FOLKMUSIK. Bo Bjelvehammar lyssnar på ”Vidd” med duon Goodacre/Andersson och njuter av dynamiken och variationsrikedomen.

Vidd med Goodacre/Andersson
Gammalthea

Anna-Karin Andersson är riksspelman, kompositör och fiolpedagog, med sina rötter i Småland.

John-Francis Goodacre är folkmusiker och arkivarie och kommer ursprungligen från England, numera bosatt i Leksand i Dalarna.

Nu förenas de båda i ett möte med stor bredd i skilda musiktraditioner. Duons album ”Vidd” bjuder på ett möte mellan viola d’amore och hardangerfela.

Det finns en dynamik och en expressiv variation i musiken i ett elegant duospel, med både teknisk briljans och en vilsam rytmik.

Det finns meditativa vilsamma låtar, bredvid en medryckande svängighet.

Pilfinken ges en egen komposition, av Anna-Karin Andersson, jag fastnar även för spåren, med en polska efter Per Löf i Ekshärad i Värmland och två låtar från spelmannen Olmorts Olof Svensson från Särna.

Albumets titel ”Vidd” talar om både vidsträckthet, storhet och ett betydande mått av frihet. Ett väderbitet ord – jag tänker plötsligt på den svenska sånggruppen från 70-talet Family Four. De sjöng om vita vidder, gnistrande skare och fjäll med snö.

Kort sagt, att lyssna på ”Vidd” med John-Francis Goodacre och Anna-Karin Andersson är både vilsamt och idérikt.

The post Goodacre/Andersson – en dynamisk folkmusikduo first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Sara Aldéns nya album och uppskattar djupet och lekfullheten.

Sara Aldén är en av våra främsta jazzartister

Force of Nature med Sara Aldén
Naxos/Prophone Records

Sara Aldén är bland våra främsta artister när det gäller komposition och jazzsång. Både detta nya album, ”Force of Nature”, och hennes tidigare visar på ett sällsamt djup och en känsla för musikalisk dramaturgi.

Över alla arrangemang vilar en tidlöshet och en ambition att över tiden tänja på gränser och skapa nya tonvärldar. Med både variation och skiftande harmonier. Det föregående albumet ”There Is No Future” bjöd på stämningar av både ödesmättnad och dystopi.

Nu skapas utrymme för hopp, lust och tilltro. Det finns hinder och motstånd på vägen. Men genom ett ständigt och ivrigt arbete skapas nya möjligheter.

Det byggs upp förnyade förråd av kraft och energi.

Sara Aldén har en fängslande röst. Med övertygande eld och passion skapar hon stämningar av intensitet och stark närvaro. Sara Aldén kan även med små förskjutningar och förvandlingar växla in på spår av närhet och intimitet.

Hon har kraftfullt stöd i sin trio med August Björn och Daniel Andersson Runevad. Till detta kommer gäster som blixtrande inslag – Hannes Bennich, Nils Landgren och Michelle Willis.

Vi blir med varsamhet, lätthet och lekfullhet införda i en ny värld.

The post Sara Aldén fängslar med djup och lustfylld jazz first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger konstaterar att Lars Demian gäckar samtiden efter 14 års tystnad, 86-åringen Mavis Staples är lika vital som någonsin och att Malmöbandet Faela bara blir bättre och bättre.

Satirdrypande sånger med Demian

Du hinner bli tonåring mellan Lars Demians albumsläpp. Hela 14 år har förlupit sedan estradören presenterade skivan ”Svenne tills du dör”. Undertecknad upplevde honom live i fjol och det var en mycket trevlig tillställning som påminde mig om vilken publikdomptör han är.

I sällskap av säkra medresenärerna David Tallroth och Love Meyerson delger Demian oss nu “Vem e de som bestämmer” (Erototon, LP/CD/DL). (Recenserad här i Opulens av Bo Bjelvehammar 24/3)

Det rör sig om ett knippe satirdrypande sånger med kabarékvaliteter och slipade iakttagelser av vår samtid. Musikaliskt är det välbekant, med sin mix av Tom Waits, tango, Cornelis, folkrock och klezmer. Allt framfört med den gäckande gycklartouch vi förknippar med Lars Demian.

Körens Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis bidrar med extra stadga till låtarna, som i sig är en stark samling, med musik och texter som hunnit mogna till sig under den långa väntan.

Mavis Staples lika vital som någonsin

En annan veteran som kommit med nytt är Mavis Staples. Som av en händelse inleds ”Sad And Beautiful World” (Anti/Playground, LP/CD/DL) med en blues-smutsig ”Chicago” från just Tom Waits reportar.

86 år gammal är den legendariska soul- och gospelstjärnan lika vital som någonsin. Producenten Brad Cook (som tidigare jobbat med bland andra Bon Iver, Waxahatchee och Bruce Hornsby) styr skutan med säker hand och soundet är rootsigt och precis på pricken. Albumet innehåller fingertoppskänsligt utvalda låtar från skilda generationer, från Leonard Cohen och Curtis Mayfield till Sparklehorse och Gillian Welch vidare fram till Frank Ocean.

Mavis mogna stämma står hela tiden i centrum. Musiken blir aldrig överlastad, inte ens när det ruffas till det, som i tidigare nämnda ”Chicago”. På gästlistan bockar vi av såna som Bonnie Raitt, Wilco-mannen Jeff Tweedy, Derek Trucks, Justin ”Bon Iver” Vernon och MJ Lenderman (soloartisten som också är bekant från banden Wednesday och Snocaps). Men ingen av dessa försöker överglänsa huvudpersonen, som bevisar att även människor som kommit högt upp i pensionsåldern kan ha full rörlighet. ”Sad And Beautiful World” må vara släppt redan i november, men skivan bara växer – och lär aldrig kännas gammal.

