SKIVNYTT. Kangas klanger kopplar in sig på Radiohead-mannen Ed O’Briens meditativa frekvens och tar trapporna ner till Lowertowns källarinspelade avigpop.

Meditativt med Ed O’Brien

Ed O’Brien: ”Blue Morpho” (Transgressive, LP/CD/CASS/DL)

I slutet av förra året gjorde Radiohead en bejublad comebackturné. På skiva får vi emellertid hålla till godo med medlemmarnas andra projekt. Thom Yorke och Jonny Greenwood är upptagna med trion The Smile samt Greenwoods världsmusikaliska äventyr, medan storebror Colin Greenwood har vikarierat som basist i Nick Cave and the Bad Seeds. För att inte tala som alla soundtracks signerade Radiohead-medlemmar…

Då passar Radioheadgitarristen Ed O’Brien på att släppa sitt andra soloalbum. Sex år efter den Brasilien-inspirerade ”Earth”, som kom när covid var ett nytt ord på allas läppar, återvänder Radioheadmannen Ed O’Brien – och han gör det med besked, om än en aning beskedligt.

Låtarna har kommit till efter en depression då tidigare trauman pockade på uppmärksamhet och det låter lätt psykedeliskt, filmiskt och ambient-anstruket. För det här är ingen primalterapi. Ed O’Brien må ha brottas med sina demoner, men musiken svävar omkring och smyger sig på i tysthet och i låga tempon. Med det sagt finns här något lättare elgitarrutbrott, och inslag av pulserande kraut, postrock och triphop.

Allra mest känns ”Blue Morpho” präglad av Londonbaserade O’Briens andra hem på den natursköna och skogiga landsbygden i Wales. Stället ligger inte många hobbithopp från Bron-Yr-Aur, där herrar Page och Plant en gång i tiden lekte fram Led Zeppelins allra mest Tolkien-trolska trudelutter.

Titelspåret förses med höstvinande stråkar värdiga en Nick Drake och skulle med lätthet platsa på en Radioheadskiva. Ljuva ”Sweet Spot” låter nästan som när Ebbot tar ned tempot med The Soundtrack Of Our Lives. I ”Obrigado” tillåts det där brasilianska ta plats igen, innan låten obemärkt glider över i pseudo-Pink Floyd-stämningar.

Albumet är producerat i samarbete med Paul Epworth, mer känd för hits med såna som Adele och Rihanna, men också farsa på samma skola där O’Briens barn gått. Det familjära finns i Radioheadtrummisen Philip Selway, som även han hjälper till. Omtalade jazzpersonligheten Shabaka Hutchings — tidigare i Sons of Kemet ihop med The Smiles trummis Tom Skinner — bidrar med flöjter i 432 Hz. Det sägs vara en stämningsfrekvens som ligger närmare naturens gyllene snitt och som därtill lär sänka hjärtfrekvensen och minska stress. Just denna frekvens används ofta inom meditationsmusik. (Den internationella standarden ligger annars på 440 Hz.)

Och meditativ, det är ”Blue Morpho”. Blå känslor och naturgröna stämningar i vacker musik som tillåts sträcka ut sig. Ett slags musikalisk metamorfos för Ed O’Brien.

Kangas blir glatt överraskad av Lowertown

Lowertown: ”Ugly Duckling Union” (Summer Shade, LP/CD/CASS/DL)

Alla som saknar independentrocken så som den lät i USA under 1990-talets inledande år kan göra betydligt sämre val än att lyssna på Lowertowns nya album. Ett återhörande av det skeva men melodiska hos Pavement, Juliana Hatfield, Liz Phair och deras gelikar. Duon härstammar från samma bördiga indiemylla i Atlanta, Georgia som tidigare givit oss R.E.M., The B-52s och Neutral Milk Hotel. I dag är Lowertown dock baserade i New York.

Bakom gruppnamnet står Olivia O. (Olivia Osby) och Avsha the Awesome (Avshalom Weinberg). Skivan är inspelad i den senares källarvåning. Där har duon skapat ett slags konceptalbum om ankungen Dale och hans kompisar som bildar ett band som ett verktyg i kampen mot det gigantiska och tyranniskt omnipotenta mediakonglomeratet LBH. Detta bolagsmonster försöker tygla medborgarna och isolera dem så mycket dess makttentakler bara förmår.

Tendenser som Lowertown eftersträvar att motverka även i verkliga livet, där deras omsorgsfullt utmejslade webbnärvaro syftar till att skapa samhörighet mellan bandets fans. ”I found a friend…”, som Olivia O. sjunger i ”Found A”, en av skivans finaste stunder med akustisk självplocksgitarr och allt. Lowertown har också skapat en Minecraft-miljö, gosedjur, en handbok och tecknade serier av Doctor Nowhere (verkligt namn: Silas Orion). Om serierna matchar det stiliga skivomslaget vill jag gärna läsa.

En viss melankoli genomsyrar musiken och texterna. En låt som ”Cover You” klingar pastoralt med flöjter som minner om svenska Second Hand Orchestra, innan duon sjunger i dubblerade harmonier för att sedan flytta ut i den där gläntan igen. När vi kommer en bra bit in i skivan blir det DIY-skramligt av gammal Rough Trade-sort i närmast amatörmässigt ljudande antilåten ”DIPSH*T”. Det finns också vissa elektroniska inslag i musiken, men de tar aldrig överhand över de där klart klingande elgitarrerna eller Olivia O:s slackersläpande sångstil.

