SCENKONST. Skräck och komik kombineras i den gränsöverskridande föreställningen ”Bird” med skotska Hot Death Theatre. Lena Torquato Lidén blir både förvånad, road och oroad.

Jag kommer under Gothenburg Fringe Festival in i en kultursfär med en helt annan stämning än den gängse. Fringe-festivalen äger rum på många olika scener i Göteborg och när vi nu möts här på Kvarterscenen 2Lång pratar publiken mest av allt engelska, är runt 30 år och består övervägande av män. Vi är där för att se ”Bird” med Hot Death Theatre från Skottland. Som genre anges ”cosmic-body-horror-comedy-theatre”. På skärmen framför oss står det att vi är välkomna till en “bird sanctuary” och i hörnet av lokalen finns en bar som serverar vin och öl och smårätter. Det är hög ljudnivå och fullsatt.

Föreställningen sätter i gång med att Jennifer och Savannah, de två scenpersonligheterna börjar sin “guidning”. Den ena avmätt och stelt, den andra väldigt tjejigt och snabbt med karaktäristisk irländsk dialekt. Texten är som en ström av konstiga, snuskiga och ibland äckliga associationer kring fåglar. Det är som en korsning av Jurassic Park och en förfallen djurpark där föräldrarna ombeds hämta borttappade barn om dessa inte ska bli uppätna… Publiken skrattar från första stund, medan jag för min del sakta värms upp till den vridna och konstiga värld som är ”Bird”.

Efter ett mellanspel kommer en tredje person upp på scenen och spelar Gabriel, en pojke som vunnit en önsketävling, men tyvärr är hans önskningar omöjliga. Den första är att han vill hitta sin försvunna pappa och här är första tecknet på att publiken inte bara är här för att skratta. De tycker lite synd om pojken där han står i sin urvuxna t-shirt och visar sitt besvikna ansikte. Ett mumlande deltagande bryter ut. Men känslan stannar ändå kvar, att detta är en publik med en helt annan typ av humor än vad jag är van vid. Jag är förvånad, road och lite oroad i jämna mått.

LENA TORQUATO LIDÉN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Skräck och komik med Hot Death Theatre first appeared on Opulens.

NOVELLER. Bora Chung är en av stjärnorna i den koreanska litteraturvågen. Henrik Schedin har med stor behållning läst hennes novellsamling ”Förbannad kanin”.

Förbannad kanin av Bora Chung
Översättare: Anders Karlsson & Okkyoung Park
Bokförlaget Tranan

Koreansk kultur har fått ett uppsving i västvärlden de senaste åren. Ingen har väl missat ”Squid Game” eller att det numera finns ett starkt intresse för K-pop även i Europa. Han Kang fick Nobelpriset i litteratur och flera koreanska författare har blivit översatta till svenska. Senast i raden av översättningar är novellsamlingen ”Förbannad kanin” av Bora Chung. En samling som blivit nominerad till både Booker International Prize och National Book Award.

Bora Chung rör sig mellan genrer

Novellerna rör sig mellan skräck, science-fiction och magisk realism. Novellen som gett samlingen sitt namn handlar om en kaninlampa med en förbannelse som sänker ett stort företag. Andra innehåller spöken eller en varelse som kommer upp ur toaletten och tar över en kvinnas kropp.

En novell är en suggestiv fantasy-berättelse där en ung man flyr från ett monster, men i stället blir tillfångatagen av en man som tvingar honom att slåss i underhållningssyfte. När han flyr från sin nya förtryckare, försöker han rädda människorna från monstret vilket får förödande konsekvenser.

För övrigt utspelar sig novellerna i en koreansk samhällskontext i närtid med inslag av övernaturliga aspekter eller föreställda tekniska möjligheter. Makt och begär är återkommande tematik i samlingen, och våra drifters mörka sida släpps fram och behandlas i det öppna.

Paralleller mellan Bora Chung och Izumi Suzuki

Det påminner om den japanska science-fictionförfattaren Izumi Suzuki, som också skrev noveller där gränsen mellan verklighet och sci-fi-inslag var hårfin. Suzuki skrev också med en dystopisk uppgivenhet inför ett samhälle som hade behandlat henne styvmoderligt. Likt hos Chung finns här ingen frälsning från samhällets tyngd. Detta är ett framträdande drag i båda författarskapen.