Faela blir bara bättre och bättre

Malmöbandet Faela släpper ”Noites na Murdeira” (Perro Fiel, LP/DL), gruppens andra album på tio år. Detta efter Faelas fyra första album kom i tät följd innan ett uppehåll från 2016 fram till 2023 års ”Latin animal beats”.

Några åldernojor kan dock inte skönjas i den oemotståndligt smittande musiken. Latinsväng, cumbia, jazz, reggae och diverse världsmusikaliska gränsöverträdelser sätter fart på benen vare sig du är förberedd eller inte.

Den här gången har stor inspiration hämtats från Kap Verde. Bandledaren och grundaren Hugo Coronel har skrivit låtarna på ön Sal i just Kap Verde, för att sedan sammanstråla med Faela-kompisarna i en inspelningsstudio i Malmö. Förproduktion i Portugal, mastering i Madrid, medlemmar från Argentina, England, Chile och Spanien – ett sant internationellt svenskt band!

Hela 17 gästartister kläms också in på skivan, med på våra breddgrader tämligen okända namn som Don Colfit, Agathe Francopoulo, El Monney, Clovis och Alejandro Balbis.

Faela blir bara bättre och bättre.

The post Kangas klanger: Återkomster som övertygar first appeared on Opulens.

JAZZ/POESI. Den här veckan bjuder Littestraden på ett möte mellan jazz och poesi. Det rör sig om ”Som havet” med musik av Terese Lien Evenstad och text av Emma Axberg.

Terese Lien Evenstad är jazzviolinist, kompositör och bandledare, bosatt i Göteborg. Hennes kompositioner hämtar inspiration från filmmusik och folkmusik. Den 12 mars släppte hon singeln ”Som havet” tillsammans med poeten, scenkonstnären och skribenten Emma Axberg – ett konstnärligt möte mellan jazz och poesi. Axbergs texter uppstår ofta i gränslandet mellan poesi, performance och improvisation. Sedan 2024 är hon ordförande i föreningen Göteborgs Poetry Slam.

Så här beskriver Evenstad själv ”Som havet”: ”Den växte fram ur sorgen efter att jag förlorade min mamma i cancer 2023. I kompositionsprocessen återkom bilden av vågor som rullar in över stranden – tunga och långsamma, som andetag. Havet blev en metafor för livets rörelse: ibland storm, ibland stillhet. När jag delade berättelsen bakom musiken med Emma inspirerades hon till att skriva en dikt som nu vävts samman med kompositionen. Resultatet är ett lågmält men intensivt verk där ord och musik bär varandra.”

CAROLINA THELIN

Som havet

I varje början bor ett slut

Böljande genom blodet

Den andra halvan av ordet

Du aldrig sa innan det var

För sent, för tidigt

För när tiden tycks ur led

Och ord som hopp och fred

Förlorade i förtvivlans djup

När hjärtats sorg dränker alla ljud

Vet att varenda våg i varenda hav

I hela vår världs historia

Har fått ge efter för bränningens krav

Planat ut till memoria

Till blank yta för himlen att spegla sig i

När ovädret dragit förbi

För varenda storm

Får så småningom slut på regn

Och varenda dörr som öppnas

Kommer en dag lämnas stängd

För i varje början bor ett slut

Och varje slut ger plats för att börja

Glädjas, älska, sakna, sörja

Så ska vi i hela våra liv, liksom havet

Bölja, bölja, bölja

The post Littestraden: Jazz och poesi i förening first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig.” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på det nya albumet med indiepopbandet Division 7.

Division 7 tillbaka med besked

Långbro feelin’ med Division 7
Skivbolag: Septembernatt

Division 7 är tillbaka med besked. ”Långbro feelin’” är titeln på deras tredje album och anspelar på bandets replokal som tidigare var en del av ett mentalsjukhus. Men inget totalt jävla mörker (blott grubblerier) eller ens kreativt kaos är att vänta. Öppningen sker, trots texten, med ett ljusare anslag. Om debuten ”Paradis Garage” (2023) bar på en charmig spretighet var uppföljaren ”Hundhuvudet” (2024) desto mer sammanhållen. I och med det renodlade bandet sitt sound och fick till en riktig fullträff.

En sådan kan egentligen bara följas upp på två sätt. Antingen genom att återvända till samma recept för att servera lyssnarna ens egen standardrätt, eller gå vidare. De har varit smarta nog att välja det senare. Kanske är detta det nya albumets verkliga andemening – att steget från replokal till studio var kortare denna gång.

Resultatet är i vilket fall rakare och rockigare än tidigare. Det senare är inte minst märkbart på spåret med titeln ”Poppel & ginkgo”.

Albumet genomsyras av ett sound som utmärks av bastanta trummor, distade gitarrer, 80-talssynth frontat av Dara Hoels stämma, som stundvis leder tankarna till en ung Thåström.

Hög ambitionsnivå

Men även om albumet är rakare än tidigare alster är bandet fortfarande för unga och hungriga för att bli riktigt lediga i sitt uttryck. Ambitionsnivån är fortfarande högt ställd. Tempot och energin går på högvarv, andrum saknas och visst är det så att bandet stundvis vill för mycket. Det är dock en randanmärkning. På ”Långbro feelin’” finns inte en död minut.

Låttexterna är vassare och mer välskrivna än dem man hittar hos många andra popband. Välkommet då landets ledande poplyriker varit verksamma så länge att man kan anta att de har sina mest betydande alster bakom sig.

