HÄLSA. Robert Myhreld skriver om sin bipolära sjukdom och reflekterar över synen på den. Det är en text om psykisk hälsa, rättvisa och orättvisa.

Då och då hänger jag i väntrummet på Bipolärmottagningen. Ännu ej från taket. Till väntrummet vallfärdar människor som ska träffa en läkare, psykolog, sjuksköterska, arbetsterapeut, fysioterapeut – eller någon annan. Sällan mig.

De kommer direkt från kontoret eller bygget. Vissa från daglig verksamhet. En från matvarubutiken på hörnet. Andra direkt från vansinnet. En är välklädd, men de allra flesta är klädda som de allra flesta är klädda. Vissa sitter inte still. Någon vill ha cyanid på recept. De allra flesta är antagligen vid hyfsat god vigör. Alla möten med vården är inte dramatiska.

När jag igår var i väntrummet funderade jag kring psykisk hälsa, rättvisa och orättvisa. Det händer att jag får höra att det är orättvist att just jag är sjuk. Det händer också att jag läser och hör om personer som menar att det är orättvist att just de blivit sjuka.

För min egen del tänker jag att det varken är rättvist eller orättvist. Det kvittar om jag ska vara ärlig. Det är kanske beklagligt, hemskt, ledsamt, tragiskt, meningslöst, fruktansvärt, smärtsamt, försvårande, lite extra jobbigt. Men det är inte orättvist.

Moraliska värden är för mig oanvändbara i förståelsen kring detta.

Forskning menar att vissa har genetiska dispositioner som ger dem mindre tacknämliga odds på o-lyckohjulet där storpriset är en sjukdom man tillfrisknar från först när man dör. Det går i släkten, alltså. Man kan misstänka att miljön på något vis också kan spela in, men läkarvetenskapen tycks inte veta särskilt mycket om det.

Moraliska värden är för mig oanvändbara i förståelsen kring detta. Jag har den, de flesta inte. Fastnar man i det garnet och internaliserar orättvishetskänslan misstänker jag att man till slut ger upp. Särskilt om man utan framgång länge kämpat med (och mot) sjukdomen på olika vis.

I andra sjukdomssammanhang går det att med utan minsta darr på stämman påstå att en tydlig miljöpåverkan finns. Då är rättvisefrågan i hög grad aktuell.

Orättvist i det här sammanhanget är olika vårdmöjligheter. Mycket framstår som slumpmässigt. Vilken mottagning man hamnar på. Läkarens bedömning. Huruvida man har en trygg social omgivning. För egen del hade jag fått leta länge efter en bipolärmottagning om jag inte bott i Göteborg.

The post Rättvisan och den psykiska hälsan first appeared on Opulens.

HARMONI. Till tonerna av Mozart och Beethoven ska patienter få ett mjukt mottagande på sjukhuset i Malmö. Tjugo verk ingår i ett konsertprogram som visas på en tv-skärm i väntrummen för att lindra människors stress.

– Vår förhoppning är att kunna sprida det vidare, säger projektledaren Ulrika Gudmundsson Schönberger.

Daniel Kihlström/TT

The post Toner av Mozart ska lindra stressen i väntrum first appeared on Opulens.

VÅRDPOLITIKEN. “Det är nästan så att man kan tro att högern vill göra sin ideologi mer relevant genom att bevisa att politiken inte kan ta hand om viktiga samhällsnyttor”, skriver Amra Bajric.

Vad innebär det att ha ett kall i livet egentligen?

Att hitta sitt syfte, sin inre kärna och anledning till existens här på jorden är en utopi alla strävar efter. Att ha ett kall innebär att drivkraften för ens arbete inte ligger i pengar eller status. Det ligger i ”kallets” natur att behöva kämpa för att inte behöva ge upp det. Att undvika hela ”klippa sig och skaffa sig ett jobb”-grejen. Den romantiska bilden av den lidande konstnären känner vi alla till. Men idag har vi en enorm yrkeskår som lider likt aspirerande författare och konstnärer, men inte har något med det estetiska skapandet att göra: vår sjukvårdspersonal.

The post Medvetet sabotage first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Femton år senare har jag aldrig varit frisk. Jag har blivit utskriven och uppföljningen i öppenvården har blivit borttappad i och med att jag flyttat, och inte orkat eller velat anstränga mig för att få fortsatt vård.” Anna Nygren skriver om sin egen anorexi och en ätstörningsvård som inte fungerar.

