AVSKEDSBREV. Kära Espresso House! Jag skriver till dig för att berätta att vår relation är över. Du har försett mig med en känsla av slick urbanitet länge, men nu när jag fyllt 48 vill jag mer ägna mig åt sirlig kontemplativ minneskonst på något tantkafé. Helst som här på Nybergs där ett slags positiv fördom bekräftas; invandrarfamiljer ger den varmaste, finaste servicen. Till skillnad från dina arroganta gymnasister som mest verkar vänta på att brejka som influcencers.

Jag vet, kära du, att vi möttes redan i Lund 1994 när du var något nytt och landade slugt med din latte och ristretto mitt i den scooteråkande britpop-eran och när mexikanska loungekungen Esquivel började återutges på CD. Vi gick dit, då vi var trötta på det allenarådandet bohemkaféet vars nimbus man numera knappt kan drömma om. Pipröken låg tjock, desillusionerade doktorander spelade schack över en flaska Vino Tinto. I ett hörn satt den grånade polske exilpoeten över iskallt kaffe och tiggde till sig en bit ost var tredje timme.

Det drevs av en gammal punklegend som forslade sina varor i en rostanlupen himmelsblå Volvo Duett. En gång plirade han mot mig och sa: ”Jag såg dig hos Espresso House. Nåja, det är modernare kaffe och snyggare brudar.” Nu är det som om en märklig rockad inträffat. Det är du, Espresso House, som står för ett slags obrydd sjaskighet men på det värre sättet. Det spelar ingen roll för dig om det ligger skräp på golvet. Det är vinsten som räknas.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ett adjö till Espresso House first appeared on Opulens.

NY PODD. I det här tjugonde jubileumavsnittet av podcasten Dinter utan filter möter Richard Dinter författaren Horace Engdahl. Deras samtal kretsar kring hans senaste bok Op. 101, flytten till Göteborg och hur man skriver om sin samtid.

Horace Engdahl har nyligen lämnat Stockholm för Göteborg. En fysisk flytt, som även inneburit en förflyttning i skrivandet. Engdahls senaste bok, Op. 101, inleds på balkongen i den nya lägenheten, varifrån han kan se ut över hela Göteborg, över vasaparken och ända till operahuset.

– Det är hela bokens utgångspunkt. Nu är jag på en ny plats, vad händer här?, säger Engdahl i podden.

Han vill bjuda med sig läsaren in i det nya och okända, in till sina reflektioner över staden där på balkongen, och på så vis har flytten påverkat skrivandet. Men berättelsen lämnar snabbt Göteborg och börjar istället att handla om vår samtid, och Engdahl frågar sig varför den känns så främmande för honom, varför de människor han träffar och pratar med har en sådan, för honom, främmande mentalitet?

– Det jag egentligen försöker beskriva är upplevelsen av att vakna i en främmande tid. När avståndet till sin egen världsåskådning, och den som dominerar i samhället, blir så stor att den inte längre går att överbrygga. Man blir missförstådd, misstänkliggjord, en fiende.

Vad gör man då? Ja, då återstår nog inget annat än att skriva, konstaterar Engdahl.

– För författare är nog ofta skrivandet en plats där du äntligen kan göra din röst hörd när du upplever att du inte kan göra det i den sociala omvärlden, säger han.

Men Op. 101 är en roman, och Dinter undrar när Engdahl slutar och författarjaget i boken börjar. Är det Horace som står där på balkongen?

– Jag betyder ju inte jag i en litterär text, det är en markör som syftar på en tänkt gestalt som aldrig kan sammanfalla med författaren. Men jag har ju suttit på den här balkongen och de tankar som finns med i texten har funnits.

Engdahl menar att det är först när han sätter sig ned för att skriva som han kommer på idén om att använda just den här situationen på balkongen och skriva om sitt förhållande till samtiden.

Dinter konstaterar hur svårt det är att skildra sin egen samtid.

– Hur gjorde du för att hitta ett sätt att förhålla dig till den?, frågar han.

– Om man lever i harmoni med sin samtid så är den på något sätt självklar. Men när du rör dig bort från centrum av din egen tid och hamnar i periferin, då blir den någonting, ett främmande objekt, en värld du står inför. Samtiden uppstår när du blir främmande för den, svarar Engdahl.

