MUSIK. Om musik och pedagogik handlar veckans krönika av Lars Thulin.

En duktig lärare kan lyfta ett ämne. Göra det kul att studera det, till och med skapa ett livslångt intresse. På motsvarande sätt kan usla lärare totalt förstöra det. Göra lektionerna i det till en plåga. Därmed skapa en aversion mot ämnet som kan bli livslång.

Min skoltid innehöll flera exempel på just detta. Jag tror riktigt bra lärare har den goda förmågan naturligt. Medan andra kanske aldrig får det, trots examen från lärarhögskolor.  Så pedagogiska förmågor är nog lite som musikalitet. Antingen har man det. Eller inte.

Sedan gymnasiet har jag en kärlek till det spanska. Filmer, tv-serier och låtar från den världen lockar. Språket är sensuellt: mjukt och ändå intensivt. Därmed så levande. Orsaken till denna vurm hette Gudrun. Hon var lärare i spanska på Kärrtorps gymnasium i mitten av 70-talet. Jag hade valt spanska som C-språk. Tyska var aldrig ett alternativ för mig.

Gudrun var en lite anonym och grå dam i övre medelåldern, lätt kutryggig. Gjorde minimalt med väsen runt sin person, gled nästan omärkligt fram genom korridoren på vägen till sitt klassrum. Bakom katedern förändrades hon. Fick en märklig naturlig auktoritet. Den byggde på två saker. Hon älskade spanska. Och hon älskade att få undervisa i det ämnet.

Hon lärde ut mer än glosor och oregelbundna verb. Hon presenterade spansk musik, fick oss att förstå landets historia och inte minst ta del av det dramatiska och spännande som hände i Latinamerika. Att hon beundrade Chiles socialistiske ledare Salvador Allende var ingen hemlighet. Jag stannade hos henne i alla tre åren. Även om min kärlek inte var helt besvarad, fick aldrig bättre betyg än fyra, trots att jag alltid prioriterade hennes lektioner.

Min första musikfröken var allt som Gudrun inte var. Hon var en bister ung kvinna som säkert fullständigt behörig kom till tredje klass i Skanskvarnsskolan i Årsta. Grundläget hos henne var – sur och bitter. Min mormor hade använt beteckningen snipig om henne. En bit in på höstterminen fick eleverna ställa sig bredvid hennes piano och inför hela klassen sjunga något. Jag gillade att sjunga och hade en mamma som älskade klassisk musik. Men hon hade varken haft mod eller hjärta att berätta för sin son att han var tondöv.

Så full av tillförsikt tog jag i för kung och fosterland med ”Vi går över daggstänkta berg”. En bit in i första versen slog fröken Snipig ner händerna över i princip alla tangenterna. Och sade – jag minns det ännu ordagrant:

– Sätt dig längst ner i klassrummet. Om du lovar att vara tyst och inte störa får du en tvåa.

Underförstått att det var för högt betyg. Sålunda en muta för att slippa höra mer från mig.

Jag blev varken arg eller ledsen. Bara häpen. Var jag så värdelös? När jag insåg det slutade jag att sjunga i något som helst offentligt sammanhang. Skippade alla tankar på att lära mig hantera ett musikinstrument. Däremot fortsatte jag lyssna på musik. Upp i tonåren blev jag förälskad i pop och rock. Konstaterade att jag älskade musik. Men att den inte älskade mig. Ändå gick en stor del av min veckopeng och senare även lön till inköp av skivor. Många timmar användes till att spela in musik från radio och att kvällstid lyssna på Radio Luxembourg över ett svajigt mellanvågsband. För att få höra det senaste först.

Min son Jonas är däremot född med musikalitet, trots att varken jag eller hans mamma spelade något instrument eller sjöng i någon organiserad form. Han liksom bara har “det”.

Tydligt märkte jag det en dag i hans rum då han satt med otvättade tonårsfötter på skrivbordet och hade en gitarr i knät. På bordet även en skål till hälften fylld med mjölk och mjuknande flingor. Jag yrade om min favoritmusik och spelade upp en av Pink Floyds låtar på Jonas stereo. Och sade, kanske med överdrivet dramatisk röst, att detta var himmelskt för mig.

‒ Ja farsan, den är schysst, fick han ur sig. ‒ Spela det igen!
Det gjorde jag gärna.
‒ Hm, inte så komplicerat, det är väl bara… (Sedan kom namn på ackord som jag inte fattade ett dugg av))
‒ För pappa, först är det ju tre sådana och sedan är väl ett sådant och så, är det inte … Därpå upprepas det. Lite sologitarr på det. Därefter grundliret igen med bra basgång. Det funkar.
‒ Va, säger du? Jag fattar inget.
‒ Jo, men lyssna här.
Sedan spelade han inledningen på det jag älskade. Lite trevande, men visst var det Låten. Händelsen gjorde mig glad. Och förbannad.

Glad för att sonen var så duktig på något som var helt obegripligt för mig. Förbannad för att han på ett vis klätt av Pink Floyd. Förminskat och avslöjat dem. För så himmelskt var det väl inte om en tonåring på några minuter lite lojt kunde avkoda och spela upp det hela. I ett pojkrum på andra våningen i ett radhus i Skärholmen.

Ändå har jag utövat musik och delat den med publik med början knappt 20 år efter den offentliga avrättningen av mig. För under några år som DJ gjorde jag just det. Visserligen andras musik, men jag fick välja samt blanda av det jag gillade. Sprida glädjen i tonerna till åhörare. Samt få en slant för besväret. Inte dåligt.

Så skit på dig fröken Snipig! Du knäckte mig inte och jag stannade inte i din skamvrå.

The post Lars Thulin: Musiken, pedagogiken och jag first appeared on Opulens.

SKOLFLICKOR. Lars Thulin har sett två aktuella tv-dokumentärer om några svenska skolors svek mot skolflickor som utsatts för sexuella kränkningar av pedofila pedagoger. Om detta handlar dagens krönika.

Juridik är inte något som är inristat på stentavlor. Juridiken påverkar allmänhetens rättsmedvetande. Detta påverkar i sin tur juridiken. Därför ändras lagar och straff. I medeltidens landskapslagar var stöld av öskar från båtar ett mycket allvarligt brott, för det kunde ju betyda att någon drunknade på sjön. Däremot saknades paragrafer beträffande fortkörning eller insiderhandel med aktier.

Så lagar/rättsmedvetande säger mycket om ett samhälle. I dag drar rättsapparaten i gång med full kraft efter en och en halv puss på en kollega på en fyllefest. Och att en polis kallas för potatisgris är också ett så allvarligt brott att det omedelbart måste beivras.

Det ultimata sveket mot skolflickorna

Men när en av vårt samhälles svaga grupper, unga skolflickor, förnedras och kränks sexuellt av skolpersonal så är rättsmedvetandet i vuxenvärlden märkvärdigt lojt, räddhågset och undanglidande. Frågan är så känslig, pinsam och smutsig att andra hänsyn väger tyngre. Som omsorg om en skolas rykte och dess aktieägare.

Detta visas med oerhörd tydlighet i två tv-dokumentärer som nyligen sänts. En, ”Tyst i klassen”, på streamingtjänsten HBO Max. Den andra finns på SVT, ”Duschvakten”,  där Uppdrag Granskning synat frågan. Försök se båda!

Skolflickor offras för skolans varumärke

”Tyst i Klassen” handlar om Engelska skolan, en av de stora friskolekoncernerna, och deras enhet i Karlstad. Det är en skrämmande skildring av hur tonårsflickor utsättas för grova kränkningar av en pedofil anställd på skolan.

Skolledningen förnekar gång på gång problemet. När det slutligen avslöjas av polisen gör skolan allt för att tysta ned det.

Inget får hota skolans varumärke. Om det solkas är aktieägarnas pengar i fara. Därför offras flickorna med berått mod och ledningen vill inte ens i efterhand erkänna sitt misslyckande.

En pedofil pedagogs framfart

Engelska skolan fick under flera år åtskilliga varningar från flickor och föräldrar om att en fritidsledare på skolan uppträdde konstigt. Bland eleverna hade han öknamnet ”Peddot”.  Skolan hävdade envist att elever och föräldrar hade fel, inget fanns att klaga på mannen. En biträdande rektor uppmanade flickorna som kände sig obehagliga med fritidsledaren att ”inte vara så nära honom”.

Till sist greps fritidsledaren av polisen och erkände. Innehållet i hans dator visade att eleverna haft rätt och skolan fel.

