NOVELL. Vi har nu publicerat fem av vinnarna i Opulens novelltävling. I dag publiceras texten som kom på första plats. Den vinnande novellen, som skrivits av Pia Lindestrand, håller sig inom en realistisk ram och bjuder på svart humor. Det här är vardagsnära skräck när den är som bäst! Här hittar ni en intervju med vinnaren.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Men vi kan ju inte fira jul utan mandel!”

Alva har bara höjt rösten en aning men hon använder ett tonfall ingen vågar säga emot. Inte hennes studenter, hennes barn eller jag — hennes storasyster. Hon talar lågt för alla andra sover. Hela släkten som samlats i mammas (och mitt) hus och som sett fram emot den här dagen så länge. Bara Alva och jag är vakna. Hon har precis stigit upp, med en exklusiv morgonrock svept över sitt designernattlinne, för att kontrollera att allt är som det ska vara. Och att allting är på rätt plats. Prydnader, klappar, godis, gran, stora grötkastrullen… Hon har just gjort den fasansfulla upptäckten:

”Det finns ingen mandel kvar till risgrynsgröten!”

”Varför köpte du inte mer i tid?” väser hon och muttrar för sig själv om ”ingen framförhållning”, ”usel planering” och ”Herregu’!”

Jag som inte gått och lagt mig ännu eftersom jag varit uppe och bakat Hela Natten medan Alla Andra sovit, har lust att vråla. Jag HADE köpt Åtta påsar. Åtta! Men din son…

Det gör jag naturligtvis inte. Jag vill inte förstöra den spröda julstämning som trots allt infunnit sig. Det lyser vitt där ute på gräset och äppelträdens knotiga, svartkala grenar. Antagligen bara rimfrost men ändå.

Alva har kokat knäck och bakat en speciell julkaka, en exotisk skapelse med mycket nötter och inlagd frukt. Det var två påsar mandel till det. Alvas barn skulle hjälpa mig med mandelmusslorna och de två första plåtarna brändes (ytterligare två påsar mandel till spillo). Nytt försök. Vid det laget hade jag redan tappat räkningen på hur mycket mandel som redan gått åt. De nya mandelmusslorna smulades sönder när de skulle tryckas ur formarna. En delikat uppgift, som jag borde tagit mig an själv och i enskildhet. Barnens ivriga försök att ”hjälpa till” gjorde mig så nervös att jag inte lyckades bättre än de med att få ut kakorna hela.

Vid det laget hade Alva skållat och hackat mandel till glöggen som hon och mamma ”provsmakat”, och de skrattade bara hjärtligt, båda två, när nybakta mandelmusslor flög över köket och kraschlandade lite varstans. Hoppsan! Oj, en till! Hahaha! Det var då jag, utan kommentarer, stannat uppe och bakat nya själv. Med de sista påsarna mandel, tydligen.

”Kan vi inte slänga en bittermandel i gröten?” föreslår jag trött.

”ÄR du dum i huvudet?” säger Alva. Hennes havsgröna kattögon slår blixtar.

”Okej, okej” säger jag, sliter åt mig bilnycklarna och går ut. Vilken tur att jag sett till så att min bil står utanför gårdsplanen, i rätt färdriktning dessutom, mot staden. Alvas Tesla modell S, är parkerad precis framför dörren och farbror Carls Volvo är lämnad snett bakom. Fast på ett visst respektfullt avstånd. För vem skulle våga riskera att repa lacken på Alvas egendom?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag halkar på trappan och rycker, i ett misslyckat försök att hålla balansen, ner enriskransen Alva spikade upp igår.

”Men måste du förstöra allting?” utbrister min syster som nu står beredd med en näve grovsalt.

”DU kunde ju sandat igår” tillägger hon och sliter åt sig den misshandlade kransen.

Jag hade åtminstone varit förutseende nog att täcka över vindrutan med en gammal filt och slipper skrapa mer än två sidofönster, innan jag kan krypa in i den iskalla och rostiga skrothög, som ska föreställa min bil. Fantastiskt nog startar den faktiskt och medan gryningen tecknar med glödpenna i horisontkanten kör jag de tre kilometerna till närmaste affär. Värmen har just kommit igång och nästan tinat upp mina djupfrysta knän när det är dags att stanna igen. Den ende som har öppet så här tidigt på julafton är den kosovoalbanske grönsaks- och godishandlaren som verkar bo i sin butik. Det är en liten affärslokal där det saluförs allt möjligt, från vattenpipor till vakuumförpackade julskinkor från Tyskland. Han har alla möjliga sorters nötter också — Tack gode Gud! — även ”svensk” sötmandel. Vanligtvis ger han alla kvinnliga kunder ett riktigt stort och charmigt leende men mig skänker han knappt en blick. Jag har en solkig vinterkappa över nattlinnet och nakna fötter i ett par nergångna stövlar med trasig knäppning. Det är tre år sedan jag använde skosnören (praktiskt att slippa, när man har bråttom) och det är tre veckor sedan jag rakade benen. Eller om det var tvärtom, det som sticker fram av min vinterbleka hud ser mest smutsrandigt ut, av den glesa men mörka behåringen.

Handlaren suckar något med ena handen kvar i sin tidning från det gamla landet. Jag frågar om jag lämnat för lite pengar kanske, samtidigt som jag inser att det nog var ”God jul” han sagt. Jaja, du med, mumlar jag och rodnar och håller på att glömma mina varor. Han räcker mig kassen och jag lyckas ta emot den utan att röra vid hans fingrar. Hans ena tumnagel är svart som om han klämt sig.

En blek vintersol lyser upp stadens lätt isglaserade gator. Willys ska också öppna nu, snart, och ett par pensionärer och en alkoholist väntar tålmodigt utanför. Tungt stödda på sina rollatorer. Undrar vad de har fått slut på hemma som de absolut måste ha för att rätt kunna uppskatta SVT:s julprogram. Eller bara ta sig igenom den här dagen med. Folköl gissar jag. Kanske tobak.

Allt vitt är redan bortsmält från gräs och grenar. Det gnistrande som lyste upp litet, har gett vika för de trista, urvattnade färger som är typiska för vintern i Blekinge. Det grönblöta och svartdrypande. Och grått. Mycket grått.

Jag kommer hem i tid för att höra farbror Carls kommentar om granen jag högg i förra veckan. Ingen ville följa med fast jag erbjudit alla att själva bestämma en tidpunkt när det passade dem att vara med och välja ut julträd.

Men nej, alla de andra hade fullspäckade scheman hela december, jobb och skola, glöggmingel, firmafester och after work med jultema. Och ingen annan ville riskera att åka fast i den där granplanteringen som bara nästan fortfarande är vår. Förresten fick man ingen julkänsla av att klafsa runt i regnvåta marker.

”Spretigaste, fulaste granjävel jag sett” fnyser farbror Carl och vrider och vänder på barrträdet i farstun.

