LYRIK. Inför helgen publicerar vi nyskrivna dikter ur Anna-Karin Åldals aktuella diktsamling ”Ny höst”.

Anna-Karin Åldal bor i byn Klimpfjäll i Kultsjödalen i södra Lappland. Förra året gav hon ut sin första diktsamling Flickan. Vi publicerade fem dikter ur den boken här, i Opulens.

Den sjätte september är det boksläpp för Ådals andra diktsamling Ny höst, som på många sätt är en förlängning av Flickan. De som läst Flickan kommer att känna igen sig i Ny höst som även den innehåller fem teman; Kraften, Skuggor, Ljusnar, Tiden, Vissheten. Texterna visar att det ryms såväl kraft som svaghet i en och samma person. De visar stråk av skuggiga minnen och tankar, samt känslor som varit på irrvägar. Texterna ger vissheten en konkretion och visar att livsförändringar kan vara nödvändiga att genomföra.

CAROLINA THELIN

KRAFTEN

NY HÖST
den lena mjuka
darrar
likt lövet i vinden
ytterst på grenen
färgerna skiftar
darrar
av styrkan
i kraften att hålla
för tyngden
av färgerna
av vinden som för
den lena mjuka
darrar
likt lövet i vinden
ytterst på grenen
klarar
den
vinden nu

SKUGGOR

I NATTEN SVÄVAR RÄDSLOR
i natten
svävar rädslor
hjärtats puls
tyngdlöst
hamrande
i rymdens
svarta hål

i natten
svävar rädslor
längre in
i sfärens
fantasier
stoft
utan grund

i natten
svävar rädslor
som i dagsljus
inte finns
hjärtats puls
lugn och stadig
i vad dagen ger

LJUSNAR

VÄLKOMMEN ÅTER
välkommen åter
du leende varma
har du varit
på vindlande stigar
med smala passager
att ta sig förbi
gjorde leendet stelt

välkommen åter
du leende varma
nu går du på
breddade stigar
med öppna passager
att gå där
gör leendet varmt

TIDEN

VINDEN ÄR TIDEN
en varm vind
for genom kroppen
fyllde hålen
som ekade tomma

en varm vind
for genom kroppen
hålen tätades
utifrån och in

en varm vind
for genom kroppen
värmen spreds
styrkan kom åter

en varm vind
for genom kroppen
vinden är tiden
som inte står stilla
tick
tack
tiden går

VISSHETEN

VISSHETEN LEDER STEGEN
vissheten
leder stegen
på stigar
i de inre rummen
till öppnare platser
vissheten
leder stegen
på stigar
som tidigare skymts
av hinnor med tårar
vissheten
leder stegen
på stigar
i de inre rummen
dit nu solljuset når

The post Littestraden: 5 dikter ur ”Ny höst” av Anna-Karin Åldal first appeared on Opulens.

LYRIK. Efter ett sommaruppehåll är ”Littestraden” tillbaka i Opulens. Vi inleder den nya säsongen med en kvartett dikter av poeten Viktor Hedermo.

Viktor Hedermo är en 36-årig småbarnsfar som livnär sig som studievägledare när han inte skriver poesi. Han är uppvuxen i Vadstena, men numera bosatt i Lindbacka utanför Örebro.  

Dikterna, vi nu är glada över att få presentera, ingår i en diktsamling som mejslats fram under de senaste tre åren. De fyra dikterna kan, enligt Hedermo, betraktas som hommager till några för honom betydande författarskap. Den nyfikne kommer förhoppningsvis kunna lista ut vilken författare respektive dikt han refererar till. Ledtrådarna finns i såväl tematiken som i formen. Hedermo utlovar ett pris till den som först inkommer med fyra korrekta svar. Du kontaktar honom på mailadress viktor.hedermo@hotmail.com.

Den som vill läsa mer av Hedermos dikter hittar tidigare publiceringar i tidskrifterna Ad Lucem och Periferi.

CAROLINA THELIN

… till havet

Jag vill se havet så som du såg det
från berget
med utsikt över fjärden:
besjälade djup till brädden av liv.

Ser vatten mellan kust och horisont
noder av glömska där skeppen förlist
lägg ut från världen.

Nydöpta skepp med kritvita segel
stapplar sig fram över havets trösklar
som om de sneglade akterut
hem mot fjärden.

När skeppsklockan ringer in
förstår jag äntligen vad de blivit
de är katedraler som gått till sjöss
tron som ballast.

Mörkrets omvandling

Jag såg den svarta solen
och elden åt min kropp
ett mättat mörker spred sig
som fyllde mig med hopp.

När själen blivit renad
så kom jag att förstå
jag var det vita ljuset
som delades i två.

Så steg den röda solen
och jag blev åter hel
min strävan blev till formen
utav en röd juvel.