Mannen greps då det framgick på vilken skola bilderna och filmerna tagits. Till en början filmade han flickors rumpor och bröst, dock helt påklädda. Sedan la han ut det på nätet. Senare följde han upp med ”cum-tribute”, sperma-hyllning. Mannen printade ut ansiktsbilder på flickorna. Sedan filmade han hur han onanerade och ejakulerade över bilderna. Och de där filmerna spred fritidsledaren sedan vidare på nätet till lystna likasinnade.

Skolans rykte prioriterades

En sådan kränkning av en ung människa, kanske i början med att utforska sexualiteten, är oerhörd. När allt avslöjats höll rektorn ett stormöte med  eleverna. Huvudbudskapet var att de inte skulle tala om saken, inte med varandra och framförallt inte med andra. Engelska skolans rykte var viktigare än något annat.

Engelska skolans monumentala feghet

Flickornas framträdande i dokumentären är hjärtslitande. För deras vrede riktas inte främst mot förövaren. Utan mot det totala sveket från de vuxna. Att skolan lät detta ske. Om skolledningen bara lyssnat så hade många av övergreppen aldrig kunnat ske. En av flickorna säger att det främst är Engelska skolan som borde sitta på de anklagades bänk. Föräldrar och före detta lärare som intervjuats drar samma slutsats. Flickorna offrades för skolans varumärke. Detta betyder nämligen mer än något annat för Engelska skolan.

De som till sist framträdde för skolans räkning var taffliga informationsansvariga. Ingen vd eller styrelseordförande vågade ta det ansvar de var väl betalda för att ta. Fegheten var monumental.

Pedofilen fick fortsätta som pedagog

Uppdrag Gransknings dokumentär ”Duschvakten” handlade främst om en idrottslärare i Stockholm. Som uppehöll sig helt i onödan i flickornas omklädningsrum. Han monterade upp dolda kameror där och i duscharna. Han uppmanade skolflickorna till nakengymnastik och ville ofta att de skulle sitta i hans knä.

Även här anmälde elever, föräldrar och lärarkolleger. Skolorna reagerade. Men följden blev bara att anställningen avslutades, mannen köptes ut och det handlade då om sexsiffriga belopp, skattebetalarnas pengar. Sedan dök han upp på andra skolor och fortsatte med sina handlingar. Bakgrundskontrollen då han anställdes på nytt föreföll ha varit ett skämt.

Skolledarnas bortförklaringar

Här framträdde dock rektorer och skolledare i dokumentären. Men de hävdade att information om mannen i fråga inte nått dem. När idrottsläraren fick lämna sin tjänst gick det inte att polisanmäla då man inte visste ”fullt ut” vad han gjort. Däremot skrev man i flera fall på avtal där man lovade lojalitet och god ton, vilket tolkades som att skolan inte skulle föra vidare orsaken till att läraren lämnat sin tjänst.

Skolornas ledare, två kommunala och en friskola, hävdade att lagen inte ger dem möjlighet till mer grundläggande bakgrundskontroller.

Vill vi verkligen ha det så här?

Faktum kvarstår. Omsorg om förövarens integritet och ett batteri med arbetsrättsliga paragrafer, hot om stämningar samt skolans rykte väger oerhört mycket tyngre än omsorgen om unga flickor. Exakt när bestämde vi oss i Sverige för att det är just detta rättsmedvetande som ska gälla?

The post Skandalöst att skolflickor sviks av vuxenvärlden first appeared on Opulens.

KONTROLL. ”Tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla,” skriver Lars Thulin, som anser att social kontroll måste vara bättre än enbart polisiär kontroll.

”Polis, polis, potatisgris”

Lagen om att inte kränka myndighetsutövare har nu medfört att om barnramsan ”polis, polis, potatisgris” riktas till en polis så slår rättssamhället till med full kraft mot detta oerhörda brott. Aftonbladet berättar utförligt om detta.

Varianten utan domstol men med en rejäl tillrättavisning alternativt utskällning efter noter – vad hände med den metoden? Minns en gång för många år sedan då jag såg den tillämpad mästerligt av en polis på Hornstulls t-banestation i Stockholm.

I tunnelbanan

En utslagen man hade somnat på en bänk därnere. Han var redlös, skitig och hade pinkat ner sig. Två poliser kämpade med att få honom därifrån. I tunnelbanan var han måhända en fara för andra men främst för sig själv. Att ramla ner på spåret är sällan hälsosamt. Medan poliserna handfast men utan våld fick mannen på fötter sprang en yngre manlig medborgare fram och kallade dem för jävla fascister och svin som gav sig på oskyldiga. En av poliserna stelnade till, lät kollegan stötta den berusade mannen. Polisen var svart i blicken då han gick fram till den missnöjde. Jag minns att jag tänkte:

– Den snuten har fått nog. Nu jävlar kommer det att smälla.

Fast så blev det inte. Polisen talade sammanbitet om att han gjorde sitt arbete, för att hjälpa samhället och den här halvt medvetslösa mannen från att bli skadad. Hur skulle den som tjafsade känna det om han varit i polisens situation och blivit utskälld? Dag efter dag? År efter år? Kanske ville han själv ta hand om den hjälplöse och nedpissade mannen? Ta med honom hem?

Den gnällande typen blev stum och dröp av.

Detta var enklare, billigare och förmodligen effektivare än att stoppa händelsen i rättsmaskineriets kvarnar. Men vad säger polis-polis-potatisgris-fallet om dagens samhälle? Jag minns nu min barndom. Inte för att påstå att allt var bättre för sex decennier sedan. Så är det inte. Men jag vill peka på en förändring i vårt sätt att tänka om rättssamhället och medborgerligt ansvar.

Social kontroll i skolan förr och nu

Ett problem är dagens maktfördelning. Det märks inom skolan. Det händer att skolans ledning polisanmäler sådant som händer innanför skolans väggar. Hot, mindre slagsmål, busstreck. Vi har noll-tolerans, säger skolledningen och verkar rättskaffens och handlingskraftig. Men vad man gör är att skjuta över problemet på någon annan. Orsaken är att lärare och skolledning tappat det mesta av sin auktoritet över åren.

På min tid i skolan var man rädd för att bli uppkallad till tillsynsläraren som var någon slags vicerektor. Ännu värre var att komma in på expeditionen och stå framför en förbannad rektor.  I min låg- och mellanstadieskola hette hon fru Rydell. Vi elever såg henne som en fullfjädrad skräcködla. Föräldrarna uppfattade henne som en bestämd dam med pondus. Alla elever visste att föräldrarna i första hand skulle tro på henne, inte på sina barn.

I dag är det där som bortblåst. Skolan bedriver fortfarande myndighetsutövning. Men många föräldrar ser den som en leverantör av en tjänst som kunden, föräldrar/elever, köpt. Och leverantören kan bytas ut. Därför kan vilka krav som helst ställas. Det gör att tillsägelser till elever inte accepteras. En skola som säger ifrån på skarpen kan dras inför folkdomstolen, läs sociala medier. Då riskerar skolan sitt rykte, därmed elever, därmed pengar. Skolan vill för allt i världen inte hamna i denna domstol. I stället lägger man allt i knäet på den yttersta repressiva makten. Rättsväsendet.

Social kontroll på hemmaplan

I vårt hyreshus i Årsta i södra Stockholm på 50- och 60-talet bodde ett 40-tal familjer på sju våningar. I kåken fanns två makthavare. Längst ned portvakten Bergman som bodde ensam i en tvåa. Han skötte det löpande: trappstädning, klippning av gräsmattor, snöröjning, byte av packningar i kranar, stopp i avlopp och så vidare. Han kunde gripa tag i och skälla ut ”ungdjävlar” som ställde till det. Vi småglin var skraja för honom. Han var butter men korrekt. Kanske fick han för ofta gå till Systemet för att panta sina tomflaskor som innehållit Renat och Eau-de-vie. Men Bergman fixade jobbet.

På andra våningsplanet fanns vicevärden Andersson. Han hade hand om huset på ett mer övergripande sätt. Exempelvis om något större skulle göras i lägenheten bedömde han om det verkligen var nödvändigt.  Han var pensionerad officer. Vi grabbar var livrädda för honom. Morsan nekade till att hon var rädd. Men sade sig ”ha respekt” för den mannen.

En gång var jag inne i hans lägenhet. På väggarna fanns dystra tavlor samt värjor, bajonetter, skyttemedaljer och pistoler, moderna och antika. Jag tror aldrig att han lade en hand på någon av ungarna i huset. Höjde bara rösten. Det räckte. I dag hade nog busstreck som våra fått fortgå allt för länge och därför eskalerat. Till sist hade de kanske hamnat i tinget.

