LÄXHJÄLPEN. ”Vad är det sorgliga? Att utslagningen i skolan syns redan här. För vilka barn är det som frivilligt kommer till läxhjälpen? Duktiga och välartade flickor,” skriver Lars Thulin.

I tidigt vuxenliv ville jag bli gymnasielärare i samhällskunskap och företagsekonomi. Jag började utbildningen, men livet ledde mig in på journalistyrket. Det var logiskt för de två jobben har mycket gemensamt.

Mina enda erfarenheter av läraryrket var två dagar som vikarie på högstadiet i Fruängen i södra Stockholm. En omskakande upplevelse. Läraren jag ersatte berättade att han hade en hammare i katedern och att han slog den hårt i bordskivan emellanåt. Då skärpte sig eleverna, en stund.

Sent i livet kom jag att syssla med undervisning igen. En mycket god kamrat är läxhjälpare och han tyckte jag skulle göra samma sak. Min hustru instämde.

– Du håller ju låda om det mesta mest hela tiden. Tänk om det kunde göra någon nytta någon gång.

Läxhjälp är enkelt och fritt

Allt med läxhjälp är enkelt och fritt. Verksamheten är av drop-in-karaktär. Alla som behöver hjälp är välkomna ett par kvällstimmar en dag i veckan. Ersättningen till läxhjälparna är limpsmörgås och en mugg apelsinsaft, ibland utbytt mot ljummet kaffe.

Jag kontaktade Röda Korset som bedriver läxhjälp på många orter och skolor. Men man får inte välja plats själv.

Läxhjälp i Tensta

Jag tilldelades Tensta, en av de mest utsatta förorterna i Stockholm. Det lokala kommunala gymnasiet kraschade då det fria skolvalet ledde till för få elever. En friskola flyttade in men kraschade ännu mer brutalt efter monumental misskötsel. Nu står 22 000 kvadratmeter skollokaler i toppskick oanvända. Dit skulle jag.

Jag blev läxhjälp för allt från förstaklassare till vuxenelever. Vet inte om jag lär ut så mycket. Men det är ytterst lärorikt för mig. Och hoppingivande. Men även sorgligt.

Det hoppingivande är att möta nyfikenheten, engagemanget och livsglädjen hos eleverna. Och det som kan kallas vänlig respektlöshet. Jag har fyra barnbarn med en tioåring som äldst. Men var ändå inte beredd på allt.

Sjuårig elev

Som Aminah, sju år och elev i klass 1a i Tenstaskolan. Hon ville ha hjälp med svenskan och hade en lärobok med sig. Till en början var hon så blyg och lågmäld att jag övervägde att omedelbart efter lektionen beställa tid hos audiologen. Plötsligt vände det. Antar att hon accepterade mig. Rösten höjdes, hastigheten på talet likaså. Hon läste som ett rinnande vatten, även svåra ord. Hon fattade innebörden i dem, för det kollade jag.

– Hur kan du vara så bra, undrade jag, du har ju bara gått en termin i lågstadiet.

– Kunde läsa när jag började, det fattar du väl, sade hon. Men varför har du så gula tänder?

Ja, varför. Jag kom med någon vag förklaring om åldrande.

– Jaså. Jag har en lös tand, vill du känna på den?

Jag försökte undvika det, men en sjuåring är envis. Försiktigt vickade jag på en hörntand i hennes överkäke och åkte expresshiss tillbaka i tiden. Mindes allt eget vickande, det märkliga knirrandet som ökade i takt med att tanden blev lösare. Så blodsmaken när man till sist kunde vrida bort den. Så många minnen.

Efter ett kapitel till:

– Varför har du så stora ögonbryn, mina är bara som streck?

Nya förklaringar om åldrandet, något som nog lät trist. Hon bytte ämne.

– I går var jag och min syster i tvättstugan. Då såg vi ett spöke.

Förutsättningslöst lyssnande

Jag tror man lyssnar bättre på barn ju äldre man blir. Skälen är nog flera. Ett är att man i upploppet av sitt liv tänker mer på det som varit än det som ska komma. Då hamnar man ofta i sin barndom. Ett annat att man har mer tid.

Som förälder till småbarn var livet till stor del fyllt av praktiska saker som bara måste göras. Omedelbart. Tid för förutsättningslöst lyssnande och gemensam, men kreativ, tystnad från båda håll fanns sällan. För oss äldre finns den. Den måste vi ta vara på, är faktiskt skyldiga barnen att göra det.

Att umgås med yngre barn är att stirra ner i en snurrande hårddisk. Se hur den fylls med information, till synes slumpvis, och hur fakta som samlas in omvandlas till barnens egen verklighet.

Kopplingarna är ibland obegripliga, men ofta smarta, inte sällan både svindlande och sköna. Som när ett barn som behövde hjälp med grundläggande matte frågade hur man kan fortsätta räkna när siffrorna tar slut. En underbar fundering som ifrågasätter all vår tro på att vi kan begripa och tämja tillvaron. Samtidigt lika och vacker och poetisk som något som Tomas Tranströmer formulerat. Frågan är faktiskt så fin att man nästan inte vill besvara den.