”Ugly Duckling Union” är en oväntat glad överraskning!

The post Kangas klanger: Meditativ frekvens och avigpop first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Plötsligt händer det. Engelska The Corals överraskningsskiva är varmt analog och solvänlig nog att räcka hela sommaren. Polarprisade Angélique Kidjos nya blir dock alltför spretig att vinna Kangas gunst.

Analogt, soligt och härligt lojt

The Coral: ”388” (Run On/Modern Sky, LP/CD/CASS/DL)

Veckans överraskningsskiva är det trettonde studioalbumet från Merseyside-mästarna The Coral. Till att börja med fanns skivan endast i några få exemplar i utvalda brittiska skivbutiker av independentkaraktär. En kort stund, sedan var de puts väck.

Somliga av dessa blev högeligen överraskade, liksom deras kunder. Endast fysiska besök i de olika butikerna gav resultat, för vissa av dessa var så små att de inte är vana vid telefonsamtal och mejl om att posta paket till andra orter, ja kanske till och med utomlands. The Coral har idoga fans.

Soundet på ”388” är varmt analogt, soligt och härligt lojt (anspelar titeln på att den är inspelad på en Tascam 388 tro?), med tydliga blinkningar till gammal soul och Jamaicas rocksteady, reggae och dub. Från soulsidan ligger sånt som Baby Huey eller nutidens Durand Jones & The Indications nära till hands. Men The Coral lägger sig inte till med någon låtsas-patois eller andra attribut som stjälper ekan. Det låter fortfarande ändå lika engelskt. Melodikänskan och harmonierna finns kvar, och såklart dragen av psykedelisk pop.

Albumet påminner faktiskt mer om skådisen Martin Freemans favoriter, landsmännen The Bees, än om en gängse The Coral-skiva. Ett soldåsigt soundtrack till den stundande sommaren.

Ni är förvarnade: 388 är bestens nummer.

Vackert och fint, men spretigt

Angélique Kidjo: ”HOPE!!” (Parlophone/Warner Music, LP/CD/DL)

Polarprisvinnaren tillika Benins stora musikaliska stjärna återvänder med sitt första soloalbum sedan ”Mother Nature” för fem år sedan. Tyvärr är ”HOPE!!” ingen höjdare i min bok. Det är spretigt och ibland väl utslätat. En del spår förefaller flirta allt för mycket med hitlistorna. Annat är mer rotat i Västafrika och funkar bättre.

En lång radda gästartister från disparata musikstilar och av olika åldrar medverkar, och det låter ju inkluderande och fint. Men det blir också ofokuserat till slut när det västafrikanska varvas med inslag av gospel, R&B, soul, funk, jazz, latin, highlife, afrobeat och afropop.

Med det sagt är det fint att höra Chics gitarrist Nile Rodgers och brasilianska stjärnan IZA i den oemotståndligt fartiga låten ”Oraya”. Varför någon bjuder in PJ Morton från Maroon 5 förstår jag dock inte.

Skivan rymmer vidare tre samarbeten med hitproducenten, låtskrivaren och artisten Pharrell Williams. Andra gäster är Quavo (från nedlagda hip-hop-gruppen Migos), Ayra Starr, Davido, Florent Pagny, Diamond Platnumz, The Cavemen, Charlie Wilson, Dadju, Sheila Maurice-Grey och Soweto Gospel Choir.

Angélique Kidjo rundar av hela ”HOPE!!” med en filharmoniskt finklädd version av sitt paradnummer ”Malaïka” från 1990-talet, den här gången tillägnad hennes mor. Hela skivan är präglad av förlusten av henne, och ett sorgearbete som slutligen utmynnar i förtröstan om nytt hopp.

Vackert och fint är det, men vi får hoppas att Angélique Kidjo återfinner sitt musikaliska fokus till nästa album. I augusti fyller hon 65 år, och förhoppningsvis lurar inte pensioneringen runt hörnet. För inte nöjer Kidjo sig väl med att hemmet är prytt med fem Grammystatyetter och ett Polarpris?

The post Kangas klanger: Soldåsigt soundtrack till sommaren first appeared on Opulens.

POP. Kangas klanger lyssnar på gitarrpop. I ena ringhörnan två underbarn som tar sin harmonisjungande pop till nya höjder. I den andra ett 50-årsfirande band som vaskar fram sina tonårsalster

Två underbarn till bröder — The Lemon Twigs

The Lemon Twigs: ”Look For Your Mind!” (Captured Tracks, LP/CD/DL)

2026 måste vi väl ändå säga att de här två underbarnen till bröder har vuxit till sig nog för att bara få vara popbandet The Lemon Twigs? Michael D’Addario (gitarristen som fyllde 26 år i mars) och Brian D’Addario (trummor, bas, fuzzgitarr och hela 28 år vid det här laget) har med rätta hyllats till vänster och höger i många år nu. De kombinerar som få andra power pop, folkrock, Beatles-raveups, kammarpop, lätt-psyk, Beach Boys-driv, jangle-gitarrer, garagepop och såna där snygga sångharmonier som endast syskon och släktingar tycks få till.

