ESSÄ. Kan själen ha ett landskap? Den frågan försöker Stellan Lindqvist besvara i denna essä. Bland annat skriver han om två specifika öar.

”Själens landskap”

Kan själen ha ett landskap, ett ställe den är ett med, där den är hemma? Berg, vatten, floder, moln, träd, gräs, hus. Jordiskt. Samtidigt inte. Mitt växte fram långsamt, prövade sig fram, tog många år på sig. Då det återkommer ofta måste det betyda någonting tänker jag. Det hela är gåtfullt. Landskapet är enkelt, mycket enkelt, avskalat, arkaiskt nästan. En plats för det man är, men inte vet att man är.

Suget, det märkliga suget. Varför?

Två öar.

En grön ö i ett stort hav, höga svarta klippor nedstörtande som ett värn, stora trädlösa ytor i öns inre. Husrester som radar upp sig i det gröna. Man anar människor, men ser inga. 1953 evakuerades den kvarvarande befolkningen från Great Blasket Island utanför Irlands västkust, ett trettiotal, kanske fyrtiotal, de flesta äldre. En ny tid hade sipprat in, fastlandsfolket som kommit dit allt oftare berättade om ett enklare sätt att leva. De står i kö, ett trettiotal, för att gå på båten, kvinnorna erbjuds en stödjande hand liksom de äldre. Bilderna jag ser på min skärm lämnar mig inte. Det inte bara är en boplats de lämnar, de lämnar något mer, en månghundraårig historia, en värld mättad med mening. I deras ansikten insikten att utträdet aldrig kan kompenseras, att livet nu, det på fastlandet, kommer levas famlandes, i dunkel. Jag har varit där. Från Dun Quinn, en by på Irlands västkust, blev vi, gruppen jag ingick i, körda i gummibåtar. Ingen hamn fanns, hade aldrig funnits. Svarta klippor, lång kritvit sandstrand, iskallt kristallklart vatten, grönskimrande. Längre upp en stor grön yta, mjukt böljande, väldig i sin omfattning. Stengärdsgårdar utan synbart mönster löpte hit och dit. Två rader av hus, rester av hus längsmed det gröna. Stora platta stenar låg lite här och var, en stenlagd gata måste en gång löpt längs husraden. En känsla av övergrepp fyllde mig. Ögat som betraktar, som beskriver, som tror sig förstå. Det var som husen protesterade, ville säga att de levde. Röster hördes de inte, ansikten, lyste inte solen upp dem, ben rörde de sig inte? Allt hade bara gömt sig, för att en dag förstås igen, måste förstås igen.

En gång talades gaelic i husen på denna ö. Annat ljud, annan melodi, annan syntax, annan grammatik, en gång sammanvuxet med ön och människorna, nu musealt. Ta´ gra´ agam duit, I love you (innebörden sannolikt starkt avvikande från vår). På fastlandet snavade språket, föll samman, förintades av tiden. Vilket i detta sammanhang och mycket konkret betyder den brittiska imperialismen. Gaelic talas fortfarande av ett tusental, fläckvis, på västra Irland (galtacht).

På ön Hirta i ögruppen St Kilda cirka femtio sjömil väster om de Yttre Hebriderna evakuerades den kvarvarande befolkningen på 1930-talet. Människor hade då bott på ön i hundratals år, kanske tusen. De har radat upp sig för fotografen, gamla, unga, barn, som man gör när man inte vet riktigt varför man gör det, man underordnar sig, ingen ler, ingen skrattar. Vi vinkar åt dem som från ett fartygsfönster, de vinkar kanske tillbaka, ett litet tag, sen försvinner de. Var de lyckliga? En sån fråga! Deras kläder är alla lika, kvinnorna har sina, männen sina, barnen sina. Natur och knapphet skapar likhet. Torven grävs upp i blanka skivor, läggs på tork innan den kan skänka värme i stugorna. Ett fönster, kanske två, en öppen eldstad. Födan: fågel mest, tobisgrissla, sillgrissla, tordmule, lunnefågel. Någon firas ner utmed klipporna, fångar med håv, stoppar i en säck. Fisk från havet är mindre betydelsefullt eftersom havet är förrädiskt och ön saknar naturlig hamn, varför båtarna måste vara små och lätta och kunna bäras upp på stranden, en tunn spantstomme klädd med tjärade sälskinn, Curach. Och så får och lamm och den säl man lyckats skjuta. Följ med säger fotografierna jag tittar på, följ med och fånga lunnefågel från klipporna! Jo repet håller! Vi håller! Männen skrattar, de vill slå på ljuset och färgerna, de vill säga: vi finns, vi finns! En kvinna tittar ut ur ett vitkalkat hus, alla hus är vitkalkade, torkar sina händer mot förklädet, kisar, handen mot pannan som en solhylla, Titta in, säger hon. Hur sammansmälte de allt, människorna på den lilla ön? Havet, stormen, umbärandena, utlämnadheten, arbetet, kärleken, sorgen, glädjen, oron? Ett gåtfullt ”vi”. En sorts själ. Förstår vi?