Handfast kunskap genom läxhjälp

Ibland blir läxhjälp stunder för ytterst handfast kunskap. Därmed mindre kul insikter. Som när min kompis, han som fick mig att bli läxhjälpare, hjälpte en kvinna med utbildningen till undersköterska. Kapitlet handlade om kroppens förändringar vid åldrande.

– Jag fann att jag visste allt, dock inte de fina orden. Men kunde det genom att känna i min egen kropp, sade han till mig efteråt. Till sist önskade jag att kapitlet inte var så långt och ingående. Jag längtade istället efter mackan och saften.

Utslagningen i skolan

Vad är det sorgliga? Att utslagningen i skolan syns redan här. För vilka barn är det som frivilligt kommer till läxhjälpen? Duktiga och välartade flickor. De som behöver hjälpen minst. Deras klasskamrater, killarna som sitter hemma med tevespel, och behöver hjälp mest, ser vi sällan.

The post Vilka är det som kommer till läxhjälpen? first appeared on Opulens.

LÄSNING. Med nästan 700 000 lästa timmar och 1 900 deltagande klasser resulterar Den stora läsutmaningen i en stor lässuccé för fjärdeklassare runt om i Sverige.

Den stora läsutmaningen är ett gemensamt läsinitiativ från Adlibris, Bonnier Carlsen, Natur & Kultur och Rabén & Sjögren med avsikten att öka läskondis och bidra till att läsning blir en vardagsvana bland barn i Sverige. Tävlingen pågick under höstterminen 2022 för fjärdeklassare runt om i landet där de fick tävla om bland annat en klassresa till Astrid Lindgrens Vimmerby. 

På första plats kom klass 4A i Hallenskolan i Mölndal med hela 2 220 lästimmar under höstterminen. Eleverna spenderade cirka en timme och 20 minuter per dag på läsningen för att få ta hem denna seger. I en intervju säger klassens lärare Anna Källgren att:

“- Läslusten hos eleverna har ökat som ett resultat av Den stora läsutmaningen. Det blev en extra morot för eleverna och idag är läsningen en stor och självklar del av undervisningen. Vi inleder varje morgon med tyst läsning och får en lugn och mysig start på dagen. En del elever har berättat att de tagit hem läsningen som en ny god vana. Jag är så glad och stolt över elevernas insats med läsningen under hösten och vi kommer att fortsätta vända blad även när utmaningen är slut.”

Hallenskolan är inte den enda skolan i Sverige där läslusten för fjärdeklassare har ökat. Lärarna från deltagande skolar har uppgett en ökning på hela 70 procent från tidigare terminer. Eleverna som deltagit i läsutmaningen har i snitt lagt 20 minuter per dag på läsningen. Denna succee har fått Mats Myrberg, professor i specialpedagogik vid Stockholms universitet och medlem i Den stora läsutmaningens Advisory Board, att kommentera: 

– Det här är den största folkrörelsen inom läsfrämjande på mycket länge. Den stora läsutmaningen når ut till så otroligt många barn och lärare runt om i landet, vilket behövs för att bryta trenden av minskat läsande.

Vid sidan av Den stora läsutmaningen så har även deltävlingen Årets läsresa korat en vinnare i år. Juryn består av Sveriges ledande experter inom läsning. I denna tävling har klass 4 i Enbacksskolan i Tensta vunnit ett biobesök för hela klassen. Det fantastiska resultatet beror på klassens engagemang utöver ordinarie planering då även hemmet, fritidshem och skolbibliotekarien involverats i att motivera eleverna under tävlingsperioden.

Deltävlingen Årets läsutmanarbibliotek har också hållits där den utnämnda vinnaren är Ekkälleskolans fokusbibliotek i Linköping. Utmaningen har engagerat och motiverat elever, föräldrar samt personal till att ta del av utmaningen. Ett författarbesök är belöningen för bibliotekets insatser.

The post Läsning bland fjärdeklassare ökade 70 procent first appeared on Opulens.

MARKNADSSKOLAN. “Det sorgliga är inte främst att vi skattebetalare får plocka upp notan medan marknaden garvar hela vägen till banken. Värst är sveket mot barnen”, skriver Lars Thulin.

Avarterna med det svenska systemet med friskolor uppdagas gång på gång. Upprörande är det som för en tid sedan berättats i Aftonbladet i frågan. Senast om Cybergymnasiet, ägd av en av de största skolkoncernerna, Academedia.  På denna skola ges i viss utsträckning betyg för att göra elever och föräldrar glada. Och för att skolan ska bli attraktiv eftersom eleverna ju har så fina betyg. Betygen ändras till bättre av några som kallas spöklärare, ibland mitt i sommaren, men som inte undertecknar med sitt namn.