En bildsekvens som tagen ur en skräckfilm far genom min hjärna; hur jag tar yxan jag kapade granen med och begraver den djupt i farbror Carls kala, glänsande skalle, med ett härligt krasande ljud, samtidigt som jag urskuldande svarar att den såg fin ut i skogen.

Medan jag skyndar förbi som en personifikation av en stor, fet ursäkt kan jag inte sluta tänka på yxan. Och vad den skulle kunna användas till. Visst slipade jag den omsorgsfullt i år? Satt nere i källaren och kände på den vassa eggen. Jag som fällt så många träd under årens lopp skulle nog kunna hugga huvudet av gubben. Lätt. Skallen skulle segla rakt in i finrummet kanske. Jag kan föreställa mig deras miner, Alva och de andra, gapande, förskräckta munnar, uppspärrade ögon. Ingen skulle komma på någon ironisk kommentar då. Inte på flera minuter. Men nej, sådana hemska tankar. Allt blod som skulle spruta. Ur en avhuggen hals. Över de nytvättade trasmattorna.

Alva har fixat till enriskransen, tryckt dit nya, röda bär som hon tagit från adventsljusstaken. Nu ser den litet trist ut, med all tom och trasig vitmossa. Kanske borde jag ställa undan staken innan någon klagar. Det är en ganska tung pjäs, av gammalt, vitt porslin. Undrar hur Alva skulle se ut om man slog den rakt i hennes flinande och laserblekta tandgarnityr?

”Äntligen” snäser Alva och knuffar mig mot köket där gröten puttrar.

Åh, vad det luktar jul åtminstone. Kanel, hyacinter, granbarr, apelsiner med kryddnejlikor, pepparkakor och nykokt skinka. Klagar någon på skinkan ska jag dränka dem i spadet. Snacka om dopp i grytan!

”Stå inte bara där. Gör i ordning mandeln” säger Alva och ler. Hon står framför mig men det är någon bakom mig hon tindrar mot. Mamma kanske har vaknat.

De andra dricker kaffe framför tv:n och jag har köket för mig själv, lägger sista handen vid mandel, skinkan och en panikinköpt julklapp. Jag glömmer alltid bort hur många barn det finns och vilka som fortfarande ska ha paket. Var det tolvårsgräns vi enades om eller skulle tonåringarna få något litet också? Kommer pappas brorsbarn dragandes med sin nya bebis eller skulle de fira hos någon av släktingarna på någon respektives sida? Jag ger plyschnallar till alla. Jag har slutat bry mig om vad de gör med det de fått av mig. De kan kasta det, lämna på Röda Korsets återvinningsbutiker eller öva prickskytte på det. Jag tänker inte ens lyssna på det där obligatoriskt framtvingade ”tack så mycket”.

Radion är på och någon mild röst maler på om julfrid. Att man inte borde stressa utan sätta sig ner och njuta av stunden. Stå emot släktens krav. Tänka på sig själv. Ja, kanske någon annan skulle tycka att min familj är litet krävande men jag vill inte vara utan den. Dem. Jag nynnar ”Stilla natt” för mig själv. I det här ögonblicket är allt verkligen perfekt. Som om den där magin från barndomens jular är tillbaka. Och de är så tysta där ute. Det måste bero på att de tycker om kaffet jag gjort till dem. Annars skulle de skrika och… Det är nog den där extra ingrediensen jag spetsade den uppiggande drycken med. Kaffe kan verka avslappnande också. Det ser ut som om de somnat allihop när jag kikar in i rummet. Min systerdotter ligger utsträckt mitt på golvet. Den unga generationen kan verkligen det här med att ”chilla”.

Jag ska duka julbordet själv bestämmer jag. Så att det blir precis som jag vill ha det. Fint och prydligt. Det här ska bli den bästa julen någonsin.

Men varför står de där tomma burkarna med råttgift framme vid spisen? Usch, jag ska kasta dem innan någon upptäcker dem. De passar verkligen inte in i mitt julstädade kök.

The post Julskräck: En perfekt jul first appeared on Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på andra plats. Novellen, som skrivits av Rikard Slapak,  är en absurdistisk och mörk skräckhistoria om makt, förakt och brutal förändring. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Arnold drog cigarröken djupt ner i lungorna. Det var fel, man skulle låta den vara kvar i munnen. För att smaka på den, njuta. Men Arnold behövde röken i lungorna, så att den kom ut i blodet, för att lugna nerverna.

Han satt i skinnfåtöljen i vardagsrummet med cigarren i ena handen och ett till brädden fyllt whiskyglas i den andra. Bredvid honom på golvet stod en gran klädd i kulor, glitter och figurer. Det var som om en hel armé av tomtar och änglar gjort gemensam sak av att klättra upp bland grenarna, trä snaror runt halsarna och begå kollektivt självmord. Arnold kunde sympatisera med dem.

I köket sprang Arnolds hustru fram och tillbaka med sitt stora arsle mellan kylskåp, skafferi, skärbrädor och kastruller. Mellan hennes fötter trippade katten och försökte fånga sin mattes uppmärksamhet. Iris mumlade för sig själv men ibland höjde hon rösten och orden fann sin väg till honom: ”Satans slöfock, sitter och super och jag sliter arslet av mig…”

Sedan mummel, mummel.

Arnold slöt handen hårdare kring glaset. I radion spelades julvisa efter julvisa, men nu lät han radion vara. Han hade stängt av radion flera gånger, men Iris hade slagit på den igen lika ofta, varje gång med något mer eftertryck än föregående gång. Nu hade han lärt sig att trycka undan musiken, låta den sväva identitetslös i luften. Den var ändå inget annat än ett naivt försök att inbilla människor att julen trots allt kunde vara något annat än en pina.

Katten skrek plötsligt till. Iris hade trampat den på svansen och katten sköt rygg och fräste.

”Ge dig iväg, ditt kattskrälle!” röt Iris och föste iväg katten med foten så att den for ett par meter över golvet. Hon brände sedan ögonen i Arnold samtidigt som katten kvickt försvann in i vardagsrummet och in under fåtöljen. ”Ta hand om ditt odjur! Om du inte tänkt göra någonting annat så kan du väl ändå hålla fanskapet ifrån mig! Om du nu ens orkar ta din mage upp ur den där fåtöljen.”

Hon satte en hand mot dörrkarmen och avlastade kroppen, tog några väl medvetna andetag och drog handen över sin svettglansiga panna. Med en trött blick i golvet och en droppe som kämpade för att frigöra sig från nästippen fortsatte hon med en mer sansad röst: ”Anders och Elin kommer om en timma. Jag kommer inte hinna färdigt om du inte hjälper till — du lovade att du skulle ta hand om skinkan.” Hon tittade upp på honom, tröstlöst.