Smidig översättning

Chung använder sig av ett direkt språk utan onödiga liknelser, här i smidig översättning av Anders Karlsson och Okkyoung Park. Det ger novellerna ett högt tempo och en prägel av uppriktighet. Chung försöker inte dölja något för läsaren. Tyvärr innebär det också att vissa av novellerna blir något ointressanta, då de förlitar sig alltför mycket på de oväntade inslagen för att ge berättelsen särdrag eller skapa stämning. Alltså är samlingen något ojämn, men i de texter där handlingen har ett starkt driv framåt blir det intressant och infallsrikt.

Bora Chungs samhällskritik

Sydkoreas sociala och ekonomiska förhållanden förändrades snabbt i slutet av 1900-talet men de ekonomiska ojämlikheterna är fortfarande stora mellan vissa grupper. I synnerhet kvinnor och äldre lever under sämre ekonomiska förhållanden.

De ekonomiska ojämlikheterna är ett återkommande tema i koreansk populärkultur, ovannämnda ”Squid Game” skapad av Hwang Dong-hyuk och Oscars-vinnaren ”Parasit” i regi av Bong Joon-ho är tydliga exempel.

Flera av karaktärerna i ”Förbannad Kanin” har skulder som behöver betalas av i ett hårt och oförlåtande ekonomiskt klimat. Dock tillåter novellerna ett visst hopp i dystopin, då det går att söka tröst i oväntade platser eller tillgångar. Även i de fall där det inte går att undkomma spöken och det förflutna är det möjligt att finna en gemenskap.

Chung erbjuder ingen direkt lösning utan använder sina genrers alla fantasifulla verktyg för att, med lätt hand, bemöta universellt igenkännbara missförhållanden. Hon lyfter helt enkelt fram orättvisorna i ljuset, i väntan på att tiden ska bli mogen för att tillintetgöra dem med verklighetens medel.

The post Bora Chung – skräck, sci-fi och magisk realism first appeared on Opulens.

SEPARATUTSTÄLLNING. ”Jonatan Pihlgren erbjuder en blandning av skräck och humor. Drömska tillstånd där distansen mellan verklighet och inbillning är hårfin,” skriver Henrik Schedin som sett konstnärens separatutställning på Göteborgs konsthall.

Vargtimme
Jonatan Pihlgren
Göteborgs konsthall
Utställningen pågår t o m den 15 september 2024

Jonatan Pihlgrens utställning på Göteborgs konsthall är omfattande. Det expressionistiska måleriet är händelserikt och besökaren får mycket att smälta på väg därifrån. Vissa målningar får mig att tänka på Emir Kusturicas filmer, där mustiga karaktärer lever i ett gränsland mellan fantasi och verklighet.

Utställningen har fått namnet ”Vargtimme”, efter Ingmar Bergmans film ”Vargtimmen” från 1968. Utställningskatalogen refererar till förtexten till filmen som beskriver vargtimmen; som stadiet om natten där drömmar och ångest är som starkast, men också en tid då många sover som djupast och flest barn föds. En stund då starka känslor kommer över en, lugn, ångest eller glädje.

I den första och största salen finns målningar som främst utspelar sig i dagsljus och inte i den nattliga vargtimmen. Livet pågår för fullt, dock i en skev vardagsrealism. Det är till synes vanliga lägenheter som avbildas, men med magiska inslag.

Omfattande detaljrikedom

De stora målningarna tar sin tid att betrakta, i och med detaljrikedomen, och de innehåller mycket att upptäcka. Återkommande är en riddargestalt iklädd en rustning av konservburkar. Vardagen gör sig påmind i hjältemodet då han tar sig an vardagens slit och vedermödor.

I målningen Heligt uppdrag står riddaren lugn, men en gestalt kliver ut ur en dörr som riddaren är bortvänd från. Det som kan rubba ordningen tycks lura bakom varje dörr.

Målningarna innehåller ofta något vilt, okontrollerat och djuriskt, vilket avspeglar sig i de snabba penseldragen. Det vilda uttrycks i stämningar eller genom motiven.