Förutom den för genren närmast obligatoriska hjärta och smärta-tematiken pendlar texterna – för att parafrasera Håkan Hellström – ’mellan tro och tvivel’.

Vissa rader är genuint rannsakande som på ”Vi var barn” när Hoel sjunger: ”Jag försöker minnas vem jag var / iallafall inte nån bra / synd att förlåtelsen behöver komma snart”.

Andra gånger handlar det om identitet, om modet och den omutliga viljan att gå sin egen väg. På albumets verkliga banger ”Himlen i handen” medverkar Thomas Stenström. Det är en låt som snabbt sätter sig, i synnerhet rader som dessa etsar sig fast: ”När man bugar sig och ler / tar man udden av den man e’”.

Men Division 7 lyckas också med konststycket att blåsa liv i irriterande enkla rader. Som när Hoel sjunger: ”Du är min min / för alltid är du min min / och jag är din din / har alltid varit din din / och jag vill tro att det ska räcka till” i den lätt The Verve-doftande ”En ny bomb”, utan att det blir banalt.

För bara några år sedan hade ett liknande indierockband fått höra att deras musik för all del var bra och värd sin fanskara men att ett större genombrott var dömt att utebli.

Indierocken blomstrar åter

Med ”Långbro Feelin’” spår jag dock ett genombrott. Det landar vältajmat nog i en tid när indierocken åter blomstrar. I decennier har den elektroniska musiken dominerat. Först nu utmanas den.

Det går att skönja en våg med band som Terra, Svart Ridå och Nektar som spelar för en stadigt växande publik. ”Långbro feelin’” släpptes symboliskt nog samma dag som Robyns nya album ”Sexistential”. Den elektroniska musiken har fortfarande hög status men för första gången på länge verkar den utmanas.

Med tanke på alla lyssningar bandets senaste singlar fått är det uppenbart att något håller på att hända. Det är på ingalunda vis konstigt att det nu, i en värld som på kort tid blivit alltmer artificiell, uppstår ett sug efter det råa och äkta. Det ska höras att musiken är skapad av människor och inte med AI-promptar. Plötsligt är det viktigare än på länge att artisterna verkligen kan spela instrument.

Förutom singlarna utgör ”Blåskärm” en favorit som tillåts bre ut sig i lyssningslängd. En lika delar ångestladdad som poppunkig atmosfär alstras. Tankarna förs till Imperiet.

Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig. Låtar att spegla sig i och återvända till för att bearbeta livskriser och brustna relationer; pärlor som skänker tröst och hopp. Trender kommer och går. Division 7, däremot, tycks ha kommit för att stanna.

The post Division 7 övertygar med rak och rockig indiepop first appeared on Opulens.

JAZZ. ”På ’Ember’ bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar,” skriver Bo Bjelvehammar.

Ember med Ellas Kapell
Prophone Records/Naxos

På detta fjärde album, ”Ember”, står Ellas Kapell själva för inspelningen och produktionen. Detta ger både en konstnärlig kontroll och en samstämd frihet.

Det är en samspelt kvartett – Lovisa Jennervall, sång, Manne Skafvenstedt, piano och synth, August Eriksson, kontrabas, elbas och fiol samt Edvin Glänte på trummor.

Till detta kommer tre gästmusiker – Johan Christofferson, Tobias Wiklund och Gustav Alte.

Allt detta bidrar till en bredare och mera generös klangvärld och ett musikaliskt landskap, som är både rikare och vidare.

På ”Ember” bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar. Det finns ingen ängslighet, ingen tvekan, snarare en bestämdhet i tilltalet, en självklarhet, som gifter sig med äkthet.

Lovisa Jennervalls sång bidrar starkt till detta, en röst med stark närvaro, en påtaglig variationsvidd och distinkta känsloskiften. Från stänk av vemod till flikar av hopp och gläntor av ljus. Så som livet är – dalar och stillsamma höjder.

Jag känner detta när jag står framför vattnet – det mjuka vattnet, jag känner de snabba växlingarna med vindarna. Och så det bländande ljuset.

Så till slut – det bästa med Ellas Kapell och det nya albumet är helheten, det följsamma samspelet och musikernas lyhördhet för varandra.

The post Ellas Kapell – Modiga tolkningar av jazzklassiker first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Lars Demians tionde album och uppskattar det unika soundet och den fräna satiren.

Vem e det som bestämmer med Lars Demian
Erototon

Vissångaren och textförfattaren Lars Demian släpper nu sitt tionde album, ”Vem e det som bestämmer”. Med honom finns eminenta musiker – David Tallroth och Love Meyerson. Medverkar gör även körsångarna Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis.

Text och musik rör sig fritt i skilda musikaliska landskap – om något nu ska genrebestämmas, då kan vi säga – visa, pop, rock med inslag av cabaret.

Det går även bra att kalla allt samhällsbilder, politiska kommentarer eller burlesk samhällssatir.

Texterna är centrala

Lars Demian står i huvudsak för all text och musik, men både medmusiker och kör skapar tillsammans en större och mera expressiv musikalisk, organisk enhet.

Texterna är centrala, karaktärsstarka, absurdistiska, dråpliga och allmänmänskliga.

Med Lars Demians tolkningar och säregna röst, bildar de en tonbild, som inte är lik någon annan i Sverige.

Texterna är inte vackra eller polerade, oftare oborstade och dräpande vassa, som rop utifrån från utmarkerna, nära träsken. De som styr, ställer och bestämmer avgör gränsdragningar. Dessutom bryr dessa sig bara om sig själva och inte andra.

