KREATIVITET. ”Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige.” Det skriver Jesper Nordström som läst ”Kreativitet – En kort och munter guide” av John Cleese.

Kreativitet – En kort och munter guide av John Cleese
Översättare: Elisabeth Helms
NoPolar Publishing

John Cleese kräver ingen presentation. Ytterst få komiker, ja, kulturpersonligheter över huvud taget, är så kända som han. Det kan vara värt att påtala att hans bakgrund är tämligen lik Hasse och Tages. Cleese är akademiker och utbildad vid ett ärevördigt universitet som han beskriver som fullständigt mördande tråkigt i sin bok ”Kreativitet – En kort och munter guide”. Därför var det också för honom närmast nödvändigt att bryta sig loss från den miljön på kvällar och helger. Hasse Alfredson hade sitt spex, Cleese gjorde ett slags krogshower.

Indirekt blir det ju en känga åt universitetsvärlden som i sammanhanget får representera det konservativa, fyrkantiga och stelbenta. Jag vet inte om jag ger Cleese helt rätt när han framställer det så. En högre utbildning har väl ändå ett slags myt om sig att innefatta bohemiskt leverne och visst finns det ett slags romantiskt skimmer kring universitetsvärlden i det avseendet. Men det utesluter förstås inte att det också finns träiga och tråkiga inslag och det är dessa Cleese tar fasta på.

Den tristess i universitetsvärlden som Cleese talar om säger nog ändå mest om honom själv. Han ger oss en rätt robust och korthuggen text med ett språk som faktiskt ligger i linje med hur han pratar. Jag har svårt för att exakt sätta fingret på det men jag hör lite av hans karaktär ”Basil Fawlty” i bakgrunden när jag läser.

Bristande kreativitet i läraryrket

Så ger han oss, som utlovat i bokens titel, tips när det gäller kreativitet och väljer ganska uppenbara källor att hämta exempel från så som Einstein och andra stora andar.

Vad som slår mig är att han visar på sätt att befrämja kreativitet som går stick i stäv med hur tillståndet är i yrken som borde befrämja just detta. Ta läraryrket, detta kall som numera inte erbjuder särskilt mycket i form av det svängrum eller den betrodda professionalitet som annars borde vara självklarheter i ett uttalat akademikeryrke.

Sköldpaddshjärna vs harhjärna

I sin bok tar Cleese upp begreppet sköldpaddshjärna, och det är ju gefundenes fressen för oss svenskar som kan dra en direkt parallell till Skalman i Bamse.

Det är just det där långsamt, mumlande sega, där folk inte blir ”micromanaged” in i varenda liten detalj, som kan visa sig vara verkligt kreativt. Detta i kontrast till att varje sekund skall vara tjo-och-tjimmigt präglad av flåshurtig klämkäckhet. Ofta ses någon färgstark clown som sinnebilden för det kreativa men det utesluter ju just det som jag skulle vilja beteckna som mer introvert klurigt.

Rent faktiskt påvisar Cleese hur det öppna kontorslandskapet är totalt mördande för den sanna kreativiteten. Ja, den verkliga kreativitet som kräver eftertanke och ställtid. Här ser jag helt enkelt en förklaring till varför läraryrket är det som dalat mest i status i Sverige under flera decennier. Pedagogyrket är i någon bemärkelse en konst och har nu närmast satts i något slags rävsax, i form av oändliga krav på dokumentation och protokoll som snart gör läraryrket lika mekaniskt som att sitta i kassan på Ica eller köra truck. Inget ont om dessa yrken, de har också sina hjältar men tjänar här som exempel på att jämföra det teoretiska kunnandet med det praktiska. Här kan det vara en idé att hänvisa till Jonna Bornemark och tankar om det “omätbaras renässans”!

Cleese nämner sedan också begreppet harhjärna och jag utgår från att ni förstår hur denna förhåller sig i ett motsatsförhållande till skölpaddshjärnan. I analogi med detta kan man nästan se vad skillnaden mellan parterna i så kallade radarpar kan betyda för skaparkraften. En hjärna som både innefattar Helan och Halvan eller Sancho Panza och Don Quijote är vad som är fundamentet för det kreativa.

Cleese definierar kreativitet på djupare vis

Genom läsningen ser jag hur Cleeses förhållandevis väl vetenskapligt underbyggda argument om vad som är kreativt går stick i stäv med det som oftast framställs som kreativt. I Cleeses värld handlar det alltså inte om att vara en ”färgsprakande lattjande clown” utan något mycket djupare som nutidens yrkesliv tyvärr inte lämnar något utrymme för.

Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige, inte minst med tanke på den passus som avhandlar vilka miljöer som befrämjar kreativitet.

Det är nog inte John Cleeses avsikt att vara uttalat politisk men det kan nämnas att han i samband med lanseringen av boken gjorde ett rätt satiriskt och närmast aggressivt framträdande om vad kreativitet inte är och när jag ser det klippet på Youtube tänker jag bara: kommunal verksamhet, Sverige 2025.Och nej det är inte bara en fråga om pengar, utan det kan lika gärna sägas handla om mentalitet och strukturella frågor.

The post John Cleese visar vad som är äkta kreativitet first appeared on Opulens.

DEBATTBOK. “Sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.” Det skriver Lasse Ekstrand om Grundskola på grund II, en antologi av Knut Lindelöf om den svenska grundskolans förändring till segregerad marknadsskola.

Grundskola på grund II av Knut Lindelöf
Books on Demand

Under trettiofem år var Knut Lindelöf verksam inom den svenska grundskolan och därmed ett ögonvittne till händelseutvecklingen. Några år tjänstgörande som tillförordnad rektor innan han köptes ut. Alltför kritisk och högljudd för att han skulle kunna vara kvar. Utköpt – men inte tystad. Tvärtom en mycket flitig debattör, tillika välargumenterande.

I den mycket digra samlingen texter (boken rymmer en bra bit över 600 sidor), tidigare publicerade i FiB/Kulturfront men även i Upsala Nya Tidning, på hans blogg och i en tidigare bok, som sträcker sig över tjugotvå år upprepar han ihärdigt och oförtröttligt sin skarpa kritik av förfallet inom grundskolan. Och av socialdemokratins svek. Den socialdemokrati som han både hoppats på och förtvivlats över. Vänt sig en smula blåögt direkt till, vädjande om förnuft och sans. Bortkastad möda och energi.