Kan hända att detta doftar lite väl mycket retro för somliga smaklökar, men vad är egentligen nytt? Faktum är att The Lemon Twigs kör sitt stuk med ett sjusärdeles driv och energi. De tar sin harmonisjungande pop till nya höjder här.

Hälften av låtarna — sju av fjorton — gör de multibegåvade bröderna helt på egen hand. Eva Chambers från Tchotchke (och även trion bakom Michaels solokarriär) hjälper till med bas och sång på två spår. Från Lemon Twigs liveuppsättning dyker Reza Matin (trummor) and Danny Ayala (bas) upp på övriga nummer. Ett gott grepp, då liveenergin de överför här bidrar till att variera albumets uttryck.

Under de knockande snygga poplåtarna lurar ett ackumulerat djup, en samtids-paranoia som kryper sig på i vissa av texterna. Albumtiteln ”Look For Your Mind!” är ej blott en ”gullig” psykedelisk lek.

Vi får hålla tummarna för att bröderna från Hicksville, Long Island, New York inte hamnar i någon brödra-osämja liknande den i The Kinks eller Oasis. Ljudet av The Lemon Twigs behövs mer än någonsin i dessa tider, bröder och systrar!

Första albumet med Squeeze på åtta år

Squeeze: ”Trixies” (Love/BMG, LP/CD/2CD + Blu-ray/DL)

Apropå bandmedlemmar som inte alltid drar jämnt… I mars gästade ärkeengelska popsmederna Squeeze Sverige för första gången sedan 1980-talet. Ett kärt återseende på ett utsålt Debaser Strand, och när det 50-årsfirande bandet körde idel gamla örhängen av hög karat visste publikjublet inga gränser. Bredvid mig stod ett sällskap fans som inte ens var födda när ”Cool For Cats”, diskbänksrealistiska pärlan ”Up The Junction” och ”Tempted” ljöd ut i lokalerna. (Sistnämnda sjöngs för övrigt ursprungligen av den kortvarige keyboardspelande medlemmen Paul Carrack på skivan från 1981, och har textmässigt släktskap med ”How Long”, Carracks 1975-hit med gruppen Ace.)

Lite svagare bifall fick Squeeze när de spelade sig igenom nya albumet, deras första på åtta år. ”Trixies” är ett sammanhängande verk om olika karaktärer och händelser på en fiktiv nattklubb med samma namn som skivan. Allt är baserat på de allra tidigaste låtarna som Chris Difford och Glenn Tilbrook skrev redan som tonåringar, 19 respektive 16 år gamla. Flera år före skivvdebuten.

Tydligt är att de var löjligt begåvade redan då. Påverkan av den tidens musik märks tydligt — det är ju i princip ett konceptalbum — även om Squeeze och producenten tillika bandets basist Owen Biddle fått till ett mer tidlöst sound på albumet.

”The Place We Call Mars” låter väldigt mycket Bowie (vad annat att vänta med en sådan titel?). ”Hell on Earth” bär på ekon av Sparks, och följaktligen även en smula Queen. Något för fans av svenska The Ark? ”Don’t Go Out in the Dark” är en släpig sak med Lennon-bitsk gitarr och piffiga elorgelljud. Överlag är detta en platta att lyssna på många gånger innan låtarna slutligen mejlsas fram i sinnet. Få låtar är lika raka som de mer kända Squeeze-dängorna, men upprepade lyssningar berikar på liknande vis som säg en XTC-skiva, eller ska vi ta och nämna 10cc här?

För den som vill få ut mer av sitt eventuella skivinköp kan vi berätta att ”Trixies” förutom LP och CD även släpps som 2CD + Blu-ray. Då ingår en andra CD med låtarnas originaldemos och två livespår från 2024, samt en Blu-ray med godis för ljudkonnässörer i form av ”Trixies” i 24-bit HD audiomasters, och dessutom en mix av Bob Clearmountain i Dolby Atmos. En nog så mäktig 50-årstårta.

The post Kangas klanger: Gitarrpop-underbarn av i dag och i går first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar lyssnar på jazzgitarristen Victor Rydströms nya album och gillar det han får höra.

Tack för maten med Victor Rydström
Varva Records & Music

Victor Rydström är en synnerligen skicklig jazzgitarrist, med sin bas i Göteborg. ”Tack för maten” är hans fjärde album.

Inte sällan förhåller han sig till personer och situationer i sin musik – all musik är skriven av Victor Rydström och musiken är arrangerad av bandet. Bredvid Victor Rydström på gitarr, finns Robert Nordmark på tenorsaxofon, Axel Liliedahl på piano, Adam Lindblom på kontrabas och Ossian Ward på trummor.

Albumets titelspår ”Tack för maten” är en dedikation till en nära familjemedlem, som gick bort för en tid sedan.

Låten ”Ella”, en av de starkaste på albumet, är tillägnad Victor Rydströms flickvän.

Möten med människor, som lämnat avtryck skapar musikaliska uttryck och låter ensemblen verka kraftfullt i ett djupt och intensivt melodiskt samarbete. I detta ligger en del av bandets styrka och storhet. Samhörigheten och det nära samspelet. Och detta har med säkerhet bidragit till de mycket goda recensionerna, som bandet fått för sina tidigare tre album. Detta är ännu en framgång och ett steg, som gör att bandets stjärna lyser ännu starkare på musikens himmel.

