ROMAN. ”Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.” Det skriver Thomas Almqvist som läst den Bookerprisnominerade ”Det jag helst inte tänker på”.

Det jag helst inte tänker på av Jente Posthuma
Översättning: Johanna Hedenberg
Rámus

Jente Posthuma föddes 1977 i Enschede i Nederländerna. Hon debuterade som författare 2016. Med ”Det jag helst inte tänker på” introduceras hon på svenska. Hon är översatt till ett femtontal språk och den aktuella romanen är nominerad till det internationella Bookerpriset.

”Det jag helst inte tänker på” är en roman om sorg och tvillingidentitet. Posthuma berättar genom en syster, vars tvillingbror har begått självmord. Tvillingsystern försöker förstå förlusten och hans djupa depression, deras komplexa familjeband och på samma gång bearbetar hon sin egen sorg och kvarvarande relationer. Hon försöker trots förlusten att hitta en mening med livet.

Trots allt mörker och alla problem skriver hon med en stor portion humor. Därtill lyckas hon väva samman tvillingarnas historia och broderns självmord med en skildring av i stort sett alla samhällsproblem av i dag.

Hur påverkas den egna identiteten av en sådan förlust och så stor sorg? Romanen är en empatisk skildring av kärlek och motståndskraft, som är både lakoniskt uttryckt och humoristisk. När brodern insåg livets meningslöshet var tydligen självmord det enda alternativet. Brodern kallade sig själv Ettan och tvillingsystern Tvåan, eftersom han var född 45 minuter före henne. Brodern var homosexuell och själv samlade hon på tröjor, vilket hon gick i terapi för. Den lätta tonen i boken känns överraskande med tanke på det allvarliga ämnet.

Medan brodern arbetade som bartender, i en gaybar, sålde hon kläder i en second hand-butik. Brodern stoppade fickorna fulla med stenar den 6 maj, 2016, och dränkte sig, precis som Virginia Woolf gjorde på sin tid.

I Posthumas text finns en stor skönhet men också skarpsynthet och sinnlighet. Här finns humor och rationalism, men också cynism, även om berättaren aldrig framstår som bitter. Posthumas språk är i ständig rörelse, även om det aldrig blir komplicerat utan präglas av sin direkthet och naturlighet. Miljön är sparsamt återgiven. Det mesta som sker i romanen, sker i de båda huvudpersonernas inre. Systern förstår inte allt som sker runt omkring henne men försöker bringa reda i kaos. Det finns också ett stort vemod och en svart melankoli i texten.

Posthumas effektiva prosa gör romanen laddad och tät. Språket är enormt energiskt och känns också för det mesta även spänstigt. Hon skriver med en personlig ton av uppriktighet, som gör romanen till en uppfordrande och tankeväckande historia.

”Det jag helst inte tänker på” är en tät historia och en kompakt text. Genomskinlighet och tydlighet är utmärkande drag. Texten kan ibland vara knapp och koncis, då hon fångar det förtätade ögonblicket. Jente Posthuma skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok som är starkt engagerande och lätt att ta till sig.

The post Jente Posthumas roman är starkt engagerande first appeared on Opulens.

KRIMI. Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt läsvärda polisromaner. Framför allt en ny i Winter-sviten av Åke Edwardsson, men det bjuds också på fyra aktuella lästips i genren.

Alla dessa polisromaner, inte minst – ja, särskilt – av Åke Edwardson!

Det var inte alls planerat. Bara råkade bli så att Deckarhyllan den här gången fylldes med olika sorters polisromaner, ett par översatta men främst svenska. Ibland sägs det ju att om någon vill skriva en deckare som skildrar kriminalitet, våld och brottsbekämpning så realistiskt som möjligt, liksom på riktigt, nästan autentiskt, då är det just undergenren polisroman som hen ska välja. Polisromanen är den genre som ligger närmast brott och brottsbekämpande i verkligheten.

Om det faktiskt stämmer får du svara på själv, till exempel genom att läsa den serie polisromaner som Åke Edwardson har skrivit med kommissarie Erik Winter i Göteborg som brottsbekämpande huvudperson. När serien startade, första titeln hette ”Dans med en ängel” (1997), var grejen att Winter skulle vara ”Sveriges yngste kriminalkommissarie”.  

Uppåt 30 år har alltså gått sen dess och under dessa år fortsatte Edwardson att lite till och från och alltmer sporadiskt tillföra nya titlar i Winter-serien omväxlande med att skriva andra, fristående och mer eller mindre kriminella romaner. Kriminaliteten verkar han aldrig komma ifrån, det kriminella tar sig in vad och hur han än skriver.

Mandrom har ju en personlig favorit bland dessa fristående romaner, nämligen ”Jukebox” (2003). Det är sent 60-tal på landsbygden, snart ska Melodiradion ta över från jukeboxen på fiken. Men ännu så länge reser den mjukhårde Johnny runt och byter ut Elvis mot ”Trettifyran” med Per Myberg. Genre, gånger tre i förening: gangster-, arbetar- och landsbygdsroman.

”Den smutsiga floden”

”Jukebox” är bra, för att beskriva romanen med ett ord. Men här ska det handla om Åke Edwardsons nu aktuella polisroman, ”Den smutsiga floden” (Norstedts), som är den fjortonde i ordningen med Erik Winter, inte längre den yngsta kriminalkommissarien utan över 50 år och återkommen till polisarbetet i Göteborg efter en längre ledighet i Spanien. Han är särbo. Hustrun Angela och döttrarna finns fortfarande kvar i Spanien, i Marbella. Men så fort huset vid havet utanför Göteborg blir färdigbyggt, det har inte gått fort, men nu är det äntligen på gång, ska de flytta tillbaka till Göteborg och familjen flytta in i huset.  

Förresten, för att vara noga med matematiken, har Edwardson också gett ut ett par novellsamlingar med titlarna ”Winterland” (2004) och ”Vintermörker” (2016).

”Erik Winters sista fall”, står det på omslaget till ”Den smutsiga floden”. Tillåt mig småle en smula, jag tvivlar, tror det när jag (inte) ser det. Av någon anledning har jag fått för mig att Åke Edwardson velat avsluta Winter-serien ända sen åtminstone ”Marconi Park” (2013) eller definitivt sen ”Det trettonde fallet” (2021). Ja, redan ”Den sista vintern” (2008) hade en titel som möjliggjorde en avslutning och nedläggning.

Och visst har han väl sagt det också, vill jag minnas, i några intervjuer? Jag anar att det är förlaget som ligger på, för att Erik Winter fortfarande säljer och säljer mer än andra romaner av Edwardson. (Vet att Åke E brukar läsa mina recensioner av hans böcker, så får se hur han kan kommentera om han nu vill det…)

Jag håller med förlaget, fortsätt att varva Winter och annat vetja! Det ena befruktar det andra: friheten, när Edwardsson skriver fristående romaner, smittar av sig på genreformatet, när han ska skriva en ny polisroman (och tvärtom också, formattänkandet håller friheten lite på plats som i ett lägre koppel). Så tänkte jag i alla fall vid läsningen av ”Den smutsiga floden”, för – den tanken slår mig nu – det kan väl inte vara så att Edwardson tyckte det var så tradigt att skriva ännu en Winter att han höll humöret uppe med att skriva extra fyndigt?

Liksom roa sig själv. Ett exempel på fyndigheten och självroandet är att Edwardson skrivit in Edwardson i polisromanen; en så kallad cameo. Blott i förbifarten, som Hitchcock brukade göra i sina filmer, snabbt skymta förbi. Läs noga, så märker du. (Blinka till och du kanske missar…) Och om du redan läst, märkte du?    

Fyndig polisroman

”Den smutsiga floden” har blivit, vid sidan om det polisiära och kriminella, om inte den allra mest fyndiga så åtminstone en av Åke Edwardsons skrivfyndigaste polisromaner. Titeln är både och, lite missvisande men ändå tydlig; dels ska titeln läsas i plural – floden gånger två rinner genom såväl Göteborg som Kuala Lumpur (vars stadsnamn har samma innebörd som boktiteln) och dessutom är det väl Göta älv som rinner genom Göteborg, ingen flod.