Bättre än enbart polisiär kontroll

Måhända är det fler Hornstulls-poliser, samt Andersson, Bergman och Rydell vi behöver. För tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla. Som därför måste visa ryggrad och säga ifrån. Och sedan gå vidare när ärendet är avklarat. Elakt kan det kallas social kontroll. Men den är väl bättre än enbart polisiär kontroll. Eller ingen kontroll alls.

The post Är polisiär kontroll bättre än social kontroll? first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSDEBATT. Bo Bjelvehammar har läst läraren Paul Carlbarks bok om att bli avskedad och kämpa för upprättelse. Ett viktigt inlägg i samhällsdebatten.

Avstängd, anmäld, avskedad – men friad i alla instanser av Paul Carlbark
Karneval förlag

En ödesdag i skolan

Den 9 maj 2023 blir en ödesdag för läraren Paul Carlbark på Ringsjöskolan i Höör, mitt i Skåne. Det blir, med stor sannolikhet, hans sista arbetsdag på skolan. Med klarhet går det även att säga att han lämnar ett arbete i svenska skolor, efter 17 år.

Det har under hans uppdrag som cirkulerande rastvakt uppstått en incident. En händelse som inte förefaller att vara en katastrof, men som får oanade och omfångsrika följder.

Det är viktigt att uppmärksamma att Paul Carlbark är ensam som rastvakt, vilket visar sig få förödande konsekvenser.

Det som utlöser en händelsekedja är att en äldre elev uppträder hotfullt mot en yngre elev och utsätter honom för trakasserier. Paul Carlbark ingriper och påpekar det olämpliga i den äldre elevens beteende. Eleven blir då hotfull mot läraren och efter detta går berättelsen olika vägar.

En lärares självförsvar

Paul Carlbark talar om självförsvar och nödvärn, medan andra, som representanter för utbildningsförvaltningen, talar om mer våld än nöden kräver och använder det allvarliga ordet strypgrepp. Ett grepp som avser att stärka kontrollen och begränsa rörligheten.

Skolledningen och utbildningsförvaltningen reagerar starkt – det bir först fråga om avstängning från arbetet, sedan blir Carlbark polisanmäld och slutligen blir han avskedad. Det är ingen direkt uppvisning i smidighet och kommunikationsförmågor från skolledningens sida. Detta sagt med försiktighet. Detta är en partsinlaga.

Paul Carlbark argumenterar för sin linje med stöd från kollegor, fackliga ombud och rättsvårdande instanser. Det här är Carlbarks sanningar, det är hans rättvisa, det är hans bygge för att få upprättelse och ytterst få sitt arbete tillbaka.

Jag ser dessa utsikter, som näst intill obefintliga. De inblandade har en gång tagit ställning och förhandlingsviljan saknas. När det görs försök är det mest ett spel för gallerierna. Och ibland en fråga om rena beställningsjobb.

Polisutredningen slår fast att Paul Carlbark handlat i självförsvar, Skolinspektionen slår fast att han inte handlat fel och kommunen en ger honom efter en förlikning ett skadestånd på 800 000 kronor. Till detta kommer att den 16-årige eleven fälls i tingsrätten för hot mot tjänsteman.

Detta är fakta i målet, fakta utifrån ett personligt urval. Men hela berättelsen visar ändå hur svårt det är att hantera detta mångtydiga begrepp som kallas rättvisa.

Ingen lärare ska vara ensam rastvakt

Utifrån detta, i svenska medier uppmärksammade fall, går det att dra vissa slutsatser. Ingen lärare eller övrig skolanställd ska ensam gå rastvakt. Incidenter och skärmytslingar som uppkommer i skolan, ska tas om hand omedelbart och kommuniceras. Alla inblandade ska höras och lyssnas till

Boken är lättillgänglig och presenterad i 57 korta prosastycken, den ska ses som sakprosa. Paul Carlbark skriver med närvaro och stark känsla. Det han belyser är ett både svårt och stort samhällsproblem.

I tillägg – just när jag skriver detta, får jag veta att Paul Carlbark fått en vikariat på gymnasiet i Osby.

The post Berättelsen om en avskedad lärares upprättelse first appeared on Opulens.

SKOLAN. Jesper Nordström är starkt kritisk till att vissa lärare gör sitt privatliv offentligt i sociala medier. Här förklarar han varför.

Det torde vara ett tecken i tiden att man knappt höjer på ögonbrynen längre när en högstadielärare – en person satt att fostra unga människor– gör sitt privatliv till en offentligt sänd sorgeopera. Det senaste exemplet, som dök upp på sociala medier-plattformen Threads, är emellertid av en sådan natur att även en härdad samtidsbetraktare, som undertecknad, blir förfärad.

Här har vi alltså en kvinnlig pedagog, sannolikt med akademiska meriter och fast anställning, som dagligen låter allmänheten ta del av en kakofoni av fylleri, ångest, skilsmässodramer, dildo-sex, atarax-tabletter och självrannsakan modell dagboksutkast i gråten efter midnatt.

Det är gränslöst. Det är tarvligt. Men framför allt är det djupt olämpligt – och i grunden ovärdigt den roll hon är satt att axla.

Lärarens uppgift

Låt oss icke hymla. Lärarens uppgift är inte att vara ”relatable”, ”sårbar” eller en influencer i halvpsykotiskt tillstånd. En lärare ska vara bildad, samlad, korrekt och ja, jag vågar använda det förhatliga ordet: auktoritär. Inte i bemärkelsen diktatorisk, men i ordets klassiska mening: en som bär auktoritet. Den som inte förmår bära sitt eget liv med visst mått av diskretion, bör inte heller bära ansvaret för att leda andras barn.

Det har i vår tid vuxit fram en märklig idé om att “äkthet” – det vill säga offentlig självutlämning, självömkan och gränslöshet – i sig utgör ett slags moraliskt högre tillstånd. Det är naturligtvis nonsens.

Människor som ständigt torgför sina trasigheter är inte nödvändigtvis modiga – ofta är de bara ovilliga att utöva den självdisciplin som vuxenlivet kräver. Och när dessa människor dessutom verkar i yrken som kräver omdöme, diskretion och föredömlighet, blir saken allvarlig.

Lärare förr och nu

Den lärare som förr visade sig berusad offentligt, som skröt om sin sexualitet eller som släppte in främmande i sina psykologiska vindskontor, hade gjort sig själv omöjlig. Inte för att vederbörande var ”dålig människa”, utan för att man förstod att en viss återhållsamhet – en professionell mask, om man så vill – var nödvändig för yrkets värdighet.

Men i dag? Nu applåderas känsloutbrott och ångestskov som vore de skulpturer på Moderna museet

Den pedagog som skriver om sitt sexliv får följarhyllningar. Den som lägger upp selfies i tårar får kärleksbetygelser. Alltmedan unga elever tyst noterar detta och kanske lär sig att vuxenvärlden inte är så trygg och avgränsad som de innerst inne hade hoppats.

Dubbla roller håller inte

Låt oss säga det rakt ut: Det går inte att på en och samma gång vara auktoritet och självutnämnd känslotrubadur. Man kan inte både stå i klassrummet som en vägledare och samtidigt vräka ur sig sitt inre mörker på Threads, eller någon liknande plattform. Därtill ackompanjerat av håglösa bilder på sängbord med vinflaskor, medicinkartor och begagnad moral.

Vi behöver färre pedagoger som ser sig själva som performancekonstnärer – och fler som förstår att vuxenlivet, särskilt när det levs i offentlig tjänst, kräver viss värdighet och ibland, om jag får vara så fräck: knäpptyst självkontroll.

Att tyst lida, att bära sitt privatliv utan att vädra det i offentligheten, är inte ett tecken på förtryck. Det är ett tecken på civilisation.

The post Lärare bör hålla isär privatliv och yrkesliv first appeared on Opulens.

ESSÄ. För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas. Det anser Fredrik von Malmborg, docent och forskare i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

Bildning har stor betydelse för samhällets vitalitet. Författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev nyligen (DN, 19/2) att kulturminister Parisa Liljestrands och utbildningsminister Johan Pehrsons syn på bildning är ”futtig”. De reducerar bildning till utbildning – ”ett stadium dit man en gång nått, kanske med möda, men som man nu lugnt kunde slå sig till ro i”. Denna syn rimmar enligt Liedman illa med den klassiska och moderna tanken om bildning och lärande som en livslång process genom vilken en människa ”bildas av kunskaper och erfarenheter på samma sätt som en växt bildas av jordens näringsämnen”. Bildning är en aktiv process där människan själv skapar sin kunskapsvärld. 