Parallellt berättas ofta om missförhållande i religiösa friskolor. Inte bara att de drivs på ett sätt som inte är förenligt med läroplanen utan även att en del av de kommunala bidragen försvinner utomlands och går till helt andra saker än undervisning.

Politikerna i Tidölaget har föreslagit en skärpning av reglerna som är en kosmetisk förändring: vinst får inte tas ut första åren. De rika skolägarna kan acceptera detta. De har råd att vänta.

De grundläggande problemen är flera. De som politiker inte vågar peta på av enbart ideologiska skäl och de som mesiga och impotenta myndigheter inte rår på.

I en verksamhet som följer marknadsekonomin kan ett företag göra två saker för att öka sin lönsamhet – öka intäkter eller minska utgifter. Eller båda sakerna. I nuvarande skolsystem går intäkterna inte att öka. Skattepengarna är bestämda till en viss summa per elev.

Återstår att minska utgifterna. Det görs genom lägre lärartäthet, billigare lärare – de som inte har examen – och genom att välja elever som är billiga, de som inte har problem. Då skapas det överskott som måste skickas till aktieägarna. Det är exakt samma pengar som du och jag betalt via skattsedeln. I tron att de går till barnens utbildning.

Den som har läst ett par veckor av utbildningen till ekonom fattar det.

Vi ska inte anklaga företagarna för detta. De följer de grundläggande lagarna för näringslivet, de som är utmärkta på många andra håll. I skolan funkar inte dessa lagar så att resurser fördelas på bästa sätt, som fallet är då marknaden fungerar som den ska.

Den som har läst ett par veckor av utbildningen till ekonom fattar det. De svenska politiker som godkände de nuvarande reglerna för friskolor gick inte på dessa kurser. De gjorde dock politikerna i alla länder i resten av världen. För Sverige är det enda land i världen där skattepengar avsedda för den allmänna skolan skänks bort till privata företag. Så dum är man ingen annanstans.

Om det gick att bevisa att systemet var överlägset kommunala skolan kunde modellen diskuteras. Men så är det inte. Alla avslöjanden om missförhållanden talar sitt tydliga språk. Friskolornas starka och välavlönade lobby menar att det bara rör sig om enskilda fall. Fast det finns egentligen inte någon helhet. Varje helhet består av många enskilda fall. Och de missförhållande som uppdagas består inte av enskildas fel utan av ett systemfel.

Våra folkvalda har till sist insett att de blivit lurade och förnedrade av de stora företag som tog över många av skolorna. För även de utan ekonomiutbildning fattar att bolagen inte brinner för att lära sjuårige Fabian i Ytterhogdal alfabetet. De struntar i Fabian. De brinner för att ta hans pengar.

Misstag kan alla göra. Alla kan bli bedragna av marknadsförare med vackra diagram och feta checkkonton. Men istället för att erkänna det har politikerna begått det stora sveket. Att låta den blinda och naiva tron på marknadens välsignelse bli viktigare än resultatet av dess verksamhet.  För den som erkänner att skolsystemet inte funkar är väl kommunist?

Man blundar och fortsätter låta sig luras. Precis som strutsen som sticker huvudet i sanden. Och marknadsekonomin är smart, mycket smartare än de flesta politiker. Det är ingen händelse att avdankade borgerliga politiker har tagit plats i de styrelser och organisationer som styr friskolorna. Dessa personer vet hur beslutsfattande går till, vet vilka som bestämmer och hur de ska påverkas.

Det sorgliga är inte främst att vi skattebetalare får plocka upp notan medan marknaden garvar hela vägen till banken. Värst är sveket mot barnen, de som ska ta över vårt samhälle, de som ska klara de utmaningar vårt klot står inför. Inte minst ska de dra ihop pensionerna för alla dem som infört det skolsystem som resten av världen tackat nej till. De som går i kommunala skolor får det sämre. För deras skolor får i större utsträckning ta hand om de elever som har problem och kostar pengar. Det påverkar utbildningens kvalitet.

Det drabbar även friskolorna. Där får eleverna sämre utbildning eftersom de pengar samhället ger dem inte når fram fullt ut. Utan blir vinster till aktieägare. Elever får felaktiga betyg som gör att de tror att de klarar de utmaningar som högre utbildningar och yrkeslivet ställer på dem. Men inte gör det. Då får högskolor och yrkesliv problem. Det struntar politikerna i. De upprepar mantrat ”kommunala skolor är minsann ännu sämre. Så det så.”

Vinnare är de på väg till banken. Sverige är ett godtroget, naivt och lättlurat land. Som tror det är speciellt. Lite bättre andra. Så är det inte, det bevisas gång på gång.

The post Friskolor sviker så många first appeared on Opulens.

FÖRTAL. Debattören och författaren Katerina Janouch har dömts för grovt förtal efter att hon twittrat om hur elever på en skola i Tierp tvingats bekänna sig till islam och därmed startade ett drev, av småsinta prudentliga högerextremister, mot lärare och rektor. Ett slags “nej minsann” mentalitet à la fröken Prysselius. Vad som egentligen hände i klassrummet vet vi inte riktigt och det är lite av poängen.

