BIOAKTUELLT. Trots sina brister är filmen ett litet steg framåt för svensk skräck, skriver Charlotte Wiberg som sett den bioaktuella ”Canceled” i regi av Oskar Mellander.

The post ”Canceled” är ett litet steg framåt för svensk skräckfilm first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Pål Eggert har läst Bödeln i Malmö av Henrik Möller. “Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven”, skriver Eggert.

Bödeln i Malmö av Henrik Möller
Vertigo förlag

Henrik Möller har tidigare gjort ett stort antal Youtubefilmer som skildrar ett Malmö/Skåne befolkat av groteska människor. Romanen “Bödeln i Malmö” är på många sätt en fortsättning av den stil han utvecklat i sina filmer. Filmerna har titlar som “Spritfesten”, “Fassan ska förklara” eller “Syndabocken”. Det finns direkta kopplingar mellan filmerna och romanen, såsom “Bödelen i Teckomatorp” och “Radoos tempel”. Youtubeklippen följer samma format: ett antal stillbilder ackompanjerade av en berättarröst som talar en bred malmöitiska som närmast krystas fram. Berättelserna karakteriseras av en extremt grovkornig humor och personernas som skildras har öknamn som KukAbdi, Dampröven, Johnny Samhall eller Horan. Filmerna försiggår i ett våldsamt Malmö, gärna på Dalaplan, där alla är pundare, lågbegåvade, känslomässiga analfabeter som aldrig ställer fram något annat än HB-dunkar när det dukas för fest.

Romanen Bödeln i Malmö börjar 1712 med att läsaren får bekanta sig med Malmös beryktade bödel och nattamannen Per. Möller hoppar raskt fram till modern tid och Lille-Per som bor tillsammans med sin far Nicko som kallas för “Bödeln på Dalaplan”. Nicko var en gång i tiden en rånare och indrivare men är numera bara är ett heroinberoende vrak: “Ovårdat skägg, skitiga strumpor, utslitna gamla kalsonger och bar överkropp täckt av brännmärken och tjocka ärr. Den en gång vältränade kroppen var nu en utmärglad skugga av sitt forna jag. Han såg ut som en grotesk mumie med sin askgrå skrynkliga hy.” Lille-Per är en utsatt figur som ingen har något gott att säga om. Det är ett genomgående drag hos Möllers personer att de är sorgliga existenser – i den mån de inte är direkt motbjudande.

Ett märkligt himlafenomen har gjort att Malmö kokar av hetta, men det är bara början. Snart träder de fruktansvärda skinnmaskerna ut ur skuggorna för att mörda och äta människor. Ett drama som påbörjades 1712 ska få sin upplösning.

Centrum för handlingen är de “mest depraverade vägarna i Malmö: Nobelvägen, Ystadvägen, Trelleborgsvägen, Södra förstadsgatan och två andra ännu mindre minnesvärda gator som sammanstrålade och tycktes gråta ur sig all sin sorg och förtvivlan mitt på den stora tomma ytan av stekhet asfalt.”

Möller fokuserar på förfallet, förstorar det och låter det tränga ut allt annat. Det här är inte det Malmö där Turning Torso tornar upp sig vid sandsträndernas ände. Istället sänker Möller blicken och stannar vid “ett slitet, grått betonghöghus med trasiga sopsäckar framför. Flugor surrade och utsvultna råttor indränkta i smutsig matolja tvingade i sig det stinkande innehållet som flödade ut ur säckarna.”

I likhet med Youtubefilmerna har flera av människorna märkliga öknamn. Lille-Per trakasseras t ex  av Den bleke, Skitteflabben och Piggsvinet. Läsaren får möta ett myller av märkliga existenser; en sanerare som låtsas vara något slags präst, en nättrollande narcissist som utger sig för att vara Lucifer, en lustmördare och en Linnéa som tillsammans med några kamrater utför en magisk ritual i Pildammsparken för att rädda världen undan undergången: “Ritualen hade börjat. De snurrade runt så att de stod med ryggarna mot varandra i en cirkel runt gropen innan de böjde sig framåt och gick baklänges tills deras hälar möttes. Gropens insida var täckt av aluminiumfolie och när de nu samtidigt kissade ner i gropen med månen lysande precis ovanför, var det nästan som om det slog gnistor från en svets. Det sprutade och stänkte åt alla håll, blandades och rann ner för varandras ben. Jag har fått dem att pissa i ett hål i parken för att rädda världen. Detta här är för bra för att vara sant”, tänkte Linnea och njöt.”

Inte ens de som säger sig vilja rädda världen gör det annat än för att få lura sina kompisar att begå pinsamheter. Kanske är det lika bra att den inte räddas?

Möllers roman är inte någon tegelsten som Ajvide-Lindqvists eller Mats Strandbergs böcker utan en kortroman. Han odlar också en mer grotesk och bisarr stil än de flesta andra skräckförfattare. Stundtals får han mig att tänka på Nikanor Teratologen även om Möller inte är lika överdriven.

The post Mer bisarr än flertalet skräckförfattare first appeared on Opulens.

