JAZZ. Kangas klanger låter oktober månads svenska jazz träda fram, med mousserande trumpetspel, bubblande scatsång, vackert vemod och speglingar av världens tillstånd.

Prophone är en skivetikett som spottar ur sig den stadigaste ström av ny svensk jazz som går att uppbringa. Sedan tidigare finns tungviktare som Rigmor Gustafsson, Lina Nyberg och Alice Babs i katalogen. En hög kvalitetskontroll utmärker utgåvorna, och höstens färska plattor utgör inget undantag,

Mousserande trumpetspel

Ett av de starkaste exemplen bland oktobersläppen är Linnea Jonssons nya, ”Hive Mind” (LP/CD/DL). Den Västeråsbördiga trumpetaren följer upp 2022 års hyllade solodebut ”Fragments of Spring” med en skiva där hennes livfullt mousserande trumpetspel gestaltar funderingar kring hur vi människor egentligen beter oss mot varandra, och det kitt som håller ihop vår interaktivitet. Vi surrar ju runt under samma kupa, för att tala med albumtitelns ”Hive Mind”.

Här finns stråk av vemod, både det så berömda skandinaviska dito men också den europeiska tradition som vi hittar exempelvis på många av tyska evighetsetiketten ECM Records tjusigt och enhetligt förpackade objekt till skivor.

Linnea Jonsson blickar även ut mot jazzscenen i Det Stora Äpplet för inspiration, och smälter samman alla dessa influenser till något eget; till en musik som kommunicerar precis på det vis som artistens tankebanor förefaller ha gått vid skapandet.

Imponerande samspel

Mycket imponerande samspel med gitarristen Bjarni Már Ingólfsson, som är enda kollegan kvar från debuten. Ihop med Lina Lövstrand (altflöjt), Johan Tengholm (kontrabas) och Henrik Jäderberg (trummor) åstadkoms stor musik. Piano-maestro Lars Jansson medverkar också, samt bidrar med en egen komposition.

En väv av jazz, folkmusik och klassiskt

Vemod finner vi även på Anders Hagbergs nya skiva ”With Hope” (CD/DL). Medelst diverse flöjter och sopransaxofon förmedlar Hagberg sina känslor och tankar kring dagens polariserade samhällsklimat och den alltmer komplicerade världssituationen. Han gör en instrumentalmusik som samtalar om detta i toner, inte ord. En parallell till Linnea Jonssons uttryckssätt, med andra ord.

Vilsamt och vemodigt

Samtalet och tonerna förflyttar sig mellan ämnen och genrer. Musiken på ”With Hope” vävs samman av trådar från folkmusik, jazz och klassisk musik. Allt egenkomponerat förutom grupparbetet ”Ruins”, Francis Poulencs klassiska stycke ”O Magnum Mysterium”, och ”Evening Hymn” som passande nog är en tradlåt från Gammalsvenskby i Ukraina.

Vilsamt men vemodigt, som sagt, och även om den vackra musiken ibland kan te sig sorgtyngd är det mycket berikande och faktiskt hoppfullt att lyssna till Hagbergs smidiga musikaliska samkväm med Joona Toivanens piano, Johannes Lundbergs kontrabas och Helge Andreas Norbakkens trummor.

Jazz med sälta

Titeln ”Idag känns allting skit igen” (LP/CD/DL) må låta som vore det en ännu mer modfälld skiva. Men unga — nåja, 27 år fyllda — jazzvokalisten och låtskrivaren Jenna Nyman inger minst lika mycket hopp inför framtiden.

Precis som Nymans lättflytande jazz blandar skandinaviskt och amerikanska uttryck, varvar hon texter på svenska och engelska på albumet. Musiken lägger sig nära lyssnarens öra. Det är jazz, men med visan i rollen som den där grannen som knackar på och frågar om det går bra att låna lite salt.

Improviserar kring melodin

Just denna sälta gör att anrättningen aldrig slår över i något som orsakar oönskat kväljande sötma. Trots att sångerskan backas upp av en sextett blir det heller aldrig för många kockar. Benjamin Löfgren (trumpet), John Nilsson (tenorsax), Filip Johansson (gitarr), Stefan Wingefors (piano), Melker Törnqvist (kontrabas) och Max Johansson (trummor) kan det här med balans och även när de så smått frångår receptet blir slutresultatet alltid aptitligt.

