ROMAN. Carina Rydbergs nya roman ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur. Det skriver Elisabeth Brännström.

Norfolk Falls av Carina Rydberg
Albert Bonniers förlag

När Carina Rydbergs bok ”Vitt slödder” gavs ut 2022 som avslutande del i en självbiografisk trilogi, (den föregicks av skandalsuccén ”Den högsta kasten” 1997 och ”Djävulsformeln” 2000,) hade hon under ett antal år i stort sett varit försvunnen från den svenska litteraturscenen. Ingenting nytt hade publicerats efter skräckromanen ”Den som vässar vargars tänder” 2006, en stark berättelse indränkt i besatthet, våld och sexualitet om tvillingarna Jannis och Sonia och deras lust att hämnas sin barndom. Den romanen beskrevs av ett flertal kritiker som en raffinerad studie i ondska.

Carina Rydbergs återkomst till fiktionen

När Carina Rydberg nu med romanen ”Norfolk Falls” återvänder till att skriva ren fiktion är det återigen skräckgenren hon väljer. Denna gång utspelar sig dock inte handlingen i nutid, utan i stället har Carina Rydberg valt att placera sina långt ifrån moraliskt perfekta romanfigurer på ett brittiskt gods under det sena artonhundratalet.

Det rör sig om den viktorianska era som präglades starkt av tron på det övernaturliga och, trots att den ofta förknippas med prydhet, ett starkt intresse för såväl sund som osund sexualitet.

Ondskan ett underliggande tema

Ondskan är ett underliggande tema som finns med i alla Carina Rydbergs böcker. Det temat återkommer med råge i ”Norfolk Falls” där bokens relativt unga ”hjältinna”, den inte speciellt godhjärtade Irene Bear, har fått anställning som sällskapsdam åt Emma Bloomsworth, en betydligt äldre överklassdam hon aldrig tidigare träffat.

Irene som önskar fly ifrån, och helst glömma bort, ett illdåd som hon begått i det förflutna ser anställningen som en chans att börja om på nytt. Men snart nog upptäcker Irene att huset i Norfolk Falls på många sätt känns inpyrt av en ondska som är betydligt mer kvävande än den som omgivit henne under hennes barndom och uppväxt.

Hon förstår också inom kort att hon inte behövs som sällskapsdam till Emma. Snarare behandlas hon som en väntad och omtyckt gäst, till sin ”arbetsgivare” som också bjudit in tre personer med tvivelaktiga bakgrunder till Norfolk Falls. Catherine, en yngre kvinna som spenderat mycket tid i Paris, Leslie, en vacker yngre man som Emma blir smått förälskad i, och den mystiske Joseph Sommer, som skrämmer upp Catherine så pass mycket att hon varnar för att han besitter djävulska krafter.

En roman i romanen

Första kvällen får Irene även en roman som hon uppmuntras att läsa, boken är skriven av en ung man, George Kemp, och även om hon initialt känner av ett motstånd mot boken och dess innehåll, fascineras hon snart av berättelsen som börjar löpa parallellt med händelser på godset. Bokens innehåll ruskar om henne och väcker upp vissa sedan länge gömda känslor hon placerat längst bak i sitt minne.

Minnet är för övrigt ett problem för alla huvudfigurerna på Norfolk Falls. Det är en gemensam nämnare för Catherine, Leslie, Sommer och Irene Bear att de inte kan minnas vissa delar av sin bakgrund, som till exempel illdåd de alla begått i det förflutna eller viktiga detaljer från barndom och uppväxt.

Under tiden på Norfolk Falls kommer dock minnena att återerövras genom bekännelser de alla mer eller mindre tvingas delge varandra och det blir mer och mer tydligt att varje person döljer en djup kloak under den välpolerade ytan och de fina maneren. Det är nämligen inte småsaker det handlar om.

De väluppfostrade människorna i Emma Bloomsworths salong har alla varit involverade i allsköns vidrigheter, alltifrån pedofili och flera andra sexuella perversioner till stöld, våld och mord.

Gotisk känsla i Carina Rydbergs roman

Det vilar en gotisk känsla över den här romanen som med sin otäckt krypande, instängda, grymt obehagliga stämning ibland påminner om ETA Hoffmans eller Edgar Allan Poes skräckberättelser och tidvis om Shirley Jacksons två romaner ”Hemsökelsen på Hill House” och ”Vi har alltid bott på slottet”.

Vardagen på godset fungerar bra på ytan, man äter, dricker, umgås och konverserar till att börja med vänskapligt, men när sprickor visar sig i fasaderna blir stämningen allt sämre. Alla involverade har ljugit och den utåt sett ärevördiga och väluppfostrade lilla krets Emma Bloomsworth har samlat runt sig är på djupet inget annat än en samling mördare, våldsverkare och sexualförbrytare.

”Norfolk Falls” är en ganska märklig, stundtals svårförståelig men fängslande roman som täcker flera av de teman som Carina Rydberg ägnat sig åt att utforska under sin långa författarkarriär: ondska, barndomstrauman, besatthet, sexualitet och moraliskt förfall.

Allt är inbäddat i en atmosfär av en alltmer förlamande fasa och av en växande paranoia som påkallar kraftfulla fysiska och psykiska reaktioner från huvudfigurerna.

Romanen, som Jessica Gedin i Babel redan har hunnit med att likna vid amoralisk romance eller en de Sade-dagdröm, är ingenting för de pryda eller harhjärtade och den inger inte mycket hopp om mänskligheten. Men ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur.

The post Carina Rydbergs nya roman övertygar starkt first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst ”Tre varv motsols” av Per Faxneld. Hon konstaterar att det är en välskriven och berikande historisk spänningsroman om svartkonst, folktro och inre smärta.

Tre varv motsols av Per Faxneld
Albert Bonniers förlag

Författaren Per Faxneld (född 1978), som har rötter i Jämtland, är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola och även specialist på ockulta läror.

Faxneld har flera fackböcker bakom sig, debuten kom 2006 med monografin ”Mörkrets Apostlar: satanism i äldre tid” och därefter följde ett antal böcker. 2014 kom en doktorsavhandling inom samma område som utgavs på nytt av New Oxford Press 2017 och 2020 debuterade Faxneld även skönlitterärt med den fint bemötta novellsamlingen ”Offerträd” där fyrtiofyra korta skräcknoveller har jämtländsk folklore som gemensam nämnare.