BOKSERIE. Swedish Zombies bokserie ”Den nya skräcken” speglar en värld där gamla legender och sanningar är på väg bort men förvirringen inför tillvaron består, skriver Pål Eggert.

Förlaget Swedish Zombie beskriver sin bokserie “Den nya skräcken” som “En modern skräck med nutida fasor”. Men är den så ny och modern? Hittills har tre böcker pulicerats: “Rött Universum” av Frida Windelhed, “Köttmarknad” av Erik Odeldahl och Fredrik Stennek samt “Slaktmarker” av Jenny Lundin. Det rör sig om tre kortare romaner på dryga hundra sidor vars omslag är målade i en röd ton.

Titlarna anspelar på kött och blod och det före kommer verkligen mycket kroppslighet i böckerna. Kroppar som slits itu, genomgår plågsamma förvandlingar, misshandlas eller dödas. En del gör en dikotomisk uppställning av kroppsskräck mot psykologisk skräck som ofta uppfattas som finare och mer raffinerad. Vilket kanske inte är så konstigt. Kroppsskräck kommer nog lite för nära med tanke på hur motsägelsefull vår relation till kroppen är i en tillvaro med ständiga tips om dieter, anabolamissbruk, fillers i fittläpparna, silikoninjektioner i pungen, anusblekningar och hollywoodstjärnornas obligatoriska träningsorgier. Vi ska vara frigjorda och bekväma i oss själva – när vi väl är perfekta. Vi tränar och bantar och larvar oss, och intalar oss att vi gör det för vår egen skull. Vi bryr oss minsann inte om vad andra tycker om oss. Samtidigt skriker vårt beteende ut att vi gör det. Klart man måste distansera sig från böcker där kroppar och klor löper amok bland kött och blod.

När jag läser ”Rött Universum” av Frida Wendelhed kommer jag att tänka på Sara Stridsberg som, när hon är som bäst, förmedlar en text som klibbar och luktar sött och unket. Här är Windelhed: ”Hon gick runt, runt under den frätande vita solen och försökte känna. Ett lager svett, ett lager hud, inuti bara hunger. Hennes kläder var för varma, för svarta, lämnade svart ludd i armhålorna och knävecken. Den tredje dagen upptäckte hon soleksem på bröstet och på utsidan av armarna. Små kliande knottror. Hon kom på sig själv med att smälla på klådan när den plötsligt blossade upp, som om hon försökte fånga ett krypande flygfä.” Men till skillnad från exempelvis ”Kärlekens Antarktis” så svävar inte Siri i ”Rött Universum” omkring som en ande och betraktar sin död och sitt liv på avstånd. Siri är mitt i det, liksom Manfred i ”Slaktmarker” och dörrvakterna/klubbesökarna i ”Köttmarknad”. De ligger på slaktbordet eller står över det med höjda kötthammare.

Till skillnad från Stridsbergs svävande ande som analyserar och funderar över det som varit från ett avstånd är huvudpersonerna i ”Den nya skräcken” ofta oförstående inför vad som händer. Manfred i ”Slaktmarker” är kanske det tydligaste exemplet på detta när det han blir vittne till ett mord i tunnelbanan och sedan får skickat till sig en film där han själv knuffar ner offret på spåren. Även i ”Köttmarknad” irrar exempelvis Bella omkring i danshavet utan att hitta de hon letar efter eller förstå vad hon ser: ”Det är svårt att se i halvmörkret, men många i folkhavet har de där äckliga psoriasisutslagen på kroppen. Nu när hon är uppmärksam på det ser hon fler som står och kliar sig ogenerat på alla möjliga ställen, medan de dansar, krökar, skrattar.”

Det är ett slags uppdatering av gamla tiders djävulskontrakt

Författarna skildrar i många fall en närmast klaustrofobiskt liten krets av människor som gradvis närmar sig overklighetens fasansfulla centrum. Windelhed skriver om en några människor som delar snarlika övernaturliga upplevelser och låter den karismatiska Bönsyrsan styra dem. Manfred i ”Slaktmarker” är en ängslig förlorare som erbjuds en karriärstege av en liten flock finanslejon som leder ner till den ena surrealistiska överträdelsen efter den andra. Personerna i ”Köttmarknad” befinner sig i en klubblokal som närmast slukar dem.