Fast jag fånar nog till det, titeln ska naturligtvis läsas och tydas symboliskt – som den mänskliga/omänskliga livs- och dödsflod som rinner genom alla större städer (och väl mindre också) och för med stadens brottsliga smuts. Erik Winter är alltså på jobbet i Göteborg igen; för sju år sen, när han var i Spanien, skedde en serie otäcka våldsdåd i Göteborg, tre unga kvinnor attackerades vid stranden till Göta älv, deras ansikten skars sönder; nu verkar det ha börjat om igen.

Brotten klarades aldrig upp och nu, alltså sju år senare, attackeras ännu en ung kvinna på liknande sätt i närheten av Röda sten, på södra sidan av Göta älv, precis vid Älvsborgsbrons fäste. Också denna unga kvinna får sticksår i ansiktet. Kommissarie Winter måste utreda på nytt, ännu en gång, från början då för sju år sen. Och det är inte slut, när det nu börjat på nytt, det fortsätter, nästa gång på andra sidan floden = älven, med att en ung kvinna får sina ögon utstuckna, hon ska aldrig kunna se igen.

Från Göteborg till Kuala Lumpur

Det är en av trådarna, en otäck men tyvärr inte otrolig och verklighetsfrämmande tråd utan realistisk och verklig.  

Tyvärr står också Winter och övriga Göteborgspoliser och stampar, de förhör och utreder men lyckas inte nysta upp brottstråden. Det ska dessutom uppstå en annan tråd, ännu en, som bara delvis är en polistråd. Den andra tråden utspelar sig vid den andra floden, i Kuala Lumpur.

Kommissarie Winters mångårige kollega, Bertil Ringmar, var med då, för sju år sen, och är med nu, när den gamla utredningen aktualiserats och börjar om.

Även andra kolleger från romanserien – till exempel Fredrik Halders och Aneta Djanali, som med tiden blev och är ett par, Lena Kallender (blivande arvtagare till Winter?) – förekommer i ”Den smutsiga floden”. Fast det är främst Ringmar och Winter som diskuterar fallet, låter sina tankar gå åt alla möjliga och omöjliga håll.

Bertil Ringmar börjar bli gammal och trött. På väg mot pensionen, oroar sig för att åldras och bli dement, har ju blivit så glömsk. Han oroar sig för sin son också, som han har dålig kontakt med. Nu är kontakten sämre än på länge, kanske någonsin. Pappa Bertil får inte tag på sonen Martin, som är kock på en lyxrestaurang i Kuala Lumpur. Det ska visa sig att sonen är försvunnen.

Så han reser dit, till Kuala Lumpur, liksom desperat, för att försöka ta reda på vad som kan ha hänt sonen, hitta honom. Det går dåligt. Den lokala polisen är måttligt samarbetsvillig. Än mer förtvivlad hör Ringmar av sig till Winter och vädjar om att också han ska komma dit och hjälpa till, och detta mitt i den pågående våldsutredningen i Göteborg. Men han gör det, Erik flyger till Kuala Lumpur, till Bertils hjälp.

Två kriminaltrådar

Egentligen två enkla, ska det visa sig, kriminaltrådar. Inte dåliga men inte heller så märkvärdiga. Särskilt den göteborgska tråden är av enklare slag, rätt ordinär, och när det blir dags för den actionfyllda upplösningen så är den inte alls oväntad (själv hade jag då sedan många sidor tillbaka anat hur det låg till, och det… det är ovanligt för den här deckarläsaren).

Vad som är fyndigt i och med boken, det är berättandet, skrivandet och själva språket – inte minst de påhittiga Göteborgsborgsassociationerna, smått elaka men ändå kärleksfulla. Beskrivningen av nya Hisingen och dess likaså nya invånare kommer att stanna länge i mitt minne. Det är på pricken. Ingen annan än en stor Göteborgskännare skulle kunna skriva så. Frågan är om fler än Göteborgskännare också kan ta till sig Edwardsons göteborgsslängar. Vet inte, själv räknar jag mig ju knappast som en kännare, däremot är jag ganska bekant med Göteborg. Men jag tror det, förresten är jag rätt säker på det. För när Edwardson, Winter och Ringmar anländer till Kuala Lumpur, en stad jag inte visste det minsta om, så hänger jag också, då och där, med i de edwardsonska svängarna och slängarna.

Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman.

Inte lika nära som Göteborg men också Kuala Lumpur förmedlas med en upplevd känsla, från smått ironisk till sarkastisk. Och det borde väl betyda att de som inte ens besökt Göteborg också kan ha nöje av Edwardsons självupplevda skildringar av Göteborg (även om grundkunskap hjälper till).

Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman. Alltså inte polis- och kriminalromanen utan denna levande, nutids- ja, dagsnära Göteborgsroman. Att ta till följande ”floskel” är inte alls långsökt: att läsa den här boken är som att cykla bredvid Erik Winter från bostaden vid Vasaplatsen till Göteborgs polishus.

Jag skulle, om jag måste, klara mig utan fler titlar i Erik Winter-serien (kunde inte den här serien återupptas med Lena Kallender som kriminalkommissarie och huvudperson?) men jag klarar mig inte – det talar jag bara om för dig, Åke – utan fler edwardsonska Göteborgsromaner. När Åke Edwardson skriver flinkast, fyndigast och bäst så skriver han också, känns det nu efter att precis ha läst ut ”Den smutsiga floden”, just bäst.

Och helst ska miljön vara Göteborg.

Ännu fler och sinsemellan olika polisromaner

Polisiär prolog av Karin Fossum

”En Eddie Feber-deckare” anges på framsidan och förtydligas på omslagets baksida med ”Första delen i populära serien om kriminalinspektör Eddie Feber!”.

 Nja, menar jag. Säkert kan också den här nya serien av Karin Fossum ha blivit populär i Norge men om seriens inledande titel, ”Familjeband” (Saga Egmont, översättare: Sara Hemmel), verkligen går att placera i genren polisroman är tveksamt. Senare i serien, ja, men inte första titeln, som nu getts ut i Sverige (2021 i Norge).

”Familjeband” är en domestic noir av svartaste mörker, djupaste kolsvärta, ett slags relationsroman om en bror, Aksel, hans syster Ellinor och deras mamma Iris (samt fadern, Annar, som är död nu men lever kvar ändå). Hela familjen kan beskrivas som dysfunktionell, inte minst sonen och dottern.

Att sonen och dottern inte fungerar i samhället och livet, det beror på föräldrarna, kanske främst modern men ändå mest fadern. Som Aksel tänker om och till deras mamma: ”Det har aldrig blivit folk av oss, varken av Ellinor eller mig, men det vet du inte.” Bägge hatar sin mamma, ingen underdrift. De önskar att den åldrande mamman ska ramla nerför en trappa och bryta nacken.

Platsen är en lite större by eller liten småstad med betoning på liten = inskränkt, var som helst i Norge. Är det norsk landbygdsmentalitet som Fossum skildrar? Anar det men vet ju inte säkert. I vilket fall har hon skrivit solidariskt med de bägge syskonen. Karin Fossum står på deras sida.   

Aksel blev journalist på lokaltidningen och han är inte alls dålig som, just, lokal journalist. Men sitt övriga liv överlever han väl sådär, mycket till liv är det inte. Hans syster Ellinor har inte alls klarat av livet utan tagit till droger och hamnat i depressioner.

Det är nästan outhärdligt sorgsen läsning, men allt är mycket starkt beskrivet av Fossum. Här ska ske både olyckor och mord och berättelsen kommer att sluta illa, riktigt illa, främst för Ellinor (men även för mamman Iris, om jag nu inte sagt för mycket). 

Det är då, först då, som Karin Fossum släpper in kriminalinspektör Eddie Feber, ny på jobbet och extra engagerad i polisarbetet, då när nästan hela romanen är slut. Där, först där, blir ”Familjeband”, en polisroman. Som om Fossum, också hon, först då och där kom på att det måste bli en polisroman.

Nästan, för det hinner romanen aldrig att bli fullt ut. Däremot kan väl ”Familjeband” kallas en polisiär introduktion till en följande polisserie, en hel roman som en prolog. Men strunt i genren, stark läsning är det.

