KÄLLKRITIK. Snarare än att vara slött skeptiska bör journalister ha en kritisk inställning som leder till att ta fram fakta i ett mål, menar Nathan Hamelberg.

I förra veckan skrev författaren Lena Andersson en av sina återkommande krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida, under rubriken ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. I just det här fallet påminde kritiken av journalistiken om politiker och partier som agerar som om de vore opposition när de faktiskt regerar. Det Andersson talade om som journalistikens uppdrag var ”skepsis”.

The post Nathan Hamelberg tar tempen på skeptikerna first appeared on Opulens.

FIKTION. I Danmark kom nyligen en omfångsrik bok ut med titeln Misantropiska nedslag. Melker Garay tar sig an saken.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bäste byrådirektör Sand

Häromdagen läste jag med stigande förvåning Er hyllning till människan. Och det är just Ert lättsinniga lovtal som har fått mig att författa detta brev. Först vill jag göra Er uppmärksam på att människans förmåga att reflektera och hänge sig åt introspektion är överskattad; i det avseendet är hon ytlig – saknar djupsinne – vilket torde vara styrkt av all galenskap hon företar sig, såsom det senaste världskriget. Sedan vill jag upplysa Er om att hennes särställning bland djuren vilar på oftast tvivelaktiga grunder. Att hon skulle, till skillnad från djuren, besitta förmågan till eftertanke och därtill ett moget tänkande är inget annat än en beklämmande villfarelse. Betänk bara hennes uppenbara svårigheter att lägga band på sig själv. Det råder inget tvivel om att hon till sin natur är aggressiv. Mycket aggressiv för att säga som det är. Och hänsynslös. Under förfiningen – som hon så påpassligt nog döpt till civilisation – finns en inte sällan illa dold benägenhet till våld som när som helst kan tränga fram genom den förnämliga fasaden. Viljan att skada finns alltid där. Som moraliskt subjekt är människan suspekt.

Hennes mångtusenåriga historia utspelas inte sällan i en eller annan massgrav. Och jag kan lika gärna – efter noga övervägande – anförtro Er att jag har ytterst lite till övers för hennes fagra tal om att hon är unik, oersättlig och att hon står över allt levande i denna värld. Hennes märkvärdiga särart och oförytterliga värdighet ska man ta med en nypa salt. Lätt har hon för att sväva iväg i sin uppblåsthet. Svårt har hon att inse sin egen själsliga begränsning, sedan spelar det ingen roll hur många arior hon krystar fram eller hur många förment sköna målningar hon förmår att pensla fram. Hennes lismande skräddare – kulturen – vet hur hennes tillkortakommanden ska döljas. Och är det något som denne skräddare kan så är det att smickra henne. Få henne att glömma de små personliga misslyckandena och annat som hon i sin ängslighet helst inte vill tala om.

När allt kommer omkring är den enskilda människan en tragisk figur. Och så borde det inte vara. Men så är det bara. Hennes förnuft har inte varit till någon större nytta för att upprätthålla hennes värdighet. Ständigt faller hon ner i sina genetiskt betingade avgrunder där hon ständigt blir ofrivilligt påmind om sina brister. Ack så sårbar hon är! Men istället för att förlika sig med dem blir hon än mer stridslysten i sin strävan att dölja sin ofullkomlighet. I det hänseendet är hon lustig. En pajas. Men en pajas som gärna tar till våld när denne känner sig trängd. Allt tal om stil och takt blir som bortblåst när omständigheterna pressar henne. Då kan hon höja sin röst och även sin näve om det skulle vara nödvändigt. Och nödvändigt har det varit om inte annat för att få igenom sin rätt. Vi talar om rätten att sätta villkoren. Hon vet att den som stipulerar premisserna är den som bestämmer. Och bestämma vill hon, det ska gudarna veta. Om det råder inget tvivel. Ordet dialog är vackert men totalt överflödigt när människan får härja fritt. Mycket är för övrigt överflödigt när vi har med människor att göra.

Om det inte hade varit för hennes uppfinningsrikedom så hade hon inte stått ut med sig själv. Varje tanke och handling hon förmår att uppbringa syftar ytterst till att – just det – stå ut med sig själv. Om detta behöver Ni inte tvivla. Allt handlar om att gå vidare. Att inte stå stilla. Att alltid vara på drift. Om någon till äventyrs skulle hävda att detta inte är sant, så misstar sig denne. För en människa som lider brist på uppfinningsförmåga – som saknar elementära kunskaper i att hitta på både det ena och det andra – kommer att förskräckt utropa:

Jag uthärdar inte längre!

Frånta människan hennes förmåga att upprätthålla lögnen om sig själv, och hon kommer att få ett sammanbrott. Hon kan helt enkelt inte uthärda sig själv när hon börjar rannsaka den hon verkligen är; ja, rädd blir hon när hon oförväget vänder ut och in på allt det hon sagt och gjort. För människan vet att hon innerst inne är ansvarig för allt det hon tänker och gör. När allt är blottat så kommer hon att bli skrämd över vem hon är. Och vem hon är – det kan jag försäkra Er om – vill hon helst inte veta. Det är fullt begripligt.

Jag önskar att jag kunde säga bättre saker om människan. Om jag gjorde det skulle jag dock begå en lögn. Och jag är inte den som far med osanningar. Inte heller den som skriver lovtal över henne. Sådant – bäste byrådirektör Sand – överlåter jag till Er.

Högaktningsfullt

Frank Olrik

The post Kulturen – en lismande skräddare first appeared on Opulens.