Vanställda och oroliga ansikten

Det är vanställda och oroliga ansikten men också vilt i bokstavlig bemärkelse då många djur får vara motiv. Hundar, rådjur, en fladdermus och en avsvimmad enhörning.

Vid sidan av dessa porträtt på det obehagliga och skeva finns också ömma porträtt av konstnärens familj. Kontrasten är påtaglig men också hemtam. Livet är ofta både skört och skrämmande samtidigt som det är tryggt och fint.

Utställningens inre rum är dovare och besökaren kliver bokstavligt talat längre och längre in i Vargtimmen. I en av de dova salarna finns en samling grovhuggna träskulpturer, Förvandlingar, som får en att tänka på artefakter från en svunnen tid. Vilket förstärker det suggestiva och det vilda eller arkaiska.

I denna sal finns också utställningens roligaste verk Bärsärk. Den återkommande riddaren håller på att hugga ner sig själv i ett jordbrukslandskap. Ett humoristiskt anslag i bilden förstärks av den vilda blicken hos riddaren och det urspårade skeendet. Vad har hänt? Riddaren tycks ha tappat det

Drömska tillstånd

Jonatan Pihlgren erbjuder en blandning av skräck och humor. Drömska tillstånd där distansen mellan verklighet och inbillning är hårfin. Vad är dröm och vad är verklighet i målningarna? Och spelar det någon roll vad som är vad, när det mänskliga psyket är verkligt och pågående? Oavsett om det är en intensiv dröm eller en vanlig tisdag.

The post Jonatan Pihlgren blandar skräck med humor i expressivt måleri first appeared on Opulens.

ROMAN. ”När det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer,” skriver Anna Remmets som läst den aktuella romanen ”Underlandet”.

Underlandet av Hanna Nordenhök
Norstedts

En möjlig beskrivning av Hanna Nordenhöks nya roman är att den handlar om människor som utför uppseendeväckande bedrägerier och inte är vad de utger sig för att vara. En vuxen, hemlös, kvinna låtsas att hon är ett barn för att kunna ta sig in i välbeställda människors hus och bygga relationer med deras barn. En journalist röner stora framgångar genom hjärtslitande reportage om flyktingbarn och våldtagna kvinnor. Texter som visar sig vara uppdiktade. En rik affärsman och familjefar konsumerar barnporr.

Allt detta låter som den typ av snaskiga och medialt gångbara historier som skulle göra sig perfekta som Netflixdokumentärer. Författaren lägger själv en metakommentar om detta i en av sina romanpersoners mun:

”/…/de där saftiga historierna i nyhetsflödet som varenda människa älskade att förfasa sig över och som alltid blev de största snackisarna: berättelser om bedrägerier och fusk, om falska identiteter och uppenbart skyldiga brottsförnekare.”

En sådan beskrivning skrapar dock bara på ytan. Förvisso blir det någon gång nästan så simpelt och sensationellt som det först kan låta. Som i en av de kortare ”fallbeskrivningar” som finns insprängda mellan romanens huvudhistorier som handlar om hur liket efter en kvinna som är skönhetsopererad till oigenkännlighet tas omhand. Poängen här tycks vara den sedvanliga och lättplockade: att den som genomgår omfattande kosmetiska operationer på sätt och vis ”luras” och döljer sitt ”sanna” ansikte under.

Men till och med i denna lilla kortnovell finns det element av skräck som utmärkte den förra romanen Caesaria från 2020. Nordenhök lånar friskt från olika skräcktroper utan att försöka dölja det. Den vuxna kvinnan i ett barns förklädnad känns igen både från en skräcknovell av Daphne du Maurier (som även filmatiserats) och den betydligt nyare skräckfilmen The Orphan. Hon får sin skrämmande framtoning av den skevhet som uppstår när någonting befinner sig på gränsen och inte går att placera. Och romanens kanske starkaste berättelse, den om hemmafrun som upptäcker sin mans pedofili har starka drag av det som av litteraturteoretiker har benämnts female gothic, vilket innebär att det gotiska används för att gestalta kvinnlig instängdhet och utsatthet. Den har till och med den gotiskt klingande titeln ”Huset på slätten”.

Nordenhök underkastar samtidigt dessa grepp en språklig behandling med en ganska lågmäld prosa som gör att de ofta framstår som ännu kusligare än datoranimationerna i renodlade skräckfilmer.