”Tre varv motsols” är Per Faxnelds första roman och den skäms inte för sig. Boken, som kan räknas in i genren historiska romaner, har även starka drag av klassisk skräcklitteratur.

Handlingen är baserad i en vardagsnära miljö men snart förvandlas allt till ett alltmer skräckfyllt scenario.

I augusti 1929 är den trettiosjuåriga Edda Erlenstam, huvudpersonen i ”Tre varv motsols”, på väg från Uppsala till Jämtland utrustad med revolver, primuskök och cykel, en stor bunt pengar och några sidor utrivna ur en gammal bok.

Edda har fått ett udda uppdrag som gör henne både exalterad och revanschlysten och hon är helt övertygad om att hon ganska snart kommer att vara tillbaka på sitt arbete på Landsmålsarkivet i Uppsala med något speciellt som kommer att ge hennes karriär ett stort lyft. Hon är, som tur är, ännu inte medveten om att hon är på väg att hamna i en minst sagt livsfarlig, svårtydd och ytterst svårhanterlig situation.

Några dagar innan Edda hals över huvud ger sig av till Östersund har hon nämligen fått ett brev i posten till Landsmålsarkivet där hon arbetar med att samla in folksägner. Brevet innehåller några sidor ur en gammal svartkonstbok från sextonhundratalet som avsändaren påstår har tillhört den ökände prästen Herr Ola (1575-1656) verksam uppe i byarna Trång och Offerdal i Jämtland.

Svartkonst och folktro

Berättelser om Herr Ola i Trång och hans samröre med oknytt sitter djupt inrotad i traktens folktro och berättelserna om hans nära bindning till vittror, ett slags underjordiskt småfolk, lever fortfarande kvar i trakten.

Utöver svartkonstboken, en helt ny och unik upptäckt som kan ge Edda det hon behöver för att främja sin karriär, finns det mycket att hämta uppe i Jämtland och det officiella uppdraget hon tilldelats av sin chef blir att samla in gamla sägner, medan inköpet av Herr Olas bok än så länge ska hållas hemligt.

När Edda anländer får hon dock till sin förskräckelse höra att bonden Fryksell som skickat brevet har förolyckats för bara några dagar sedan och så gott som ingen säger sig veta något om svartkonstboken. Hon fortsätter trots allt att leta då det framkommer antydningar om att boken har delats upp och att delarna kan finnas gömda på olika platser.

I svindlande fart trampar hon runt i bygden på sin cykel och listar sig in i de bondkök och kyrkor där man har många gamla historier att förtälja om Herr Olas oheliga förbindelse med vittrorna, en så kallad ”döingflöjt” gjord av uppgrävna människoben som kan kontrollera väder och vind, och mycket annat som kan vara henne till nytta i jakten på den försvunna dyrgripen.

Edda som är tuff på ytan men öm i själen skär sig själv för att få lugn i kroppen. Därtill har hon stora sömnproblem och tar därför starka mediciner. För henne blir resan således en berg-och-dalbana genom himmel och helvete.

Speciellt illa blir det när hon förstår att någon ända från första början varit henne på spåren och att personen i fråga inte skyr några som helst medel för att kunna lägga vantarna på den unika svartkonstboken. Den obehagliga känslan späs på av att Edda överallt tycker sig se små vittror, människoliknande varelser som sällan har någon god intention. Dessutom drömmer hon skrämmande, verklighetsnära mardrömmar om nätterna. Kan det bero på medicinerna hon tar, eller har hon kommit nära en annan värld fylld av oknytt, svartkonster och våld?

Medan Edda kämpar på uppe i Jämtland är läkaren Jonas, Eddas stora kärlek, kvar i Uppsala där han umgås med en underlig figur som även han intresserar sig för folktro och det ockulta. Denne, Sebastian Sorgenfrei, har starka bindningar till Tyskland dit han åker för att fäktas och skaffa sig mensurärr samt umgås med män som Eugen Grosche ockultist och grundare av den magiska ordern Fraternitas Saturni och arkitekten, konstnären och ockultisten Albin Grau. När Sebastian plötsligt försvinner från sin arbetsplats förstår Jonas att han kanske aldrig har lärt känna sin vän ordentligt och ett sökande som ska leda även Jonas bort från tryggheten i Uppsala tar fart.

Faxneld skriver lättsamt men med djup

Tonen i den här romanen är bedrägligt lättsam med inslag av ironi och humor. Det lättsamma övergår dock i allvar när de gamla sägnerna om Herr Ola och andra ålderdomliga skrönor flätas in i texten genom de berättelser Edda får sig till livs i de detaljerat beskrivna bondköken.

Det hör till saken att flera av bokens huvudfigurer funnits i det verkliga livet. Herr Ola, en mytomspunnen, lärd präst som studerat i Wittenberg och som påstods ha haft kontakt med både småväsen och ännu mörkare krafter, ligger begravd på Alsens kyrkogård. Edda uppvisar många gemensamma drag med folkminnesforskaren Ella Odstedt (1892-1967) som sommaren1929 även hon utförde fältarbete i Jämtland.

Tyskarna Grosche (1888-1964) och Grau (1884-1971) och Sebastian Sorgefreis läromästare den schweiziske läkaren, mystikern och alkemisten Paracelsus (1493-1541) som det hänvisas till här och där har även de funnits i verkligheten.

I sitt efterod förklarar Per Faxneld dock att läsaren trots alla likheter, och de är rätt så många, först och främst ska betrakta huvudpersonerna som fiktiva romanfigurer. Berättelsen är ju ändå till allra största delen spunnen ur hans egen fantasi.

Faxnelds text är som sagt lättillgänglig men döljer oanade djup. Den läsare som intresserar sig för eller vill lära sig lite mer om exempelvis folktro, mysticism, ockultism och esoterism vinner också mycket på att googla på några av de verklighetsbaserade namnen. Det finns många kaninhål i den här texten med gångar som kan leda en uppmärksam, vetgirig läsare vidare, kanske i all oändlighet om man vill det, till nya kunskaper, nya intressen eller annorlunda perspektiv.

”Tre varv motsols” är sammanfattningsvis en mycket spännande och berikande roman där berättelsen balanserar på en spänd lina mellan det världsliga och det övernaturliga.