Alla måste offra något för att något för att uppnå sina mål i böckerna och priset är som regel högt. Det är ett slags uppdatering av gamla tiders djävulskontrakt men själen som förverkas till helvetet har bytts ut mot med psykologiska och sociala beståndsdelar, som psykisk hälsa eller integritet. I Windelheds ”Rött Universum” måste huvudpersonerna offra ”Det enda vi har kvar sedan vi berövats allt annat”, som Bönsyrsan uttrycker det. I tur och ordning offrar de sin kropp, framtid, integritet eller kontroll. De måste också fundera ut hur de ska göra för att offra dessa i flesta fall abstrakta värden vilket i sin tur ställer frågor kring vad de betyder för oss och hur de tar sig uttryck i våra liv. I ”Köttmarknad” offrar ägarna till klubben människor på ett sätt som inte är ovanligt i skräcksammanhang men när de av misstag övergöder monstret drabbas de själva. I ”Slaktmarker” ger Manfred upp sig själv och låter sig ledas av de främmande väsen som ska hjälpa honom att klättra i karriären. Val för val ger han upp sitt självbestämmande, sin integritet. Han träffar även en annan person som varit tvungen att offra sig själv på ett mer konkret vis: ”Den [kroppen] var täckt av sår. Färska som vätskade, varade. Glänste i det gula ljuset som prydnader. De äldre som var täckta av skorpor och de gamla, som var ärr. Knöliga delar där huden läkt snett, blivit tjock, skrovlig. Ärr som fått nya skador, blivit nya ärr. Ingen del av huden var orörd. Skadorna låg i härvor, som ett trassel. Långa streck i alla riktningar. Som revor, piskrapp. Färgskiftningarna, ärrbildningen; det var som huden levde men inte som hud utan som något annat, något som inte längre tillhörde det mänskliga.”

De som ska hjälpa Manfred i hans karriär är inte själva mänskliga. En av dem säger till honom: ”Jag ser ut som jag alltid gör, och det har ingenting alls med hur ni ser ut att göra. Det finns inget som liknar mig i din förståelse av världen. Du formar bilden av mig som människa. Din bild av verkligheten är inte sann.” I alla tre böckerna möter människorna främmande varelser som förändrar dem och deras värld och i samtliga fall är varelserna gåtfulla och okända. Det rör sig inte om några änglar eller demoner vars namn man kan finna i Bibeln, Salomos Nyckel eller Necronomicon, utan om främmande varelser som alltid funnits men som bara kommer i sporadisk kontakt med människorna.

Klättringen på karriärstegen går neråt mot mörkret istället för uppåt mot ljuset.

Människan vill inte ha några vita fläckar, varken på den yttre eller inre kartan. Vi strävar hela tiden efter ett begripliggörande av världen och hemfaller hellre åt konspirationsteorier, extremism eller skygglappar av konventioner för att slippa konfronteras med vita fläckar. Människorna i böckerna saknar referensramar för varelserna de möter. Varelserna är fruktansvärda spetälskevita fläckar som visar på en annan, mycket större värld där enskilda människor krymper till leksaker. Vita fläckar som drar människorna till sig och när de färgas röda finner sig människorna fångade i något som är mycket större, mycket mäktigare än dem själva. Offren och invigningen i en värld större än den som är synlig för vanliga människor för tankarna till religionens värld. Men i religionerna rör det sig om epifani, en förening eller kontakt med en högre gudom, ofta genom asketism eller goda gärningar. Även Nirvana är något som uppnås genom att frigöra sig från det materiellas begär. I ”Den nya skräcken” handlar det istället om ett medvetandegörande om kroppen och det kroppsliga och en förvandling av det till oigenkännlighet. Förvandlingen frigör det monstruösa i människan och leder till olika typer av överträdelser. Istället för att skåda himlens mirakel, fingret som skriver lagens bokstäver i stentavlorna, suddas det mänskliga dna:et ut och ritas om. I konfrontationen med det övernaturliga begår människorna en exkremental gnosis. Klättringen på karriärstegen går neråt mot mörkret istället för uppåt mot ljuset.

”Den nya skräcken” speglar en värld där gamla legender och sanningar är på väg bort men förvirringen inför tillvaron består. Gudarna har dött och det enda som återstår är att känna sig fram längs de egna gränserna och försöka vidga dem.

The post Ny skräck när gamla sanningar dör first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Lovecraft Country är en både spektakulär och underhållande tv-serie där finstämt skådespeleri kombineras med grälla skräckeffekter. Samtidigt tajmar den väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA, skriver Clemens Altgård.

Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) gjorde aldrig anspråk på något annat än att vara en skicklig hantverkare, en författare av pulp fiction. Med tiden har han emellertid kommit att betraktas som en efterföljare till Edgar Allan Poe och därtill skapare av en helt egen mytologi, så originell att den tål jämförelser med Tolkiens ringvärld. Inte minst har Lovecrafts myter levt vidare och då även utanför litteraturen, till exempel inom rockmusiken, men också i dator- och rollspel, samt förstås i skräckfilmsgenren. Så är till exempel Alienfilmerna inspirerade av Lovecrafts idéer.

Det är ett besvärande faktum att Lovecraft också bevisligen var djupt reaktionär och närde rasistiska idéer. I Matt Ruffs roman Lovecraft Country, som utkom 2016, ställs en afrikanamerikansk koreakrigsveteran, vid namn Atticus, inför såväl lovecraftska monster som den rasism Lovecraft var uppfylld av.

Nu har Misha Green och Jordan Peele skapat en tv-serie för HBO med utgångspunkt i Ruffs roman, som är episodiskt uppbyggd med novelliknande kapitel. I första avsnittet beger sig Atticus Freeman (Jonathan Majors) ut på vägarna från Chicago för att söka efter sin pappa, som försvunnit men förmodas befinna sig i Massachusetts. Med på färden finns väninnan Letitia (Jurnee Smollett) och Atticus farbror George (Courtney B Vance).