Mycket av det som skapar romanens laddning är känslan av att något är mycket mer grundläggande fel än bara att människor luras. Vad är det till exempel med flickan i en av kortnovellerna som fejkar diverse skadade kroppsdelar, men som beskrivs med ord hämtade från djurriket, med ödlelika drag och dessutom med ogenomträngliga bevekelsegrunder? Såsom ofta är fallet med lyckad skräck uppstår det skrämmande i osäkerheten:

”Framifrån var hon egentligen ganska söt, det ödlelika försvann nästan helt när man såg henne på det sättet och hon liknade med ens en helt vanlig flicka/…/” (Mina kursiveringar.)

Fast när det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer. Eller kanske snarare den skam som dessa markörer är laddade med.

Huvudpersonerna i både titelberättelsen ”Underlandet” och i ”Huset på slätten” kommer från fattiga, i det ena fallet också ett trasigt, hem. Båda deras mödrar beskrivs med olika små attribut och gester vilka symboliserar en värld som de två romanpersonerna till varje pris vill ta sig bort från. Kosta vad det kosta vill, om det så innebär att leva tillsammans med en sexualförbrytare eller att nästan bokstavligt gå över en kollegas lik. Det är i sin precisa gestaltning av detta som Nordenhök är som bäst och kanske också då hennes roman blir som allra mest skrämmande.

The post Lågmäld, men kuslig, roman om bedragare first appeared on Opulens.

SKRÄCK. “Terrifier 2” har fått biopubliken i USA att kräkas och svimma. Det är en ultrabrutal slasher om en blodtörstig clown gjord på mikrobudget som har blivit en mindre succé. Bortom våldet finns också en nyskapande skräckfilm som leker med genrekonventionerna.

“Terrifier 2”
Betyg: 
Genre: Skräck.
Premiär: 9 december 2022.
I rollerna: Lauren LaVera, David Howard Thornton, Jenna Kanell, med flera.
Speltid: 2 timmar och 18 minuter.
Åldersgräns: 15 år.

Mördarclownen Art är tillbaka. Ett år efter massakern i föregångaren återupplivas han på Halloween för att mima, spexa och tortera oskyldiga offer med rostiga verktyg från en svart sopsäck som han kånkar på tillsammans med sina hjärnspöken.

I “Terrifier 2” jagar han tonårstjejen Sienna och hennes lillebror Jonathan som haft det tufft sedan deras pappas självmord. På något sätt spelar Art en viktig roll i deras liv, men det är oklart hur.

Är Art en demon eller människa? Han verkar kunna teleportera sig från olika platser och röra sig mellan den fysiska världen till sina offers undermedvetna. En scen i “Terrifier 2” utspelar sig i en mardröm och en reklamfilminspelning för frukostflingorna “Art crispies” som består av getingar, rakblad och krossat glas.

Om du aldrig har hört talas om “Terrifier” är du inte ensam. Originalet — där Art stalkar två partytjejer — visades bara på fem biografer i USA en kort period under 2018, men har fått ett kultfölje bland skräckfans.

“Terrifier 2” har delvis finansierats av crowdfunding och ryktet om kräkframkallande extremvåld har hjälpt underdog-produktionen att tjäna in sin lilla budget med flera miljoner dollar. Samtidigt som skräckfilmer med stora marknadsföringsmuskler gått på bio (exempelvis “Smile” och “Barbarian”) .

“Terrifier 2” lever upp till sitt rykte att framkalla akut illamående. Våldet är som tur är förankrat i en grotesk mardrömslogik, där sönderslagna skallar, syraattacker och lek med maskätna döda djur verkar trovärdiga. De första fem minuterna är mest chockerande, men mikrobudgeten gör sig stundtals påmind när köttslafset blir för plastigt.

Skönhetsfläckarna kompenseras av Art, vars ondska blir värre av att han är mimare.

Art säger inget. Till och med skrik av smärta mimas utan ett pip.

Filmen utspelas i nutid, men vilar på 80-talsestetik i färg och musik, och leker med slasherkonventioner som blir skrämmande på nya originella sätt.

Det är roligt att se i en tid då vissa skräckfilmsserier, som “Halloween” och “Hellraiser” fastnat i en ironisk återupprepning.