The post Stark roman av Faxneld om ockultism och smärta first appeared on Opulens.

NOVELLER. Bora Chung är en av stjärnorna i den koreanska litteraturvågen. Henrik Schedin har med stor behållning läst hennes novellsamling ”Förbannad kanin”.

Förbannad kanin av Bora Chung
Översättare: Anders Karlsson & Okkyoung Park
Bokförlaget Tranan

Koreansk kultur har fått ett uppsving i västvärlden de senaste åren. Ingen har väl missat ”Squid Game” eller att det numera finns ett starkt intresse för K-pop även i Europa. Han Kang fick Nobelpriset i litteratur och flera koreanska författare har blivit översatta till svenska. Senast i raden av översättningar är novellsamlingen ”Förbannad kanin” av Bora Chung. En samling som blivit nominerad till både Booker International Prize och National Book Award.

Bora Chung rör sig mellan genrer

Novellerna rör sig mellan skräck, science-fiction och magisk realism. Novellen som gett samlingen sitt namn handlar om en kaninlampa med en förbannelse som sänker ett stort företag. Andra innehåller spöken eller en varelse som kommer upp ur toaletten och tar över en kvinnas kropp.

En novell är en suggestiv fantasy-berättelse där en ung man flyr från ett monster, men i stället blir tillfångatagen av en man som tvingar honom att slåss i underhållningssyfte. När han flyr från sin nya förtryckare, försöker han rädda människorna från monstret vilket får förödande konsekvenser.

För övrigt utspelar sig novellerna i en koreansk samhällskontext i närtid med inslag av övernaturliga aspekter eller föreställda tekniska möjligheter. Makt och begär är återkommande tematik i samlingen, och våra drifters mörka sida släpps fram och behandlas i det öppna.

Paralleller mellan Bora Chung och Izumi Suzuki

Det påminner om den japanska science-fictionförfattaren Izumi Suzuki, som också skrev noveller där gränsen mellan verklighet och sci-fi-inslag var hårfin. Suzuki skrev också med en dystopisk uppgivenhet inför ett samhälle som hade behandlat henne styvmoderligt. Likt hos Chung finns här ingen frälsning från samhällets tyngd. Detta är ett framträdande drag i båda författarskapen.

Smidig översättning

Chung använder sig av ett direkt språk utan onödiga liknelser, här i smidig översättning av Anders Karlsson och Okkyoung Park. Det ger novellerna ett högt tempo och en prägel av uppriktighet. Chung försöker inte dölja något för läsaren. Tyvärr innebär det också att vissa av novellerna blir något ointressanta, då de förlitar sig alltför mycket på de oväntade inslagen för att ge berättelsen särdrag eller skapa stämning. Alltså är samlingen något ojämn, men i de texter där handlingen har ett starkt driv framåt blir det intressant och infallsrikt.

Bora Chungs samhällskritik

Sydkoreas sociala och ekonomiska förhållanden förändrades snabbt i slutet av 1900-talet men de ekonomiska ojämlikheterna är fortfarande stora mellan vissa grupper. I synnerhet kvinnor och äldre lever under sämre ekonomiska förhållanden.

De ekonomiska ojämlikheterna är ett återkommande tema i koreansk populärkultur, ovannämnda ”Squid Game” skapad av Hwang Dong-hyuk och Oscars-vinnaren ”Parasit” i regi av Bong Joon-ho är tydliga exempel.

Flera av karaktärerna i ”Förbannad Kanin” har skulder som behöver betalas av i ett hårt och oförlåtande ekonomiskt klimat. Dock tillåter novellerna ett visst hopp i dystopin, då det går att söka tröst i oväntade platser eller tillgångar. Även i de fall där det inte går att undkomma spöken och det förflutna är det möjligt att finna en gemenskap.

Chung erbjuder ingen direkt lösning utan använder sina genrers alla fantasifulla verktyg för att, med lätt hand, bemöta universellt igenkännbara missförhållanden. Hon lyfter helt enkelt fram orättvisorna i ljuset, i väntan på att tiden ska bli mogen för att tillintetgöra dem med verklighetens medel.

The post Bora Chung – skräck, sci-fi och magisk realism first appeared on Opulens.

PROSA. ”Det är en liten, glänsande men läskig pärla, som bara innehåller 118 sidor, men dessa är väldigt väl utnyttjade.” Så lyder Thomas Almqvists omdöme om ”Carcoma” av Layla Martínez.

Carcoma av Layla Martínez
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus

Layla Martínez föddes 1987 i Madrid, där hon verkar som författare, översättare och krönikör i El Salto och Última Hora. Hon driver också förlaget Antipersona. ”Carcoma” är hennes debutroman och med den förnyar hon den gotiska romanen i den spanska litteraturen. Hon visar på historiska oförrätter och socialt förtryck, när hon skriver om generationer av patriarkala monster och onda krafter. Hon ger en skoningslös bild av hur de spanska klasskillnaderna lever kvar hos dagens unga vuxna.

Carcoma är det spanska ordet för trämask, som är en insektslarv som gräver och borrar trä. Ordet används bildligt för att beskriva ett långvarigt bekymmer, som plågar den drabbade.

I ett hus på den spanska landsbygden, där en mormor och hennes dotterdotter bor, skakar väggarna och slår luckorna, när de onda andarna inte görs till viljes. De båda kvinnorna är offer för patriarkala oförrätter, diktaturers våld och fattigdom.

Mormor tillbringar sina dagar vid den ständigt puttrande grytan, talar med helgonen och håller skuggornas illvillighet på distans. ”Carcoma” är en roman om vrede och hämnd. Det går inte att skilja de döda från de levande. I Martínez värld är de magiska krafterna och andarnas värld en betydelsefull och självklar del av verkligheten. Det som händer i romanen är bortom sans och förnuft.

Huset som de båda kvinnorna bor i är hemsökt och utsatt för en förbannelse. Deras liv i nuet är ett inre kaos, som innehåller både sorg, vanmakt, skräck och ångest.