För några går det att vara kvar och stanna utanför murarna, men för andra finns det inget val, de hamnar på kåken. Och där får de fundera på livets gåtor, som de stora likheterna mellan djur och människor. Också avgörande skillnader, djur skriver inte sonetter, det kan människor göra.

Demian är en frän satiriker

Lars Demian är sällsynt frän i sin samhällskritik, som när han talar om nazisterna i småstaden.

Du behöver inte dela Lars Demians samhällsvärderingar, men man måste visa respekt för hans åsikter och beundra hans enkla och lättillgängliga tilltal. Och lägg därtill Lars Demians känsla för människor och miljöer.

The post Demian bjuder på frän satir och unikt sound first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger dyker ned i havet av nya skivsläpp, och fångar både litterärt lagd americana-soul och hård BDSM-pop.

Nytt album med Will Oldham

Bonnie “Prince” Billy – ”We Are Together Again” (No Quarter US/Domino UK, LP/CD/DL)

Han är uppe i över 30 album nu, Will Oldham. Det där ”Prince” i artistnamnet? Jo, artisten har tidigare varit aktiv under namn som Palace, Palace Brothers och Palace Songs. Singer-songwritern från USA kallar sig numera allt som oftast för Bonnie ”Prince” Billy, och visst var det hans ”I See A Darkness” som Johnny Cash tog sig an vid sin karriärsomdaning när seklet var ungt.

Gammal country och folkmusik ligger i grunden för Oldhams uttryck, och han excellerar i sitt intima, mer folk-inspirerade uttryck på nya skivan, som följer bara ett år efter den Nashville-inspelade och mer countrydoftande ”The Purple Bird” (Lila? Sa någon ”Prince”?). Den här gången återvänder Oldham till en studio i sina gamla hemtrakter i Louisville, Kentucky.

Förstasingeln (med tillhörande video) ”They Keep Trying To Find You” är dovt dyster och en av årets mest träffande låtar, medan stråkklätt vackra ”Hey Little” är en sötare duett med Catherine Irwin. Stråkarna på detta – och två ytterligare spår – är för övrigt arrangerade av Oldhams kusin Ryder McNair, som i vanliga fall arbetar med filmregissören Ridley Scott.

Det finns nu ingen anledning att vara ”Alien” inför Oldhams musik.

Willy Vlautin, en litterär låtskrivare

The Delines – The Set Up (Decor, LP/CD/DL)

Willy Vlautin har synts i SVT:s litteraturprogram Babel och räknas som en av de främsta skönlitterära författarna i USA. Vlautins romanförfattande går omlott med hans låtskrivande: två kreativa kanaler som i mycket överlappar, ända sedan hans tid som sångare i bandet Richmond Fontaine. Numera heter hans band The Delines, och då sjunger Amy Boone hans ekonomiskt exakta texter om vanligt liv, om utanförskap  – och lättare eller tyngre brottslighet. Människoöden fångade i koncisa låtar som berör, mitt emellan country, americana och rootsig Memphis-soul.

Det speciella med ”The Set Up” är att albumet innehåller fler talade partier, som om romanförfattaren lite tagit överhanden i låtskrivandet. Det är liksom mer atmosfäriskt än sångbart. Därmed är det kanske inte den bästa introduktionen till The Delines, men vi fans slukar det förstås med hull och hår. Om en skiva kunde ha hundöron skulle det vara just denna.

The Delines kommer till Sverige för spelningar i oktober, och jag kan varmt rekommendera dessa. Senaste rundan var smått magisk.

Det börjar lossna för Cobrah

Cobrah – Torn (Gagball/Atlantic, LP/CD/DL)

Bakom artistnamnet Cobrah döljer sig Clara Christensen från Göteborg. Nu börjar det lossna rejält för den multidisciplinarära konstnären med sina tydliga BDSM-blinkningar och sin gotiskt anfrätta, synthigt tunga pop. Musik som är mer gagball än gigbag, mer rapp än rap. Cobrah verkar i spåren efter såna som Madonna och Robyn.

Proffsig producenthjälp från Illangelo (the Weeknd) och Machinedrum (Dawn Richard) säkrar ett debutalbum med en redan imponerande musik och ett självsäkert uttryck som börjat sända svallvågor internationellt. ”Torn” valdes nyligen till ”Album of the week” på tunga brittiska musiksajten The Quietus.

Harry Styles fjärde soloalbum

Harry Styles – Kiss All the Time. Disco, Occasionally (Columbia, LP/CD/DL)

Det kan inte vara det lättaste att uppfinna sig själv på nytt som artist om man är en tidigare flickrums-pinup och One Direction-medlem. Harry Styles gör så gott han kan på sitt fjärde soloalbum, och hämtar inspiration i sina favoriter Radiohead och LCD Soundsystem (och hela den där scenen kring LCD-VD:n James Murphys etikett DFA Records, som var så het för två decennier sedan).

Soundet är mer elektroniskt än den tidigare mjukgörande poprocken. Inslag av danspop, funk och postpunk (nåja), och inte sällan med albumtitelns dansgolvsrus i sikte.

Gästartisterna inkluderar Wolf Alice-ylande Ellie Rowsell, Sons of Kemet/The Smile-jazzaren Tom Skinner och en stor gospelkör. Det hjälper dock inte hela vägen bort från One Direction.

Imponerande samling artister

Diverse artister – Help(2) (War Child, LP/CD/DL)

Välgörenhetsstiftelsen War Child har lyckats samla ihop en imponerande samling artister till uppföljaren till 1995 års Help-sändning. Inne på ikoniska inspelningsstudion Abbey Road har Arctic Monkeys fäst sitt första livstecken sedan 2022.