Det krävs ju en drivande politisk kraft. Skolan är förstås inte bara lärarnas, elevernas (och föräldrarnas) interna problem. Tilläggas kan att en bildad borgerlighet med intresse av en högkvalitativ skola inte längre finns.

Flera gånger under årens lopp kommenterar Knut Lindelöf, inte så lite uppgivet och desillusionerat, att han skall sluta skriva om skolan. Han nästan lovar sig själv det men kan inte. Vi börjar om, vi ger oss inte som Lars Gustafsson uppfordrande skrev. Och Lindelöf kan inte släppa skolan, något av ett livsverk. Han är den siste entusiasten, nära att jag kallade honom. Halsstarrig kanske någon skulle säga. En envist ropande röst i öknen.

Bakom hans kritik av den dystra utvecklingen inom grundskolan, från dess start 1962 fram till idag, finns hans stolta ideal om hur det borde och kunde vara. Försvaret av hur grundskolan en gång byggdes upp, dess ideologiska fundament. Tråden kan dras ända tillbaka till 1842. En likvärdig skola för alla, kunskapsfömedlande och syftande till utjämnandet av sociala skillnader. En eleverna bemyndigande skola för ett demokratiskt samhälle.

Fortlöpande bröts den goda grundskolan ned. Skolan kommunaliserades med Göran Persson som anförare. Det ”fria skolvalet” infördes, bara för medelklassen att ta för sig medan ”underprivilegierade grupper” blev förlorarna. Det skulle målstyras enligt New Public Management. Inte sättas betyg. Privatiseras genom tillåtandet av friskolor med vinstjagande riskkapitalister. Lärarkåren detroniseras, dess auktoritet undergrävas.

Uppräkningen kan så här i efterhand fylla en med förtvivlan. Och samtidigt undra: var fanns motståndet, alla insiktsfulla som borde protesterat?

Den goda grundskolan förvandlades till en segregerande institution, förstärkande klassamhället. Något helt annat än det ideal Lindelöf med hetta och engagemang försvarar och förfäktar. När vi via sensationslystna medier hör om dagens grundskola är det signaler om bråk och stök och bristande disciplin. Fysiska angrepp på lärare som ingen rektor försvarar. Inte ens dödsskjutningar har salar och korridorer förskonats från.

Inte handlar det om att kunskap skall förmedlas och anammas av eleverna. Det är som om skolan helt spårat ur. Vem är den att vrida den rätt igen? Från politiskt håll inget att vänta förutom plattityder och floskler. Jag läser Lindelöf som att han kastat in handduken.

Lindelöf skriver in sig i en tradition av skolkritiker med namnkunniga som Nils Christie (med den perspektivomkastande boken ”Om skolan inte fanns”), Ivan Illch (förespråkande ”deschooling society”), Gunnar Adler-Karlsson (bilden av skolan som ”parkeringsplats”, förvarande ungdomarna) och Dr Gormander (försvarare av den traditionella kunskapsskolan), pseudonym för Gunnar Ohrlander.

Lindelöf engagerade sig i 80-talet i den visselblåsande Kunskapsrörelsen, som ifrågasatte flumpedagogik och förflackning. Men det stora flertalet inom lärarkåren har tigit och anpassat sig. Splittrade genom individuell lönesättning, förstelärarepåfund och andra dumheter. Skrået, kollektivet, är sönderslaget och utan samlad motståndskraft.

Jag ser paralleller till utvecklingen inom högskolan som jag är förtrogen med efter ett långt yrkesliv inom denna. Frestande bli det som nedsättande rubriceras ”konspirationsteoretiker”. Istället för fostrandet av kritiskt tänkande medborgare med ordentligt på fötterna fördummande undersåtesproduktion. Bakom floskler som ”värdegrund” och ”allas lika värde”.

Kanske kunde Lindelöf ha sovrat. Det sker upprepningar vilket är förstås ofrånkomligt i en samling texter som denna. Läsarens tålamod prövas när man läser dem i ett enda svep. Men sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.

Ett stigande vemod växer hos läsaren över att de samhällsengagerade och kunniga fyrtiotalisterna, dit Lindelöf med sitt brandtal hör, är en generation under uttågande.

The post Den likvärdiga grundskolans förvandling first appeared on Opulens.

SKOLAN. Ingen politiker kan längre säga att de inte såg segregation komma, varken i Malmö eller i Danderyd, mellan innerstadsskolan och förortsskolan. Om det sedan görs något kraftfullt är en annan sak. Här får vi förlita oss på hoppet och de goda handlingarnas kraft, snarare än tidiga julklappar, skriver Erik Cardelús.

En tidig julklapp, så kallade Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson resultatförbättringarna för Sverige i de senaste Pisa-mätningarna. Inom samtliga tre studerade områden – läsning, matematik och naturvetenskap – syns förbättringar. Det talas om att resultaten är tillbaka på nivåerna som rådde under 2000-talet, innan det stora kunskapsraset inträffade. Att stämningen var uppsluppen på presskonferensen tisdagen den 3 december behöver nog inte förklaras närmare.

Vad ligger då bakom detta lyft? Skolverkschefen Peter Fredriksson pekar på fem faktorer med brett stöd i skolforskningen. Först behövs ett starkt och utvecklingsinriktat ledarskap, med rektorer som i samklang med sina medarbetare styr verksamheten mot tydliga pedagogiska mål. Här finns dock skäl till oro, eftersom siffror visar att omsättningen på rektorer har ökat starkt på senare tid i svensk skola.

Men för att lyckas med utvecklingsarbete krävs kontinuitet, snarare än ständiga uppbrott. En annan framgångsfaktor är kollegialt lärande, att lärare och annan skolpersonal lär av och tillsammans med varandra, inte håller sig på sin egen kant och konkurrerar med varandra. För såväl framgångar som motgångar bör delas och utgöra underlag för gemensamt och framåtriktat utvecklingsarbete. Inga brister mår bra av att gömmas undan, inga effektiva metoder ska behöva döljas eller stressas förbi. Sharing is caring; tillsammans blir både skolan och de enskilda lärarna starkare. Men detta kräver tid och stabila lärarkollegium.

Relaterat till detta har vi den tredje framgångsfaktorn – systematiskt kvalitetsarbete. Här krävs dock både kontinuitet och stabilitet för att det systematiska kvalitetsarbetet ska fungera, något som hotas av den akuta lärarbristen som råder på många håll i landet. En brist som snarare tycks bli värre än förbättras, inte minst på de skolor där utmaningarna är som störst.