Mina pelargoner blommar. Jag glömmer vattna, jag åker in på psyket och hindras vattna. Jag åker hem till mina föräldrar och jag har inte möjlighet att vattna. Men de fortsätter blomma. De fortsätter blomma och jag får kalcium och d-vitamin utskrivet för det har konstaterats att jag har osteopeni, förstadiet till osteoporos, benskörhet. Jag har gått till en utredning och de har kört min kropp genom en scanner som liknar ett rymdskepp. Varför får det mig att nästan spy medan jag förr om åren kunde åka alla attraktioner på Liseberg utan att göra det? Mölndals sjukhus ligger så nära Liseberg. Jag bor också nära. Jag minns när jag var tretton, fjorton, femton och jag bodde långt bort, men varje skolavslutningskväll betalade alla småföretagare på orten bussresan till Liseberg för att slippa de glada ligistungarna. Jag minns hur jag ensam, utmobbad, utmattad, åkte upp i luften och längtade efter att falla. Jag hade redan varit på psyket då.

Jag var tretton år och det var nyårsafton. Jag hade slutat äta och därefter endast fått i mig vätska, först bara varm o’boy, sen bara varm buljong, sen bara vatten, sen kunde jag inte ens få i mig det. Jag var tretton och den enda makt jag hade var att vägra maten. På barnakuten satte de sond. Ingen bör få arbeta med att sätta sond som inte själv fått sond satt. Det var den värsta smärtan jag upplevt. Min strupe ville inte ha den och det tog timmar av kamp för att få slangen genom näsan. Jag var tretton och diagnosticerad anorektiker. Där börjar min sjukdomshistorik.

Femton år senare har jag aldrig varit frisk. Jag har blivit utskriven och uppföljningen i öppenvården har blivit borttappad i och med att jag flyttat, och inte orkat eller velat anstränga mig för att få fortsatt vård. Jag har varit mer eller mindre sjuk. Jag får nu ett ordentligt återfall. Jag känner hur jag faller. Jag går till vårdcentralen och storgråter inför en läkare som sitter vänd bort från mig, vänd mot en dator och säger att hon ska bara lägga in detta i programmet. Jag hade bara velat få en blick. Hamnar till slut på Högsbo sjukhus. Jag är inlagd på anorexi- och bulimimottagningen. Den har uppenbarligen räddat mitt liv. Samtidigt sabbat det alldeles.

Det finns ingen behandling. Bara den akuta svälten kan botas

Jag har lärt mig mäta mat med decilitermått. Jag har lärt mig att inte lita på mina hunger- och mättnadskänslor. Det må vara sant men är det inte sorgligt att bara ge upp om dem? Och vilken normal (vilken normalviktig, NORMAL VIKTIG) människa mäter sin mat med decilitermått? Jag har lärt mig att på permissionerna, om jag inte följer matschemat, kommer det märkas på vikten. En logik som innebär att varje måltid syns på kroppen. Det min ätstörda hjärna tar till sig är att varje tugga jag tar fastnar som fett på benen. Jag blir helt störd av retoriken. Jag blir helt störd av mätandet. Jag klarar inte av det. Jag känner mig så ensam. Jag önskar att det kunde vara lite kul.

Det finns ingen behandling. Bara den akuta svälten kan botas. Men med det botemedlet blir den bakomliggande problematiken allt mer störd. Jag var före inläggning inte öppet och konkret viktfobisk. Det kom med vården. Jag inser att mitt hela liv, med mina problem, på något sätt är olösligt. Jag vet inte vad jag vill. Jag vill bara att jag ska vilja något annat än att stanna i sjukdomen. Jag börjar tänka att lobotomi kanske är enda lösningen. Om något bara kunde skäras bort från mig.

Jag tänker att ätstörningsvården har viktfobi. Det syns bland annat i hur patienter som går upp för fort tvingas äta 75 procent av måltiden. Det syns bland annat i hur måltider kategoriseras som 50 procent, 75 procent, 100 procent. Jag tänker att vården favoriserar de smala, anorektikerna före bulimikerna. För de smala är så sjuka, de behöver så mycket omvårdnad och uppmärksamhet. Det jag lär mig på avdelningen är att om jag ska bli omhändertagen (och allt jag vill är att bli omhändertagen) så ska jag se till att vara smal.