Jag delar Liedmans bildningsideal. Som människor går vi i skolan för att lära oss om världen och förbereda oss för vidare lärande och livet i stort. En del studerar vidare på gymnasium, universitet, högskola eller kanske folkhögskola.

I arbetslivet talas om livslångt lärande för att utveckla kompetens i en föränderlig värld. Men människor behöver inte bara fort- och vidareutbildning för att tillskansa sig färdigheter som gör oss attraktiva på arbetsmarknaden. Bildning har inte nödvändigtvis ett instrumentellt syfte. Folkhögskolor, bildningsförbund, studiecirklar med mera har varit och är centrala för att genom folkbildning ge människor ett rikare liv; kulturellt, emotionellt, intellektuellt, ekonomiskt och politiskt. 

Men, hävdar jag, bildning rör inte bara människor som individer, utan även organisationer och politiken – ja hela samhället. Bildning på individnivå påverkar även de sociala, kulturella och institutionella sammanhang vi är en del av.

Förutsättningslös bildning genom livslångt lärande är en grund för utveckling av ett demokratiskt samhälle där människor enskilt och i grupp utvecklar och argumenterar för idéer i diskussioner med andra människor och grupper.

Hur skulle samhället se ut om inte även företag, fackförbund, statliga myndigheter, skolor, hälso- och sjukvårdsorganisationer, kommuner, civilsamhällesorganisationer, politiska partier och institutioner lär och bildar sig? Kulturministerns och utbildningsministerns likställande av bildning med utbildning följer ett populistiskt narrativ om människor som ”folket” och är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. 

Lärande i politiken

Peter Senge gjorde med boken Den Femte Disciplinen (1990) frågan om lärande organisationer populär i breda kretsar. Bildning och lärande finns och är viktigt även i politiken. Precis som med lärande organisationer handlar lärande i politiken om bildning på kollektiv nivå – i en grupp av människor eller i en grupp av organisationer.

Frågan började studeras vetenskapligt på 1970-talet och handlade om vad som låg bakom förändring av politikers och politiska partiers övertygelser. Sedan dess har forskningen utvecklats och fokuserar idag på lärande som grund för politisk förändring.

Studier av politiskt lärande syftar till att förstå och förklara processen för och faktorer som påverkar kollektivt lärande, samt resultaten därav i form av förändrade övertygelser, förändrat beteende och förändrad politik. Det ska understrykas att politik kan förändras utan politiskt lärande. 

En grupp politiska aktörer – i ett parti, en intresseorganisation, en politisk institution eller ett politiskt system – kan lära sig på olika sätt. I epistemiskt lärande lär sig ett kollektiv med gemensamma övertygelser av individuella medlemmars erfarenheter.

Missnöje med ett styrmedels eller en politisk inriktnings oförmåga att hantera ett visst problem kan få dess förespråkare och anhängare att genom lärande ompröva sin övertygelse om styrmedlet/politiken (kognitiv förändring). Därefter kan de lägga fram förslag till ändrat eller nytt styrmedel eller politisk inriktning (beteendeförändring).

Epistemiskt lärande leder bara ibland till politisk beteendeförändring i stort. I en liberal demokrati finns oftast olika grupper med motstridiga övertygelser och förslag till styrmedel och politik, att förhålla sig till i processen från idé till beslut. 

Genom reflexivt lärande kan sådana motstridiga övertygelser hanteras. Det innebär att medlemmar i en grupp genom reflexiv dialog med en eller andra grupper omvandlar information, kunskap eller övertygelser från andra grupper till nya, ändrade övertygelser i den egna gruppen.

Reflexivt lärande sker i huvudsak i demokratier med deliberativa inslag, där det politiska samtalet och förhandlingar handlar om att genom utbyte av välgrundade och transparenta argument komma överens om för alla inblandade parter acceptabla lösningar på allmänna problem. Däremot inte i mer polariserade samtal och förhandlingar, där utgångspunkten hos en eller flera parter är att vinna över motståndaren.

Från individuellt till kollektivt lärande

Lärande och bildning är primärt en individuell process. Erfarenheter, ny information eller för den delen desinformation, och ny kunskap påverkar människors sinnen och kan orsaka en förändring av politiska aktörers kognition och i förlängningen deras beteende. Men politik är en kollektiv process.

Såväl epistemiskt som reflexivt lärande omfattar processer för att förvärva, översätta och sprida information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser från en eller flera individer till andra individer inom gruppen, men även mellan grupper av aktörer. Förändringar i individers kognition påverkar kollektivets övertygelser och beteende. 

Information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser som förvärvas, översätts och sprids i eller mellan kollektiv av politiska aktörer kan komma inifrån gruppen, men även utifrån gruppen. I det senare fallet ofta genom politiskt påverkansarbete, policyentreprenörskap, från till exempel en myndighet, en regering, politiska partier, forskare, intressegrupper eller ett nätverk av organisationer, alla med sin särskilda syn på vad som är ett viktigt allmänt problem och hur det bör hanteras politiskt. 

Ovan nämnda kopplar politiskt lärande till politisk förändring i enskilda sakfrågor. Men då vi lever i en snabbt föränderlig värld behöver politiken lära kontinuerligt av erfarenheter och ny kunskap. Statsvetenskaplig forskning pekar på vikten av att skapa förutsättningar för livslång politiskt lärande.

Faktorer som påverkar politiskt lärande

Forskningen visar att politiskt lärande påverkas av individ- och grupprelaterade faktorer som:

• begränsar individers kognitiva förmåga att söka, ta till sig och tolka information, 
• påverkar individers förmåga att sprida information till andra individer och grupper, liksom mottagarnas förmåga att ta till sig och tolka information, samt 
• påverkar individers och gruppers sociala interaktion, institutionella strukturer och sakfrågans natur. 

Dessa interna faktorer påverkas i sin tur av externa faktorer, till exempel ökad frekvens av stormar, översvämningar och skogsbränder, krig i omvärlden, inflation, politiska strömningar och amerikanska presidentval. Olika faktorer som begränsar individers kognitiva förmåga kan samverka och förstärka varandra. På motsvarande sätt påverkas och påverkar institutionella strukturer de kognitiva begränsningarna. 

Till följd av kognitiva begränsningar och negativ inverkan från externa faktorer händer det att individer och grupper inte lär sig av ny information och kunskap.

Några individer i en grupp kan lära sig, men om nyckelpersoner, till exempel mellanchefer, på grund av kognitiv bias inte kan eller vill lära sig blockeras informationsflödet och lärandet i gruppen avbryts.

Jag har i min forskning visat hur individuellt lärande hos enskilda handläggare på en svensk myndighet blev startskott för kollektivt lärande i först Regeringskansliet, därefter regeringen, andra EU-länder och hela EU:s ministerråd, men att icke-lärande hos nyckelpersoner i ett av Europeiska kommissionens generaldirektorat blockerade lärande i kommissionen och vidare på EU-nivå. Detta försenade en viktig ändring av EU-lagstiftning med fem år. 

Förutsättningarna för reflexivt lärande i politiken påverkas även av sakfrågans natur. En fråga som är politiskt och medialt uppmärksammad och där olika grupper och deras politiska problembeskrivningar och lösningar är starkt polariserade minskar möjligheten för reflexivt lärande.

Min forskning visar även att entreprenöriellt ledarskap i en organisation, till exempel Sveriges regering, kan minska tjänstepersoners kognitiva begränsningar och underlätta kollektivt lärande. Sådant ledarskap behövs även för att sätta enskilda individers lärande i en politisk kontext och att lyftas från kognitiv förändring till beteendeförändring.

Sociala faktorer, inte minst förtroende och tillit, är viktiga för reflexivt lärande i och mellan grupper. I ovan nämnda fall främjade dåvarande regering politiskt lärande i Sverige och EU, även om kommissionen motverkade det. I fråga om Tidöpartiernas klimatpolitik, som går emot samlad vetenskap såväl som opinion, har regeringen motverkat reflexivt lärande utom möjligen inom Tidöpartierna som lärt sig epistemiskt baserat på desinformation.

Högerpopulismen skyr bildning

Jag skrev i inledningen att kulturministerns och utbildningsministerns ”futtiga” syn på bildning är problematisk ur ett demokratiskt perspektiv. Om inte människor bildas genom livslångt lärande, hur ska organisationer, politiken och ytterst samhället kunna göra det? Vilket samhälle lägger det grunden för? Och vilken syn på människor, politik och demokrati vittnar det om?