Han reflekterar över hur hans skrivande har förändrats med tiden. Bakom Op. 101 finns böcker som De obekymrade, Den sista grisen, Cigaretterna efteråt och ju längre bak i hans författarskap man kommer, desto trevligare tycker han att han blir. En bekymmerslöshet som han nu menar är fullständigt borta och omöjlig att återvända till.

Brytpunkten var Engdahls skilsmässa sommaren 2014. Han höll på att drunkna och skrev som ett sätt att komma upp till ytan igen.

– När du skriver upplever du ingen brist. Inte efteråt, du kan inte använda böcker för att bota dina sjukdomar, men så länge du skriver är det tillräckligt. Det är det som är skrivandets förtrollning.

The post Podd: Jubileumsavsnitt om Engdahls nya roman first appeared on Opulens.

PROSAESSÄER. Rachel Cusks formuleringskonst är fenomenal och översättningen lyser lika klart den. Vad är det då som är så himla bra? Det är det precist uttryckta, det är eftertänksamheten, tydligheten, viljan att förstå och förmågan att analysera, skriver Camilla Carnmo.

Efterbörd av Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag

När jag ganska nyss hade skilt mig och bodde i en andrahandslägenhet och livet var ett sprucket kärl läste jag en lång intervju med Rachel Cusk där hennes bok Aftermath nämndes. Den beskrev hennes egna erfarenheter av skilsmässa. Jag beställde den på biblioteket. Fjärrlån. Det fanns bara ett enda exemplar i hela Sverige. Jag läste och boken skar som en perfekt slipad kniv genom min konturlösa tillvaro. Den skar synliga mönster, karvade ut bilder som begripliggjorde livet och satte min fritt svävande tillvaro i ett sammanhang.

Nu har det gått några år och Aftermath som kom på engelska redan 2012 har översatts till svenska av Niclas Hval och fått titeln Efterbörd. Under tiden har Rachel Cusks trilogi Konturer, Transit och Kudos kommit ut och hyllats överallt. Efterbörd är till skillnad från dessa ingen roman, utan en samling prosaessäer. Det är en välgärning att den äntligen har översatts. Efterbörd, med undertiteln Om äktenskap och skilsmässa är självbiografisk. Den är uppriktig, självrannsakande och personlig men trots att Cusk skildrar sina egna smärtsamma erfarenheter, sitt eget levda liv, finns här ingen ostrukturerad eller okontrollerad känslosamhet. Ingenting svämmar över. Ingenting är vagt.

Det är språket. Så distinkt och exakt. Rachel Cusks formuleringskonst är fenomenal och översättningen lyser lika klart den. Vad är det då som är så himla bra? Det är det precist uttryckta, det är eftertänksamheten, tydligheten, viljan att förstå och förmågan att analysera. Kniven, den skarpa, skär genom lögner och illusioner, egna, andras, våra gemensamma. Vad är en familj? Hur utövar man auktoritet i en trasig familj? Vad är ett äktenskap? Vad är ett jämlikt äktenskap? Är det eftersträvansvärt? Bygger familjeskapandet på rädsla?

Rachel Cusk skriver om Oidupus, om Klytaimnestra och Agamemnon, om Josef och Maria som den normskapande första familjen som byggde på en lögn. Cusk skildrar ensamhet. Den totala illusionslösa ensamheten som en skilsmässa innebär. När man går från att vara på insidan. På rätt sida. Omsluten av värmen. Innanför de upplysta fönstren. Till att, i samma ögonblick som separationen blir ett faktum och familjen bryts sönder, hamna utanför i kylan och titta in på värmen. Det där är så på pricken beskrivet. Trots att så många skiljer sig och så många barn bor varannan vecka att detta numera borde ingå i normen så gör det inte det. En skilsmässa ställer dig utanför en outtalad gemenskap. Du går från ordning till kaos. Från innanför till utanför. Från tryggt begriplig till något svårhanterbart.

Det är något med Rachel Cusks torra saklighet. Hennes osentimentala blick på mänskligt beteende. Hennes sätt att gå från en betraktelse av en enskild upplevd detalj till en historisk och mytologisk överblick. Här finns känslor. Förstås. Men de analyseras och sätts i ett sammanhang. Här finns kärnfulla oneliners och genomskådande sylvassa resonemang. Min bok är full med understrykningar. Den skoningslöst glasklara blicken. Kniven som skär genom all vår mänskliga bullshit. Här finns en ärlig vilja att förstå. Vad som sker, varför det gör det. Här finns författarens vardag med barn och praktiska göromål, scener och situationer, en kronologisk berättelse. Den finns som ett fundament för författaren att ta avstamp ifrån. Vardagsverkligheten med all sin fysiska påtaglighet blir en manifestation av livet som vi vill men inte kan kontrollera. Här finns också humor. Plötsligt blixtrar den till. Som i parken. Författaren betraktar irriterat familjer med cykelhjälmar, reflexer och nödmat i ryggsäckarna. Varför är de så uppenbart rädda? Och för vad? Hon skriver “… åsynen av de cyklande familjerna kräver den intellektuella motsvarigheten till en stadig grogg, och den får jag genom de antika dramerna.”