Den musikaliska bilden är följsam och nära jazzens inneboende energier. Allt andas fräschör och modernitet!

The post Fräscht album med jazzgitarristen Victor Rydström first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. Bo Bjelvehammar lyssnar på ”Vidd” med duon Goodacre/Andersson och njuter av dynamiken och variationsrikedomen.

Vidd med Goodacre/Andersson
Gammalthea

Anna-Karin Andersson är riksspelman, kompositör och fiolpedagog, med sina rötter i Småland.

John-Francis Goodacre är folkmusiker och arkivarie och kommer ursprungligen från England, numera bosatt i Leksand i Dalarna.

Nu förenas de båda i ett möte med stor bredd i skilda musiktraditioner. Duons album ”Vidd” bjuder på ett möte mellan viola d’amore och hardangerfela.

Det finns en dynamik och en expressiv variation i musiken i ett elegant duospel, med både teknisk briljans och en vilsam rytmik.

Det finns meditativa vilsamma låtar, bredvid en medryckande svängighet.

Pilfinken ges en egen komposition, av Anna-Karin Andersson, jag fastnar även för spåren, med en polska efter Per Löf i Ekshärad i Värmland och två låtar från spelmannen Olmorts Olof Svensson från Särna.

Albumets titel ”Vidd” talar om både vidsträckthet, storhet och ett betydande mått av frihet. Ett väderbitet ord – jag tänker plötsligt på den svenska sånggruppen från 70-talet Family Four. De sjöng om vita vidder, gnistrande skare och fjäll med snö.

Kort sagt, att lyssna på ”Vidd” med John-Francis Goodacre och Anna-Karin Andersson är både vilsamt och idérikt.

The post Goodacre/Andersson – en dynamisk folkmusikduo first appeared on Opulens.

JAZZ. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Sara Aldéns nya album och uppskattar djupet och lekfullheten.

Sara Aldén är en av våra främsta jazzartister

Force of Nature med Sara Aldén
Naxos/Prophone Records

Sara Aldén är bland våra främsta artister när det gäller komposition och jazzsång. Både detta nya album, ”Force of Nature”, och hennes tidigare visar på ett sällsamt djup och en känsla för musikalisk dramaturgi.

Över alla arrangemang vilar en tidlöshet och en ambition att över tiden tänja på gränser och skapa nya tonvärldar. Med både variation och skiftande harmonier. Det föregående albumet ”There Is No Future” bjöd på stämningar av både ödesmättnad och dystopi.

Nu skapas utrymme för hopp, lust och tilltro. Det finns hinder och motstånd på vägen. Men genom ett ständigt och ivrigt arbete skapas nya möjligheter.

Det byggs upp förnyade förråd av kraft och energi.

Sara Aldén har en fängslande röst. Med övertygande eld och passion skapar hon stämningar av intensitet och stark närvaro. Sara Aldén kan även med små förskjutningar och förvandlingar växla in på spår av närhet och intimitet.

Hon har kraftfullt stöd i sin trio med August Björn och Daniel Andersson Runevad. Till detta kommer gäster som blixtrande inslag – Hannes Bennich, Nils Landgren och Michelle Willis.

Vi blir med varsamhet, lätthet och lekfullhet införda i en ny värld.

The post Sara Aldén fängslar med djup och lustfylld jazz first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger konstaterar att Lars Demian gäckar samtiden efter 14 års tystnad, 86-åringen Mavis Staples är lika vital som någonsin och att Malmöbandet Faela bara blir bättre och bättre.

Satirdrypande sånger med Demian

Du hinner bli tonåring mellan Lars Demians albumsläpp. Hela 14 år har förlupit sedan estradören presenterade skivan ”Svenne tills du dör”. Undertecknad upplevde honom live i fjol och det var en mycket trevlig tillställning som påminde mig om vilken publikdomptör han är.

I sällskap av säkra medresenärerna David Tallroth och Love Meyerson delger Demian oss nu “Vem e de som bestämmer” (Erototon, LP/CD/DL). (Recenserad här i Opulens av Bo Bjelvehammar 24/3)

Det rör sig om ett knippe satirdrypande sånger med kabarékvaliteter och slipade iakttagelser av vår samtid. Musikaliskt är det välbekant, med sin mix av Tom Waits, tango, Cornelis, folkrock och klezmer. Allt framfört med den gäckande gycklartouch vi förknippar med Lars Demian.

Körens Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis bidrar med extra stadga till låtarna, som i sig är en stark samling, med musik och texter som hunnit mogna till sig under den långa väntan.

Mavis Staples lika vital som någonsin

En annan veteran som kommit med nytt är Mavis Staples. Som av en händelse inleds ”Sad And Beautiful World” (Anti/Playground, LP/CD/DL) med en blues-smutsig ”Chicago” från just Tom Waits reportar.

86 år gammal är den legendariska soul- och gospelstjärnan lika vital som någonsin. Producenten Brad Cook (som tidigare jobbat med bland andra Bon Iver, Waxahatchee och Bruce Hornsby) styr skutan med säker hand och soundet är rootsigt och precis på pricken. Albumet innehåller fingertoppskänsligt utvalda låtar från skilda generationer, från Leonard Cohen och Curtis Mayfield till Sparklehorse och Gillian Welch vidare fram till Frank Ocean.

