ESSÄ. Mathias Jansson reflekterar över vad som gör att skrivmaskinen framstår som ett mer levande redskap än de datorer som de flesta av oss använder idag.

Författarens intima förhållande till sin skrivmaskin är något som David Cronenberg lyfter fram i filmen Naked Lunch. Filmen bygger på William S Burroughs roman med samma namn från 1959. I filmen får vi följa den drogberoende författaren William Lee, som efter att ha råkat döda sin fru tar jobb som agent och flyr med sin nyinköpta skrivmaskin av märket Clark Nova. Medan han sitter och skriver sina rapporter under inflytande av olika droger, vaknar skrivmaskinen till liv och förvandlas till en stor insekt som börjar prata med honom.

Det utvecklas ett intimt, nästan sexuellt förhållande mellan Lee och skrivmaskinen. Skrivmaskinen ber Lee att smeka den, gnida in droger i olika öppningar och att trycka hårdare på tangenterna. Lee träffar senare i filmen Tom Frost, som också är författare, och ber att få låna hem och prova hans skrivmaskin av märket Martinelli. Hemma hos Lee uppstår ett våldsamt slagsmål mellan de två skrivmaskinerna och Clark Nova dödar Martinelli. Scenen kan tolkas som en duell mellan två olika sätt att skriva. Vid ett senare tillfälle är Lee hemma hos Tom Frost och förför hans fru medan hon skriver på sin arabiska Mujahideen-skrivmaskin. Under akten förvandlas skrivmaskinen till ett köttigt sköte och hela skrivprocessen blir som ett samlag. Tänk dig filmen Ghost (1990) med scenen där Patrick Swayze sensuellt sitter och drejar lera med Demi Moore, men mycket mer explicit i sin symbolik.

William S Burroughs skrev Naked Lunch under en tid när det stod en skrivmaskin på varje författares skrivbord. Det finns så gott som en egen fotogenre där kända författare poserar framför sina skrivmaskiner med en cigarett i mungipan. Skrivmaskinen uppfanns i slutet av 1800-talet och invaderade under 1900-taket varje kontor, tidningsredaktion och författares hem. På 1970– och 80-talet blev skrivmaskinen elektrifierad, och på 1990-talet hann tekniken ifatt den. De flesta hamnade på skroten när datorerna digitaliserade vår textproduktion.

Det är något speciellt med en skrivmaskin. En dator är bara en opersonlig grå burk på skrivbordet. En skrivmaskin däremot, känns lite mer personlig och unik och precis som en hund säger valet av skrivmaskin något om dess ägare. En snabb googling på kända författares skrivmaskiner versus kända författares datorer visar att ingen bryr sig om vilken dator en författare använder sig av, däremot är deras skrivmaskiner legendariska. Hemingway skrev bland annat på en Corona No. 3 och 4, Agatha Christie på en Remington Home Portable No. 2, Orson Welles och William S Burroughs skrev båda på en Underwood.

Förr fanns det också människor som tålmodigt knackade tecken efter tecken på sin skrivmaskin för att bygga upp porträtt och andra bilder på pappret. Flora F F Stacey anses vara den första skrivmaskinskonstnären när hon 1898 skapade en bild av en fjäril med hjälp av sin skrivmaskin. Skrivmaskinskonsten utvecklades med tiden och blev allt mer avancerad och experimentell. Poeter använde skrivmaskinen för att skapa visuell och konkret poesi, som till exempel den svenska poeten Bengt Emil Johnsons diktsamling Essäer om bror Barsk och andra dikter, som består av sida efter sidor av ett kaotiskt virrvarr av tecken och ord skrivna på en skrivmaskin.

Ja, det finns fortfarande personer som än idag skapar den här typen av skrivmaskinskonst, som den brittiska skrivmaskinskonstnären James Cook , som knackar fram porträtt och bilder av byggnader för hand. Men det finns säkert också en app som vi andra, som saknar Cooks tålamod, kan använda för att förvandla ett foto till en skrivmaskinsbild att sedan kan printa ut på vår laserskrivare i retrostil.