Det är bara ett exempel från en ovanligt helgjuten samling, med ny musik från Pulp, Wet Leg, Depeche Mode, Portishead-vokalisten Beth Gibbons, Olivia Rodrigo, Big Thief, Cameron Winter (från det snart Way Out West-aktuella bandet Geese), King Krule, The Last Dinner Party, Sampha, Bat for Lashes, Arlo Parks och Black Country, New Road. Därtill samarbeten mellan stora favoriten Arooj Aftab och Beck, mellan Blur/Gorillaz-mannen Damon Albarn och Fontaines D.C.:s även ”Peaky Blinders”-soundtrack-aktuella Grian Chatten, och brittiska jazzstjärnorna Ezra Collective (även de inbokade till Way Out West) och Greentea Peng.

Som en bonus bjuder Oasis på en bonuslåt inspelad live på Wembley Stadium i fjol.

Liveplatta med Bill Frisell

Bill Frisell – In My Dreams (Blue Note, LP/CD/DL)

Gitarristen Bill Frisell har hunnit med en räcka genrer och uttryck under sin karriär. Över 85 album som frontfigur eller med delad vårdnad har det blivit, samt hundratals inhopp hos prominenta och obskyra artister, från Jan Garbarek till Elvis Costello. Frisell har larmat death metal-inspirerat med New Yorks avantgarde-arbetsnarkoman John Zorn, men mest känt är väl hans lyriskt melodiska gitarrspel. Och det är det senare som dominerar ”In My Dreams”.

Frisell firar 75-årsdagen med en liveskiva, som fixats till en smula i studio efteråt. En lugnande tinktur på jazz, kammarmusik, filmstämningar, americana och country. Nya låtar möter omstrukturerat låtmaterial och tre covers.

Trogna trion Thomas Morgan, bas, och Rudy Royston, trummor, får sällskap av stråkvännerna Jenny Scheinman, violin, Eyvind Kang, viola, och Hank Roberts, cello. En skiva som passerar likt titelns dröm, och som lämpar sig utmärkt till läsning av en tjock roman.

Jesper Lindell med band övertygar

Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds – 3614 Jackson Highway (Yep Roc, LP/CD/DL)

Ludvikasonen Jesper Lindell och hans utmärkta band The Brunnsvik Sounds har övertygat i flera år nu med sin autentiska mix av rootsig nordamerikansk musikhistoria – från r&b och soul till country och americana. The Band är ingen dålig jämförelse. Ofta har The Brunnsvik Sounds kamperat ihop med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson, både live och på skiva.

2026 innebär hela två album med Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds. Gruppen har rest till den amerikanska södern för att förverkliga drömmen om att spela in i två av världens mest berömda inspelningsstudior: Muscle Shoals Sound Studio i Alabama och Royal Studios i Memphis, Tennessee. Lindell gör som Aretha Franklin, Etta James, Wilson Pickett, Percy Sledge, The Rolling Stones, Bob Dylan och andra dignitärer när de äntrar Muscle Shoals. Mirakulöst nog gör de full rättvisa åt klassiker som ”Respect Yourself”, ”Rainy Night In Georgia” och några snäppet mer obskyra val.

I juni följer ett andra album, ”Royal”, inspelat i Memphis.

The post Kangas klanger: Från pigg, smärt jazz till pisksnärtig BDSM-pop first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. Emma & Ellika är inte bara bevarare av ett stycke kulturarv, de är även förnyare. Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på ”Väder”.

Väder med Emma Reid & Ellika Frisell
Kakafon Records

På albumet ”Väder” med Emma Reid och Ellika finns det bearbetningar och tolkningar av äldre låtar, ofta från Orsa men även från Bingsjö och Boda i Dalarna. Men det bjuds även på egna kompositioner som Emma och Ellika föder och göder med fiol och altfiol.

Två spår dominerar – det är starka polskor, båda med en säregen rytmik – ”Till Per” och ”Vilse i Boda”.

Genom musikens språk går det att skapa en mångfald av uttryck. Det visar inte bara på en väg, utan på nytrampade stigar och nya rösade leder.

Musik är levande och föränderligt, något som återspeglas i albumets titel ”Väder”.

I folkmusiken är detta så påtagligt och märkbart. Emma & Ellika är inte bara bevarare av ett stycke kulturarv, de är även förnyare.

De kommer med överraskningar och variationer, som förstärker både form och innehåll. Syresätter och ger oss nya färger. Spännande och fritt! Dessutom – och det är albumets stora förtjänst – är begränsningarna få och den personliga friheten stor.

Så, avslutningsvis, två korta noteringar: Den grafiska formgivningen av Hans Fahlberg är både vacker och kongenial med innehållet. Det elfte spårets titel uppvisar ett otroligt vackert ord – ”Tålamodslängtan”! Skört och poetiskt!

The post Emma & Ellika bevarar och förnyar folkmusiken first appeared on Opulens.

FOLKVISPOP. ”Vera Vinter är onekligen en unik röst i svenskt musikliv. Tack vare sången och texterna, men minst lika mycket genom sitt trolska sound,” skriver Erik Bovin som lyssnat på hennes aktuella album.

Från mitt berg med Vera Vinter
Bjärka Records

Artisten Vera Vinters hemtrakt Stora Lappträsk, är trots namnet en liten by utanför Kalix med färre än 30 invånare. Hennes stämma klingar välbekant för desto fler tack vare samarbeten med stora artister som Petra Marklund, Rikard Wolff och Staffan Hellstrand.

Som soloartist är hon dock en smula underskattad. Frågar man mig förtjänar hon en större publik. Hon har helt resolut visat var skåpet ska stå som artist, album efter album, ända sedan debuten 2012 med ”Idyll”.

