SKRIVANDE. ”Skriv bara om du måste skriva. Blir du utgiven är det en bonus.” Valle Wigers tycker att frågan om varför vi ägnar oss åt författande har kommit bort i debatten om litteraturen.

Alla vill skriva, samtidigt har förlagens nålsöga krympt från litet till närmast obefintligt. Vikande försäljningssiffror manar till försiktighet, särskilt gällande romaner där en genrebeteckning inte känns given. Färre läsare innebär färre utgivna manus. Det är verkligen aspirerande författare står inför idag.

Att ge ut obekanta namn är en stor risk, hellre då satsa på etablerade författarskap, namn som slog igenom kanske redan under den tiden i mänsklighetens historia då resenärerna i kollektivtrafiken hade en pocketbok i handen och inte en smartphone.

Då det tar tid att färdigställa ett manus är traven opublicerade manuskript som föddes under pandemin och nu befinner sig någonstans i topografin som utgörs av laptopens skrivbord, mejlens utkorg och förlagens inkorg sannolikt högre än någonsin. Skillnaden mot tidigare, anser jag, är att en ny öppenhet trätt in i bilden. Alla, well, inte alla, men ni fattar, som refuseras, eller antas, skriver om det i grupper på Facebook. De delar inte bara sina recept och lyckade utflykter, utan också sina förlorade illusioner.

Arbetet med att skriva

För att få ihop någonting som liknar en bok krävs både hängivenhet och uthållighet och att lyckas upprätthålla båda under maratonloppet ett manus innebär är få förunnat. Att skriva en bok är helt enkelt en fruktansvärd, utmattande kamp, som en fight mot någon plågsam sjukdom. Man skulle aldrig ge sig på något sådant om man inte drevs av någon demon som man varken kan motstå eller förstå, vilket George Orwell visste.

Tyvärr är det första som möter dig i målfållan efter upploppet premissen som utgör första meningen i denna text. Men grejen är att möjligheten att ge ut en bok aldrig varit lika stor som i dag, om du väljer ett spår bortom den förmodade allfarvägen. Du ska absolut sikta högt, vad det nu innebär för dig, men ha ett öppet sinne för att du kanske måste revidera din plan (vilket för övrigt också är en utmärkt utgångspunkt för skrivande).

Skriva ‒ vad som betyder något

Det går att föreställa sig hur författaren och läsaren står vid var sin ände av en damm. vilket George Saunders gör i boken ”A Swim in a Pond in the Rain”, en magnifik kärleksförklaring till läsande och skrivande. Författaren släpper ner en sten i vattnet och krusningarna når läsaren, varpå författaren föreställer sig hur läsaren reagerar på vågorna innan författaren bestämmer sig för vilken sten som ska släppas härnäst. Under tiden känner läsaren skvalpet och på något sätt talar det till henne. En förbindelse har uppstått.

Poängen är att magin kan uppstå med dina testläsare (har du inga sådana så se till att skaffa!)

Poängen är att det oavsett vilket är en bragd att färdigställa någonting så pass komplext som en bok. Även om ingen vill ha den så är det en enorm prestation.

Poängen är att det är förödande att jämföra sig med andra och motta bitterheten som ett brev på posten. Att utmåla sig själv till ett offer är antitesen till att göra jobbet, nämligen färdigställa det där manuset som är viktigt för dig.

Poängen är att det enda rimliga är att inta en territoriell hållning. Muta in ett område, utifrån vilket bara du kan skriva berättelsen som just du var ämnad att författa.

Poängen är att även om min medförfattare Peo Bengtsson och jag var de sista överlevande på jorden så skulle vi fortsätta med våra berättelser. Utan möjlighet till erkännande eller status, utan bara för att vi måste.

Det är den enda drivkraften som räknas. Skriv bara om du måste skriva. Blir du utgiven är det en bonus.

The post Varför skriva? first appeared on Opulens.

ALLKONSTNÄR. Vi startar den nya Prosa & Poesi-säsongen med ett knippe dikter av Markus Kultanen, en allkonstnär från Göteborg.

Markus Kultanen är en 35 årig allkonstnär, bosatt i Göteborg. Han skriver bland annat poesi, målar och skapar musik. Kultanens dikter och skriverier består inte av en enda röd tråd – de varierar till exempel från djupa, allvarliga och seriösa till putslustiga.

Opulens har nu glädjen att presentera tre dikter från Kultanens diktsamling Elden inombords – insiderinfo från en outsider. Dikterna får tala för sig själv på hans egna begäran: “Jag önskar att läsaren själv bildar sig en egen uppfattning utefter personens egna filter. Att tillge betraktaren en infallsvinkel innan denne ger sig hän mot en ny upplevelse vore att förvränga historien – det vore att underskatta varje människas unika perceptionsförmåga. Tänk själv”.

CAROLINA THELIN

Kriget med mig själv

Den ständiga oron.
Svarta moln över mitt rike,
viskningar som skriker  & begär
Största
Möjliga
Tystnad.
Det är vreden och elden som gör sig påmind
– sigillet för krigets sötma

Evighetens låga

Ingen minns riktigt längre
vilket år det var
eller vilken månad
när tankarna förtärdes
av eld
Glömskans skimmer
– allt annat än  romantiskt –
brinner
fortfarande denna vinter
som vägrar bli vår
kylan ligger tät &  förflyttar sig sakta
förföriskt men mekaniskt
som en pestsmittad slängkyss
Nästan som om en ny istid hotade
Nystart, nytt klimat
allas våra huvuden serverade på fat
för den allsmäktige – Naturen
Innan de kalla vindarna tog över helt:
Tystnad. Kompakt. Total.
Under ytan, utan ett förflutet och  innan
under solen; långt från den; sex fötter under
Syndafloden dränkte allt i sin väg
allt utom branden inombords;
allt utom själens låga
– Det Brinnande Ögat.

Jag följer inte alltid skrivna regler,
ibland skriver jag hellre mina egna

Visst har jag hamnat på sniskan
visst har jag legat på botten,
ljugit och sagt att jag mår toppen

Tanken var god
men i praktiken smaka’re skit
jag tänker inte linda in’et i socker
så jag drar dit pepparn växer
och strör salt i mina sår

The post Poesi: Ur “Elden inombords – insiderinfo från en outsider” first appeared on Opulens.