UPPFÖLJARE. Julkalendern “Panik i tomteverkstan” har fått en uppföljare – men nu är Tomten dumpad av Tomtemor och börjar dejta ett skogsrå.

– Det var kul att få gå in i att vara ett sagoväsen, säger Alida Morberg som spelar skogsrået.

Mycket har hänt sedan julen 2019. Tomtemor har tagit ut skilsmässa och flyttat till den riktiga världen. Tomten är deprimerad och kämpar med att balansera sina tomtesysslor med livet som ensampappa på halvtid. Men så dyker Skogsrået upp i byn, hon och Tomten börjar dejta och de blir förälskade. Fast omgivningen är misstänksam mot nykomlingen. Vad vill hon med Tomten egentligen?

Alida Morberg hade inte sysslat med så mycket humor eller barnunderhållning tidigare och rollen som sagoväsen blev en ny upplevelse.

– Jag brukar tycka att det är roligare med drama och långa, seriösa scener. Det här är motsatsen. Det var väldigt roligt och väldigt lekfullt. Det här känns också väldigt roligt i och med att jag har en dotter, säger hon.

“Sagovärlden blir påtaglig”

För Per Andersson var det roligt att vara tillbaka i Tomtebyn och att återigen få arbeta med julkalenderns skapare Fredde Granberg och Thomas Claesson.

– Det är schwung i produktionen och man får verkligen gå in i deras värld. Det här med att bygga upp stora kulisser är ju inte så vanligt nu för tiden. Här har de verkligen byggt upp hela tomteverkstan och sagovärlden blir lite mer påtaglig. Det tycker jag är en fin grej, säger Andersson.

Han gillade också att få vara med och utforska tomtevärlden ytterligare.

– När vi spelade in kalendern pratade vi om att det fanns så mycket i den här världen som vi inte hade gjort. Det är kul att lära känna Surdegsnisse som har ett konditori, Hipsternisse, som driver en frisersalong. Vi får möta Tomtens pappa, som spelas av Peter Dalle. Påskharen och Tandfen dyker också upp, säger Per Andersson.

Ingen Pernilla Wahlgren

Någon som däremot inte dyker upp den här gången är Pernilla Wahlgren, som spelade Tomtemor i kalendern.

– Vi skrev ut henne, hon var för dålig. Nej, jag skojar. Hon hade inte tid att vara med, säger Per Andersson.

Alida Morberg tycker att det känns fint att vara med i en serie som barn med separerade föräldrar kan känna igen sig i.

– Det kan vara något jobbigt med att det kommer in någon ny och hela den processen får man också följa här. Tomtens barn tycker inte alls om att det kommer in en ny kvinna, men samtidigt vill de att pappa ska vara glad, säger hon.

“Mer panik i tomteverkstan” har premiär 1 oktober på SVT Play och dagen därpå på SVT1.

Björn Berglund/TT

The post Mer panik och nyförälskelse i tomteverkstan first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Utanför Galleri Ekwall+Törnbloms fönster anas en stillsam kyrkogård. Stockholm har fred. Trafiken far fram på Hornsgatan. Långt bort faller bomber och människor flyr och jag funderar på min roll som tyst betraktare i landet Sverige som haft fred i ca 200 år.

Framför mig hänger verket And Now Available In Sweden av konstnären Johan Wahlström. Två jetplan dyker fram ur en gulorange himmel. En grupp beväpnade män med täckta ansikten tar en stor del av tavlans mitt. Rebeller? ISIS-krigare? Jihadister? I ytterkanten ett större bekymrat ansikte föreställande politikern Mona Sahlin. Jag vänder mig om igen och tittar ut mot kyrkogården som vilar i frid och funderar på vad det betyder att vara neutral. Att inte välja sida.

Är vi inte alla lite bekymrade över läget? Vad ska vi göra? Bomber faller. Kyrkan slår. Det är krig. Det är fred. Somliga flyr. Somliga har det bra och vill fortsätta att ha det bra. Vara fria, resa lätt och enkelt utan gränser och äta gott. För vissa existerar reella murar. Gränser. Kan Bilden vara sann eller falsk?

Just i dessa dagar debatteras neutraliteten i Sverige. Bombplanen har valt sida. Rebellerna har valt sida. Representerar Mona som finns i bilden sin bild eller representerar hon Sveriges bild? Vad är egentligen Monas roll i Wahlströms målning? Vem och vad är en offentlig person? En bild? En symbol? En nyhet? Sann? Falsk? Vet någon vem Mona verkligen är? Kan vi döma och ifall … vem är den rättmätige domaren? Vem är Sverige?

