SATIR. Iodine Jupiter skriver så här inför julen om konsten att ha roligt när du har tråkigt. Eftersom ovanligt många i år lär få tillbringa julen i isolering kan ett och annat tips behövas.

Du ska alltid se till möjligheterna i livet. Det grå och tråkiga kan ofta med ett enkelt trick förvandlas till något roligt. Som stolt ägare till ”sportbilen” jag köpte begagnad av Steven Tyler i Aerosmith vet jag vad jag talar om.

Rullatorn är ansedd som ett av de tristaste objekten på jordens yta. Därmed finns anledning att transformera det tråkiga till nåt glädjefullt och roligt. Med humor blir livet lättare att ta hand om.

Jag kan inte klaga på svensk sjukvård. Tre gigantiska operationer inom loppet av 20 år. Ingen självklarhet. Helt gratis. Jag är oerhört tacksam över att jag fortfarande lever. Att jag tog mig levande ur den senaste operationens 12 timmar ser jag som ett mirakel. Nytt trolldon, ett i stort sett nytt huvud, ny poesi, nya blinkande maskindelar. Jag blev den maskin jag alltid velat vara.

Operationskirurgen informerade mig dagen innan operation om att 10 procent av den här typen av ingrepp kan leda till invaliditet. Han ville ge mig möjligheten att kunna backa. Söv ner mig fort, tänkte jag, sätt igång så jag får veta hur det gått.

Efter uppvaknandet var det avgörande om jag kunde röra tårna. Det skulle vara tecknet på om jag skulle kunna gå igen. Skulle jag reagera när de uttalade mitt namn?

“Ängel av ljus, hör du mig”? ropade en sjuksyster där jag låg bland dränage, slangar och tusen monitorer. Inget svar.

“Känner du när jag trycker på dina tår?” hördes en avlägsen röst långt borta och mycket svagt. Ändå ropade hon som från en megafon på två decimeters avstånd.

”Provar en gång till.” Ett svagt pipande ljud undslapp mina läppar. Jag försökte reagera. En kraftsamling, en antydan till fotrörelse.

Ingen mer dödsångest. En enorm lättnad.  Jag kunde röra tårna. Jag hade överlevt utan att få några men eller handikapp.

Efter många veckor på sjukhus var jag hemma och gick med rullator. Jag åt ingenting. Jag vägde ingenting. Jag var nästan genomskinlig. En lång konvalescens väntade. Jag ska snart vara tillbaka till livet, tänkte jag, göra det jag gillar.

Hela den här upplevelsen, eller krisen, fick mig att inse vilka som är mina verkliga och nära vänner. Avgörande är att kunna dela skratt och kärlek med dem som bär in ljus i rummet. Läkningen går snabbare om nån ringer eller sms:ar. ”Hej, hur mår du idag, har du promenerat?”

Jag blev glad när folk frågade om de fick hälsa på mig på sjukhuset. Om de kunde ta med sig en väldoftande blomma, en symbol, eller en flaska nyttig apple juice. Men jag är ledsen att jag inte meddelade mig om mitt försvinnande. För jag är en mussla i ett skal.

Sex veckor efter operationen skrev jag kort till varje avdelning och tackade all underbar vårdpersonal, robotskötare och kirurger.

Ni gör ett fantastiskt jobb, svensk sjukvård, statligt morfin i höga doser. Smärtan försvann. Livet kom långsamt tillbaka. En fin sommardag 2018 möttes jag upp av några vänner på en uteservering. Jag släpade mig fram stödd på den julglitterförsedda rullatorn; ett tingeltangel-redskap som gjort det tråkiga roligt, och som så många strött lovord kring. Den sommaren i juni var den vackraste någonsin.

The post Glitterpimpa rullatorn first appeared on Opulens.

PANDEMI. Fler än hälften av Sveriges regioner får nu skärpta råd från Folkhälsomyndigheten med anledning av covid-19. Channa Bankier formulerar i bild och text sina känslor inför pandemins utbredning.