Jag lär mig att ätstörningsvården är precis som resten av samhället. Jag lär mig att jag uppmuntras och uppmärksammas om jag fortsätter vara smal och vältränad. Och jag vill bara bli äskad. Underbar och älskad av alla. Jag vill bara att någon ska ta hand om mig. Innan jag går. Innan det går åt helvete.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

När jag blir utskriven från slutenvården tilldelas jag boendestöd. Jag ber handläggaren att jag ska få träffa endast kvinnlig personal, jag tycker det är en rimlig önskan. Det är ju ändå jag som ska släppa in någon i mitt hem, det är ju ändå jag som ska stöttas. En medelålders man kommer hem till mig. Han ska hjälpa mig att handla. Hjälpen går ut på att han sitter utanför affären med sin mobil medan jag handlar och när jag kommer ut granskar han min kundkorg och säger att det är bra att jag inte köpt energidryck. Det är en hjärndöd kommentar att ge en ätstörd person. För även ätstörda dricker, med skam och ångest, energidryck, och om jag köpt det, hade han skammat mig för det då?

Samma man ska hjälpa mig laga mat. Hjälpen går ut på att han sitter i min fåtölj medan jag lagar, han sitter där med sin mobil. Plötsligt slänger han ur sig: ”Vet du att man går upp i vikt av chiafrön?” Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. En annan dag har han med sig en (manlig) praktikant, de sitter i mina fåtöljer och diskuterar hur fet och onyttig persisk mat är. Jag biter ihop tänderna.

Jag känner mig så ensam.

Att jag är ätstörd gör mig korkad. En svältande hjärna kan inte tänka. Det skrämmer mig. Men jag försöker tro att det ändå finns något kvar av min intelligens. Att jag inte är helt blåst. För jag kan fortfarande se hur sjuk den vård jag får är. Jag ser en fellow patient på avdelningen bli helt uppfuckad: hon gråter och springer ut ur matrummet eftersom hon fått två deciliter vatten istället för en. Detta hade inte hänt utan det här systemet. Jag gråter en deciliter för henne. För att jag är rädd att jag strax kommer göra samma sak.

Jag är korkad men jag ser ändå att avdelningen funkar enligt helt crazy principer. Jag är korkad men jag ser att den inte funkar över huvud taget. Personal slutar. Jag tänker att det är ledningen som är problemet. Det finns ingen möjlighet att behandla. Behandlingen går ut på att tvinga fram ätande. När jag var ett sjukt tonårsbarn kunde jag kleta ut min mat över mina kläder, jag kunde kasta tallrikar, skrika och sparka och slå personalen. Som vuxen kan jag inte längre. Jag äter ångesten. Jag vet inte hur detta ska sluta.

De vill att det ska installeras ett ordentligt storkök på avdelningen, så att maten inte ska vara ett problem. Det är ironiskt.

Jag blir utskriven och ska försöka leva hemma. Jag faller. Jag åker hem till mina föräldrar. Lär mig att jag har lyckan och lyxen att ha föräldrar. Jag kan inte berätta allt för dem. Det går inte att förklara för mitt tillstånd är en gåta för mig. Lögn, jag känner mitt tillstånd så väl, jag vill bara vara smal och sjuk, jag fattar bara inte hur jag ska kunna vilja något annat. Jag och mamma lagar mat. Hon bär mig. Hon har skrikit åt mig. Vi har kastat tallrikar på varandra. Min pappa håller fast mig tills jag inte längre orkar göra motstånd. Jag är ett barn. Kommer jag någonsin bli vuxen? Jag faller ner i tryggheten hos mina föräldrar. Jag kan inte säga att jag är tacksam. Ordet räcker inte till. Jag tänker på alla som inte kan åka hem till mamma och pappa. Alla som bara har sjukhuset. Det finns inte tillräckligt.

Jag känner mig så ensam.

Jag hör från en vän som just nu är inlagd att diskmaskinen gått sönder igen. Personalen måste ägna tiden åt att diska istället för att vårda. De vill att det ska installeras ett ordentligt storkök på avdelningen, så att maten inte ska vara ett problem. Det är ironiskt. Är det inte ironiskt? Det finns inte ekonomi. Så sköterskorna får fortsätta diska.