“Terrifier 2” är inte en perfekt film, men ett av många tecken på att skräcken upplever en guldålder.

Glöm inte att packa spypåsen.

“Terrifier 2”
Betyg: 
Genre: Skräck.
Premiär: 9 december 2022.
I rollerna: Lauren LaVera, David Howard Thornton, Jenna Kanell, med flera.
Speltid: 2 timmar och 18 minuter.
Åldersgräns: 15 år.

Kristoffer Viita/TT

The post Glöm inte spypåsen first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Exorcist-skräckisen ”Prey for the devil” handlar om en nunna som blir världens första kvinnliga exorcist. Det är smått klichéartat, men håller demonisk spänning hela vägen.

Kristoffer Viita/TT

The post Kaxig nunna driver ut demoner first appeared on Opulens.

PROSA. Anna Remmets har läst Magnus Västerbros “Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling” och konstaterar att hon njöt av åkturen genom mörkret.

Den svarta boken: Små berättelser om död och förvandling
av Magnus Västerbro
Albert Bonniers förlag

På den svartvita omslagsbilden av 1500-talskonstnären Agostino Veneziano drar en hord av mer eller mindre oidentifierbara monstrositeter fram. Den barocka stilen, där alla kroppar vrider sig i onaturliga vinklar förstärker det kusliga och bisarra.

Det är ett synnerligen väl valt omslag för journalisten och författaren Magnus Västerbros (vad jag kan se) första skönlitterära bok.

Den svarta boken är en samling texter, en del med fiktiva eller historiska förlagor, andra rena fantasier, som på olika sätt kretsar kring död och fasa. Västerbro har tidigare skrivit hyllade historiska böcker om bland annat svält, pest och vålnader, så detta är välkänd mark för honom.

The post En liten godispåse av mörker first appeared on Opulens.

PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige som Lovecraftreferenserna i Anders Fagers senaste skräckalster.

Bläckfisken och den japanske sjömannen av Anders Fager
Eloso Förlag AB

Anders Fager har tidigare skrivit ett antal skräckromaner där han använder sig av H P Lovecrafts Cthulhu mytologi, men även “För Gudinnan” som utspelar sig i rollspelet Kults gnostiskgotiska universum. Fager var aktiv i den svenska rollspelsmiljön under tidigt 80-tal då han bland annat skrev äventyret “Spindelkonungens pyramid” för “Drakar och demoner”.

H P Lovecraft var en pulpförfattare i 1920-talets USA som blivit allt mer känd sedan sin död. Numera kan man läsa artiklar om honom på landets kultursidor och hans ateistiska mytologi bestående av kosmiska entiteter är välkänd. Lovecrafts monster hör inte hemma i någon metafysisk uppdelning mellan gott och ont utan är egentligen främmande varelser som agerar utifrån egna intressen och drifter. Då och då råkar människor komma i deras väg. Något som sällan för något gott med sig.

“Bläckfisken och den japanske sjömannen” är en samling berättelser som utspelar sig i 1920-talets Lund. Jag kommer att tänka på rollspelet Call of Cthulhu och vurmen för 20-talet som lätt kan uppstå under spel. Jag minns spelledare som la sig vinn om att gestalta tidsanda och miljöer så att man inte bara mötte kosmiska fasor utan även kände sig förflyttad till en annan tid. Fager gör något liknande i “Bläckfisken…”. Jag tycker särskilt om hans dialoger som känns gammaldags och ändå flyter på bra.

Fager odlar för övrigt en egen version av Ellroys telegramstil med korta meningar. De olika berättelserna är fristående men griper in i varandra på ett sätt som ger en upplevelse inte bara av en berättelse som rör sig mot ett crescendo utan också gör att man lär känna Fagers mystiska Lund från olika vinklar.

Varje berättelse kan sägas vara en ring på vattnet som gradvis fördjupar läsarens nedsänkning i miljön. Man får del av så skiftande perspektiv som en landsfiskals spaningsarbete, en kvinnas erotiska äventyr eller en person som sitter på ett kontor på Klostergatan och frågar de som kommer dit om det lägsta eller uslaste besökarna gjort.

Ibland får man veta mycket om någon person, ibland mindre, men varje personskildring vidgar förståelsen av Fagers mystiska Lund.