Omsorgsfull polisroman av Jørn Lier Horst

När amerikanen Michael Connelly kommer med ännu en ny polisroman brukar jag utbrista att han är den bästa polisromanförfattaren. Sedan kommer norskan Anne Holt med en ny polisroman och då utbrister jag att hon skriver de bästa polisromanerna. Nu finns en ny polisroman ute av norrmannen Jørn Lier Horst och dags igen: ingen kan väl skriva bättre polisromaner än han.

Således, de är lika bra och bäst alla tre!

”Under ytan” (W&W; övers: Marianne Mattsson) är ännu en ”William Wisting-deckare”, alltså en ny titel i denna evighetslånga (?) serie med och om den äldre kriminalpolisen Wisting i Larvik, där förresten Jørn Lier Horst själv har arbetat som utredare inom polisen. Seriens nya titel är den artonde i ordningen som översatts till svenska (ytterligare några finns väl oöversatta på norska).

Utredandet går långsamt framåt, som det brukar göra i polisromanerna med William Wisting. Så likt en autentisk polisutredning som i alla fall jag i egenskap av deckarläsare kan tänka mig. Spännande? Jo, men i detta långsamma och lilla, en dag och ett spår i taget.

”Under ytan” utspelar sig på två sidor av Farrisvannet, strax ovanför Larvik. (Också i boken påpekas att mineralvattnet inte hämtas därifrån men tog namnet Farris efter vannet.) Det är en hård vinter, som orsakat skador på dammluckorna. Så börjar det och fortsätter med två kriminella trådar: dels hittas tillhörigheter från en ung flicka som för fyra år sen försvann spårlöst (i Sverige, bör tilläggas, det är av betydelse), dels återfinns en ung norsk man som försvann för åtta år sen fasttejpad vid styret på sin motorcykel.

De hänger ihop förstås, allt hänger ihop, mer och mindre, som oftast i deckare. Från under ytan kommer mycket upp ur Farrisvannet, men titeln ”Under ytan” syftar också på personernas inre, de hemligheter som människorna bär på och döljer.

Huvudpersonerna, förutom Wisting själv, är makarna Evert och Ella Harting med sommarstuga i närheten. Han har en metalldetektor som han jagar fynd med (varav ett av fynden ska visa sig vara extra viktigt). Hon har en bror som reser runt med husbil för att ibland stanna till vid sommarstugan. Deras dotter brukar också komma på hastigt besök.

Om något misstänkt anas av beskrivningen, så… Nog kan det stämma! William Wisting får den här gången sällskap av en kvinnlig svensk kriminalutredare, Ingrid Sandell, som reser från Göteborg till Larvik för att hjälpa till. Ordet ”sällskap” ska tydas på två sätt (och det var väl på tiden).

Omsorgsfull, så kan polisromanen ”Under ytan” karaktäriseras. Jørn Lier Horst har – än en gång – författat med omsorg om kriminalgenren, intrigtrådarna och personerna. Sensmoral: lita inte på allt du ser, hör och tror, det kan visa sig att du misstänker och tror fel.

En av Hellbergs bästa polisromaner

Att sitta under päronträdet i trädgården och läsa årets nya deckare av Björn Hellberg, oftast eller alltid utgiven inför juli-augusti, hör alla somrar till. Fast i år dröjde det lite med min läsning, eftersom också årets sommarvärme dröjde.

Det brukar strax komma fram en skock ”häcklare” för att jag envisas med att läsa, recensera och till råga på allt berömma Björn Hellbergs deckare/polisromaner. Men jag gör det, jag gillar dem. Sedan länge har jag framför allt uppskattat Hellbergs medmänsklighet. Han är solidarisk med människorna han skildrar, de som har det svårt med livet.

I sina senaste deckare/polisromaner har han dock tonat ner solidariteten så att hans tidigare stora patos blott anas mellan raderna. Tyvärr, Hellberg får gärna skruva upp medmänskligheten, solidariteten och patoset igen. Sådant behövs i dagens samhälle och tiden vi lever i.

Årets polisroman ”Villostråt” innehåller ännu ”Ett fall för Sten Wall”. Huvudperson och huvudsaklig problemlösare är alltså den evigt återkommande kommissarie Wall, lika evigt på gränsen till pensionen, i den mer eller mindre fiktiva staden Staden (numera mest av Laholm, tidigare också Kristianstad och Helsingborg).

Fast med den tjugonionde Sten Wall-deckaren, om förlaget räknat rätt, har Björn Hellberg skrivit en för honom ovanligt regelrätt polisroman. Som för att visa sina belackare att Hellberg minsann också kan skriva polisromaner på riktigt, så att säga, om och när han vill. ”Villostråt” har en klipskt uttänkt intrig med en kriminell huvudtråd samt en andra, extra kriminaltråd.

Huvudtråden följer ”De fyra årstiderna” av kompositören Vivaldi. ”Vintern” inleder med mord på en kvinna och hennes hund. Eller snarare, i inledningskapitlet, med att en byracka till schäfer biter ihjäl en dvärgpudel. Där anges nog stämningen för hela romanen: så meningslöst, onödigt och jävla dumt. Kanske har detta avlöst Hellbergs patos: sorgen och ilskan.

”Vintern” fortsätter med mer av människors dumhet och elakhet, orätter och inbillade orätter, och drömmen om kärlek och samvaro. Plus ännu ett mord. Sedan kommer ”Våren” och ”Sommaren”… Utredandet går långsamt och kringelikrokigt. Rätt så tröstlöst också, inte att läsa men att läsa om dessa människor – den så kallade mänsklighet som beter sig så här mot varandra. Björn Hellberg håller upp en sorgens spegel.

”Villostråt” fortsätter in i ”Hösten” men kriminalberättelsen är slut innan dess. Rätt abrupt slut också, inte så genomtänkt, inte förklarat. Lite synd när själv intrigidén var så smart och bra. Men fram till upplösningen är ”Villostråt” en av Hellbergs bästa polisromaner om och i staden Staden. (Om än utan hans patos, det orkar och kan han inte längre uppbåda, eller?)

Hayens högintressanta historiska polisroman

Om inte den bästa eller mest spännande, så den mest intressanta historiska svenska polisserien. Så har jag allt mer börjat tycka om Mats Hayens kriminalromaner med journalisten Ella Thornborg, som tar sig friheten att, likt en privatdetektiv, lägga sig i lite vadsomhelst, och hennes make Peter Faust, egentligen kriminalfotograf men han agerar också kriminalpolis och utredare.

Fast där var jag kanske lite snål i bedömningen? För ibland går ju också titlarna i den här serien över från ”intressant” och in på ”bäst” och ”mest spännande”.

Med ”Madame X” (Bokförlaget Stockholm-Sverige) har Hayen nått fam till seriens fjärde titel – efter ”Körkarlen”, ”Jazzgossen” och ”Balettflickan”. Tiden i böckerna går framåt från 1920, 1922 och 1924 till nu eller då, februari 1926. Berättelsen börjar i Stockholm, fortsätter över London och Oxford, dit journalisten Thornborg åker på reportageresa, för att sen återvända till Stockholm, via Västmanland.

Intressant, på varje sida och i varje mening. Också spännande, när det är spännande. Mats Hayen skriver historiskt, realistiskt och riktigt men inte autentiskt. ”Madame X”, förklarar han själv, ”är en fiktiv historia som utspelar sig mot verkliga händelser.” Det kan också uttryckas som att han plockar år, personer och händelser ur den historiska verkligheten och stuvar om till en autentisk men inte historiskt exakt kriminalberättelse.

Den här gången förmedlas fakta bredvid handlingen. Tänk: ett stycke historiska fakta och sedan handling och spänning, därefter ännu ett stycke fakta och så spänning och handling. Det stannade upp min läsning, fick tyvärr spänningen att ta paus. Visst sammanföll fakta och spänning bättre i ”Balettflickan”, alltså hans förra roman?  Och nog skulle de två kunna tvinnas ihop mer?