Rachel Cusk är själv en intellektuell motsvarighet till en stadig grogg. Hon är intellektuell stringens, tankens frihet och språkets skönhet. Och obs, du behöver inte ha skilt dig för att uppskatta den här boken, lovar.

The post Fenomenal formuleringskonst first appeared on Opulens.

POLARISERING. En undersökning i tidningen Kamratposten om hur barn av idag upplever sin situation resulterade i att andra medier utnyttjade svaren i polariseringssyfte för att dra trafik. Om detta skriver Nathan Hamelberg som analyserar effekterna av polariseringen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den 20 september publicerade KP (Kamratposten) resultatet av en undersökning om sina läsares liv. Frågor som ställdes var till exempel ”Vem vill du prata med när du är ledsen?”, ”Hur känner du för din kropp och ditt utseende?”, ”Känner du dig stressad av skolan?”, ”Vem bråkar du oftast med?”, ”Har du regler för skärmtid?”, ”Vilka sociala medier använder du?” med mera. Man kan tycka att det vore närmast tjänstefel att inte ställa sådana frågor om man ger ut en tidning för barn på barns villkor.

När andra medier väl rapporterade om undersökningen brakade helvetet lös. Det enda svar som slogs upp var att sju procent av barn svarade att de helst pratade med sin pappa om de var ledsna. I jämförelse med KP:s likartade undersökning för tio år sedan är det en liten ökning — genus förändras! — men den stora förändringen jämfört med för tio år sedan var att 17 procent svarade ”ingen alls” mot 9 procent förr. Nästan en fördubbling alltså, men som försvann i bruset. För resultatet i frågan om ”Vem vill du helst prata med om du är ledsen?” överröstade allt annat. Svaren såg ut såhär:

Mamma: 46 procent
Kompis: 22 procent
Ingen alls: 17 procent
Pappa: 7 procent
En annan person: 3 procent
Syskon: 2 procent
Mor- eller farföräldrar: 2 procent
Skolsköterskan: 1 procent

I till exempel Aftonbladet rapporterades det sensationalistiskt, spekulativt och klickfiskande om undersökningen: ”Barn pratar hellre med ingen alls än med pappa när de är ledsna. Än en gång visar tidningen KP:s undersökning att papporna inte duger för tröst”.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det må finnas helt andra studier som ger stöd för påståendet att ”papporna inte duger för tröst”, men att hävda att det är vad läsarsvaren tyder på är befängt — det är att säga att om någon inte är favorit så är den inte bra. Om Johanna säger att Patrik är hennes bästis så duger inte Emil som vän liksom. Siffran 17 procent om ”ingen alls” är den enda som går att utläsa som att pappa och andra ”inte duger”. Siffrorna tyder självklart på något: fler av KP:s läsare vill helst prata med sin mamma än med sin pappa om de är ledsna, men vi vet inte om de som helst pratar med mamma eller en kompis helst inte vill prata med pappa.

I min barndom ändrades vem jag pratade helst med under åren. Min mamma har varit där mest, men under en tid var det min pappa, under ytterligare en tid ville jag inte prata om problem med mina föräldrar alls utan pratade med vänner — om sådant som kändes okej att ta upp. Ett tag, när mina föräldrar var separerade, såg min klassföreståndare att jag mådde dåligt och kom till och med hem till mig och pratade med mig om hur jag hade det.

Missförstå mig inte: män lägger generellt mindre tid på omsorg och vård av barn än kvinnor, och det påverkar så klart förtroendet. Män tar ut en mindre del av föräldraledigheten och även om det ändrats enormt, sedan den tid då män inte var med vid förlossningar, så behöver män generellt bli mer närvarande i sina barns liv.