Martínez gestaltar skickligt lidande och smärta

Martínez gestaltar ondskan och äcklet inför tillvaron på ett så pass konkret sätt, att det nästan går att ta på. Berättelsen kan ibland verka lite rörig, lite undanglidande eller till och med abstrakt. Dotterdottern hatar civilgardister, präster och tjallare, som hon vill ge igen för alla oförrätter. Hon arbetar som piga åt den rika familjen Jarabo och har gjort det i tio år, från det hon var nio till det hon var nitton.

Perspektiven skiftar

Perspektivet växlar mellan mormodern och dotterdottern, vilket driver upp romanens berättartempo. Martínez är väldigt duktig på att gestalta det outsägliga lidandet och den skärande smärtan. Här finns hela tiden en obehaglig glidning från brutal realism till grotesk fantastik, som känns ytterst obehaglig. Här finns också en omisskännligt oroande underton.

Martínez har skrivit en mörk historia

Martínez skriver både inträngande och påträngande, men här finns inte ett spår av sentimentalitet. Hon skriver personligt, uppkäftigt och lite lagom provokativt. ”Carcoma” är en ytterst mörk historia, där Martínez inte ger oss mycket hopp som människor. Det är en liten, glänsande men läskig pärla, som bara innehåller 118 sidor, men dessa är väldigt väl utnyttjade.

The post ”Carcoma” av Layla Martínez är en glänsande men läskig pärla first appeared on Opulens.

ROMAN. Bo Bjelvehammar, som läst den aktuella boken “Ö” konstaterar att Sara Bergmark Elfgren, med skärpa och konkretion, skrivit en mångbottnad roman. ”Hon har ett vackert språk med talande bilder och lockar med en lyrisk ton,” skriver Bjelvehammar.

Ö av Sara Bergmark Elfgren
Albert Bonniers förlag

Sara Bergmark Elfgren är en mångsidig författare som skriver både för barn och unga, liksom för vuxna. Hon skriver även för scen, tv och film. Hennes nya bok ”Ö” är en utpräglad vuxenbok med en thrillernerv.

Det rör sig om en roman där hon visar en god litterär mognad och framför en berättelse med en rörelse från det äkta till det fiktiva och öppet fantasifulla. Hon har ett vackert språk med talande bilder och lockar med en lyrisk ton.

I romanens nav finns två kvinnor, som är halvsyskon, Mirjam och Nia. Mellan dem finns över tiden ett nät av relationer, som stundtals är vackra, stundtals bräckligt sköra och rent av fasansfulla. Men de två finns genomgående berättelsen igenom nära varandra.

Mirjam håller på att läka såren efter en smärtsam separation; Juan, hennes exman, träffar en annan och bryter upp för att leva med henne. Då dyker Nia upp, hon bjuder in Mirjam till sitt 40-årsfirande. Allt ska ske på deras barndoms paradisö, Tallholmen.

Det är första gången på ett år, som de får kontakt med varandra. Och Mirjam har en klar avsikt och en plan. Att befria Nia från mannen i hennes liv, Konrad. Denne är en man med en fet plånbok men är en pina för Nia. Det är nämligen så att han både plågar henne psykiskt och misshandlar henne fysiskt.  

Det är en mångbottnad roman om saknad, svek och förlorad kärlek, det som förväntas hända, händer inte.

Sara Bergmark Elfgren skriver både med skärpa och konkretion och allt slutar med en strid på liv och död. Hatet regerar i slutet och allt drivs till sin spets.

The post Mångbottnad roman med lyrisk ton och thrillernerv first appeared on Opulens.

SKRÄCK. E F Bensons ”Mannen som gick för långt” är utmärkt läsning för den som vill skrämma upp sig hemma i soffvärmen i vintermörkret, skriver Elisabeth Brännström som också ger en kortare introduktion till  författarskapet. 

Mannen som gick för långt av E F Benson
Förord: Sten Wistrand
Översättare: Veronica Sandström
Hastur Förlag

Den brittiske arkeologen och författaren Edward Fredric (E F) Benson föddes 1867 på privatskolan Wellington College i Berkshire som femte barn till skolans rektor Edward White Benson och hans fru Mary. Benson växte upp i en både begåvad och uppåtsträvande familj, hans far hade varit så pass respekterad inom The Church of England att han utnämndes till Ärkebiskop av Canterbury 1883,  hans syster Margaret var amatör-egyptolog och skribent och bröderna, Arthur och Robert, var båda poeter och författare.

Arthur skrev bland annat texten till Land of Hope and Glory och Robert, som konverterade till katolicismen och blev vigd till präst inom katolska kyrkan, var en aktiv författare som skrev i alla möjliga genrer: alltifrån religiös litteratur, samtida skönlitteratur, barnböcker och dramatik till skräckhistorier och science fiction.

Succédebut

E F Benson hade alltså en hel del att brås på och man får nog säga att han levde upp till förväntningarna. Debuten med romanen Dodo 1893 blev en stor succé; bokens tema om en ytlig, socitetsflicka, troligtvis baserad på tidens ”it”-girl Margot Asquith, som gifter sig för pengar och social status men får ångra sig emotionellt, ansågs både roande, skarp och kontroversiell och den unge E.F Benson hamnade högt upp på försäljningslistorna.

Även de två uppföljarna, Dodo, the second (1914) och Dodo Wonders (1921) som båda utspelar sig inom Londons dåvarande innekretsar, gjorde intryck på både läsare och kritiker, men Bensons mest kända böcker, serien om de två uttråkade överklassfruarna Mapp och Lucia (1922-1939), som ägnar all sin tid till att bråka om vem som ska vara högsta hönset i hieriarkin inom de lite finare kretsarna i en lantlig, snobbig socitetsmiljö, anses tillhöra Storbritanniens mest hållbara humoristiska klassiker.

Böckerna har flera gånger getts ut i nytryck efter E F. Bensons död 1940 och två miniserier baserade på tre av romanerna har också spelats in så sent som 1985 och 2014, med kända skådespelare i huvudrollerna.

Spök- och skräckhistorier

Utöver att skriva humoristiska berättelser i överklassmiljö, ägnade sig Benson, precis som sin bror Robert, åt att skriva i flera olika litterära genrer och ett av de ämnesområden som intresserade och roade honom mest var det övernaturliga. Under sina mest kreativa år skrev han ett stort antal spök-och-skräckhistorier, en bra inkomstkälla då ett stort antal viktorianer intresserade sig för spöken och övernaturliga fenomen som en motreaktion till det vetenskapliga synsätt som dominerade i Europa.