Föräldrar bör i viss utsträckning faktiskt inte ha inblick i vad som sker under professionella pedagogers trygga vingar. Annars ges ingen arena för att få ett eget tankeliv. Däremot kan vi spekulera: Det hela har nog varit en slags gestaltande rollspelande pedagogik som tillspetsat präglas av samma kognitiva strategi som får matematiken att handla om äpplen och godisbitar i stället för “tolv minus åtta”.

Själv har jag inte spelat rollen av muslim men i mellanstadiet fick jag spela en snusdossvarvande Adolf Fredrik. Jag har även som allmänt murrigt klädd vänsterflummare i gymnasiet tilldelats att skriva om Gösta Bohman. Jag har överlevt.

Katerina Janouch framstår för varje dag mer och mer som just så hudlös, gapig och konfliktsökande som hon beskyller “woke-vänstern” för att vara. Vi är många som till skillnad från Katerina Janouch stundtals lyckats stiga ur vårt ego för en stund och varit en kung berövad sin makt för ett tag, eller satt oss in i motståndarens tankevärld. Det kallas att växa.

Jesper Nordström

The post Noterat: Väx upp Katerina Janouch! first appeared on Opulens.

PRIS. Fredrika skola i Åsele kommun tilldelas utmärkelsen Årets bokväckare 2022.

Utmärkelsen delas ut för tredje året, och är en del av Kulturrådets Väck boken-satstning – ett läsfrämjande initiativ för skolor med inspiration från tidigare läsambassadören Ann-Marie Körling och hennes citat: ”En bok som ingen läser sover i sin ensamhet. I samma stund du öppnar boken är boken vaken och du som läser väcker innehållet till liv. Att läsa är en aktivitet.”

Barnen på Fredrika skola har inom Väck boken-projektet startat ett Instagramkonto, ordnat en bokhylla för väntande kunder i den lokala lanthallen och pizzerian, haft läsutmaningar, bokgympa och även lånat hem böcker till sina föräldrar

– Vi gick in i projektet med målsättningen att öka läslusten både hos våra elever samt hos alla andra människor runt om i bygden. Det sistnämnda för att vi vill förse våra elever med fler läsande förebilder, berättar Katarina Henriksson, lärare på Fredrika skola till Kulturrådet.

Anna Brynhildsen

The post Fredrika skola blir Årets bokväckare first appeared on Opulens.

LÄSTÄVLING. Författaren och programledaren Ylva Hällen leder årets upplaga av “Den stora läsutmaningen”, en lästävling för fjärdeklassare som arrangeras av Adlibris, Bonnier Carlsen, Natur & Kultur och Rabén & Sjögren.

Syftet är att hitta läsglädjen genom att träna, skriver arrangörerna i ett pressmeddelande, där man framhåller att Sverige i dag ligger i bottenskiktet bland OECD-länderna när det gäller läsning bland barn och unga.

Enligt Pisa-undersökningens läslustindex från i höstas har Sverige den sjätte svagaste läslusten bland OECD-ländernas 15-åringar. Bara i Nederländerna, Norge, Belgien, Danmark och Schweiz är den ännu lägre.

Även författarna Jenny Jägerfeld, Johan Anderblad och Johan Rundberg medverkar i årets upplaga av tävlingen som pågår under hösten. Fjolårets tävling vanns av klass 4 på Hindby skola i Malmö, med 5 969 lästa böcker.

TT Nyhetsbyrån

The post Ylva Hällen ska få fjärdeklassare att lästävla first appeared on Opulens.

”KULTURKRIGET”. ”De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Två muslimska friskolor i Stockholm och Uppsala stängs nu av Skolinspektionen efter Säpos varningar för radikalisering. Efter påskkravallerna i anslutning till den danska högerextremisten Rasmus Paludans koranbränningar har svenska islamister satts i rampljuset. En kampanj mot socialtjänsten och LVU, med ryktesspridning om att svenska staten tvångsomhändertar muslimska barn, misstänks ha underblåst upploppen.

De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång tid framåt avgöra inte bara svenska muslimers förtroende för samhället, utan också vilken slags demokrati Sverige vill vara. De blåbrunas repressiva lösningar torde inte gått många medborgare förbi. Vi som står för ett öppet, heterogent och mångkulturellt samhälle är däremot fortfarande skyldiga att artikulera våra svar och måste sluta ducka.

Vid millenieskiftet var jag redaktör för en antologi, ”2000-talets vänster”. I mitt eget kapitel kritiserade jag vänsterns kulturrelativister som i kraft av exempelvis minoritetsrättigheter blundar för auktoritära element inom icke västerländska kulturer”. En tid efter boksläppet gick jag på ett fackföreningsmöte. En upprörd kamrat undrade vad jag ville säga med den där texten. Om jag inte fiskade i grumliga vatten.