Förstår jag varför bilderna lever?

Vad är det som lockar? Enkelheten, allt avskalat, en arkaisk urscen? Mat, kärlek, värme, mening, inget mer.

Eller skönheten? Jo, skönheten, absolut skönheten!

En dag, en stilla dag, en dag utan ärende eller brådska, när himlen var blå och vinden inte blåste alltför våldsamt, gick någon upp på det svarta berget, en kvinna tänker jag. Hon såg ut över sin ö, det enda hon egentligen kunde se förutom det oändliga havet, nu blått liksom himlen ovanför henne. Vad hon såg? Nej, hon såg inte, under en kort stund såg hon inte. Något intog henne, fyllde henne. Hon såg inte den kritvita stranden långt därnere, hon såg inte det gröna som fyllde öns inre, hon såg inte den långa raden med små, små hus som sträckte sig från den ena kanten till den andra, hon såg inte de svarta klipporna, hon såg inte väldiga havet. Hon såg allt. Hon hade inga ord, eftersom sådana ord inte fanns. Hon skulle snart gå ner, men hon skulle inte vara densamma. Hon skulle glömma, men ändå inte.

Lászlo Krasznahorkai citerades i Dagens Nyheter: ”Skönhet existerar. Den ligger bortom en gräns vid vilken vi ständigt måste stanna; vi kan inte gå längre för att förstå eller röra vid skönhet, vi kan bara acceptera. Den är en konstruktion av hopp och en högre makt”.

Jag vill tillbaka, tillbaka till en orörd plats, till det olika. Inte bokstavligt, nej, inte bokstavligt, men till en fredad plats, en uppdiktad plats, halvverklig, overklig. Bort från den globaliserade och kommersialiserade världen i vilken vi alla är infångade; den väldiga maskinen som är hela världens maskin, som inte nöjt sig med att exploatera jordskorpan, havet, luften utan också invaderat våra själar, som gjort oss omättliga, gjort oss till handelsvaror, som fått oss att tro att individualitet och äkthet är detsamma som ett varumärke. Unikt inbillar vi oss. I stället, ironin och det paradoxala, vi blir alltmer lika. Ju mer vi strävar desto djupare tuggar vi oss in. Jo systemet knakar, som system alltid knakar. Förlorarna finns, de utanför, de ej inbjudna. De är olika, men på ett likartat sätt. Omvänt bara. De drömmer om ett återtåg till något förgånget, de drömmer om en etnisk ommöblering av världen, de drömmer om en ren plats där de alla kan återupprättas. Djupt omedvetna om att de leds av illusionister och demagoger.

Olikheternas död, fasan. Vart du än reser: samma städer, samma liv. Värmedöd, termodynamikens andra lag. Jo, jag vet, jag skulle inte kunna bo på Hirta eller Blasket Island, alltså det förflutnas Hirta och Blasket Island; även om jag kunde tala iriska. En månad kanske, en sommarmånad när det är fint väder. Tidsresor gör vi dock ständigt i drömmen, själen färdas motståndslöst. Nu, då, sen, vad är det? Ingen vet. Ett nu utan ett då, det vill säga utan minnen, går knappt att tänka sig. Vi skulle leva i ständigt nu, tiden skulle upphöra eftersom tid utan förändring är otänkbar. Ett nu utan ett sen är lika märkligt eftersom varje steg, varje handling då skulle tas och göras i blindo. Vi lever i alla tre, måste så, även om ljuskäglan, oskarp som ljuset från en gatlykta en höstkväll, är riktad mot ”nuet”. Minnesbilder, fantasmer, hela scenerier genomströmmar oss hela tiden.