Det finns också en annan form av skrivmaskinskonst. Väldigt många skrivmaskiner kasserades som sagt när vi gick över till datorer. Dessa kan man återvinna och skapa nya konstverk av. En av konstnärerna som ägnat sig åt det är Jeremy Mayer som bygger symmetriska skulpturer av gamla skrivmaskinsdelar. Mayer har sagt att han vill få sina skulpturer att se levande ut, så det är inte konstigt att man tänker på insekter när man ser hans skrivmaskinsskulpturer. Typarmarna liknar insekternas spröt, käftar och ben. Det finns ett avlägset släktskap mellan Mayers rena, vackra stålskulpturer och Cronenbergs köttiga, slemmiga skrivmaskiner i Naked Lunch.

Trots att vi idag har allehanda digitala hjälpmedel att skriva med, så finns det fortfarande något fascinerande med skrivmaskiner. Kanske för att de är mer levande än en dator? Att vi kan se hur mekaniken fungerar och typerna rör sig och texten skapas direkt på pappret. Skrivmaskinen gör skrivandet mer konkret än när man skriver på en dator. När vi använder en mekanisk skrivmaskin ser vi på pappret spåren av själva skrivprocessens våndor med alla ändringar och felstavningar. Men personligen skulle jag inte för en stund vilja byta min laptop mot en skrivmaskin, inte ens om den kunde prata.

The post Den levande skrivmaskinen first appeared on Opulens.

KÅSERI. På Påskafton fyllde jag 64 år. Inte en alldeles överväldigande händelse, men dock en tidsmarkör. Dessutom är det så, att jag idag kan överblicka åtminstone något av den icke-digitala textkulturens utveckling. Detta är intressant.

Bara för några år sedan såg jag mig själv som relativt ung, och hade exempelvis anekdoter att berätta för de yngre i släkten, vari snarast min norska farmor intog en central roll. Född i Kristiania 1883, död i mitt hus 1983. Hon var med om hur det elektriska ljuset kom till Kristiania, hur Oslo fick telefoner och hur skrivmaskinen blev var rik mans och kvinnas egendom. Farmor Gerttie upplevde alltså utvecklingen från gasljus till månfärden sommaren 1969 – och mer. Fantastiskt!

Men nu sitter alltså jag här. En akademiker som, likt alla i min generation, fått uppleva färden från blålila spritstenciler (med viss specifik lukt) över skrivmaskiner och Tipp-Ex. Och nu – sedan omkring 1988 (jo, rätt tidigt) – en PC hemma. Cirka 30 år framför datorn alltså, varav nästan hela tiden mer eller mindre engagerad i litterärt och filosofiskt inspirerade fora. Vad känner och tycker jag om detta?

Låt mig mycket kort säga några ord om den synnerligen fascinerande nigeriansk-amerikanske multiprofessorn Walter J. Ong och hans för mig mest betydelsefulla bok Muntlig och skriftlig litteratur. Ett: såväl Bibeln som Homeros verk – exempelvis – bär spår av en i tiden näraliggande muntlig tradition. Detta kan noteras i Homeros skeppsskataloger liksom i Bibelns släktregister. Upprepningen var alltså ett arv från minnesteknikerna i den muntliga kulturen. Två: tre analfabeter och tre Oxforddocenter fick i uppgift att välja bort ett föremål bland följande: en yxa, en hammare, en stock och en kniv. Alla tre docenterna, även jag, valde bort stocken, alla tre analfabeterna valde bort hammaren (liksom min fru). Vad säger detta? Att vi moderna, västerländska akademiker (och andra) automatiskt tänker i kategorier (verktyg) medan tydligen ”urbefolkningar” automatiskt tänker i termer av omedelbar nytta (kanot).

Så sitter jag här och klipper och klistrar. varför heter det så, frågade en av mina gymnasieelever häromåret  Därför, sa jag den gamle, för att vi under många år rent konkret just klippte och klistrade. Men jag sitter alltså också här sedan drygt två decennier och skriver på någon av mina datorer cirka 10 timmar om dygnet. Hur upplever då jag – och troligen många med mig – denna digitala revolution?