En höjdpunkt i diskografin är i mitt tycke ”Lios” (2022). Samarbetet med violinisten, låtskrivaren och producenten Hanna Ekström resulterade i ett atmosfäriskt och experimentellt album med texter skrivna på kalixmål.

Även på nya albumet ”Från mitt berg” har hon haft Ekström till sin hjälp som producent. En genomtänkt produktion där Vinters vackra röst står i fokus.

De två första spåren på ”Från mitt berg” ger dessvärre ett osäkert och pretentiöst intryck. Mina farhågor väcks. Det är inte utan att man undrar vart albumet ska ta vägen. Osäkerhet är annars inget man förknippar med denna artist, djupt rotad som hon är i den norrländska myllan, därtill känd för att leverera högkvalitativ norrländsk vis- och folkpop, eller norrbossa som hon själv kallar sin musik.

Det vänder, tack och lov. I ljuvliga “Allt vackert” sjunger hon om att försonas med sig själv och sitt liv så som det blev: ”sluter fred med mörkret / tackar för det som blev”.

Det händer att hon tar sig en tur längs minnenas boulevard, som på ”1992”. Oftare uppehåller sig låttexterna vid nuet, med en uppmuntran om att bejaka det fullt ut. Texterna är tillräckligt poetiska och välskrivna, för att hon ska kunna mäta sig med poplyriker som Lisa Ekdahl och Kjell Höglund.

Kanhända går det skönja andliga övertoner i budskapet om att se det stora i det lilla, liksom i Vinters sällsamt nära förhållande till naturen, som om musiken hörsammat den tyska poeten Hölderlins uppmaning: ”Kom ut i det öppna, min vän”.

Vera Vinter är onekligen en unik röst i svenskt musikliv. Tack vare sången och texterna, men minst lika mycket genom sitt trolska sound. På detta album är det akustiskt, avskalat och jordnära med underskönt vackra stråkar, som när så behövs, förhöjer musiken.

Albumets starkaste spår ”Lyssna” och ”Sjung din sång” handlar båda två om att följa sin inre kompass. Vera Vinter lever onekligen som hon lär; hennes musik är av det kompromisslösa slaget, även om hon just denna gång bjuder på ett rakare och, i ärlighetens namn, något svagare album (men som vittnar om en hög lägsta nivå). Eftersom större delen av Musiksverige består av trendkänsliga posörer är ny musik från en artist av denna kaliber extra välkommet.

The post Vera Vinter ‒ en unik röst i svenskt musikliv first appeared on Opulens.

 JAZZKVARTETT. ”Det är bara att gilla och följa med på de nya och spännande upptäcktsfärderna.” Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på Olle Lannér Risenfors debutalbum.

You never quite know what you will get
med Olle Lannér Risenfors
Varva Records

Kompositören och basisten Olle Lannér Risenfors debuterar nu med en egen kvartett – David Stener på piano, Marius Zeeberg på saxofon och Nils Agnas på trummor.

Debutskivan ”You never quite know what you will get” är inspelad live under en konsert på Rönnells Antikvariat i Stockholm.

Den uttalade viljan i kvartetten att skapa något tillsammans är uppenbar och endast låtordningen framstår som given.

Tillfället och de gemensamma ögonblicken i musiken låter en helhet formas och ett etablerat samspel bli till. Att växa fram – för detta krävs inte bara respekt, utan även tillit och förtroende.

En hög grad av improvisatorisk frihet, kräver även uthållig disciplin och den finns hos denna jazzkvartett. Men friheten och det tillåtande lever samtidigt i hela produktionen.

I musiken finns stark närvarokänsla och påtagliga skiftningar, från ett mörker med tystnad till ett fönster som ett ljusfång.

Sammanfattningsvis bevisar Olle Lannér Risenfors kvartett värdet i att omfamna och bejaka det spontana och följa med i rörelser och musikaliska mutationer. Det är bara att gilla och följa med på de nya och spännande upptäcktsfärderna.

The post En jazzkvartett som omfamnar det spontana first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger förvandlas som genom ett trollslag till Kangas bjällerklanger. Kurator Kangas öppnar idel hårda paket med mjukt innehåll. Ur spår!

Just det där med bjällerklang är en sanning med modifikation. För de av årets nya svenska julskivor som jag fastnat för rymmer förhållandevis lite av den varan. Julstämningen kommer i stället från andra håll.

Hög mysfaktor med Nils Landgren

Nils Landgren lämnar in en ny julstämningsansökan vartannat år. 2025 delger Mannen med den juligt röda trombonen oss den nionde delen i sin skivserie i och med ”Christmas With My Friends IX” (Act/Naxos, LP/CD/DL). Samma omslagsdesign som alla år, James, fast nu i en lila nyans. Vinylen är till och med i samma läckra färg.

Långkörarkollegan och gitarristen Johan Norberg har skrivit de flesta av skivans nya kompositioner, som utgör precis över hälften av dess lussebagardussinet låtar. Hög mysfaktor i soundet, med proper professionalism men aldrig med de där kväljande julöverdrifterna.

Ursnygga sånginsatser av Sharon Dyall, Isa Sand och operaprimadonnan Jeanette Köhn; samtliga veteraner från den allra första skivan i serien, som startade 2006. Souliga Kid Creole-kokosnöten Jessica Pilnäs tillkom 2008 och har hängt med på varje utgåva sedan dess. Basisten Clas Lassbo ersatte Eva Kruse på förra volymen och återkommer här, medan Radiosymfonikernas trombonsektion spelar exakt så mjukt att barren förblir kvar på granens grenar. Alla dessa förmågor bidrar till att göra detta ett av årets mest lyckade julalbum.