Detta hindrade dock inte att jag fortsatte läsa. Mitt intresse för boken var och är intakt. Här finns många intressanta fakta om 1920-talets Sverige och omvärld: vapensmuggling, spioner, politiska ställningstaganden (från höger till vänster), politiskt våld – ja, terrorism, strejker och strejkbrytare, bilbombsmordet på Pipersgatan i Stockholm (som här fått en egen variant), dåtidens filmproduktion, narkotikan (som hade börjat flöda in i Sverige i form av kokain). Och så vidare.

Det är också intressant på allvar att efter att ha läst själva romanen fortsätta läsa avdelningen ”Historisk bakgrund”, sist i boken, där Mats Hayen går igenom de fakta som han använt sig av. Som vem denna ”Madame X” var, i verkligheten. Nattklubben Grotta Azzurra på Östermalm i Stockholm förblir ett epicentrum där alla och allt samlas.

The post Deckarhyllan: Aktuella och läsvärda polisromaner first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Städerskans nyckel” av Nita Prose och hyllar hennes författarskap. Deckarhyllan bjuder därtill även denna gång på intressanta boktips.

Den kanadensiska deckarförfattaren Nita Prose och hennes huvudperson Molly Gray, ibland kallad Molly Maid, har jag skrivit om förut. Men vadå, jag bara måste göra det igen!

Nita Prose är just nu en av mina favoriter i kriminalgenren och representerar dessutom den subgenre inom genren som växer mest och går starkast framåt: feelgood-deckare. Nej, småle inte och ryck på axlarna! När feelgood möter feelbad så innebär inte det att deckargenren avkriminaliseras och blir mindre verklig utan det kan vara precis tvärtom.

Feelgood-deckare blir mer verkliga, eftersom mer av verkligheten och fler sidor av mänskligt liv skildras i romanerna. Om det görs bra, vill säga. Inget blir ju bra om det inte görs bra. Nita Prose författar mjuk- eller feelgood-deckare eller vad den egentligen ska kallas, den här subgenren som nu tenderar att bli en kriminell huvudgenre och det på ett alltmer mästerligt sätt.

Nita Prose skapar ny romanform

Nita Prose, tillsammans med flera andra mjuk- och feelgood-deckarförfattare, inte minst i Sverige, är också på väg att skapa en ny sorts roman som kan kallas allroman eller, min egen benämning, den nya folkromanen. En sorts helhetsroman där så mycket som möjligt av de/t nyss nämnda – verkligheten och människorna – kommer med. En folklig roman i betydelsen att den kan läsas av hela folket, oavsett var läsarna befinner sig i samhällshierarkin, uppe eller nere, nere, uppe eller någonstans där emellan, för att romanen är både litterär och folklig, tillgänglig (kanske med prefixet lätt-) men med innehåll och djup, några eventuella budskap.

Nita Prose är en av de populära/litterära författare som skriver fram emot just detta. Den nya romanen, hennes fjärde inklusive den förra, extra romanetten, heter ”Städerskans nyckel” (även denna gång utgiven av Albert Bonniers och översatt av Manne Svensson), tar ännu ett steg framåt.

Här handlar det om två gånger fattigdom kontra rikedom, vad som sker – eller kan ske – med en människa som plötsligt blir förmögen eller i motsatt ordning går från lyxigt överflöd till att nödgas leva ur hand i mun.

Det handlar om Mollys döda mormor och om Molly själv.

Vilken metod använder Nita Prose?

Jag ska strax återkomma till ”Städerskans nyckel” men för att visa hur Nita Prose gör, hur hon har gjort när hon fått romanserien om hotellstäderskan Molly Gray att titel för titel bli alltmer av samhällsromaner – ja, sociala romaner, skildringar av samhällets livsklasser – måste jag börja med debutromanen och referera utgivningen framåt.

I den första romanen, ”Städerskan” (2020), presenteras hotellstäderskan Molly Gray/Molly Maid, 25 år. Molly har drag av autism eller någon annan odiagnostiserad diagnos, hennes föräldrar försvann för längesen och hennes älskade mormor gick nyligen bort. Molly är den mest nitiska av städerskorna på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon namnlös kanadensisk/amerikansk/engelsk stad.

Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Det uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Mord, förstås. Vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås.

Nita Prose debuterade genom att kombinera sin egen sorts feelgood med sin egen sorts deckare. Fyndigt och personligt, inte så spännande men desto mer underhållande. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Nita Prose visar syftet med romanserien

Med den följande romanen, ”Den hemliga gästen” (2024), vänder Nita Prose liksom upp och ner, in och ut på sitt eget skrivande och sätt att berätta, hon visar själva syftet med Molly Gray-serien. Kanske att hon också spänner ögonen i läsarna och något läxar upp oss, som tyckte att debuten var en trevlig berättelse, mindre av feelbad än feelgood, och får oss att begripa att Molly står för något mer och viktigare, som kan kallas underskapet. 

Det är vad serien går ut på – att skildra samhället underifrån: med en obetydlig städerskas lika obetydliga ögon, tankar och känslor, hur Molly Maid upplever lyxhotellet, lika med samhället, underst ifrån. För från och med nu kan väl ingen missa vem, vad och hur städerskan Molly är, och varför hon blev som hon blivit.

Från den förra till den följande, andra deckaren har det gått ungefär fyra år i berättelsen om Molly och hon har klättrat uppåt bland hotellstäderskorna. Hon är numera försedd med en namnbricka på sin städerskeuniform, precis ovanför hjärtat sitter den, med hennes namn i stora bokstäver – MOLLY GRAY – och under i elegant handstil: Städchef. Från lärling till vanlig städerska och nu städerskechef. ”Ingen liten bedrift”, tänker Molly.

Även i ”Den hemlige gästen” dör en man – den berömde och framgångsrike pusseldeckarförfattaren Mr Grimthorpe – på Regency Grand Hotel, fast den här gången i hotellets nyrenoverade terum. Molly blir misstänkt nu också, förstås, men nu ska misstanken ändå gå över fortare än förra gången hos kommissarie Stark. (Hon, denna kvinnliga kriminalkommissarie, som Molly velat slippa för alltid, återkommer från debuten.)

Här är minnena viktigast

Viktigast här är Mollys minnen av sin barndom och sin älskade mormor, hennes arbete som hembiträde i detta stora hus med trädgård, rosenkantad gång och en vakt vid grinden. Dit hade skolflickan Molly fått följa med mormor på grund av incidenter i skolan. Eller piga, snarare det som mormor var i denna pampiga byggnad, ju nästan ett museum, som ägdes av just författaren J D Grimthorpe.

Samme deckarförfattare ska nu framträda inför pressen och sin beundrande fanklubb i terummet på Regency Grand Hotel. Så möts de igen: Molly Gray och J D Grimthorpe. Hon, här nere, känner igen honom. Han, där uppe, känner inte igen henne. Inte ens när den store författaren signerar en av sina bästsäljare åt den gråa, lilla städerskan. 

Molly minns hur hon som skolflicka mötte författaren i hans pampiga hus, hur han behandlade mormor – och hur han behandlade Molly. Här övergår Molly Gray-serien definitivt till att bli en samhälls- och klasskildring. För övrigt är det ytterligare två personer, Juan Manuel och Mr Preston, bägge anställda på hotellet – samt en liten pryl, en obetydlig skulptur, helt utan större värde, ett så kallat Fabergéägg, som läsaren bör minnas och ha med sig i den fortsatta serien. (Hur ägget kom i Molly Grays ägo, om det får du läsa själv.)

”Mistelmysteriet” 

”Mistelmysteriet” (också 2024) heter seriens tredje titel: en fåsidig bok, en romanett, kortroman eller långnovell. Titeln är lite missvisande, för den här lilla boken kan nog knappast kallas deckare. Fast på ett annat sätt är det lite småspännande, som en oro i kärleken. Också en julbok, som titeln antyder.

”Mistelmysteriet” handlar om Molly och hennes älskade Juan Manuel (se vad jag nyss skrev om förra boken). Det ska bli jul och julförberedelserna är i full gång, både på hotellet och hemma hos de samboende Molly och Juan. Julberättelse med romance kunde det ha stått på omslaget. Med tillägget: en arbetarklasskildring. Här visar det sig i att Juan vill köpa det allra bästa till sin älskade Molly. Till exempel den finaste julgranen – men han/de upptäcker att ingen av de fina granarna har de råd att köpa, trots att de jobbar och sliter bägge två.