Mavis mogna stämma står hela tiden i centrum. Musiken blir aldrig överlastad, inte ens när det ruffas till det, som i tidigare nämnda ”Chicago”. På gästlistan bockar vi av såna som Bonnie Raitt, Wilco-mannen Jeff Tweedy, Derek Trucks, Justin ”Bon Iver” Vernon och MJ Lenderman (soloartisten som också är bekant från banden Wednesday och Snocaps). Men ingen av dessa försöker överglänsa huvudpersonen, som bevisar att även människor som kommit högt upp i pensionsåldern kan ha full rörlighet. ”Sad And Beautiful World” må vara släppt redan i november, men skivan bara växer – och lär aldrig kännas gammal.

Faela blir bara bättre och bättre

Malmöbandet Faela släpper ”Noites na Murdeira” (Perro Fiel, LP/DL), gruppens andra album på tio år. Detta efter Faelas fyra första album kom i tät följd innan ett uppehåll från 2016 fram till 2023 års ”Latin animal beats”.

Några åldernojor kan dock inte skönjas i den oemotståndligt smittande musiken. Latinsväng, cumbia, jazz, reggae och diverse världsmusikaliska gränsöverträdelser sätter fart på benen vare sig du är förberedd eller inte.

Den här gången har stor inspiration hämtats från Kap Verde. Bandledaren och grundaren Hugo Coronel har skrivit låtarna på ön Sal i just Kap Verde, för att sedan sammanstråla med Faela-kompisarna i en inspelningsstudio i Malmö. Förproduktion i Portugal, mastering i Madrid, medlemmar från Argentina, England, Chile och Spanien – ett sant internationellt svenskt band!

Hela 17 gästartister kläms också in på skivan, med på våra breddgrader tämligen okända namn som Don Colfit, Agathe Francopoulo, El Monney, Clovis och Alejandro Balbis.

Faela blir bara bättre och bättre.

The post Kangas klanger: Återkomster som övertygar first appeared on Opulens.

JAZZ/POESI. Den här veckan bjuder Littestraden på ett möte mellan jazz och poesi. Det rör sig om ”Som havet” med musik av Terese Lien Evenstad och text av Emma Axberg.

Terese Lien Evenstad är jazzviolinist, kompositör och bandledare, bosatt i Göteborg. Hennes kompositioner hämtar inspiration från filmmusik och folkmusik. Den 12 mars släppte hon singeln ”Som havet” tillsammans med poeten, scenkonstnären och skribenten Emma Axberg – ett konstnärligt möte mellan jazz och poesi. Axbergs texter uppstår ofta i gränslandet mellan poesi, performance och improvisation. Sedan 2024 är hon ordförande i föreningen Göteborgs Poetry Slam.

Så här beskriver Evenstad själv ”Som havet”: ”Den växte fram ur sorgen efter att jag förlorade min mamma i cancer 2023. I kompositionsprocessen återkom bilden av vågor som rullar in över stranden – tunga och långsamma, som andetag. Havet blev en metafor för livets rörelse: ibland storm, ibland stillhet. När jag delade berättelsen bakom musiken med Emma inspirerades hon till att skriva en dikt som nu vävts samman med kompositionen. Resultatet är ett lågmält men intensivt verk där ord och musik bär varandra.”

CAROLINA THELIN

Som havet

I varje början bor ett slut

Böljande genom blodet

Den andra halvan av ordet

Du aldrig sa innan det var

För sent, för tidigt

För när tiden tycks ur led

Och ord som hopp och fred

Förlorade i förtvivlans djup

När hjärtats sorg dränker alla ljud

Vet att varenda våg i varenda hav

I hela vår världs historia

Har fått ge efter för bränningens krav

Planat ut till memoria

Till blank yta för himlen att spegla sig i

När ovädret dragit förbi

För varenda storm

Får så småningom slut på regn

Och varenda dörr som öppnas

Kommer en dag lämnas stängd

För i varje början bor ett slut

Och varje slut ger plats för att börja

Glädjas, älska, sakna, sörja

Så ska vi i hela våra liv, liksom havet

Bölja, bölja, bölja

The post Littestraden: Jazz och poesi i förening first appeared on Opulens.

INDIEPOP. ”Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig.” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på det nya albumet med indiepopbandet Division 7.

Division 7 tillbaka med besked

Långbro feelin’ med Division 7
Skivbolag: Septembernatt

Division 7 är tillbaka med besked. ”Långbro feelin’” är titeln på deras tredje album och anspelar på bandets replokal som tidigare var en del av ett mentalsjukhus. Men inget totalt jävla mörker (blott grubblerier) eller ens kreativt kaos är att vänta. Öppningen sker, trots texten, med ett ljusare anslag. Om debuten ”Paradis Garage” (2023) bar på en charmig spretighet var uppföljaren ”Hundhuvudet” (2024) desto mer sammanhållen. I och med det renodlade bandet sitt sound och fick till en riktig fullträff.

