SEXISM. I finsk media pågår nu en diskussion om att återlämna skallar som svenska rasbiologer stulit från kyrkogårdar. Hans Forsberg berättar utifrån egna erfarenheter om hur rasbiologin i modifierad form fortfarande fanns på svenska universitet i slutet av 60-talet.

“Sverige var ledande på rasbiologins område före kriget. Affischnamnet var Herman Lundborg herostratisk ryktbar för och åter aktuell med sina skallmätningar av samer. Han var inte oväntat ett stort namn i Tyskland.

Man skulle ju kunna tro att dessa idéer hade hamnat på historiens sophög, efter vad som hänt under nazitiden. Men i Uppsala lyckades man på något underligt vis få rasläran att överleva i modifierad form under beteckningen ”Fysisk antropologi”. Ämnet blev en enmansshow av docenten Bertil Lundman. Bland hans vetenskapliga bedrifter kan noteras, att han tyckte sig kunna konstatera förekomsten av en blond rastyp, som han kallade västmanlandstypen.

Jag hörde talas om ämnet via en kurskamrat i historia under min första termin -67. Jag bevistade aldrig någon av Lundmans föreläsningar men fick ändå viss inblick. Föreläsningarna var välbesökta. Merparten av åhörarna torde ha varit strögäster. Lundman hade nämligen ett grundmurat rykte som kuf och tillmättes ett icke ringa underhållningsvärde.

Men så fanns där även en annan kategori av åhörare. Den bestod av dem som givit sig det glada studentlivet i våld: gasker och annat trevligt i nationernas hägn och i glada  vänners lag. För sent hade de varsnat faran. Det var nämligen så, att på den tiden krävdes 1 betyg ( 20 poäng ) per termin för att komma i åtnjutande av studiemedel. Nu hade dessa olyckliga insett, att det skulle de inte mäkta med. Hela deras existens vid lärosätet var alltså hotad.

Men det fanns en utväg: Fysisk antropologi! För erhållandet av 1 betyg i ämnet krävdes att man nöjaktigt kunde redogöra för innehållet i ett par av Lundmans böcker. Ett synnerligen modest krav till och med jämfört med de andra ”räddningsplankorna” konsthistoria och pedagogik.

Nu hände det sig ibland, att Lundman, som man säger idag, kunde uttrycka sig något sexistiskt vid sina framträdanden. Detta upprörde de kvinnliga åhörarna och inför en stundande föreställning kom de överens om, att som en kvinna resa sig upp och lämna salen, om något sådant skulle inträffa.

Föreställningen började och mycket riktigt dröjde det inte länge innan Lundman kom in på en folkgrupp i Östafrika, där männen kännetecknades av att de hade ovanligt stora könsorgan.

Den kvinnliga delen av auditoriet reste sig enligt överenskommelsen och tågade mot utgången. Men innan de hunnit ut genom dörren ropade Lundman:

– Flickor, flickor ! Stopp, stopp! Båten till Tanzania går inte förrän nästa vecka!

The post Fysisk antropologi first appeared on Opulens.

FINSKA SKALLAR. Karolinska Institutets uppmärksammade beslut att sluta hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent utställning och namn på vägar och salar har inte gått obemärkt förbi i den akademiska världen. Även i finska media pågår nu en diskussion men då gäller det skallarna som Gustaf Retzius och medhjälpare tog hem från finska ödekyrkogårdar.

Den 4 juli 1873 kommer tre svenska medicinare och forskare från Stockholm till Åbo med ångaren Constantin. Det är docenten Gustaf Retzius (1842 – 1919) och läkarna Christian Lovén och Erik Nordenson. Uppdraget är att i rasbiologisk anda mäta skallar på tavastlänningar, savolaxare och karelare. Gustaf var son till den kände rasteoretikern Anders Retzius (1796 – 1860) som hade konstruerat ett ”skallindex”. Båda far och son verkade på Karolinska institutet. Man kan förmoda att fader Retzius fungerade som någon form ”projektledare” för gruppen.

Skallmätning som vetenskaplig metod var på modet och ansågs evidensbaserad. Den levde kvar som metod långt in på 1900-talet och beskrivs bland annat i filmen ”Sameblod”.

De svenska forskarna kom att stanna i Finland i tre månader. Vid återkomsten till Stockholm hade de med sig ett antal människoskallar från olika orter i Finland som fortfarande ligger förvarade i papplådor på Karolinska Institutet.

De svenska forskarna sökte stöd för den hypotesen om att svenskar var högre stående och finnar kortskalliga, tröga, lågbegåvade och missmodiga. Detta skulle bekräftas via skallmätning. Svenskarna skulle påbörja sitt projekt på fängelset i Tavastehus. Fångarnas olika bakgrund var dock störande för det vetenskapliga projektet så färden gick vidare till Tammerfors. Även där var svårt att hitta renrasiga finnar så man sökte sig ut på landsbygden.