Efter en resa genom segregationens USA (handlingen tilldrar sig på 50-talet) kommer de så till en trakt där det finns monster som sprungna ur Lovecrafts fantasivärld. Därtill ett hemligt sällskap som praktiserar ockulta riter.

Alltsammans är elegant förpackat, musiken välvald och berättandet effektivt. Jag tror också det är högst medvetet som teamet bakom tv-produktionen valt att låta skräckeffekterna ha drag av B-film.

Det hade egentligen räckt med det kusliga i de vita rollfigurernas framtoning. Men nu är ju temat Lovecraft och skräck så följaktligen måste monster och övernaturliga fenomen adderas till vad som annars kunde varit en nog så intressant historia om afrikanamerikaners tillvaro i ett apartheidliknande samhällssystem.

Mestadels är det nyansrikt skådespeleri och huvudrollsinnehavarna gör utmärkta insatser. Men det förekommer också, som sagt, grälla skräckeffekter. Och då rör det sig verkligen inte om något finlir. Nog framstår det också som lite väl programmatiskt att i det närmaste alla vita (med något enstaka undantag) gestaltas som ondskefulla och/eller illvilliga. Samtidigt tajmar Lovecraft Country väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA. Och det på ett vis som är både spektakulärt och underhållande.

The post Skräck i BLM-anda first appeared on Opulens.

GRÄNSÖVERSKRIDANDE. Jägerfeld och Strandberg har skapat en underhållande och intressant bok i gränslandet mellan litteratur och populärvetenskap, skriver Mathias Jansson som läst Monster i terapi.

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

Norstedts förlag

Tänk om några av litteraturens mest kända monster vore vanliga människor med obehandlade psykiska diagnoser? Vad skulle hända om Dr Jekyll/Mr Hyde, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray reste till framtiden för att besöka en psykolog? Det är utgångspunkten för Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs spännande boksamarbete Monster i terapi.

The post Terapisessioner som väcker mersmak first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Nästa gång du ser en zombiefilm tänk då på att det inte bara är en skräckfilm som du ser utan på många sätt en samhällskritisk film som belyser aktuella problem och frågeställningar i vårt samhälle, skriver Mathias Jansson.

Zombier. Det flesta tänker direkt på halvruttna stapplande kroppar som muttrar “Brain, brain!” medan de (trots sin uppenbara likstelhet) ofta hinner ikapp sina offer och äter upp deras hjärnor. Men enda sedan George Romero filmade Night of the Living Dead 1968 har zombiefilmer i många fall haft en samhällskritisk undertext. Night of the Living Dead blev urtypen för framtida zombiefilmer och handlar om sju människor som blir fångade i ett hus på landet samtidigt som zombierna närmar sig och de tvingas samarbeta för att överleva natten.

Att stänga in ett antal människor från olika samhällsklasser och bakgrunder i ett slutet utrymme med en yttre fara, är ett vanligt motiv i filmen och litteraturen. Instängda människor skapar nämligen en tacksam dramatiskt situation. Gruppdynamiken brukar också bli intressant när människor, som i vanliga fall inte vill umgås, plötsligt tvingas att samarbeta i ljuset av ett yttre hot.

Guy de Maupassant publicerade redan 1880 novellen Fettpärlan. En berättelse som utspelar sig under det tysk-franska kriget. Novellen handlar om ett franskt sällskap med tio personer som flyr i en kuskvagn med det överhängande hotet att hamna i fiendens händer. De tio personerna, och de sju hos Romero, utgör ett slags tvärsnitt av samhället. I vagnen finns både adel, präster och arbetare. Fettpärlan, som är en prostituerad kvinna, står längst ner på samhällsstegen och föraktas av de andra i vagnen, men i slutändan visar det sig att hon är novellens hjältinna och moraliska föredöme.

Om rasism var undertexten i Romeros första zombiefilm så var konsumtion temat i Dawn of the Dead från 1978.

I  Night of the Living Dead är huvudpersonen Ben afroamerikan. Precis som Fettpärlan står Ben längst ner i hierarkin, men visar sig vara den som kan hålla huvudet kallt och som är det moraliska föredömet i gruppen. I slutet skjuts Ben av en polis som misstar honom för en zombie. Dödsskjutningen av Ben kan tolkas som ett utslag av ett rasistiskt samhälle som utgår från stereotypen att svarta är farliga. I polisens ögon blir Ben bara en av alla de andra anonyma zombierna som utgör ett hot och därför utan tvekan kan skjutas.

Om rasism var undertexten i Romeros första zombiefilm så var konsumtion temat i Dawn of the Dead från 1978. Här tvingas en grupp människor barrikadera sig i ett köpcentrum medan zombierna samlas utanför. Gruppen ägnar den första tiden åt att konsumera allt vad köpcentret erbjuder, men efter en tid brister barrikaderna och som en Black Friday rea-kö rusar zombierna in för att ta del av köpfesten. Större delen av gruppen dödas av zombierna under attacken. Det går att se gruppen i köpcentret som den privilegierade överklassen som förskansa sig i sitt “gated community” och zombierna utanför som underklassen som till slut revolutionerar och stormar palatset och dödar sina förtryckare.