Det mystiska förekommer ofta i ögonvrån och i antydningar men blir tydligare och tydligare ju längre in i berättelsen man kommer.

I en konversation får vi höra historien om två systrar som återkom från långa resor och ofta hördes sjunga “Närmare Gud till dig”. Just “Närmare Gud till dig” återkommer under berättelsens gång och blir en kontrast till de allt märkligare händelserna som läsaren får ta del av. Även om systrarna försvinner ur skeendet har de satt i gång någonting som sedan gradvis blottas för läsaren i de efterföljande historierna.

Det är på många sätt en behaglig utflykt till ett förgånget Sverige. Universitetsstudenter lär känna igen Lundamiljön, liksom andra kan nicka igenkännande åt Lovecraftreferenserna. Det finns något humoristiskt i stilen och man flyter lätt genom berättelserna. Innan man vet ordet av är boken slut.

The post Skräck med bra flyt first appeared on Opulens.

SKRÄCKLITTERATUR. Slapak har skrivit en behagligt obehaglig novellsamling som överraskar, skriver Pål Eggert efter att ha läst Nattskräck.

Nattskräck av Rikard Slapak
Swedish Zombie

Rikard Slapak har doktorerat i rymdfysik, men i novellsamlingen Nattskräck lämnar han sina huvudpersoner ensamma under rymder där mörkret är mer än frånvaron av ljus och fysikens lagar kompletteras med en kosmisk juridik av annat slag.

Den akuta ensamheten fångas väl i den här meningen: “Sedan bestod deras värld enbart av ljud. Ljuden av tysta, tysta andetag och blodet som skenade i öronen.” Meningen beskriver någon som är utlämnad till sin hörsel, och de förnimmelser hen upplever har mest med hen själv att göra. Det visar på en väsentlig ingrediens i skräckens häxbrygd, nämligen upplevelsen av förlorad överblick. 

Slapak skriver ofta om förhållandevis vanliga människor som kastas in i ovanliga situationer där de förlorar all överblick och kontrollen över tillvaron glider ur händerna. Varifrån kommer alla sniglarna? Varför rör maskar vid min tunga när jag hånglar med min make? Varför kommer det ut ett monster ur garderoben?

Det är frågor som egentligen inte riktigt får några svar utan personerna som konfronteras med sniglar, maskar eller garderobsmonster försöker hantera sina problem så gott de kan trots knapphändig information. Ibland hanterar de dem väldigt dåligt. 

Skräckgenren uppmuntrar till slut som i många andra sammanhang anses som dåliga. Det kan till exempel röra sig om att ondska ger belöning i slutändan, en fara man trodde sig ha besegrat kommer tillbaka och är starkare än någonsin, en ansträngning visade sig vara helt förgäves osv.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Slapak bjuder på varierande slut i sina noveller, till och med ett par som är lyckliga eller gripande. På så sätt kan läsaren aldrig veta säkert vad som väntar när en novell går mot sin ände. Någon form av oförutsägbarhet är en annan viktig ingrediens i skräck.

Slapak varierar psykologisk skräck med mer kroppslig sådan. Han väjer inte för något vilket följande mening är ett fint exempel på: “Britta fick en bild i huvudet där högen med sniglar ersattes med nakna människokroppar. Som åt och hade sex. Ett hav av kroppsdelar, blod och andra kroppsvätskor.”

Slapak har skrivit en behagligt obehaglig novellsamling som överraskar.

The post Skräcknoveller som överraskar first appeared on Opulens.

SF-KOMEDI. “Get out” och “Us”-regissören Jordan Peele har gjort sin bästa film hittills med “Nope” – om ett UFO som terroriserar en ranch för stunthästar. Ett högspänt spektakel med samhällskritiska undertoner.

Nope
Betyg:
Genre: Skräck/komedi/science fiction
I rollerna: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Steven Yeun med flera
Regi: Jordan Peele
Speltid: 2 timmar och 15 minuter
Åldersgräns: 15 år

Den nedstämde OJ (Daniel Kaluuya) och hans maxade syster Em (Keke Palmer) är yngst i släkten Haywood, svarta djurskötare som försett Hollywood med hästar ända sedan filmkonstens födelse.