En sådan kan egentligen bara följas upp på två sätt. Antingen genom att återvända till samma recept för att servera lyssnarna ens egen standardrätt, eller gå vidare. De har varit smarta nog att välja det senare. Kanske är detta det nya albumets verkliga andemening – att steget från replokal till studio var kortare denna gång.

Resultatet är i vilket fall rakare och rockigare än tidigare. Det senare är inte minst märkbart på spåret med titeln ”Poppel & ginkgo”.

Albumet genomsyras av ett sound som utmärks av bastanta trummor, distade gitarrer, 80-talssynth frontat av Dara Hoels stämma, som stundvis leder tankarna till en ung Thåström.

Hög ambitionsnivå

Men även om albumet är rakare än tidigare alster är bandet fortfarande för unga och hungriga för att bli riktigt lediga i sitt uttryck. Ambitionsnivån är fortfarande högt ställd. Tempot och energin går på högvarv, andrum saknas och visst är det så att bandet stundvis vill för mycket. Det är dock en randanmärkning. På ”Långbro feelin’” finns inte en död minut.

Låttexterna är vassare och mer välskrivna än dem man hittar hos många andra popband. Välkommet då landets ledande poplyriker varit verksamma så länge att man kan anta att de har sina mest betydande alster bakom sig.

Förutom den för genren närmast obligatoriska hjärta och smärta-tematiken pendlar texterna – för att parafrasera Håkan Hellström – ’mellan tro och tvivel’.

Vissa rader är genuint rannsakande som på ”Vi var barn” när Hoel sjunger: ”Jag försöker minnas vem jag var / iallafall inte nån bra / synd att förlåtelsen behöver komma snart”.

Andra gånger handlar det om identitet, om modet och den omutliga viljan att gå sin egen väg. På albumets verkliga banger ”Himlen i handen” medverkar Thomas Stenström. Det är en låt som snabbt sätter sig, i synnerhet rader som dessa etsar sig fast: ”När man bugar sig och ler / tar man udden av den man e’”.

Men Division 7 lyckas också med konststycket att blåsa liv i irriterande enkla rader. Som när Hoel sjunger: ”Du är min min / för alltid är du min min / och jag är din din / har alltid varit din din / och jag vill tro att det ska räcka till” i den lätt The Verve-doftande ”En ny bomb”, utan att det blir banalt.

För bara några år sedan hade ett liknande indierockband fått höra att deras musik för all del var bra och värd sin fanskara men att ett större genombrott var dömt att utebli.

Indierocken blomstrar åter

Med ”Långbro Feelin’” spår jag dock ett genombrott. Det landar vältajmat nog i en tid när indierocken åter blomstrar. I decennier har den elektroniska musiken dominerat. Först nu utmanas den.

Det går att skönja en våg med band som Terra, Svart Ridå och Nektar som spelar för en stadigt växande publik. ”Långbro feelin’” släpptes symboliskt nog samma dag som Robyns nya album ”Sexistential”. Den elektroniska musiken har fortfarande hög status men för första gången på länge verkar den utmanas.

Med tanke på alla lyssningar bandets senaste singlar fått är det uppenbart att något håller på att hända. Det är på ingalunda vis konstigt att det nu, i en värld som på kort tid blivit alltmer artificiell, uppstår ett sug efter det råa och äkta. Det ska höras att musiken är skapad av människor och inte med AI-promptar. Plötsligt är det viktigare än på länge att artisterna verkligen kan spela instrument.

Förutom singlarna utgör ”Blåskärm” en favorit som tillåts bre ut sig i lyssningslängd. En lika delar ångestladdad som poppunkig atmosfär alstras. Tankarna förs till Imperiet.

Förundransvärd är den låtskatt som detta band på kort tid hunnit samla på sig. Låtar att spegla sig i och återvända till för att bearbeta livskriser och brustna relationer; pärlor som skänker tröst och hopp. Trender kommer och går. Division 7, däremot, tycks ha kommit för att stanna.

The post Division 7 övertygar med rak och rockig indiepop first appeared on Opulens.

JAZZ. ”På ’Ember’ bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar,” skriver Bo Bjelvehammar.

Ember med Ellas Kapell
Prophone Records/Naxos

På detta fjärde album, ”Ember”, står Ellas Kapell själva för inspelningen och produktionen. Detta ger både en konstnärlig kontroll och en samstämd frihet.

Det är en samspelt kvartett – Lovisa Jennervall, sång, Manne Skafvenstedt, piano och synth, August Eriksson, kontrabas, elbas och fiol samt Edvin Glänte på trummor.

Till detta kommer tre gästmusiker – Johan Christofferson, Tobias Wiklund och Gustav Alte.

Allt detta bidrar till en bredare och mera generös klangvärld och ett musikaliskt landskap, som är både rikare och vidare.

På ”Ember” bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar. Det finns ingen ängslighet, ingen tvekan, snarare en bestämdhet i tilltalet, en självklarhet, som gifter sig med äkthet.

Lovisa Jennervalls sång bidrar starkt till detta, en röst med stark närvaro, en påtaglig variationsvidd och distinkta känsloskiften. Från stänk av vemod till flikar av hopp och gläntor av ljus. Så som livet är – dalar och stillsamma höjder.

Jag känner detta när jag står framför vattnet – det mjuka vattnet, jag känner de snabba växlingarna med vindarna. Och så det bländande ljuset.