För egen del är jag något kluven. Exempelvis skriver jag oftast – speciellt när det gäller längre texter – först för hand och därefter skissartat i något textprogram. Att jag skriver för hand har att göra med att det åtminstone för mig är lättare att förena tanke och uttryck genom en simpel penna, när jag skall vara skarp, medan det – naturligtvis – är mycket lättare att redigera digitalt. Likafullt: jag har fortfarande inte samma taktila känsla inför flimrande elektroniska ord som inför ord skrivna med kulspetspenna. Hur då med det orala? Ja, personligen är jag även på denna punkt gammaldags: ett möte mellan människor, ansikte mot ansikte, är fortfarande överlägset alla andra möten. Telefonen är här ett mellanting, som jag mycket sällan sysslar med. Lika lite som jag ägnar mig åt ”chattande”.

Poesin intar en särställning i detta sammanhang. Poesin är som bäst även ”mystisk” och direkt – som den abstrakta konsten vilken mer talar direkt till hjärtat jämfört med den figurativa. Poesin i digital form upplever jag som något mindre levande än den i analog form. Estradpoesin har, däremot, återupprättat den orala tätheten. Vid de tillfällen jag själv uppträtt på scen har jag upplevt en starkare kontakt med publikum än jag någonsin annars gör eller gjort. Intressant.

Dagens digitala medielandskap skiljer sig för övrigt markant från gårdagens textbaserade analogier. Mest på gott, enligt min personliga mening. Alltfler skribenter – i de mest skilda genrer – har till exempel fått möjlighet att uttrycka sig, på ett sätt som de tidigare aldrig kunnat. Alltfler författare, även etablerade, ger ut böcker och annat på egna förlag. Paradoxen, som jag ser den, är konflikten mellan integritet och totalt utlämnande. En annan negativ erfarenhet, tycker jag, är att alltför många människor har för lite tålamod att verkligen ta till sig mer omfattande och djuplodande budskap. Ja, detta är det största problemet. Om vi exempelvis tittar på sajten Poeter.se, som har en helt formidabel potential, så är utrymmet för ett längre och mer seriöst tankeutbyte uppenbarligen mycket begränsat. Detta är också huvudorsaken till att jag själv i praktiken slutat att vara där. Under några år skrev jag till exempel mycket omfattande – och konstruktiv – kritik till olika texter, medan jag själv (som också var relativt produktiv på egen hand) mer än ofta fick kommentarer av typen ”schyst”, ”bra” ”gillar”. Tyvärr tycker jag att tendensen är densamma på Facebook.

Alltså. Var ändar detta? Eller vad kan vi se fram emot, alternativt göra? Jag föreslår att vi tar detta medium på större allvar och blir mer reciproka samt använder oss av den oerhörda maktpotential som lurar runt hörnet. Lätt sagt. Jo, men någonstans skall vi ju börja. Hursomhelst har (åtminstone den teoretiska) möjligheten för ökat utbyte människor emellan drastiskt ökat i och med internet. Idag har vi chansen att gå på tvärs mot en del av det kulturella etablissemang vars ståndpunkter vi kanske inte alltid delar. Vi kan vara hur experimentella som helst. Vi kan rentav bli obscena. Låt oss bli det!

Det finns en rad korsvisa kopplingar på nätet. Låt oss lyfta fram dem. Det finns en mängd subversiv konst och litteratur som samhället behöver för att förbli levande. Jag själv är idag en människa som inte bara sitter i en akademisk bubbla, utan också, åtminstone i rännilar, förmår kommunicera med mångdubbelt fler än jag tidigare kunde. Min sista uppmaning är: låt oss hålla detta levande, låt oss bli alltmer tvärs, låt oss skriva och sjunga och måla makten i ansiktet.

The post Min väg från den orala till den digitala kulturen first appeared on Opulens.