TVIVEL. “Plötsligt mottogs en berättelse om hur fantastisk kapitalismen är med enorm skepsis från stora delar av högern och med rätt stor entusiasm av många till vänster.” Skepsis behövs men den måste stå för reflektion och förändring, menar Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Allt oftare när jag diskuterar samhällsfrågor med vänner dyker tvivel upp. Alltmer tid går åt att fastställa att man ens diskuterar samma fenomen eller att man har förstått samma fenomen på ett någorlunda likadant sätt. Jag skulle säga att det på vissa sätt är bra, men på andra är det frustrerande och ibland till och med direkt farligt.

Hur många gånger har man dessutom inte fått se offentliga debatter pågå med noll procents sannolikhet att komma framåt beroende på att de som deltar inte ens diskuterar samma sak? Eller än värre, medvetet missförstår varandra och smygande försöker omformulera premisserna för samtalet så att deras egna problemformuleringar eller lösningar ska regera?

Det talas om filterbubblor, alternativa fakta och fake news som orsaker. Jag tänker dock att även vårt eget motstånd mot att översköljas av berättelser och utsagor – som nästan står oemotsagda – är en förklaring till varför vissa samtal inte leder någon vart.

Såväl entusiasm för som skepsis mot Roslings berättelse blev plötsligt en positionsbestämning för andra frågor.

När hajpen av Hans Rosling var som störst var min bekantskapskrets uppdelad i läger som förhöll sig till hans budskap utifrån vad det gjorde med deras positioner i övrigt.

Roslings stjärna stod högst i media nästan parallellt med det, med historiska mått mätt, stora flyktingmottagandet hösten 2015. Därav följde att de olika mottagandena av hans berättelse fogades till hur folk såg på situationen för flyktingar respektive hur Sverige skulle kunna klara av detta mottagande. Plötsligt mottogs en berättelse om hur fantastisk kapitalismen är med enorm skepsis från stora delar av högern och som en skrattspegel mottogs samma berättelse med rätt stor entusiasm av många till vänster. Såväl entusiasm för som skepsis mot Roslings berättelse blev plötsligt en positionsbestämning för andra frågor.

Och det är det jobbiga med skepsis (och entusiasm). Att den ibland leder till brist på reflektion. Jag själv drogs med av den i grunden teknikoptimistiska berättelsen, samtidigt som det var något som skavde. Ytterst få bland de jag känner som uttryckte skepsis förde fram några grundläggande ifrågasättanden av premisserna för Roslings teser. Jag kunde nästan bara notera att folk spjärnade emot utifrån att implikationerna av hans berättelse skulle grusa deras egna antaganden.

Men på senare tid har jag själv blivit mer skeptisk. Nu ser jag att det finns luckor i Roslings resonemang. Att folk runtom i världen drivs till att försörja sig på lönearbete och därmed får lön är inte ett mått på ökande rikedom. Inte heller kan jag se att de lyfts ur fattigdom. Den ökade produktiviteten möjliggör dessutom inte bara minskad barnadödlighet utan riskerar även att påverka klimatet.

Det finns skepsis och skepsis; ibland är skepsis det som ger oss möjlighet att omformulera frågeställningar, att börja i andra ändar, att se till att diskussioner kan klargöra skillnader eller förhindra att bisaker görs till huvudsak. Men mycket av den skepsis jag ser idag är av en annan karaktär. Det är en skepsis som letar småfel, slarviga formuleringar, gör illvilliga läsningar eller hittar perifera brister som inte har bäring på huvudargumentet – för att slippa ta ställning, sättas i rörelse, ändra på sig. Det är en i grunden konservativ skepsis. Men det som ska konserveras är inte så mycket en stabil samhällsordning som ett status quo där man själv inte behöver rucka på sig. Det är att göra Descartes tvivel på allt till norm, förutom att det tvivlet bekvämt hoppar över att tvivla på just status quo men fokuserar på allt som ifrågasätter det rådande tillståndet.

Det kan handla om tiraderna om att ”genusvetenskap är pseudovetenskap” som, upprepat som mantra, blir ett perfekt pansar för den som vill ha argument mot all kunskap som visar på hur kön har en socialt konstruerad dimension. Det perfekta argumentet mot förändring. Mer än något annat är det att klippa och klistra ihop argument mot allt som kräver omvärdering. Att de som är skeptiska till budskapet om mänskligt skapad klimatpåverkan fokuserar på Greta Thunberg är ett skrattretande men sorgligt exempel. En massa ovidkommande saker och trams om hennes person mobiliseras för att framställa det som att det skulle finnas en enorm forskarvärld som tvivlar på påståendet att klimatet ändrats drastiskt det senaste halvseklet (som resultat av mänsklig aktivitet).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det finns en lockelse i den självbild som bygger på att vara den som går emot de dominerande åsikterna. Henri Poincaré sa någon gång ”att tvivla på allt och tro på allt är två lika bekväma lösningar, eftersom båda befriar oss från behovet att reflektera”.

Lockelsen i att iscensätta sig själv som David mot Goliat är en realitet, oavsett om man ifrågasätter händelserna 11 september 2001 eller menar sig säga saker som man inte ”får” säga.

Det finns en lockelse i att framställa de åsikter som utgör motsatsen till ens egna som uttryck för en religiös hysteri och så vidare. Egentligen finns det bara ett, förvisso enormt, problem med den sortens skepsis. Det problemet består i att det är en skepsis med avsändare som inte på något sätt vill ändra sig, utan vill leva kvar i bekvämlighet.

Skepsis behövs, men den måste stå för reflektion, för förändring och för att bryta med det ohållbara.

The post Skepsis på gott och ont first appeared on Opulens.