Med utvecklingen under de två senaste decennierna har jag många gånger haft anledning att fundera över den reaktionen…

Radikaliserade religiösa uppmanar idag till avståndstagande från demokratin. Även om de ännu knappast utgör ett samhällshot så finns förtrycket på invidivnivå: Kvinnor som hotas till att bära slöja, barn som indoktrineras i religiösa friskolor och tonårsflickor som tvingas till äktenskap.

Även om få inom vänstern, och för övrigt den krympande liberala höger som ännu håller fast vid frihetliga idéer, idag skulle uppröras bara över att man nämner ”auktoritära element inom icke västerländska kulturer” är rädslan för att framstå som intolerant fortfarande så stark att den ibland handlingsförlamar. Fältet har därmed länge legat öppen för sverigedemokrater och andra främlingsfientliga. Vi behöver dock inte falla till föga för den nationalistiska högerns luddiga svammel om att de som kommer till vårt land ska, som det brukar heta, acceptera svenska regler och seder.

Vad som behövs är konkreta politiska reformer och det främst inom två områden, inom bostads- och skolpolitiken. Därtill behövs ett tydligt försvar av demokratiska värderingar vilket innebär att bekämpa de globala orättvisorna, den internationella grogrunden för islamismen, men också förtryck inom minoritetsgrupper på hemmaplan.

Kortsiktigt ekonomiskt tänkande har allt för länge fått gå före stolta integrationspolitiska mål. Givetvis vill flyktingar bo med sina landsmän men jag är övertygad om att de inte har behov av hela kvarter av folk som talar deras hemspråk. Den trångboddhet och rena kackerlacksmisär som avslöjas titt som tätt är knappast självvald. Det är resultatet av politiska beslut att fylla miljonprogrammens lägenheter vilka sedan länge ratats av de etniska svenskarna. Den isolering och det missnöje som följer i bostadssegregationens spår är förstås den bästa tänkbara myllan för de religiösa extremisterna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nej, förtäta villakvarteren och bygg nya lägenheter åt nysvenskar och flyktingar! Sluta dalta med den vita medel- och överklassen!

För utvecklingen har förstås två sidor. I över två decennier har jag också bott i det södra Malmös mångkulturella områden och på nära håll själv sett det många gånger: Hur ung multikulti-vurmande vit medelklass bildar familj och sedan flyttar så fort barnen nått skolåldern. När skolor idag består av nästan enbart elever som inte har svenska som modersmål så blir integration förstås bara ett abstrakt, säkert också svårstavat, ord.

En del flyktingfamiljer väljer muslimska friskolor. Men en liberal syn på individen kan inte acceptera att föräldrar tillåts sätta sina barn i skolor som håller en viss religion och tradition för sanning. Det gäller förstås också judiska och kristna friskolor vilka vi förutan aldrig hade haft några muslimska. För vi får i rättvisans namn, inte glömma att det är  för att reaktionära pastorer ska få driva indoktrineringsanstalter, som det också finns muslimska friskolor. Inte tvärtom.

The post Sluta ducka och dalta! first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. “Vi vet att kultur utanför skolan har svårt att nå barn i utsatta familjer. Det är främst barn med stöd hemifrån som förmår ta del av det.” Teaterrepublikens verksamhetsledare Jens Peter Karlsson menar att en ny modell i Malmö för kulturarrangemang som skolelever deltar i också sparkar undan benen på fria aktörer.

I all tysthet under pandemin tog kulturförvaltningen i Malmö, under ledning av kulturnämndens ordförande Frida Trollmyr (S), fram en ny modell för barnkulturen i kommunen. Denna genomgripande förändring är framtagen utan att rådfråga kulturorganisationerna och resultatet är därför föga förvånande reaktionärt och en tanklös centralisering som går rakt emot idealet om armlängds avstånd mellan konst och politik.

Distributionsnätverk för barnkultur är ingen het fråga i offentligheten och Trollmyr och tjänstemännen ville uppenbarligen inte ha en högljudd debatt. Men konsekvenserna av deras skrivbordsprodukt kommer att vara förödande för kulturlivet för barn i Malmö.

Den tidigare modellen fungerade någorlunda för att utjämna sociala skillnader mellan skolbarnen. I det decentraliserade och kaotiska svenska skolsystemet är det den enskilda skolan som beslutar vilka aktiviteter deras elever ska få ta del av, och skolor i resursstarka områden tenderar att erbjuda mer kultur.

För att sprida kulturen mer rättvist köpte Malmö stad centralt in mängder med föreställningar och andra arrangemang som sedan de enskilda skolorna kunde boka in sig på. Vissa skolor valde fortfarande att inte gå på något, medan andra gick på flera arrangemang. Några tog alltså mer ur godisskålen än andra och för att utjämna detta så bestämde förvaltningen sig för att lägga färre godisbitar i skålen, för att det tydligen är bättre att alla får mindre än att någon ska få för mycket.