Deras gammelfarfar ridandes på en häst var den första rörliga bild som någonsin skapats. Hästen är ihågkommen, men inte jockeyn – en kommentar till hur svarta systematiskt skrivits ut ur filmhistorien. Samhällskritiken utgör också bakgrund till UFO-jakten som OJ och Em ger sig in i. De hoppas få pengar, “Oprah”-berömmelse och att återupprätta familjens heder. Men det finns en direkt livsfara i vår samtida besatthet av virala spektakel, tycks Jordan Peele mena.

Även djur exploateras i Hollywood, vilket poängteras i en sidohandling med Haywoods granne Jupe Park (Steven Yeun) som driver en cowboyranch i närheten. Park berättar om en blodig incident från barndomen som involverade en schimpans under en sitcom-inspelning. En händelse som blir en kryptisk pusselbit i det följande mysteriet som internet lär spekulera länge kring.

Med sin debutfilm “Get out” (2017) gjorde Peele smart skräckkomedi om rasmotsättningar, då en vit familj förvandlade svarta till hjärndöda zombies.

I dubbelgångar-experimentet “Us” (2019) var underhållningen för tilltrasslad i metaforer och landade aldrig riktigt på fötterna.

“Nope” fulländar Peeles storslaget blodiga skräckvision med en infusion av samhällskritik. Men den här gången är den nedtonad och vibrerar oroväckande i bakgrunden.

Filmen inleds då OJ och Em förlorar ett uppdrag under en stressad Hollywood-produktion. Pengarna är skrala för syskonen, men ute på ranchen ser OJ vad som liknar ett flygande tefat i molnen ovanför bergen. Han kallar det “ett dåligt mirakel” men han och Em bestämmer sig för att fånga det på film. Tefatet påminner om något från 50-talets kalla kriget-filmer, men uppdaterad med ett dånande läte och skrämmande smidighet.

Peele lyckas även blanda rädslan för utomjordisk ondska med religiös symbolik, då det flygande föremålet liknar en ängel. Men inte av sorten vi är vana att se.

Allt sitter där det ska. Den komiska tajmingen, den stegrande spänningen och castingen, inte minst Michael Wincott i en biroll som mytomspunnen fotograf. Till och med kläderna är utsökt detaljerade, som OJs huvtröja från “Scorpion King” (2002).

Fotad av halvsvenske Hoyte van Hoytema med imaxkameror har bilden en krispig storhet. På en bioduk är “Nope” årets filmupplevelse.

Nope
Betyg:
Genre: Skräck/komedi/science fiction
I rollerna: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Steven Yeun med flera
Regi: Jordan Peele
Speltid: 2 timmar och 15 minuter
Åldersgräns: 15 år

Kristoffer Viita/TT

The post Mästerlig UFO-skräck first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Trauma, skuld och mäns övergrepp på kvinnor. Alex Garlands nya skräckfilm “Men” är snygg, symbolisk och obehaglig.

Sara Haldert/TT

The post Snyggt och symboliskt i “Men” first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Inspelningen av Feed har nu påbörjats. Den svenska skräckfilmen beskrivs som en film med influenser från filmer som Lights Out, Darkness Falls och A Quiet Place.

I huvudrollerna ses Sofia Kappel, som nyligen guldbaggebelönades för sin roll i Ninja Thybergs Pleasure, samt Molly Nutley. I övriga roller finns Joel Lützow, Vincent Grahl, Emilia Rosenstielke, Amanda Lindh, Mikael Odhag och Annica Liljeblad.

– FEED är ett mycket spännande projekt som verkligen testar någon nytt på den svenska biomarknaden, och vi hoppas och tror att detta kommer att bli en rivstart på ett långt samarbete, säger Rasmus Krogh från Nordisk Film.

Feed beskrivs som inspirerad av sin samtid och av influenserkulturen – och kreativ producent är just influensern Joakim Lundell.

– Jag har alltid drömt om att göra långfilm. För mig är det ett helt logiskt steg att ge mig in i branschen, och just skräck och skräckfilm ligger mig varmt om hjärtat. Det här är första steget mot Hollywood, säger Joakim Lundell i ett pressmeddelande.

Feed har biopremiär 28 oktober.

Anna Brynhildsen

The post Svensk skräckfilm får premiär i oktober first appeared on Opulens.