Jag sitter med mamma och målar naglarna. Vi kan inte prata om det jobbiga men hon kan vara en punkt av avslappning. Vi bråkar inte mycket nu, bara lite. Vi gråter inte mycket nu, bara lite. Jag gråter bara upprört över att inget kan göras. Inga kan hjälpas. Det behövs så mycket mer. Kan de inte bara anställa en vettig person? Kan de inte bara ta hand om en? Jag gråter inte mycket, bara lite, bara mycket frustrerat.

Jag åker bort från mitt hem för jag klarar inte av att vara där. Någon måste ta hand om mig. För jag kan inte ta hand om mig. Jag glömmer att vattna, dricka, äta. Men pelargonerna fortsätter blomma.

The post Om svält och pelargoner first appeared on Opulens.

FÖRÄNDRING. Vi behöver få reklammakarna att sluta retuschera bilderna och i stället visa vanliga människor, som har olika färg och form. Ge ett barn beröm när det gör något bra, i stället för att kommentera utseendet, skriver Miljöpartiets distriktsordförande i Östergötland Mia Sköld.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi har idag ungdomar som mår riktigt dåligt. Den psykiska ohälsan ökar och vi behöver hitta metoder för att bryta mönstret. Om vi ska kunna hitta lösningar som kan få ned ohälsotalen behöver vi bena ut vilka de bakomliggande orsakerna är.

Vi kan börja med bilderna vi matas med överallt. Det är bilder på människor som är otroligt vackra. De har inte en enda skavank någonstans. Inte en leverfläck eller finne, öronen symmetriskt placerade, vackert formade ögon, lagom mycket skäggstubb och framförallt, välsvarvade kroppar. I verkligheten är vi alla olika. Med olika färg, olika hår, lite sneda och vinda och med olika form.

Till och med skyltdockorna som ska visa upp våra kläder har onaturliga former. Granskar man dem har det både nålats och tråcklats för att kläderna ska sitta snyggt.

Det är inte speciellt underligt att barn som bara ser alla dessa perfekta människor på reklampelare, i modemagasin, i tidningar, och i sociala medier, lätt kan få föreställningen att det är så en människa egentligen ska se ut. Ska man försöka likna den trådsmala modellen på bilden måste man svälta. Ungdomar som lider av ätstörningar är mycket vanligt förekommande. Det är bara ett sätt på vilket den psykiska ohälsan visar sig.

Dessa trådsmala modeller har inte bara den mest välsvarvade kroppen utan också den mest fantastiska sminkningen. Några av de mest populära youtubers våra unga följer har just sminkning som tema. Där lär de ut knep och där kan man lära sig hur man kan göra om sitt utseende, nästan till oigenkännlighet. Söta tjejer som förvandlas till målade dockor.

Det är också viktigt vad ger vi våra barn beröm och uppmuntran för. Ger vi det för att man har en fin tröja på sig, för att man har en ny spännande frisyr, kan gå i högklackade skor, eller har lyckats bygga upp ett helt berg av muskler. Eller ger vi dem beröm och uppmuntran för att de är de fantastiska människor de är, som kan lära sig olika saker, som kan vara en riktig vän.

Unga tjejer har många krav att leva upp till. De ska vara felfritt vackra. De ska ha det mest fantastiska hårsvall. De måste ägna timmar åt att sminka sig. De ska ha de bästa märkeskläderna. De måste vara bäst i alla ämnen i skolan och de ska vara ihop med den snyggaste killen. Det är nog inte underligt att de inte mår så bra.

Vi behöver få reklammakarna att sluta retuschera bilderna och i stället visa vanliga människor, som har olika färg och form. Vi behöver tänka på hur vi talar med våra barn. Ge ett barn beröm när det gör något bra, i stället för att kommentera utseendet.

Miljöpartiet har gått till val med att köerna till psykvården för unga ska kortas eller helst försvinna helt. Det kanske inte bara ska ske genom att anställa fler psykologer, det kanske ska ske också genom att vi undanröjer ohälsans bakomliggande orsaker.

Det jag tagit upp här kommer inte att räcka för att få ned ohälsotalen, men det kan vara en början, och många bäckar små…

The post Dags att ta itu med ungas psykiska ohälsa first appeared on Opulens.