”Mysteriet” i titeln syftar också det på Juan. Vad har han för sig? Hela tiden ska han ju hjälpa den där blondinen som bor i samma hus som Molly och Juan. Och han uppför sig så konstigt på hotellet också, smyger in på en kvinnas hotellrum. Molly oroar sig för att han inte älskar henne längre. Men hon söker, som alltid, hjälp i de råd som hennes mormor gav henne. ”Sök efter ljuset”, till exempel.

Åter till ”Städerskans nyckel” av Nita Prose

Efter denna långa ”inledning” känns det ju nästan som om både författaren Nita Prose och huvudpersonen Molly Gray/Maid introducerats så mycket och noga att nu är det bara – för dig – att fortsätta med att läsa den nya romanen, alltså ”Städerskans nyckel”. Men, observera, om du inte läst seriens tidigare delar, så börja med dem. Läs dem först, läs i tur och ordning.

Jo, Nita Prose skriver serieromaner – inte en romanföljetong, som allt fler deckarförfattare har börjat göra. Varje roman/del/titel går att läsa separat, det är möjligt att hoppa in var som helst i serien, men varje ny roman innehåller ändå vissa detaljer om personer, händelser och annat som följer med till nästa del. Den så att säga sammanhängande berättelsen om Molly Gray/Maid blir ännu större, om man läser böckerna från början och framåt.

Som att Fabergéägget nu har blivit en huvuddetalj i ”Städerskans nyckel”. (Den nya romanen inleds dessutom med två tecknade släktträd, över familjerna Gray och Preston, så att läsarna kan pussla ihop de släkthistorier som tidigare berättats och följa med framåt i släkterna.)

Det ska bli ännu en stor dag för Regency Grand, där alltså både Molly Gray och hennes älskade sambo, snart make Juan Manuel arbetar; hon numera som städ- och evenemangschef och han som chefskonditor. Dagens stora evenemang på hotellet är en inspelning av tv-showen ”Hidden Treasures” med de berömda konstexperterna Brown & Beagle.

Också personalen ska ta med samlarobjekt och få dem värderade. Molly stoppar ner följande i en skokartong: mormors kantstötta favorittekopp, en prydnadssvan och en gammal nyckel (den i titeln) plus, eftersom Juan är så enträgen, det där prydnadsägget som enligt Molly ju bara är nåt ”värdelöst krimskrams”.

Från fattigdom till rikedom

Så får hon sina grejer värderade och när Brown och Beagle ser ägget och värderar det, då svimmar Molly Maid. Berättelsen i nutid varvas också med ett brev – en dagbok – som hennes mormor skrivit till Molly. Där berättar mormor om, kort sagt, sitt liv: från rikedom till fattigdom. Medan Molly nu plötsligt går från fattigdom till att vara hur rik – ja, förmögen – som helst.

Eller? ”Var försiktig med vad du önskar dig”, som Mollys mormor brukade säga. ”Livet är ett mysterium”, som mormor skrev i dagboken. Hur ser Molly på sig själv nu, som nyrik städerska – eller snart före detta? Hur betraktar och reagerar omgivningen på den plötsligt så rika städerskan?

Också ”Städerskans nyckel” blir en kriminalroman och deckare när en stöld inträffar på The Regency Grand Hotel. Detta lyxiga hotell med sitt fina renommé, hur kunde en stöld inträffa här, på Regency Grand? Och vad blir stulet, tror du?

Fyra boktips

Ny Bosch-deckare av Michael Connelly

Nya Bosch-polisdeckaren ”Bida sin tid” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) är Michael Connelly på… rutin (skrev jag nästan). Och det är det kanske men i så fall på en egen självmedveten, högsta nivå. Likt en defilering. Connelly vet hur bra han kan författa, det bevisar han i (nära nog) varenda ny polisroman och annan deckare om och i Los Angeles.

Observera också att jag inledde med att skriva Bosch-deckare utan förnamnet Harry. Även här återkommer Harry Bosch återigen fast Maddie Bosch, alltså hans dotter, är med ännu mer den här gången. Maddie arbetar som patrullerande nattpolis men söker – ett annat ord för ”lurar” – sig in hos Renée Ballard och hennes avdelning för kalla fall.

Dottern Maddie är, som farsgubben Harry, lurig av sig, går sina egna vägar och gör lite som hon vill. Så Maddie har en annan anledning till att vilja ta sig in på just Ballards avdelning och få tillgång till polisarkivet. Anledningen skrivs: ”Svarta Dahlian” (detta i kriminallitteratur från Los Angeles ständigt återkommande olösta fall). 

Men här finns fler trådar, givetvis, som alltid i Connellys polisromaner. Berättelsen grundas direkt och effektivt på tre sidor i första kapitlet.

Renée Ballard kopplar av med att surfa vid Malibu Beach och när hon kommer tillbaka till bilen har någon snott hennes bilnycklar (under bakre hjulhuset) och i sin tur mobilen, pistolen och polisbrickan (under ena bilstolen). Fan! Hon har dessutom ovänner inom polisen – de vill ha bort henne – så hon kan inte berätta att hon blivit bestulen. Ballard måste utreda stölden på egen hand. Det är en tråd.

När det tas DNA-test på en anhållen leder det till en träff i databasen på en serievåldtäktsman och mördare som försvann för tjugo år sen, helt spårlöst. Men den anhållne är bara några år över tjugo så det kan inte vara han – däremot måste den eftersökte finnas inom hans familj. Det är ett annat spår. 

Renée Ballard har en (sär)egen utredningsgrupp av frivilliga till hjälp också, bland andra svensken Anders, erfaren internetutredare. Fast mest intressant i ”Bida sin tid” är – som oftast eller alltid hos Connelly – skildringen av polisen i Los Angeles: polisarbetet, polisutredandet och inte minst de motsättningar som finns inom poliskåren och mellan poliserna och åklagare.  

Michael Connelly är ju en före detta kriminalreporter, som övergick till att skriva deckare, så jag tror att honom bör väl läsaren lita på. Hans beskrivning av Los Angeles-polisen måste vara sann och riktig…

Maddie Bosch jobbar så bra och eget i den här polisromanen att jag också hoppas att hon snart får en egen polisserie av Michael Connelly.  

Annorlunda thriller av Paula Hawkins

Paula Hawkins gjorde internationell succé med romanen ”Kvinnan på tåget” (2015) om en alkoholiserad, skild och arbetslös kvinna som fortsätter att ta pendeltåget in till London som om hon fortfarande hade ett arbete. Hon ser ut genom tågfönstret: varje dag kan hon se samma lyckliga par, just så som hon hade det en gång, när hon var gift och lycklig.

En dag ser hon något annat, som både förvånar och chockar henne. ”Kvinnan på tåget” var/är en väl sammansatt thriller med flera kvinnor som ser, tänker och förmedlar berättelsen, det ger olika dimensioner och fasetter, lager på lager av djup.

Men Paula Hawkins är en spretig författare, både i varje roman och mellan romanerna. Och även vad gäller kvalitet.

Hennes nya thriller, ”Den blå timmen” (Modernista; översättare: Jessica Hallén), är av en helt annan sort, till ämnet, miljön och även berättandet. Kanske – eller nog – hennes bästa efter ”tågkvinnan”…

Det börjar, visserligen, i London med att verk av en avliden konstnär, Vanessa Chapman, ställs ut på Tate Modern.

En forensisk antropolog mejlar museet och påpekar att en av konstnärens skulpturer innehåller ett människoben. Verket avlägsnas. Museets chef ringer kuratorn, James Becker, och är minst sagt ursinnig.

Hur har det gått till? Varifrån kommer benet? Ja, vems är det? Kan det verkligen vara ett människoben? Det måste kontrolleras. Men vill man komma åt benet får man ta itu = ha sönder skulpturen och det går ju inte.

Det fortsätter på den skotska ön Iris. Dit reser kuratorn Becker för att träffa konstnärens vän Grace, som fortfarande lever och bor kvar på ön, med den kvinnliga konstnärens efterlämnade verk, anteckningar och brev.