Arnold gav sin hustru en vattnig blick och lade märke till att han inte kunde fokusera ordentligt. Det var bra. Han drog ett bloss och andades ut så att röken stod som ett moln mellan honom och hans hustru, fick henne att för ett underbart ögonblick bli diffus och otydlig. Nästan försvinna.

Iris fnös. ”Jävla drummel, om du ens var hälften karl av den du inbillar dig att du är så skulle du åtminstone försöka låtsas vara till någon nytta. Du är inte annat än en stor jävla böld. En cancersvulst.”

Hon vände på klacken och Arnold var glad att slippa se hennes plufsiga, fuktiga ansikte. Å andra sidan blev det inte mycket bättre — hennes feta, stripiga hår och hennes breda arsle fick honom att rynka på näsan och han lyfte glaset så att det kom att vila mot läpparna, blundade och drog in den skarpa doften i näsan. Han tippade sedan glaset och lät hälften av dess innehåll rinna mellan tänderna, svalde med en klunk. Whiskyn fick — tillsammans med cigarren — hans hjärta att slå långsammare, och den påminde honom om att livet inte alltid var ett helvete. Eller att man åtminstone kunde lura sig själv att tro det.

Anders, hans son, var allt annat än vad Arnold önskat att hans son skulle vara. En nolla som inte kunde dela en öl med sin farsa ens på julaftnarna eftersom att han skulle köra hem sedan, trots att hans fru inte heller drack en droppe. Han avskydde inte sin son, men han gillade honom inte heller. Anders hade utbildat sig och blivit en storstadsfjolla som drack grönt te till fika och Pommac på kräftskivor.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

”Helvete!” hördes från köket. ”Köttbullarna har bränt vid!”

Arnold hörde skramlet av kastruller och hur Iris skrapade loss de förstörda köttbullarna ur stekpannan. Så kom snyftningarna och Arnold suckade. Samma visa varje år. Hur svårt kunde det vara ett steka några ynkliga köttbullar?

Arnold lade cigarren i askfatet på bordet, ställde sig upp med ett fast grepp om whiskyglaset. Knäna knakade under den tilltagna kroppshyddan. Han hade faktiskt lovat att ta hand om skinkan. Det hade varit under ett svagt ögonblick och hans hustru hade lurat honom till det. Hon hade helt enkelt tjatat på honom till den gräns att tanken på att ordna med skinkan var lättare att uthärda än att fortsätta vara tvungen att lyssna på hennes skräniga röst.

Iris hade sjunkit ner på golvet och satt med knäna uppdragna mot bröstet och grät tyst. Hennes axlar guppade upp och ner.

”Skärp dig”, sade Arnold när han klev över tröskeln. ”Gröten kokar, bränn inte vid den också. Var har du kniven? Jag ska skära ner skinkan. Så blir åtminstone någonting gjort här.”

Iris svarade inte. Hon tittade inte ens upp. Det gjorde Arnold ingenting. Han var nöjd med att hon för en gångs skull höll tyst.

Han drog ut översta lådan invid spisen, tog fram köttkniven och lade den på köksbänken. Sedan öppnade han kylskåpet och stod en stund och betraktade innehållet medan han smakade på whiskyn igen. Han sänkte glaset och skrattade till, ett läte som, mer än någonting annat, påminde om när någon harklar upp en slemloska .

”Jösses, som du ser ut”, sade han och tog ut en tallrik på vilken det låg ett grishuvud. I dess mun satt ett rött äpple. Han höll upp det framför sig och de svarta ögonen stirrade rätt igenom honom. ”Fy fan”, sade han och vände sig om för att ställa tallriken på köksbordet, men hejdade sig.

Iris hade kommit på fötter nu, stod lutad med ena handen mot diskbänken och tittade på honom med röda ögon. Mascaran hade runnit ner över kinderna och hennes hår stod på ända. Så plötsligt började hon att skratta så att hennes hängande bröst guppade på ett motbjudande vis under hennes tröja. En rad av ojämna och sneda tänder fick Arnold att rysa; tänk att han rört vid dem med sin tunga.

Han var inte van vid att hon skrattade — hon hade slutat med det för många år sedan — men framförallt var han inte van vid att hon skrattade åt honom.

”Vad är det med dig?” sade han och kände hur kinderna hettade.

Men Iris kunde inte svara, hon fortsatte bara att skratta. Pekade på grishuvudet, på honom och sedan tillbaka på huvudet. Arnold tog ett steg fram mot henne. Whisky skvalpade ur glaset och rann ner längs sidan. Iris tystnade och bet sig i underläppen. Hon var rädd för honom och det var bra. Han hade aldrig lagt hand på henne men hon visste — de båda visste — att det varit nära flera gånger. Oh, så nära. Och det skulle gudarna veta, det var det nu också.

”Jag frågade vad fan det är med dig!” skrek Arnold och kastade whiskyglaset i golvet så att det splittrades över hela köket. Sedan tallriken med grishuvudet, som rullade och skuttade över golvet och lade sig tillrätta invid Iris fötter.

Iris läppar började darra och små muskler i ansiktet började rycka. Så kunde hon till slut inte behärska sig längre och hon brast åter ut i ett galet kackel.

”Så lika”, fick hon fram. ”Du och…” Hon slog händerna mot knäna i ett försök att få luft. ”Du och grisen.” Hon kippade efter andan — ögonen var fyllda av tårar och kinderna strimmade — och fick till slut fram: ”Ser inte skillnad på er.”

Arnold sade ingenting, ögonen blev svarta.

”Välkomna alla hem till Grisen och Irisen!” gastade Iris och bröt ut i ett fasansfullt skränande igen.

Med ens förstod Arnold vad han måste göra, vad han egentligen borde ha gjort för länge sedan. Han hade stått ut med hennes gnat, hennes hån och hennes andedräkt alldeles för länge nu, längre än vad någon barmhärtig gud någonsin kunde ha hjärta att kräva.

”Vem är det som är en gris, din fula sugga?” sade han och stegade mot henne.

Iris såg genom ett diffust hölje av tårar att Arnold sköt fram mot henne. Hon visste att nu var det över, men hon kunde inte sluta skratta. Det gjorde så ont i magen, och det fick henne att skratta ännu mer. Arnold skulle slå ihjäl henne, och vilken överraskning det skulle bli för Anders, Elin och barnen när de kom.

God jul på er, tänkte hon.

Då skrek Arnold till. Och föll till golvet med ett par ordentliga dunsar. Där låg han sedan och kved. Det fick Iris att faktiskt sluta skratta. Hon torkade ögonen med ena handen och fann sin man ligga utsträckt som en fet sjöstjärna — som en julstjärna, tänkte Iris, och fnissade — bland glas- och tallriksskärvor och whisky. I ena fotsulan satt en stor glasbit, färgade sockan röd.

Hon tittade ner på grishuvudet vid sina fötter.

”Nu eller aldrig”, grymtade det, med äpplet kvar i munnen. ”Nu eller aldrig.”

