaskrona i olika färger, stiger jag in i en mörk grotta. Det är kontrasternas rike. Denna avdelning finner jag än mera spännande.

Konstnären visar här upp resultatet av sitt samarbete med en mexikansk vetenskapsman, Aubin Arroyo. Matematikerns ”vilda knutar” påminner konstnären oss om med sina egna verk med glaskulor. Den enes vetenskapliga resultat blir den andres konstverk. Dessa visar också på människans otroliga komplexitet med en oändlig möjlighet till olika konstellationer. Vi är lika men ändå så olika. Och det är där som det vackra och det mystiska visar sig.

Othoniels glasspeglar, likväl som matematikerns knutar, pekar på den kosmiska oändligheten. Narcissus mytologi får därmed också en annan innebörd, mindre självfixerad. Låt oss i stället för ett osunt navelskådande, förundras över livets magi.

Konst är en reflektion över vår mänsklighet samtidigt som den reflekterar människans oändliga kreativa förmåga. Från glaskonst till matematiska formler är steget kanske inte så långt i alla fall. Eller vad tror ni?

The post Glaskonst och matematiska formler first appeared on Opulens.

RETROSPEKTIVT. En stor utställning med konst av popartisten och Nobelpristagaren Bob Dylan öppnar i Florida senare i år, skriver Page Six. “Bob Dylan: Retrospectrum” ska visa sex decennier av popstjärnans målningar, teckningar och skulpturer. Den har tidigare visats i Shanghai, i en något annorlunda version – och blev där 2019 års mest välbesökta utställning.

Sammanlagt ingår 120 verk. Utställningen öppnar på Patricia & Phillip Frost Art Museum i samband med konstveckan i Miami, och pågår till april nästa år.

Dylan började experimentera med visuell konst tidigt på 1960-talet. På senare tid har hans verk visats upp i bland annat Milano, London och New York.

TT Nyhetsbyrån

The post Stor konstutställning med Bob Dylan first appeared on Opulens.

STIPENDIAT. Två brödrostar som satts ihop och fått titeln “Hjärna”. Konstnären Gabriel Karlssons skulpturer svävar mellan det konkreta och abstrakta.

Nu tilldelas han Fredrik Roos stipendium för arbetet med sina utforskande former som kan ses på Artipelag i Stockholm.

The post Prisbelönta former visas på Artipelag first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Abstrakt möter föreställande i ett större format. Sommaren på Wanås Konst bjuder på rejäla kontraster och storskaliga verk som utmanar både öga och sinne. – En omtumlande upplevelse som ska upplevas i verkligheten, säger parkens konstnärliga ledare Elisabeth Millqvist.

The post Monumentala kontraster samsas när Wanås öppnar first appeared on Opulens.