Farmaceuten

Att stå i den svåra begynnelsen
och tro sig blicka ut över slutet
se livets elementära former
gå i strid under tystnadens banér.

hitta de rätta orden…                                                                                 

                               …söka sig bort från orden

Att förvandla gift till läkemedel
befria språket från dess lidande
se nya morfem växa från stammen
att få vila i skuggan av ett ord.

att med tanken döda innebörden
av den verklighet vi har att leva i
en stavelse passerar gränslinjen
miraklet i; att kunna skriva fritt.

Himlens vargar

I ett jaktflygplan utan landningsställ, ännu
ingen tanke på att landa, tämja
molnen och få dem att finnas, just där
var gång motorn skär sig, möta
landskapets blick snett uppifrån, vraket
flyger över provinserna, irrar
som en vilsen trana, binder
molnen med vita streck, flyger
lägre och försvinner, nånstans
i det tysta havet, élan!

The post Littestraden: 4 dikter av Viktor Hedermo first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans Littestraden publicerar vi tre dikter av Emma Virenhag. Temat är vestibulit, en åkomma som främst drabbar unga kvinnor.

The post Littestraden: 3 dikter av Emma Virenhag first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans utgåva av Littestraden publicerar vi två dikter, ur en kommande diktsamling av Per-Erik Cassel.

Per-Erik Cassel bor i Österbybruk och började skriva poesi i juli 2023. Han satt hemma i växthuset med datorn i knät och skrev omkring tjugo korta böner som samtliga började med ”Gud” och slutade med ”Amen”. Efter det fortsatte Cassel att skriva dagligen, ibland rasade det bara ut dikter ur honom men oftast fick han slita med dem. Han var förundrad över att han fortsatte och hela tiden rädd att det bara var en psykos som skulle gå över och att orden till slut skulle sina. Men nu, ett halvår senare, tror Cassel inte det längre, han skriver och kommer att fortsätta skriva.

Under skrivandet har Cassel funderat på offer. Hur man i alla tider, i alla länder och i alla religioner har offrat ‒ människor, djur, drycker, växter och annat ‒ till sina gudar. Om människor som offrar sina medmänniskor och sina fiender. Om det allra yttersta offret, när man offrar sig själv i en sista desperat handling för att få till stånd en förändring. Om fäderna som ville offra sina barn Isak och Jesus. För vad? Och nu då. För vad offras alla dessa tusentals människor?

Nu är vi glada över att få presentera två av Cassels dikter: Vi red ner till Gaza ur den kommande diktsamlingen och Rafah, en helt ny dikt på samma smärtsamma tema. Så här beskriver han tillkomsten av dem: ”Vad gör man med sin känsla av hopplöshet inför det cyniska skådespel som försiggår framför ens ögon och den likgiltighet med vilken världssamfundet och vårt eget lands ledare låter bli att hantera det? Man skriver om det!”

De kursiva bönerna i slutet på andra dikten är delar av en judisk, en kristen och en muslimsk bön.

CAROLINA THELIN

Vi red ner till Gaza

Vi packade ihop och red ner till Gaza City
där lämnade vi våra saker;
recepten till de små turkiska efterrätterna
våra kläder och psalmböckerna
skjutvapnen och allt vi inte längre ägde
blockflöjten, färgpennorna.

Vi lämnade allt vid hästarna
och gick ner till stranden
där fäste vi våra kroppar i betongfundamenten
stadigt fastgjutna i jorden.

Bomber kreverade överallt omkring oss
och staden förvandlades snabbt till ruiner
men solen gick ner i havet varje kväll
precis som den alltid gjort.

Vi hade kommit till det tredje templets förgård
platsen där man bereder offren
i början sjöng vi sånger om Isak och Jesus
men senare låg vi bara tysta och betraktade havet.
Det sista jag minns är att du frågade något om hästarna
du tänkte på hästarna!

Rafah

Men redan innan röken har skingrats
och dammet lagt sig som en svepning över de döda
dyker det upp nya barn som från ingenstans
och efter en stund sätter de igång att sjunga
alla våra gamla sånger
för vi hade aldrig lärt oss någonting
hur skulle vi kunna lära oss
vi hade aldrig något val
vi är ju människor
så vi sjunger
ända till slutet
medan granaterna regnar överallt omkring oss
må han som stiftar frid i sina höjder låta frid råda över oss och över hela israel
herre jesus kristus guds son förbarma dig över oss
i guds, den nåderikes, den barmhärtiges namn
allāh vare lovad och prisad.
Amen.

The post Littestraden: 2 dikter av Per-Erik Cassel first appeared on Opulens.

LYRIK. Bengt Eriksson har Nike Markelius diktbok ”En bro av sorg”. Han konstaterar att hennes ord både drabbar och är starkt berörande.

En bro av sorg av Nike Markelius
Ordfront

”Till minne av min mor Katrin” läser jag på försättsbladet. Då har jag redan tidigare, på baksidan av omslaget, läst att ”En bro av sorg” är en bok som Nike Markelius skrev efter att hennes mor gick bort 2021 ”utan att vi hunnit försonas medan hon ännu var i livet”. Det är en bok om hennes ”personliga sorgeprocess” men som hon hoppas också ”ska kunna hjälpa andra att finna frid och bygga broar till försoning i sorgen efter en nära persons bortgång”.