Det läskiga med covid-19 är att infektionen är så oförutsägbar
Yttrar sig på så många olika sätt på olika människor

Bara i min närmaste vänkrets har jag 3 vänner som genomlidit svår sjukdom. Intagna på sjukhus. Mått mycket mycket dåligt i flera veckor
Men alla 3 har hämtat sig. Mår helt bra. Inga efterverkningar
Smockade med antikroppar

Däremot har jag 5 andra vänner som är sjuka 3-6:e månaden på de mest osannolika sätt
Blir inte bra. Är mysterier för vården
Några på bättringsvägen. Långsamt.
Oklart hur
Hjärtskada på en. Neurologiska symptom på en annan
Ja osv

Ja & så har jag 10 mer eller mindre bekanta som dött i covid-19. Inga extremt gamla
60-70+ bara
Aktiva yrkesmänniskor

Bli inte smittad
Avstånd. Mask. Handtvätt. Korsdrag

The post Det läskiga med covid-19 first appeared on Opulens.

PANDEMI. Överallt i världen har privatiseringar och nedskärningar präglat de senaste decenniernas politiska reformer. I samma stund som coronakrisen slog till blev det som tydligast hur bortprioriterad sjukvården är, skriver Antonios Antoniadis.

Coronaviruset har fått det moderna samhället att stanna upp. Efter de första fallen har viruset nu spridit sig globalt och satt rejäla käppar i de ekonomiska hjulen. Utvecklingen avslöjar mycket om vår tid och vilka grundbultar vårt samhälle egentligen borde vara uppbyggt kring.

Det första vi kan konstatera är hur gränslöst viktig den offentliga sjukvården är för vårt samhälle. Utan en fungerande sjukvård är det omöjligt att stå emot en pandemi som corona. Men i samma stund som krisen slog till blev det som tydligast hur bortprioriterad sjukvården är. Förra veckan pumpade Riksbanken ut miljarder till företagen utan ett ord om att vården också behöver stöd. Överallt i världen har privatiseringar och nedskärningar präglat de senaste decenniernas politiska reformer.

Nu ser vi resultatet. I Grekland varnar läkarförbundet för att antalet sjuka är bra mycket större än vad siffrorna visar. Det finns helt enkelt inte utrymme att testa alla. I Italien hade sjukvården inte en chans att hindra utbrottet i början, även om landet nu sakta börjar komma ikapp. Och från USA kommer rapporter om att miljontals (!) riskerar att bli utan vård på grund av deras omstridda sjukvårdssystem.

Med tanke på den kris många sjukhus i Sverige befinner sig i finns det all anledning att oroa sig.

I Sverige påstår regeringen att det finns tillräcklig beredskap för att hantera virusutbrottet, men sjukvårdspersonalen själva är långt ifrån lika övertygade. De pekar på att det saknas material, intensivvårdsplatser och personal ifall utbrottet skulle bli ännu mer omfattande. Med tanke på den kris många sjukhus i Sverige befinner sig i finns det all anledning att oroa sig.

Coronaviruset borde därför ta död på allt tvivel om statliga eller privata sjukvårdsaktörer är att föredra. Med rådande samhällsordning är det viktigt att de nationella företagen främjas, men de kan inte alltid gå först. För om ett land inte har en stark sjukvård spelar det ingen roll hur mycket som satsas på tillväxt och företagsamhet. En industri kan aldrig blomma om människorna som driver den inte kan få vård.

Inte heller samhället kan blomma utan en hög välfärdsstandard för alla. Ju fler som blir utan vård desto färre har möjlighet att bidra till allmänhetens bästa. Och ju mer begränsad sjukvården är desto hårdare blir slaget för de som redan är sköra. Förr var detta självklarheter för det svenska samhället, men någonstans på vägen har prioriteringsordningen gjorts om till förmån för kapitalet.

Urholkningen av sjukvården är inget nytt, men utbrottet av coronaviruset har tydliggjort vilka brister den medfört över hela världen. I Sverige finns det numera bara 2.2 sjukhussängar per 1000 invånare, en siffra som är bland de lägsta i hela Europa. Belastningen för sjukhusen och personalen lär knappast minska ju längre tiden går. Bara i dagarna har allt fler rapporter kommit om sjukhuspersonalen som smittats av corona.

Framtiden är oviss och ingen vet hur spridningen av corona kommer att sluta. Men en sak är säker och det är att varje samhälle behöver sätta den inhemska välfärden över det mesta, motsatsen blir inte bra för någon. Förhoppningsvis blir den stora coronakrisen en väckarklocka för både politiker och väljare. En väckarklocka som påminner oss om vilka pelare vårt samhälle bör vila på, nämligen välfärd och inte vinster.

The post Corona återkallar välfärdssamhället first appeared on Opulens.