Det är en märklig ö och svårt att ens ta sig dit. Bara möjligt tolv timmar per dygn, då tidvattnet är lågt. Också en skrämmande ö, karg och stormpinad, hemlighetsfull och känd för sitt magiska ljus. Och farlig. Människor försvinner – spårlöst. Som Julian, konstnären Vanessas make.  

Olika röster – Becker, Grace, som förresten bara kan sova när ön är skild från övriga världen, och konstnären Vanessa själv, via sin dagbok – samtalar och blandas. Det handlar om livet och allt: etik, rätt och fel. Vem har rätt att äga konst (och inte)? Vilka skyldigheter har man gentemot sina relationer? Feminism. Och hur var det med människobenet? Och hur är det med den mystiska ön?

Stark gangster- och polisroman av Tony Samatas

Tullpoliserna vid Öresundsbron stoppar en lastbil från Holland och gör ett rekordbeslag av narkotika. En knarköverlämning i en trappugång vid Dalaplan i Malmö ”går käpprätt åt helvete”.

Chefen för Malmöpolisens utredningsenhet, Gertie Oddler, följer upp ett larm om skottlossning i nämnda trappuppgång. Hemtjänsten larmar också om att en man som bor i just den trappen och aldrig brukar lämna sin lägenhet nu är försvunnen.

Allt medan Svarta örnen, Malmös mest våldsamma kriminella gäng med rötter från Albanien, är på jakt efter en försvunnen väska (med pengar, mycket pengar) som Eje lär ha. Det kriminella Malmögänget kidnappar Ejes dotter Emma, som han aldrig har sett. Med mera.

Många parallella trådar som ska tvinnas ihop till en gemensam tråd som heter Eje med efternamnet Viklander, bosatt på Dalslandsgatan 9 vid detta Dalaplan. Fast det klarar Tony Samatas riktigt skickligt och bra i boken med samma titel som huvudpersonens namn, alltså ”Eje” (Vibery Press).

”Eje” är en gangster- och polisroman, en livs- och överlevnadsroman. Och inte minst en Malmöroman, likt en street movie genom stadens olika stadsdelar med en sväng till Köpenhamn. Lika tuff, hård och kärleksfull som staden Malmö.

Eje har inte lämnat sin lilla lägenhet på tjugo år med undantag för enstaka, snabba utflykter till Ahmeds livs med inköp av ostbågar eller kaffe. Men han gör det nu. Varför vet han inte. Det knackade på dörren. Det ropades. Så efteråt öppnade han, tittade ut och fick syn på en svart väska. Nu sitter Eje, ”en man i femtioårsåldern, klädd i randiga pyjamasbyxor, grå foppatofflor och en jeansjacka”, på en bänk i Jesusparken med en svart träningsväska i famnen.

Då säger en röst: ”Va är ditt problem då?”

Eje lider – då menar jag verkligen lider – av paniksyndrom, graden värre än panikångest. Det var därför som Eva lämnade honom när hon var gravid. Hon klarade det inte, klarade inte av honom. Bakgrunden till Ejes panik anas på bokens återblickande sidor från barndomen. Det handlar om föräldrars kärlek till barnen – och brist på den samma.

Tony Samatas skildrar Eje precis som jag skrev: hårt, tufft och kärleksfullt. Och egentligen är det väl en skildring av alla människor som har det svårt med livet, som fler gånger än en tänkt hoppa av, dra sig undan. Det är fint skildrat. Och det slutar oväntat fint och hoppfullt också, för Eje.

Domestic noir av Tina Trender

Människor som skaver, både mot varandra och sig själva. Ytan som döljer djupet, allt det som göms under ytan. Så kan Tina Trenders deckar/krimi/spänningsserie ”Underströmmar” beskrivas. ”Domestic noir” kunde man tillägga, men nu handlar ju allt fler – de flesta? – svenska kriminal- och spänningsberättelser om svärta inom familjen, släkten och vänskapskretsen.

Tina Trender debuterade 2023 med romanen ”En bra man”, en titel som rymde viss ironi, och följer upp med ”Allt är perfekt” (bägge Lind & Co), också en titel som ska tydas ironiskt och vars betydelse kommer att vändas ut och in i romanens berättelse.

Platsen är Östersund. Där Linn, uppvuxen i Stockholmförorten Bagarmossen, numera bor med Clas. De har det bra, mer än hygglig ekonomi. Nu ska de snart flytta till ett nytt hus också och få barn. I bokens inledning åker de till ett lyxigt möbelvaruhus i Skåne och redan där märks och känns skavet.

Mellan den något pådrivande Linn och den följsamme Clas. Också mellan Linn, som hon är nu, och Linn, som hon har varit. Och mellan Clas, som vill, för att han älskar Linn, och en annan del av Clas, som ändå undrar om och men. Hur ska det här gå och sluta? tänker läsaren.

I domestic noir-berättelsen ingår också Clas tvillingbror Conrad och Rita, som redan är tvåbarnsföräldrar och bosatta i samma medelklassområde (nog med tillägget övre) dit Clas och Linn ska flytta. Liksom Linns mamma, som nu bor på Frösön istället för i Bagarmossen men fortfarande målar, hon är konstnär, och fortfarande bryr sig mer om sitt konstnärskap än om sin dotter; förr som barn och kanske inte utstött men ignorerad av ”skolkamraterna”, nu vuxen kvinna och gravid.

Dags för Eivi att komma in i noir-handlingen – eller tillbaks till den. Som en orm i övre medelklasslyckan, en budbärerska från den tid som passerat och glömts, ett omen ur Linns (medvetet) förträngda minne.

Eivi gillar vad Linn lagt ut på Facebook, söker kontakt, vill träffas…

Och Linn minns, igen. Hon minns Eivi från skoltiden och ungdomen. Men hon vill inte minnas, vad Eivi gjorde och vad Linn gjorde. Nu är Eivi tydligen i Östersund också och ska snart se till att hon blir vän med Clas…

Bokens två sista meningar, det är Linn som tänker: ”Jag kan lösa det här. Det här och allt annat.” Mitt tillägg: Och det gör hon med alla metoder som krävs.   

The post Deckarhyllan: Nita Prose förenar feelgood med feelbad first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Den lättar på berättelsens tyngd. Den gör vardagen till bild. Den gör livets prosa till poesi.” Det skriver Arne Melberg som läst romanen ”Jorden under oss” av Alice Birgitta Godske. 

Jorden under oss av Alice Birgitta Godske
Spleen Nordic

Jorden under oss heter en stor roman nyligen utkommen på förlaget Spleen Nordic. Författare: Alice Birgitta Godske. Det lilla förlaget gör därmed en stor satsning och informerar oss om att Godske är verksam som fotograf och lärare, samt att detta är hennes första bok och att hon arbetat med den i 20 år.

Romanen handlar om Alva, som växer upp på en gård på Söderslätt i närheten av Skurup och Ystad. Obestämd tid – ungefär andra halvan av 1900-talet. Där finns besvärliga föräldrar och två bröder. Alva tar över gården efter föräldrarna, en bror är kvar och hjälper till. Där finns också den barska grannen Helga, där finns Konstnären, som dyker upp under en period, där finns kyrkan och prästen och ett litet myller av närboende. Alva känner många, hon beundras av en del men verkar aldrig få någon intim vän. Alva blir gammal. Hon arbetar hela tiden på gården.

Lätt, luftig och poetisk roman

I detta minimala referat verkar romanen högst konventionell men den liknar ändå ingenting annat. Den står förstås i en tradition som kan förknippas med ett lantligt och traditionstyngt Skåne, alltifrån Ola Hanssons lokala berättelser, Hans Larssons Hemmabyarna, fram till Birgitta Trotzigs romaner. Just till Trotzig finns det nog förbindelser men också kontraster: där Trotzig är mörk är Godske ljus. Och hon skriver inte med något tätt och tungt episkt flyt, i stället lätt, luftigt, poetiskt.