Även den fjärde framgångsfaktorn – effektiv undervisning – kräver en god tillgång på lärare. Här behöver lärarna vara tydliga i sitt ledarskap, ha hög kompetens i att skapa ändamålsenlig variation i metoder och systematisk återkoppling till eleverna. Slutligen behöver såväl skolor som enskilda lärare ha höga förväntningar på sina elever; det måste finnas en helgjuten tro på att göra skillnad för eleverna i klassrummet, varje dag och varje lektion.

Samtidigt är dessa fem framgångsfaktorer sedan länge välkända, men ändå värda att lyfta. Inte minst som tecken på att positiv förändring är möjlig. Att det alltid finns vägar framåt, vissa rakare andra krokigare beroende på förutsättningarna.

Vad som dock fortsatt förmörkar bilden är de ökande klyftorna – att resultatgapet mellan elever och skolor fortsätter. Det är en tendens som flitigt varnats för av OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher, inte minst då han nyligen påpekade att jämlikheten mellan elever är en nyckelfaktor både för skolresultat och samhällsutveckling. Och här saknas varken underlag eller tydlig sikt. Ingen politiker kan längre säga att de inte såg segregation komma, varken i Malmö eller i Danderyd, mellan innerstadsskolan och förortsskolan. Om det sedan görs något kraftfullt är en annan sak. Här får vi förlita oss på hoppet och de goda handlingarnas kraft, snarare än tidiga julklappar.

The post Den tidiga “julklappen” från Pisa first appeared on Opulens.

BILDNING. Det går att leva ett värdigt liv utan att läsa böcker men att många inte kan läsa alls är oroväckande. Clemens Altgård skriver om nedslående studier som visar sjunkande  läsförståelse och om den svenska skolans misslyckande.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Fritid utan böcker är döden”. Så stod det på en t-shirt som jag fick av Lunds stadsbibliotek efter en uppläsning där i början av 90-talet. Citatet tillskrevs Seneca och får väl betraktas som en fri, men funktionell översättning. Ett liv utan böcker? Ja, faktiskt är det många som lever ett sådant liv, men jag tror inte att de befinner sig i dödsriket för det.

När jag nyligen skulle överlåta mitt gamla föräldrahem till en man i 35-årsåldern så kom vi överens om att han även skulle ta över en del inventarier. Kanske lite böcker också? undrade jag och pekade på de välfyllda bokhyllorna. Svaret kom snabbt: Nej. Apropå bokhyllornas innehåll så förklarade han att det där inte var något för honom och att han inte läst någon bok sedan Berts dagbok.

Det är han förmodligen inte ensam om i dagens Sverige. Men är det ett problem? Det beror väl på infallsvinkeln. Mannen som slutat läsa böcker gav ändå ett både trevligt och skärpt intryck och verkade välinformerad i största allmänhet. Ingen blir heller nödvändigtvis en bättre människa av att läsa många böcker, historien är fylld av exempel på det. Pol Pot var till exempel en stor älskare av fransk poesi och kunde såväl sin Baudelaire som Verlaine. Att det inte hindrade honom från att bli en bestialisk mördare vet vi. Ingen blir heller en bättre människa av att skriva avancerad litteratur. Det aktuella fallet med Nobelpristagaren Handke är ju ett lysande exempel på det.

Däremot kan man utan vidare slå fast att dyslexi är ett handikapp som ofta försämrar livskvalitén på ett avgörande vis. Likaså kan man se hur förtryckare i alla tider försökt hindra folket från att få tillgång till kunskap. Kunskap är makt, kan låta som en patetisk kliché men är icke desto mindre ett korrekt påstående.

När Läsrörelsen startade för 19 år sedan var en av drivkrafterna att det hade visat sig att 25 procent av svenskarna saknade den läs-, skriv- och räkneförmåga som krävs när man går ut grundskolan. Likaså hade det framkommit att lågutbildade föräldrars högläsning för de egna barnen minskat drastiskt under 90-talet. Något hade hänt i Sverige. Samtidigt som gamla folkbildningsideal förfallit och televisionen blivit en ren underhållningsindustri hade kulturanslagen minskats och biblioteken fått mindre pengar till bokinköp.

Vad har då hänt sedan Läsrörelsen drog igång? Jag hittar svaret på rörelsens informativa sajt: ”Fortfarande är det 30 till 35 procent av småbarnsföräldrarna som läser sällan eller inte alls för sina barn, visade det sig 2012 i en undersökning som genomfördes av marknadsundersökningsföretaget YouGov, på uppdrag av Läsrörelsen och Junibacken. I december 2013 presenterades en Pisa-studie, gjord 2012. I läsförståelse låg OECD-snittet på 496. De svenska 15-åringarna fick ett medelvärde på 483, en markant nedgång jämfört med de 516 poäng Sverige noterades för år 2000. Inget annat land som varit med lika länge hade tappat så stort. När det gällde läsförståelsen hade enbart Mexico, Chile och Slovakien sämre resultat än Sverige. Detta ska ställas mot år 2000 då enbart tre länder hade ett bättre resultat. Både hög- och lågpresterande svenska elever hade försämrat sina resultat i förhållande till OECD-genomsnittet, men det var de lågpresterande som hade tappat mest.”

Ganska nedslående läsning, eller hur? I IT-samhället och den “nya” ekonomin är det fortfarande lika viktigt som någonsin förr att vara läs- och skrivkunnig. Att vi med europeiska mått har osedvanligt obildade ministrar och företagsledare är inte det största problemet för Sverige, snarare då att det minst sagt måttliga intresset för kultur och bildning bidragit till en nationell utarmning.

Det var hög tid att göra något åt missförhållandena redan för 20 år sedan. Om Läsrörelsen var svaret kan vi ju grubbla över, men ett sådant initiativ var och är åtminstone inte av ondo. Kanske hade det sett ännu värre ut idag om Läsrörelsen inte funnits. Målsättningen är sympatisk. Läsrörelsen gick från begynnelsen ut med att proklamera hur viktigt det är att kunna använda sig av det talade och skrivna språket. Ja, att det är en av förutsättningarna för demokratin.