BRÖSTCANCER. Annelie Babitz har skrivit en dagbok om att vara bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Bo Bjelvehammar har läst boken och är starkt berörd.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Inte bara ett bröst av Annelie Babitz
Vertigo förlag

Tisdagen den 27 september får Annelie Babitz höra de tre orden, som präglar hennes fortsatta liv — du har cancer. Nu ska detta ringas in och uttryckas på ett kliniskt och mera precist sätt. Det handlar om invasiv duktal cancer, det som invaderats är hennes ena bröst och duktal rör sig om att det utgår från mjölkgångarnas celler. Det bestäms snabbt att motåtgärden ska vara ett operativt ingrepp, kombinerat med cellgifter och strålbehandling.

Detta att ta bort ett bröst blir ett ödesdigert och traumatiskt beslut, också detta har ett namn med precision, mastektomi, det har sitt ursprung i två grekiska ord, mastos, som betyder bröst och ektome, som betyder utskärning, alltså står det för ett kirurgiskt avlägsnande av bröstvävnad. Det kan innebära delar av ett bröst eller hela bröstet.

Om detta har journalisten och författaren Annelie Babitz skrivit en dagbok, Inte bara ett bröst, från tidpunkten för konstaterandet av sjukdomen och runt två år framåt. Hon går in i rollen som bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Lägg därtill de svåra biverkningarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Texten utgörs av tankar som befolkar hennes huvud tillsammans med berättelser som hon hör av sina medpatienter. Dessutom gör hon av nyfikenhet egna efterforskningar, för att bättre förstå och inse vad som händer i hennes kropp. Som alltid börjar det med en frågeställning. Varför skulle just jag drabbas?  Och det blir reflektioner kring genetik, hormonella faktorer och orsaker som är livsstilsbetingade.

Annelie Babitz är klädsamt kritisk, feministiskt medveten och ser störande patriarkala strukturer både här och där. Det som mest sysselsätter hennes tankar är emellertid detta att förlora ett bröst. Var det verkligen en nödvändighet, att ta till detta ingrepp, en form av behandling med rötter i 1800–talet. Det är väl egentligen mer än tveksamt.

Annelie Babitz försöker reda ut alternativ och konstaterar att ingen rekonstruktion av bröstet kan någonsin ersätta det riktiga och borttagna. Och så följer det viktigaste  — det handlar inte bara om att ta bort ett bröst, det är fråga om att hon berövas en del av den kvinnliga identiteten, att bröstet inte finns mer. Detta blir till en barrikad när det gäller att nå värme, kärlek och en ny, fungerande relation. Detta är vad allt handlar om, i detta det ändlösa sjukhusvita.

Annelie Babitz har kvar en stor kärlek, hon älskar nämligen att skriva och det märks. Det är en kärlek som är som en passion. Detta skrivande ger henne andrum och kraft att uthärda det mesta. Ledvärk, trötthet, buksmärtor, kemisk depression och utslag. Ja, till och med den obehagliga efterbehandlingstabletten Anastrozol.

Inte bara ett bröst är en uppriktig och äkta berättelse. Den är både djupt gripande och inger då och då en läsaren en rädsla.  Vid sådana passager börjar jag som läsare närmast att darra, likt de många fjärilarna i naturreservatet, just den här sommaren, sorgmantlarna. Det går i mitt fall inte att komma närmare en kvinna som drabbats av bröstcancer.

The post Det går inte att komma närmare first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. På grund av allvarlig sjukdom har vår brevväxling mellan Crister Enander och Kristian Lundberg haft uppehåll. Men nu är Enander tillbaka och vi fortsätter detta tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle,  dess institutioner och vart vi är på väg. 

19  september 2017

Kristian,

Jag lever.

Det var nära att Liemannen hann upp mig. Men jag överlevde – inte minsta tack vare Linn och dig. Hade ni inte agerat och Linn ringt polis hade jag inte suttit här denna natt. ”Det handlade om timmar”, sade en av läkarna senare, när jag kommit ur respiratorn, och hon skakade smått förvirrat på huvudet som om hon fortfarande stod frågande inför att jag återhämtat mig från den kemiskt framkallade komatillståndet och alla kriser.

Döden gick förbi, tätt intill denna gång, men avstod – av någon anledning men tacksamt nog – ifrån att skörda mig som ett av de många offer som skulle lämna in under just det dygnet. Mitt nummer hade väl ännu inte kommit upp. Det första bandet de satte på mig runt handleden på intensiven stod det: ”Man, okänd.” Sedan var du, som jag har fått veta efteråt, inne och identifierade mig och jag återfick mitt namn som för några timmar gått förlorat.

