LIVSSTIL. När det gäller klimatkrisen talas det allt oftare om skam i sammanhanget. Till exempel flygskam, klimatskam och som nyligen i en DN-artikel, av Hanne Kjöller, flerbarnsskam. Erik Cardelús försöker reda ut skambegreppen. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En forskningsstudie från Lunds universitet pekar ut de fyra mest effektiva livsstilsvalen för klimatet. Det mesta är välkänt, stött och blött otaliga gånger. Skifta över till en växtbaserad kost, lev utan bil, undvik flygresor och skaffa inte sig så många barn.

Ofta väcker detta reaktioner. Om vi kallar det skam, ångest, försvarsmekanismer eller bara mänskliga reflektioner är upp till var och en att avgöra. Varje människa känner sig själv bäst.

Intressant är dock att det talas allt oftare om skam i sammanhanget. Flygskam, klimatskam och nyligen i en DN-artikel skrev Hanne Kjöller att ”Flygskam är bra för klimatet — men flerbarnsskam är bättre.”

Låt oss därför — i denna skammens tidsålder — diskutera vilken skam som är rimligast och lättast att hantera.

Alla kan nog utan allt för stor pina trycka i sig en bönburgare då och då, kanske oftare än så. För visst måste man inte mumsa på döda djur hela tiden? Inte heller gynna den ofta så grymma djuruppfödningsindustrin. Sedan sägs det gröna vara bra för hälsan också.

Flyg då? Visst flygs det mer än någonsin globalt, trots att antalet postade bilder på flygresor på sociala medier har sjunkit snabbt. Så kanske finns här en viss skavande skam. Men i så fall, varför inte åka mer tåg? Där är det lättare att fotografera än i ett flygplan. Många europeiska städer har också enormt vackra järnvägsstationer, sådana som ofta används i reklam och i historiska filmer. Klick, klick. En tågresa kan vara behaglig också — läsa, prata, lyssna på pod och sådant kan vara ganska trevligt.

Ställa bilen då? Kanske sjunker ens imp-faktor en smula när chansen att cruisa fram i en suv eller sportbil minskar. Men nu finns ju Tinder och mycket annat, apparater och teknologier som sköts bäst utan ratt i handen eller i ett trångt baksäte. Dessutom har vi inte avgett något slags klimatets kyskhetslöfte och är begåvade med visst förnuft. Måste vi köra ungar till en bortamatch i obygden eller frakta hem arvegods från moster Agda, ja då är bilen bra.

Sedan kommer flerbarnsskammen, som Hanne Kjöller lyfter fram. Nja, att gå runt och skämmas för sina eller andras barn är ingen bra idé. Det blir ett recept på att må dåligt och det räcker med den psykiska ohälsa som finns i samhället idag.

Dessutom framkallas otäcka ekon, om det så kommer från diktaturstaten Kinas enbarnspolitik, eller de omfattande tvångssteriliseringarna i vårt eget land, samt tendensen att peka finger åt utvecklingsländer, så här bör vi allt hålla igen. Och slutligen verkar det dessutom som om de unga har fattat det här med klimatkrisen bättre än vi äldre.

The post Fyra nyanser av skam first appeared on Opulens.

UPPMANING. “Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi vill inte höra fler sagor, skottsalvor, böner, bortförklaringar. Vi vill att någon ska säga som det är: ”Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.” Annelie Bränström-Öhman om det strukturella våldet mot kvinnor.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: det är inte klokt. Har ni hört? Det hände en sådan sjuk sak i staden där vi bor. I förrgår. För två veckor sedan. I fjol. Igår klockan 21.37 på kvällen.

En elvaårig flicka blev kallad jävla hora när hon väntade på skolbussen. För att hon bara stod där och stod. Tre tjejer i teknikklassen fick höra av sin lärare att de distraherade honom så att han inte kunde koncentrera sig på att undervisa när han såg dem. För att de bara satt där och satt. En tjugotreårig kvinna blev ombedd att lämna krogen för att tröjan hon hade visade för mycket hud. För att hon bara… såg ut. Det triggar killarna, sa vakten.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: Nej, det är okej. Ingen dog. Alla kom undan, gick hem. Fast ingen klarade sig. Inte vi. Inte dom. Inte hon som blev mördad av sin ex-pojkvän en månad innan sin studentexamen. Fast det var i Hudiksvall. Inte hon som åkte ubåt. Fast det var i Öresund. ”Fem famnars djup…” Där tog livet slut.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi borde akta oss. Ni med. Tio ouppklarade våldtäkter på tio månader, tre kvinnomord på tre veckor i trakterna där vi bor. Det handlar om ”riktigt blod, av den sorten som ropar till dig från jorden”. Novembers mörker är tungt. Vi borde dra för gardinerna så vi inte syns om kvällen där vi går omkring och visar för mycket hud i köket. Vi borde överhuvudtaget låta bli att gå ut när det är mörkt. Om vi absolut måste: låt oss bli osynliga. Tysta. Tassa i filtskodda skor. Klä oss i heltäckande svart eller grått. Ingen hud. Vi upprepar: visa ingen hud! Skratta inte högt, prata inte med främlingar. Undvik att möta någons blick. Undvik att möta någon. Någon man. Överhuvudtaget.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: det är i alla fall inget krig. Inte något riktigt krig. Inget vi mot dom. Som att alla män skulle…? Det är bara hjärnspöken. Bara rädslan som får oss att se i syne. Bara vrångbilden av en farbror som tafsade på flickor i fyllan som ställer sig i vägen för den fina drömmen om en tid då en gentleman kunde flirta fritt och damer kunde ta emot en komplimang. För det är ju inte alla män. Bara fem dussin Hollywood-kändisar och två fotbollstränare. Tre svenska programledare på teve. En brittisk försvarsminister. Och en galen filmproducent som håller sig med en privat armé av spioner och falska kvinnorättsadvokater för att få alla skvallrande, ljugande, tjattrande kvinnor att hålla käften. Men det är inte alla. Nej.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi vill inte höra fler sagor, skottsalvor, böner, bortförklaringar. Vi vill att någon ska säga som det är: ”Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.”

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: ja, vi erkänner vi är rädda. Livrädda. Skitskraja för att gå ensamma hem genom parkerna, gångtunnlarna, de döda vinklarna bakom parkeringshusen, mörkret i kommentarsfälten på twitter. På goodreads finns en lista med 100 romaner om manliga-karaktärer-som-du-borde-springa-för-livet-ifrån-om-de-försökte-dejta-dig. Vi gör det. Vi gör det nu. Springer för livet. Viskar:

”Var rädd

det finns ett mönster”

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: skit i att vara tysta. Skit i att inte synas. Gör oväsen. Visa mycket hud, ben, bröst. Skrik. Vråla hål på tystnaden. Gör avtryck. Höj ett knä och tryck till. Sätt läppstiftsmärken på alla tafsares skjortkragar.

Nej, vi ringde inte våra mödrar. Vi sa inte: vi har fått nog. Skammen var för djup. Känslan av att vi hade oss själva att skylla för plågsam. För att vi inte ville göra dom besvikna. Beröva dom drömmen om att vi hade klarat oss. Kommit undan. Vi som föddes för att bli fria flickor, lyckliga kvinnor.

Vi ringer våra mödrar. Det är nu vi gör det. Vi säger: Jag med. Vi hör dom svara: Jag med. Jag med. Jag med.

fritt efter Jonas Hassen Khemiri, ”Jag ringer mina bröder” (2010). Citat av William Shakespeare, Margaret Atwood, Stieg Larsson och Katarina Frostenson.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Vi ringer våra mödrar first appeared on Opulens.