Tidöpartiernas politik är högerpopulistisk. Mångårig internationell forskning är enig om att populism bygger på en polarisering mellan ”vi” och ”dem”, med känslomässiga vädjanden till ”folket” och exkludering av ”eliten”, som görs till syndabockar för allehanda påstådda missförhållanden.

Katastrofnarrativ som hotar ”folkets” världsbild är centrala för högerpopulisters framgång. Men dessa hänvisar till en fiktiv fantasi om en konstant kris orsakad av ”eliten”, en konspirationsteori, snarare än en faktisk kris för nationen.

Tydliga exempel är Donald Trumps uppsjö av konspirationsteorier om bland annat jämställdhet, och SD:s hänvisning till ”folkutbytet” och spridning av desinformation genom sin trollfabrik. I ljuset av dessa fiktiva katastrofer framhäver populistiska ledare sig själva som nationens och ”folkets” räddare, medan ”eliten” bör straffas för sina brott mot ”folket”.

Även om populistiska ledare ibland talar ”folkets” språk, är de inte särskilt mottagliga för befolkningens vilja. Populisternas ideologi bygger på en icke-pluralistisk vision av samhällets allmänintresse, där de ser sig själva som rättmätiga uttolkare av vad som ligger i det allmännas intresse – en förmodad vilja hos ”folket”. Populister agerar efter eget huvud och bjuder in sin publik att identifiera sig med dem. Se bara på svensk klimatpolitik där nästan 70 procent av svenskarna anser att politikerna behöver gör mer för att minska risken för klimatförändringar!

I ljuset av detta kan Tidöpartierna sägas ha en instrumentell människosyn. Människor ska utbildas för att jobba och tjäna pengar, men de ska inte bilda och lära sig för livet. Gudbevars om ”folket” bildar sig intellektuellt och kulturellt, lär sig om Sverige och världen på riktigt, ser igenom lögnerna och reser sig mot ”folkets” ledare.

Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA.

Liedmans bildningsideal skapar grunden för ett pluralistiskt samhälle. Men populister i Sverige precis som i USA, är auktoritära och ideologiskt starkt negativa till pluralism. Det hotar deras självpåtagna roll som berättigade uttolkare av den ”enda sanningen” och det ”ultimata målet”. 

Den utveckling vi nu ser i Sverige följer enligt svenska demokratiforskare ett mönster av autokratisering. Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA. De kidnappar begrepp som legitimitet, rättvisa och bildning och förvränger deras innebörd för att framstå som legitima, rättvisa och bildade demokrater, men agerar i själva verket antidemokratiskt. 

Angrepp mot bildning

Demokratiforskningen betonar ett starkt civilsamhälle och folkbildning som ett viktigt försvar för den liberala demokratin. Det är därför allvarligt att det svenska systemet för stöd till folkbildning förändrats radikalt på kort tid, och dessutom utan konsekvensanalys och diskussion.

Det statliga stödet till studieförbund och folkhögskolor, som har en viktig roll i folkbildningen och för en utvecklad demokrati, dras medvetet ner. Tidöpartiernas angrepp på folkbildningen och civilsamhällets organisationer, däribland människorättsorganisationer och klimaträttviserörelsen, är en viktig organiserande princip för en systematisk kulturell samhällsomvandling. Det samma gäller systematiska hatangrepp och reella hot mot granskande journalister, engagerade forskare och statligt anställda, samt ingrepp i forskningens frihet.

Dessa angrepp minskar civilsamhällets och därmed människors utrymme i det politiska samtalet och motverkar pluralism och i grunden den liberala och deliberativa demokratin. 

Politiskt lärande för demokratins skull

Tidöpartiernas syn på människors bildning spiller över på deras syn på lärande i politiken. Snarare än epistemiskt lärande baserat på erfarenheter och forskning spelar kunskapsförakt och konspirationsteorier en central roll för deras politik. Detta är tydligt inte minst på klimatområdet. Som motståndare till pluralism är de inte heller intresserade av reflexivt lärande. För att skapa en ”folkligt legitim” politik diskrimineras vissa aktörer systematiskt från att delta i det politiska samtalet. De demoniseras och avhumaniseras genom hat- och hotretorik för att förmås tystna i det offentliga samtalet. De som får delta, t.ex. stora delar av näringslivet, tas inte på allvar utan blir förda bakom ljuset.

För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas och människors och organisationers lärande stärkas. Därigenom kan även det politiska lärandet stärkas och polariseringen minska. 

The post Antidemokratisk bildning och kollektivt lärande first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Smarta riskkapitalister lurade beslutsfattarna att tro på ett system där skolans syfte och marknadskrafterna förenades.” Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur det svenska skolsystemet har misslyckats på grund av en fundamental tankevurpa.

Vårt skolsystem är unikt i världen. Inget annat land har valt en modell med skattefinansierade och samtidigt vinstdrivande friskolor. Tanken är att marknadsekonomins regler ska ge oss de skolor som är bäst för vårt samhälle. Men systemet har misslyckats och kommer att misslyckas på grund av en fundamental tankevurpa. Det är inte marknadsekonomins fel i sig. Men följden har blivit att våra skolor kan jämföras med kriminella mejerier och livrädda pizzerior. Konstigt? Faktiskt inte.

Att smarta kapitalister totalt lyckats grundlura landets politiker och andra ansvariga är dock något nästan obegripligt och något som i framtiden kommer att sysselsätta häpna historiker.

Den obligatoriska skolans uppgift

Låt oss ta det från början. Ett obligatoriskt skolsystems uppgift är dels att föra vidare all den kunskap och klokskap som vi människor samlat på oss i årtusenden. Dels att förbereda unga för de studier som leder till högt specialiserade och krävande jobb. Skolans syfte är sålunda att bevara och utveckla samhället. Inte att tjäna enskilda individer med vinstintressen.

Marknadsekonomin är rätt utnyttjad i bästa fall ett oöverträffat system för att utnyttja resurser, utveckla verksamheter och skapa välstånd. Förutsättningen är att den tyglar en del av människans egoistiska drivkrafter, det vill säga att ständigt försöka göra det bättre enbart för sig själv.

Skolans syfte och marknadskrafterna skulle förenas

Smarta riskkapitalister lurade beslutsfattarna att tro på ett system där skolans syfte och marknadskrafterna förenades. Det var alltså en ren lögn och det visste friskolelobbyn. Men omsorgen om den egna plånboken gjorde att den kunskapen doldes.

I en perfekt marknadsekonomi kan ett stort antal kunder söka varor från ett stort antal producenter. Kunden antas ha kunskap om marknaden och kan då välja den produkt som passar hen bäst avseende pris och kvalitet. Producenten å sin sida strävar efter att få fram en produkt som uppfyller kundens krav samt ger ett överskott så att inkomsterna överstiger utgifterna.

Fel kund och fel produkt

Skolans och marknadens krav är inte felaktiga. Problem uppstår om fel kund ställer kraven på producenten av utbildning. Då tillverkas fel produkt.

För kunden i vårt system är inte samhället med dess krav på att bevara och utveckla kunskap. Kunden har i stället kommit att utgöras av elever och deras föräldrar. Dessa har inte samhällets bästa för ögonen. Utan den egna lyckan. Den stavas bästa möjliga betyg. Att få bra betyg är den främsta anledningen till att gå en grundläggande utbildning. Inte att få kunskap. Om samhället varit kunden hade kraven varit de omvända.

Höja inkomsten eller sänka kostnaden

Enligt marknadsekonomins lagar anpassar sig producenten efter kundens krav. I detta fall att ge bra betyg. Producenten måste samtidigt uppfylla sitt viktigaste krav – att uppnå vinst. Här spårar den ekonomiska teorin ur. För i en perfekt marknadsekonomi kan en producent förbättra sin vinst på två sätt: höja inkomsten eller sänka kostnaden. Men i vårt skolsystem är inkomsten omöjlig att höja. Pengapåsen vi skattebetalare står för är i princip den samma för alla elever. Då återstår bara att sänka kostnaden.

Producenten kommer därför att leverera den bästa produkten – höga betyg – men alltid till lägsta möjliga kostnad. Det är emellertid inte något samhället efterfrågar.

Skolan som ett fuskande mejeri

Nu kommer liknelsen med mejeriet. För en förälder/elev bryr sig egentligen inte om smaken på mjölken, vilken kan jämföras med kunskap. Utan vad som står på förpackningen, vilken kan ses som betygen. Vad gör ett girigt mejeri i det läget? Jo, köper kartonger med texten ”Marknadens bästa mjölk”. Sedan späder man ut mjölken med vatten. Den som ska dricka mjölken, samhället, upptäcker bluffen, men för sent.