Så till slut – det bästa med Ellas Kapell och det nya albumet är helheten, det följsamma samspelet och musikernas lyhördhet för varandra.

The post Ellas Kapell – Modiga tolkningar av jazzklassiker first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Lars Demians tionde album och uppskattar det unika soundet och den fräna satiren.

Vem e det som bestämmer med Lars Demian
Erototon

Vissångaren och textförfattaren Lars Demian släpper nu sitt tionde album, ”Vem e det som bestämmer”. Med honom finns eminenta musiker – David Tallroth och Love Meyerson. Medverkar gör även körsångarna Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis.

Text och musik rör sig fritt i skilda musikaliska landskap – om något nu ska genrebestämmas, då kan vi säga – visa, pop, rock med inslag av cabaret.

Det går även bra att kalla allt samhällsbilder, politiska kommentarer eller burlesk samhällssatir.

Texterna är centrala

Lars Demian står i huvudsak för all text och musik, men både medmusiker och kör skapar tillsammans en större och mera expressiv musikalisk, organisk enhet.

Texterna är centrala, karaktärsstarka, absurdistiska, dråpliga och allmänmänskliga.

Med Lars Demians tolkningar och säregna röst, bildar de en tonbild, som inte är lik någon annan i Sverige.

Texterna är inte vackra eller polerade, oftare oborstade och dräpande vassa, som rop utifrån från utmarkerna, nära träsken. De som styr, ställer och bestämmer avgör gränsdragningar. Dessutom bryr dessa sig bara om sig själva och inte andra.

För några går det att vara kvar och stanna utanför murarna, men för andra finns det inget val, de hamnar på kåken. Och där får de fundera på livets gåtor, som de stora likheterna mellan djur och människor. Också avgörande skillnader, djur skriver inte sonetter, det kan människor göra.

Demian är en frän satiriker

Lars Demian är sällsynt frän i sin samhällskritik, som när han talar om nazisterna i småstaden.

Du behöver inte dela Lars Demians samhällsvärderingar, men man måste visa respekt för hans åsikter och beundra hans enkla och lättillgängliga tilltal. Och lägg därtill Lars Demians känsla för människor och miljöer.

The post Demian bjuder på frän satir och unikt sound first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger dyker ned i havet av nya skivsläpp, och fångar både litterärt lagd americana-soul och hård BDSM-pop.

Nytt album med Will Oldham

Bonnie “Prince” Billy – ”We Are Together Again” (No Quarter US/Domino UK, LP/CD/DL)

Han är uppe i över 30 album nu, Will Oldham. Det där ”Prince” i artistnamnet? Jo, artisten har tidigare varit aktiv under namn som Palace, Palace Brothers och Palace Songs. Singer-songwritern från USA kallar sig numera allt som oftast för Bonnie ”Prince” Billy, och visst var det hans ”I See A Darkness” som Johnny Cash tog sig an vid sin karriärsomdaning när seklet var ungt.

Gammal country och folkmusik ligger i grunden för Oldhams uttryck, och han excellerar i sitt intima, mer folk-inspirerade uttryck på nya skivan, som följer bara ett år efter den Nashville-inspelade och mer countrydoftande ”The Purple Bird” (Lila? Sa någon ”Prince”?). Den här gången återvänder Oldham till en studio i sina gamla hemtrakter i Louisville, Kentucky.

Förstasingeln (med tillhörande video) ”They Keep Trying To Find You” är dovt dyster och en av årets mest träffande låtar, medan stråkklätt vackra ”Hey Little” är en sötare duett med Catherine Irwin. Stråkarna på detta – och två ytterligare spår – är för övrigt arrangerade av Oldhams kusin Ryder McNair, som i vanliga fall arbetar med filmregissören Ridley Scott.

Det finns nu ingen anledning att vara ”Alien” inför Oldhams musik.

Willy Vlautin, en litterär låtskrivare

The Delines – The Set Up (Decor, LP/CD/DL)

Willy Vlautin har synts i SVT:s litteraturprogram Babel och räknas som en av de främsta skönlitterära författarna i USA. Vlautins romanförfattande går omlott med hans låtskrivande: två kreativa kanaler som i mycket överlappar, ända sedan hans tid som sångare i bandet Richmond Fontaine. Numera heter hans band The Delines, och då sjunger Amy Boone hans ekonomiskt exakta texter om vanligt liv, om utanförskap  – och lättare eller tyngre brottslighet. Människoöden fångade i koncisa låtar som berör, mitt emellan country, americana och rootsig Memphis-soul.

Det speciella med ”The Set Up” är att albumet innehåller fler talade partier, som om romanförfattaren lite tagit överhanden i låtskrivandet. Det är liksom mer atmosfäriskt än sångbart. Därmed är det kanske inte den bästa introduktionen till The Delines, men vi fans slukar det förstås med hull och hår. Om en skiva kunde ha hundöron skulle det vara just denna.

The Delines kommer till Sverige för spelningar i oktober, och jag kan varmt rekommendera dessa. Senaste rundan var smått magisk.

Det börjar lossna för Cobrah

Cobrah – Torn (Gagball/Atlantic, LP/CD/DL)

Bakom artistnamnet Cobrah döljer sig Clara Christensen från Göteborg. Nu börjar det lossna rejält för den multidisciplinarära konstnären med sina tydliga BDSM-blinkningar och sin gotiskt anfrätta, synthigt tunga pop. Musik som är mer gagball än gigbag, mer rapp än rap. Cobrah verkar i spåren efter såna som Madonna och Robyn.