Ännu värre är att det nya modellen allvarligt inskränker den konstnärliga friheten genom att tjänstemännen får ännu större kontroll över vilka godisbitar som läggs i skålen. Till exempel är det nu fastlagt att endast fyra- och femåringar, samt fjortonåringar, ska erbjudas fri scenkonst. Under tio skolår: inga föreställningar från det fria kulturlivet.

Det tragikomiska är att Trollmyr begränsar utbudet i Malmö med slagordet “kulturell allemansrätt” och menar att det istället ska bli mer kultur på fritiden. Men inte i frivilligorganisationer tydligen, utan detta ska ske i kommunal regi, i allaktivitetshus och på bibliotek. Det liknar allt mindre att ströva fritt i skogen, utan mer som en liten parkpromenad där kommunala dramapedagoger klipper häckarna.

Vi vet också av erfarenhet att kultur utanför skolan har svårt att nå barn i utsatta familjer. Det är främst barn med stöd hemifrån som förmår ta del av det. Så förutom att den nya modellen sparkar undan benen på fria kulturaktörer, så kommer det sannolikt bara att förstärka ojämlikheten mellan barn i Malmö.

Det kan inte bara vara okunskap som ligger bakom detta beslut, eftersom hela processen har skett utan att inhämta synpunkter från de som faktiskt producerar kulturen. Trollmyr måste ha vetat att det skulle bli impopulärt, men kunde uppenbarligen inte låta bli att konsolidera mer makt till sin post som ordförande i kulturnämnden. Jag undrar var oppositionen var medan detta pågick? Eller är samtliga partier överens att Malmö ska anamma alla de värsta delarna av gamla betongsosseideal?

The post Ny kulturmodell förstärker ojämlikheten mellan barn first appeared on Opulens.

DEBATTBOK. “Sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.” Det skriver Lasse Ekstrand om Grundskola på grund II, en antologi av Knut Lindelöf om den svenska grundskolans förändring till segregerad marknadsskola.

Grundskola på grund II av Knut Lindelöf
Books on Demand

Under trettiofem år var Knut Lindelöf verksam inom den svenska grundskolan och därmed ett ögonvittne till händelseutvecklingen. Några år tjänstgörande som tillförordnad rektor innan han köptes ut. Alltför kritisk och högljudd för att han skulle kunna vara kvar. Utköpt – men inte tystad. Tvärtom en mycket flitig debattör, tillika välargumenterande.

I den mycket digra samlingen texter (boken rymmer en bra bit över 600 sidor), tidigare publicerade i FiB/Kulturfront men även i Upsala Nya Tidning, på hans blogg och i en tidigare bok, som sträcker sig över tjugotvå år upprepar han ihärdigt och oförtröttligt sin skarpa kritik av förfallet inom grundskolan. Och av socialdemokratins svek. Den socialdemokrati som han både hoppats på och förtvivlats över. Vänt sig en smula blåögt direkt till, vädjande om förnuft och sans. Bortkastad möda och energi.

Det krävs ju en drivande politisk kraft. Skolan är förstås inte bara lärarnas, elevernas (och föräldrarnas) interna problem. Tilläggas kan att en bildad borgerlighet med intresse av en högkvalitativ skola inte längre finns.

Flera gånger under årens lopp kommenterar Knut Lindelöf, inte så lite uppgivet och desillusionerat, att han skall sluta skriva om skolan. Han nästan lovar sig själv det men kan inte. Vi börjar om, vi ger oss inte som Lars Gustafsson uppfordrande skrev. Och Lindelöf kan inte släppa skolan, något av ett livsverk. Han är den siste entusiasten, nära att jag kallade honom. Halsstarrig kanske någon skulle säga. En envist ropande röst i öknen.

Bakom hans kritik av den dystra utvecklingen inom grundskolan, från dess start 1962 fram till idag, finns hans stolta ideal om hur det borde och kunde vara. Försvaret av hur grundskolan en gång byggdes upp, dess ideologiska fundament. Tråden kan dras ända tillbaka till 1842. En likvärdig skola för alla, kunskapsfömedlande och syftande till utjämnandet av sociala skillnader. En eleverna bemyndigande skola för ett demokratiskt samhälle.

Fortlöpande bröts den goda grundskolan ned. Skolan kommunaliserades med Göran Persson som anförare. Det ”fria skolvalet” infördes, bara för medelklassen att ta för sig medan ”underprivilegierade grupper” blev förlorarna. Det skulle målstyras enligt New Public Management. Inte sättas betyg. Privatiseras genom tillåtandet av friskolor med vinstjagande riskkapitalister. Lärarkåren detroniseras, dess auktoritet undergrävas.

Uppräkningen kan så här i efterhand fylla en med förtvivlan. Och samtidigt undra: var fanns motståndet, alla insiktsfulla som borde protesterat?

Den goda grundskolan förvandlades till en segregerande institution, förstärkande klassamhället. Något helt annat än det ideal Lindelöf med hetta och engagemang försvarar och förfäktar. När vi via sensationslystna medier hör om dagens grundskola är det signaler om bråk och stök och bristande disciplin. Fysiska angrepp på lärare som ingen rektor försvarar. Inte ens dödsskjutningar har salar och korridorer förskonats från.