Jag ska runda av med ytterligare ett citat från Läsrörelsens hemsida. Det är både en smula hoppfullt och en aning nedslående: ”I december 2016 kom en ny Pisa-studie, gjord 2015. Den visade att svenska 15-åringar förbättrat sin läsförståelse. Snittet ligger nu på 500 poäng vilket är genomsnittet för OECD-länderna. Det är främst de lågpresterande eleverna som ökat sin läsförståelse. Vi är nu tillbaka till 2009 års resultat. Studien visar också att elevernas familjebakgrund fått allt större betydelse för deras skolprestationer. Men samtidigt har den svenska skolan blivit sämre på att kompensera elevernas sociala bakgrund. Där hör den svenska skolan till de sämsta.”

Den som är nyfiken på Läsrörelsens verksamhet kan informera sig mer på sajten. www.lasrorelsen.nu. Tyvärr verkar ju adressen en smula motsägelsefull, aningen dyslektisk så att säga. Men att å, ä och ö utesluts i webbadresser har vi ju sedan länge vant oss vid. Tyvärr har vi också fått vänja oss vid att den svenska skolan i vissa avseenden hör till de sämsta vid internationella jämförelser.

The post Ingen klyscha att kunskap är makt first appeared on Opulens.

SKOLPOLITIK. Företag som Academedia lever på föräldrars känslor och frodas i ett samhälle som saknar ideologisk kompass, skriver Linda Bönström apropå företagets jobbannons där de söker folk som kan “bearbeta” vårdnadshavarna.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I dagarna upptäcktes en jobbannons på webbtjänsten Linkedin från Sveriges största aktör när det kommer till privatägd skolverksamhet, Academedia, där man efterlyste personal till sina för- och grundskolor. Uppdraget var att ”bearbeta” vårdnadshavare, från och med beskedet att man väntar barn fram till tidpunkten då barnet ska börja på gymnasiet. Reaktionerna var inte nådiga och Academedia valde att skyndsamt plocka ner annonsen och hävda att det hela var ett fall av dålig formuleringskonst. Företagets presschef Anders Porelius sa i Dagens Nyheter att: ”Det var faktiskt vi själva som upptäckte att det här ser inte bra ut, precis i samband med att man började uppmärksamma den på sociala medier”. Tänka sig vilket sammanträffande!

När jag var gravid med min dotter monterade jag tämligen omgående reglar på alla skåpluckor. Hon var inte ens född men ändå fanns ett behov hos mig att göra allt så tryggt och säkert som möjligt för mitt barn. Jag kunde kanske ha översett med annonsens alla modeord som ”potentiella touchpoints” eller ”optimera innehållet”, kanske hade jag köpt att mitt föräldraskap sågs som en ”kundresa” med tillhörande ”marknadsmaterial”. För alla föräldrar vill ha det bästa till sitt barn.

Även om Academedia dragit in lite mindre pengar än väntat handlar det enligt Svenska Dagbladet om ett resultat efter skatt på 148 miljoner kronor. Men företaget som ger ”garantier när det gäller utbildning, kvalitet, öppenhet och trygghet” är ingen succé på alla plan. Skolinspektionen ligger på och pressar företaget och hotar med sju miljoner kronor i böter på grund av brister i verksamheten, nu senast på Praktiska gymnasiet. Men låt oss vara ärliga, ingen av ägarna på Academedia sover väl oroligt om natten för det.

Jag upplever som förälder att min åsikt är bortglömd i politiken.

Academedia är rena essensen av vad vi som motsätter oss privatisering i för- och grundskoleverksamhet upplever. Bearbetningen företaget talar om handlar om inget mindre än ett bearbetande av det bildningsideal som vittrar sönder gällande den svenska skolan. Föräldrarna och framför allt barnen förväntas tillhöra olika kundgrupper. Finns det olika kundgrupper så finns det också per automatik olika klassgrupper. För någonstans vacklar det. Academedia är en jätteaktör som bekänt färg: annonsen var ingen ”felformulering” utan en brutal inblick i  verksamheten. Den avslöjar exakt vad vi får. Och visar i blixtbelysning hur vi betraktas.

Jag upplever som förälder att min åsikt är bortglömd i politiken. Men i mitt arbete som gymnasielärare är det inget jag känner, nej, för här vet jag hur få politiker som genuint vill ha med våra åsikter att göra. De vill helst inte se oss av den obekväma anledningen att majoriteten av oss yrkesverksamma varnar för utslagning av barn och unga och riskerna med det urholkade kvalitetsarbetet. Och jag är så innerligt trött och genomförbannad på nonchalansen att jag bara vill luta mig tillbaka och låta företagen strömma in, för all del, låt oss ta den svåra vägen och se vad som kommer att hända.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Missförstå mig rätt, det finns säkerligen privata skolaktörer som gör ett utmärkt jobb precis som det finns kommunala skolor som verkligen är bottennapp. Men vi måste lyfta blicken och se att utbildningssystemet faktiskt är en extremt ideologisk fråga – kanske till och med den mest grundläggande av dem alla. Det första man får höra på lärarutbildningen är hur vi i kommer att bli väktare av demokratiska värden och försvarare av en jämlik värdegrund. Inte hur vi ska bearbeta våra kunder under deras barns skoltid. Problemet är att vi är så rädda att våra egna barn ska hamna utanför samhället att vi vill sätta reglar på allt som kan vara farligt, men kanske gör vi det helt i onödan. Vi behöver ingen marknadskoordinator utan helt enkelt tillgång till fler lärare i den kommunala verksamheten och riktade ekonomiska insatser.

Företag som Academedia, vars slogan är ”Vi är med och bygger ett bättre samhälle”, är framgångsrika av två anledningar. För det första lever de på föräldrars känslor, att vilja ge sitt barn det bästa. För det andra frodas de i ett samhälle som saknar en klar ideologisk kompass. Alla skolor behöver inte vara lika, men de ska vara likvärdiga som Skollagen säger. Spridningen och kvaliteten av grundläggande utbildning får aldrig förloras till spekulativa företag där pengar är ledstjärnan.

The post Skolan måste befrias från spekulativa företag first appeared on Opulens.

ANTIKEN. Kunskaper om antiken må behövas för att kunna göra historisk reflektion, men för att det ska gå behövs sannolikt en bredare kunskap om och definition av ”antiken”. Annars riskerar vi att kapa rötter när vi tänker oss att vi räddar dem, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När skolverket för drygt två veckor sedan presenterade sina nya kursplaner för grundskolan föreslog de att momentet ”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700”, som idag ingår i historieundervisningen på högstadiet, skulle strykas helt. Vilket skulle innebära att antikens historia hade försvunnit ur grundskolans undervisning. Det väckte ramaskri – och det tog en vecka för skolverket att backa från förslaget. Men vad har man backat till?