Det var både lukrativt och modernt att skriva om ”things that go bump in the night”, alltså sådant som framkallade rysningar hos den ganska stora läsekrets som ägnade sig åt att läsa kuslig litteratur vid brasan om kvällarna när skuggorna började lura i hörnen och Bensons berättelser tillhörde definitivt de bättre inom genren.  

Mannen som gick för långt

Sten Wistrand skriver i sitt förord till Mannen som gick för långt, en liten volym innehållande tre av Bensons spök-och-skräcknoveller som nyligen getts ut på Hastur Förlag, att Benson verkade ha bestämt sig för att försöka återförtrolla en värld som avförtrollats genom tidens vurm för vetenskap och modern teknik. Han ville också, påstod han lite skämtsamt, göra sitt bästa för att ”inge läsaren en del angenäma farhågor” och om man ska döma efter de noveller som ingår i den här samlingen lyckades han utmärkt med att infria sina egna förhoppningar.  

I själva titelnovellen Mannen som gick för långt; en berättelse baserad på myten om den grekiske bockguden Pan, ett motsägelsefullt, opålitligt väsen som ofta dök upp i litteraturen och konsten under 1800-talet, möter vi en konstnär som i sin iver att ta till sig allt det okomplicerade och goda han anser att man kan finna ute i det fria, ger sig för långt in i naturens grymma egentliga centrum, där han till sist går under när han, alltför oreserverat, försöker närma sig Pan under sina ensamma vandringar i New Forest.

Novellen visar tydligt Bensons förmåga att skildra den brittiska landsbygden som både idyllisk och farofylld och hans sätt att föra fram konsekvenserna av den drabbade konstnärens naiva inställning till den förtrollade värld han söker efter känns till sist inte enbart skrämmande, utan också lite krasst lärorik.

“Busschauffören”

De övriga två novellerna täcker två andra populära områden inom 1800-talets skräckgenre och båda är, precis som Benson ju hoppats på, genuint obehagliga. Den inledande berättelsen Busschauffören, utspelar sig i smogen och gasljusens London och innehåller mycket av den rekvisita en klassisk spökhistoria behöver ha för att få läsaren att rysa av skräckblandad förtjusning: en likvagn på en mörk dimmig gata när klockan visar midnatt, en kusk som erbjuder det unga manliga berättarjaget sin sista kvarvarande plats, klockor som plötsligt ändrar tid och en avslutning som konfunderar och leder till frågor om tidsuppfattning och över-lappande dimensioner.

Busschaffören är den enda riktigt klassiska spökhistorien i samlingen och även den enda av novellerna som utspelar sig i London.

Rummet i tornet

I den avslutande berättelsen av de tre, Rummet i tornet, förflyttas läsaren återigen ut på landsbygden. Berättarjaget, är en ung man som länge plågats av otäcka drömmar om ett hus på landet, där han under besök hos en före detta skolkamrat, måste umgås med vännens obehagliga familj. Kvällarna avslutas alltid med att den unge mannen erbjuds att sova i ett rum i tornet, men som tur är vaknar han alltid innan han tagit de sista stegen uppför trappan och han ser därför aldrig rummet förrän han en dag bjuds ut till landet av en annan gammal bekant.

Huset dit han kommer är detsamma som i drömmen, men människorna är vänliga och normala och stämningen är på topp fram till att berättarjaget till sin stora fasa erbjuds ett rum i tornet som visar sig innehålla vidrigheter som varken läsaren eller han själv kunnat föreställa sig.

Utmärkt läsning i vintermörkret

Berättelsen kretsar kring drömmar och odöda, två ämnen som också intresserade den del av allmänheten som ägnade sig åt att läsa om det övernaturliga. Det är både ruskigt och makabert med en krypande stämning som blir alltmer kvävande och klaustrofobisk under händelsernas gång.

Allt sammantaget utgör de här tre novellerna utmärkt läsning för den som vill skrämma upp sig hemma i soffvärmen i vintermörkret. Det är fråga om genuint kuslig, ruggig brittisk skräcklitteratur med stor spännvidd av en författare som verkligen kunde sina saker.

The post Utmärkt läsning för skräckfantaster first appeared on Opulens.

ROMAN. ”När det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer,” skriver Anna Remmets som läst den aktuella romanen ”Underlandet”.

Underlandet av Hanna Nordenhök
Norstedts

En möjlig beskrivning av Hanna Nordenhöks nya roman är att den handlar om människor som utför uppseendeväckande bedrägerier och inte är vad de utger sig för att vara. En vuxen, hemlös, kvinna låtsas att hon är ett barn för att kunna ta sig in i välbeställda människors hus och bygga relationer med deras barn. En journalist röner stora framgångar genom hjärtslitande reportage om flyktingbarn och våldtagna kvinnor. Texter som visar sig vara uppdiktade. En rik affärsman och familjefar konsumerar barnporr.

Allt detta låter som den typ av snaskiga och medialt gångbara historier som skulle göra sig perfekta som Netflixdokumentärer. Författaren lägger själv en metakommentar om detta i en av sina romanpersoners mun:

”/…/de där saftiga historierna i nyhetsflödet som varenda människa älskade att förfasa sig över och som alltid blev de största snackisarna: berättelser om bedrägerier och fusk, om falska identiteter och uppenbart skyldiga brottsförnekare.”

En sådan beskrivning skrapar dock bara på ytan. Förvisso blir det någon gång nästan så simpelt och sensationellt som det först kan låta. Som i en av de kortare ”fallbeskrivningar” som finns insprängda mellan romanens huvudhistorier som handlar om hur liket efter en kvinna som är skönhetsopererad till oigenkännlighet tas omhand. Poängen här tycks vara den sedvanliga och lättplockade: att den som genomgår omfattande kosmetiska operationer på sätt och vis ”luras” och döljer sitt ”sanna” ansikte under.