Inte handlar det om att kunskap skall förmedlas och anammas av eleverna. Det är som om skolan helt spårat ur. Vem är den att vrida den rätt igen? Från politiskt håll inget att vänta förutom plattityder och floskler. Jag läser Lindelöf som att han kastat in handduken.

Lindelöf skriver in sig i en tradition av skolkritiker med namnkunniga som Nils Christie (med den perspektivomkastande boken ”Om skolan inte fanns”), Ivan Illch (förespråkande ”deschooling society”), Gunnar Adler-Karlsson (bilden av skolan som ”parkeringsplats”, förvarande ungdomarna) och Dr Gormander (försvarare av den traditionella kunskapsskolan), pseudonym för Gunnar Ohrlander.

Lindelöf engagerade sig i 80-talet i den visselblåsande Kunskapsrörelsen, som ifrågasatte flumpedagogik och förflackning. Men det stora flertalet inom lärarkåren har tigit och anpassat sig. Splittrade genom individuell lönesättning, förstelärarepåfund och andra dumheter. Skrået, kollektivet, är sönderslaget och utan samlad motståndskraft.

Jag ser paralleller till utvecklingen inom högskolan som jag är förtrogen med efter ett långt yrkesliv inom denna. Frestande bli det som nedsättande rubriceras ”konspirationsteoretiker”. Istället för fostrandet av kritiskt tänkande medborgare med ordentligt på fötterna fördummande undersåtesproduktion. Bakom floskler som ”värdegrund” och ”allas lika värde”.

Kanske kunde Lindelöf ha sovrat. Det sker upprepningar vilket är förstås ofrånkomligt i en samling texter som denna. Läsarens tålamod prövas när man läser dem i ett enda svep. Men sammantaget en omistlig, oerhört värdefull dokumentation. Ett vittnesmål som inte rätt och slätt kan avvisas.

Ett stigande vemod växer hos läsaren över att de samhällsengagerade och kunniga fyrtiotalisterna, dit Lindelöf med sitt brandtal hör, är en generation under uttågande.

The post Den likvärdiga grundskolans förvandling first appeared on Opulens.

INFORMATIONSBEHOV. “Är det sant att Sverige har skickat skott till Ukraina?”, frågar ett barn i “Lilla Aktuellts” chatt om kriget. Barn och ungas oro får SVT att satsa mer på att nå ut med pålitlig information till barn via sociala medier.

Amanda Alvarsson/TT

The post Tiktok hjälper SVT informera barn om kriget first appeared on Opulens.

SKOLNING. “Genom en gedigen kunskapsgrund skapar sig individen bättre förutsättningar och en större frihet.” Lars Anders Johansson är kritisk till dagens låga status för den klassiska bildningen vilken bland annat är en följd av politikens prioriteringar.

Jag kan ännu minnas känslan av historiens vingslag när jag hittade det gulnade exemplaret av Julius Caesars Kriget i Gallien på stadsbiblioteket i Gävle. Det var då, under högstadieåren, som jag började forma något som liknade ett klassiskt bildningsideal, men det förstod jag inte förrän långt senare.

The post Julius Caesar räddade mig från samtiden first appeared on Opulens.

POPULISM. “Frågan är om det verkligen handlar om en ärlig yrvakenhet eller om vi bara bevittnar den gamla vanliga opportunismen och kappvändandet.” Erik Cardelús menar att kritiken mot marknadsskolan inte  alls är ny.

Någonstans i höstmörkret flammade det till. Exakt hur och varför är fortfarande oklart (det lämnar vi åt historikerna), men hastigt och lustigt var frågan i bjärt och brusande medialt fokus. Frågan som blossade kring vad vinstintressen har gjort med den svenska skolan. Eller snarare vad den svenska marknadsskolan har gjort med de svenska skolbarnen och våra skattemedel.

Allt detta trixande och fixande med kostnader och besparingar som gjorts på skolbibliotek, läromedel, skolhälsovård, lärartäthet och idrottshallar, glädjebetyg och fluffigt snack om pedagogik i framkant. Allt detta för att kunna skära kostnader och dela ut vinster till aktieägare och ledningspersoner. Skattepengar, vilket borde ha fått både vänster och – inte minst – den kamerala högern att hoppa till. Alla dessa upplägg och manövrar för att få fylla klassrummen med marknadsskolans guld – de högpresterande och självgående eleverna. Eleverna som ger en fet skolpeng, höga resultat och ett lättarbetat klassrum, utan att ställa till med något som kan bli kostnadsdrivande och kundfrånstötande. Eleverna som är skötsamma, inte har det kämpigt hemma, en massa diagnoser eller är allmänt lågpresterande och stökiga. Elever vars upplysta medelklassföräldrar ställt sina barn i ”rätt” skolkö redan vid födelsen, allt i ny verklighet där skolkvalitet beror på smarta val mer än något annat.