Iris fnissade igen, kände att ett bubblande skratt ville bryta sig ut, men hon höll det tillbaka. Visste att om hon lät det komma fram så fanns det inget sätt att trycka undan det igen. Inte med Arnold omtöcknad och utfläkt på golvet och ett grishuvud som pratade med henne från golvet.

”Nu har det verkligen slagit slint, Iris”, sade hon till sig själv.

”Ja”, sade grisen, ”det har det verkligen gjort. Och det är därför det är nu eller aldrig, eller hur?” Grymt, grymt. ”Nu eller aldrig, Iris.”

Iris ryckte ut äpplet ur munnen på grishuvudet. Satte sig sedan på knä bland glassplitter på golvet bredvid sin fete man till gris och tryckte så hårt hon kunde äpplet i munnen på honom. Några av tänderna som slogs ut for ner i svalget på honom.

”Den här gången har det gått för långt”, sade Iris. ”Nu har jag fått nog av din skit!”

Hon satte ett knä över hans bröstkorg och la en hand över munnen på honom, tryckte äpplet längre ner i käften och någonting knakade till — antingen ytterligare en tand som gav vika eller käkleden som gick itu. Hon körde ner två fingrar så långt hon kunde i näsborrarna på Arnold och drog huvudet bakåt.

”Vem är det som ser ut som en gris?” Saliven stänkte i ansiktet på Arnold. ”Kan du säga oink oink?”

Iris kände hur Arnold började streta emot, som om han plötsligt förstod vad som höll på att hända, som om han vaknat till på riktigt. Han försöka ta sig loss men han var alldeles för svag, fanns knappt någon styrka. Och den som fanns rann ur honom snabbt. Ögonen blev så stora att Iris för ett ögonblick var säker på att de skulle ploppa upp som två pingisbollar. Vilken syn det hade varit!

”Oink oink oink!” sa Iris.

Snart blev kroppen under henne slapp och händerna slog ljudligt i golvet. Iris satt kvar en stund — med en hand över Arnolds mun och med två fingrar i hans näsa — tills hon var säker på att hon aldrig igen skulle behöva höra hans jobbiga röst.

Hon ställde sig upp och tittade en stund på sin före detta fästman, sedan på grishuvudet, som låg där på golvet och tittade på henne med sina svarta ögon. Nu var det tyst, men utan äpplet i munnen såg det ut att flina.

Iris log. Tittade tillbaka på Arnolds plufsiga ansikte och de utstående ögonen.

”Undrar om de märker någon skillnad”, sade hon och sträckte sig efter köttkniven.

The post Julskräck: Julgrisen first appeared on Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på tredje plats. Novellen, som skrivits av Johanna Sernelin,  skildrar ett julfirande med oväntade vändningar och i en tid när tiggare åter syns på Sveriges gator. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

— Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara!

Det är bara Magnus som sjunger och sveper sedan nubben. Den tredje, för hans del. Hustrun, Mikaela, smuttar på sin, hennes första och enda, och tittar stint på honom, kommunicerar utan ord.

Slappna av kärring, tänker han. Han som har jobbat så hårt (men då var inte det bra, då jobbade han för mycket!). Köpt allt hon ville ha. Sprang halvt ihjäl sig på stan för att hitta exakt den klockan från Cartier hon pekat ut, tills han kom på att den kunde beställas på nätet.

– Jag vill ha mer macka, säger Agnes sex år.

Det är typ det enda hon äter på julbordet. Smörgås med julskinka, mycket smör. Inte köttbullar, inte prinskorvar, inte Janssons frestelse. Absolut inte sillen. Bortskämda unge, tänker Magnus.

Sonen, Matteo åtta år, äter desto mer. Redig pojke. Även om han envisas med ketchupen.

— Kommer inte jultomten snart? undrar Agnes och skruvar på sig.

Hon har alltid haft svårt att sitta stilla vid matbordet. Hoppar upp och ner på stolen. Nu tittar hon längtansfullt mot granen som glittrar i ett hörn av vardagsrummet. Men det är främst julklapparna där under hon sneglar åt.

— När kommer han? undrar Matteo.

I bakgrunden en spellista med julmusik från Spotify på låg volym. “All I want for Christmas is you”. Röda blommor, julstjärnor, i fönstren. Vita amaryllis. Moderna adventsljusstakar från Royal Design.

— Men sluta tjata! säger Magnus. Tomten kommer samma tid som alla år.

— Fast det är inte den riktiga jultomten, säger Matteo och ler överlägset mot Agnes.

— Jo! tjuter hon. Men han kommer inte till dig, för du är inte snäll!

— Nu lägger ni av annars kommer han inte alls! gapar Magnus.

— Skinka, mamma, säger Agnes.

Mikaela reser sig och ställer sig vid köksbänken. Magnus fyller på nubbeglaset med OP.

Han ser hur hon greppar kniven för att skära fler skivor av julskinkan. Men hon skär inga fler skivor, utan vänder sig om med kniven hårt i handen. Det blänker till i hennes ögon. Sedan intar ett slags plastig tomhet blicken. Ett frånvarande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Magnus ser plötsligt suddigt. Eller om det bara är Mikaelas ansikte som ter sig suddigt. Han blinkar med ögonen och drar ihop ögonbrynen. Ansiktet av tiggarkvinnan han sprungit på två gånger på kort tid syns hastigt i Mikaelas ansikte. Ett liksom torrt och skrynkligt ansikte med hårda drag.

Tiggarkvinnan hade trängt sig på honom utanför en smyckesaffär. Fått honom att stanna upp några sekunder. Fått honom att på märkligt vis snabbt reflektera över det kommande julfirandet inne i värmen, medan andra stod frysande och tomhänta utanför.

— Du som har allt, har du inget att avvara? sa hon med bruten röst.

Ryggen var krum och kläderna tunna för väderleken. Runt omkring skyndade folk förbi med välfyllda shoppingkassar.

— Nej, fräste han.

Och vad visste tiggerskan om att ha allt? Han var belånad upp över öronen. Arbetade 80 timmar i veckan de flesta veckor om året och ville bara ha lugn och ro när han kom hem, istället för tjat och fler krav.

Några dagar senare var tiggarkvinnan utanför hans jobb. Ville ge honom något. Ur en kasse dök en snöglob upp som hon höll fram. Skakade den framför honom. Snöflingorna dansade runt över den ensamma snögubben med två svarta prickar som ögon. Den gjorde honom illa till mods.

— Jag ska inte köpa något!

Nu måste faktiskt samhället ta tag i det här. Förbjud tiggare, tänkte han och skyndade därifrån.

— Den är inte salu. Det är en gåva… Men detta hörde inte Magnus.

Hon stod kvar och såg efter honom, hade fler att besöka. Fler snöglober att ge bort.

— Mikaela? säger Magnus lågt och funderar på hur många snapsar han druckit egentligen.