Jag vände mig åter in mot rummet för att titta på de övriga verken i utställningen House of Lies. Alla abstrakta. Kort sagt en blandning av Pollock och Dubuffe då jag hör någon säga: ”Ser du ansiktena?” Det räcker för att min blick ska ställas om och fokusera på de ansikten som direkt träder fram ur de forna abstrakta tavlorna. Ögat har åter lurat hjärnan. Jag tittar närmare. Tavlorna är målade med lager på lager av akryl och skikten upplandade med flera lager av lack. Effekten blir som ett tjockt epoxigolv. När ansiktena väl visat sig försvinner de inte. De är kvar. Bilden har förändrats.

Johan Wahlström är stockholmare som bor och verkar i New York. En annan stockholmarn var August Strindberg som på fullaste allvar planerade en egen konst–ism genom sitt måleri. Kallad skogssnaufism. För hundratals år sedan när skogarna var större hände det att människans fantasi gjorde att trädstammarna förvandlades. Blev till en vacker kvinna med ett långt brunt hår. Skogsrået föddes. I Skåne kallades hon Skovsnua. Det listiga kvinnliga skogsrået förförde och lurade den stackars mannen längre och längre in i skogen. Kort sagt, mannen fick nu något att skylla på när han kom hem till sin fru. En magisk kraft hade lurat honom. Det var inte hans fel.

Mannen i skogen såg vad han ville se eller så såg han det han inte ville se. Välj vilket du vill. Ögat lurade hjärnan och folktron om skogsrået var född. Bilden hade förändrats.

Strindberg arbetade ofta på det temat. Att saker och ting kanske inte är vad vi tror att de är. Det kan alltid vara tvärtom. Är det någon som lurar oss så är det vi själva. Men vi vill gärna hitta en yttre kraft. Strindbergs skrattspegel blev till en hård social tuff kritik mot det samhälle han levde i och som han tyckte hycklade. Jag övertygad om att den allmänna ilskan mot Strindberg har sin grund i hans skarpa analys av det som inte var som det skulle. Jag är också av den åsikten att bra konst är den som speglar samhällets avarter och problem får ögat att arbeta tillsammans med hjärnan för att se vad det egentligen ser.

Det krävs någon som vågar och har modet att spegla oss själva. Vilka är vi? Vad vill vi? Vem är jag?

Så, på vilken sida ställer vi oss? På bomplanens sida? På rebellernas? På den svenska representantens sida? Vilken sanning ska jag tro på? Finns det fler? Vad säger ”folket”? Vad är ”folket”? Exporterar vi vapen eller godhet? Är vi ansvariga för våra liv eller är vi utan ansvar och kan skylla på den Stora Konspirationen som leker med oss likt några antika gudar? Vi är ju de goda … de är ju … Om nu Sverige är neutralt och jag är svensk innebär det att jag ska vara neutral? Varför är Monas ansikte med i tavlan?

Jag fick några ord med konstnären under vernissagen. Han drog mig undan och viskade att musiken var ursprunget. Att han tröttnat på rocklivet och satsat på måleriet och att dropptavlorna speglade alla ”du, jag, vi, oss, dom”. Att ansiktena visade antingen känslor eller inga känslor. De var åskådare till allt som ”händer när och fjärran”.

Ett kollektiv med individer.

Säger du något eller håller du dig tyst?

Är det tvivlet som lyser igenom tavlorna? Min bild kan givetvis vara lika fel som din. Men jag tyckte att ansiktena utryckte stress, rädsla och tvivel. Var ska jag gå? Vad ska jag välja? Vad ska jag säga? Vem ska jag tro på. Ansiktena kändes jagade av något. Av bomberna som kanske närmar sig tryggheten? Möjligheten att förlora allt de har till de som inget har.

Ge oss en ledare. Välj åt oss. Ge oss nåt Allsmäktigt.

Vad är konstens uppgift? Att vara neutral? Att ta ställning? Att provocera? Ingetdera. Konsten har ingen uppgift. Konsten är ingenting. Konsten skapas av människor och därför kan konsten vara just allt eller ingenting. Det beror definitivt inte på konsten utan på människan.

PETER FRISK
info@opulens.se

The post Konst som speglar samhällets avarter first appeared on Opulens.