Och utanför väntade Linn oroligt och hade, klokt nog, bestämt sig för att hon inte ville se mig i det tillståndet. Tack för att du hjälpte till att rädda livet på mig! Jag kan ju få för mig att du faktiskt tycker om mig. Och tack att du hjälpte Linn och gav henne stöd. Jag vet att hon uppskattade det mycket. Och du fick säkert stöd av henne – om jag känner henne rätt, och det inbillar jag mig att jag gör.

Och här sitter jag nu.

Någonstans nära verkligheten men ändå inte; inte fullt och helt. Det är som om det vore möjligt att leva i ett parallellt tillstånd, mycket nära ändå avlägset, och enbart betrakta vardagens alla förvirrande och understundom glädjebringande händelser på ett visst avstånd och med bevarat lugn. Kanske med en svalkande likgiltighet?

Nej. Fel ord. Det är inte likgiltighet. Det är, trots att Parland skrev det, trots att Gunnar Ekelöf skrev det samtidigt, något annat. Förundrad nyfikenhet och en växande förvåning över vad som sysselsätter många människor och som upptar deras tid och tankar. Ja. Just så. Förundran. Livet får en annan innebörd i den rullstol jag sitter och med de många dygn jag genomlevt, inte sällan alldeles på gränsen till vad som väntar där borta på andra sidan Styx.

Ute vräker regnet ner. Likt en rullgardin, en vägg, av vatten. Det blåser inte. Luften är ljummen; natten mörk och djup i sin svärta. Det är september men ute faller ett kraftfullt sommarregn. Det är vackert. Det är rentav mycket vackert. Nyss satt jag i min rullstol en halvtimme ute på den stora altanen med en mugg nybryggt kaffe och bara tittade på och njöt av det massiva regnet.

Annars ligger korridoren öde. Tyst. Tomt. Stilla. Korridoren är inte olik en nöjd hunds lugna andning då den just somnat och ännu inte börjat drömma.

Undersköterskan som arbetar natt på avdelningen sitter borta på andra sidan, inne på expeditionen och gör undan en del av allt pappersarbete. Sjukvården producerar en ofattbar mängd papper – det är observationer, klockslag, mätningar av allt från blodsalter till mängden urin och avföring som varje patient i kritiskt läge får ur sig. Allt antecknas. Allt sparas. Allt ska rapporteras, samlas, och vid behov bearbetas.

Regnet fortsätter att falla. Öser. Ljudet av vatten som rinner undan överröstar nästan skyfallet. Jag ligger och läser. Jag väntar på den sömn som envist vägrar infinna sig.

Väntan. Minut efter minut. Sakta. Visarna rör sig knappt. Och denna starka längtan efter det tillstånd där värken lämnar mig ifred – eller rättare sagt: min medvetenhet om dess närvaro upphör för åtminstone någon timme.

Klockan tickar. Och den tickar för mig. Det vet jag. Nattsköterskan var just inne med en morfintablett. Den står orörd kvar borta på sängbordet.

Mycket har hunnit hända. Sammanlagt en och en halv månad har jag varit inlagd på olika avdelningar på det gigantiska ”Blocket”, Lunds Universitetssjukhus.

Olidliga dagar. Ännu värre nätter. Fulla av plågor och smärta och en utmärkt vård. De arbetar häcken av sig i en bokstavligt talat omöjlig arbetssituation. De går på knäna men vägrar ge upp. De bryr sig om patienterna. Deras tålamodiga vänlighet och omtanke kunde ibland nästan röra mig till tårar – en sen natt som närmade sig gryningen grät jag av en form av glädje, en känsla som väcktes av en sköterska bottenlösa tålamod. Denna känsla övermannade mig inte minst när de satt länge och matade utmärglade äldre patienter, talade med den mildast och vänligaste röst och sakta smekte dem över pannan, och inte gav upp i de rätt tröstlösa försöken att få dem att äta om inte annat så något litet från tallriken – om så enbart några skedar av efterrätten. Och allt detta slit, detta arbete i ständigt motlut och utan slut, uteslutande som en direkt följd av vidriga och känslokalla politikers vägran att ens försöka förstå deras och patienternas villkor och behov. I korridoren på avdelningen stod alltid – varenda dag, varenda natt – sängar med patienter som inte fick plats på avdelningen. De led. De plågades. De blev förvirrade och rädda. Och personalen tvingades varje natt kämpa mot en permanent överbeläggning.