Att föreslå att något ska tas bort ur skolan bäddar för bråk. Samtidigt som den värld elever ska förberedas för är stadd i ständig förändring. Jag har inga smarta svar om vad som kan tas bort, däremot en del tankar om vad som idag inte ingår.

När jag tittade på texter om antiken för högstadiet var det i princip två civilisationer som omnämndes mer än i förbifarten; den grekiska/hellenistiska och romarriket.

För en massa år sedan gick jag igenom språket i läromedel för högstadieskolan som researcher på Utbildningsradion. Vilka läromedel som används har säkerligen förändrats sedan dess, men mitt intryck från just historieämnet i läromedel för högstadiet är att det var en ytterst kortfattad historia. Samtidigt lät det i den debatt som väcktes av Skolverkets förslag som att de kunskaper om antiken som lärs ut i skolan är någon stabil grund att stå på. Det är som att begreppet ”civilisationens vagga” smälter ihop med en föreställning om kunskaper om antiken som historieämnets rot. När historieämnet ses som en grund för förmåga till reflektion, vad ingår då i det? Och vidare: vad är antiken för oss i Sverige idag?

I engelskan finns ingen motsvarighet till begreppet antiken, det närmsta begreppet är ancient civilizations. När jag tittade på texter om antiken för högstadiet var det i princip två civilisationer som omnämndes mer än i förbifarten; den grekiska/hellenistiska och romarriket. Och även det kortfattat, något om stadsstaterna, fokus på Aten och 400 f.kr och hellenistisk filosofi. Sen om romarriket, Caesar, pax romana, latin och Västroms fall. Trots att de svenska vikingarna hade omfattande kontakt med Bysans tenderar det att beskrivas kortfattat. Varför? För att Sverige senare i historien blev mer påverkat av västeuropeisk kultur. Det som inte togs upp mer än på några sidor är Mesopotamien/Sumerien, Fenicien, Egypten och Indus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Om skönlitterär kanon har det sagts att vitsen med den är att bråka om vad som bör ingå i den. Så kanske det även är med historia – det som ingår i historieämnet är en god utgångspunkt för att bråka om vad som inte ingår i det. En gång i tiden var betoning av det grekiska och romerska arvet ett sätt att sätta den lilla randstaten längst bort i Europa; att betona gemensamt kulturellt arv med övriga västeuropeiska länder var (och är) en välgärning. Men att snabbspola förbi att det antika Grekland och Rom på alla sätt och vis var oändligt mycket mer influerade av civilisationer i nuvarande Irak, Iran, Indien och Nordafrika än av Skandinavien – och att vi alltså ärvt alltifrån matematik, juridik, filosofi och astronomi från områden som det europeiska projektet definieras i motsats till riskerar att fördumma.

Kunskaper om antiken må behövas för att kunna göra historisk reflektion, men för att det ska gå behövs sannolikt en bredare kunskap om och definition av ”antiken”. Annars riskerar vi att kapa rötter när vi tänker oss att vi räddar dem.

The post Vad ska vi bevara i skolan? first appeared on Opulens.

OLIKHET. Människor är olika. Och några är särbegåvade. Mycket vore vunnet om man erkände deras existens och att de tidigt får grepp om sina förmågor, skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Ett ufo i mellanmjölkens land.” Orden är Jonas Gardells, och citerade av en särbegåvad person som försöker beskriva hur det är.

Ofta blir människor som är lite annorlunda behandlade därefter. Att vara bäst i skolan är inte sällan ett sänke socialt. Det kan vara svårt att hitta kompisar. Både för att man avviker från normen, men också för att ett särbegåvat barn inte alltid får ut så mycket av att umgås med jämnåriga.

Särbegåvade är ofta brådmogna och kan det mesta redan. De är vetgiriga och blir ofta uppslukade av det de finner intressant för tillfället. Ofta söker de sig till vuxna, eftersom de är mer på samma nivå. Detta kan vara förvirrande. Att inte känna att man är som andra och att man inte passar in i gruppen kan också vara mycket smärtsamt. Särskilt om man inte begriper varför – och fylls av självförakt.

Särbegåvade människor har inte bara en hög intelligens, utan även en förmåga att tänka utanför boxen och att vara receptiva för omgivningen. De har ofta stort rättspatos och känner lätt empati. Vi talar alltså inte om savanter, det vill säga personer med stor förmåga att lära stora mängder data utantill eller att räkna ut svåra matematiska problem utan kalkylator. Särbegåvade är tvärtom kreativa och kan använda sin intellektuella talang till att skapa nytt efter eget huvud.

Men särbegåvning. Finns det ens? DN:s ledarskribent Lisa Magnusson menar att det mest handlar om föräldrar som läser in en sällsam begåvning i sina älskade telningar, men att särbegåvning egentligen inte finns. Därför borde inte den förskola för särbegåvade som nu startas i Stockholm finnas (DN 29/8 2019). Lisa Magnusson och jag har varit kollegor på ledarredaktionen och vi är för det mesta överens, dock inte i denna fråga.

Det finns en hel del övertygande forskning kring särbegåvning. Och så är jag en sådan där förälder som menar att mitt barn är osedvanligt talangfullt, intellektuellt sett. Barnets egenskaper stämmer in till punkt och pricka på den gängse definitionen av särbegåvning. Att mitt barn inte är som de flesta andra var uppenbart från att det lärde sig att gå. Med en oerhört lätthet har färdigheter och kunskaper flugit in i huvudet, och frågorna och skapelserna har trillat ut i en strid ström.

Vi talar om ett barn med särskilda behov – fast inte för att det har inlärningssvårigheter eller en psykiatrisk diagnos. Men förskolan och skolan har inte varit beredd på detta eller haft kunskaper eller resurser att sätta in. Jag vet inte hur många samtal jag – hittills förgäves – har haft med lärare och rektor om möjligheterna att ge uppgifter och sammanhang som stimulerar mitt barn. I slutet av mellanstadiet har jag ett barn som vetgirigt lär sig saker om psykologi, rymden, kemi, kroppen och språk – på Youtube. Skolan är däremot en plåga: Varför sitta och traggla saker man redan kan sju timmar om dagen?