Vi behöver alla ett landskap för vår själ.

The post Stellan Lindqvist: ”Själens landskap” first appeared on Opulens.

MILJÖJOURNALISTIK. ”Endast en av tre svenskar har förtroende för vad journalister rapporterar om klimatförändringarna. Det är bedrövligt”, konstaterar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

FN:s klimattoppmöte COP26 pågår nu i Glasgow. I onsdags släppte också Demoskop sin nya rapport om attityder och åsikter kring klimatförändringarna. Undersökningens resultat för svenskarnas förtroende för mediernas klimatrapportering är nedslående.

Att skilja fakta från myt måste här sägas vara en huvuduppgift för medierna. Visserligen anser över hälften av medborgarna att medias klimatrapportering generellt sett är korrekt. Men 4 av 10 har ingen åsikt i frågan eller tycker att media rapporterar felaktigt. Och hela 44 procent instämmer i påståendet att det är ”svårt att bedöma vad som är sant när det gäller klimatförändringarna”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Allmänheten visar stort förtroende för forskare men lågt förtroende för journalister” konstaterar Demoskop och siffrorna talar sitt tydliga språk. 84 procent har förtroende för forskare men endast 29 procent för journalister. Den senare siffran är endast 4 procent högre än för skogsindustrin vilken förstås inte har något ekonomiskt intresse för att förmedla objektiv information.

Demoskops rapport behöver säkert ställas mot liknande undersökningar och att snabbt dra några slutsatser om hur medierna kan bättra sig här låter sig nog inte göras. Men endast en av tre svenskar har alltså förtroende för vad journalister rapporterar om klimatförändringarna.

Det är bedrövligt.

The post Nedslående resultat för medias klimatrapportering first appeared on Opulens.

NATIONALISM. “För tillfället har SNP medvind och är idag ett av Europas mest framgångsrika partier. Men förr eller senare kommer partiet behöva hantera olika målkonflikter och motsägelsefulla positioner”, skriver Vladan Lausevic om Scottish National Party.

Utvecklingen i Storbritannien med Brexit och identitetspolitiska strider har gjort Scottish National Party (SNP), som är motståndare till Brexit, till det dominerande partiet i Skottland. SNP har sedan sitt bildande förespråkat utträde ur Storbritannien och partiet beskrivs ofta som nationalistiskt. Men SNP har även gröna och överstatliga ambitioner.

I samband med det senaste valet i Storbritannien läste jag den vänsterorienterade debattören Paul Masons eftervalsanalys. Mason menar att Labour förlorade röster till de “progressiva nationalisterna”, bland annat på grund av sin otydliga hållning vad gäller Brexit och EU.

Med progressiva nationalister syftar Mason på Labours främsta konkurrenter i Skottland, nämligen just Scottish National Party, som blev landets största parti. SNP brukar beskrivas med begrepp som skotska nationalister, progressiva nationalister och regionalister. Vilket dock allt mer framstår som motsägelsefullt och även märkligt med tanke på partiets utveckling under 2010-talet.

När SNP startade under mitten av 1930-talet var partiet ett obetydligt och litet parti som de allra flesta britter inte brydde sig om. Partiets krav var då som nu Skottlands utträde ur Storbritannien. SNP brukar också anses vara ett progressivt parti bland annat eftersom partiet menar att Skottland på egen hand skulle kunna bli mer likt välfärdsstater som Sverige. Partiet har också under de senaste åren presenterat sig som ett mer grönt parti och SNP ingår sedan tidigare i den gröna parlamentariska gruppen i Europaparlamentet.

Partiet blir ett sorts mellanting mellan vänster och höger.

Det som kan sägas vara märkligt med SNP är att benämningen progressiva nationalister inte stämmer överens med partiets utveckling. SNP har kampanjat hårt för att Skottland ska vara ett EU-land och att skottar europeiska medborgare. Partiet har också intagit migrationsvänliga positioner och har generellt en positiv attityd till mångfald och öppenhet. Partiet talar om behovet av grön omställning och en hållbar framtid.