Min beundran och respekt för undersköterskor och sköterskor är inte bara stor, den är full av en djupt känd tacksamhet.

Hur närmar man sig döden med åtminstone en gnutta bevarad värdighet? Är det ens möjligt? I denna, genom hysteriskt förnekande och ett skräckslaget tigande, absurt dödsbesatta kultur vi tvingas leva i förvrids alla perspektiv.

När den flåsat mig i nacken är det svårt att inte tänka på och reflektera över denna död, denna ”dumma död” som Lars Forssell skrev.

Men jag är vid liv. Döden får vara. Jag har varit medveten om den sedan jag var mycket ung – redan ett par år före tonåren. Den är mig på så sätt, abstrakt måhända, synnerligen välbekant. Den väntar på oss alla. Den finns. Den är det enda vi med säkerhet vet att den väntar på oss, oavsett vad vi gör i livet.

I journalen från intensivvårdsavdelningen läser jag från första natten jag låg där: ”Vaken men ej adekvat. Plockar av sig övervakningen.” Den avslutande meningen tycks mig motsäga den första meningen. Vem vill inte göra sitt yttersta för att avlägsna ”övervakningen”? Alla exhibitionister, måhända? Vad vet jag.

”Hittats medvetslös i sin lägenhet, smutsig, med kall periferi. Bedömd som HONK/ketoaacidos … även Sepsis. Intuberad på grund av medvetslöshet.”

Natten, när regnet öser ner därute, sveper in mig, lägger sig som en varm och mjuk filt över axlar och torso och ger mig en välkommen känsla av trygghet. Det äkta mörkret är sig alltid likt. Det är lätt att känna igen sig och erfara en trygg känsla av hemmastaddhet. Jag har lämnat sängen och åter satt mig i rullstolen, och startat den bärbara datorn. Orden trilskas smått med mig. I alla fall mer än vanligt. Men jag ger mig inte. Det ska gå. Det måste gå.

Vad skulle jag annars göra? Svara gärna på det, Kristian!

Jag andas tungt. Kroppen protesterar. Smärtan sprider sig som glödgade spett – jag ser framför mig små vassa och rejält rostiga grillspett som sticks in från foten och längre uppför benet. Ont har jag också mellan benen och under revbenen. Smärtan saknar barmhärtighet. Den tränger, bokstavligen, genom ben och märg. Borrar, hugger, dunkar, bränner och försöker ockuperar medvetandet och tankarna. Jag försöker mota bort den, blockera den från vad jag tänker. Det är ingen sinekur, precis.

Svetten börjar pärla sig i pannan och även längsmed ryggen. Det blir allt svårare att andas som vanligt. Jag sneglar med motstridiga tankar och kluvna känslor bort mot sängbordet. Morfinet lockar. Två små piller. Ett runt och ettrigt blått och en tvåfärgad kapsel – en långtidsverkande och snabbverkande. Att de lockar är sannerligen inget jag förnekar. Värk har den inverkan. Man är beredd till en hel del för att få slippa den, om så bara för några korta stunder. Men tabletterna gör mig en aning korkad, saktar ner tankeförmågan och blockerar associationerna. Det är jädrigt störande. Och jag trivs inte med det – inte alls. Jag blir irriterad och småsur på mig själv.

När ambulansen anländer till det gigantiska Blocket – det är lätt att tänka på P C Jersilds Babels hus – och där rullar snabbt in mig på intensiven så har jag allmän blodförgiftning, Sepsis. I sig ett livshotande tillstånd som de dock får bukt med förhållandevis snabbt. Då ligger jag redan i respirator. Jag andas inte längre själv. Ett tjockt rör är nerstucket i halsen.

Mitt minne av dessa dygn är svart. Som raderat. Det är tomt; enbart små fragment tränger igenom den massiva hinnan på vars andra sida mörkret och glömskan härskar. Det är ett hål i tiden som jag aldrig kommer att återfå. Behovet av att fylla igen det med de uppgifter jag kan få tag i är pockande, ja, jag vilja säga att det är mycket stort och krävande.