Jag har ett mycket uppgivet och uttråkat barn. Och då har jag ändå sett till att det går på en flerspråkig friskola med höga akademiska krav. Mitt barn må vara ovanligt, men det är inte unikt. Jag talar alltså inte bara i egen sak.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I detta sammanhang kan inte låta bli att dela med mig av en annan erfarenhet. För många år sedan studerade jag medicin och vi var ett gäng som pluggade intensivt tillsammans inför tentan på hela första terminens cellbiologi. En natt kom vi att börja tala om annat: livet före universitetet. En av de mest utåtriktade och populära killarna på kursen erkände att vi var hans första vänner och att han äntligen hittat andra som var som han själv och ett sammanhang där det var okej att vara högpresterande. Dittills hade han varit en olycklig hackkyckling i den lilla orten där han växte upp i Bohuslän.

Efter hans känslomässiga erkännande kom en flod av samstämmiga berättelser. Framför allt handlade det om utanförskapet och självföraktet. Smärtan. Den sena insikten i livet om varför man var annorlunda än de andra i klassen. Men på den här tiden var inte särbegåvning ett begrepp som vi kände till. Människor är olika. Och några är särbegåvade. Mycket vore vunnet om man erkände deras existens och att de tidigt får grepp om sina förmågor och inte skäms för dem utan tvärtom får blomma upp. Här har vuxenvärlden, och särskilt skolan, ett stort ansvar.

The post Visst finns särbegåvade barn first appeared on Opulens.

HÖGRE SIKTE. Miljöpartiets kongress har avslutats. Det media mest fokuserat på är förslaget om höjd flygskatt. Som positiv framtidsvision är detta tämligen torftigt, för att uttrycka det milt, skriver Patrik Stigsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kongressen ger oss osökt anledning att ännu en gång erinra oss Buckminster Fullers kloka ord: ”Du ändrar aldrig något genom att bekämpa den existerande verkligheten. Om du vill ändra något, bygg en ny modell som gör den befintliga modellen föråldrad”. I linje med denna insikt följer här 21 punkter, som jag tycker kongressen borde beaktat:

1. Underlätta för folk att jobba hemifrån så att de slipper pendla. Företag ska erbjuda denna möjlighet om de inte tydligt kan visa att den anställde måste finnas på arbetsplatsen. Påskynda forskningen om jobbmöten och övrig interaktion via VR och hologramteknik.

2. Allt som inte nödvändigtvis måste distribueras med fossilbränsledrivna fordon på våra vägar ska fasas ut till förmån för distribution över nätet. Till exempel musik, film, böcker nyheter, information, undervisningsmaterial. Legalisera fildelning för eget bruk.

3. De transporter som trots allt måste äga rum ska i möjligaste mån ske på järnväg och med fordon som drivs med alternativa bränslen, typ biogas.

4. Gör en detaljerad plan för hur robotisering och ny teknik ska kunna befria oss från lönearbete.

5. Presstöd ska, istället för att som idag tvinga tidningarna att låsa in journalistiken bakom betalväggar, endast utgå till de som utan kostnad tillhandahåller sitt material på nätet. Påskynda övergången från papperstidningar till digitala format.

6. Sätt en deadline för när allt kött ska vara producerat i minilabb i våra hemmakök. Påskynda forskningen om detta.

7. Gör föreläsningar på högskolor och universitet tillgängliga för alla genom att direktsända dem över nätet.

8. Underlätta delningsekonomin, även om den innebär att föråldrade näringar slås ut och traditionella anställningsformer undermineras.

9. Ge varje elev i skolan en individuell läroplan, som utgår från just den elevens unika begåvning.

10. I stället för att förbereda barnen för en arbetsmarknad som på grund av robotiseringen inte kommer att finnas, bör skolan vägleda barnen inför en tillvaro fri från lönearbete. Ge eleverna strategier för hur man urskiljer och tar tillvara sin inifrån kommande motivation, behåller och utvecklar sin spontana nyfikenhet och förädlar sin kreativitet.

11. Låt sjukvårdens uppdrag handla om att hålla människor friska, i stället för att bota dem när de blivit sjuka.

12. Underlätta möjligheterna för barn och äldre att finnas tillsammans med oss andra i vardagen, i stället för som nu förvarade i fängelseliknande institutioner.

13. Utlys en tävling där den som formulerar fungerande, miljöförbättrande innovationer vinner en miljon kronor. Tävlingen ska vara pågående och priset delas ut fortlöpande. Låt allmänna arvsfonden finansiera.

14. Gör dig själv, genom ditt agerande i vardagen, till en katalysatorisk agent för ett nytt sätt att leva. Var den gröna förändring du vill se i världen.

15. Undersök hur blockchain-teknik och virtuella valutor kan reformera vårt nuvarande pengasystem. Anlita Andreas Antonopoulos som rådgivare.

16. Betrakta överflödskonsumtion som en sjukdom. Låt kommunerna erbjuda gratis kurser i hur man hanterar denna, enligt 12-stegsmodellen (“Mitt namn är NN. Jag är shopaholic”).

17. Erbjud gratis kurser i hur man dricker kranvatten, återanvänder plastpåsar, vädrar sin kläder i stället för att tvätta sönder dem, lagar kläder som är slitna eller har gått sönder, hanterar sitt tvångsmässiga duschbehov, samåker till jobbet, minskar matsvinnet, lagar vegetarisk mat och slutar miljö-svina rent allmänt.

18. Förse alla köpcentra med personal utbildad i hur man bistår människor som hamnat i akut konsumtionstrans. Dessa ska fungera som en sorts konsumtionskulturens avprogrammerare.

19. Skriv en alternativ grundlag som bygger på Gaia-hypotesen. Alltså tanken att jordklotet är ett levande väsen, vars delar är sammanlänkade i ett ömsesidigt beroende.

20. Inse att frihet inte handlar om storleken på cellens fönster, utan hur man river fängelsemurarna en gång för alla.

21. Gör William Gibsons ord till ert dagliga mantra – ”Framtiden är redan här — den är bara inte rättvist fördelad”.

The post 21 beslut som MP-kongressen BORDE tagit first appeared on Opulens.

BARNENS BEHOV. En utvecklingsplan behövs för vår svenska skola, och målen ska vara tydliga: att anpassa ämnen och arbetsbelastning efter barnens behov, möjligheter och livsbetingelser, skriver Christian Wåhlander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När man är liten ska man vara glad. Var inte jobbig nu, var tacksam för att du är ett barn och att du slipper det tunga vuxenansvaret. För när du blir vuxen, ojojoj… det är inte lätt det, minsann!