Som en livrädd pizzeriaägare

Var kommer pizzerian in? Marknadsekonomin kan liknas vid hur det fungerar med hämtpizzor i en större stad. Det finns ett stort antal kunder och producenter, båda med hyfsad koll på marknaden. Och kunden kan ställa krav på den produkt de vill köpa.

Som att kräva specialpizzor med vilken fyllning som helst, levererade när som helst. Bearnaisesås, tonfisk, ananas, allt ska fixas så som jag vill ha det. Oavsett om det innebär olägenheter för bagaren samt andra kunder.

Jag har flera vänner som är eller har varit lärare. Så gott som alla vittnar om en verklighet där krävande föräldrar hör av sig via telefonsamtal, mejl eller sms dygnet runt för att kräva att speciell hänsyn ska tas till just deras barn. Precis som när jag vill att en speciell pizza ska skapas just för mig, oavsett hur andra drabbas.

Kundens vapen för att sätta tryck bakom sina krav på pizza, är att hota med att gå till en annan pizzeria. Ett ännu starkare vapen är att skämma ut pizzerian, till exempel genom att skriva skit om den i sociala medier så att ingen vill besöka den. För pizzerians ägare blir det en mardröm.

Samma metoder hotar föräldrar och elever med. Livrädda skolledningar och skolägare gör allt för att stoppa sådan publicitet som kan minska intäkterna. De levererar därför specialpizzan och ställer därmed upp på orimliga krav.

Hot om legala åtgärder 

Det tredje vapnet är hot om att vidta legala åtgärder. Kanske att ta med skattemyndigheter och hälsovårdsinspektörer till pizzerian för att leta fram oegentligheter. Den metoden används nu i skolans värld. Aftonbladet rapporterade nyligen om att föräldrar tar med sig advokater till samtal med lärare och inte minst när det gäller betygssättning.

Så blev följden av experimentet med vår för samhället så viktiga skola. En verksamhet som kan liknas vid ett uselt mejeri och en livrädd pizzeria. Men med omfattande vinster till skolornas ägare. Välkommen till Sverige!

The post Skolan har blivit som ett fuskande mejeri first appeared on Opulens.

PROSA. ”Iida Rauma är oerhört konkret och precis i uttrycket och skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok att ta till sig och lida med,” skriver Thomas Almqvist som läst ”Förstörelse”.

Förstörelse av Iida Rauma
Översättning: Janina Orlov
Rámus

Iida Rauma föddes 1984 och bor i Åbo. Hon debuterade 2011 och har skrivit tre prisbelönta romaner. För den tredje, ”Förstörelse”, fick hon Finlandiapriset, Finlands finaste litterära pris. Rauma är också grundare av ett pornografiskt queerfeministiskt magasin och är också en återkommande debattör i sociala och samhälleliga frågor i Finland. ”Förstörelse” är en roman om skolvåld, utsatthet och orättvisa och det är en roman om mobbningens skoningslösa konsekvenser.

När A är ute och joggar känner hon igen en kvinna, Ira, från det förflutna, ett möte som väcker obehagliga minnen till liv från skoltiden i Åbo på 1990-talet. Det handlar om minnen som hon försökt förtränga, om ett mörker som det egentligen inte finns ord för men som ändå måste uttryckas. Det är minnen av en skolgång som var präglad av det våld som kallas mobbning, ett våld som aldrig skulle accepteras någon annanstans i samhället än i skolan.

Moralisk upprättelse

Det handlar om den gruppanda som får barn att stöta ut och slå andra barn, vilket också sanktioneras av vuxenvärlden. Rauma berättar om ett barn som nära nog förstördes. Både A och Ira är hennes egna alter egon, då hela romanen är baserad på hennes eget liv och hennes egna erfarenheter av mobbning, något som märkte henne för livet. Med ”Förstörelse” söker hon någon form av moralisk upprättelse och social rättvisa.

Kritisk mot skolan

Rauma hävdar bestämt att skolan uppmuntrar till mobbning för att öka gemenskapen bland de andra eleverna. En maktfullkomlig lärare vill skapa ett ”vi” i en klass och behöver då ett ”de” att bilda gemenskapen emot. Både A och Ira i romanen får betala för den fantastiska gruppandan, som läraren bygger upp i klassen. Både A och Ira mobbades av både elever och lärare. Allt detta hände i en musikklass i S:ta Karins skola i Åbo på 1990-talet.

”Förstörelse” är en ursinnig roman om det våld i skolan som Rauma själv utsattes för under den finska skolans gyllene Pisa-år. Det är en extrem fallbeskrivning, som gör ont att läsa. På samma gång är det en roman om Åbo stadshistoria, där hon är väldigt kritisk mot allt rivningsraseri och om hur man blandat bebyggelse av olika typ utan någon större känsla. Hon kallar Åbo för ”en stad som klarat allt utom sin egen stadsplanering”.

Konkret och precis

Det är en direkt omskakande upplevelse att läsa ”Förstörelse”. De konkreta minnesbilderna av all mobbning som hon utsattes för i skolan kastar ljus över varandra och skapar därmed ett slags djupverkan. Det intensiva språket och berättarperspektivet vävs samman på ett naturligt sätt men språket blir aldrig komplicerat utan känns ganska självklart.

Iida Rauma är oerhört konkret och precis i uttrycket och skriver med en smärtsam inlevelse, vilket gör romanen till en bok att ta till sig och lida med. Hennes prosa är så laddad, tät och kompakt att det inte finns något utrymme för andningspaus, varför det är svårt att värja sig mot den. Det är något feberaktigt, hallucinatoriskt över hennes sätt att skriva. ”Förstörelse” är en känsligt själfull historia som berör mig i högsta grad och den känns otäckt aktuell.

The post Iida Rauma skriver med smärtsam inlevelse first appeared on Opulens.

KUNSKAP. Artificiell intelligens kan förslagsvis vara en betydelsefull resurs i skolans kompensatoriska uppdrag. Men AI kan inte ersätta den djupare förståelse och kunskap som idogt arbete resulterar i, menar Emil Siekkinen.

Det första Skolverket nämner då ”Det viktigaste att veta om chatbottar” redovisas, lyder: ”Chatbottar ökar risken för fusk.” Det blir då rimligt att undra om chatbottar och artificiell intelligens (AI) allmänt sett hör hemma i det svenska utbildningsväsendet. Tillgänglighet kan påverka beslut som resulterar i fusk, och kan det finnas en generell risk att AI blir en ställföreträdande intelligens som står för det mesta av tänkandet under ens utbildning?

Kognitiv intelligens

Synen på vad som utgör kognitiv intelligens har genom åren förändrats, från äldre tiders djupa tänkande och mäktiga memorerande, till samtidens spaning efter effektiva sökvanor och användande av maskininlärning. I detta föränderliga landskap har frågor om maskiners förmåga på sina håll utvecklats från “Kan maskiner tänka?” till “Hur tänker maskiner?”

Maskintänkandet

Maskintänkandet har sina rötter i såväl vetenskapshistoria som konsthistoria (i synnerhet litteraturen), och att människor i sina intelligensutvecklande strävanden samarbetar med maskiner är en gammal företeelse. Den är till och med äldre än Ada Lovelaces (1815-1852) insikter om hur symboler kan dirigera maskiner.

Artificiell intelligens

Men när artificiell intelligens nu är på väg att bli nära nog allomfattande i det högteknologiska samhället, behövs en slags integrerad läroplan som omfamnar alla slags människor, och som förbättrar förhållandet mellan människa och maskin. Människan förändrar teknologin, och teknologin förändrar människan.

Därför är det av vikt att så många som möjligt gör sin röst hörd och påverkar AI:s utformning och användning.

Maskinen ska hjälpa människan. Människan ska inte vara maskinens robot. Människan och den natur hon är beroende av måste visas hänsyn då AI utvecklas och implementeras.

Vad AI kan erbjuda

Utvecklandet av en människas kognitiva intelligens är inte enbart en individuell ansträngning utan också en kollektiv ansträngning. Liksom ordböcker, uppslagsverk, och böcker mer allmänt sett, länge varit kollektiva ansträngningar med syfte att sprida vetskap om världen, kan AI i dag anses erbjuda liknande tjänster.

AI i utbildningsmiljöer

Detta kan göra AI användbar i olika slags utbildningsmiljöer. Liksom det tidigare var ett misstag att inte rådfråga människor i ens närhet, böcker, och internet, vore det i dag ett misstag att inte välkomna anpassad och konstruktiv hjälp av AI.