Romanen består faktiskt av en lång serie texter som närmar sig prosadikter, i stort sett lika många som antalet sidor: 472. Dikter som också kunde kallas bilder: fotografens / författarens många bilder. De hänger förstås ihop och bildar en episk linje men varje text kan också läsas var för sig. Därtill kommer ett tiotal svart-vita foton: dessa visar oftast ett tungt landskap, någon gång med anspelning på Caspar David Friedrich. Fotona kommenterar förstås texten men bildar också kontrast: bildernas tyngd och mörker mot texternas ljus.

Ett par exempel på Godskes ordkonst

En sida kan bestå av några rader som säger något om Alva och vad som kan hända när Alva besöker en granne:

”DET FINNS STUNDER när orden virvlar som löv runt henne, när hon vågar stå kvar, när hon vågar se det hon ser, så självklart, just så.

  Tårtan gled av fatet, hamnade på bordet mellan gästerna, kvinnan reste sig, tog barnet och försvann.”

Och en sida kan vara ännu sparsammare med text och bli till en självständig prosadikt:

                      ”DET KOM NÅGON i trädgården.

                        Han stod där.

                        Det kom ingen i trädgården.

                        Det regnade inte på tvätten.

                        Regnet kom inte.

                        Han kom inte.”  

Som exemplen visar inleds varje sida med några versaler: de fungerar som rubrik och gör varje sida till en självständig enhet. De flesta sidorna innehåller förstås mer text än dessa exempel. I något enstaka fall går rentav texten in på nästa sida. Att varje sida är en självständig enhet, ofta glest besatt med text, bidrar ändå till huvudintrycket av denna märkliga roman: den består av poetiska bilder, en serie text-bilder med med ljus och luft.

Romanen ansluter till en litterär tradition

Där finns förvisso rikligt av allt som man kan vänta sig av en roman om den ensamma kvinnans liv på en gård i Skåne: den tjuriga pappan, de besvärliga bröderna, vardagens slit, sämja och osämja med grannar, kyrkans och prästens betydelse, ansatser till närmanden av några män. Och så denna Helga, som både är uppskattande och uppfordrande och vars labila sinnelag bäddar för katastrof.

Här finns alla komponenter till en storslagen familjeroman om livet på Söderslätt. Det finns förvisso en stark litterär tradition för just sådana romaner: inte bara Trotzig utan också Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Kerstin Ekman, Sara Lidman…  Godskes märkliga roman ansluter till en sådan tradition. Men den avviker också för att göra något som slår mig som märkvärdigt nytt. Den lättar på berättelsens tyngd. Den gör vardagen till bild. Den gör livets prosa till poesi.

The post Nyskapande roman av Alice Birgitta Godske first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det är så existentiellt, så begåvat, skönt och sorgligt att det räcker och blir över,” skriver Susanne Liljedahl, som läst Cecilia Gyllenhammars ”Monologroman om en vänskap”.

Monologroman om en vänskap av Cecilia Gyllenhammar
Ekström & Garay

Cecilia Gyllenhammar är aktuell med sin fjärde bok, Monologroman om en vänskap (Ekström & Garay). Berättelsen rör sig mellan självbiografi och fiktion i en vinglig samtid med en väv av relationer och ensamhet. Jag har knappast haft en mer essentiell stund med en roman i år.

Klassperspektiven är en del av dramaturgin, och som i debutboken En spricka i kristallen (Bonnier Fakta, 2004) ser författaren igenom fasader. Bänder sig på nytt ur den krävande och trånga överklassmiljön, prestationsuppväxten, karriärstrategierna och villkorad kärlek.

Den monologroman som hon nu är aktuell med vidgar och fördjupar, blir till ett stycke sociologi och psykologi även om uttrycket är känslig prosa.

Skummiga dagar och dagar av oblomoveri bryts inte minst genom vänskapen med Valerie. En transperson som syr och målar tavlor i stark kolorit. Att vara med Valerie är att vara tillåten och inkluderad.

I samexistensen med Åke brister däremot tilliten. ”Kär är ett nederlag och en börda.” Ärlighet och att visa strupen är kaos. Som svag blir man inte antagen i gruppen.

Jag ska inte spoila, men Valerie som kallas transluder på stan, försvinner mystiskt och berättelsen gestaltar sig nu till ett sökande och snart ser berättaren depressionen och tragiken i vitögat.

Romanen har något av det queera över sig. Går på tvärs mot etablerade normer om genus-, klass- och maktordningar i ett expansivt kapitalistiskt system. Skulle vi inte frigöra oss frågar författaren som även berör åldersnojorna och ålderismen. Men 60-talisterna kommer att göra revolt. Ett lovande statement som redan är i vardande får jag för mig.

Gyllenhammars prosa pendlar i spänningar mellan det vardagliga och nakna och det mer högstämda och metaforiska. Som när den krampaktiga ensamheten förklaras med att något nytt ska uppstå och slå ut i färg i det stängslade rummet och mellanrummet där skogarna gång på gång är rosa och ordet sfär skuffas in.

Det är så existentiellt, så begåvat, skönt och sorgligt att det räcker och blir över.

The post Cecilia Gyllenhammars roman är stark och djup first appeared on Opulens.

ROMANDEBUT. ”Den längsta resan” är KG Hammars romandebut och handlar om Dag Hammarskjölds sista flygresa. Bo Bjelvehammar konstaterar att det finns starka passager i boken men också att persongestaltningen är klen.

Den längsta resan av KG Hammar
Bokförlaget Polaris

KG Hammar är en välkänd kyrkohistoriker och samhällsdebattör. Under en avsevärd tid var han Sveriges ärkebiskop. I flera sammanhang har KG Hammar engagerat sig i frågor om fred och därtill har han ivrigt hävdat vikten av att på nytt, undersöka omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död.

”Den längsta resan” är KG Hammars romandebut och handlar om Dag Hammarskjölds sista flygresa i september 1961.

På resan över Atlanten hade han med sig ett översättningsarbete av Martin Bubers religionshistoriska storverk, ”Ich und Du”. Ett fåtal, närmare bestämt sju, översatta sidor hittades efter flygkraschen. Martin Buber uppmanade själv Dag Hammarskjöld att ta sig an översättningsarbetet.

Buber och Hammarskjöld har tankar som påminner om varandra och det finns en form av gemenskap och samhörighet i ”Vägmärken” och ”Ich und Du”. Kring frågor om självreflektion och den långa och mödosamma inre resan.

Planet kom aldrig fram

Dag Hammarskjöld och hans ressällskap steg på ett plan i Léopoldville i Kongo för att resa till Ndola i nuvarande Zambia. Planet kom aldrig fram.

Meningen var att Dag Hammarskjöld där skulle möta den kontroversielle rebelledaren Moïse Tshombe.

Ett möte som var starkt ifrågasatt och synnerligen riskfyllt. Varningar hade utfärdats. Det är att märka att en annan svensk, Sture Linnér, hade gjort avgörande insatser för att få till stånd en fungerande centralregering i Kongo.

Klen persongestaltning

I romanen som har dokumentära drag får vi möta centrala personer i Dag Hammarskjölds liv, som Bill Ranallo, livvakt och en ständig följeslagare, vi får följa med på vandringsturer med nära kamrater till Dag, och i förbigående berörs hans far Hjalmar. Det är aningen märkligt att Dag Hammarskjöld övertar faderns stol i Svenska Akademien.

Det äkta paret Greta och Bo Beskow är mycket viktiga personer i Dags liv, och Dag njuter av att vara i parets hus, Rytterskulle.

Allmänt sett är gestaltningen av personerna rent av klena. De fladdrar förbi, alltför hastigt, som fjärilarna på heden på Backåkra.

Starka passager

Det finns starka passager i romanen – som handlar om Dags utsatthet och ensamhet. Allt sedan tillträdet på posten som generalsekreterare 1953 utsätts han för kritik från skilda håll och väderstreck. Det gäller ofta frågor med politiskt innehåll, det är ju självklart, men det gäller även hans person. Vad har han egentligen för sexuella preferenser och varför lever han ensam?

Det ställs flera frågor i romanen, svaren är mera sparsamma.

Vad hände egentligen?

Alltså, några timmar efter starten skjuts planet ner utanför Ndola, några timmar efter detta, hittas resterna av planet. Men vad hände egentligen, var det ett tekniskt fel, eller sköts planet ner av någon fiende?