Vi vet inte om de som svarat i KP:s undersökning saknar en pappa, om de har en frånvarande pappa, eller har en pappa de inte får träffa. Som ett brev på posten (som den var innan Postnord tog över) kom hotfulla och hatiska inlägg mot KP:s chefredaktör efter andra mediers hårdvinklade och ibland direkt felaktiga tolkningar av deras undersökning.

Att skiljas från barn mot sin vilja måste höra till det värsta en människa kan råka ut för. Och av det skälet är ju att få höra att man är en dålig förälder bland det mer skrämmande och kränkande man kan utsättas för.  Kränkande och skrämmande eftersom det potentiellt hotar just möjligheten att få träffa sitt/sina barn om det skulle uppstå konflikt om dem.

Det finns så klart en könsskillnad här: att vara en bra moder är ett outtalat krav för kvinnor, att få träffa sina barn beskrivs som en rättighet för män. Men man behöver inte ha en magisterexamen i psykologi för att förstå att bland de som hört av sig till KP lär det funnits en del män som förlorat vårdnaden om sina barn.

Det är fullt rimligt att föräldrar kan förlora vårdnaden om barn. Att fäder gör det i högre utsträckning än kvinnor beror inte på någon konspiration utan på att kvinnor generellt tar mer ansvar för barn, i synnerhet i tidig ålder. För den som vill skapa sprängämne av undersökningar räcker det att antyda att den som pekar på mönster och generella tendenser påstår något om enskilda fall.

Trots att undersökningen uttryckligen inte sa något om alla fäder så duggade kommentarer mot KP om att ”alla fäder” minsann inte var dåliga fäder. Vilket vi hade sluppit om inte andra medier inte valt att polarisera för att dra trafik. Eftersom verkliga och inbillade hot mot män, samt vidhäftande svårigheter och hinder,  underminerar alla jämställdhetssträvanden så är det en bra idé att inte bidra till att måla upp en bild av fäder som ”inte duger”. Speciellt med tanke på att en sådan svartmålning då baseras på en undersökning som inte ger stöd för en sådan slutsats. Medierna i fråga tog en extremt allvarlig fråga — barns rätt, trygghet och liv — och gjorde klickfiske av det. Uppgiften att få män att ta större ansvar i barns liv är alldeles för viktig för att överlåtas åt kvällstidningars rubriksättare.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post När procenttal blir klickfiske first appeared on Opulens.

HYBRIDROMAN. Jonas Berghs nya bok är en sorgesång över att allt förflyktigas, men också en berättelse om faderskap och mänskliga möten. Carolina Thelin har läst den.

Jag fastnar i Love will tear us apart av Jonas Bergh
Venaröd förlag 2018

“Love will tear us apart” av depprockpunkbandet Joy Division är en av mina favoritlåtar. Det är den också för poeten, romanförfattaren och kulturskribenten Jonas Bergh. Den börjar så, hans nya “hybridroman” (en blandning av prosa och poesi), med dikten “jag fastnar i Love will tear us apart”:

den vägen
vill du aldrig gå
men du måste gå den
den vägen
allt du aldrig får
men du måste gå den
baby baby baby

Berghs tidigare Landskronatrilogi (Och fortsätta vidare bort, En sång för Sonny och Karola och På väg till Charlotta Andersson) handlar om människor som på olika sätt hamnat snett i tillvaron. Speciellt männen, som är alkade och psykiskt sköra. Deras kvinnor antingen offrar sig för sina miserabla män eller tröttnar och bryter sig loss. I Jag fastnar i Love will tear us apart får vi på nytt träffa Jonte Sten, författarens alter ego till 50 procent enligt honom själv. Han dök upp för första gången i Och fortsätta vidare bort, en sorglig skildring av alkoholism i unga år.

Nu är Jonte äldre men kanske inte så mycket klokare. Han har två små älskade döttrar och en fru som precis lämnat honom. Tristessen och supandet har slitit sönder förhållandet, men Jonte älskar och vill så ohyggligt gärna ha henne tillbaka. Samtidigt får vi träffa honom både som barn och när förhållandet var nytt och mindre komplicerat. Det är en berättelse som utspelar sig i Malmö, runt Möllan och i Limhamn och i Landskrona, under barndomsåren i Borstahusen. En sorgesång över att allt förflyktigas men också en berättelse om faderskap och om mänskliga möten.