Samtidigt driver partiet motsägelsefulla idéer och intar omöjliga positioner. Å ena sidan skotsk nationalism och kommunikation om självständighet, å andra sidan stödet för EU och Skottlands status som EU-land. För inget EU-land är helt självständigt eller suveränt. Att stödja EU är ofrånkomligen anti-nationalistiskt med övernationella styrelseformer och medborgarskap.

Partiet blir ett sorts mellanting mellan vänster och höger, inte riktigt enkelt placerat på GAL/TAN-skalan. SNP:s framgångar måste dock förstås som ett särskilt fall i den europeiska politiska kontexten. Inte bara med tanke på Brexit utan även i Storbritannien som är en asymmetrisk federation med olika regler för olika delar av landet. Det påminner om situationen i Katalonien där separatister och katalanska nationalister oftast vill att Katalonien ska vara en del av EU.

Frågan är därför hur SNP kommer utvecklas om partiet lyckas med sina ambitioner att separera Skottland från Storbritannien? För tillfället har SNP medvind och är idag ett av Europas mest framgångsrika partier. Men förr eller senare kommer partiet behöva hantera olika målkonflikter och motsägelsefulla positioner. Frågan är också hur Skottland ens ska kunna bli medlemmar med tanke på att EU nog kommer vilja förhindra det i förhoppningen att locka tillbaka hela nuvarande Storbritannien. Och Spanien kan använda sin vetorätt i rädsla för att Katalonien skulle följa Skottlands exempel.

Oavsett vad man anser i frågan om EU och Storbritannien är utvecklingen i Skottland väldigt intressant att följa.

The post Brexit gör Skottland till politiskt experiment first appeared on Opulens.

UPPSVING. Tusentals skotska fans är på plats i London för EM-matchen mot England, men det är inte till ljuden av säckpipor man laddar upp. I stället är det en diskoklassiker från 1970-talet som blivit fotbollssupportrarnas och – lagets – nya signaturmelodi, skriver BBC.

Den spanska duon Baccaras megahit “Yes sir, I can boogie” tillbringade endast en vecka i toppen av de brittiska hitlistorna när det begav sig 1977. Men nu har låten fått ett sällan skådat uppsving.

Det hela började när en video blev viral med extatiska landslagsspelare som dansar till melodin efter att Skottland klarade EM-kvalet genom att besegra Serbien i en straffläggningsrysare.

Därefter sågs den skotske Aberdeen-spelaren och landslagsbacken Andrew Considine mima till sången iförd full dragmundering inför sin svensexa.

Baccara-sångerskan Maria Mendiola säger i en kommentar att hon är glad att låten hittat en ny publik och att hon “alltid kommer att tacka det skotska laget och särskilt Andy Considine för att hon fick bli så här lycklig efter 43 år”.

TT Nyhetsbyrån

The post Diskodänga Skottlands nya “nationalsång” first appeared on Opulens.

ROMAN. Shuggie Bain är en mycket läsvärd roman, men lyd gärna mitt råd och läs den helst på engelska, det gör ganska stor skillnad, skriver Elisabeth Brännström.

Shuggie Bain av Douglas Stuart
Översättare: Eva Åsefeldt
Albert Bonniers förlag

När vi först möter Hugh ”Shuggie” Bain, huvudpersonen i Douglas Stuarts Bookerprisvinnare med samma namn, är det 1992. Shuggie, som knappt fyllt sexton, befinner sig i ett litet billigt hyresrum i Glasgow. Hans nergångna, gravt alkoholiserade mamma, Agnes, har nyligen kvävts av sina egna spyor och Leek och Catherine, de två äldre halvsyskonen, har flyttat från staden för länge sedan och lämnat Shuggie kvar med det otacksamma uppdraget att kämpa för sig själv.

Shuggie, som är gay, drömmer om att få arbeta som frisör, men under tiden försörjer han sig på ett jobb i delikatessdisken i områdets lokala supermarket och ibland tillåter han, i ren desperation, att en av de andra hyresgästerna tafsar på honom för pengar. Hans förutsättningar ser inte ljusa ut; hela hans uppväxt har präglats av mobbning, fattigdom och medberoende. Pappan, Big Shug, lämnar familjen när Shuggie är nästan sex år genom att strategiskt placera den så långt bort som möjligt från sig själv när han flyttar ihop med telefonisten på det taxi-bolag han arbetar för.