Jenna Nyman bor nästan granne med Slottsskogen i Göteborg och hennes musik skulle platsa bra i lurarna vid höstlövskickande promenader runt parken. ”Idag känns allting skit igen” heter skivan, men dess effekt är den motsatta. Snarare scat än skit i så fall, för den där bubblande scat-tekniken använder Jenna Nyman på sina ställen. Improviserar kring melodin.

Poetiskt klingande jazz

Den mer etablerade vokalisten Isabella Lundgren medverkar på de inledande och avslutande spåren på Örjan Hulténs nya platta ”Peaceful Warrior” (LP/CD/DL). Hon går in starkt med en version av Shirley Horns ”Where Are You Going?”, även om hon faktiskt ”bara” läser texten på avskedslåten ”Please Call Me By My True Names”. Just den dikten är skriven av den vietnamesiska zenbuddhistiska munken, läraren tillika fredsaktivisten Thích Nhất Hạnh; en gång i tiden nominerad till Nobels fredspris. Helt i linje med saxofonisten Hulténs tidigare litterära lekar med Hans Fallada och Tomas Tranströmer.

Det där zenbuddhistiska draget kan förnimmas i mycket av Hulténs musik. Trots att han omger sig med en sprillans ny kvartett känns hans karakteristiska fingeravtryck igen över hela ”Peaceful Warrior”.

En känsla av tillförsikt

Det är en poetiskt klingande jazz, med främst eget och nyskrivet material, där Hultén briljerar på såväl tenorsax och altsax som i inspirerade improvisationer på kusinen sopransax. Han backas upp av de nya men alltid lika säkra spelkamraterna Max Agnas (piano), Pär-Ola Landin (bas) och Fredrik Rundqvist (trummor), som på ett till synes sömlöst vis bara spelar rätt toner på rätt ställe, utan att det någonsin blir stelt.

Temat för månadens svenska jazz är klart och tydligt en oro för utvecklingen i världen. Så även här, men musiken på ”Peaceful Warrior” lever upp till titeln och skänker en känsla av tillförsikt och respit från alla galenskaper.

Intim och avskalad jazz

Rejäl respit erbjuds även av Irma Neumüller & Seth Sjöström på ”Come Give Me Love” (CD/DL). Skivan rymmer en blandning av egna kompositioner, jazzstandards (skivan inleds med ”Alfie”) –och så svenska älsklingar, från Ted Gärdestad och Salem Al Fakir till folkmusik.

Irma Neumüller solodebuterade i fjol på Prophone med Introducing Irma Neumüller”, ett album med traditionell vokaljazz där Neumüllers klart klingande altröst ibland bröt ut i scatsång, som på Jenna Nymans debutskiva ovan.

I en duo med versatila elbasisten Seth Sjöström har Neumüller nu skapat en intim och avskalad jazzskiva där 24-åringen — återigen likt ovannämnda Nyman – sjunger på både svenska och engelska. Några gånger till och med i en och samma låt, faktiskt. Men aldrig på tyska, trots att duon är baserad i Berlin.

Hyllning till Gil Evans

Som avslutning har vi en hyllning till jazzgiganten, kompositören och arrangören Gil Evans. En man som inte bara samarbetade med Miles Davis, utan renoverade hela jazzhuset med sina influenser från klassiska tonsättare.

Professionella storbandet Bohuslän Big Band har grävt fram 18 år gamla inspelningar till ”Shades of Gil Evans” (DL), som tyvärr inte släpps i någon fysisk form. Det är omväxlande fullt ställ och svepande skönhet i musiken när de ypperliga solisterna i Bohuslän Big Band (Rolf Jardemark och Alberto Pinton är blott två av dessa) speglar Gil Evans mångsidiga skapargärning. Det visar sig att storbandet jazzrenoverade Mimers Hus i Kungälv i Gil Evans-stil redan 2007.

En väldigt välkommen musikupplevelse utöver det vanliga.