I Pälkäne sydost om Tammerfors hittar forskarna vad de söker. En förfallen kyrka där kyrkgolvet hade brutits upp och blottlagt gravar och kistor. Det vetenskapliga ”bytet” blir 55 kranier. Resan går nu vidare i optimistisk anda till Karelen. Gruppen gör skallmätningar på 91 levande människor under allmänna hälsogranskningar vid tingsdagar där bönderna samlas som under höstmarknaden i Viborg. I minutiösa kolumner antecknas skallmått, färg på hår och ögon, ända fram till listans femtiofemte mått som var bröstvårtornas afstånd från varandra. Det hade varit en stor hungersnöd i Finland 1866- 1868. I ett torp fick Retzius och hans expeditionsmedlemmar smaka på barkbröd som bestod av 1/3 råg och 2/3 bark. Även bastubad ingick i upplevelsen.

”Ett sjutumshuvud hade tavastlänningen i snitt, kortare på höjden än svenska och germanska skallar.”

Namn och siffror på alla mätta publiceras också på franska för världsutställningen i Paris 1878 som tydligen var en ”marknadsplats” även för vetenskapliga ”bedrifter”.

De finländska skallarna hade också förevisats vid det allnordiska studentmötet i Sverige 1975. Den finländska tidningen ”Suometar” skriver om ”den förträfflige doktor Retzius” och hans vetenskapliga bedrifter. Tidningen ansåg dock att det var en skam att Finland självt som ”ett bildat land” inte tog vara på samlingen.

Oberoende av skallmätning konstaterade Anders Retzius 1873: ”Tavastlänningen är ej vacker, bland tusende kvinnor kan inte en enda betecknas som skön.” Sonen Gustav skrev 1876 i den vetenskapliga rapporten 1876: ”Ett sjutumshuvud hade tavastlänningen i snitt, kortare på höjden än svenska och germanska skallar.”

Gustaf Retzius kom sedan att göra en lysande vetenskaplig karriär. Han var en av Sveriges mest kända och respekterade personer. Han levde i en tid då naturvetenskapen och medicinen gjorde stora framryckningar. Han hade fått en auktoritär och stenhård uppfostran hos fadern Anders. Fortsättning följde i skolan. I sina memoarer skriver Gustaf hur han som sjuåring omöjligen kunde lära sig rabbla 53 latinska verb med objektiv i dativ. Trots pedagogik i form av prygel kunde de infernaliska latinska verben inte fastna – fastna gjorde emellertid avskyn för utdöda språk. Latinet var en plåga för unge Gustav och tyska språket var en terror. Långt in i ålderdomen drömde Gustaf Retzius mardrömmar om en satanisk magister som med rotting i hand satte skräck i eleverna.

Gustaf Retzius var besatt av hjärnor och skallar. Skallmått togs från svenska rekryter, finnar och samer och egyptiska mumier. Det vetenskapliga värdet konstaterades i efterhand vara lika med noll. En viktig slutsats visa emellertid Gustaf Retzius arbete. Inga elitistiska eller rasistiska slutsatser var möjliga att dra.

Gustaf Retzius och hans hustru Anna Hierta, som var dotter till publicisten och Aftonbladets skapare Lars Johan Hierta, var ett dåtida ”Powerpar” med hög kändisfaktor.

Gustaf Retzius avled 1919 och donerade sin egen hjärna till forskningen. Den simmar runt i en spritburk på Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet. Samma år som han avled köade människor utanför Konstakademin i Stockholm för att se Herman Lundborgs 700 porträttbilder av vanliga svenskar från norr till söder. Budskapet var att människor i Sverige behövde lära sig förstå betydelsen av rasskillnader. Utställningen turnerade sedan vidare och drog fulla hus även i Uppsala, Göteborg, Visby och Gävle . Det besökaren fick se var ansikten. 700 fotografier på det enligt Lundborg menade var olika ”rastyper” i Sverige: svenskar, finnar, samer, valloner, judar och zigenare, tattare – och så förstås de som var rasblandade.

Herman Lundborg lyckades trots många försök aldrig bli vän med Gustaf Retzius trots att man rörde sig inom samma rasbiologiska fält. Lundborg gjorde också ”skallmätningsexpeditioner” främst i Lappland.

De finska skallarna berör fortfarande. En grupp sverigefinländare kräver att de ska återlämnas. Dialog pågår med Karolinska Institutet.

The post En märklig expedition i österled first appeared on Opulens.