Klassperspektivet kan man också hitta i White Zombie från 1932, som betraktas som den första zombie-filmen. Här förvandlas vanliga människor till zombier av en voodoomästare för att användas som gratis arbetskraft  åt plantageägaren på hans sockerbruk. I White Zombie finns en uppenbar referens till utnyttjande av slavarbetskraft genom historien.

Ett ännu tidigare exempel är The Cabinet of Dr. Caligari av Robert Wiene  från 1920 där den ondskefulle Dr. Caligari utnyttjar en sömngångare och tvingar honom genom hypnos att begå mord. Så här i efterhand är det inte svårt att tolka Dr. Caligari som en förutsägelse av nazismen blinda lydnad där miljontals människor hypnotiserade av sin ledare och begick ohyggliga brott mot mänskligheten. Zombier blir ofta en metafor för den viljelösa anonyma massan som styrs av sina begär och som utgör ett hot mot det ordnade samhället. Det går att tolka zombierna som en bild för en förryckt arbetarklass som till slut gör uppror mot sina förtryckare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ett av de senaste tillskotten i zombiegenren är Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die (2019). Jarmusch bygger i sin film vidare på traditionen med den samhällskritiska kontexten. I filmen har nämligen fracking vid Nordpolen gjort att jordaxeln ändrat sin lutning och de döda återvänder som zombier. Klimathotet är alltså en undertext i filmen, sedan finns det i filmen flera tydliga referenser till Romeros zombiefilmer. Ja, det går så långt att hela filmen utvecklar sig till en meta-film med referenser till zombiefilmer och själva filmskapandet. Precis som i Romers film Dawn of the Dead lyfter Jarmuch också fram konsumtionssamhällets baksidor.

Zombierna i The Dead Don’t Die är inte ute efter hjärnor utan de är ute efter samma saker som de begärde och konsumerade under sin livstid som godis, sex, verktyg eller mobiltelefoner. Som i vilken normal zombie-film som helst dödar zombierna naturligtvis alla levande som kommer i deras väg och det enda sättet att stoppa dem är att förstöra deras huvud. Men nästa gång du ser en zombiefilm tänk då på att det inte bara är en skräckfilm som du ser utan på många sätt en samhällskritisk film som belyser aktuella problem och frågeställningar i vårt samhälle. För även om zombierna är hjärndöda har de ofta något viktigt att säga.

The post Zombier som samhällsdebattörer first appeared on Opulens.

HEMLÖSA. En mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ. Nette Wermeld Enström har läst Pål Eggerts nya roman Döda platser.

Döda platser av Pål Eggert
Förlag: Swedish Zombie

Göteborg brinner och avgrunden mellan fattiga och rika växer samtidigt som gränserna mellan offer och förövare sedan länge suddats ut. Det sammanfattar samtiden från en av Europas mest segregerade städer, men är också bakgrunden till den magiska värld som författaren Pål Eggert välkomnar oss till i Döda platser, den sista delen i trilogin Borde vara död, som nyligen gavs ut på Swedish Zombie.

Än en gång bjuds vi ner i samhällets och psykets kloaker. Globaliseringens krafter och konsekvenser sammanstrålar med gängvåld och hedersmord, gudar och gastar, i ett gatans drama där gränslandet mellan liv och död, myt och verklighet, gestaltas genom ambivalenta karaktärer som jagar sin framtid i skuggan av det förflutna. Pål Eggert är i sitt esse.

Man behöver inte ha läst seriens tidigare delar Borde vara död (2013) och Dödfödd (2017) för att slukas av Döda platser, men det berikar resan att först ha bekantat sig med socialarbetaren Sebastian och hans klient Isa, ett gravrå som äter själar, på stödboendet för hemlösa som storyn utgår ifrån. Dessa två är i all sin mänskliga och omänskliga komplexitet sagans genomgående protagonister, även om flera personer och ockulta väsen figurerar med sin egen historia och agenda, i varierande skepnader och roller.

Det här är verkets både starkaste och svagaste sida; de många relationerna och aspekterna av dem i den osaliga röran. Fast vem vid sina smaklökars fulla kapacitet anser egentligen att soppa på en spik (läs; en gubbes monologer som litteraturen i övrigt kryllar av) smakar bättre än den med flera ingredienser? Lika lite som jag kan belasta någon gud för vädrets alla element kan jag anklaga en trollkarl för allt magin kräver. Och en av Eggerts största förmågor är onekligen att skildra mångfalden och de kluvna psykenas, liksom begärens och drifternas, olika kulturella förklädnader inom sociala strukturer.