Dock – och stäm mig gärna för att jag uttrycker min åsikt – tycker jag att det är en liten miss att Landgren undgått att göra en version av Marvins Gayes julklassiker ”Purple Snowflakes” trots projektets genomgående lila design.

Julklassiker i livetappning

På den där allra första ”Christmas With My Friends” från 2006 hette pianisten Bugge Wesseltoft. Norrmannen hade redan 1997 skapat en säsongsklassiker med sitt lågmälda julalbum ”It’s Still Snowing On My Piano” på samma tyska skivetikett, Act. Just den pianopudrade utgåvan lär vara en av de bäst säljande skivorna någonsin på den tyske musikbranschlegendaren Siegfried E. Lochs jazzcentrerade bolag.

Nu kommer en skiva med livetagningar av den norske pianistens meditativa musik, fångad livs levande på fem skilda lokationer i hemlandet. ”It’s Still Snowing On My Piano – Live” (Act/Naxos,LP/CD/DL). Just ordet ”still” är avgörande i sammanhanget. Bugge Wesseltofts stillsamma stil är motsatsen till de braskande ljudkulisserna i varuhus och reklamradiokanaler just nu.

Jul med The Second Hand Orchestra

Lågmäld på ett helt annat vis är The Second Hand Orchestra på albumet ”Snow, This Is Christmas” (Sing a song fighter, LP/DL). Andrahandsorkestern är Karl Jonas Winqvists skötebarn, och han driver också den spännande lilla skivetiketten Sing a song fighter, som huserar artister som Iiris Viljanen, Langendorf United, Dina Ögon-medlemmen Daniel Ögren och diverse afrikansk musik.

The Second Hand Orchestra har vi de senaste åren kunnat höra i hyllade samarbeten med skotske indiefolkartisten James Yorkston och Cardigans-sångerskan Nina Persson. Så nyligen som i oktober kom orkesterns senaste egna skiva ”Puzzle”. Hack i helg följer nu ”Snow, This Is Christmas”, som avslutar en jultrilogi där tidiga skivtitlar heter ungefär samma sak, med skillnaden att de föregående volymerna inleds med orden Slow och So.

Kontrasten är stor till Tomtenisse Landgrens lyxiga slädfärder i Artlantisstudion. Här låter det mer som avigt bleckblås på Kapsylens bakgård. Emma Nordenstam, Viktor Brobacke, Henry Moore Selder och de tio andra musikerna förmedlar lite mer av en gör det själv-känsla, där det dyker upp svirrande vintage-synthljud, löskokt lap steel guitar och förströdda pianotoner i fiffigt recyclade julklassiker.

Urvalet sträcker sig från en trollskogstolkning av ”Staffan var en stalledräng” till en loppis-lekfull version av en Snobbenlåt. Adolphson & Falks ”Mer jul” förvandlas till ett salsa-Eldorado, medan Elvis evigt gröna ”Blue Christmas” får både Frisell-jazz, tomte-twang och steel-poäng.

Med kontrabasen i centrum

Mer ”normal” jazzjul väntar på ”Scandinavian Christmas Bass” (Prophone/Naxos, CD/DL) från kontrabasveteranen Hans Backenroth. Även om det kanske inte tillhör vanligheterna med just kontrabasen i centrum på en julskiva, så är det just detta som skänker skivan en extra dimension och variation mitt i utbudet av tinnitustangerande tingel-tangel.

Hans Backenroth har under sin långa bana hunnit med att vara en stöttepelare i Arne Domnérus och Monica Zetterlunds band. Andra konstellationer har varit ihop med Bernt Rosengren, Kjell Öhman, Ulf Wakenius och Claes Janson, för att bara plocka några ur säcken.

I tandem med danske pianisten Ole Kock Hansen (som lirat med alla från Miles till Dexter men hemmavid är mest känd för sitt långvariga samarbete med danske jazzbasisten Niels-Henning Örsted Pedersen) tolkar Backenroth nu idel julstandards från våra skandinaviska breddgrader. Alltsomoftast doppar Kristian Leth slevarna i virvelkaggen och bildar en trio med kontrabasen och flygeln.

Det vilar inget svårtillgängligt eller akademiskt över framförandet, blott genomtrevliga julstämningar utan ovidkommande schmaltz. Samtidigt är samspelet djupt imponerande. Trevligt också att bekanta sig med nummer som ”Det kimer nu til julefest” och ”Julen har bragt velsignet bud”, vilka skänker ny(gamla) nyanser till julmusikutbudet.

På avslutande ”Karl-Bertil Jonssons julafton” (en hyllning till Backenroths kompanjon Arne Domnérus) gästar saxofonisten Klas Lindquist och sätter punkt för en av årets mest värmande julskivor. Om Tage Danielssons julsaga visas varje år i tv lär den här skivan bli lika återkommande chez Kangas.

Showbiz och jazz med Stockholm Voices

Desto mer showbiz och jazz hands ljuder det om ”Christmas Time Is Here” (Prophone/Naxos, CD/DL) från vokaljazzkvartetten Stockholm Voices. Rösterna från östkusten slår sig här samman med Bohuslän Big Band. De senares ”Shades of Gil Evans” fick nyligen Kangs klanger att utbrista i ”En väldigt välkommen musikupplevelse utöver det vanliga”.

Tillsammans bjuder de på lyxigt ljudande juleljud i jazzskrud. Vi omsluts av Louis Armstrongs julspelliste-ikoniska ”Cool Yule” och två Stevie Wonder-tolkningar, men även sånt som ”O Holy Night”, ”Santa Claus Is Comin’ to Town” och Bing Crosbys kioskvältare ”I’ll Be Home for Christmas”. Julglädje på rätt sida det smöriga.