Hon blinkar och ruskar på huvudet. Tittar förbryllat på kniven och vänder sig till julskinkan igen. Ansiktsdragen av tiggarkvinnan försvinner lika fort som de tycktes uppstått.

— Här, säger Mikaela och ger Agnes en skiva till hennes smörgås.

Magnus dricker två nubbar till. Snabbt. Låter drycken mjuka upp honom. Stressa ner. Fast han blir tvungen att åka in till kontoret i morgon.  Det ska gå snabbt. Måste bara bevaka en viss affärstransaktion. Delegera och lita på medarbetare är inte hans starka sida, fast enligt Magnus själv är det tvärt om en stark sida. Han får saker gjorda. Och på rätt sätt.

Jultomten, grannen som Magnus betalat överpris för, knackar på dörren och ungarna tjuter av lycka. Men när han kommer in i huset och ska påbörja julklappsutdelningen kryper Agnes upp i sin mammas famn och försöker motstå impulsen att suga på tummen.

När alla fått sina julklappar och det börjar rivas av papper, dröjer sig tomten kvar en stund.

— Den här var till dig, säger han med tillgjord röst. Om du varit snäll i år. Vad säger ni barn, har pappa varit snäll i år?

— Ja, ropar de i kör. Överlyckliga över sina julklappar.

Mikaela svarar ingenting, betraktar istället en nätt klocka på sin handled. Han räcker Magnus en liten fyrkantig julklapp utan avsändare. Mikaela rycker på axlarna. Han ska snart öppna den. Men först bjuder han grannen, det vill säga tomten, på ett järn vid ytterdörren. Bjuder även sig själv och börjar bli behagligt såsig i skallen.

— Var kom det där paket ifrån?

Grannen, det vill säga tomten, svarar inte utan är redan stapplande på väg därifrån.

Magnus river av det röda, glansiga pappret. En anspråkslös papplåda. Öppnar den och lyfter upp snögloben som ligger där i. Han stirrar på snögubben. De svarta prickarna stirrar tillbaka. Ett obehag sköljer över honom. Mår lätt illa. Ingen mer nubbe för mig, tänker han och ställer snögloben på fönsterbrädan.

Julklappsutdelningen fortsätter med klapparna som ligger under granen. Barnen är pigga och glada. Exalterade. Till och med Mikaela ser nöjd ut.

Magnus blick dras ständigt till snögloben. När han rör sig i vardagsrummet tycks de svarta prickögonen följa honom. Han får göra sig av med den. Eller lämna tillbaka den till grannen, som själv måste ha råkat ut för samma tiggerska. Jäkla ohyra, tänker han.

Innan han går upp på ovanvåningen ser han mot snögloben. Snön yr där inne som om någon precis skakat den.

Han vaknar av ljud. Men det är inga plötsliga eller höga ljud. Han lyssnar, sträcker ut armen och märker att ena sänghalvan är tom. Viskande röster, tassande fötter.

Magnus sätter sig upp i sängen, det snurrar till, men han är nu klarvaken. Lyssnar. Ljuden kommer nerifrån. Han smyger nerför trappan och finner Mikaela och barnen framför snögloben. Ett viskande fnitter.

— Vad gör ni?

De stelnar till och tystnar, alla tre. Står med ryggen emot honom. Ett mjukt sken från adventsljusstaken lyser i köket som ligger i anslutning till vardagsrummet för öppen planlösning.

Magnus sväljer. Munnen torr med bismak av sprit. Mikaela rör långsamt över fiskbensparketten, går mot köket utan att se åt honom. Barnen står kvar, fortfarande med ryggen mot honom, men med ansiktena mot snögloben.

Stötar av obehag sticker i kroppen på honom medan Mikaela drar ut kockkniven, den stora, från knivstället.

— Men vad gör du?

Hon går mot honom, höjer handen, höjer kniven. Blänkande stål. Hennes ansikte uttryckslöst, ögonen plastiga som svarta prickar.

Hjärtat skenar i bröstkorgen. Andhämtningen ökar. Han tittar åt barnen. Deras små, mjuka kroppar där en kniv lätt skulle sjunka in, trasa sönder. Mikaela kommer närmare. Han backar, håller avvärjande upp händerna.

— Nu tar vi det lugnt.

Ingen respons.

— Mikaela, hör du mig?!

Han höjer rösten. Fortfarande ingen respons. Han ropar åt barnen. De reagerar inte. Hon är bara några meter ifrån honom. Barnen står längre ifrån. Orörliga och tillsynes ohörbara. Blixtsnabba tankar. Kasta sig mot Mikaela och avväpna henne? Kasta sig mot barnen och få dem ut här ifrån? Det här händer inte på riktigt. Medan tankarna far runt i skallen i oordning gör Mikaela ett utfall i rekordfart.

Magnus tänker inte alls längre. Bara kroppen som tar till flykt och rusar klumpigt upp för trappan. Kroppen skakar kraftigt som i ett krampanfall. Benen bär inte och han säckar ihop på golvet. Allt blir tyst omkring honom, bara ett svagt sus i öronen som verkar ha slagit lock. Utanför fönstren på ovanvåningen ser han ett snöfall som lyses upp av en gatlampa. En sekund av stillhet. Ögonen tårar sig. Hjärtslagen spränger i bröstet.

Mikaela har inte rusat upp i trappan efter honom. Oviss tid passerar, det känns som minuter, timmar, kanske bara sekunder. Herregud, barnen! Barnen är kvar där nere, skyddslösa. Vad fan är det som händer? Kommer upp på benen igen.

Nu hör han igen. Inga skrik, men något slags jämmer. Konstiga dunsar. Något spetsigt ljud. Skrapande ljud.

Han rör sig långsamt nerför trappan så tyst han kan. Vågar inte andas, men andas är precis vad kroppen gör ändå. Snabbt och stötvis. Det spetsiga ljudet. Han ser nu. I skenet från adventsljusstaken och det onaturliga ljuset gatubelysningen kastar in i vardagsrummet. Det spetsiga ljudet. Kniven som stöter genom Agnes kropp. Hennes hår ligger ljust om huvudet likt en gloria. Mjukt och trassligt. En hastig minnesbild av henne som bebis. Len och mjuk bebiskropp. Knubbiga händer som kramade hans fingrar.

Agnes nattlinne med rosa hjärtan på i knölig, blodig sörja. Fållen har hasat upp och han skymtar små trosor där under. Kniven går igenom hennes tunna kropp. Genom magen. Stöter i parketten. Skrap och knak.

De jämrande ljuden har upphört. Det som är kvar av Matteo ligger i närheten av Agnes. Ursinniga knivhugg har demolerat kroppen. Magnus ser hur armarna och händerna är sargade som om han försökt försvara sig. Hade han kvidit efter pappa? Blodet, som svarta vattenpölar på golvet, flyter ut.