Att Sebastian, som är något av Eggerts alter ego, har växt upp inom och brutit sig ut ur sekten Jehovas vittnen äger sin särskilda plats även i Döda platser. Men den stora uppgörelsen med det förgångna utspelas framför allt på andra plan; mellan klasserna, deras gudar och andra figurer som alla hör lika mycket hemma i sagan såväl som i den verkliga gyttjan i slukhålet Göteborg. Fast till skillnad från i verklighetens stad får här en tiggerska från Rumänien och en hemlös somalier som flytt krigets fasor lika mycket utrymme som någon annan eller något annat, det senare med betoning på ett Det. Vi snackar ändå fantasy.

Och kanske är det så att det ena helt enkelt förstås bäst utifrån det andra. Vi föds och lever, dör och dödas, på många olika nivåer eftersom det också är en förbannelse att vara människa. Ja du behöver inte ha studerat religion för att greppa betydelsen av Eggerts alla bibliska referenser. Inte heller måste du vara psykologiskt beläst för att förstå signalsubstansernas del i vare sig kärleken eller våldet han beskriver. Det är dessutom inte alltid som dessa två fenomen låter sig särskiljas i hans saga. Och kanske är det så att inga upplevelser ens låter sig definieras tydligt och vetenskapligt (vilket inom psykologin mest innebär att projicera Freud på ett biokemiskt språk och ställa symptomdiagnoser) utan alltid skildras bättre genom litteraturen. Om man vill sätta sig in i andra världar, och förstå hur det är att ha kroppen full av insekter och bära svans som Isa, räcker det inte att bara tala om vanföreställningssyndrom och kroppsmodifikationer. Sebastians överordnade avfärdar Isas fulla existens med dessa begrepp och även i det verkliga livet är språket ett verktyg för att särskilja det normala från det avvikande, fast det i realiteten inte finns en tydlig gräns. Sanningen är relativ och verkligheten elastisk. Författare som Eggert visar oss detta.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Om jag ägde inflytande över högskolans socionomutbildningar, där skönlitteraturen inte längre står högt i kurs, skulle jag rekommendera hela trilogin om socialarbetaren Sebastian, och den i flera bemärkelser hemlösa Isa, som obligatorisk läsning. Det finns såklart en risk att få därefter skulle vilja tjänstgöra på den myndighetsutövande sidan. Bildning är som bekant en drivkraft bakom demokratisk förändring. Samtidigt, åtminstone i debatten om kulturens roll för frihetens och jämlikhetens skull, måste vi ändå erkänna att förtryck kräver kunskap och perspektivbyten för att synliggöras. Makten, däremot, kan bara krossas av motstånd, underifrån.

Döda platser är en snygg sorti ur en mångtydig och samtida folksaga om det förgångnas makt över nutiden, samtidigt som samhället ställs mot väggen med politiska imperativ och ett generöst utrymme för personliga tolkningar. Det här är litteratur som bygger på ett gediget researcharbete och som speglar såväl rapporter om social misär som de många livsöden vi sällan skulle få höra om ifall det inte vore för författarens egna möten med de människor vars röster inte räknas. Eggert jobbar med hemlösa i Göteborgs undre värld och han förmår att ringa in delikata dilemman i socialarbetarens uppdrag. Kanske är det därför han lyckas med den svåra konsten att bygga broar mellan världarna, för att sedan rasera dem där de är som svagast.

Ofta måste byggnader falla för att marken åter ska bilda syre och nya gudar är inte bättre än de gamla i den eggertska världen. Det är frestande att dra paralleller till vår vardagliga undergång, men det kan kanske vara vanskligt att säga i ett präktigt litet land där man åter bränner häxor i lagens namn.

The post Snygg sorti ur trilogi om nya och gamla gudar first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död, anser Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mycket svepande enkelt finns det två sorters skräck i filmvärlden. Den ena består i det lättköpta att krana på med blod och slem och våld. Den andra sorten är av det slag som sedan länge associeras med The Shining: en slags isande kall tomhet som får en att behöva fylla i själv, låta tankarna löpa.

Skräck inom poesi vill jag säga är ganska ovanligt, men Pierre Jean Jouve (1887-1976) kommer nära, och det var inte underhållningsrysare han skrev. Det var ett slags djupt katolska idédikter som rör sig runt det skräcksublima och högtidligt allvarliga, en tanketradition som nog ter sig hårdsmält för många i vårt sekulära protestantiska samhälle.

Att läsa om underkastelse, psykosliknande tillstånd och blodsmystik kan ha ett slags masochistiskt uppfriskande kvalitet i en religiös kontext som den svenska där en prälle i jeans och flanellskjorta säger att vi ska vara snälla mot varandra.

Jo, jag överdriver, men tillhör ni som jag de som ser midnattsmässan från Rom inte på grund av dess klarhet och budskap utan just för att den är så annorlunda? Rökelsen, det latinska språket, det världsfrånvänt ceremoniella..?

Jouve tillhör den ganska stora grupp författare som konverterade till katolicismen under mellankrigstiden och han gick så långt att han brände alla manuskript från sitt tidigare författarliv. Han förbjöd publicering av tidigare redan utgivna verk och gick in i ett författarskap som är närmast besatt av sin dödsfixering och andlighet parad med en slags isande skönhet som lätt kan föra tankarna till äldre kala kyrkor eller vara som att vandra genom en död skog.