Det finns dock saker som är besvärligare när man är barn än när man är vuxen. Mobbning är en sån sak. Livet är oftast hopplöst när du måste ”umgås” med ”kompisar” som säger elaka saker till dig flera gånger per dag under flera år. Och som ibland kryddar det hela med knuffar och värre fysiska övergrepp som du inte vågar skvallra om eftersom ni går i samma klass och man aldrig kan komma undan repressalier när man försöker få stopp på skiten, allt blir ju bara värre, och mobbingteamet på skolan bestående av uggleklok personal undrar vad du gjort för att reta upp dina snälla klasskamrater, för man är ju ALLTID MINST TVÅ parter i en sörja av osämja och bråk…

En annan sak är läxor. Vuxna kan naturligtvis välja att plugga på högskola eller universitet eller liknande och i och med det drabbas av stora hemjobb, särskilt inför de ökända tentorna. Men barn väljer inte, de är helt enkelt tvungna att gå i grundskola och gymnasium i sammanlagt minst tolv år, där varje ämne innehåller så otroligt mycket fakta att lektionstiden inte alls räcker till, utan här krävs en mängd läxor så klart.

För vad är väl tolv år av lektioner? Nästan ingenting alls förstås, det är ju alldeles för lite, så låt oss krydda det hela med en jävla massa läxor också.

Att människobarn är helt olika varann tar vi ingen hänsyn till, in med allihopa i samma fyrkantiga skolsystem bara, och så överös dem med läxor så vi gör bra ifrån oss i PISA. Hela livet är ju i första hand en tävling, det vet alla nuförtiden, och vi konkurrerar för fulla muggar med varann och med alla andra länder också, för vi måste ju överleva, och det är viktigt att vi aldrig reflekterar över hur vi vill leva egentligen, för vi måste ju få fortsätta att vara slavar under alla krav som nuet tycks ställa.

Och då är det enklast och bäst att likt ett lämmeltåg bara fortsätta springa på den upptrampade stigen, även om den är kantad av törnesnår och leder till ett stup.

Ämnet Idrott försöker vi skära ner på ordentligt — det leder nästan aldrig till någon lönsam karriär att vara duktig på kullerbyttor och höjdhopp och innebandy. Att kroppar mår bra av att röra på sig är möjligen sant, men ungarna kan ju springa runt i lägenheten när de kommer hem om det nu ska vara så nödvändigt.

Dramaövningar struntar vi förstås i, även om det har visat sig att drama är ett utmärkt verktyg för såväl barn som vuxna att lära för livet genom att sätta sig in i andra människors situation, plus att det även befrämjar välmående i grupper och därigenom förebygger mobbning. Det är nämligen ingen som orkar läsa all forskning som finns på området, och dessutom är alla ”mjuka” ämnen flummiga. Det har major Björklund sagt, och han har ju alltid rätt enligt sig själv. (Med mjuka ämnen menas förstås sånt larv som inte har med ingenjörskonst att göra, utan med själ och liv och välmående och kultur och livskvalitet och annat fjantigt.)

Leonardo da Vinci var fantastisk med alla sina uppfinningar, en riktig ingenjör faktiskt, och så målade han Mona Lisa med sitt gåtfulla leende och allt det där, så Bild ska få vara med på ett litet hörn, trots att konst i det stora hela naturligtvis är totalt onödigt.

Men INGENJÖRER, det är något som samhället verkligen behöver! Därför ska alla barn läsa en massa matematik, även om de flesta hatar matte och för alltid undrar vad man ska ha eländet till — förutom de fyra räknesätten som de flesta lärt sig redan i årskurs 5.

Själv är jag dataprogrammerare, och jag behöver sällan använda nån särskilt komplicerad matematik för att fixa till fungerande algoritmer, och de flesta i samhället behöver troligen ännu mindre matematikkunskaper än jag i sin vardag och på jobbet, men visst, självklart ska alla barn tvingas läsa otroligt mycket matematik ändå, det verkar ju smart. Speciellt som det passar många av dem så illa också, och rentav knäcker dem — sånt är ju positivt, ungdomar som känner sig dumma i huvudet för att de inte klarar av det allra allra viktigaste skolämnet av alla skolämnen i hela världen: matematik!

Så har vi ju alla de andra ämnena, svenska, engelska, historia, kemi, samhällskunskap och så vidare… oj så mycket det finns att lära sig! Avancerad grammatik har jag hittills inte haft nån glädje av trots att jag skriver och pratar en hel del, och fast jag är skaplig på engelska (åtminstone i skriven form). Men i skolan handlar typ 90 procent av svensk- och engelsklektionerna om grammatik minsann! Visst, jag kan tycka att det är bra att förstå att det finns nån sorts grumlig logik bakom hur språken är uppbyggda, men det borde faktiskt räcka med genomgångar av substantiv, adjektiv och verb på hög nivå (utan att grotta ner sig i detaljer av typen presens konjunktiv) samt tidsformer och ental och flertal. Resten borde vara överkurs.

Och detta borde kunna gå att reda ut under lektionstid!

Gustav Vasa, denna skidande girigbuk, och många andra kungar som vi ska lära oss en hel massa om, skymmer de viktiga berättelserna om det stora flertalet människor i världen. Här är det läge för skolan att tänka om efter alla år av gammal unken historiesyn (året är ju trots allt 2019, inte 1819). Lyft fram vanliga människors villkor, låt barnen undersöka maktförhållandena mellan könen, och vad som egentligen låg bakom häxprocesserna. Och strunta i läxorna, tolv års lektioner räcker!

Ånej, läxor ska vi ha! Och kortare lov också! Vi halkar efter, så låt oss göra mer av det som inte funkar så blir allt säkert bra! Så länge vi inte tänker efter ordentligt så löser sig allt till det bästa!

Sen har vi ju detta med att barnens förutsättningar hemma är väldigt olika. En hel del barn har inget stöd alls hemma, kanske för att föräldrarna faktiskt inte alls kan greppa vad som står i de där böckerna. Eller för att föräldrarna har fler barn än ett, vilket gör att det är fler misströstande och bedrövade barn att sitta med flera timmar varje kväll, och vem orkar det?