Pithead, samhället familjen Bain hamnar i, är en liten nedlagd gruvort utanför Glasgow som utarmats av Maggie Thatchers stenhårda omänskliga politik. Gruvan är stängd, men människorna lever kvar som arbetslösa socialfall, slängda på soptippen mitt bland smuts, koldamm och slagghögar. Trettioåtta pund förväntas räcka i en vecka för en trebarnsfamilj och kvinnorna vänder på slantarna och tummar ständigt på familjens behov, allt medan många sjunker allt djupare ner i valiummissbruk eller, som Agnes Bain, i alkoholism.

Agnes beroende är inte att leka med: hon hinkar i sig vodka och det billiga alkisölet Special Brew från morgon till kväll, och Shuggies främsta uppgift blir att ta hand om henne, ett uppdrag han går in för med all sin kraft. Shuggie vaktar ständigt oroligt på sin mamma, han vänder Agnes på sidan så att hon inte ska kvävas om hon spyr, han ställer muggar med vatten och spottkoppar på nattduksbordet och ger henne små doser öl när hon skakar så kraftigt av abstinens att hela skelettet rasslar.

På samma gång tampas han, med beundransvärd stoicism, med sina egna problem. Både de vuxna och ungarna i Pithead har direkt identifierat honom som en ”wee poofter” eftersom han har sin docka Daphne med sig när han anländer, pratar fint och är prydlig. Agnes, som är nästan lika vacker som Liz Taylor och som har mage att trippa runt, välsminkad och finklädd med näsan i vädret trots att hon varit stupfull dagen innan, har i sin tur lätt placerats i kategorin ”snobbig alkishora”. Ingen av dem har en chans att hävda sig och det är svårt att förstå hur Shuggie orkar med allt han utsätts för. Mobbningen är helt skoningslös; han kan knappast lämna huset utan att sölas ner av slemmiga spottloskor, misshandlas med knytnävar eller olika tillhyggen och utsättas för gravt förödmjukande sexuella påhopp, samtidigt som han försöker rädda den otacksamma Agnes, som han älskar, från total undergång – något som, precis som hans halvbror Leek påpekar, är dömt att misslyckas.

Shuggie Bain bygger till stor del på Douglas Stuarts egen barndom och hårda uppväxt som gay i Glasgow. Stuart, som är en känd designer och amerikansk medborgare sedan många år tillbaka, övergavs av sin pappa när han var sex år gammal och förlorade sin mamma på samma sätt som Shuggie förlorar Agnes när han var sexton. Romanen, som är Stuarts debut, har väckt uppmärksamhet i både Storbritannien och i USA och den har hyllats av en enig kritikerkår för sina betydande litterära kvalitéer och för sin distinkta Glasgowröst.

I den svenska översättningen, som jag inte är helt bekväm med, finns många av de litterära kvalitéerna kvar. Stuarts smidiga prosa och väl utarbetade scener till exempel, men tyvärr har den distinkta Glasgowrösten försvagats så mycket att det stör den som, liksom jag själv, är bekant med dialekten. Nästan alla dialoger i skildringen är skrivna på lokal dialekt och nyanseringen i språkbruket är viktig om man vill förstå karaktärerna. Shuggie och Agnes trakasseras delvis för att de pratar finare och artikulerar bättre än sina grannar och skillnaderna i språkbruket ska alltså vara ganska betydande, men tyvärr har de svordomar som Stuart ofta använder blivit så svaga att den stora skillnaden mellan huvudkaraktärerna och omvärlden inte framstår tydligt nog.

Dialogerna blir alltför utslätade och även den skarpa, hårda Glasgowhumorn har i viss mån ”snällifierats”. Det är synd för i övrigt är det här en utmärkt roman om det besvärliga med att växa upp som annorlunda i ett fattigt nedslitet samhälle som upphört att fungera och om det svåra i att tvingas ta hand om en dysfunktionell förälder. Shuggie Bain är alltså en mycket läsvärd roman, men lyd gärna mitt råd och läs den helst på engelska, det gör ganska stor skillnad.