Han rusar fram till Agnes. Lyfter hennes huvud mot sitt knä. Skriker rakt ut i julnatten. Mikaela reser sig upp. Handen, med kniven som hon höjer, är blodig. Rött rinner längs armen. Lukten av kroppar, något sötaktigt och skräck sticker honom i näsan. Med sitt frånvarande uttryck möter hon hans uppspärrade blick. Inte sant, inte sant, tänker han. Nu ler hon på vansinnigt vis och lägger huvudet lätt på sned.

– Vad hur du gjort? rösten ynklig och främmande.

Mikaela svarar inte. Utdelar istället ett sving mot honom med kniven och han rycker undan, tappar Agnes huvud som faller och slår mot golvet. Dunk. Ljudet gör ont i honom. Min älskade lilla flicka.

Mikaela närmar sig. Han backar mot väggen och fönstret där snögloben står och betraktar alltsammans.

Hon höjer kniven och siktar mot hans bröst. Armarna far upp, håller dem skyddande framför sig. Blicken riktar han ner mot barnen. De förstörda och livlösa barnen. Släpper sin gard. Låter armarna falla. Det är över. Allt är över. Inget spelar längre någon roll. Ett vacklande steg bakåt, axlarna nersjunkna av resignation.

Kniven far genom luften med kraft. Han sluter ögonen. Väntar på hugget. Nedre delen av ryggen mot fönsterbrädan. En slags baksug drar i kroppen. Han tappar andan. Kroppen pressas samman. Inget hugg. Slår upp ögonen i nästa sekund. Kan inte röra sig. En slags hinna i vägen för synen, men han ser vardagsrummet. Tyst och stilla. Försöker skärpa blicken, men fortfarande den där plastiga hinnan framför. Kan inte röra sig. Tar i. Skriker utan ljud. Hans frustrerade försök får det att skaka omkring honom. Ett snöfall seglar ner. Snöar det inomhus? Han fattar ingenting.

Nästa dag, juldagen. Magnus ser hur barnen kommer nerför trappan klädda i pyjamas och nattlinne. Han ropar på dem, skrattar och gråter.

— Ni lever!

Men ingen hör honom. Mikaela kommer ner efter dem och går till köket. Sätter på kaffebryggaren. Sedan kommer en annan gestalt ner för trappan. Magnus ser sig själv. Ser hur han själv omfamnar Mikaela vid kaffebryggaren. Ser sig själva skoja med barnen. Ser sig själv glad och lugn.

— Här är jag! ropar han. Fast han vet inte riktigt själv var han egentligen är.

Mannen går fram till fönsterbrädan och lyfter snögloben. Magnus stirrar på sig själv, men genom snögubbens plastögon. Mannen skakar globen och Magnus skakar där inne utan att kunna göra något åt det. Bara stirra tillbaka. Mannen synar snögubben och ler. Snart kommer Magnus packas undan i mörk flyttlåda med texten “Julsaker” på och varken se dagens ljus eller sin familj på nästan ett år.

— Jag har några förändringar på gång som jag vill informera om, säger den nye Magnus. Jag tänker dra ner på arbetet och syssla mer med välgörenhet vid sidan om.

— Åh, äntligen, säger Mikaela och ser lycklig ut. Vilken underbar julklapp.

The post Julskräck: Snögloben first appeared on Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på fjärde plats. I novellen, som skrivits av Peter Karlsson,  byggs skräckstämningen upp med utgångspunkt i vardagliga problem. Triggervarning för våldsamt slut!

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns ingenting som så sätter skräck i en husägare som ljudet av vattendroppar mot ett källargolv. Micke stirrade ut i mörkret och lyssnade koncentrerat. Han sorterade bort nattens bakgrundsljud i sitt huvud och mycket riktigt hördes då ett svagt droppande i jämna intervaller någonstans i huset. Hans fru rörde på sig så att lakanen prasslade och han hyschade henne onödigt barskt. När hon yrvaket undrade vad det var frågan om viskade han ”jag hör något som droppar” och det fick henne att stelna till och hålla andan. De låg blickstilla som två villebråd i mörkret en lång stund. Som om katastrofen inte skulle drabba dem om den inte kunde hitta dem. Som om vattenskadan var ett stort djur som smög runt i huset på jakt efter ett överbelånat medelklasspar att sätta tänderna i.

De smög upp ur sängen utan att väcka barnet som sov mellan dem. Ingen av dem hade märkt när Louisa hade krupit ner i deras säng. De tittade lite förbryllat på henne. I vanliga fall brukade hon skrika rakt ut om hon vaknade mitt i natten av en mardröm och sedan brukade hon inte kunna somna om på minst en timme.

Micke kontrollerade först alla kranar och började sedan dra med fingrarna längs husets alla utanpåliggande rördragningar utan att hitta något droppande vatten. Maria började rota bland flyttkartongerna efter en skokartong märkt ”viktiga papper” som hon visste skulle finnas någonstans. Om hon mindes rätt skulle den innehålla både försäkringsbrev och köpekontrakten. Mäklaren hade sagt något om dolda fel men hon mindes inte vad. Det hade att göra med att det var en exekutiv auktion men i sitt uppstressade tillstånd kunde hon inte för sitt liv minnas exakt vad det var han hade sagt. Bara att han hade sagt det med ett väldigt förtroendeingivande tonfall. Hon kände hur katastrofen tornade upp sig bakom henne med käftarna på vid gavel. Den flåsade henne i nacken med en andedräkt som stank av svartmögel och försäkringsbolag.

”Det är bara en radiator.”

Mickes röst fick henne att hoppa till, men hans ”bara” dräpte den annalkande besten och hon kände hur lugnet sköljde över henne. Micke stod i dörren ovanför källartrappan. Han var fortfarande uppjagad och pratade onödigt högt. Istället för att leta fram en ficklampa ur oredan av flyttkartonger verkade han ha tänt varenda lampa som fanns i huset.

”En skål”, beordrade han, ”och en trasa.”

Maria föste undan kartongen märkt ”Diverse” som stod böjd över och halade fram ”Kök 2”. Ur den drog hon upp en blommig djup tallrik och en diskhandduk, båda två arvegods från en gammal faster som inte hade lämnat några andra bestående intryck på eftervärlden.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

De två gick ner i källaren, som också badade i ljus, och in i utrymmet bredvid tvättstugan. På den bortre väggen satt mycket riktigt ett gammalt element av gjutjärn och längs med röret rann droppar med smutsigt radiatorvatten som droppade ner i en pöl på det nakna betonggolvet.

”Det här kan vi förmodligen få fixat i morgon. Det är knappt så att vi behöver ringa en rörmokare.”

I vanliga fall hade Maria protesterat syrligt mot idén att Micke skulle fixa något själv, men impulsen infann sig inte. Istället frågade hon försiktigt om det verkligen var realistiskt att de skulle få tag på en rörmokare två dagar före julafton. Micke menade att det här var en sån en enkel sak att det inte borde bli något problem.