AI som resurs

Artificiell intelligens kan förslagsvis vara en betydelsefull resurs i skolans kompensatoriska uppdrag, och i förlängningen kan integreringen av AI i dagliga strävanden stärka något som utgör demokratins kärna, nämligen tanken att inte bara medfödda förmågor och medfödda förmåner, utan också överlåtna förmågor, kan ge människor möjlighet att utforma och utveckla sina liv.

AI versus idogt arbete

Men medan det är riktigt att AI kan förstärka mänsklig förmåga och erbjuda värdefull hjälp, kan AI inte ersätta den djupare förståelse och kunskap som idogt arbete resulterar i. Sokrates (c. 469 f.Kr.-399 f.Kr.) hade invändningar mot skrivkonsten och memorerandet eftersom han menade att såväl skrivandet som memorerandet kunde leda till förståelse och kunskap utan betydelsefullt djup.

Det han fruktade var studenter som kunde upprepa det de hört, utan att verkligen förstå innebörden av det de återgav.

Sokrates var rätt ute. Något gick exempelvis förlorat då den orala kulturen i allt högre grad ersattes av skrivkonsten. Något erhölls emellertid också, för med tiden kom tryckta böcker att sprida kunskap runt om i världen.

Folkbildningen inleddes, och liksom då måste människan också fortsättningsvis arbeta i sitt anletes svett för att erhålla kunskap.

Inga genvägar till kunskap

Det finns inga genvägar för den som vill bli kunnig. Den kognitiva förmågan måste utmanas livet igenom. Och fördjupandet av ens kunskaper bidrar till ens utveckling, och på så sätt utvecklas samhället. Inte minst är kunskapens korspollinerande egenskaper signifikanta.

Fusk eller engagemang

Vad gäller fusk är engagemang det bästa botemedlet. När elever intresserar sig för det de ska lära sig, inser dess betydelse, och upplever att de har möjlighet att vara kreativa och utforska egna uppslag, är de mer benägna att lägga ned tid och kraft på studierna.

Chomsky 

Som lingvistikprofessorn Noam Chomsky (f. 1928) säger (i samband med att han erkänner eget fusk under sina år som student): ”Om studenterna inte är intresserade kommer de hitta genvägar.”

Kollektiv kunskap

Det slags intelligensens landskap som för närvarande utformas innebär att mänsklig intelligens och artificiell intelligens är sammanlänkade. Då denna terräng navigeras är det uppenbart att individuella strävanden är beroende av kollektiv kunskap, samt av samarbete – med både människor och maskiner.

The post Hör AI hemma i skolan? first appeared on Opulens.

LYRIK. Idag har vi nöjet att publicera en satiriskt skarp dikt av Mattias Nyberg om den svenska skolans styrande principer.

Mattias Nyberg är en mångsysslare – på 90-talet var han cellist, men tog sig bort från musikerlivet. Han har studerat filosofi, arbetat med teater och försörjt sig som lärare i grund- och gymnasieskolor runt om i Stockholms län, under perioden 1999–2019. På senare år har Nyberg skrivit poesi, noveller och artiklar som publicerats i bland annat Nya Argus, Sans och Opus.

Nu har vi nöjet att få presentera Nybergs vassa dikt Skolväsen. Dikten är en kritik mot skolans styrande principer som han menar tveklöst har förslavat lärarkåren, inte minst intellektuellt.

CAROLINA THELIN

Skolväsen

Oj oj oj
snart en myriad professorer
ett sådant land
Ni måtte ha en formidabel skola
sa min utländske vän
över sin tekopp

Lärarna
tänkte jag högt
är guldet i malmen
Skinande
ledande
mjukt

Men?
sa min vän som tyckte sig märka ett men

och efter viss tvekan
(hur namnger man bäst en princip
som får kropp?)
så lade jag till

Rector magnificus Frode
skrider omkring i sin grottekvarn
och stänker kungsvatten
i den uppenbarade kunskapens namn
på sina trälar

                      Kardemummabulletugga
                      cappuccinoklunk
                      gav kraft att exemplifiera
                      med början i smått
                      kan det synas

Att svenska språket är svårbemästrat
för förstaspråkstalarna själva
är allom bekant
(vilket modersmål gäller det ej?)
Men mästarens ledstjärna heter
respekt
för munnars befintliga läder
Endast förtappade själar
kallar ett fel för ett fel
Att trumfar hur!
Joller i talet och skriften
får icke förringas
ty
söndrig självsnickradhet
är okränkbar yttringsfrihet!

En dag
kom en glänsande harmsen propå
från Frodes expertkommitté:

Vi har stött på en defekt
en stofilernas vurm
i timplan och läroböcker
Ett snyltande par
som lever av tid
från det ringande nu
som är vårt
Rip out
dessa Grekland och Rom
mer än lovligt antika
och låt dyngmasken äta sig mätt!

PS till alla på Verket

Visar det sig vi är före vår tid
så bara bekänner vi kunnigt
med samtliga läppar
hur tokigt det
råkade
bli

Bildningens öde är trippelt
i lagmannen Frodes ting
Först utmäts strängt
med svingande rytm
kon•textu•al•is•er•ing
pro•blem•at•is•er•ing
När dessa har åsamkat färdigt
får B-ordet uttalsförbud

                      Kaffet med mjölken
                      minde om tidiga dagars utflyktschoklad
                      fick mig att tänka tillbaka
                      Nostalgi
                      har fått oförtjänt rykte
                      men kan vara saklig i grunden

Ett framsteg längs Sokratesvägen
minns jag

Jag minns elementen
i sina mängder
abstrakter som konkretiserats
begrepp som fått färgglad form
Ett vänligt pussel i hjärnan
sa fröken till klassen

Men?
sa vid teet
min vän som tyckte sig höra ett men

Men framsynta farbror- och tantelement
med odörtsstinkande muggelement
förpassade rådigt
det nya
till ensamma mängden
den tomma
Idén var för bra
Frodes tanke för kort
dekalogen från Jante som klippt
och skuren för hybrisen mängdteori
som gjorde om räkning
till matematik
men blev till ett skämt
skämt

                      Får det vara något mer?
                      sa en vänlig själ
                      så jag bad om en till
                      på dubbel espresso den gången

I grisbonden Frodes stia
bor en särdeles frodiger galt
med ett särskilt igenkännligt tryne
Han matas diskret
är hemlig agent
och långlivad undanflykt
På namnskylten står
fast med osynligt bläck
och i krypto
De-Duktiga-Klarar-Sig-Alltid

Bredvid detta svin bor ett annat
en so med vid horisont
För några bokollon
grymtar hon gärna sitt credo
att klarar sig
det gör väl alla
Betala ut lön
för att göra lektioner
det verkar mest kasta-i-sjön
Ett öppet kontorslandskap
(tänk att få gå där och böka!)
är lärarens plats
tankens
på nästa blankett

Hur annars detaljstyrningssäkra
nöff nöff
kvalitets- ska det vara!
(glosboken glömdes i gyttjan)

                      Och därmed fick jag min kaffekopp två
                      och vännen min
                      äntligen
                      paus

En pojke som var sina
tillstånd
stod vid allas förtvivlans gräns
även sin egen
Allt sades ha prövats
ingenting räckt

Nu gällde på golvet att
samla oefterlevnadens mod

Varje dag
satt vi en timme
och läste i varsin bok
Det var tyst

Vad än värre var
han fick lära att skriva med penna
(med en stil som var pre-75)

Han försjönk
blev ett med sin koncentration
han blev stolt

Förlåt
att vi öppnade dödskalleskåpet
med strömlösa böcker
och stift av grafit
Jag vet ju så väl
Man ska nöjt peta finger på
Sök
och låta en motor finna

Skolan
en självutnämnd flöjel
på fyrbåkens plats
Ett bräckligt Vi måste
har ersatt ett kunnigt
Vi skall

Fortbildningsdag
ett löftesrikt ord
Man tänker på campus
och forskningsfronter

Men?
sa min vän
som som ni vet
är fin på att ana ett men

så jag sa
efter den tvekan
som ges av självbevarelsedriften

Skolföreläsarna
är en kader för sig
predikanter med lyckliga miner
som avskyr mer än allt annat
ett välgrundat motargument

Publikum
inrotat artigt
har riktiga saker att göra
undrar vad pladder kan kosta per ord
Men någonting finns det som lugnar
Snart är det slut för i dag
och glömt

Finns då inga undantag alls?
frågade här min försonlige vän
ty han misstänkte överdriften

Jo
de regelbekräftande finns
underligt vore det annars
men
de är få
mycket få
mycket få
som klunkarna kvar i min kopp

Så har vi kung Frodes närmaste hov
kandidaternas ovalda gurur
professorer i skrock
en klubb av (in)doktrinarister
som satts att tälja mentorer

Det går till historien
men långsamt
det tankarnas slagg
som guldet anförtrotts åt

Ännu har lärarna inte stämt upp
i den yttersta Grottesången
När ska det hända?
När krokar de arm
med sina verkliga vänner
i filosofin
i empirin
och gör sammetsrevolution?
Hur ska de våga?
När ska de hinna?