Proffsig producenthjälp från Illangelo (the Weeknd) och Machinedrum (Dawn Richard) säkrar ett debutalbum med en redan imponerande musik och ett självsäkert uttryck som börjat sända svallvågor internationellt. ”Torn” valdes nyligen till ”Album of the week” på tunga brittiska musiksajten The Quietus.

Harry Styles fjärde soloalbum

Harry Styles – Kiss All the Time. Disco, Occasionally (Columbia, LP/CD/DL)

Det kan inte vara det lättaste att uppfinna sig själv på nytt som artist om man är en tidigare flickrums-pinup och One Direction-medlem. Harry Styles gör så gott han kan på sitt fjärde soloalbum, och hämtar inspiration i sina favoriter Radiohead och LCD Soundsystem (och hela den där scenen kring LCD-VD:n James Murphys etikett DFA Records, som var så het för två decennier sedan).

Soundet är mer elektroniskt än den tidigare mjukgörande poprocken. Inslag av danspop, funk och postpunk (nåja), och inte sällan med albumtitelns dansgolvsrus i sikte.

Gästartisterna inkluderar Wolf Alice-ylande Ellie Rowsell, Sons of Kemet/The Smile-jazzaren Tom Skinner och en stor gospelkör. Det hjälper dock inte hela vägen bort från One Direction.

Imponerande samling artister

Diverse artister – Help(2) (War Child, LP/CD/DL)

Välgörenhetsstiftelsen War Child har lyckats samla ihop en imponerande samling artister till uppföljaren till 1995 års Help-sändning. Inne på ikoniska inspelningsstudion Abbey Road har Arctic Monkeys fäst sitt första livstecken sedan 2022.

Det är bara ett exempel från en ovanligt helgjuten samling, med ny musik från Pulp, Wet Leg, Depeche Mode, Portishead-vokalisten Beth Gibbons, Olivia Rodrigo, Big Thief, Cameron Winter (från det snart Way Out West-aktuella bandet Geese), King Krule, The Last Dinner Party, Sampha, Bat for Lashes, Arlo Parks och Black Country, New Road. Därtill samarbeten mellan stora favoriten Arooj Aftab och Beck, mellan Blur/Gorillaz-mannen Damon Albarn och Fontaines D.C.:s även ”Peaky Blinders”-soundtrack-aktuella Grian Chatten, och brittiska jazzstjärnorna Ezra Collective (även de inbokade till Way Out West) och Greentea Peng.

Som en bonus bjuder Oasis på en bonuslåt inspelad live på Wembley Stadium i fjol.

Liveplatta med Bill Frisell

Bill Frisell – In My Dreams (Blue Note, LP/CD/DL)

Gitarristen Bill Frisell har hunnit med en räcka genrer och uttryck under sin karriär. Över 85 album som frontfigur eller med delad vårdnad har det blivit, samt hundratals inhopp hos prominenta och obskyra artister, från Jan Garbarek till Elvis Costello. Frisell har larmat death metal-inspirerat med New Yorks avantgarde-arbetsnarkoman John Zorn, men mest känt är väl hans lyriskt melodiska gitarrspel. Och det är det senare som dominerar ”In My Dreams”.

Frisell firar 75-årsdagen med en liveskiva, som fixats till en smula i studio efteråt. En lugnande tinktur på jazz, kammarmusik, filmstämningar, americana och country. Nya låtar möter omstrukturerat låtmaterial och tre covers.

Trogna trion Thomas Morgan, bas, och Rudy Royston, trummor, får sällskap av stråkvännerna Jenny Scheinman, violin, Eyvind Kang, viola, och Hank Roberts, cello. En skiva som passerar likt titelns dröm, och som lämpar sig utmärkt till läsning av en tjock roman.

Jesper Lindell med band övertygar

Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds – 3614 Jackson Highway (Yep Roc, LP/CD/DL)

Ludvikasonen Jesper Lindell och hans utmärkta band The Brunnsvik Sounds har övertygat i flera år nu med sin autentiska mix av rootsig nordamerikansk musikhistoria – från r&b och soul till country och americana. The Band är ingen dålig jämförelse. Ofta har The Brunnsvik Sounds kamperat ihop med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson, både live och på skiva.

2026 innebär hela två album med Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds. Gruppen har rest till den amerikanska södern för att förverkliga drömmen om att spela in i två av världens mest berömda inspelningsstudior: Muscle Shoals Sound Studio i Alabama och Royal Studios i Memphis, Tennessee. Lindell gör som Aretha Franklin, Etta James, Wilson Pickett, Percy Sledge, The Rolling Stones, Bob Dylan och andra dignitärer när de äntrar Muscle Shoals. Mirakulöst nog gör de full rättvisa åt klassiker som ”Respect Yourself”, ”Rainy Night In Georgia” och några snäppet mer obskyra val.

I juni följer ett andra album, ”Royal”, inspelat i Memphis.

The post Kangas klanger: Från pigg, smärt jazz till pisksnärtig BDSM-pop first appeared on Opulens.