En av hans få romaner, Paulina 1880 gavs 2017 ut på Alastor Press, och att den givits ut just på detta förlag med sitt fokus på skräck och symbolism och annat mörkt ger en viss betydelseförskjutning. Visst är det manlig blick och en hora-madonna tematik så att man baxnar stundtals men det är främst en experimentell roman om en kvinnas väg in i och ur extrema psykiska tillstånd. Det är en studie i ett fall och resning igen.

Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Hans texter om andlighet och religion och existentiellt tvivel är något annat än en kaffebjudning på församlingshemmet. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död.

En ljummen agnostiker likt undertecknad skulle kanske snarare kalla honom en mästare i att skildra kriser intill psykosens och vansinnets gräns.

The post En katolsk skräckmästare first appeared on Opulens.

FRAMGÅNGSRIK. Den framgångsrike skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok om sitt skrivande. Anna Remmets har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande
Av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag

Kan alla skriva skönlitteratur? Å ena sidan lever vi till stor del kvar i romantikens synsätt på konstnärligt skapande, ett synsätt som gör gällande att Inspirationen med stort I bara kommer till ett fåtal utvalda Genier med stort G. Å andra sidan har synen på litterärt skapande som vilken färdighet som helst som går att öva in, och sedan bedrivas med vanlig yrkesdisciplin, kommit att få större fotfäste. Många är de författare som idag vittnar om att de, som på vilket annat jobb som helst, har ett antal timmar om dagen de ska arbeta oavsett om någon gudomlig inspiration behagar infinna sig eller inte.

Hur många som säger så för att de helhjärtat tror på den processen och hur många som säger så för att konstnärsromantiken har börjat framstå i ett löjligt skimmer medan den hårt arbetande entreprenören är samhällets nya gudom, låter jag vara osagt.

Den mer tekniska synen på litterärt skapande är i alla fall helt säkert trösterik för många aspirerande författare. Det är därför inte konstigt att framgångsrika författares böcker om skrivande blivit en populär genre. Senast ut är den populära skräckboksförfattaren John Ajvide Lindqvist. Han är känd för böcker som Låt den rätte komma in, som är en kärlekshistoria mellan två ensamma barn varav det ena råkar vara en vampyr, zombieberättelsen Hanteringen av odöda, den märkliga Platserna-trilogin, och novellen som är förlaga till den queera, folkloristiska filmen Gräns som hyllades samstämmigt när kom upp på bio.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Lindqvists böcker är onekligen välskrivna, men ändå lättillgängliga. De är handlingsdrivna och befriade från språkligt experimenterande på ett sätt som gör dem passande att använda som exempel i instruktioner för historieberättande. Misslyckas igen, misslyckas bättre som den trösterika titeln lyder, är också den enkelt och kronologiskt uppbyggd.

Lindqvist går metodiskt igenom sitt författarskap bok för bok med början i Låt den rätte komma in och avslut med den senaste, X – den sista platsen.

Anteckningar från tiden för böckernas tillblivelse varvas med nutida reflektioner kring skrivande och kring hur författaren tycker sig ha utvecklats under tiden som gått. Och under den tiden, mellan 2000 och 2017, går Lindqvist från okänd och refuserad till en berömd författare med diverse filmkontrakt. Hur detta påverkar skapandeprocessen och synen på det egna författarskapet diskuterar han visserligen i en passage, men tycks ändå ganska snabbt ha kommit fram till en strategi för att förbli tryggt förankrad med fötterna på jorden och inte kompromissa med någon konstnärlig vision.

Denna ganska självsäkra och obekymrade inställning till skapandet är genomgående i boken. Titeln till trots tycks faktiskt det mesta gå på räls efter de första (visserligen många) refuseringarna av Låt den rätte komma in. Misslyckandena ifråga tycks snarare syfta på misslyckanden i skrivprocessen. Lindqvist beskriver det dryga arbetet med att långt in i berättelsen inse att han måste stryka och omarbeta stora antal sidor. Men någon riktig hopplöshet infinner sig till synes aldrig. Författaren kan ibland tvivla på enskilda projekt, men verkar inte tvivla på sig själv som skrivande människa. Kanske beror detta just på att han har en ganska oromantisk syn på litterärt skapande.

Den som vill läsa en bok som förhåller sig filosofiskt till skrivandets och fiktionens natur kommer alltså kanske att bli besviken. Lindqvist gör heller ingen hemlighet av att han inte har några större finlitterära ambitioner, trots att hans litteratur släppts in i salongerna i större utsträckning än mycket annat i hans genre. Det är intrig och handling som främst driver hans historier, även om han också lägger vikt vid språket, och det är kring konstruktionen av dessa Misslyckas igen, misslyckas bättre i huvudsak uppehåller sig.