Samtidigt undrar jag över varför – varför ska jag älta detta? Det enda avgörande är ju att jag, trots dåliga odds, överlevde. Men tiden där, och senare på MAVA (Medicinska Akutvårdsavdelning), har märkliga och på avstånd tydliga drag av dålig buskis eller kanske, i sina bästa stunder, såsom en film med titeln ”Bröderna Marx på sjukan”. Den ena åkomman efter den andra drabbade mig inom loppet av bara några dygn. Från Sepsis till ”akut njursvikt” som direkt behandlas med dialys till kraftig inflammation i magsäcken till inflammation i gallan och senare bukspottkörteln. Jag minns faktiskt hur sköterskor – eller läkare? – kom in och sade att jag led av den ena åkomman efter den andra, och att de – som jag upplevde det – i nästa stund kom in och sade att den var besegrad och nu helt under kontroll. ”Rena rama slapsticken.” ”Ett dåligt skämt!” Det minns jag hur just dessa repliker for genom min omtöcknade hjärna där jag låg med slang i halsen kopplad till respiratorn.

Så sinnet för humor var i alla fall inte inflammerat. Tack och lov, vill jag med viss kraft understryka. Det är en helt annan sak att jag lider av en svårartad sjuk humor. Men den trivs jag med. Den får mig alltid att känna mig friskare. Det är synd att den inte smittar.

Berättelsen om mitt lidandes historia saknar väl varje ansats till att vara av allmänt intresse. Med dödens närhet förhåller det sig annorlunda. Döden delar vi alla. Den väntar, och det oavsett vår egen hållning till det ovissa bortom vårt korta liv och den inställning vi har till vårt slut. Ändå skriver jag in dessa långa veckor.

Den ensamhet, den djupa och oundvikliga känslan av att vara innesluten i en stor ensamhet utan något annat sällskap än de egna tankarna och vassa smärtorna, går heller aldrig att undkomma eller frigöra sig ifrån. Där ligger du. Natten är full av andras fasor. Du hör på avstånd gnyende och klagorop, vissa höga som skärande skrik från andra patienter vilka i sin tur sitter fast i den existentiella ensamheten. Och det handlar inte på minsta vis om hur omgivningen agerar och vilket stöd de ger. Jag fick många besök. Andra hjälpte mig på ett sätt som skakade om min uppfattning om mig själv och gav mig en ännu positivare syn på de som står mig nära. Hur du, inte en utan flera gånger, kastade dig in i en taxi för att finnas där för mig och för Linn.

Och även flera andra vänner och alltid och först och främst min älskade Linn ställde upp på ett sätt som även i denna stund – mitt i natten i tystnaden som dock fylls av det trygga ljudet av regn och vatten som rinner, smattar, porlar – fyller mig med en så stark och tacksam glädje att jag har svårt att rätt uttryck ge för den. Den är mest som en värme, en tillitsfull och vacker låga av kärlek och värmande närhet i mitt bröst, i hela kroppen. Linn har varit så stark, så klartänkt, så omtänksam att ett kraftfullt jubel stiger inom mig. Och många fler fanns – och finns – där för mig enbart för att de osjälviskt ville vara mig till hjälp och stöd. Tacksamheten jag känner är stor.

Bakterierna som härjade i kroppen fortsatte sitt idoga och destruktiva värv och värnade sin egen överlevnad och reproduktion. Min vänstra fot, där jag sedan över tjugo år tillbaka har en protes i fotleden, angreps också. Smärtan var – och är – svår att uthärda, skador i skelettet liknar inga andra. Snart var den illrörd och extremt svullen, större än en handboll (jag överdriver inte, tvärtom)– den var absurd att titta på. När antibiotikan äntligen rådde på bakterien kändes det som om någon, mitt i natten, stod och hällde en sakta stråle med kallt vatten på foten. Jag blev genast klarvaken av den oro denna ovana känsla skapade. Men jag fick då se hur svullnaden bokstavligen gick ner, omfånget på foten minskade i rask takt, så att jag med egna ögon kunde notera hur den blev mindre och mindre.

Fascinerande är rätt ord. Och den tacksamhet jag kände ingav mig äntligen det svåraste som finns, nämligen hopp.

Tyvärr kunde ortopederna inom kort konstatera att protesen hade lossnat. Den rasslar lös därinne i foten. Bland de sista fullt medvetna minnen jag har sedan tiden före jag försvann in i perioder av medvetslöshet och förvirring är hur jag – inte utan viss humor – hörde hur protesen knäppte högt vid varje steg jag tog. Den ska självfallet tas bort framöver. Och även gallblåsan ska avlägsnas – en enkel operation numera.