Men till och med i denna lilla kortnovell finns det element av skräck som utmärkte den förra romanen Caesaria från 2020. Nordenhök lånar friskt från olika skräcktroper utan att försöka dölja det. Den vuxna kvinnan i ett barns förklädnad känns igen både från en skräcknovell av Daphne du Maurier (som även filmatiserats) och den betydligt nyare skräckfilmen The Orphan. Hon får sin skrämmande framtoning av den skevhet som uppstår när någonting befinner sig på gränsen och inte går att placera. Och romanens kanske starkaste berättelse, den om hemmafrun som upptäcker sin mans pedofili har starka drag av det som av litteraturteoretiker har benämnts female gothic, vilket innebär att det gotiska används för att gestalta kvinnlig instängdhet och utsatthet. Den har till och med den gotiskt klingande titeln ”Huset på slätten”.

Nordenhök underkastar samtidigt dessa grepp en språklig behandling med en ganska lågmäld prosa som gör att de ofta framstår som ännu kusligare än datoranimationerna i renodlade skräckfilmer.

Mycket av det som skapar romanens laddning är känslan av att något är mycket mer grundläggande fel än bara att människor luras. Vad är det till exempel med flickan i en av kortnovellerna som fejkar diverse skadade kroppsdelar, men som beskrivs med ord hämtade från djurriket, med ödlelika drag och dessutom med ogenomträngliga bevekelsegrunder? Såsom ofta är fallet med lyckad skräck uppstår det skrämmande i osäkerheten:

”Framifrån var hon egentligen ganska söt, det ödlelika försvann nästan helt när man såg henne på det sättet och hon liknade med ens en helt vanlig flicka/…/” (Mina kursiveringar.)

Fast när det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer. Eller kanske snarare den skam som dessa markörer är laddade med.

Huvudpersonerna i både titelberättelsen ”Underlandet” och i ”Huset på slätten” kommer från fattiga, i det ena fallet också ett trasigt, hem. Båda deras mödrar beskrivs med olika små attribut och gester vilka symboliserar en värld som de två romanpersonerna till varje pris vill ta sig bort från. Kosta vad det kosta vill, om det så innebär att leva tillsammans med en sexualförbrytare eller att nästan bokstavligt gå över en kollegas lik. Det är i sin precisa gestaltning av detta som Nordenhök är som bäst och kanske också då hennes roman blir som allra mest skrämmande.

The post Lågmäld, men kuslig, roman om bedragare first appeared on Opulens.

SKRÄCK. “Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare,” skriver Lis Lovén.

Mardrömmar av Guy de Maupassant
Översättare: Hillevi Norburg, som också har skrivit förord, noter och kommentarer till utgåvan.
Hastur förlag

Varför läser man skräck? Jag tror att jag delvis har ett svar. Jag tror att vi oftast vill avkoda ondskan. Vi vill förstå den för att ge den tecken och symboler som vi kan härbärgera. Men kan vi till fullo förstå det hemska? Förstå fasan, skräcken i dess hela vidd?

Jag läser alltså just nu Guy de Maupassants skräcknoveller. ”Mardrömmar” heter boken, utgiven på Hastur förlag.

Ja, dessa noveller handlar om märkliga händelser, spökhistorier, skräck och allsköns hemskheter. Jag vill inte avslöja handlingarna i novellerna. Det vore att förstöra nöjet för alla som tänkt läsa boken. Men först vill jag nämna översättaren.

Hillevi Norburg har satt sig in i den franska kulturen, det är min övertygelse. Och eftersom Maupassant var den franska novellkonstens fader så har hon sannolikt djupdykt in i det franska språkets vedermödor.

Boken andas något franskt, något rent, stilistiskt och klartänkt trots sitt ämne. Men så är jag hängiven beundrare av allt som låter och känns som stilens säkerhet. Trots ämnet sa jag. För skräck tänker jag mig är svårt att avhandla inom litteraturens domäner.

Hur ska man skriva för att det inte ska bli banalt? Skriva så att inte ondskan blir en litterär kliché? Men nu är skräck inget jag har läst in mig särskilt väl på. Så rädd blir jag inte. Jag skälver inte. Så jag kan inte riktigt redogöra för hur man ska läsa för att känna hur ondskan kryper inpå kroppen.

Kanske är det för att Guy de Maupassant har en galen insikt om hur man avkodar det farliga? Han blev ju själv galen. Och är det när man gjort ondskan till ett teckensystem som man själv kan möta den börda som plågar människan, och ständigt har plågat henne?

Vi tycks fortfarande bli rädda för spöken, eftersom allt från den andra sidan inte kan avlockas sin mystik. Döden kan vi ju knappast bemästra. Jo, i litteraturen förstås. Så? Teckensystemet blir konst, litteratur, film, spökhistorier.

Som jag sa. Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare.

Hur undersöker man något i människans natur, till exempel det i oss som dras mot det otäcka? Genom litteratur förstås, genom att sitta säkert i läsfåtöljen. Och här är Guy de Maupassant säker på sin konst. Som konst betraktad. Man anar i berättelserna en kommande galenskap. Det är kusligt i sig.

The post Klassisk novellkonst av Guy de Maupassant first appeared on Opulens.

PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige som Lovecraftreferenserna i Anders Fagers senaste skräckalster.

Bläckfisken och den japanske sjömannen av Anders Fager
Eloso Förlag AB

Anders Fager har tidigare skrivit ett antal skräckromaner där han använder sig av H P Lovecrafts Cthulhu mytologi, men även “För Gudinnan” som utspelar sig i rollspelet Kults gnostiskgotiska universum. Fager var aktiv i den svenska rollspelsmiljön under tidigt 80-tal då han bland annat skrev äventyret “Spindelkonungens pyramid” för “Drakar och demoner”.

H P Lovecraft var en pulpförfattare i 1920-talets USA som blivit allt mer känd sedan sin död. Numera kan man läsa artiklar om honom på landets kultursidor och hans ateistiska mytologi bestående av kosmiska entiteter är välkänd. Lovecrafts monster hör inte hemma i någon metafysisk uppdelning mellan gott och ont utan är egentligen främmande varelser som agerar utifrån egna intressen och drifter. Då och då råkar människor komma i deras väg. Något som sällan för något gott med sig.

“Bläckfisken och den japanske sjömannen” är en samling berättelser som utspelar sig i 1920-talets Lund. Jag kommer att tänka på rollspelet Call of Cthulhu och vurmen för 20-talet som lätt kan uppstå under spel. Jag minns spelledare som la sig vinn om att gestalta tidsanda och miljöer så att man inte bara mötte kosmiska fasor utan även kände sig förflyttad till en annan tid. Fager gör något liknande i “Bläckfisken…”. Jag tycker särskilt om hans dialoger som känns gammaldags och ändå flyter på bra.