BRÖSTCANCER. Annelie Babitz har skrivit en dagbok om att vara bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Bo Bjelvehammar har läst boken och är starkt berörd.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Inte bara ett bröst av Annelie Babitz
Vertigo förlag

Tisdagen den 27 september får Annelie Babitz höra de tre orden, som präglar hennes fortsatta liv — du har cancer. Nu ska detta ringas in och uttryckas på ett kliniskt och mera precist sätt. Det handlar om invasiv duktal cancer, det som invaderats är hennes ena bröst och duktal rör sig om att det utgår från mjölkgångarnas celler. Det bestäms snabbt att motåtgärden ska vara ett operativt ingrepp, kombinerat med cellgifter och strålbehandling.

Detta att ta bort ett bröst blir ett ödesdigert och traumatiskt beslut, också detta har ett namn med precision, mastektomi, det har sitt ursprung i två grekiska ord, mastos, som betyder bröst och ektome, som betyder utskärning, alltså står det för ett kirurgiskt avlägsnande av bröstvävnad. Det kan innebära delar av ett bröst eller hela bröstet.

Om detta har journalisten och författaren Annelie Babitz skrivit en dagbok, Inte bara ett bröst, från tidpunkten för konstaterandet av sjukdomen och runt två år framåt. Hon går in i rollen som bröstcancerpatient, en kvinna som förlorat sitt ena bröst, och redogör för vad detta innebär i form av smärtsamma undersökningar samt behandlingar. Lägg därtill de svåra biverkningarna.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Texten utgörs av tankar som befolkar hennes huvud tillsammans med berättelser som hon hör av sina medpatienter. Dessutom gör hon av nyfikenhet egna efterforskningar, för att bättre förstå och inse vad som händer i hennes kropp. Som alltid börjar det med en frågeställning. Varför skulle just jag drabbas?  Och det blir reflektioner kring genetik, hormonella faktorer och orsaker som är livsstilsbetingade.

Annelie Babitz är klädsamt kritisk, feministiskt medveten och ser störande patriarkala strukturer både här och där. Det som mest sysselsätter hennes tankar är emellertid detta att förlora ett bröst. Var det verkligen en nödvändighet, att ta till detta ingrepp, en form av behandling med rötter i 1800–talet. Det är väl egentligen mer än tveksamt.

Annelie Babitz försöker reda ut alternativ och konstaterar att ingen rekonstruktion av bröstet kan någonsin ersätta det riktiga och borttagna. Och så följer det viktigaste  — det handlar inte bara om att ta bort ett bröst, det är fråga om att hon berövas en del av den kvinnliga identiteten, att bröstet inte finns mer. Detta blir till en barrikad när det gäller att nå värme, kärlek och en ny, fungerande relation. Detta är vad allt handlar om, i detta det ändlösa sjukhusvita.

Annelie Babitz har kvar en stor kärlek, hon älskar nämligen att skriva och det märks. Det är en kärlek som är som en passion. Detta skrivande ger henne andrum och kraft att uthärda det mesta. Ledvärk, trötthet, buksmärtor, kemisk depression och utslag. Ja, till och med den obehagliga efterbehandlingstabletten Anastrozol.

Inte bara ett bröst är en uppriktig och äkta berättelse. Den är både djupt gripande och inger då och då en läsaren en rädsla.  Vid sådana passager börjar jag som läsare närmast att darra, likt de många fjärilarna i naturreservatet, just den här sommaren, sorgmantlarna. Det går i mitt fall inte att komma närmare en kvinna som drabbats av bröstcancer.

The post Det går inte att komma närmare first appeared on Opulens.

DIGITALISERING. E-vården plöjer mark inom det svenska sjukvårdssystemet, men den digitala diagnostiken är på intet sätt okontroversiell. Tillsammans med Louise Olsson, kirurg och docent, funderar Linda Bönström på vad som händer med e-vården.

Allt oftare möts vi av reklam för digital vård. Utan köer ska vi nå läkare som har tid med våra behov. Inget extra ska det kosta heller. Men huruvida det verkligen är så enkelt och så säkert är en fråga som alltmer kommit i skymundan. Socialdepartementet har sent omsider beslutat att det är dags att syna dessa verksamheter i sömmarna. Därför har Socialstyrelsen fått i uppdrag att undersöka vilken typ av vård som dessa företag lämpligen bör ägna sig åt.

Regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) har en “Vision e-hälsa 2025”, som innebär att Sverige ska bli bäst i världen på att använda ”digitaliseringens möjligheter”. Problemet är att visionen framför allt berör frågor om verksamhetsstöd – främst inom de tre huvudområdena regelverk, enhetlig begreppsanvändning och standarder – inte hur dessa tjänster fungerar i praktiken och deras etiska aspekter.

Socialminister Annika Strandhäll (S) har sökts för en kommentar om hur e-vården påverkar primärvårdens arbetssituation, hälsoekonomiskt såväl som arbetsbelastningsmässigt, men utan svar. Dagens Medicin uppger däremot att de trettio tusen nätbesöken lett till högre belastning inom primärvården – raka motsatsen till dess syfte. Ett mycket stort problemområde är att kunskapen kring hur diagnostik går till sannolikt är liten hos de flesta patienter. Frånvaron av en traditionell fullständig undersökning kan således få helt andra och ännu inte fullt ut kartlagda konsekvenser. Journalhantering är också ett problematiskt område. Hur många år patientens journal är lagrad varierar stort mellan den privata e-vården och den traditionella vårdverksamheten, och frågor kring säkerheten är många.

Louise Olsson, kirurg och docent, diskuterar utifrån sin personliga ståndpunkt vad det är som händer med e-vården.

Du deltog i en undersökande studie kring detta, kan du berätta lite om vad ni kom fram till?

– Vi sökte efter det vetenskapliga underlaget kring hur det fungerar att ställa diagnos vid ett digitalt vårdmöte i jämförelse med att läkaren träffar patienten fysiskt, och vi kom fram till att det saknas bra studier på detta avgörande område.

– Det är inte klarlagt om det föreligger någon skillnad i frekvens felaktiga diagnoser mellan digitalt och fysiskt läkarbesök, och om det säkert går att urskilja alla patienter som behöver hänvisas till ett fysiskt läkarbesök. Det leder fram till frågan om hur kostnadseffektivt det är att börja med ett digitalt vårdbesök hos läkare, och här hittade vi inte heller några studier. Ur hälsoekonomisk synvinkel således inte klarlagt vad digitala vårdbesök i diagnostiskt syfte hos läkare innebär.

– Det finns risker rapporterade i form av ökad förskrivning av bland annat antibiotika med digitala besök. Laboratorieprover tas i mindre utsträckning. Vår slutsats var att här behövs mer forskning.

Om du skulle uttala dig personligen: vad tycker du om Vision E-hälsa 2025?

– Jag tycker man förväxlar medel och mål. Digitalisering är en ny teknologi som givetvis ska användas på ett klokt sätt för att utveckla vården. Men själva målet med sjukvården är ju ett annat – ofta uttryckt som att vården ska ”bota, lindra, trösta” eller uttryckt med lagtexten: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.”

– Att slå på trumman för att bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter för digitaliseringens egen skull verkar inte helt genomtänkt. Vad vill man uppnå i termer av minskad sjuklighet, ökad hälsa, ökad jämlikhet? Det är mer angelägna visioner. Hade Sverige någon politisk vision kring införandet av telefonen i vården? Jag känner inte till det. Hela visionen är möjligen ett uttryck för brist på en djupare förmåga att komma till rätta med sjukvårdens problem.

Socialstyrelsen har i mitt tycke tagit rätt lång tid på sig att författa skrivelser om hur just e-vård ska bedrivas och regleras – släpar de efter?

– Utvecklingen har i och för sig gått väldigt fort men jag håller med. Särskilt som det rör sig om ett helt nytt arbetssätt som har direkt inverkan på patientsäkerhet och utvecklingen av sjukvården i stort hade man självklart förväntat sig att en så viktig myndighet skulle vara mer proaktiv.

Vad händer inom primärvården i och med ökningen av dessa tjänster, ekonomiskt och belastningsmässigt, tror du?

– Det finns många kloka människor inom primärvården som förstår att man inte bör låta sig förblindas av ny teknik utan ta sig an detta nya arbetssätt på ett sansat sätt så att det innebär en förbättring och inte bara tillmötesgår uppskruvade förväntningar utan vare sig eftertanke eller vetenskaplig förankring. De måste få stöd uppifrån. Det blir troligen en hype ett tag till, men så snart det börjar få rejäla ekonomiska konsekvenser så kommer det nog en motreaktion.