En kateter satt under en längre period fel, en plastöverdragen ståltråd låg dragen rakt över mitt ollon. Det gjorde ont. Ibland riktigt ont. Jag drog och drog i den för att försöka lätta på trycket mot kukhuvudet och därmed dämpa smärtan. Jag sade till läkarna. Jag klagade. Jag skällde. Jag var rätt förbannad. Men inget gjordes. ”Inga problem. Det ser bra ut”, sade läkarna. Konsekvensen blev dock, dessa fromma försäkringar till trots, att min förhud växte ihop. Den gick inte att dra tillbaka mer än några få millimetrar. En urolog tillkallades. Snart skar de i mig igen. En gladlynt kvinna från Aten, läkare på urologen, klippte med i princip en helt vanlig sax upp förhuden på ovansidan. Det såg inte roligt ut – om jag säger som så. Så nu kan jag måhända kalla mig ”halvjude”, med viss rätt. Häromnatten vaknade jag till ett par minuter. Jag hade min första erektion sedan ambulansfärden. Det fyllde hela mig med ett sprittande och djup känsla av en primitiv och totalt okonstlad glädje.

Den har nästan läkt. Men bara nästan. Jag känner av klippet i kuken. Det ömmar. Det svider. Och är mycket känsligt för minsta stöt.

Sedan satte gallan igång att krångla igen. De fick skölja den grundligt och sedan sätta in ett dränage – en slang som ledde direkt ut under nedersta revbenet på höger sida. Stanken från all varig vätska som vällde ur mig var vidrig, outhärdligt vidrig. Inte ens läkaren kunde låta bli att rycka till och rynka på näsan. Jag lärde mig inom kort att själv spola den – jag ville ju hem och då skulle inte sköljning bli ett argument att hålla mig kvar. Även det var en märklig upplevelse, att spola sin egen galla fyra gånger om dagen. I varje fylld påse med först svart och sedan allt gröngulare innehåll som de bar ut tänkte jag: ”Jaha, där bär de på galla så det skulle räcka till fyra böcker.” Men det kommer fortfarande mer. Däremot när de opererar bort själva gallblåsan äger ingen längre rätten att kalla mig ”gallsprängd”.

Efter att jag fått lämna intensiven var det omöjligt att sova. Om jag ändå somnade till tog det bara några få minuter. Sedan vaknade jag med ett otäckt ryck. Mardrömslika bilder hade passerat. Mikrosömn var under många dygn den enda sömn jag var förmögen till. Det var plågsamt. Och tröttheten och mattheten hjälpte till att skapa nya förvirrade mardrömmar. Jag kastades mellan skräckupplevelser och fullkomligt förvridna situationer. Där var jag ett offer i varje ögonblick, i varje nytt sammanhang. Vem fienden var framgick aldrig klart. Men jag var jagad eller utsatt för ingrepp och experiment som jag inte förstod vad de syftade till. Då slets jag med kraft upp till vakenhet. Svettig, desorienterad, pulsen dunkande i pannan och en flåsig ytlig andning tittade jag mig omkring. Mardrömmen var ju nästan verklig. Där låg jag fast i sängen.

Jag kunde inte fly. Jag var fast.

Utanför fönstret växer en lönn och längre bort ett bokträd. Det är den första natur som jag sett på evigheter. Den tröstar och ingjuter en förnimmelse av en sorts normalitet. Trädverken är gröna. Ännu har knappt några blad börjat skifta färg. Några få – högst tio – på lönnen har rusat i förväg och ett par lyser vackert rött och talar om den kommande höstens fägring. Luften är varm. Det kunde lika gärna vara en sommarnatt i slutet av juli månad.

Och regnet fortsätter falla; det faller hårt och obevekligt och till synes utan slut. Jag är en hängiven vän till regn, oväder, blixtar och mullrande åska som närmar sig över slätten. Det finns en sällsynt form av tröst i dessa oväder. Och jag har inte ens några tröttsamma floskler att tillgripa till mitt försvar. Det är inte alls, som många bruka framhålla, känslan av naturens förmåga att visa hur små och obetydliga vi människor är vid en jämförelse med de enorma krafter ett ordentligt oväder bär på och släpper loss över våra huvuden. Kanske är det, tänker jag, rentutav tvärtom. Människan är – i det flesta fall – stark och anpassningsbar nog att kunna överleva även detta.