The post Kangas klanger: Svensk jazz lyser upp höstmörkret first appeared on Opulens.

JAZZ. Kangas klanger tar en titt på ny, het jazz. Ja, het och het, den är ganska stillsam och atmosfärisk. Men det rör sig om jazzfantomer av toppklass, och de är på väg till Sverige.

Britten Chip Wickham kommer till Stockholm, Göteborg och Malmö i oktober. En saxofonist, flöjtist och kompositör, ursprungligen från Brighton men numera baserad i Madrid. När dansgolven blev skeva och högljudda hemma i Storbritannien verkade Wickham i musikaliska sammanhang med Nightmares On Wax och 808 State-mannen Graham Massey.

Influenserna från stora favoriter som Lonnie Liston Smith, Roland Kirk, Yusef Lateef och David Axelrod, men även moderna namn som Jazzanova, Robert Glasper och svensken Sven Wunder har dock alltid pockat på.

Stjärnklar ljudbild på Chip Wickhams nya album

När vi skriver 2025 har Wickham med besked förankrat bopålarna i jazzens vidsträckta rike, och på nya soloalbumet ”The Eternal Now” (Gondwana, LP/CD/DL) låter han flöjterna stå i centrum, med tenorsaxen ständigt redo där bredvid.

Wickham omger sig med musiker från Manchesters toppskikt: vapendragaren Simon “Sneaky” Houghton på kontrabas och bakom trummorna Luke Flowers från The Cinematic Orchestra. Tillsammans skapar de atmosfäriska stämningar som möter lättflytande grooves. Skivbolaget Gondwanas chef Matthew Halsall brukar göra allt efter eget huvud, och det ömsesidiga förtroendet i och hos Wickham resulterar i att Halsall agerar medproducent här.

“The Eternal Now” har en stjärnklar ljudbild. Här lyses musiken upp av blås som trumpet, flygelhorn, stråkar i form av cello och violin, men också av en puttrig Fender Rhodes, av acid jazz-överlevaren Snowboys percussion-park och (i andraspåret ”Nara Black”) skönsång från PEACH.

Musiken kanske ter sig väl lounge-anpassad för somliga lyssnare, men undertecknad diggar – och ser fram emot Sverigebesöket.

Skön musik med Liv Andrea Hauge Trio

Från vårt västra grannland Norge kommer Liv Andrea Hauge Trio med sin färska skiva “Døgnville” (Hubro, LP/CD/DL). En stunds lugn i den hetsiga vardagen och en paus från omvärldens alla nycker.

Trion har existerat i tre år och centralgestalten Liv Andrea Hauge agerar pianist och kompositör. Hon har flyttat från norra Norge till Oslo för att vara närmare musikscenens puls. En puls som emellertid ofta framträder som något särdeles trankilt i hennes musik på ”Døgnville”; som en längtan bort igen, till stillheten och skönheten.

För oss som lyssnar är det bara att ta till sig av den sköna musiken som uppstår när Liv Andrea Hauges svarta och vita vibrerar i samklang med Georgia Wartel Collins kontrabas och August Glännestrands trummor. Det känns som ett gemensamt givande och tagande, även om det är Hauges namn som står på skivans framsida.

”Døgnville” betyder dagvill på norska och är Liv Andrea Hauge Trios tredje album, varav ett är en liveskiva. Passande titel, för det är lätt att bli just dagvill när du lyssnar. Tiden upphör, det enda som existerar är musiken och de känslor den frammanar.

Detta är definitivt något för dig som uppskattar Keith Jarrett eller Brad Mehldau. Den 21 september går det att uppleva Liv Andrea live på Fasching i Stockholm.

The post Kangas klanger: Sverigeaktuella jazzfantomer first appeared on Opulens.

JAZZ. I dag, den 26 maj, skulle jazzmusikern Miles Davis ha fyllt 99 år. Gussy ger honom en postum hyllning.

I går firade vi Mors dag. Och som vanligt präglades denna söndag i maj av att hylla den person som har satt oss till jorden, eller skänkt oss våra fina barn. Vi kunde scrolla ner i Instagramflödet och se den ena finaste och bästaste mamman i mammaminne efter den andra där orden lyfte fram denna källa till inspiration, trygghet och modersmjölk.