– Politikerna måste fundera på vad de vill med sina krav på tillgänglighet – är det för yngre och huvudsakligen friska individer i storstäderna med lättare krämpor eller ska primärvården främst finnas till för dem med allvarligare tillstånd? Med oförändrade resurser måste politikerna klargöra en tydlig prioritering här.

– Varför ska man som enskild medborgare prova med egenvård vid lättare besvär när kvalificerad hjälp finns att få två tryck bort i mobilen?  Det blir inkonsekventa signaler till allmänheten.  Det prioriteringsarbete utifrån medicinska behov som oavbrutet pågår sätts ur spel.

– Visst finns det allvarliga tillgänglighetsproblem inom primärvården, men det gör ju det än viktigare att man prioriterar sina resurser rätt. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”.  Om man inte tydliggör eller respekterar detta, utan alltmer tillmötesgår dem som efterfrågar vård omedelbart oavsett allvarlighetsgrad, då blir det svårt att överblicka konsekvenserna på sikt.

– I både Danmark och Norge ligger digitala primärvårdstjänster av privata vårdgivare utanför det offentligt finansierade sjukvårdssystemet och får betalas antingen av den enskilde eller via försäkringar. Ersättningsnivåerna för digitala vårdbesök hos privata vårdgivare är avgörande och resurserna tas ju från ordinarie verksamhet. Som en jämförelse kan nämnas att telefonkontakt med läkare i ordinarie primärvård generar noll inkomster eller poäng för den vårdcentralen. Så det hänger på hur avgörande man tycker att det är med just bildkontakten.

Trots alla frågetecken har privata aktörer varit snabba på bollen. Enligt Dagens Medicin menar Johannes Schildt, vd för den privatägda digitala vårdgivaren Kry, att det inte fanns någon ersättningsmodell över huvud taget när företaget startade i Sverige. I dag har Kry tjänat in runt 53 miljoner euro, och nu satsar man en halv miljard kronor i riskkapital för att utöka verksamheten i Europa. Vi bygger framtidens vård, menar Schildt, men betonar att det måste finnas en förändringsvilja inom vården.

Det är inget att hymla med: ersättningsnivåerna för e-vården är avgörande för dess framfart. Landstinget i Sörmland hör till dem som likställer digital vård med fysisk – inom landstinget är dessutom primärvården sedan tidigare gratis för invånarna – och förra året lyfte privata Vingåkers vårdcentral flera frågor. Vårdcentralen köptes nämligen av den privata nättjänsten Doktor.se, vilket i praktiken innebär att primärvården kan bli avgiftsfri för patienter i hela landet. I Läkartidningen menar Asghar Farahni, chef för Hälsoval i Landstinget Sörmland, att patientlagen innebär att man inte kan undanta patienter utanför Sörmland. Han tillägger: ”Vi har sagt ’vill ni [digitala vårdgivare] komma till Sörmland är ni välkomna, men det måste vara ordning och reda’”. Men var finns beläggen för att nätvården kan följa det mycket stränga regelverk som finns för exempelvis läkemedel och journalhantering? Farahni säger att landstinget kommer att kontrollera ”ofta och ordentligt”. Men återigen: i dag finns ingen evidens för detta trots att vårdformen redan behandlar patienter.

Att regeringen, SKL och privata aktörer suktar efter digitalisering är tydligt. Men den egentliga kärnan blir åsidosatt: vård efter behov. I ett pressmeddelande hävdar socialministern: ”Med digitaliseringens hjälp kan vi enkelt få kontakt med sjukvården via en app, men det innebär också risker.” Och hon fortsätter: ”Då ska samhället också ställa krav för en trygg och bra vård.” Men samhället, patienterna, är den grupp som sitter i rävsaxen eftersom man naturligtvis vill få vård så snart som möjligt och ofta anser att primärvården är alltför långsam och överbokad. När nätvården kommer in är den av naturliga skäl mycket lockande. Att värdera dess risker är svårt, kanske till och med ointressant i stunden.

Nätvården som framgångskoncept kan vara bedrägligt. Förvisso kan man hantera patienter med mindre åkommor, men man hänvisar också snabbt och ofta till den fysiska vårdcentralen. I ett större perspektiv kan vi se ett slag mot den offentliga vården, och nätdiagnostiserande tjänster kan bli en dyrköpt erfarenhet för patienten.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Experimentell verksamhet eller framtidens sjukvård? first appeared on Opulens.