Det är trösterikt. Men först och främst. Det är vackert – så hänförande och omskakande vackert. Så imponerande. Och gripande. Det räcker, åtminstone för mig.

Här härskar natten. Jag kommer om bara ett ögonblick – äntligen, måste jag i ärlighetens namn understryka – rulla över och ta mina smärtlindrande morfintabletter. Då brukar jag till slut, efter att snurrat runt som en kebabrulle ett tag, kunna somna några timmar. Jag vaknar fortfarande alldeles genomsvettig.

Tyvärr är väl det mesta jag skrivit här i nattens ensamhet och tystnad mest självupptaget tuggande, utan större intresse för någon annan än mig själv. Samtidigt är ju detta vad som fyller mina tankar och därmed oundvikligt när jag ska skriva brev till dig, även om jag tacksamt nog är igång med att läsa böcker och recensera dem. Den största behållningen hitintills är Kjell Johanssons nya roman ”Familjen”. Om den inte nomineras till Augustpriset så förstår jag verkligen inte vad vi ska ha priset till. Det blir intressant att se.

Trots krämpor, trots mitt behov av vård, känner jag mig som en främling, en flykting som från de friskas ordnade samhälle trängt sig på, en spion som iakttar vad som sker i detta sjukdomens landskap, vem som gör vad, vilka läkare behärskar sitt yrke och utövar det med kunskap, ödmjukhet och inlevelse och de som enbart vill ha vit rock, prestigen och pengarna som strömmar in till den lilla privatmottagningen – eller oftare till den stora privatklinik – där han eller hon är verksamma på kvällar och lediga dagar. Kanske är det tvärtom, har jag då och då tänkt. De anser sig kanske arbeta extra på sjukhuset för att därigenom få ännu finare titlar och därmed kan höja sitt arvode på privatklinikerna. De känns lätt igen. De är ofta ytterst fåfänga och dessutom solbrända året runt – de spelar säkerligen golf på Malta. De går också märkligt. Med ett högfärdigt och en löjeväckande svikt i stegen. De luktar redan på håll stroppighet och stinker av arrogans – en lukt som är ettrigt och etter värre en allt det ruttna var och blod som forsade ut ur min galla. Klass. Klassernas markörer och koder. Överallt tränger klasskillnaderna fram, skär igenom kött och ben, skiljer oss från den lägre stående klassen från de privilegierade.

Jag ser på läkaren. Tänderna, för övrigt behandlade med vitmedel, ler och glittrar. Hennes ögon ler inte. De är kalla. De är avståndstagande. De markerar med tydlighet att hon vill verkligen inte tvingas att engagera sig i mina medicinska problem. Att jag dessutom är krävande, och inte låter henne gå då jag ännu inte fått svar på mina frågor gör henne alltmer förbannad. Hon utbrister i klagomål. Hon skulle – minsann! – varit hemma för nästan två timmar sedan. Jag förklarar, kanske i bryskaste laget, att det kan på inget sätt vara mitt problem. Hur hon organiserar sin arbetsdag ligger långt utanför vad jag kan påverka. Jag understryker att jag är patient. Att hon är läkare. Hon är här för att ta hand om mina medicinska åkommor. Och jag kan självfallet inte avstå ifrån att tillägga att hennes lön, som ju inte är alltför blygsam, bland annat kommer från mina skattemedel. Nu har frosten lägrat sig mellan oss. Jag bryr mig inte. Jag vill bara att hon sköter sitt arbete. Varken mer eller mindre.

De flesta läkare jag möter är inte bara hängivna och kunniga. De är engagerade och omtänksamma. De tar yrket på allvar. Det är alltid, som i alla sammangangen, rötäggen som skämmer kåren.

Dock: den som inte värnar sina intressen och är vaksam i vården lever farligt. För att bli rätt behandlad, för att kunna bli frisk och få adekvat behandling, måste man vara så aktiv man bara kan. Så. Kräv. Kontrollera. Fråga och fråga igen. Förstår du inte ska vitrockarna förklara tills du är nöjd. Ge dig aldrig! Tveka aldrig att vara besvärlig mot läkarna.

Jag ska stänga av datorn, rulla över till sängen, ta mina värktabletter och göra att seriöst försök att äntligen somna. Regnet fortsätter att falla. Jag är trygg. Jag är innesluten av vattenmassorna.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: “Döden gick mig tätt förbi denna gång” first appeared on Opulens.