Och hans resor från idéer till färdiga romaner är riktigt engagerande. Han berättar om hur hans karaktärer vuxit fram och resonerar om tempo och struktur i berättelsen, hur författaren kan fånga läsarens intresse för att sedan kosta på sig en långsammare sträcka där hen kan utveckla sina karaktärer. Och för de som liksom jag älskar skräckgenren i stort är det fängslande att ta del av Lindqvists tankar om vad som skrämmer oss, och följa honom i spåren av de myter som har påverkat hans berättelser. Det är ett fascinerande litterärt universum han bjuder in läsaren till. Ibland är faktiskt anteckningarna och idéerna läskigare än vad jag minns att själva romanerna var, vilket väl säger något om hur svårt det trots allt är att skapa riktigt bra skräck, eller för den delen riktigt bra skönlitteratur över huvud taget.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Läsvärt om konsten att skriva skräcklitteratur first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Fria Ligan har släppt ut en illustrerad utgåva av H P Lovecrafts Cthulhu vaknar. Vår recensent funderar också kring Lovecrafts rasism.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Cthulhu vaknar av H P Lovecraft
Illustration: François Baranger
Fria ligan 2018

I boken Cthulhu vaknar (The Call of Cthulhu) har konstnären François Baranger gjort ett omfattande arbete av H P Lovecrafts mest kända novell, som ursprungligen publicerades i Weird tales 1928. Det är den text som ligger till grund för många andra mer eller mindre lyckade försök att skriva i hans anda.

Lovecraft kom under sin korta levnad att nästan vara helt okänd för den större massan. Det var framför allt efter hans död han fick erkännandet som en föregångsgestalt i den moderna skräcklitteraturen. Han blev så pass känd att författare som Jorge Louis Borges dedikerade en av sina noveller till honom, han är inte ensam, även Alan Moore har gjort en hel del i Lovecrafts anda.

Hur är illustrationerna? Det kan vara svårt att gestalta mångdimensionella monster, gudar enligt vissa, på ett bra sätt. Risken är lätt att det blir banalt. Visst finns det en sådan hög risk men konstnären lyckas bra och undviker att gå ner i de värsta fällorna av den typen i sin tolkning av 1900-talets mest kända monster.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Stämningen i bilderna är kanske inte skräckinjagade utan mer genomarbetade i sin gestaltning. Exempelvis är det rätt få närbilder på berättaren själv, när han syns bild är det mest med en beslöjad skugga och aldrig tydligt. Något tråkigt kan man tycka.

Det är dock först långt senare i bokens tredje del som monstret visar sig i sin fulla prakt. Det är i landskapet och den förvridna geometrin som konstnären kommer till sin rätt. Paradoxen blir tydlig när Lovecrafts prosa beskriver det icke-euklidiska landskap och den rymd som Cthulhus boning består av, då han som välkänd konservativ estet själv föredrog det gamla förrevolutionära Nordamerika. Det är som om språket inte riktigt räcker till för beskrivningen.

Några invändningar: är det en konstbok eller novellbok? Det går förstås att välja båda formerna. Publiken som boken riktas till har antagligen novellen i någon form redan, så jag kan se ett antal invändningar från deras sida.

Sedan finns Lovecrafts rasism, där frågan har delat läsare av skräcklitteratur i två läger. Den ena sidan hävdar att Lovecraft var ett barn av sin tid och den andra sidan anser att han var fullblodsrasist.

Jag själv lutar åt att han just var rasist, det finns inget tvivel om den saken. Det visar han även tydligt i berättelsen ”The Call of Cthulhu”. Allt han skriver genomsyras givetvis inte av detta, men flera av hans noveller är öppet rasistiska och främlingsfientliga. Lovecrafts rasism går inte att komma ifrån och bör tas i beaktande när hans noveller läses. Den fråga som naturligt uppstår: Är det värt besväret att läsa Lovecraft? Jag skulle säga ja, det är värt att läsa Lovecraft även idag och framför allt skatta oss lyckliga att den gamla form av rasism, med Jim Crow-lagar han såg som naturliga, inte längre existerar idag i praktiken. Här har förlaget gjort oss läsare en stor tjänst och inte försökt att mildra språkbruket som jag tyvärr har sett i andra, även amerikanska, utgåvor av hans berättelser. Mycket har hänt i USA sedan Lovecrafts död 1937.

Det finns en möjlig tolkning: att det är just Lovecrafts skräck för den andre som gör honom till en sådan skicklig, och ofta mångordig, författare i sin beskrivande prosa om den skräckfyllda tillvaron.

I en värld bortom gott och ont och med den kosmiska skräcken utan någon enskild god gudom eller gudomlighet, ter sig världen både blek och fasansfull. Få författare som jag på rak arm kommer på lyckas så väl att skildra den mänskliga rädslan och vansinnet på ett så klart sätt som han. Skräcklitteraturen hade varit något futtigare om den kosmiska fasa som Lovecraft och han likar skrev under 1920-talet inte blivit tryckt. Flertalet av hans verk räknas idag till den amerikanska litteraturens mest klassiska.

Idag finns det andra som skriver skräck och kosmisk skräck i en helt annan utsträckning, och ofta till och med bättre, men att författare som H P Lovecraft tillhörde den första vågen av denna typ av berättare går inte att bortse från — bortom gott och ont.

The post Cthulhu kommer tillbaka first appeared on Opulens.