Fager odlar för övrigt en egen version av Ellroys telegramstil med korta meningar. De olika berättelserna är fristående men griper in i varandra på ett sätt som ger en upplevelse inte bara av en berättelse som rör sig mot ett crescendo utan också gör att man lär känna Fagers mystiska Lund från olika vinklar.

Varje berättelse kan sägas vara en ring på vattnet som gradvis fördjupar läsarens nedsänkning i miljön. Man får del av så skiftande perspektiv som en landsfiskals spaningsarbete, en kvinnas erotiska äventyr eller en person som sitter på ett kontor på Klostergatan och frågar de som kommer dit om det lägsta eller uslaste besökarna gjort.

Ibland får man veta mycket om någon person, ibland mindre, men varje personskildring vidgar förståelsen av Fagers mystiska Lund.

Det mystiska förekommer ofta i ögonvrån och i antydningar men blir tydligare och tydligare ju längre in i berättelsen man kommer.

I en konversation får vi höra historien om två systrar som återkom från långa resor och ofta hördes sjunga “Närmare Gud till dig”. Just “Närmare Gud till dig” återkommer under berättelsens gång och blir en kontrast till de allt märkligare händelserna som läsaren får ta del av. Även om systrarna försvinner ur skeendet har de satt i gång någonting som sedan gradvis blottas för läsaren i de efterföljande historierna.

Det är på många sätt en behaglig utflykt till ett förgånget Sverige. Universitetsstudenter lär känna igen Lundamiljön, liksom andra kan nicka igenkännande åt Lovecraftreferenserna. Det finns något humoristiskt i stilen och man flyter lätt genom berättelserna. Innan man vet ordet av är boken slut.

The post Skräck med bra flyt first appeared on Opulens.

SKRÄCKLITTERATUR. Slapak har skrivit en behagligt obehaglig novellsamling som överraskar, skriver Pål Eggert efter att ha läst Nattskräck.

Nattskräck av Rikard Slapak
Swedish Zombie

Rikard Slapak har doktorerat i rymdfysik, men i novellsamlingen Nattskräck lämnar han sina huvudpersoner ensamma under rymder där mörkret är mer än frånvaron av ljus och fysikens lagar kompletteras med en kosmisk juridik av annat slag.

Den akuta ensamheten fångas väl i den här meningen: “Sedan bestod deras värld enbart av ljud. Ljuden av tysta, tysta andetag och blodet som skenade i öronen.” Meningen beskriver någon som är utlämnad till sin hörsel, och de förnimmelser hen upplever har mest med hen själv att göra. Det visar på en väsentlig ingrediens i skräckens häxbrygd, nämligen upplevelsen av förlorad överblick. 

Slapak skriver ofta om förhållandevis vanliga människor som kastas in i ovanliga situationer där de förlorar all överblick och kontrollen över tillvaron glider ur händerna. Varifrån kommer alla sniglarna? Varför rör maskar vid min tunga när jag hånglar med min make? Varför kommer det ut ett monster ur garderoben?

Det är frågor som egentligen inte riktigt får några svar utan personerna som konfronteras med sniglar, maskar eller garderobsmonster försöker hantera sina problem så gott de kan trots knapphändig information. Ibland hanterar de dem väldigt dåligt. 

Skräckgenren uppmuntrar till slut som i många andra sammanhang anses som dåliga. Det kan till exempel röra sig om att ondska ger belöning i slutändan, en fara man trodde sig ha besegrat kommer tillbaka och är starkare än någonsin, en ansträngning visade sig vara helt förgäves osv.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Slapak bjuder på varierande slut i sina noveller, till och med ett par som är lyckliga eller gripande. På så sätt kan läsaren aldrig veta säkert vad som väntar när en novell går mot sin ände. Någon form av oförutsägbarhet är en annan viktig ingrediens i skräck.

Slapak varierar psykologisk skräck med mer kroppslig sådan. Han väjer inte för något vilket följande mening är ett fint exempel på: “Britta fick en bild i huvudet där högen med sniglar ersattes med nakna människokroppar. Som åt och hade sex. Ett hav av kroppsdelar, blod och andra kroppsvätskor.”

Slapak har skrivit en behagligt obehaglig novellsamling som överraskar.

The post Skräcknoveller som överraskar first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Pål Eggert har läst Bödeln i Malmö av Henrik Möller. “Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven”, skriver Eggert.

Bödeln i Malmö av Henrik Möller
Vertigo förlag

Henrik Möller har tidigare gjort ett stort antal Youtubefilmer som skildrar ett Malmö/Skåne befolkat av groteska människor. Romanen “Bödeln i Malmö” är på många sätt en fortsättning av den stil han utvecklat i sina filmer. Filmerna har titlar som “Spritfesten”, “Fassan ska förklara” eller “Syndabocken”. Det finns direkta kopplingar mellan filmerna och romanen, såsom “Bödelen i Teckomatorp” och “Radoos tempel”. Youtubeklippen följer samma format: ett antal stillbilder ackompanjerade av en berättarröst som talar en bred malmöitiska som närmast krystas fram. Berättelserna karakteriseras av en extremt grovkornig humor och personernas som skildras har öknamn som KukAbdi, Dampröven, Johnny Samhall eller Horan. Filmerna försiggår i ett våldsamt Malmö, gärna på Dalaplan, där alla är pundare, lågbegåvade, känslomässiga analfabeter som aldrig ställer fram något annat än HB-dunkar när det dukas för fest.

Romanen Bödeln i Malmö börjar 1712 med att läsaren får bekanta sig med Malmös beryktade bödel och nattamannen Per. Möller hoppar raskt fram till modern tid och Lille-Per som bor tillsammans med sin far Nicko som kallas för “Bödeln på Dalaplan”. Nicko var en gång i tiden en rånare och indrivare men är numera bara är ett heroinberoende vrak: “Ovårdat skägg, skitiga strumpor, utslitna gamla kalsonger och bar överkropp täckt av brännmärken och tjocka ärr. Den en gång vältränade kroppen var nu en utmärglad skugga av sitt forna jag. Han såg ut som en grotesk mumie med sin askgrå skrynkliga hy.” Lille-Per är en utsatt figur som ingen har något gott att säga om. Det är ett genomgående drag hos Möllers personer att de är sorgliga existenser – i den mån de inte är direkt motbjudande.