Det handlar om vår internationellt unika skolmodell, som varken våra nordiska grannar eller något annat land har velat ha, nu när Chile hoppat av skolmarknadståget. Marknadsskolan som svenska skolpolitiker – mestadels i det borgerliga blocket – har kramat och klängt sig runt, i alla väder och mot allt tänkbart bättre vetande. Ingen forskning, ingen folklig kritik och inga starka argument har bitit på fortlevnaden för denna modell.

För undersökningar visar att över 80 procent av svenska folket ogillar att man släpper in ohejdade vinstintressen i skolan, men våra politiker har blockerat en ändring av sakernas tillstånd. Några av dessa politiker – speciellt från vågmästarpartierna i frågan, Miljöpartiet och Socialdemokraterna – har av någon anledning fått fina konsultuppdrag inom stora och framgångsrika skolkoncerner. Fina jobb och fina arvoden, när de lämnat politiken.

På rak arm kan jag räkna upp halvdussin egna publicerade artiklar .

Men nu händer något. Senast är det tidningen Fokus (10/12-20) som pryder sitt omslag med en liten gullig skolflicka och rubriken ”Lönsam liten vän, striden om skolpengen hårdnar”. Och inte kan Fokus beskyllas för att ensidigt gå vänsterns eller skolmarknadsmotståndarnas ärenden. Likafullt skrivs det:  ”För vad ingen verkar ha tänkt på, eller i alla fall inte sett som bekymmersamt, var att möjligheten till vinstuttag skulle förvandla skolväsendet till något det inte bör vara, nämligen en marknad där den enskilda skolan är utbytbar och leverantör och eleven en krävande och ombytlig kund.”

Ingen? Stod det verkligen – ingen? En monumental överdrift, för på rak arm kan jag räkna upp halvdussin egna publicerade artiklar och dubbelt så många texter skrivna av kollegor som pekar på detta problem, men ändå. För ”ingen” kan vara ett diffust begrepp och en oklar person, minns bara Odysseus som presenterade sig för cyklopen som ”Ingen” och sedan eftersöktes som ”Ingen” under sin flykt från den arge jätten.

Sent ska syndaren vakna. Sent ska flamman tändas i decembermörkret. Sent ska vinden börja blåsa åt ett annat håll. Även på Dagens Nyheter, som länge satt och skumpade på skolmarknadståget, håller något på att hända. Inte minst i kulturdelen, där Maria Schottenius (9/12-20) skriver en artikel med titeln ”Sätt stopp för skolkoncernerna som lurar av oss skolpengar”. Texten inleds med att nämna att det snedvridna svenska skolexperimentet är unikt i världen, en öppningsmening som för tankarna till skoldebattören och skolforskarens Per Kornhalls bok med likartad titel –  Barnexperimentet.

Det är bara det att denna bok snart har ett decennium på nacken, ett årtionde då det hummats och hymlats kring marknadsskolan som om den inte redan fanns i många kretsar. Även Svenska Dagbladet ger sig in i kören (9/12-20), nu med frasen att marknadskolan har ”ersatt flumskolan som barnens fiende nummer ett”. Här nämns att ”en OECD-rapport är kritisk till den svenska friskolereformen som genomfördes av regeringen Bildt i början av 90-talet”. Nästan som om ingenting har hänt tar SvD upp detta höstlöv från marken. Som om vi levt i en skolpolitisk törnrosasömn och nu vaknat med en värld full av tynande ekon och frasande gulnande blad.

Kanske kan vi nu tala om en perfekt storm, för anknyta till Malin Ideland. Allra tydligast har kritiken mot marknadsskolan uttryckts av läraren och skoldebattören Filippa Mannerhiem i Expressen, då under rubriken ”Svensk skola är en skam – ni politiker har svikit”. Även Karin Pettersson på Aftonbladet tillhör toppkandidaterna bland dem som, både nu och då, har riktat sin udd mot marknadsskolan och länkat den till förehavandena i en bananrepublik. Retoriskt ställde hon frågan: ”Fråga nu dig själv följande: vad skulle du tänka om ett land där det var fritt fram för riskkapitalister att starta skolor och plocka ut mångmiljonvinster helt utan begränsningar? Och där sedan ledande tjänstemän och politiker köptes över till dessa företag för att säkra framtidens vinster?” Själv skrev jag artikeln Morötterna på Cayman Island för snart tio år sedan, en text där en liknande beskrivning framträder.

Så vad är egentligen nytt i denna kanonad mot den marknadsskola som vi haft i Sverige sedan 90-talet? Är det ett halleluja jag äntligen kan se? Blind blir seende. För frågan är om det verkligen handlar om en ärlig yrvakenhet eller om vi bara bevittnar den gamla vanliga opportunismen och kappvändandet. Att man bidar sin tid. Att man väntar tills flocken är med en. Att man kliver fram när det lönar sig som bäst och risken är som minst.

The post Sent ska syndaren vakna first appeared on Opulens.