Det var Maria som hade propsat på att de skulle flytta in så fort de fick nycklarna, trots att det bara var ett par dagar före julafton. Det första de bar in när flyttlasset gick var en julgran. Nu hade den visserligen inte blivit pyntad än eftersom ingen visste vart julpyntet var. Det var charmigt och enkelt och kaotiskt på en gång, precis som hon hade tänkt att det skulle bli. Men mest av allt var hon nog bara otålig. Hon hade räknat ned dagarna ända sedan de skrev på kontraktet. Huset verkade ha en positiv effekt på hela familjen.

Micke som i vanliga fall knappt kunde tala med en man klädd i kostym utan att stamma osäkert hade klivit fram till mäklaren med bestämda steg och tagit honom stadigt i hand innan han ställde ett par frågor om exakt hur en sådan här försäljning går till. Deras dotter Louisa, som i vanliga fall for fram i världen som en buffelhjord verkade plötsligt ha tagit till sig sina föräldrars oändliga förmaningar. Under hela visningen gick hon tyst bredvid sin mor och höll henne i handen.

När de väl flyttade hade hon hjälpt till utan att vara i vägen och när Mickes syster kom för att hämta henne (de hade nämligen räknat med att jobbet skulle gå enklare med en barnvakt än med flytthjälp) så följde hon med utan att protestera. Så fort de blivit ensamma hade Micke och Maria knullat bland flyttkartongerna. Det var olikt dem. Framför allt var det olikt Micke.

Trots den dåliga tidpunkten fick de mycket riktigt dit en rörmokare som kunde åtgärda läckan. Han tittade på röret.

”Har ni haft något hängande här?”

”Nej, vi har precis flyttat in.”

Rörmokaren blängde klentroget på Micke. Trots att han fått klämma sig förbi travar av flyttkartonger för att komma till källaren så försökte han syna undanflykten. Det var aldrig någon som hade gjort något fel. Om han så drog ut ett par trosor ur avloppsröret framför ögonen på sina kunder så svor de alltid dyrt och heligt att de inte spolat ner något konstigt i toaletten.

”Röret är nedslitet. Det är därför det läcker. Nånting har nött ner det.”

Han återgick till arbetet. Micke lät sig inte provoceras, vilket var konstigt. I vanliga fall brukade han klä upp sig i sitt eget blåställ när han tvingades ta in hantverkshjälp. Sedan drällde han omkring i närheten av yrkesmännen och hoppades att de skulle be honom om ett handtag. Det hände aldrig.

Även den natten kom Louisa in till dem. Den här gången vaknade Maria och frågade om hon hade drömt något.

”Jag har ont”, svarade Louisa och kröp ner försiktigt mitt i dubbelsängen.

”Vart då?”

”I armen.”

Louisa höll sin vänstra handled i sin högra hand och gned den försiktigt.

”Får jag se?”

Hon tog barnets händer i sina och blåste försiktigt på dem. Händerna verkade iskalla.

När de vaknade nästa morgon låg hon stilla i samma ställning med ögonen vidöppna. Maria trodde att hon hade somnat med ögonen öppna men upptäckte häpet att hon följde henne med pupillerna när hon gick upp.

”Är du vaken?”

Louisa nickade långsamt.

”Mår du bra?”

Istället för att svara kröp hon försiktigt ur sängen. Maria såg en blöt fläck där Louisa hade legat och tittade på henne. Hon verkade försöka smyga ut ur rummet.

”Har det hänt en olycka?”

Louisa skakade på huvudet och fortsatte mot dörren.

”Vänta, kom hit nu. Vi måste tvätta de där.”

Stum av häpnad såg Maria hur hennes dotter för förmodligen för första gången i sitt liv lydde utan protester. Hon lommade tillbaka med sänkt huvud och klädde av sig sin pyjamas.

Maria samlade ihop deras sängkläder och pyjamasar och gick ner i källaren för att slänga alltihop i tvättmaskinen. Efter att ha delat tvättstuga med en samling mer eller mindre psykotiska grannar i flera års tid kändes det som den lyxigaste saken i världen. Hon tänkte på huset och log. Äntligen hade de haft lite tur, hon och Micke. Hon hade själv känt en hel del tvivel när hon läste orden ”exekutiv auktion” i annonsen på Hemnet. Hon hade inte varit ett dugg sugen på att städa upp någon gammal pundarkvart, även om den råkade ligga på en finare adress än vad de annars skulle ha haft råd med. Men bilderna såg inte avskräckande ut. Tvärtom.

Mäklaren hade sammanfattat historien för dem på visningen. Huset hade bebotts av ett medelålders par utan barn. Någon gång förra vintern hade de båda plötsligt försvunnit. Ingen av grannarna verkade ha haft någon direkt kontakt med dem. För vissa hade det säkerligen varit en varningsklocka och en källa till ryktesspridning, men för invånarna i den här välbärgade förorten var det barnlösa paret som höll sig för sig själva i princip de bästa tänkbara grannarna. Inget tydde på att de utsatts för något brott, och den gängse uppfattningen var att de två helt enkelt hade dragit från sina banklån för att bosätta sig i något varmt, billigt land och bli gamla där. Det hade tagit större delen av ett år innan banken fick till en utmätning av fastigheten och kronofogden gjorde bedömningen att det var bäst att anlita en mäklare för att få tillbaka största möjliga delen av skulden.

Maria slängde en blick in i rummet bredvid tvättstugan där rörmokaren precis lagat elementet. Såg inte golvet lite mörkare ut runt elementet? Hon ställde ner tvättkorgen och gick in i rummet för att undersöka. Det kan ha varit en skugga eller en synvilla. Utrymmet saknade fönster och i taket hängde en naken glödlampa.

Hon vände sig om mot dörren för att gå ut och såg något ligga i den lilla håligheten mellan tröskeln och golvet. Det var en kedja med en liten smal nyckel på. På kedjan satt också en krok. Hon stängde till dörren och mycket riktigt fanns det ett litet hål i den, ungefär i ögonhöjd. Det var en konstig nyckel. Den såg inte ut att höra till ett hänglås, snarare såg den mer eller mindre ut att som en leksak. Bara ett ihåligt skaft och ett väldigt litet ax, utan några utskärningar.

Louisa satt ovanför trappen och väntade på Maria när hon kom upp från källaren. Hon höll fortfarande i sin vänstra handled. Maria drabbades av en förnimmelse, och en våg av förtvivlat dåligt samvete.

”Gör det ont?” frågade hon.

”Ja.”

”I handleden?”

”Det gör ont överallt.”

”Överallt?”

”Micke! Jag tror Louisa håller på att bli sjuk.”

Micke tittade ut från köket där han stod och packade upp en flyttkartong. Han tittade snabbt på Louisa och fnös.

”Det är väl växtvärk eller nåt.”