Samma år som Dag Hammarskjöld dog fick han, postumt, Nobels fredspris.

The post KG Hammars roman om Hammarskjöld lämnar en del övrigt att önska first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Det vimlar av pistoler i litteraturen. ”Glöm inte pitolen, pojkar”, uppmanar Ture Sventon sina mannar. ”Så fort jag hör ordet kultur osäkrar jag min pistol” påstås Hermann Göring ha sagt, fast det är en replik i pjäsen ”Schlageter” av Hanns Johst. ”En pistol till salu” finns redan som titel på en av Graham Greenes tidiga romaner. I första akten av Ibsens pjäs ”Hedda Gabler” får vi se hennes far generalens pistoler på väggen och redan då anar vi hur pjäsen ska sluta. Länge trodde jag att den legendariska Pistolteatern i Stockholm fått sitt namn av sådana dramatiska knalleffekter men har nu lärt mig att det i stället var de båda som drev den som utgick från sina namn: Pi Lind och Staffan Olzon. Pistolteatern skrev teaterhistoria med sina djärva uppsättningar framför allt i mitten av sextiotalet.

Staffan Olzon bor numera nära Stenshuvud, efter att bland annat ha varit teaterchef i Uppsala och Helsingborg, och regissör vid Radioteatern och Riksteatern. Nyss kom hans ”Drömtydningar” (Pistolteaterns förlag) som är hans sextonde bok, om jag räknar rätt i hans verkförteckning över romaner, noveller och pjäser. Man börjar lämpligen läsningen med den efterskrift som hans ett år yngre skolkamrat folklivsforskaren Bengt af Klintberg bidragit med. Han inleder med ett ovedersägligt påstående: ”Det är en väl bevarad hemlighet att Staffan Olzon är en av våra intressantaste romanförfattare” och avslutar ”Ett okomplicerat realistiskt berättande har aldrig intresserat honom.”

Det är mycket sant också i fråga om de drygt tjugo korta berättelserna i den nya samlingen som sannolikt lånat sin titel från Freud. På efterordets sista rad får vi veta att historierna utspelar sig i villaområdet Näsby Park i Stockholm1957. En krumelur binder samman de korta styckena, den invandrade tyske skulptören Helmut Langen, en bisarr figur som vet vad fjäril heter på tjugofem språk, och som det slutar illa för. Och vi får veta i detalj hur hans modell Frau Glück ser ut naken när hon står modell, något som noga hemlighålls för hennes man som är en kraftig och eldfängd typ. Det är minst lika festligt som hos Stig Claesson (Slas) fast ännu mera tankeflyktigt, oberäkneligt, bisarrt och underhållande. Köp och läs! (Den som vill införskaffa ett ex av ”Drömtydningar” kan mejla till lisbeth.hagerman@gmail.com eller olzon@datateater.se)

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Staffan Olzon har skrivit en riktigt rolig bok first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Paul Austers senare år förmörkades av den lungcancer som nu medfört hans död, 77 år gammal. Hans liv förmörkades också av tragedin med den nerknarkade sonen från det första äktenskapet. Austers son vållade sin späda dotters död och sedan sin egen (detaljerna kan läsas på nätet).

Av hans roman ”The Music of Chance” (”Slumpens musik”) minns jag mest den märkliga vadslagningen: den som förlorar tvingas bygga en oändlig stenmur, ett slit utan slut. Förlagsreklamen påstår att han var inspirerad av Franz Kafka, Samuel Beckett och bröderna Grimm – jag kom mer att tänka på Robert Frosts dikt ”Mending Wall” och Anders Österlings kallmur i dikten om den lantliga kyrkogården.

Auster höll sig gärna till New York i sina romaner. Han bodde kvar i Brooklyn också i sitt andra äktenskap med Siri Hustvedt vars böcker är lika läsvärda som hans. När jag recenserade Austers ”Resor i Skriptoriet” (”Travels In The Scriptorium”) påstod jag att den var som en elegant florettfäktning. En god vän till mig som just läst hans New York-trilogi är mera kallsinnig:  ”Jag har alltid upplevt något syntetiskt hos Auster. Allt som sker förefaller äga rum inom ett intellekt. Inga fåglar sjunger, inga blommor doftar.”

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Paul Auster har avlidit first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Moa Eriksson Sandbergs roman om Ernst och Tutta Rolf med stor behållning.

The post Moa Eriksson Sandbergs roman om Ernst och Tutta övertygar first appeared on Opulens.

ROMANTIK. Försäljningen av så kallad romance-litteratur fortsätter att öka, men nu finns farhågor om att författarna kan få konkurrens av en artificiell intelligens som är i kontinuerlig utveckling.

Genren romance-litteratur har ökat i popularitet den senaste tiden, och försäljningen av romantisk fiktion i USA ökade med 52,4 procent förra året, medan försäljningen i Storbritannien har mer än fördubblats under de senaste tre åren.

I en artikel publicerad av BBC uttrycker nu Julia Quinn, författare till den bästsäljande Bridgerton-serien, farhågan att en AI som ChatGPT, kan utgöra ett potentiellt hot mot författares försörjningsmöjligheter. ChatGPT har nämligen förmågan att skriva skönlitterära texter och även om kvaliteten ännu inte är den allra bästa, förbättras dess kapacitet kontinuerligt. Quinn tror dock att mänsklig kreativitet alltid kommer att komma ha företräde eftersom så mycket av berättandet handlar om författarens röst, vilket är något hon förmodar att en AI inte kan imitera på ett övertygande vis.

Helen Hoang, bästsäljande författare inom romance-genren, tror att en AI möjligtvis kan användas för att göra skrivprocessen lättare för författare, men att den aldrig kommer att kunna ersätta den skrivande människan.

Men eftersom romance-böcker ofta skrivs enligt en bestämd och förutsägbar mall, är det kanske inte så konstigt om en del tror att en avancerad AI skulle kunna skriva sådana böcker på löpande band. Jean Fullerton, ordföranden för den brittiskbaserade Romantic Novelists’ Association menar dock att dessa missar poängen, eftersom dessa romantiska romaner för det mesta bygger på en individs unika perspektiv när det gäller kärlek och relationer.

Läs mer HÄR.

The post Kan AI konkurrera ut författare i romance-genren? first appeared on Opulens.

DANMEI. Erotisk litteratur om homosexuella män, en genre kallad danmei, har blivit en storsäljare i Kina. Läsarna är till stor del kvinnor.  

Danmei är en romantisk och erotisk litterär genre med manliga homosexuella huvudpersoner. Författarna är kvinnor och de skriver huvudsakligen för en kvinnlig läsekrets. Om detta berättas det i en artikel i The Guardian. Det finns ett drag av fantasy i de erotiska berättelserna. De manliga karaktärerna i fråga kan vara allt från spöken och rävar till svampar.

Ett av de mest populära exemplen är bokserien “Heaven Official’s Blessing”, som har ett stort antal följare på Kinas främsta danmei-webbplats. Författaren använder pseudonymen Mo Xiang Tong Xiu (“doft av bläck, lukt av pengar”) och har hållit sin identitet hemlig på grund av regeringens censuriver och åtgärder mot några danmeiförfattare. Bokseriens popularitet är inte begränsad till Kina, eftersom de engelska översättningarna av böckerna blivit storsäljare i USA. “Heaven Official’s Blessing” finns därtill som animerad tv-serie på Netflix.

Framväxten av danmeifiktion undergräver traditionella kinesiska ideal och Kinas kommunistiska partis konservativa upprätthållande av traditionella familjestrukturer. Regimen har en uttalat negativ syn på homosexualitet och många danmeiförfattare har därför straffats och satts i fängelse.

Läs mer HÄR.

The post Erotiska böcker om homosexuella män säljer stort i Kina first appeared on Opulens.

ORDLÖS. Kriget stoppar den ukrainske författaren Andrej Kurkovs skönlitterära skrivande. Verkligheten ställer sig i vägen.

Trots att ryska är hans första språk överväger han att ge ut sina böcker enbart i översättning.

Erika Josefsson/TT

The post Kriget dödar hans skönlitterära skrivande first appeared on Opulens.