Mellan nödvändighet och poesi

Men behövs denna handledning? Som om ”En bro av sorg” är sakprosa – en fackbok. Ja, det kanske den är? Fast det står ju ”Dikter” på omslaget. Eller snävar baksidestexten in och begränsar förståelsen av boken, så att dikterna blir en- snarare än mångtydiga? Eller åtminstone så att läsningen styrs åt ett (enda) håll…

På en skala – eller, för att ta titelordet som exempel, på en bro eller, för den delen, i ett långt brev – mellan nödvändigt och poesi.

Var befinner sig de dikter som Nike Markelius formulerat och samlat i boken ”En bro av sorg”? Svar (ja, mitt personliga svar, min upplevelse): Orden drabbar.

Hennes ord känns så nödvändiga att de nog inte ens kan beskrivas så. Orden mer än känns. De är. Orden är och var mer än nödvändiga. Självklara, de givna, exakta, just så. De kunde inte bli på något annat sätt, inte formuleras annorlunda.

Ibland kommer några mer poetiska rader – som ”kröp ihop i hans famn / och försvann”, ”bara svart / och sen intet”, ”in i det sista / sa nej, nej, nej”, ”ser livet / fräsa undan” och ”dina fotsulor med markens märken”. Men oftast vardagligt, enkelt, rakt – som i prosa, ja, som i sakprosa, men placerade på boksidan som en dikt med ojämna högermarginaler.

Självbiografiska minnen

Som en dagbok utan syfte (först) att bli publicerad: ett måste. Berättelser eller en sammanhängande berättelse. Rätt ut formulerade minnen, tankar, känslor. Självbiografiska minnen, rätt ur kroppen och livet eller liven. Till exempel, på bokens första sida, en dikt som inleds med orden ”Vi sprang”…

”jag var alltid rädd för döden
och för dig
men du var aldrig rädd för avgrunderna
som öppnade sig mellan våra själar
du dök rakt in i dem
jag tror ändå att du ville leva
men inte alla vet hur en gör”

Förlust och försoning

Boken har två avdelningar: ”Förlusten” (den första och längre avdelningen) och ”Försoning” (kortare). Varje dikt har egentligen ingen titel utan börjar bara med de bägge inledande orden, satta i något större grad och kursiverade. Det är som tilltalet i ett brev och jag märker alltmer att det också är så jag läser boken, inte som dikter utan brev, adresserade till mamman och dottern själv – och till mig.

Privat men allmängiltigt

Inte med ordvalen men till innehållet skriver/diktar Nike Markelius så personligt att det blir privat och därmed allmänt, privat för varje läsare. Så som det alltför allmänt skrivna kan rikta sig till ingen och det privata till vemsomhelst. Det behöver inte vara Nikes sorg, förlust och försoning utan din och min och allas.

Det måste inte vara så starkt och evigt heller, så livsevigt, ända intill döden, som mellan Nike och hennes mor / modern och dottern, utan en tagg räcker, också en liten, en längtan efter något som inte blev, inte fungerade, som försvann så att vi inte nådde varandra genom generationerna; från barn till förälder, från förälder till barn.

Har inte alla upplevt det? Upplever inte alla det? ”Det är”, börjar en annan dikt…

”som en dröm
begravningen
sången ur min strupe
de tröga tårarna
musiken i kapellet
alla släktingar
vid mitt bord
efteråt
tårtorna och kaffet
samtalen utan dig
gemenskapen för en kort stund
familjen som kom
och glimrade till
och gick
en outhärdlig men vacker dröm
rusade förbi
likt en vind i natten
och nu
är jag kvar
med famnen full av sorg
av längtan efter försoning”

Mellan sorg och försoning

Noterat och rapporterat, sakligt. Med känslorna under och bakom orden, långt under, för att hålla dem borta och tillbaka, där djupt under. Och just därför sipprande upp till och genom ytan, genom sakligheten. Mellan sorg och försoning, från sorg till försoning; försoning och sorg. Proportioner som ändras, ordning som förbyts.

Känslan av tröst. Ja, också denna min tröst. När jag läser, det är vad jag får, vad jag läser och känner. Det kan vara trösterikt för alla, tror jag, som behöver och det behöver väl alla. Jag avslutar mot slutet, mitt i försoningen mellan dotter och mor. Dikten börjar ”Rösten ur”…

”jorden
är utan rädsla
jag lägger örat mot marken
hör dig
viska”

Nike och Katrin

På omslaget till ”En bro av sorg” och även inuti boken finns teckningar som Katrin Markelius har gjort. Nog föreställer omslagets tuschteckning – en något större och dominerande person och en något mindre, bakom och vid sidan om, bägge med mycket tusch men ändå diffusa, inför varandra, sig själva och betraktaren – nog föreställer de mor och dotter? Katrin och Nike. Nike och Katrin.

The post En bro mellan sorg och försoning first appeared on Opulens.