Maria var inte helt säker på hur förtjust hon var i sin nya självsäkre husägande man.

”Mamma det gör ont.”

Micke hade redan återgått till att slamra i köket. Maria smög ut och tittade på honom. Han tog ingen notis om henne utan fortsatte att packa upp olika slags knivar och slevar och lägga dem i kökslådorna.

”Jag vill åka in.”

”Tänk”, sa Micke utan att vända sig om, ”om man någon gång kunde få någonting gjort i fred. Var inte så jävla orolig. Det är dagen före julafton och jag tänker inte spendera den i väntrummet på akuten.”

”Tänk om det är något allvarligt.”

”Tänk om du skulle ta och hålla käften. Sluta oroa dig!”

Ingen av dem hade någonsin tidigare höjt rösten i ett bråk. Maria tänkte inte börja nu. Hon backade ut ur köket och lät honom vara i fred. Förmodligen var han bara stressad av att plötsligt äga ett hus. Han skulle säkert komma till sans och be om ursäkt om han bara fick lite tid.

Men istället blev han mer irriterad i takt med att Louisa klagade på smärtorna. Hon märkte att Louisa undvek sin far. Han måste också ha märkt det men visade inga tecken på att det berörde honom. När hon till sist nattade Louisa fick hon återigen känslan av att hon gömde sig för ett odjur som strök runt i huset. Att de gömde sig båda två. Det tog en och halv timme för Louisa att somna, under gråt. När Maria till slut kröp ner i sin egen säng var hon själv på gränsen till att bryta ihop. Micke låg redan och snarkade.

Maria vaknade på julaftonsmorgonen av ett våldsamt gurglande läte och ett kvävt skrik. Micke sprattlade vilt i sängen bredvid henne. Det var blod överallt. Vid andra ändan av sängen stod Louisa med en förskärare höjd över huvudet. Hon högg sin far i halsen en gång till och han tystnade. Rörelserna minskade.

”Mamma,” sa hon, ”Det gör inte ont längre”.

The post Julskräck: Snälla barn first appeared on Opulens.

FRAMGÅNGSRIK. Den framgångsrike skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok om sitt skrivande. Anna Remmets har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande
Av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag

Kan alla skriva skönlitteratur? Å ena sidan lever vi till stor del kvar i romantikens synsätt på konstnärligt skapande, ett synsätt som gör gällande att Inspirationen med stort I bara kommer till ett fåtal utvalda Genier med stort G. Å andra sidan har synen på litterärt skapande som vilken färdighet som helst som går att öva in, och sedan bedrivas med vanlig yrkesdisciplin, kommit att få större fotfäste. Många är de författare som idag vittnar om att de, som på vilket annat jobb som helst, har ett antal timmar om dagen de ska arbeta oavsett om någon gudomlig inspiration behagar infinna sig eller inte.

Hur många som säger så för att de helhjärtat tror på den processen och hur många som säger så för att konstnärsromantiken har börjat framstå i ett löjligt skimmer medan den hårt arbetande entreprenören är samhällets nya gudom, låter jag vara osagt.

Den mer tekniska synen på litterärt skapande är i alla fall helt säkert trösterik för många aspirerande författare. Det är därför inte konstigt att framgångsrika författares böcker om skrivande blivit en populär genre. Senast ut är den populära skräckboksförfattaren John Ajvide Lindqvist. Han är känd för böcker som Låt den rätte komma in, som är en kärlekshistoria mellan två ensamma barn varav det ena råkar vara en vampyr, zombieberättelsen Hanteringen av odöda, den märkliga Platserna-trilogin, och novellen som är förlaga till den queera, folkloristiska filmen Gräns som hyllades samstämmigt när kom upp på bio.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Lindqvists böcker är onekligen välskrivna, men ändå lättillgängliga. De är handlingsdrivna och befriade från språkligt experimenterande på ett sätt som gör dem passande att använda som exempel i instruktioner för historieberättande. Misslyckas igen, misslyckas bättre som den trösterika titeln lyder, är också den enkelt och kronologiskt uppbyggd.

Lindqvist går metodiskt igenom sitt författarskap bok för bok med början i Låt den rätte komma in och avslut med den senaste, X – den sista platsen.

Anteckningar från tiden för böckernas tillblivelse varvas med nutida reflektioner kring skrivande och kring hur författaren tycker sig ha utvecklats under tiden som gått. Och under den tiden, mellan 2000 och 2017, går Lindqvist från okänd och refuserad till en berömd författare med diverse filmkontrakt. Hur detta påverkar skapandeprocessen och synen på det egna författarskapet diskuterar han visserligen i en passage, men tycks ändå ganska snabbt ha kommit fram till en strategi för att förbli tryggt förankrad med fötterna på jorden och inte kompromissa med någon konstnärlig vision.

Denna ganska självsäkra och obekymrade inställning till skapandet är genomgående i boken. Titeln till trots tycks faktiskt det mesta gå på räls efter de första (visserligen många) refuseringarna av Låt den rätte komma in. Misslyckandena ifråga tycks snarare syfta på misslyckanden i skrivprocessen. Lindqvist beskriver det dryga arbetet med att långt in i berättelsen inse att han måste stryka och omarbeta stora antal sidor. Men någon riktig hopplöshet infinner sig till synes aldrig. Författaren kan ibland tvivla på enskilda projekt, men verkar inte tvivla på sig själv som skrivande människa. Kanske beror detta just på att han har en ganska oromantisk syn på litterärt skapande.

Den som vill läsa en bok som förhåller sig filosofiskt till skrivandets och fiktionens natur kommer alltså kanske att bli besviken. Lindqvist gör heller ingen hemlighet av att han inte har några större finlitterära ambitioner, trots att hans litteratur släppts in i salongerna i större utsträckning än mycket annat i hans genre. Det är intrig och handling som främst driver hans historier, även om han också lägger vikt vid språket, och det är kring konstruktionen av dessa Misslyckas igen, misslyckas bättre i huvudsak uppehåller sig.

Och hans resor från idéer till färdiga romaner är riktigt engagerande. Han berättar om hur hans karaktärer vuxit fram och resonerar om tempo och struktur i berättelsen, hur författaren kan fånga läsarens intresse för att sedan kosta på sig en långsammare sträcka där hen kan utveckla sina karaktärer. Och för de som liksom jag älskar skräckgenren i stort är det fängslande att ta del av Lindqvists tankar om vad som skrämmer oss, och följa honom i spåren av de myter som har påverkat hans berättelser. Det är ett fascinerande litterärt universum han bjuder in läsaren till. Ibland är faktiskt anteckningarna och idéerna läskigare än vad jag minns att själva romanerna var, vilket väl säger något om hur svårt det trots allt är att skapa riktigt bra skräck, eller för den delen riktigt bra skönlitteratur över huvud taget.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Läsvärt om konsten att skriva skräcklitteratur first appeared on Opulens.