The post En distinkt Glasgow-röst first appeared on Opulens.

LITTERÄR SPANING. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion, undrar Maria Elena Bergman.

När jag berättat om mina resor till Dubrovnik, för att se platser där tv-serien Game of Thrones spelats in, och till La Mancha i Spanien för att besöka kvarnarna som skildras i Miguel Cervantes Don Quijote, har reaktionerna varit olika. Det verkar som att många tycker det är underligt att ”ungdomar” reser för att se ställen där Game of Thrones filmats men inte att det är det minsta märkligt att turista i Don Quijotes fortspår. Som att Cervantes bok är mer på riktigt. Både Cervantes och George RR Martin har skapat fiktiva världar. Men det är på ett sätt inte bara fiktion då fysiska platser alltså existerar i den riktiga världen.

Autofiktion är en spännande litterär genre där gränsen mellan historia, fantasi och subjektivitet vävs ihop till berättelser. Det går att analysera dess struktur, de olika sätten att berätta, ursprunget från 1800-talet till den moderna historiska romanen, dess påverkan eller de sociala och kulturella aspekterna.

TV-serien Outlander har skapats utifrån boken Främlingen av den amerikanska författaren Diana Gabaldon och har sålts i mer än 20 miljoner exemplar världen över. När jag såg serien Outlander blev jag nyfiken på den historiska delen av romanen, inte av de övernaturliga inslagen. Huvudkaraktären är en kvinna som varit fältsjuksköterska under andra världskriget. Genom att lägga sin hand på en sten, liknande de som finns i skeppssättningen Ales Stenar, förflyttas hon till 1700-talets jakobitiska Skottland. Gabaldon varvar historiska händelser och science fiction.

Den spanske författaren Javier Cercas Menas böcker är av narrativ karaktär och kännetecknas av hur han blandar litterära genrer, som historiska fakta, krönikor och essäer, med fiktion. Filmatisering av Hjältarnas uttåg väckte mitt intresse för denna författare, framförallt för den historiska delarna av romanen. Jag läste Lord of All the Dead: A Nonfiction Novel som på en metanivå handlar om författarens resonemang kring om han verkligen ska skriva om en släkting som befann sig på den motsatta sidan av inbördeskriget, det vill säga bland Francos trupper. Det intressanta är hur han utifrån sin släkthistoria skildrar krigets fasor, Francos diktatur och inbördeskriget, från bägge sidorna och det brutala krig som förvandlade byar och människor till varandras fiender.

Det är nästan omöjligt att rekonstruera det förflutna utan att göra research. När man väl transporteras till det förflutna genom fiktion finns inga etiska krav på samma sätt som när en historiker beskriver historiska händelser och risken för anakronistiska tolkningar är påtagliga.

Författaren får hjälp av vittnesbörd, brev eller historisk forskning för att kunna skildra händelser i det förflutna. I en roman som blandar fiktion, vittnesbörd, minnen som människor har samt historiska skeenden eller händelser, finns det ofta människor som kan ha existerat, städer och platser som funnits och även gedigen dokumentation av sådant som kläder, mat och konst. Det handlar om att rekonstruera händelser, att kunna blanda fiktion och verklighet ty verkligheten är alltid vinklad, subjektiv och svårfångad.

Det är skillnad på att vara en författare av historiska romaner, där kravet på autenticitet är högre, än författare av fiktion i en historisk kontext. Gabaldon och Cercas har bägge ett flöde mellan verklighet och fiktion. Det finns en slags flätning av liv, sanning och lögner, där böckernas jag kan vara en fiktiv person eller verklighetens författare.

I tider av fake news som varje dag bombarderar oss med desinformation är det inte längre en självklarhet att det vi läser, hör och ser är sanning eller speglar verkligheten. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion? Hur förhåller sig författarens personliga och privata historia till utövandet av sin konstart? Till att skapa litteratur som är subjektiv, privat och som måste vara trovärdig och fiktiv för att det ska bli allmängiltigt?

Och vad är i detta sammanhang länken mellan författaren som förnekar att romanen är självbiografisk – som påstår att det hela är fantasi, är fiktion – och protagonisten? Mitt enkla svar är att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion.

The post Allt är autofiktion first appeared on Opulens.