Och en del barn har toppenstöd där hemma, och dessutom kanske barnen älskar skolan i dess nuvarande form. Det passar dem helt enkelt, och när det är så måste man nog kalla det för en jäkla tur!

Det är ju lite business i detta som i allt annat förstås, ”läxhjälpsföretag” ploppar upp som på beställning, eftersom det här finns ett profiterbart behov att göra finfina vinster på!

Och så kan borgerliga politiker göra en grej av att de minsann genom riktade ”skattesubventioner” vill göra det billigare för ”vanligt folk” att anlita läxhjälpsföretagstjänster, så att ”alla får samma chans”… när det egentligen bara handlar om att tjäna pengar och öka de privata företagens redan enorma inflytande i samhället. Hur sånt där ljug hänger ihop lärde jag mig redan i småskolan.

Min övertygelse är att tolv års lektioner är nog — det behövs inga läxor, utom möjligen inför prov och för att plugga in några glosor då och då.

Det ständiga och ökande behovet av läxor visar att skolan inte klarar av att planera och prioritera de tolv åren av lektionstid på ett vettigt och klokt sätt, vilket tyvärr måste leda till betyget UNDERKÄNT för skolan och dess nuvarande sätt att bedriva sin ostyriga verksamhet.

En utvecklingsplan behövs för vår svenska skola, och målen ska vara tydliga: att anpassa ämnen och arbetsbelastning efter barnens behov, möjligheter och livsbetingelser.

De ska inte behöva ha Peter Mosskins låt ”Är du lönsam lille vän” ringande i huvudet dagarna i ända, och de ska inte behöva ha en oändlig ström av läxor att ta itu med efter skoldagens slut.

The post Läxor till förbannelse first appeared on Opulens.

SKOLFRÅGAN. Skolan är ålagd att leverera en likvärdig utbildning vilket innebär att oavsett skola eller lärare ska elever få liknande kunskap och betygsättas efter samma kriterier. Linda Bönström är kritisk till hur ska vi kunna uppnå det genom ett ordningsbetyg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I början av 2019 tillkännagav Jan Björklund (L) att han bestämt sig för att avgå som partiledare för Liberalerna. Men tidigare utbildningsminister Björklund är inte den som ger en tid att pusta ut, hans vilja att lämna sitt avtryck på den svenska skolan fortsätter under parollen ordning och reda. Nu brinner debatten om betyg i uppförande igen, något som på Björklunds klassiska manér handlar om att forcera gamla idéer i en ny skola för det låter så vettigt. Och enkelt.

För visst är det så att skolan i många fall är en stökig miljö, i vissa fall är stämningen i klassrummen katastrofal. Situationen är ett allvarligt problem för såväl elever som skolpersonal men detta är det ingen från skolvärlden som förnekar, vi vet gott och väl att vi spottar i motvind. Men populisten Björklund, som styrde över de stora reformerna som satte svenska utbildningssystemet i den kris vi befinner oss i nu, fortsätter idogt med att inte lyssna på dem som faktiskt möter problemen ute i verkligheten. Hans klåfingrighet vet faktiskt inga gränser när han antyder att alla vi i skolan välkomnar förslaget, när det uppriktigt sagt snarare är så att yrkeskåren är splittrade i frågan. Nej, Jan Björklund, jag är en av dem som inte öppnar famnen för ännu ett moment för utslagning och bestraffning av framförallt studiesvaga elever.

Det är en del i varför Björklunds argumentation inte sammanfaller med den komplexa verkligheten, förslaget i sig fallerar på att det förutsätter att alla elever är lika medan de i realiteten är individer med olika förutsättningar till att kunna förhålla sig till detta med ”ordning”. Och på det måste man ändå fråga vad står ”ordning” egentligen för — att sitta tyst på sin plats och räcka upp handen? Skolan är dessutom ålagd att leverera en likvärdig utbildning vilket innebär att oavsett skola eller lärare ska elever få liknande kunskap och betygsättas efter samma kriterier. Nu undrar jag, Jan Björklund, hur ska vi kunna uppnå det genom ett ordningsbetyg?

Tanken om ordningsbetyg tycks ligga i bilden av värstingen, att det bara är kaxiga och vad som oftast kallas för stökiga elever som ska tvingas att falla in i ordningen. Och visst vore det väl skönt om det vore så men sanningen är att bakom ansiktet — masken — hos den som stör och ständigt utmanar finns det allt som oftast någonting annat som ligger och skaver. Vi möter elever dagligen som har det svårt, de som är socialt sårbara, de som skäms för sina bristande kunskaper när de jämför sig med jämnåriga, ofta redan utsållade och bortprioriterade. Att vara tonåring utan att kunna läsa, skriva och räkna är inget annat än en del av arvet vi fått efter Björklunds utbildningspolitik.

Istället faller skulden gärna på oss lärare, vi saknar auktoritet och har ingen pli på eleverna. Som motståndare till förslaget kan man dessutom få höra att man snarare är lat, att man inte orkar fylla i fler papper. Det enda som liknar sanningen i ett sådant påstående är att det hela rör sig om papper. Hur tycker Jan Björklund och hans falang att vi ska förhålla oss till de elever som av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som exempelvis adhd, ADD eller autism bokstavligen kan sakna förmågan att reglera sitt beteende i vissa situationer? Hur gör vi med elever som uppträder bra hos en lärare men sämre hos en annan? Det finns så många frågor och så få svar, jag är inte förvånad. Björklund skötte skolan utan gehör då och försöker att göra det även nu trots att vi entledigat majoren som saknar akademisk grundutbildning och lärarerfarenhet.

Få vill väl mer ha en lugn och trygg arbetsplats än elever, föräldrar och skolpersonal. Emellanåt är vi faktiskt rent desperata. Och det är då sådana här vackert klingande ord är en lockelse, det är så lätt att bli förförd, särskilt eftersom det finns en genuin passion och vilja att våra elever ska lämna oss med bra minnen av sin studietid och en stor ryggsäck kunskap som ska hjälpa dem igenom livet.

Men vi kan inte alltid skapa det och verkligen inte för alla, men det betyder inte att vi ger upp. Det betyder att uppifrån och ner-perspektivet gällande skolan måste upphöra, och det omedelbart. Nedärvda gamla idéer löser inte moderna problem i skolans värld. Vi kräver att återfå förtroendet kring att utöva vårt hantverk som skolpersonal.

The post Ordningsbetyg — gamla idéer för den nya skolan first appeared on Opulens.