Sällskapsspelande juljazz

Coco Chatru är något annat. En Stockholmsgrupp som bygger sin identitet kring en mystisk, påhittad figur med samma namn. Tidigare i år släppte Coco Chatru LP:n ”Limbokolia” (Trygger Music, LP/DL) med en lekfull, svårtetiketterad jazz och ett tillhörande brädspel (!). Nu kommer ytterligare en dos sällskapsspelande jazz i form av ”Lost Christmas” (Trygger Music, LP/DL).

Summa 13 nyskrivna jazzlåtar med titlar som ”Tomtarnas midnatt”, ”Pulka” och den inledande programförklaringen ”Mys vid brasan”. Coco Chatrus fantasifulla mytologiserande fortsätter genom att förklara att skivan är soundtracket till den spårlöst försvunna julfilmen ”Lost Christmas”, och att döpa ett av spåren till ”Coco raskar över isen”.

En alldeles förtjusande liten skiva från kontrabasisten Håkan Trygger, altsaxofonisten Linus Kåse, barytonsaxofonisten Charlie Malmberg och batteristen Daniel Kåse.

Lågmäld briljans

Om vi tar på oss snöskorna och ger oss ut i folkmusikmarkerna möts vi snart av Sigrid Moldestad & Hazelius Hedin som lågmält briljerar på ”Vinternatt” (Ta:lik, CD/DL). Skivan baseras på låtmaterialet från den förhållandevis färska triokonstellationens populära julkonserter.

Folkkära och rosade norska folkmusikern och sångerskan Sigrid Moldestad ihop med de svenska folkmusikerna Esbjörn Hazelius och Johan Hedin är en trekant som aldrig blir fyrkantig.

Deras ”Vinternatt” lyses upp av traditionella julvisor från Norge och Sverige, som varvas med nykomponerade bitar i samma anda. Nyckelharpa och hardingfela tar plats under granen och musiken tindrar precis så vackert och vilsamt som vi kunde önska.

Sofia Talviks kristallklara julsånger

Sångerskan och gitarristen Sofia Talvik ingår i den svensktyska duon Hansan men är även artist på egen hand med en över 20-årig solokarriär. Hon har som tradition att släppa en egenkomponerad jullåt varje år. 2017 samlade hon dessa i paketet “When Winter Comes: A Christmas Album”.

2025 är det dags för ett nytt uppsamlingsheat. “Wrapped in paper” (Makaki Music, LP/CD/DL) rymmer ett knippe julsånger i kristallklart singer-songwriter-stuk med dova skuggor, där folk och country bor granne med två insmugna tolkningar av julklassiker. Ett alternativ för den som tröttnat på julmusikens ekorrhjul och gillar sånt som First Aid Kit, Joni Mitchell, Emmylou Harris och Judy Collins. Och beställer du CD:n via Bandcamp går det att få den signerad, med vaxsigill, texthäfte och presentpåse! En kreativ klappidé.

Den som vill ha mer Sofia Talvik kan spana in det lika nya albumet från duon Hansan. “Vargar” (Makaki Music, DL) mixar folkmusik med visa, och i titelspåret medverkar en morrande murrig Stefan Sundström.

Ett alternativt julalbum

Stockholmsbaserade skivbolaget Ella Ruth Institutet har en rad starka roots-klingande namn i sitt stall, från H. Self till Toni Holgersson. Traditionsenligt släpper etiketten fullmatade julalbum varje år.

”This is all the snow you get vol 4” (Ella Ruth Institutet, DL) följer traditionen med låtar som osar av sot i själen och kask i slasket. Inställningen anas genast i inledande ”Köpmännens julfest” av bandet Det blev handgemäng. Bjällerklangen har tystnat för länge sedan och ersätts av en isande snödriva rätt i pallet.

Local Terrain ger en Ron Sexsmith-julig försmak på hur deras debutalbum kanske kan te sig när det landar under våren. Björn Gidlund, Mads Husvik och Introspektivet är andra medverkande som kommer med ny musik 2026, allt genom Ella Ruth Institutets försorg. Men först hör vi dem på den här genomgångens kanske mest alternativa julalbum.

14 låtar och artister som spänner från opluggad hästjazz till midvinter-mörkerrock, och med Toni Holgerssons ”Annas november” som utropstecken. Icke att förglömma: Yngve Stoor som julkavalkadens allra sista artist och låt!

Hyperambitiöst julprojekt

Som avslutning tar vi ett djupt andetag och ger oss i kast med folkmusikern Hampus Grönbergs hyperambitiösa projekt. Grönberg är född i Falun men numera bosatt i Göteborg där han är involverad i den irländska traditionella musikscenen. Han spelar i konstellationer som Bäckafall, Furuhill och Just As Blue, i genrer från svensk folkmusik till bluegrass.

På ”The Hampus Grönberg Christmas Experience” (Egen utgivning, DL) pulsar han sig igenom hela 91 julmelodier på strax under timmen.

Av de elva spåren på albumet är fyra medleys. Grönberg trakterar gitarr, banjo, mandolin, bouzouki och slagverk, och om detta låter som ett galet projekt så kan Kangas bjällerklanger meddela att det här är allt än Eugene Chadbourne-nipprigt. Det är faktiskt bara fullkomlig ”normal” musik. Skickligt framförd och med ett smittande gott humör.

Se där, klapptips från Kangas klanger. Ha en skön jul nu, alla läsare!

The post Kangas bjällerklanger ‒ hårda paket med mjukt innehåll first appeared on Opulens.