Jonas Bergh fastnar i gammal rock- och popmusik och i gamla vissångare. Många av dikterna börjar med “Jag fastnar …” Själv fastnar jag i frustration över att Bergh har fastnat. Att romanjaget inte kommer vidare vare sig det handlar om musik, kraschat äktenskap, psykisk ohälsa eller missbruk. Men det finns ljusglimtar, och kanske han till slut växer upp och blir en starkare och gladare kille.

Jag fastnar i Love will tear us apart släpps i handeln den 16 april, men kommer redan nu på lördag att presenteras tillsammans med tre andra aktuella böcker när Kulturscen Opulens har premiär i Lund.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Sydsvenska sorgligheter first appeared on Opulens.

RELATIONER. “När människor avslutar kärleksrelationer så finns det en stark etisk kod. Det enda som är givet i ett uppbrott med en vän är att inga regler finns”, skriver Amra Bajric.

Den som vill göra slut med sin partner kan räkna med vetenskaplig precision. Jag läste på Aftonbladet igår en rubrik som löd ”Forskning – dumpa inte någon så här, det elakaste sättet”. Om jag tar med i beräkningen att Aftonbladet inte alltid är så sanningsenliga i sina rubriker så förvånar det mig inte att forskningen har något att säga om kärleksuppbrott. Det finns säkert moderna versioner av Stanfords fängelseexperiment där stackars kärlekspar utsätts för mängder av grymheter i vetenskapen och kärlekens namn. Det är ju mycket som står på spel! När någon gör slut med sin partner förväntar man sig tröst och förståelse, men hur är det med vänskapen, vår mest försummade relation av alla? Hur gör man slut med en vän?

Vi har många fler vänskapsrelationer i livet än kärleksrelationer. Övergrepp, svek och hjärtan krossas vänner emellan men vi gör ingenting för att hitta gemensamma och sociala sätt att hantera det på. Det finns parterapi för flera tusen i timmen, men när två vänner skiljs åt så får man inte ens en klapp på axeln från andra vänner. Vänskap har farit illa i våra dagar. Sociala medier ger oss en falsk intimitet som konkurrerar ut den verkliga.

Hannah Arendt skrev att hon alltid valde vänskap framför sanningen, trots att hon var filosof. Att det var viktigare att behålla en vän än att få rätt och på många sätt är just förmågan att kunna släppa saker som skaver en förutsättning i alla våra relationer – amorösa eller inte. Sanningen som en vänskap skapar var viktigare än bokens sanning för Arendt. Hon lärde sig av Aristoteles, för vilken vänskapen var den högsta av alla umgängesformer. Men hur gör man när ens vänner behandlar en illa?

För en tid sedan fattade jag ett beslut: jag ville avsluta en vänskap. Känslan hade vuxit fram över en längre period där jag vägt för och nackdelar men nu äntligen stod trygg i mitt val. Relationen mellan mig och min vän hade länge varit uppkopplad på konstgjord andning, vi gjorde båda det som krävdes utåt för att ge sken om att allting var okej. Gillade varandras statusar på Facebook, skrev pliktskyldiga kommentarer och lovade att ”vi måste ses så snart som möjligt”. Men jag visste att jag nog aldrig ville umgås igen. Det var inget speciellt som hade hänt, relationer självdör på det viset, men jag insåg att jag inte hade någon aning om hur man egentligen gör slut med en vän.

Det enda som är givet i ett uppbrott med en vän är att inga regler finns, saker som i amorösa relationer definitivt skulle betecknas som ett övergrepp sopas under mattan. Vänskapsrelationer som tar slut gör det antigen via bråk och social smutskastning – att man snackar skit om varandra eller så slutar den ena helt enkelt höra av sig. Jag har alltid varit den sistnämnda sorten, när jag inte längre vill så vågar jag inte ta tag i det på grund av rädsla för det förstnämnda.

När människor avslutar kärleksrelationer så finns det en stark etisk kod. Oavsett om det är ett flyktigt one night stand eller ett äktenskap med villa och Volvo så förväntas man höra av sig och berätta att man inte längre vill ses. Ett ”nej” måste uttalas, en tydlig markering hanterad med yttersta diskretion och ömhet. Vi kanske borde börja försöka behandla vänskapsrelationer med den värdighet de förtjänar? Ett avslutande samtal där båda parter får säga sitt och komma överens om hur framtida interaktioner ska se ut. Sen går båda hem och gråter över det som tagit slut. Vi behöver ge oss själva tid att sörja avslutade vänskaper.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Vänskap: en bruksanvisning first appeared on Opulens.