Ett märkligt himlafenomen har gjort att Malmö kokar av hetta, men det är bara början. Snart träder de fruktansvärda skinnmaskerna ut ur skuggorna för att mörda och äta människor. Ett drama som påbörjades 1712 ska få sin upplösning.

Centrum för handlingen är de “mest depraverade vägarna i Malmö: Nobelvägen, Ystadvägen, Trelleborgsvägen, Södra förstadsgatan och två andra ännu mindre minnesvärda gator som sammanstrålade och tycktes gråta ur sig all sin sorg och förtvivlan mitt på den stora tomma ytan av stekhet asfalt.”

Möller fokuserar på förfallet, förstorar det och låter det tränga ut allt annat. Det här är inte det Malmö där Turning Torso tornar upp sig vid sandsträndernas ände. Istället sänker Möller blicken och stannar vid “ett slitet, grått betonghöghus med trasiga sopsäckar framför. Flugor surrade och utsvultna råttor indränkta i smutsig matolja tvingade i sig det stinkande innehållet som flödade ut ur säckarna.”

I likhet med Youtubefilmerna har flera av människorna märkliga öknamn. Lille-Per trakasseras t ex  av Den bleke, Skitteflabben och Piggsvinet. Läsaren får möta ett myller av märkliga existenser; en sanerare som låtsas vara något slags präst, en nättrollande narcissist som utger sig för att vara Lucifer, en lustmördare och en Linnéa som tillsammans med några kamrater utför en magisk ritual i Pildammsparken för att rädda världen undan undergången: “Ritualen hade börjat. De snurrade runt så att de stod med ryggarna mot varandra i en cirkel runt gropen innan de böjde sig framåt och gick baklänges tills deras hälar möttes. Gropens insida var täckt av aluminiumfolie och när de nu samtidigt kissade ner i gropen med månen lysande precis ovanför, var det nästan som om det slog gnistor från en svets. Det sprutade och stänkte åt alla håll, blandades och rann ner för varandras ben. Jag har fått dem att pissa i ett hål i parken för att rädda världen. Detta här är för bra för att vara sant”, tänkte Linnea och njöt.”

Inte ens de som säger sig vilja rädda världen gör det annat än för att få lura sina kompisar att begå pinsamheter. Kanske är det lika bra att den inte räddas?

Möllers roman är inte någon tegelsten som Ajvide-Lindqvists eller Mats Strandbergs böcker utan en kortroman. Han odlar också en mer grotesk och bisarr stil än de flesta andra skräckförfattare. Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven.

The post Mer bisarr än flertalet skräckförfattare first appeared on Opulens.

ROMAN. Det här är en roman utan övernaturliga inslag. Är det då en skräckroman? Det kan man nog säga. Skildringen av den extatiska atmosfären förmedlar en närmast översinnlig stämning som paradoxalt växer ur en extremt kroppslig erfarenhet, skriver Pål Eggert.

Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna av Hanns Heinz Ewers
Översättare: Heidi Havervik
Förord: Elisabeth Brännström
Hastur Förlag

Hastur är ett litet förlag som specialiserat sig på att översätta och ge ut gammal skräck som annars skulle bli bortglömd. Trollkarlens lärling – eller Djävulsjägarna är skriven av Hanns Heinz Ewers.

Den här romanen utspelar sig i en alpby i Italien. Äventyraren Frank Braun kommer dit och finner att det pågår en extatisk, religiös väckelse där. Braun framstår som en kluven person. Han är å ena sidan lockad av bybornas tro och beklagar att han inte kan omfatta den, å den andra börjar han manipulera byborna. Det visar sig emellertid att väckelserörelsen är för svår för honom att sufflera och manipulatören får finna sig i att bli utspelad och reduceras till en åskådare.

Jag har många gånger tänkt att martyrlegender och kristen blodsmystik innehåller många av de element som karakteriserar en bra skräckhistoria. Religion sysslar med de yttersta frågorna och varje berättelse om tro ställer på så sätt saker på sin spets. I det här fallet mångfaldigas spetsen i de frommas gissel när de tuktar varandra.

“Trollkarlens lärling” visar varför skillnaden mellan kropps- och psykologisk skräck många gånger är ointressant. Frank Brauns känslor av tvivel, längtan och arrogans är centrala för romanen och likaså det sociala spelet kring helgonet Teresa och hennes profet. Samtidigt förstärks de psykologiska aspekterna av blodet, gisslandet och den extatiska utövningen av kristendom som alltmer tar form under romanens gång.

Gränserna för hur de troendes kroppar ska marteras pressas av helgonet Teresa. Vid ett tillfälle utropar hon “Låt barnen komma till mig!” i Jesu efterföljd och även barnen blir inbegripna i hennes Teresas blodiga religionsutövning. “Frank Braun såg hur hon lyfte gisslet och kysste det lidelsefullt. Barnen kröp ihop och försökte skrikande fly sin väg, men hon skred rakryggat fram till dem med sina nakna fötter badande i blod. Han såg hur hon grep tag i ett av de små barnen, såg hur hon tryckte läpparna mot de blodiga ränderna som hennes hand hade åstadkommit.”

Det här är en roman utan övernaturliga inslag. Är det då en skräckroman? Det kan man nog säga. Skildringen av den extatiska atmosfären förmedlar en närmast översinnlig stämning som paradoxalt växer ur en extremt kroppslig erfarenhet. Romanen skildrar också det förskräckliga i form av manipulation, religiös fanatism och något som närmast påminner om masspsykos.

Många skräckromaner är tjocka buntar av habilt skriven, men inte särskilt uppseendeväckande, bruksprosa. Så är inte fallet med Ewers. Här får man njuta av formuleringsglädje och en egensinnig, uppskruvad språkdräkt som passar romanens stämning.

Frank Braun är en ovanligt intressant huvudperson som många gånger förefaller osympatisk och samtidigt djupt mänsklig i hur han växlar mellan sin övertro på sig själv och insikten om att situationen alltmer glider honom ur händerna.

The post Skräck utan övernaturliga inslag first appeared on Opulens.