Själv hyllade jag min mamma genom att ha ”modervisning” i sociala medier. Och när hon nu börjar komma till åren så slog det mig, när jag lyssnade på Miles Davis första flirt med fusionsmusiken på skivan ”Miles in the Sky”, att den släpptes dagen efter min mammas 30-årsdag. På hennes och min farsas sjunde bröllopsdag.

Det här hade hon ju såklart ingen vetskap om. Men för mig blev detta en stor upptäckt eftersom de båda i allra högsta grad har präglat mitt liv. De har alltid funnits där som någon slags ledsagare. Men på väldigt olika sätt. Mamma har till exempel aldrig skjutit heroin i ögat.

När jag som vilsen 18-åring kom hem efter ett år som utbytesstudent i USA lät jag mig, i stället för att förkovra mig i grunge, boom bap, trip hop eller acid Jazz, hänföras fullständigt av supertight Jazzfusion från L A. Och alla dessa välskolade musiker hade en sak gemensamt. De tillägnade alltid en låt till Miles Davis. Vare sig det gällde Chick Corea, Mike Stern, Keith Jarrett eller John McLaughlin.

Alla hade fått näring genom Miles Davis modersmjölk. Och det går helt enkelt inte att blunda för det faktum att Miles Davis är, kanske inte bara den mest inflytelserika personen inom jazzen, utan inom musik över huvud taget. Som Bach, Beatles, och Ace of Base… Nej, jag skojar såklart!

Men det finns en Miles för oss alla. Cool som i ”So What”, suggestiv som i ”Generique”, energisk som i ”Friday Miles”, bluesrockig som i ”Right Off”, heroinstinn som i ”He Loved Him Madly”, spansk som i ”Sketches of Spain” och hippiefreakig som i sin version av David Crosbys ”Guinnevere”. Han har skapat de största trenderna inom jazzen och borde ha en speciell plats i alla jazzälskares hjärtan.

I samband med min 50-årsdag fick jag ett foto av Miles Davis taget av Christer Landergren. Det hänger på min vägg över mina skivspelare som i dag enbart ska spela Miles vinyler. För i dag skulle denna mästare, min andra mamma, ha fyllt 99 år. Hurra och tack för allt!

Spellistan hittar ni här!

The post Gussy: ”Miles in the Sky” first appeared on Opulens.

VÄRLDSMUSIK. Bo Bjelvehammar har lyssnat på GAO:s debutalbum och uppskattar den dynamiska världsmusiken från Göteborg.

Sound de Göteborg med GAO (Göteborgs Alternativa Orkester)
Kakafon Records

Vi tänker och reflekterar en stund över de tre bokstäverna GAO – möjligen hamnar vi långt ute på havet nära Galapagosöarna, eller i det inre av Afrika – där existerar en plats med det namnet. Eller så är det en förkortning av orden – geologi, arktis och ocean.

Nu var det där bara skämtsamma spekulationer. I det här specifika fallet handlar det alltså om Göteborgs Alternativa Orkester. En klunga på nästan trettio musiker med olika traditioner och bakgrunder.

De är bosatta i Göteborg med omnejd. De har levt som band i tio år och detta är deras debutalbum, ”Sound de Göteborg”.

Det vimlar av alla möjliga instrument. Det saknas inte bouzouki, marimba, inte heller harpa och detta ger en skimrande egensinnighet åt produktionen. En stor förtjänst i detta har bandets konstnärlige ledare Jorge Alcaide.

Det är svårt att genrebestämma produktionen, jag föredrar ordet världsmusik, om det nu ska vara så nödvändigt att bestämma fack och tillhörighet.

Stora inspirationskällor finns inom både konstmusik och folkmusik. Tonspråket hör ibland hemma i Västafrika och ibland i Latinamerika. Framför allt är det detta gränsöverskridande, det kreativt kaotiska och det fantasifulla, som dominerar.

Och så dynamiken, den ständiga rörelsen, som inte sällan gränsar till lekfullhet. Något att lyssna till, gång på gång!

The post Dynamisk världsmusik med GAO first appeared on Opulens.