Nu ska jag sluta
sa jag
för annars
så vet man väl inte hur det kan sluta

Litet frisk luft?
sa min utländske vän

och efter en stund i det fria:

I mitt land
säger vi inte som ni
vi har funnit en annan formel

L ä r a r e n s
yrke
är äldst

The post Littestraden: “Skolväsen” first appeared on Opulens.

KLASSKILLNADER. “Denna pedagogiska segregation finns genom hela skolsystemet, från förskola till årskurs 9”. Bo Bjelvehammar har läst Emma Leijnses reportagebok I en annan klass.

I en annan klass av Emma Leijnse
Natur & Kultur

Författaren och journalisten Emma Leijnse har skrivit en reportagebok om skillnaderna i den svenska skolan, det är hennes tredje bok om skolan. Hon har följt två svenska skolklasser genom mellanstadiet, från fyran till sexan. Vi möter ett antal individer, med skilda tankar om livet och framtiden och om med helt olika syn på skola och skolarbete. Men framför allt handlar det om hur eleverna ser på sig själv och på varandra.

I den ena klassen har eleverna lågutbildade föräldrar och det som dominerar språkbilden är svenska som andraspråk, i den andra klassen är föräldrarna högutbildade och modersmålet är svenska. Detta är helt avgörande, utbildningsnivån samvarierar med arbete eller arbetslöshet, boende, aktivitetsgrad hos eleverna utanför skolan och föräldrarnas möjligheter att hjälpa sina barn med läxorna.

Kring barnen i den andra klassen råder en ständig oro och otrygghet, inpå skolan förekommer skjutningar, i den andra klassen kan barnen röra sig med lugn och trygghet. Det är två olika världar, trots att avståndet är försumbart.

Det visar sig vara ett generellt problem, detta att eleverna i svenska skolor delas mer och mer upp utifrån deras bakgrund. Och så det som är ännu mera allvarligt, de elever som har med sig dåliga förutsättningar hemifrån får också gå i en sämre skola. Med ständiga lärarbyten, med ett betydande antal lärare, som saknar legitimation och de finns på skolor, där ledarskapet skiftar och ofta är otydligt.

Denna skillnad, denna pedagogiska segregation, finns genom hela skolsystemet – från förskola till årskurs 9. Det finns förskolor som saknar förskollärare och där verksamheten sköts av barnskötare, vilka har en gymnasial utbildning. Det är minst sagt häpnadsväckande. Detta går inte att komma tillrätta med genom att lappa och laga. Det är strukturella brister, som kräver en genomgående restaurering. Det är lätt att räkna ut vad som händer med barn som blir efter redan i förskolan när det gäller språkförståelse och med en avsaknad av förmågor att uttrycka sig i tal.

Detta sätt att dela upp elever får ödesdigra följder, de som blir efter och saknar betyg för att läsa vidare på gymnasiet, halkar lätt in på ett andra spår, där de tvingas klara sig vidare genom att leva ett annat liv, som bara plågar samhället i stort.

Att förändra kan gå till på skilda sätt, men framför allt måste resurserna främst gå till de skolor och klasser, som har störst behov, dessutom måste de bästa lärarna arbeta där med höga löner. Det går inte som de fackliga företrädarna hävdar att smeta ut löneökningar lika över alla. Det är lika befängt som att stödja medelmåttig forskning på bekostnad av internationell klassforskning.

The post Skilda svenska världar first appeared on Opulens.

NYA VINDAR. “Kanske syns ödeläggelsen allra tydligast i siffrorna över hur många som går ut grundskolan med ofullständiga betyg, men den känns också igen på de skenande ohälsotalen bland unga och i skolkoncernernas årsredovisningar”, skriver Anna Herdy.

Göteborg är just nu scenen på vilken förödelsen som är det svenska skolsystemet visas upp. I juni beslutade den liberala ordföranden för grundskolenämnden, Axel Darvik, att dra in skolpengen för de tre skolor som drevs av föreningen Framstegsskolan, som driver tre muslimska friskolor.

Enligt Axel Darvik fanns det oklarheter kring vem som var huvudman och borgenär för skolorna samt att man var rädd att pengar skulle hamna i fel händer.

I förra veckan rapporterade medier om att Göteborgs stad nu tvingas betala ut pengarna man hållit på till Römosseskolan. Totalt handlar det om över 20 miljoner kronor. Tingsrätten menar att det inte alls råder några oklarheter om vem som företräder den. Skolans juridiska ombud menar att det handlar om diskriminering och säger i en intervju till Göteborgs-Tidningen att påståendet om att det är oklart var pengarna skulle hamna är “en fullkomligt fri fantasi”. Rättsväsendet får avgöra vem som har rätt här.

Valet 2006. Fredrik Reinfeldt och hans kumpaner i Alliansen kunde inte stoppas. De hade en plan för maktövertagande som fungerande till punkt och pricka. I deras koalition rymdes unga nyliberaler med kotlettfrisyr och portfölj från Askim, kristna konservativa från Bibelbältet och skogsbönder i Västerbotten. Inget skulle få stå i vägen för det stora regeringsskiftet. Enorma skattesänkningar och utförsäljningar av det gemensamma. Staten skulle bli en kassako för det privata näringslivet. Rivningskulan gick genom socialförsäkringssystemet, arbetsmarknadspolitiken och välfärden.

Efter den borgerliga valsegern, som också syntes i valresultatet i kommunerna, fick etableringen av friskolor ytterligare fart. Skolföretag gavs tillstånd att starta skolor med allt märkligare ansökningar. “Det spelade ingen roll hur dåligt underbyggda ansökningarna var eller hur inkompetenta de ansökande skolornas chefer verkade. Inget skulle få stå i vägen för den fria företagsamheten.” skriver en tidigare V-ledamot i stadsdelsnämnden Västra Hisingen, platsen där Framstegsskolan verkar.

I dag är Reinfeldt-projektet avslutat. Kvar fanns inte ens ett slagfält, bara ett land som rivits isär till den grad att det knappt går att känna igen. De borgerliga partierna har på några år lyckats fullborda sitt systemskifte. Klyftorna i inkomster och skolresultat samt bristerna i välfärden är tydliga för de flesta, för nästan alla under en pandemi. Kanske syns ödeläggelsen allra tydligast i siffrorna över hur många som går ut grundskolan med ofullständiga betyg, men den känns också igen på de skenande ohälsotalen bland unga och, för den som gräver djupt, också i skolkoncernernas årsredovisningar.

Men är man borgerlig politiker vet man hur vinden blåser, eftersom man själv kämpat med att underblåsa den. Istället för att gå till val på fler skattesänkningar, fler utförsäljningar och mer makt till arbetsgivarna ska man “få ordning på Sverige” och lappa och laga med hårdare straff, stängda gränser och hårdare tag mot suspekta grupper. Tillsammans med SD.

Ni borgerliga politiker som nu upprört omvärderar era ståndpunkter är välkomna att göra det. Men vi som i årtionden gastat om vad som komma skall med ett skolsystem som ser ut som vårt har svårt att ta er på allvar.

Oavsett vad som hänt eller vad som kommer att hända med Framstegsskolans skolor är situationen ett bevis på hur det INTE ska gå till i ett demokratiskt skolsystem. Att pengar dras in på grund av ekonomiska oegentligheter ska aldrig hända i ett demokratiskt skolsystem. En enda misstanke om att eleverna skulle utsättas för eller inlemmas i en odemokratisk eller sektliknande tillvaro kan aldrig accepteras.

Att Centerpartiet nu ska stävja utvecklingen genom att begränsa köer är ett skämt. Det var er borgerliga gemenskap som utgjorde arkitektbyrån för systemet vi sitter med – det är lite sent att komma och frusta om kontroll nu.

The post Svårt ta nyfrälsta “kritiker” av marknadsskolan på allvar first appeared on Opulens.